EUR-Lex -  61998CC0015 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Fennelly föredraget den 13 april 2000

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 I dessa förenade mål har Italien och Sardegna Lines väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att förklara att vissa stöd som regionen Sardinien beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien var oförenliga med den gemensamma marknaden. Målen avser särskilt skillnaden mellan befintliga och nya eller ändrade statliga stöd i den mening som avses i artikel 93.3 i EG-fördraget (nu artikel 88.3 EG), omfattningen av kommissionens skyldighet att motivera beslut om statligt stöd och vilken betydelse åsidosättanden av andra fördragsbestämmelser än de som berör statligt stöd har för kommissionens bedömning.

I - Bakgrund och tillämpliga bestämmelser

A - Tillämpliga sardiska bestämmelser

i) Den ursprungliga stödordningen

2 Den stödordning som berörs i förevarande fall upprättades år 1951. Det är därför nödvändigt att de ursprungliga sardinska bestämmelserna jämförs med de senare antagna versionerna.

3 Den ursprungliga sardiska stödordningen, sardisk regional lag nr 20 av den 15 maj 1951 (nedan kallad 1951 års regionala lag),(1) ändrad genom lag nr 15 av den 19 juli 1954 (nedan kallad 1954 års regionala lag),(2) införde en stödordning till förmån för rederier (nedan kallat den ursprungliga stödordningen). I denna lag föreskrevs följande:

i) Upprättandet av en fond med syftet att finansiera lån till rederier som hade för avsikt att bygga, köpa, bygga om och reparera fartyg (artikel 1)(3).

ii) Endast företag med säte, skatterättslig hemvist och registreringshamn på Sardinien hade möjlighet att få ett sådant lån (artikel 2)(4).

iii) Lånen kunde uppgå till högst 60 procent av kostnaderna, och de nedsattes till 20 procent om (artikel 5) liknande stöd hade beviljats i enlighet med (italienska) lag nr 75 av den 8 mars 1949.

iv) Räntan på lånen begränsades till 3,5 procent av lånet per år, höjt till högst 4,5 procent om låntagaren mottagit annat statligt stöd (artikel 6).

v) Beloppet skulle återbetalas med högst tolv årliga avbetalningar från och med det tredje året efter det att det fartyg, för vilket lånet beviljats, har tagits i bruk (artikel 9).

ii) 1988 års ändringar av den ursprungliga stödordningen

4 Den ursprungliga stödordningen ändrades genom artiklarna 99 och 100 i lag nr 11 av år 1988 (nedan kallad 1988 års regionala lag), genom vilken de nya artiklarna 2 och 13 infördes i 1951 års regionala lag, samt ett andra stycke lades till den befintliga artikel 9.(5) I artikel 2 i den ändrade stödordningen (nedan kallad 1988 års system) föreskrevs följande:

"a) Företaget skulle ha sitt säte, sitt huvudkontor och sjöfartsverksamhet samt i förekommande fall, sina huvudsakliga lager, förråd och tillhörande utrustning i en av hamnarna i regionen.

b) Alla fartyg som ägs av företaget skulle vara registrerade i någon av regionens hamndistrikt.

c) Företaget skulle använda regionens hamnar som centrum för sin sjöfart och vanligtvis anlöpa dessa hamnar. Vid reguljär linjeverksamhet skulle företagen ha linjeterminaler i eller regelbundet anlöpa någon av dessa hamnar.

d) Företaget skulle förbinda sig att utföra reparationer i regionens hamnar när skeppsvarven hade tillräckligt med kapacitet, med undantag av force majeure, ofrånkomliga befraktningsvillkor eller uppenbara ekonomiska eller tidsmässiga skäl.

e) För fartyg med ett bruttotonnage på mer än 250 ton, skulle företagen upprätta en särskild förteckning som omfattar alla kategorier av sjöfolk som var nödvändiga för att bemanna fartyget och därvid endast använda den besättning som var registrerad i den allmänna tjänstgöringslistan för registreringshamnen. Företaget skall välja besättningsmedlemmar, allmänna och specialiserade, från denna lista och de enda begränsningar som finns i detta hänseende framgår av de nationella bestämmelserna om anställning av sjöfolk..."

5 Genom den nya artikel 13 infördes en ny form av stöd. Regionen Sardinien fick möjlighet att ge stöd till företag som var kvalificerade att få lån enligt 1988 års stödordning, men vilka istället valde att finansiera köp av fartyg genom ett leasingavtal. Denna subvention motsvarade skillnaden mellan den verkliga årliga kostnaden för ett lån, beräknad enligt referensräntesatsen för lån till sjöfartsnäringen, och räntekostnaden för ett lika stort lån beräknad enligt en räntesats på 5 procent. Vid avtalets utgång kunde de fartyg för vilka en subvention beviljats köpas av hyrestagaren för ett belopp som motsvarar 1 procent av inköpspriset.(6)

iii) Ytterligare ändringar år 1996

6 Genom lag nr 9 av den 15 februari 1996 (nedan kallad 1996 års regionala lag) upphävdes såväl artikel 2 i 1951 års regionala lag som artikel 99 i 1988 års regionala lag i det uttryckliga syftet att anpassa den förstnämnda till gemenskapsrätten.(7) Stödordningen enligt 1996 års regionala lag (nedan kallat 1996 års stödordning) medförde två viktiga nyheter. För det första definieras i artikel 36.5 i 1996 års regionala lag syftet med den fond som skapades genom 1951 års regionala lag, nämligen "att subventionera de räntor som skall erläggas på medelfristiga lån och konventionella leasing-transaktioner i samband med köp, byggande och ändring av fartyg för passagerar och/eller godstransporter till och från Sardinien och dess mindre öar". För det andra prioriteras enligt artikel 36.3 verksamhet som avser nya transportmedel och avancerad teknologi. Stöd på upp till 70 procent av kostnaden för ett fartygsköp, dock högst upp till ett finansieringstak på ITL 40 000 miljoner, kan beviljas.

B - Det stöd som mottagits av Sardegna Lines

7 Genom ett låneavtal som ingicks den 22 juli 1992 beviljade Credito Industriale Sardo (ett sardiskt kreditinstitut, nedan kallat Credito) Sardegna Lines - Servizi Marittimi della Sardegna SpA, ett företag registrerat i Cagliari, Sardinien (nedan kallat SL) - ett lån på 9 600 miljoner ITL avseende köp av ett passagerarfartyg vid namn Moby Dream för 16 000 miljoner ITL. Eftersom SL inte hade fått statliga stöd tidigare, motsvarade lånebeloppet 60 procent av investeringens totalbelopp. Lånebeloppet skulle tillhandahållas genom en utbetalning sedan SL erlagt skillnaden mellan lånet och den totala köpeskillingen för fartyget. Det var planerat att återbetalningen inte skulle påbörjas förrän det tredje året efter den tidpunkt då Moby Dream togs i trafik. Tolv årliga avbetalningar på 993 445 913 ITL planerades, vilka motsvarade det totala kapitalbeloppet samt ränta till räntesatsen 3,5 procent.

C - Kommissionens beslut

8 Kommissionen fick genom ett klagomål kännedom om den regionala stödordning som infördes genom 1951 års regionala lag. Med stöd av artikel 93.3 i EG-fördraget anmodade kommissionen genom skrivelser av den 10 november och den 23 november 1993 de italienska myndigheterna att inkomma med upplysningar om stödordningen. Viss information lämnades i en skrivelse av den 20 december 1993. Vid ett ömsesidigt möte som hölls med kommissionens och italienska tjänstemän i Rom den 18 januari 1994 informerades kommissionen att ärendet sorterade under transport- och sjöfartsministeriet, till vilket det skulle vidarebefordras för behandling av kommissionens frågor. Trots att kommissionen skickade flera skriftliga påminnelser år 1994 och 1995 svarade inte de italienska myndigheterna.

9 Följaktligen underrättade kommissionen, genom en skrivelse av den 24 juni 1996 (nedan kallad den första inledande skrivelsen), den italienska regeringen om sitt beslut att avseende de stöd som beviljats enligt 1988 års stödordning inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG).(8) I den första inledande skrivelsen betecknade kommissionen stöden i fråga som "nya" stöd. Det är ostridigt att varken Italien eller Regionen Sardinien under det kontradiktoriska förfarandet invände mot denna beteckning.(9) Sardegna Lines deltog dock inte i detta förfarande.

10 Drygt ett år senare antog kommissionen beslut 98/95/EG av den 21 oktober 1997 om stöd som regionen Sardinien (Italien) beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien (nedan kallat 1997 års beslut).(10) I 1997 års beslut slog kommissionen bland annat fast (i) att det ekonomiska stöd som beviljats enligt 1988 års stödordning utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget (nu artikel 87.1 EG i ändrad lydelse), (ii) att det rättsstridigt beviljats i strid med artikel 93.3 i EG-fördraget, (iii) att det inte uppfyllde kraven för de undantag från artikel 92.1 som föreskrivs antingen i artikel 92.2 eller i 92.3 i detsamma (artikel 1). Kommissionen anmodade även Italien att återkräva de stöd som rättsstridigt utbetalats enligt 1988 års stödordning (artikel 2). Beträffande det statliga stödets beteckning förklarade kommissionen, i avsnitt IV av övervägandena i ingressen till 1997 års beslut (nedan kallat avsnitt IV i beslutet) att:

"Stödordningen utgör statligt stöd enligt artikel 92.1 i fördraget eftersom a) de företag som erhåller stöd befrias från en ekonomisk börda som de normalt sett skulle ha haft (vanlig kommersiell ränta och andra avgifter på lån/leasing), b) denna börda täcks av statliga resurser (som tillhandahålls av de sardinska myndigheterna), c) stödet är selektivt (det är förbehållet sjöfartssektorn), d) stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Vad beträffar punkt d ovan noterade kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet att över 90 % av varorna från medlemsstaterna transporteras till Sardinien sjövägen och att över 90 % av varorna med ursprung på Sardinien transporteras till medlemsstaterna samma väg. Dessutom noterade man att 65 % av turisttrafiken (passagerare och fordon) mellan medlemsstaterna och Sardinien sköts av rederibolag. De italienska myndigheterna invände i sina kommentarer varken mot dessa uppgifter eller mot att stödordningen betecknades som statligt stöd enligt artikel 92.1."

11 Genom en skrivelse (nedan kallad den andra inledande skrivelsen) av den 14 november 1997 underättade kommissionen Republiken Italien om sitt beslut att inleda ett separat kontradiktoriskt förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget avseende den stödordning som införts genom 1996 års regionala lag.(11) I den andra inledande skrivelsen förklarade kommissionen uttryckligen att dess bedömning av 1996 års stödordning inte skulle beröra 1988 års stödordning. Kommissionen uppgav att 1996 års stödordning "inte längre innehåller bestämmelser som medför en diskriminering på grund av nationalitet", men baserade sitt beslut på ett antal uppräknade "allvarliga tvivel" som den fortfarande hyste avseende stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden.(12)

II - Föremålet för talan

12 Italien har, genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 22 januari 1998 (mål C-15/98), med stöd av artikel 173 första stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 första stycket EG i ändrad lydelse) väckt talan om ogiltigförklaring av både 1997 års beslut och det beslut som den andra inledande skrivelsen påstås innehålla samt yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. I sin ansökan (mål C-105/99), som har överförts till domstolen, har SL väckt talan om ogiltigförklaring av 1997 års beslut samt yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.(13)

13 Kommissionen har gjort ett antal invändningar om rättegångshinder avseende Italiens talan. De grunder för ogiltigförklaring som åberopats av sökanden överlappar till stora delar varandra. Italien har emellertid också förebrått kommissionen för att felaktigt ha inlett två formella undersökningar i stället för en, och därmed ha ändrat karaktären av det administrativa förfarande som ledde till att 1997 års beslut antogs, samt ha åsidosatt artikel 92.2 och 92.3 i EG-fördraget genom att anse att 1988 års stödordning var oförenlig med den gemensamma marknaden på grund av att de villkor som gäller för det stöd som beviljas enligt denna innebar ett åsidosättande av andra väsentliga fördragsbestämmelser. SL har för sin del gjort gällande att 1997 års beslut är ogiltigt eftersom det inte tar hänsyn till rådets direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin.(14)

14 Mot bakgrund av den materiella överensstämmelsen mellan de två ansökningarna kommer jag separat att behandla de grunder som skiljer sig åt som åberopats av sökandena, samt kommissionens invändning om rättegångshinder.

III - Upptagande till sakprövning

A - Italiens talan (Mål C-15/98)

i) Omfattning

15 Kommissionen godtar att en enda ansökan kan innehålla yrkanden om ogiltigförklaring av mer än en rättsakt, men anser att (i) den allmänna principen skall vara att en enda rättsakt kan avses. I artikel 174 i EG-fördraget (nu artikel 231 EG) och artikel 19 i EG-stadgan för domstolen anges "rättsakt" i singular, (ii) där det föreligger ett sådant samband som motiverar en enda ansökan skall grunderna för talan formuleras klart och precist, (iii) domstolen i undantagsfall har godtagit att en ansökan kan avse flera beslut, men endast om de tidsmässigt, processuellt och materiellt är parallella, eller om det ena är en logisk följd av eller utgör en förberedande steg till det andra, vilket inte är fallet i förevarande mål.(15)

16 Enligt min uppfattning är det första påståendet ogrundat. Det faktum att "rättsakten" i singular har använts i artikel 174 i EG-fördraget kan inte vara avgörande, med tanke på att pluralformen, "rättsakter", förekommer i artikel 173 i EG-fördraget. Ett materiell analys är lämpligare.

17 Kommissionen bestrider inte att flera rättsakter kan "angripas i en enda talan".(16) Jag är enig med kommissionen om att det dock måste föreligga ett tillräckligt samband mellan rättsakterna i fråga för att motivera att domstolen handlägger dem inom ramen för ett förfarande som omfattar parternas skriftliga och muntliga yttranden eller yrkanden, generaladvokatens förslag till avgörande och domstolens dom.

18 Jag anser däremot inte att det är lämpligt att ställa upp formella kategorier, av de slag som kommissionen har föreslagit, avseende sambanden. Det bör räcka att rättsakterna och grunderna för att väcka talan mot dem har ett tillräckligt nära samband för motivera att de behandlas i ett förfarande. I förevarande mål delar jag Italiens uppfattning att ett tillräckligt samband föreligger. De grunder som har åberopats av Italien mot var och en av rättsakterna är, oavsett hur de bedöms, nästan identiska.

19 Enligt min uppfattning kan följaktligen Italiens ansökan tas upp till prövning både avseende 1997 års beslut och beslutet i den andra inledande skrivelsen.

ii) Beteckningen av 1988 års stödordning

20 Kommissionen har även invänt mot att Italiens talan tas upp till sakprövning avseende beteckningen av 1988 års stödordning i 1997 års beslut. Eftersom kommissionens beteckning av 1988 års stödordning som ett ändrat stöd i den första inledande skrivelsen hade bindande rättsverkningar enligt den rättspraxis som följer av domarna i målet Cenemesa(17) och i målet Italgrani(18) kunde skrivelsen därför ha angripits av Italien. Dessa är rättsverkningar av skrivelsen erga omnes, konsumeras inte av det slutliga beslutet. Då Italien inte väckte talan mot den första inledande skrivelsen, är det för sent att ifrågasätta 1997 års beslut i den del det bekräftar den beteckningen. Dessutom har kommissionen gjort gällande att det även är för sent att väcka talan mot den beteckning som gavs av kommissionen i den andra inledande skrivelsen eftersom den aldrig har godkänt 1988 års stödordning.

21 I domarna i målen Cenemesa och Italgrani underkände domstolen kommissionens argument att det inte förelåg någon rätt att väcka talan mot ett beslut att inleda ett kontradiktoriskt förfarande. I förevarande mål argumenterar kommissionen tvärtom: en medlemsstat inte bara kan angripa en beteckning av en åtgärd som statligt stöd i ett beslut att inleda ett sådant förfarande, utan måste de facto göra det för att inte förlora rätten att senare väcka talan mot beteckningen om den står fast i kommissionens slutliga beslut.

22 Enligt min uppfattning har detta synsätt inget stöd i domstolens resonemang i de nämnda målen. När kommissionen, då den inleder ett kontradiktoriskt förfarande, kommer fram till att stöd faktiskt omfattar nytt eller ändrat statligt stöd, har denna beteckning viktiga rättsliga konsekvenser. Det förhindrar den berörda medlemsstaten från att bevilja stödet till dess att kommissionen beslutar att det är förenligt med den gemensamma marknaden - eller att det trots allt inte utgör ett statligt stöd. Domstolen var således angelägen om att garantera att de berörda parterna kunde angripa "kommissionens val av tillämpliga processuella regler som hade rättsverkningar".(19)

23 Jag delar Italiens uppfattning att en medlemsstats underlåtenhet att väcka talan om ogiltigförklaring mot den inledande skrivelsen, å andra sidan, inte fråntar denna rätten att klandra det slutliga beslutet. Det skulle varken vara rättvist eller ligga i det processekonomiska intresset att uppmuntra och/eller tvinga medlemsstater och andra berörda parter, som vill tillvarata alla sina lagenliga rättigheter, att väcka talan om ogiltigförklaring mot beslut som gjorts av kommissionen i början av det kontradiktoriska förfarandet.

24 Eftersom det inte har bestritts att Italiens talan mot både 1997 års beslut och det beslut som antogs i den andra inledande skrivelsen väcktes inom den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 173 femte stycket i EG-fördraget, samt tidsfristen med hänsyn till avstånd, föreligger inte något tidsmässigt hinder för Italiens rätt att väcka talan mot kommissionens beteckning av vare sig 1988 eller 1996 års stödordningar.(20)

B - Sardegna Lines talan (mål C-105/99)

25 Kommissionen har inte invänt mot att SL:s ansökan tas upp till sakprövning. SL har gjort gällande att domstolen i domen i målet Tyskland och Pleuger Worthington mot kommissionen indirekt godtog att mottagare av ett stöd kan angripa ett kommissionsbeslut som förklarar detta stöd oförenligt med den gemensamma marknaden.(21) Eftersom SL uppfyller kraven i artikel 173 i EG-fördraget på att vara direkt och personligen berörd kan det inte hävdas att SL:s ansökan inte kan tas upp till prövning. Uttryckt på ett annat sätt påverkar 1997 års beslut, även om det är riktat till Italien, på ett avgörande sätt SL:s intressen i egenskap av mottagare av det ifrågasatta stödet. En stödmottagares rätt att väcka talan mot ett beslut som slår fast att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden är nu väl fastställd.(22) Det är endast i sällsynta fall som sådan talerätt kan saknas.(23)

IV - Prövning i sak

26 Med tanke på den avsevärda överensstämmelsen mellan grunderna avseende den påstått bristfälliga motiveringen av 1997 års beslut och den förment oberättigade beteckningen av stödet som ändrat stöd, kommer jag inledningsvis att granska två skilda allmänna grunder, varav de sökande har anfört en vardera men som båda ifrågasätter giltigheten av 1997 års beslut i sin helhet.

A - De påstådda bristerna i det administrativa förfarandet

27 Italien har gjort gällande att kommissionen åsidosatte dess rätt till försvar genom att felaktigt dela upp granskningen av vad som i huvudsak utgör samma stödordning i två förfaranden. Italien har anfört att det normala rättsliga förfarandet är att granska ändringar i en stödordning inom ramen för ett granskningsförfarandet avseende den stödordningen.(24) Som följd av denna uppdelning förändrades det ursprungliga kontradiktoriska förfarande som inleddes genom den första inledande skrivelsen från att ha avsett förenligheten av stödordningen som helhet till att avse enskilda stödutbetalningar under perioden mellan år 1988 och år 1996. Enligt Italiens uppfattning är kommissionens befogenhet att granska stödordningar begränsad till sådana som fortfarande är gällande och enligt vilka stöd kan beviljas i framtiden. Detta var inte fallet i fråga om 1988 års stödordning när 1997 års beslut antogs. Dessutom åsidosatte kommissionen, genom att ändra en pågående gransknings faktiska karaktär, inte bara Italiens rätt till försvar utan även andra berörda parters, som i likhet med Italien var berättigade att av den ursprungliga granskningen dra slutsatsen att kommissionen hade för avsikt att pröva om de sardiska stödsystemets allmänna särdrag var förenliga med den gemensamma marknaden.

28 Kommissionen har förklarat att den enligt artikel 93 i EG-fördraget skall inleda ett kontradiktoriskt förfarande varje gång den anser att en plan att bevilja eller ändra statligt stöd är oförenlig med den gemensamma marknaden.(25) Detta krav gäller både beviljande och ändring av stöd. Eftersom kommissionen kom till denna uppfattningen i fråga om de ändringar som infördes genom 1996 års regionala lag, var den skyldig att fatta beslutet i den andra inledande skrivelsen. Dessutom var det beslutet motiverat av processekonomiska skäl. Om kommissionen vore skyldig att beakta nya ändringar av en stödordning inom ramen för en pågående granskning skulle en medlemsstat alltid kunna dra ut på förfarandet genom fortlöpande ändringar av den granskade ordningen. Det framgick klart av den första inledande skrivelsen att kommissionen inte hade för avsikt att granska en abstrakt ordning utan speciella stöd som hade beviljats enligt 1988 års stödordning.

29 Jag finner av de skäl som kommissionen har angivit att denna inte på ett otillbörligt sätt delat upp sin granskning av 1988 och 1996 års stödordningar. Det framgår av lydelsen av artikel 93 i EG-fördraget att kommissionen både har rätt och skyldighet att granska statliga stödprogram på alla deras utvecklingsstadier. Enligt artikel 93.1 i EG-fördraget måste kommissionen hålla uppsikt över alla befintliga stödprogram, medan den enligt artikel 93.3 måste granska alla förslag om ändringar av befintliga stöd eller om beviljande av nya stöd.

30 Detta synsätt är dessutom helt i linje med domen i målet Heineken, där ändringar av ett förslag till stöd genomfördes parallellt med att det antogs av det nederländska parlamentet.(26) Domstolens konstaterande att syftet med artikel 93.3 i EG-fördraget "inte kunde uppnås om kommissionen endast informerades om ursprungliga planer och inte om påföljande ändringar" och att "sådan information [kunde] lämnas till kommissionen under loppet av de överläggningar som äger rum mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten efter den inledande underrättelsen" förutsätter inte, såsom Italien har gjort gällande, att kommissionen alltid granskar ett ursprungligt stödprogram och påföljande ändringar av detsamma samtidigt.(27) Det föreligger uppenbarligen ingen sådan skyldighet "när ändringen i fråga de facto är en separat stödåtgärd som skall bedömas för sig och som därför inte är av sådan beskaffenhet att den påverkar den bedömning som kommissionen redan har gjort av den ursprungliga planen."(28)

31 Kommissionen är därför inte förhindrad från att anse att ändringen, särskilt efter det att en längre tid (i detta fall åtta år) har förflutit, av en tidigare ändring i ett befintlig stödprogram måste bedömas separat. Jag håller i själva verket med kommissionen om att den, i enlighet med domen i målet Rover, när den väl kommit fram till att nya eller ändrade stöd har beviljats utan att detta har anmälts, måste inleda ett nytt kontradiktoriskt förfarande avseende detta presumerade stöd.(29) Detta är även fallet om de tidigare ändringarna, som i förevarande mål, har varit föremål för granskning - om än inte genom ett kontradiktoriskt förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget - ett antal år innan den berörda medlemsstaten antog de senare ändringarna.

32 Jag hyser heller inga tvivel om att Italiens argument att kommissionen endast kan granska stöd som har beviljats enligt program som även i framtiden kan tillämpas är ogrundat. Domstolen har upprepade gånger betonat att rättsstridigt beviljat stöd i princip måste återkrävas så att den tidigare situationen återställs.(30) Den snedvridning av konkurrensen som har förorsakats av ett visst statligt stöd, som är oförenligt med fördraget, upphör inte endast på grund av att det stödprogram enligt vilket stödet beviljades har upphört. Att godta Italiens argument skulle innebära en inskränkning av kommissionens befogenhet att kontrollera statliga stöd och därmed äventyra effektiviteten i gemenskapsbestämmelserna om statliga stöd.(31)

33 Jag finner att Italiens grund att kommissionen har gjort en oberättigad uppdelning av sin granskning av 1988 och 1996 års stödordningar bör underkännas. Eftersom Italien inte har framfört någon annan självständig grund riktad mot giltigheten av beslutet i den andra inledande skrivelsen, och eftersom dess giltighet enligt min uppfattning inte automatiskt kan påverkas av en invändning som framgångsrikt riktas mot 1997 års beslut, anser jag att Italiens talan, i den del den riktar sig mot den andra inledande skrivelsen, visserligen kan tas upp till prövning i sak, men är ogrundad.

B - sidosättandet av det sjunde direktivet

34 SL har anfört att 1997 års beslut är ogiltigt eftersom det inte beaktade tillämpningen av det sjunde direktivet.(32) SL har förklarat att dess tillämpningsområde omfattar stöd till rederier och att kommissionen därför borde ha prövat om 1988 års stödordning är förenlig med den gemensamma marknaden endast med beaktande av de kriterier som fastställs i det direktivet. I sitt svar har SL dessutom konstaterat att kommissionen i 1997 års beslut har underlåtit att förklara varför den inte anser att det sjunde direktivet är tillämpligt.

35 Till sitt försvar har kommissionen anfört att, även om den i sina riktlinjer för statligt stöd till rederier från år 1997 medger att dessa riktlinjer inte är tillämpliga på varvsindustrin, måste den icke desto mindre säkerställa att stöd till rederier inte i själva verket gynnar varvsindustrin i strid med kraven i det sjunde direktivet.(33) Kommissionen har förklarat att detta är innebörden av hänvisningen i 1997 års beslut (avsnitt VI i beslutet) till frånvaron av en "mekanism" som säkerställer att 1988 års stödordning överensstämmer med bestämmelserna om varvsindustrin. Eftersom detta påstående inte har bestritts av SL, hävdar kommissionen att SL:s grund skall underkännas. I dupliken har kommissionen dessutom ifrågasatt SL:s antagande att, eftersom det sjunde direktivet skulle kunna vara relevant, endast bestämmelserna i det direktivet med uteslutande av andra gemenskapsbestämmelser, är tillämpliga på sådant stöd.

36 Även om det tydligt framgår av det sjunde direktivets lydelse att det främst avser "stöd till varvsindustrin", framgår det av artikel 3 jämförd med tolfte övervägandet i ingressen att det även kan omfatta stöd till rederier. Dessa respektive bestämmelser lyder som följer:

"Alla former av stöd till redare eller tredje man som beviljas som stöd för ny- eller ombyggnad av fartyg omfattas av de anmälningsregler som anges i artikel 11."

"Av öppenhets- och rättviseskäl är det viktigt att den nuvarande stödpolitiken fortsatt omfattar indirekt stöd till varvsindustrin i form av investeringsstöd till redarna för ny- och ombyggnad av fartyg."

Även om SL således kan ha rätt i påståendet att det sjunde direktivet var tillämpligt, kan denna omständighet inte stödja, utan snarare skada, dess sak. Detta följer av att statligt stöd till redare, i den mån det kan anses att det "beviljas som stöd för ny- eller ombyggnad av fartyg" (min kursivering), är föremål för ytterligare ett tvingande "särskilt" anmälningskrav enligt artikel 11 i det sjunde direktivet. Artikel 11.1 a föreskriver särskilt angående anmälan av "[n]ya såväl som befintliga stödprogram samt ändringar i ett befintligt stödprogram som omfattas av detta direktiv". Att hävda att det sjunde direktivet ensamt är tillämpligt på stöd enligt 1988 års stödordning skulle därför i själva verket vara detsamma som att godta att de italienska myndigheterna gjorde sig skyldiga till ytterligare ett åsidosättande av gemenskapsrätten, nämligen underlåtenheten att ens anmäla den ursprungliga stödordning till kommissionen. Eftersom kommissionen inte hänvisade till någon sådan påstådd överträdelse i den första inledande skrivelsen, behandlade den uppenbarligen helt korrekt 1988 års stödordning som ett stöd till redare som endast borde granskas mot bakgrund av fördragets mindre betungande anmälningsskyldighet.

37 Möjligheten att ett stöd som beviljas en redare slutligen kan komma att gynna en varvsägare medför inte automatiskt att de allmänna fördragsbestämmelserna om statligt stöd blir otillämpliga. Det skall erinras om att det sjunde direktivet, som i princip grundas på (dåvarande) artikel 93.2 d i EG-fördraget, som "ger rådet befogenhet att, genom kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen, öka antalet stödkategorier som kan anses som förenliga med den gemensamma marknaden förutom de som föreskrivs [i bestämmelsens övriga stycken]", "inför en möjlighet att i vissa speciella fall göra undantag från förbudet mot stöd som annars skulle vara oförenliga med den gemensamma marknaden".(34) Det sjunde direktivet kunde därför endast ha varit till fördel för SL om det hade erbjudit en ytterligare grund på vilken 1988 års stödordning kunde ha förklarats förenlig med den gemensamma marknaden. Ändå hänvisar SL inte till någon sådan grund. Således saknar denna grund syfte i den mån det görs gällande att kommissionen har åsidosatt detta direktiv genom att begränsa analysen i 1997 års beslut till de grunder på vilka stödet skulle kunna vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 92.3 i EG-fördraget.

38 Jag finner därför att talan inte kan bifallas på den grunden att kommissionens har åsidosatt det sjunde direktivet.

C - Grunden avseende kommissionens bristfälliga motivering

39 Det framgår, särskilt av sökandens muntliga yttrande, att deras huvudsakliga grund är att kommissionen har givit en bristfällig motivering till sitt beslut avseende att de stöd som beviljades enligt 1988 års stödordning kunde snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

i) Sammanfattning av yttrandena

40 Italien har, med stöd av SL, gjort gällande att även om det i vissa fall kan framgå redan av de omständigheter under vilka ett stöd har beviljats att dessa villkor har uppfyllts, måste kommissionen ändå hänvisa till dessa omständigheter i sitt beslut. 1997 års beslut innehåller dock inte någon analys av stödets eventuella förmåga att snedvrida konkurrensen och inte någon diskussion om dess påstådda inverkan på handeln inom gemenskapen. Det motiveringskrav som enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) ställs på en sekundär gemenskapsrättsakt, såsom det särskilt har definierats av domstolen i domen i målet Leeuwarder, är inte uppfyllt.(35) Hänvisningen till statistik angående transport av varor och tjänster mellan Sardinien och medlemsstaterna i avsnitt IV i beslutet (ovannämnt i punkt 10) visar inte att stödet påverkade handeln mellan medlemsstaterna. Ett så höggradigt beroende av sjötransporter är naturligt med tanke på att Sardinien är en ö. Under alla omständigheter skulle kommissionen, även om den i 1997 års beslut hade analyserat i vilken omfattning rederier som opererar från Frankrike och Spanien trafikerar Sardinien, ha funnit att handeln i fråga var av minimal omfattning.(36)

41 SL har noterat att den enda omständighet som kommissionen hänvisade till i den första inledande skrivelsen beträffande stödets eventuella negativa inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna var att "eftersom handeln mellan det italienska fastlandet, Sardinien och Korsika har ett gemenskapsinslag, kan alla stöd som beviljas ett företag som bedriver verksamhet på marknaden i fråga av kommissionen anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen".(37) Detta upprepades dock inte i 1997 års beslut. Det är inte möjligt att, såsom kommissionen tycks ha gjort, endast av det faktum att Sardinien är en ö dra slutsatsen att stöd till företag etablerade där oundvikligen påverkar handeln inom gemenskapen. SL har hävdat att 1997 års beslut inte innehåller någon analys av marknaden, inte någon hänvisning till stödmottagarnas andel av den relevanta marknaden och inte något sammanhängande resonemang om stödets inverkan på handeln.

42 Frånvaron av resonemang om den relevanta marknaden är av särskilt intresse när man erinrar sig att "[ö]cabotage i Medelhavet", enligt artikel 6.2 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage), inte liberaliserades förrän den 1 januari 1999.(38) Eftersom det inte förekom någon konkurrens mellan italienska och andra bolag inom gemenskapen under perioden (1988-1996), kunde stödet per definition inte ha påverkat handeln inom gemenskapen.

43 Kommissionen har anfört att motiveringen till 1997 års beslut är tillräcklig eftersom stöd som selektivt beviljas företag stärker deras ställning i förhållande till andra konkurrerande företag och således uppenbart snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.(39) Denna analys utgör en upprepning av den som framfördes i den första inledande skrivelsen, vilken inte bestreds av Italien under det kontradiktoriska förfarandet. Under dessa omständigheter var det enligt kommissionens uppfattning varken nödvändigt med en detaljerad marknadsanalys eller ett resonemang om stödets effekter på handeln.(40) Detta resonemang stöds av att domstolen har slagit fast att det, även om stödbeloppen eller de mottagande företagen är relativt små, inte är uteslutet att stödet betecknas som statligt stöd.(41) Kommissionen har även förnekat att skillnader föreligger mellan den första inledande skrivelsen och 1997 års beslut. Båda hänvisar till samma transportstatistik medan det förra särskilt hänvisar till gemenskapsaspekten av handeln mellan det italienska fastlandet, Sardinien och Korsika. Detta påpekande bibehölls inte i det senare eftersom det var uppenbart. Dessutom är den omständighet att stödets mottagare endast bedrev handel inom medlemsstaten inte tillräcklig för att utesluta negativa effekter av stödet på handeln inom gemenskapen, eftersom det kan bidra till att de upprätthåller sin konkurrenskraft.(42) SL:s hänvisning till förordning nr 3577/92 är inte relevant eftersom det tillfälliga undantag avseende cabotage som föreskrivs däri inte hindrade att internationella sjöfartstjänster erbjöds mellan Sardinien och andra medlemsstater eller rederier från att erbjuda nationella tjänster mellan Sardinien och det italienska fastlandet. I sin duplik i målet mot SL har kommissionen tillagt att förordningen inte heller hindrar andra än italienska medborgare från att registrera sina fartyg i Italien och således bedriva cabotagetrafik på Sardinien, en omständighet som upprepades till svar på en skriftlig fråga från domstolen.

ii) Bedömning

44 Trots att kommissionens resonemang i 1997 års beslut (i bästa fall) är lakoniskt, har kommissionen faktiskt gjort gällande att sökandena var väl medvetna om de skäl som låg bakom beslutet, som enligt kommissionen under alla omständigheter var självklara. Den påstådda självklarheten är således en faktor som skall beaktas vid prövningen av sökandens grund.

45 Den klassiska definitionen av gemenskapsinstitutionernas skyldighet att ge en tillräcklig motivering till sina beslut fastställdes av domstolen i domen i målet Remia mot kommissionen.(43)

"...[ä]ven om kommissionen enligt artikel 190 i fördraget är skyldig att ange de faktiska omständigheter som ligger till grund för beslutet, samt de rättsliga överväganden som har föranlett den att anta detta, innebär denna bestämmelse inte att kommissionen är skyldig att ta upp alla faktiska och rättsliga omständigheter som har diskuterats under det administrativa förfarandet. Motiveringen till ett beslut som går någon emot skall göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet, och ge den berörda parten de upplysningar som är nödvändiga för att bedöma om beslutet är välgrundat."

I senare mål har domstolen betonat att kravets omfattning beror på "omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda motivens karaktär och det intresse som de till vilka beslutet är riktat eller andra personer som direkt och personligen berörs av beslutet i den mening som avses i artikel 173 andra stycket i EEG-fördraget, kan ha av att få förklaringar."(44) Således "[skall] frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte enbart bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar den berörda frågan".(45)

46 I domen i målet Philip Morris, från vilken man i mål om statligt stöd bör utgå avseende motiveringskraven, ställdes domstolen inför argumentet att det ifrågasatta kommissionsbeslutet(46) innehöll en "inadekvat eller åtminstone oförståelig och/eller motstridig" motivering avseende rekvisitet om det berörda föreslagna stödets (att öka produktionskapaciteten vid en av sökandens cigarettfabriker i Nederländerna) inverkan på handeln och snedvridning av konkurrensen.(47) Sökanden gjorde särskilt gällande att resonemanget inte innehöll någon marknadsanalys och att hänsyn inte tagits till det föreslagna stödets försumbara effekt på de framtida produktionskostnaderna vid fabriken. Domstolen underkände grunden. Den hänvisade till det ostridiga faktum att sökanden, när den planerade investeringen var genomförd skulle "stå för nästan 50 % av den nederländska cigarettproduktionen" och "räkna [...] med att exportera mer än 80 % av sin produktion till de övriga medlemsstaterna" samt att det föreslagna stödet "uppgick till 3,8 % av beloppet för de genomförda investeringarna".(48) Domstolen slog därefter fast att:(49)

"Om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen skall denna handel anses påverkas av detta stöd. I förevarande fall omfattar det stöd som den nederländska regeringen planerade att bevilja ett företag med internationell inriktning, vilket framgår av den höga procentdel av dess produktion som den planerar att exportera till andra medlemsstater. Det ifrågavarande stödet skulle bidra till att öka dess produktionskapacitet och därmed till att öka dess möjlighet att försörja handelsflödet, inklusive handeln mellan medlemsstaterna. Dessutom skulle stödet ha minskat kostnaderna för omläggningen av produktionsanläggningarna och därmed ha gett sökanden en fördel i konkurrensen med de producenter som på egen bekostnad har genomfört eller skulle vilja genomföra en motsvarande ökning av produktionskapaciteten vid sina anläggningar.

Dessa omständigheter, som anges i ingressen till det angripna beslutet och som inte har bestritts av sökanden, berättigar kommissionens bedömning att det planerade stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och hota att snedvrida konkurrensen mellan företag som är etablerade i olika medlemsstater."

47 Domstolen fann således att den information som gavs i det ifrågasatta beslutet stödde kommissionens slutsats. Jag håller med SL om att domstolen inte ställde upp principen att redan beviljandet av ett stöd till bestämda inhemska företag, vilket i själva verket ligger i det statliga stödets natur, nödvändigtvis berättigar till slutsatsen att det uppfyller alla kriterier för att utgöra statligt stöd i den mening som avses i fördraget.(50) Kommissionen kan inte bara anta att stöd till vissa företag påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen. Detta följer de facto av den betydelsefulla domen i motiveringsmålet Tyskland mot kommissionen, där domstolen fann att kommissionens motivering till sitt beslut att avslå en begäran om en kvot på 450 000 hektoliter vin, men att bevilja en på 100 000 hektoliter vin var otillräcklig.(51) Domstolen noterade särskilt att "[b]ortsett från allmänna överväganden, som utan åtskillnad är tillämpliga i andra fall, eller som inskränker sig till att upprepa fördragets formuleringar, har kommissionen nöjt sig med att hänvisa till 'den insamlade informationen', utan att specificera någon del av denna, som grund för slutsatsen 'att produktionen av det berörda vinet [det vill säga inom gemenskapen] är mer än tillräcklig'".(52)

48 Det framgår tydligt av domen i målet Leeuwarder att kommissionen inte kan grunda motiveringen i mål om statligt stöd på presumtioner.(53) I det målet, som avsåg ett offentligt utvecklingsbolags förvärv av en aktiepost i ett papptillverkningsföretag, ifrågasatte Nederländerna och Leeuwarder om kommissionens motivering i det omtvistade beslutet var tillräcklig både med avseende på beteckningen av förvärvet som stöd och kommissionens konstaterande att det kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det var bara i fråga om motiveringens tillräcklighet i det senare avseendet som sökanden hade framgång. Domstolens betraktelsesätt är högst relevant vid bedömningen av om kommissionens beslut är giltigt i förevarande mål:(54)

"Även om det i vissa fall redan av de omständigheter under vilka stödet har lämnats kan framgå att detta kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, måste kommissionen åtminstone nämna dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut. I förevarande fall har kommissionen underlåtit att göra detta. Det omtvistade beslutet innehåller inte den minsta upplysning om situationen på den relevanta marknaden, om den andel som LPF har på denna marknad, om handeln med de ifrågavarande varorna mellan medlemsstaterna och om företagets export" (min kursivering).

49 Även domen i målet Bremer Vulkan är av intresse. Domstolen slog i det målet fast att "de påståenden och uppgifter som det ifrågasatta beslutet innehåller inte [innebar] en tillräcklig motivering för att stödja de slutsatser som kommissionen kom fram till," nämligen att en garanti till ett företag (BV) för att underlätta förvärvet av ett annat (KAE) kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.(55) Resonemanget angående dessa kriterier ansågs vara otillräckligt på grund av att:(56)

"... det ifrågasatta beslutet inte [innehåller] den ringaste uppgift om situationen på den ifrågavarande marknaden, om KAE:s andel av denna marknad och om de konkurrerande företagens ställning. Vad beträffar handelsflödena med dessa varor mellan medlemsstaterna nöjde sig kommissionen med att ange medlemsstaternas import av dessa produkter, som omfattades av tre tulltaxenummer, utan att fastställa KAE:s andel av denna import."

50 Jag finner att avsnitt IV i beslutet (som anges ovan i punkt 10) inte motsvarar den standard som tillämpats i ovannämnda rättspraxis. Förutom att faktiskt endast nämna att det stöd som beviljades enligt 1988 års stödordning uppfyller de fyra grundläggande villkor som krävs för att betecknas som statligt stöd i den mening som avses i fördraget, har kommissionen - och då endast till stöd för sitt konstaterande att handeln inom gemenskapen hade påverkats - endast åberopat viss mycket allmän statistik om sjötransporter av varor och turisttrafik mellan medlemsstaterna och Sardinien respektive gemenskapen ("Stati membri" i den giltiga italienska versionen) och Sardinien. Även om kommissionens ombud som svar på en fråga vid sammanträdet medgav att denna hänvisning var ett misstag och - vilket framgår något tydligare av den franska lydelsen av 1997 års beslut - skulle ha avsett handel mellan Italien och Sardinien, å ena sidan, och mellan Sardinien och övriga medlemsstater, å andra sidan, hade mottagarna av stödet och andra berörda parter som kan ha haft för avsikt att angripa beslutet, rätt att förlita sig på den giltiga italienska versionen och att, således, anta att kommissionen baserade sitt resonemang på de övergripande siffrorna avseende handeln mellan Sardinien och medlemsstaterna, inklusive Italien.(57)

51 Eftersom motiveringen, i bästa fall, är tvetydig ger den ringa eller inget stöd för kommissionens beteckning av stödet som statligt stöd. Dessutom framgår det enligt min uppfattning av preciseringen "[v]ad beträffar punkt d ovan" "([p]er quanto riguardo la lettra d)") som föregår hänvisningen till siffrorna avseende handeln, att de endast var avsedda att stödja kommissions konstaterande på den punkten, nämligen att "stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna" ("laiuto incide sugli scambi tra Stati membri"). Kommissionen har gjort gällande att kriteriet avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inom gemenskapen har ett så nära samband att den inneboende effekten av stödets "selektiva" ("selettivo", nämnt i punkt c)) natur var att stärka mottagarnas ställning i förhållande till deras konkurrenter. Även om detta påstående var statistiskt korrekt förefaller det dock inte i 1997 års beslut vara en motivering för slutsatsen att stödet snedvred konkurrensen. Det är tvärtom både ett konstaterande av faktum och en slutsats som åtminstone skulle kräva en motivering vilket kommissionen inte har givit i 1997 års beslut. Enligt min uppfattning är kommissionens påstående, baserat på domarna i målen Philip Morris och Vlaams Gewest mot kommissionen, att den oundvikliga effekten när statliga eller regionala medel selektivt tillhandahålls vissa företag att konkurrensen snedvrids och att handeln inom gemenskapen påverkas, en missuppfattning.(58) Skyldigheten kvarstår för kommissionen att, tminstone kortfattat, ange skälen för att den i varje enskilt fall är av den uppfattningen att det relevanta stödet har sådana effekter. Kommissionen har uppenbarligen underlåtit att ange sådana skäl i 1997 års beslut.

52 En kontextuell jämförelse av 1997 års beslut och den första inledande skrivelsen stöder inte heller kommissionen. Den skrivelsen innehöll, som SL har påpekat, ett klart uttalande avseende "gemenskapsaspekten" av handeln mellan det italienska fastlandet, Sardinien och Korsika. Detta uttalande, som åtföljdes av en hänvisning till uppgifter för handeln som endast skilde sig marginellt från de som angavs i 1997 års beslut, kunde lätt ha fått mottagarna av stödet att tro att kommissionen skulle koncentrera sin granskning på stödets förmåga att snedvrida konkurrensen inom den speciella delen av marknaden för tillhandahållande av sjöfartstjänster. Det förefaller dock av kommissionens duplik i målet mot Italien, av dess svar på domstolens skriftliga fråga och av dess muntliga yttrande att det faktiskt avsåg stödets potential att utesluta konkurrens inte bara från rederier baserade på Korsika utan, mer allmänt, från företag som bedrev verksamhet från det franska respektive spanska fastlandet. Även om den statistik som Italien har lagt fram i sitt svar mycket väl kan berättiga kommissionens farhågor, finns det inget i 1997 års beslut som gör det.

53 Jag finner även att SL:s påstående att förordning nr 3577/92 är relevant är väl grundad och att motiveringen i 1997 års beslut även av detta skäl är otillräcklig. Eftersom denna förordningen gav Italien rätt att vid den aktuella tiden fortsättningsvis utestänga cabotage,(59) skulle de som mottog stöd enligt 1988 års stödordning, mot bakgrund av hänvisningen till Korsika i den första inledande skrivelsen, ha haft desto större skäl att anta att kommissionen endast betraktade rederier baserade i Italien, som tillhandahöll tjänster mellan det italienska fastlandet, Sardinien och Korsika, som deras potentiella konkurrenter.(60) Det framgår dock klart av kommissionens muntliga yttrande och av dess svar på domstolens skriftliga fråga att den inte anser förordning nr 3577/92 relevant eftersom den inte uteslöt företag från andra medlemsstater - särskilt från det franska respektive spanska fastlandet - från att tillhandahålla internationella sjötransporttjänster i konkurrens med dem som erbjöds av dem som mottog stöd enligt 1988 års stödordning och på grund av att förmånen av stödordningen inte var begränsad till företag som tillhandahöll cabotagetjänster. Enligt min uppfattning skulle förmodligen även en kortfattad hänvisning från kommissionens sida till sådana överväganden i 1997 års beslut ha varit tillräckligt för att det skulle ha uppfyllt kravet i artikel 190 i EG-fördraget.

54 Dessutom skulle en sådan hänvisning ha tjänat till att säkerställa sambandet mellan det beslutet och ett antal samtidiga kommissionsbeslut om vägtransporter i Italien, där kommissionen hänvisade till den eventuella betydelsen av gemenskapslagstiftningen om inledande av cabotage avseende vägtransporttjänster.(61) Jag finner därför att 1997 års beslut skall ogiltigförklaras.

55 Jag skulle dock helt underkänna Italiens ursäkt för att inte på ett korrekt sätt ha samarbetat med kommissionen både före (se punkt 8 i den första inledande skrivelsen) och under det kontradiktoriska förfarandet (Italien medger i sin svarsinlaga att det inte svarade på kommissionens begäran av den 25 november 1996 om ett antal uppgifter, bland annat en "detaljerad skrivelse" om strukturen på marknaden för sjötransporttjänster). En medlemsstat kan inte, enbart därför att den anser att kommissionen inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande utan skäl har anmodat den att lämna en detaljerad marknadsanalys, vägra att tillhandahålla statistik som den förfogar över och som skulle kunna underlätta kommissionens granskning.(62) Enligt min uppfattning skulle Italiens agerande i detta fall ha givit kommissionen rätt att grunda motiveringen till sitt beslut på den statistik om konkurrens från spanska och franska rederier i fråga om tillhandahållande av sjöfartstjänster till och från Sardinien som den hade tillgång till.(63) Kommissionen gjorde dock inget sådant uttalande. Den antog bara att det var uppenbart att sådan konkurrens förelåg.

D - Klassificeringen av det ifrågasatta stödet som "ändrat" stöd

56 Om domstolen skulle följa mitt förslag avseende att motiveringen till kommissionens beteckning av 1988 års stödordning är otillräcklig, skulle den strängt taget inte behöva pröva om det var riktigt att klassificera de senare ändringar som infördes genom den lagen som anmälningspliktiga ändringar i den mening som avses i artikel 93.3 EG-fördraget. Eftersom lämpligheten i det tillvägagångssätt som ledde fram till den klassificeringen dock är en av de viktigaste och utan tvivel minst prövade frågor som förevarande mål aktualiserar, kommer jag att granska de olika argument som åberopats av sökandena.

i) Sammanfattning av yttrandena

57 Italien har gjort gällande att skyldigheten att meddela kommissionen om ändringar av en befintlig stödordning inte påverkar medlemsstaternas rätt att fortsätta att tillämpa denna stödordning. Kommissionen kan endast inleda ett kontradiktoriskt förfarande vad gäller dessa ändringar. Sålunda kan inte ett statligt stöd som beviljats i enlighet med sådana ändringar anses vara rättsstridiga, såvida dessa ändringar inte bidrar väsentligt till att stödet anses rättsstridigt.

58 Italiens ombud betonade vid sammanträdet att inget av de villkor som infördes genom 1988 års stödordning, med undantag för leasingalternativet (artikel 100), utgjorde någon verklig eller materiell nyhet. Leasingmöjligheten användes dock aldrig och kunde därför inte anses ändra stödets karaktär. Kravet på att mottagaren skulle ha sitt säte och registreringshamn på Sardinien slogs fast redan genom artikel 2 i den ursprungliga stödordningen, medan skyldigheten att alla fartyg skall vara registrerade i sardinska hamnar, att dessa hamnar skall användas som nav för sjöfarten och att reparationsarbeten skall utföras på Sardinien har mycket liten praktisk betydelse, eftersom de tillämpas på företag som redan var tvungna att ha sin registreringshamn på Sardinien. Kravet att vissa låntagare skulle använda besättning registrerad på rullan för den sardinska registreringshamnen härrör från den nationella lagstiftning som föreskriver obligatorisk användning av sjömän registrerade på rullan för varje hamn och dess effekt var därför endast att gynna sardiska hamnar i förhållande till andra italienska hamnar.

59 SL har anfört att endast ändringar som har en verklig, snarare än formell eller marginell, effekt på ett system för befintligt statligt stöd kan betraktas som nya eller ändrade. Eftersom 1997 års beslut inte innehåller någon analys av skälen till att kommissionen ansåg att de ändringar som infördes genom 1988 års regionala lag var väsentliga, när en enkel jämförelse med den ursprungliga stödordningen skulle ha vederlagt denna slutsats, gjorde kommissionen sig skyldig till en uppenbar felbedömning. Till stöd för denna slutsats har SL åberopat domen i målet Namur-Les Assurances mot OND(64) där domstolen betonade betydelsen av att beakta de bakomliggande författningsbestämmelserna vid bedömningen av huruvida ett befintligt stödsystem hade "ändrats" och där generaladvokat Lenz likställde "en ändring av stöd" med en "väsentlig ändring i ett stödsystem".(65) Vid sammanträdet gjorde SL:s ombud gällande att kommissionen borde göra en noggrann undersökning av huruvida nytt eller ändrat stöd hade beviljats, något som enligt honom saknades i 1997 års beslut.

60 Kommissionen har hävdat att det inte är nödvändigt att punkt för punkt jämföra ett befintligt stöd med senare ändringar av detsamma, eftersom artikel 93.3 i EG-fördraget förutsätter en anmälan av alla sådana ändringar, antingen av den bakomliggande stödordningen eller villkoren för att bevilja enskilda stöd. Enligt denna uppfattning ankommer det på kommissionen, och inte på de medlemsstater som är föremål för domstolens granskning, att fastställa om ett befintligt stöd påverkas väsentligt av ändringar.(66) Alternativt, hävdar den att ändringarna i förevarande fall även separat betraktade, men a fortiori vid en sammantagen bedömning, uppenbarligen utgör en väsentlig ändring av den ursprungliga stödordningen. Beträffande SL:s hänvisning till domen i målet Namur, noterade den att det inte bara föreligger en ny lag i förevarande fall, nämligen, 1988 års regionala lag, men att denna lag införde ett antal väsentliga ändringar, som samtliga nämns i avsnitt III i övervägandena i ingressen till 1997 års beslut (nedan kallat avsnitt III i beslutet).(67) De nya villkoren utgör en oskiljaktig del av den ursprungliga stödordningen och medförde, genom att ytterligare begränsa kretsen av potentiella förmånstagare och öka stödets diskriminerande karaktär, en ökning av den snedvridning av konkurrensen som förorsakades därigenom.

ii) Bedömning

61 Denna del av målet aktualiserar huvudsakligen två viktiga frågor. Den första är huruvida det tillvägagångssätt som valts av kommissionen i 1997 års beslut är korrekt. Den andra är frågan om kommissionens motivering för slutsatsen att den ursprungliga stödordningen ändrades genom 1988 års regionala lag är tillräcklig, vilken är nära förknippat med frågan om kommissionens bedömning var materiellt korrekt.

Det synsätt som tillämpas i 1997 års beslut

62 Det framgår av 1997 års beslut att kommissionen inte har ansett att det stöd som beviljades enligt 1988 års stödordning var "ändrat" stöd endast på grund av att det beviljades enligt den ordningen snarare än på grundval av den ursprungliga ordningen. Tvärtom ansåg den att "omfattande ändringar av den stödordning som infördes genom [1951 års regionala lag infördes genom 1988 års regionala lag]".(68) Detta synsätt är enligt min uppfattning korrekt. I den del kommissionen, i sitt yttrande inför domstolen, har gjort gällande att redan det faktum att 1988 års regionala lag innebar en ändring av 1951 och 1954 års regionala lagar var tillräckligt för att leda till att 1988 års regionala lag utgjorde en "ändring" av den ursprungliga stödordningen, har den enligt min uppfattning fel. Endast ändringar som innebär omfattande ändringar av en förutvarande ordning skall betraktas som anmälningspliktiga i den mening som avses i artikel 93.3 i EG-fördraget.

63 Detta framgår av en noggrann läsning av domen i målet Namur. Omständigheterna i det målet var tämligen ovanliga. OND var ett belgiskt offentligt företag som, enligt en lag från år 1939, fick statligt stöd i form av olika förmåner, som "[b]ortsett från ändringar som inte påverkade dessa förmåners innehåll, förblev oförändrade den 1 januari 1989".(69) Domstolen hade att bedöma om det faktum att OND från denna tidpunkt kunde anses ha fått den belgiska regeringens, som i sista hand kontrollerade företaget, tillstånd att utvidga sin sfär av kommersiell försäkringsverksamhet, utgjorde en ändring av det bakomliggande befintliga statliga stödet. Domstolen förkastade denna möjlighet. Den slog fast att:(70)

"[T]illkomsten av nytt stöd eller ändringar av befintligt stöd kan inte bedömas med utgångspunkt i stödets omfattning eller, i synnerhet, dess finansiella belopp vid någon tidpunkt under företagets existens om stödet tillhandahålls enligt tidigare lagstiftning som förblivit oförändrad. Huruvida stöd kan betecknas som nytt eller som en ändring av befintligt stöd måste bedömas med utgångspunkt i de bestämmelser som reglerar det."

64 Det var just för att det inte förekom någon ändring av de ursprungliga lagbestämmelserna och att ändringarna inte begränsade den sfär av affärsverksamhet som stod till buds för OND som domstolen fann att ett senare avstående från vad som faktiskt hade varit en frivilligt påtagen begränsning inte var att jämställa med en "ändring" av det ursprungliga stödsystemet. Enligt min uppfattning ger domen i målet Namur därför inte stöd för påståendet att ändringen måste betraktas som en anmälningspliktig "ändring" om den lagstiftning som ligger till grund för ett befintligt stödsystem ändras. Tvärtom betraktade domstolen uttryckligen ändringar av stödets omfattning som en indikation på om det ändrats. Om dess räckvidd ändras till sitt innehåll genom den påstådda "ändringen" måste denna anmälas. Endast ett sådant på sunt förnuft baserat synsätt skulle göra det möjligt att garantera en tillräcklig grad av rättssäkerhet för stödmottagare, medlemsstater samt berörda utomstående parter, eftersom det inte vore nödvändigt "att i förväg anmäla vitt skiftande åtgärder, som då inte kan genomföras trots tveksamhet om de kan betecknas som nytt stöd."(71)

65 Denna tolkning får även stöd av generaladvokat Lenz förslag till avgörande i målet Namur. Han noterade att:(72)

"[H]uruvida stöd har beviljats eller ändrats beror ... på om en ändring har vidtagits avseende någon av de åtgärder som en medlemsstat vidtar för att bevilja fördelar i form av stöd till förmån för företag som har påverkat innehållet i eller omfattningen av dessa fördelar. I detta sammanhang framgår det av en jämförelse mellan artikel 93.1 och 93.2 klart att termen 'stöd' är synonym med uttrycket 'stödprogram' i första stycket. Därav följer att stöd beviljas i den mening som avses i artikel 93.3 om ett nytt program skapas, medan en ändring av ett stöd förutsätter en omfattande ändring av ett stödprogram."

Dessutom ligger det i linje med den entydiga uppfattning, som uttrycktes av generaladvokat Mancini inför domen i målet Heineken, att artikel 93.3 i EG-fördraget:(73)

"inte krävde att medlemsstaterna ålades en absolut skyldighet att anmäla alla aspekter till kommissionen. Med andra ord måste staten till kommissionen anmäla ändringar som, på grund av den effekt de har på företag eller deras konkurrensförhållanden, kan påverka kommissionens beslut. Det är å andra sidan inte nödvändigt att anmäla ändringar som endast är formella och som inte utgör ett hot mot den fria konkurrensen".

Motiveringens tillräcklighet

66 SL har gjort gällande att kommissionens motivering till 1997 års beslut var otillräcklig avseende bedömningen att de ändringar som genom 1988 års regionala lag infördes i den ursprungliga stödordningen var omfattande. Mot bakgrund av de principer för motiveringskravet som diskuteras ovan (punkterna 44-54) finner jag, inte utan viss tvekan, att den motivering som ges i avsnitt III av beslutet uppfyller kraven i artikel 190 i EG-fördraget.

67 Trots att kommissionen har kritiserat Italien och SL för att i sina grunder inför domstolen punkt för punkt jämföra bestämmelserna i 1988 års regionala lag med dem i 1951 och 1954 års regionala lagar, nöjer den sig faktiskt själv i avsnitt III i beslutet med ett liknande tillvägagångssätt. Den sammanfattar huvudbestämmelserna i den ursprungliga stödordningen innan den, såsom nämnts ovan, konstaterar att 1988 års regionala lag införde "omfattande ändringar" av denna och därefter angav de relevanta bestämmelserna i den senare lagen. Den har emellertid inte på något sätt försökt styrka sitt påstående att ändringarna var omfattande. Tvärtom konstaterar den endast på nytt, i avsnitt V i övervägandena i ingressen till 1997 års beslut (nedan kallat avsnitt V i beslutet) att "omfattande ändringar [genom 1988 års regionala lag infördes] i 1951 års regionala lag". Kommissionen har faktiskt i huvudsak antagit att enbart en jämförelse mellan bestämmelserna i den ursprungliga stödordningen och dem i 1988 års stödordning skulle visa att ändringarna var omfattande.

68 Kommissionen borde avstå från sådana antaganden. Motiveringen bör uttryckligen klargöra varför kommissionen anser att vissa ändringar är omfattande. De angivna skälen behöver inte vara detaljerade, särskilt om kommissionen som i förevarande mål kommer till slutsatsen att ändringarnas omfattning är uppenbar. Helst borde motiveringen åtföljas av slutsatsen att ändringarna var omfattande, men som domstolens ovan diskuterade rättspraxis bekräftar skulle det räcka om de framgick av andra delar av det relevanta beslutet. I förevarande mål finner jag, trots frånvaron av uttryckliga skäl för kommissionens slutsats att 1988 års regionala lag införde omfattande ändringar i den ursprungliga ordningen, att 1997 års beslut i sin helhet uppfyller kraven i artikel 190 i EG-fördraget.

69 För det första framgår det av en enkel jämförelse mellan de relevanta bestämmelserna i den ursprungliga stödordningen och dem i 1998 års stödordning, som redovisas i avsnitt III i beslutet, även utan tillgång till den analys som kommissionen presenterade när den utvecklade sin talan inför domstolen, att ett antal potentiellt viktiga ändringar infördes genom 1988 års regionala lag. Det står således klart att kraven avseende stödmottagarens huvudkontor, sjöfartsverksamhet, huvudsakliga lager, förråd och tillhörande utrustning samtliga var nya krav, i likhet med kravet att använda sardiska hamnar som centrum för sjöfarten och att normalt utföra reparationer i sardinska hamnar. Ny var även skyldigheten för förmånstagare som förvärvade fartyg med ett bruttotonnage på mer än 250 ton att endast använda lokalt registrerad besättning, ett faktum som kommissionen, både i avsnitt I och VI i övervägandena i ingressen till beslutet (nedan kallade avsnitten I och VI i beslutet), betecknade som ett införande av diskriminering på grund av nationalitet till förmån för "sardiska" sjömän. Beträffande leasingalternativet pekar de formuleringar som valts av kommissionen tydligt ("Genom stödordningen infördes dessutom") på att det rör sig om nya ändringar. För det andra invände varken de italienska eller sardiska myndigheterna under det kontradiktoriska förfarande som föregick antagandet av 1997 års beslut mot beteckningen. Även om detta givetvis, av de skäl som diskuterats ovan (punkterna 20-24), inte utesluter att beteckning nu ifrågasätts, särskilt av SL, är det en faktor som kan tas i beaktande av domstolen vid bedömningen av om kommissionens motivering är tillräcklig, förutsatt att viss motivering ges avseende att ändringarna skulle vara omfattande. Kommissionens tydliga beskrivning av ändringarna som "omfattande" utgör i detta fall sådan motivering. Slutligen är den analys som redovisas i avsnitt VI i beslutet väsentlig. Kommissionen klargör där entydigt sin uppfattning att 1988 års regionala lag är oförenlig med grundläggande principer inom gemenskapsrätten, nämligen etableringsrätten och icke-diskriminering på grund av nationalitet, och identifierar dessutom vissa aspekter av lagen som accentuerar de överträdelser av dessa principer som redan den ursprungliga stödordningen innebar. I tredje stycket i avsnitt VI i beslutet hänvisar således kommissionen uttryckligen till kravet att alla stödmottagarens fartyg skall vara registrerade på Sardinien, medan den i det fjärde stycket hänvisar till den diskriminering på grund av nationalitet som i praktiken blir följden av kravet att använda "lokalt baserade sjömän". Sådana resonemang utgör klart stöd för dess slutsats att omfattande ändringar av den ursprungliga stödordningen gjordes genom 1988 års regionala lag.

Huruvida beteckningen är korrekt

70 Italien och SL har dock även ifrågasatt huruvida kommissionens slutsats, att de ändringar som infördes genom 1988 års regionala lag var omfattande, är korrekt. De har gjort gällande att de endast innebar detaljändringar eller preciseringar av den ursprungliga stödordningen som hade ringa praktisk betydelse. Jag kan inte godta denna förmånliga bedömning. Även om kravet att stödmottagare, förutom att ha sitt säte och skatterättsliga hemvist på Sardinien, såsom krävdes enligt den ursprungliga ordningen, även skall ha sitt huvudkontor där, skulle kunna betraktas som ytterligare en detalj avsedd att garantera att endast lokala företag gynnas av det tillgängliga ekonomiska stödet, kan inte detsamma sägas om de nya kraven att de även använder sardiska hamnar som centrum för sin sjöfart, att alla deras fartyg skall registreras i dessa hamnar och att de i dessa skall hålla huvudsakliga lager, förråd och tillhörande utrustning, antagligen avseende samtliga dessa fartyg. Dessa ändringar är väsentliga. De gör det i praktiken omöjligt för icke-sardiska företag att dra nytta av det tillgängliga ekonomiska stödet, samtidigt som de även, vilket kommissionen betonade i avsnitt VI i beslutet, ökar den indirekta fördelen av stödet för flera andra, nästan oundvikligen sardiska, företag som bedriver verksamhet i sardiska hamnar.

71 Genom att dessutom ställa upp det allmänna villkoret att stödmottagarna måste använda lokala skeppsvarv för sina reparationsbehov kunde 1988 års regionala lag utan tvekan, åtminstone indirekt, gynna sardiska varv. Kommissionens farhåga att denna nya bestämmelse kunde utgöra ett åsidosättande av det sjunde direktivet är klart befogad. Avsikten med kravet att använda sardisk besättning var likaså entydig och viktig. År 1988 föreskrev den relevanta italienska lagstiftningen, till vilken Italiens ombud hänvisade vid sammanträdet, bland annat att rullor över besättning hölls. Trots att han förklarade att bestämmelsen i 1988 års regionala lag var nödvändig för att respektera den lagstiftningen, underlät han att nämna det direkt diskriminerande nationalitetskravet i den lagstiftningen, ett krav som domstolen i domen i målet Porto di Genova(74) uttryckligen förklarade vara oförenligt med gemenskapsrätten. Eftersom kravet att använda sardiska sjömän oundvikligen medförde att alla icke-italienska sjömän uteslöts, gjorde kommissionen, särskilt mot bakgrund av domen i målet Porto di Genova, uppenbarligen rätt i att beteckna ett sådant villkor som en anmälningspliktig ändring.

72 Även om den direkta effekten av de ändringar som infördes genom 1988 års regionala lag var att inskränka kretsen av företag som kunde komma i åtnjutande av den ursprungliga stödordningen, och således att åtminstone potentiellt minska de beviljade stödbeloppen, utesluter inte denna möjlighet att ändringarna betecknas som "ändringar" i den mening som avses i artikel 93.3 i EG-fördraget. Som kommissionens ombud påpekade till svar på en fråga vid sammanträdet är, för det första, en sådan minskning av omfattningen irrelevant då den åstadkoms genom ändringar som förstärker de diskriminerande och därmed potentiellt snedvridande effekterna av den bakomliggande stödordningen. För det andra accepterar jag inte att ändringar, som visserligen reducerar det potentiella antalet direkta mottagare av ett stöd, men indirekt ökar fördelarna av stödet för en vid krets andra, främst nationella mottagare, som i förevarande mål lokala skeppsvarv och lokal besättning, skulle kunna betecknas som obetydliga och, därmed, kunna falla utanför den anmälningsplikt som föreskrivs i artikel 93.3 i EG-fördraget.

73 Slutligen är det ostridigt att det leasingalternativ som infördes genom artikel 100 i 1988 års regionala lag, i princip utgjorde en anmälningspliktig ändring av den ursprungliga stödordningen. Italien har dock, med stöd av SL, gjort gällande att eftersom inget stöd under den relevanta perioden (1988-1996) beviljades enligt detta alternativ, kan det inte beaktas vid bedömningen av om Italien skulle ha anmält de övriga ändringarna. Detta argument bygger på en missuppfattning och skall underkännas.

74 Jag delar den uppfattning som uttrycktes av generaladvokat Lenz i målet Namur att "det framgår av en jämförelse mellan artikel 93.1 och 93.2 att termen 'stöd' är synonym med uttrycket 'stödprogram' i första stycket och att [d]ärav följer att ett stöd bör beviljas i den mening som avses i artikel 93.3 om ett nytt program skapas, medan en ändring av ett stöd förutsätter en omfattande ändring av ett stödprogram."(75) Införandet av en helt ny metod att faktiskt tillhandahålla stöd på samma nivå innebar obestridligen en väsentlig ändring av det ursprungliga stödprogrammet. Om Italiens argument godtogs skulle medlemsstaterna få rätt att genomföra väsentliga ändringar av befintliga stödprogram, eller att införa vad som i själva verket är nya stödprogram genom en ändring av den lagstiftning som reglerar ett befintligt stödprogram, utan att vara tvungna att anmäla en sådan ändring till kommissionen förrän de avser tillämpa ändringarna. Det vore således att bortse från det faktum att artikel 93.3 i EG-fördraget uttryckligen föreskriver att medlemsstater skall informera kommissionen om "alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder". Den snäva tolkningen av medlemsstaternas skyldighet att anmäla ändringar till att avse befintliga stöd, som ligger bakom Italiens påstående skulle, enligt min uppfattning också äventyra effektiviteten av den preventiva granskning som fördraget föreskriver att kommissionen skall utöva enligt artikel 93.3 i EG-fördraget. Behovet av att säkerställa den kontrollens effektivitet har konsekvent hävdats av domstolen.(76) Jag är därför övertygad om att kommissionen hade rätt att beakta den ändring som infördes genom artikel 100 i 1988 års regionala lag när den granskade om de olika ändringar som infördes genom den lagen sammantaget utgjorde omfattande "ändringar". Detta är a fortiori fallet eftersom det inte förrän vid förfarandet inför domstolen framkom att inget enskilt stöd under den relevanta perioden hade beviljats enligt leasingalternativet.

75 Följaktligen föreslår jag att domstolen skall underkänna de argument genom vilka sökanden ifrågasätter giltigheten av kommissionens beteckning av de ändringar som infördes genom 1988 års regionala lag som omfattande anmälningspliktiga "ändringar" i den mening som avses i artikel 93.3 i EG-fördraget.

E - Huruvida den ifrågasatta stödordningen är förenlig med den gemensamma marknaden

76 Om domstolen förkastar mitt förstahandsförslag att kommissionens motivering är otillräcklig, men godtar mitt andrahandsförslag att kommissionens beteckning av 1988 års ändringar som omfattande anmälningspliktiga "ändringar" av den ursprungliga stödordningen är riktig, måste domstolen pröva sökandens andrahandsgrunder, genom vilka kommissionens konstaterande att det ifrågasatta stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden ifrågasätts. Jag kommer därför att, endast mycket kort, behandla dessa grunder.

i) Åsidosättandet av andra fördragsbestämmelser

77 Den italienska regeringens grund att 1997 års beslut skall ogiltigförklaras eftersom kommissionen inte hade rätt att anse att det ifrågasatta stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden på grund av att 1988 års stödordning påstods åsidosätta artiklarna 6, 48.2 och 52 i EG-fördraget (nu artiklarna 12 EG, 39 EG och 43 EG i ändrade lydelser), aktualiserar en fråga av avsevärd vikt för kommissionens granskning av statliga stöd.

78 Domstolen har konsekvent slagit fast att artikel 92 i EG-fördraget inte kan utnyttjas för att neutralisera övriga fördragsbestämmelser såsom dem om fri rörlighet för varor, eftersom "dessa regler liksom fördragets bestämmelser om statligt stöd har ett gemensamt mål, nämligen att säkerställa fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor."(77) Kommissionen har därför rätt att beakta eventuella överträdelser av andra fördragsbestämmelser vid granskningen av om en ordning för statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Även om jag skulle instämma i den uppfattning som uttrycktes av generaladvokat Saggio, i hans nyligen föredragna förslag till avgörande i målet Tyskland mot kommissionen, att kommissionen inte kan tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 93 i EG-fördraget för att "förklara" att en nationell åtgärd är oförenlig med andra bestämmelser i fördraget som inte avser statligt stöd, väcks inte någon sådan fråga i förevarande mål.(78) Kommissionen har helt enkelt vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den åtnjuter enligt artikel 92.3 i EG-fördraget vägrat att förklara statliga stöd, med villkor som kan åsidosätta ett antal grundläggande gemenskapsrättsliga principer, förenligt med den gemensamma marknaden.

79 Denna slutsats stöds även av domstolens beslut i domen i målet kommissionen mot Frankrike, som avsåg stöd till jordbrukare som inledningsvis granskades av kommissionen i enlighet med ett kontradiktoriskt förfarande vilket kommissionen sedan avbröt för att inleda ett förfarande om fördragsbrott enligt artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG).(79) Domstolen slog fast att "även om ovannämnda särskilda förfarande" som föreskrivs enligt artikel 93.2 i EG-fördraget "inte på något sätt utgör hinder för att ett stödsystems förenlighet med andra gemenskapsregler än de i artikel 92 bedöms i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 169 - [måste kommissionen] följa förfarandet i artikel 93.2, om den önskar fastslå att detta system, såsom stöd, är oförenligt med den gemensamma marknaden".(80)

ii) Kommissionens tillämpning av artikel 92.3 i EG-fördraget

80 Italien och SL har anfört en rad argument genom vilka de ifrågasätter kommissionens bedömning av om 1988 års stödordning är förenlig med den gemensamma marknaden, särskilt avseende artikel 92.3 a ("stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning" och artikel 92.3 c ("Stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset") i EG-fördraget. Efter att ha granskat var och en av dessa grunder, finner jag att ingen av dem kan godkännas.

81 Domstolen har konsekvent erkänt att kommissionen åtnjuter ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom denna uppgift förutsätter komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar som måste utföras mot bakgrund av gemenskapen som helhet.(81) Följaktligen kommer den, i detta avseende, endast att ogiltigförklara ett kommissionsbeslut om statligt stöd om det står klart att kommissionen har gjort en uppenbar felbedömning, för vilken den part som söker ogiltigförklaring av beslutet har bevisbördan,(82) eller om det resonemang som förs i beslutet är klart inkonsekvent.(83) Således är kommissionens slutsats att stödordningen inte kunde betecknas som regionalt utvecklingsstöd i den mening som avses i artikel 92.3 uppenbarligen inte felaktig. Även om det råder föga tvivel om att Sardinien var en "mål 1"-region, som vid den aktuella tiden kunde komma i åtnjutande av allmänt regionalt stöd, var kommissionen enligt min uppfattning berättigad att anse att det berörda stödet utgjorde stöd till sjöfartsnäringen och att det därför var inriktat på en viss sektor.(84) Inte heller står det synsätt som tillämpas i 1997 års beslut, såsom SL har hävdat i sin ansökan, i strid med tidigare kommissionsbeslut som antagits avseende stöd som beviljats av Irland till sjöfartsnäringen. Som kommissionen har påpekat i sin svarsinlaga antogs de besluten vid en tidpunkt då en mer generös policy än den som anges i riktlinjerna om statligt stöd till sjöfartsnäringen av den 3 augusti 1989,(85) och om statligt stöd till sjöfartssektorn, tillämpades.(86) Kommissionen måste respektera sina egna riktlinjer.(87)

82 Kommissionen har enligt min uppfattning inte heller gjort sig skyldig till ett uppenbart fel genom att förkasta en eventuell tillämpning av artikel 92.3 i EG-fördraget. Sökandena har inte hänvisat till någon omständighet som väcker tvivel om lämpligheten i kommissionens bedömning att 1988 års stödordning inte respekterade det krav på insyn som åläggs både genom de ovannämnda riktlinjerna och genom det sjunde direktivet. Den kunde inte godkänna stöd när den inte kunnat konstatera att det tillåtna taket för stödet avseende stöd till italienska skeppsvarv inte kunde kringgås genom de indirekta förmåner som, särskilt för sardinska skeppsvarv, följde av 1988 års stödordning.

F - terbetalning

83 För det fall domstolen skulle finna att 1997 års beslut är giltigt, har Italien och SL anfört ett antal argument till stöd för yrkandet att artikel 2 i 1997 års beslut, som förelägger Italien att från samtliga stödmottagare återkräva stöd som beviljats enligt 1988 års stödordning, skall ogiltigförklaras. Efter att ha granskat vart och ett av dessa argument finner jag att samtliga skall underkännas.

84 Särskilt svagt finner jag Italiens argument att artikel 2 i 1997 års beslut åsidosätter stödmottagarnas berättigade förväntningar. Det består i påståendet att dessa företag rimligen kunde ha antagit att kommissionen inte skulle beteckna de ändringar som infördes genom 1988 års regionala lag som "ändringar". Det finns enligt min uppfattning inget principiellt skäl att behandla anmälningspliktiga ändringar av befintligt stöd på ett annat sätt än nytt stöd. När "kommissionen" finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden, kan den besluta att "staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som [den] fastställer", och att "[n]är det planerade stödet redan har utbetalats, kan detta beslut få karaktären av en anmodan riktad till nationella myndigheter om att de skall besluta om återbetalning av stödet".(88) Med hänsyn till "att den kontroll av statliga stöd som kommissionen utövar med stöd av artikel 93 i fördraget är av tvingande karaktär, [finns det] emellertid anledning att påpeka att de företag som mottar ett stöd i princip inte kan ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt annat än om det har beviljats med iakttagande av det förfarande som avses i den nämnda artikeln."(89) I detta fall förefaller det klart att alla berörda parter inklusive SL helt enkelt antog att de ändringar som infördes genom lagstiftningen inte skulle "ändra" den bakomliggande stödordningen i den mening som avses i fördraget. Detta antagande kan inte utgöra en förväntning som kan få företräde framför gemenskapsrättens intresse av att garantera att artikel 93.3 i EG-fördraget respekteras.

85 Inte heller innebär 1997 års beslut en oberättigad diskriminering mellan sardiska mottagare av det sardinska stödet beroende på om stödet godkändes före eller efter det att 1988 års regionala lag trädde ikraft. Jag delar kommissionens uppfattning att skillnaden i behandling, som bygger på den fundamentala fördragsgrundade skillnaden mellan nya och/eller ändrade stöd och befintliga stöd, är klart berättigad.

86 SL har också gjort gällande att kommissionen kan kräva återbetalning av rättsstridigt utbetalat stöd avseende en period på högst fem år, vilket utesluter återbetalning från SL eftersom 1997 års beslut antogs mer än fem år efter det att företaget mottog sitt stöd. Det har åberopat rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler, som i allmänhet föreskriver en femårig preskriptionstid.(90) Jag håller dock med kommissionen om att det i avsaknad av en lagstadgad preskriptionstid vore olämpligt att fastställa en sådan i analogi med lagstiftning som inte berör gemenskapsbestämmelserna om statligt stöd.(91) Denna tolkning har bekräftats genom rådets nyligen antagna förordning (EG) nr 659/1999, vars artikel 15.1 föreskriver att "[f]ör kommissionens befogenheter att återkräva stöd skall en preskriptionstid på tio år gälla."(92)

V - Rättegångskostnader

87 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna för domstolen "[skall] tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats." Artikel 69.3 föreskriver dock att "[o]m parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, kan domstolen besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad." Eftersom sökandena i dessa förenade mål bör vinna framgång med sitt huvudyrkande att 1997 års beslut skall ogiltigförklaras på grund av kommissionens otillräckliga motivering och eftersom de har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader, bör de normalt tillerkännas detta. Eftersom Italien dock även, utan framgång, har ifrågasatt giltigheten av beslutet i den andra inledande skrivelsen och eftersom otillräckligheten i kommissionens motivering till 1997 års beslut åtminstone delvis kan tillskrivas de italienska myndigheternas vägran att helt samarbeta med kommissionen under det kontradiktoriska förfarandet, föreslår jag att Italien förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader. Eftersom ingen av dessa exceptionella faktorer berör SL, bör kommissionen ersätta dess rättegångskostnader.

VI - Förslag till avgörande

88 Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen skall:

1) Ogiltigförklara kommissionens beslut 98/95/EG av den 21 oktober 1997 om stöd som regionen Sardinien (Italien) beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien;

2) Förplikta kommissionen att ersätta Sardegna Lines rättegångskostnader i mål C-105/99 och förplikta Republiken Italien och kommissionen att bära sina egna rättegångskostnader i mål C-15/98.

(1) - Bolletino ufficiale della Régione Autonoma della Sardegna, 15 oktober 1952.

(2) - Bolletino ufficiale della Régione Autonoma della Sardegna, 23 augusti 1954.

(3) - Det kan noteras att enligt den ursprungliga lydelsen av artikel 1, enligt 1951 års regionala lag, var det endast "regionala företag" som kunde beviljas lån.

(4) - I den ursprungliga lydelsen av artikel 2 i 1951 års regionala lag krävde, förutom villkoren i den ändrade versionen, att de som fick förmånen av lånen i princip hade regionala sjöfartsintressen och erbjöd sjöfartstjänster mellan sardiska hamnar och öar och/eller andra hamnar som vanligen anlöptes.

(5) - Bolletino ufficiale della Régione Autonoma della Sardegna, nr 21, tillägg nr 1, den 6 juni 1988.

(6) - Det stycke som lades till artikel 9 i 1951 års regionala lag föreskrev att regionen, i händelse av en underlåtelse, om än partiell, att respektera eller iaktta villkoren i artikel 2, genast kunde dra tillbaka förmånen av det beviljade stödet.

(7) - Bolletino ufficiale della Régione Autonoma della Sardegna, nr 6, tillägg nr 1, 17 februari 1996.

(8) - EGT C 368, s. 2.

(9) - Adjektivet "kontradiktorisk" kommer i detta förslag till avgörande att användas för att beskriva det granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget, eftersom denna beteckning nyligen använts av domstolen; se exempelvis domen i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547), punkt 44.

(10) - EGT L 20, 1998, s. 30.

(11) - EGT C 386, s. 6.

(12) - Ibidem, s. 7.

(13) - Denna talan väcktes först vid förstainstansrätten den 6 april 1998 och registrerades under målnummer T-58/98. Genom ett beslut av den 23 mars 1999 överförde dock förstainstansrätten målet till domstolen med stöd av artikel 47 i EG-stadgarna för domstolen.

(14) - EGT L 380 1990, s. 27 (nedan kallat det sjunde direktivet).

(15) - Kommissionen hänvisar exempelvis till domen i de förenade målen 12/64 och 29/64, Ley mot kommissionen (REG 1965, s. 107) och i de förenade målen 25/65 och 26/65, Simet och Feram mot Höga myndigheten (REG 1967, s. 33).

(16) - Se domen i mål 1/54, Frankrike mot Höga myndigheten (REG [1954-1956], I). Domstolen gick uttryckligen på generaladvokat Lagranges linje att "de tre besluten [kunde] angripas i en enda talan" (REG [1954-1956] I, s. 6), då den senare hade anmärkt att det förelåg "ett uppenbart samband mellan de tre ifrågasatta besluten" i det målet (REG [1954-1956], s. I-21).

(17) - Dom i mål C-312/90, Spanien mot kommissionen (REG 1992, s. I-4117), (nedan kallad Cenemesa).

(18) - Dom i mål C-47/91, Italien mot kommissionen (REG 1994, s. I-4635), (nedan kallad Italgrani).

(19) - Domen i det ovannämnda målet Italgrani, punkt 26.

(20) - Italien delgavs de klandrade rättsakterna den 12 respektive 14 november 1997, och talan om ogiltigförklaring kom in till domstolen den 22 januari 1998.

(21) - Dom i de förenade målen C-324/90 och C-342/90 (REG 1994, s. I-1173), (nedan kallad Pleuger).

(22) - Se, inledningsvis, dom i mål 730/79, Philip Morris mot kommissionen (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303), punkt 5 (nedan kallad Philip Morris), i mål 323/82, Intermills mot kommissionen (REG 1984, s. 3809; svensk specialutgåva, volym 7, s. 685), punkt 5, och i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen (REG 1985, s. 809; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103), punkt 13 (nedan kallad Leeuwarder). I domen i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf (REG 1994, s. I-833), punkt 24, fastslog domstolen uttryckligen att mottagaren av ett statligt stöd med stöd av artikel 173 i EG-fördraget kunde ha väckt talan mot kommissionens beslut att förklara stödet rättsstridigt och oförenligt med den gemensamma marknaden. Detta bekräftades indirekt i domen i målet Pleuger, ibidem. Det framgår av domen i de förenade målen C-329/93, C-62/95 och C-63/95, Tyskland m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. I-5151, nedan kallad Bremer Vulkan) att en överföring av en individuell talan om ogiltigförklaring från förstainstansrätten till domstolen inte kan påverka huruvida den kan tas upp till prövning.

(23) - I domen i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219) nekades enskilda grönsaksodlare som hade gynnats av förmånliga gasavgifter rätt att väcka talan mot ett kommissionsbeslut som förklarade att avgifterna utgjorde ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden, på grund av att de som medlemmar av en vid grupp av odlare inte var personligen berörda, se punkt 15.

(24) - Dom i de förenade målen 91/83 och 127/83, Heineken Brouwerijen mot Inspecteur der Vennootschapsbelasting, Amsterdam och Utrecht (REG 1984, s. 3435), (nedan kallad Heineken).

(25) - Den hänvisar till domen i mål C-294/90, British Aerospace och Rover mot kommissionen (REG 1992, s. I-493), punkterna 10 och 13 (nedan kallad Rover).

(26) - Ovan fotnot 24.

(27) - Ibidem, punkt 27.

(28) - Domen i målet Heineken, punkt 21.

(29) - Ovan fotnot 25. I domen i målet Rover slog domstolen fast att när kommissionen anser att ett nytt stöd, som inte omfattades av dess tidigare granskning och villkorliga godkännande av ett stödprogram, har betalats måste den inleda ett nytt kontradiktoriskt förfarande, och därigenom göra det möjligt för de berörda parterna att inkomma med yttranden (punkterna 10-13).

(30) - Se exempelvis domen i mål C-24/95, Land Rheinland-Pfalz mot Alcan Deutschland (REG 1997, s. I-1591), (nedan kallad Alcan), punkt 23. Kommissionen hänvisar till domen i mål C-280/95, kommissionen mot Italien (REG 1998, s. I-259), där Italien inte ifrågasatte att ett beslut om återkrav följer av en förklaring att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden (punkt 10).

(31) - Se den ovannämnda domen i målet kommissionen mot Italien, punkt 25.

(32) - Ovan fotnot 14. Det sjunde direktivet upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 3094/95 av den 22 december 1995 om stöd till varvsindustrin, EGT L 332, s. 1. Eftersom denna förordning emellertid inte trädde i kraft förrän den 31 december 1997, till följd av rådets förordning (EG) nr 1904/96 av den 27 september 1996 om ändring av förordning (EG) 3094/95 om stöd till varvsindustrin (EGT L 251, s. 5), kommer jag nedan endast att hänvisa till det sjunde direktivet. Det faktum att kommissionen endast hänvisar till förordningarna nr 3094/95 och 1904/96 i 1997 års beslut kan inte påverka det senares giltighet, eftersom de tveklöst ersatte det sjunde direktivet och ingen av de ändringar som infördes genom dem är relevanta i förevarande mål.

(33) - EGT C 205, s. 5.

(34) - Se domen i mål C-400/92, Tyskland mot kommissionen (REG 1994, s. I-4701), punkt 15. Se även domen i de förenade målen C-356/90 och C-180/91, Belgien mot kommissionen (REG 1993, s. I-2323), punkterna 25 och 26. Sedan fördraget om den europeiska unionen trädde i kraft har artikel 92.3 i EG-fördraget innehållit fyra stycken - Amsterdamfördraget (artikel 6.51) har endast, för enkelhetens skull, tagit bort den obsoleta bestämmelse som ursprungligen återfanns i artikel 92.3 c andra meningen i EG-fördraget.

(35) - Ovan fotnot 22.

(36) - I sitt svar har Italien påpekat att 89 procent av de varor som transporteras från Sardinien transporteras sjövägen till det italienska fastlandet, medan återstående 11 procent transporteras till både Atlant- och Medelhavshamnar i Frankrike och till hamnar i Spanien. Beträffande passagerartransporter omfattar trafiken till det italienska fastlandet 97 procent.

(37) - Se åttonde stycket, sista meningen i skrivelsen, EGT C 368, 1996, s. 1, se s. 2.

(38) - EGT L 364, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 203.

(39) - Kommissionen har hänvisat till domen i målet Philip Morris, (ovan fotnot 22), punkt 11 och i mål C-303/88, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-1433, nedan kallad ENI-Lanerossi), punkt 27.

(40) - Beslut i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen (REG 1998, s. II-717), punkt 67.

(41) - Dom i de förenade målen C-278/92-C-280/92, Spanien mot kommissionen (REG 1994, s. I-4103), (nedan kallad Hytasa), punkt 42.

(42) - Dom i mål 102/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1988, s. 4067), punkt 19.

(43) - Dom i mål 42/84, Remia mot kommissionen (REG 1985, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 8, s. 277), punkt 26.

(44) - Se domen i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink$s France (REG 1998, s. I-1719), (nedan kallad Sytraval), punkt 63. Se även domen i det ovannämnda i målet Leeuwarder, punkt 19, i mål C-350/88, Delacre m.fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I-395), punkterna 15 och 16, och i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 86 i domen och punkt 107 i mitt förslag till avgörande.

(45) - Domen i målet Sytraval, ibidem. Se även domstolens dom i mål C-395/96 P och C-396/96, Compagnie Maritime Belge Transports och Dafra Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I-0000), punkt 56 och punkterna 43-45 i mitt förslag till avgörande i målet.

(46) - Kommissionens beslut 79/743/EEG av den 27 juli 1979 om ett stöd som den nederländska regeringen planerade att bevilja till förmån för utökandet av en cigarettproducents produktionskapacitet, EGT L 217, s. 17.

(47) - Se sammanträdesrapporten från målet Philip Morris (REG 1980, s. 2671), s. 2676.

(48) - Domen i det ovannämnda målet Philip Morris, punkt 10.

(49) - Ibidem, punkterna 11 och 12.

(50) - Den information som ges i kommissionens Philip Morris-beslut sammanfattas av generaladvokat Capotorti i hans förslag till avgörande; se (REG 1980, s. 2671), s. 2694. Det är mot denna bakgrund som hans entydiga förslag, som följdes av domstolen, avseende stödets klara potential att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (se s. 2696-2698) skall tolkas.

(51) - Dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62 (REG 1963, s. 131).

(52) - Ovan fotnot 51, s. 143.

(53) - Ovan fotnot 22. Se även domen i målet Intermills, (ovan fotnot 22), punkterna 37-39.

(54) - Punkt 24. Domstolen följde således generaladvokat Gordon Slynns förslag, som, efter att ha hänvisat till relevanta överväganden i ingressen, noterade att "Kommissionen [hade] begränsat sig till det djärva påståendet att stödet snedvred eller hotade att snedvrida konkurrensen inom gemenskapen, utan att ange hur den kommit till denna slutsats. Vare sig skäl eller faktiska omständigheter till stöd för detta allmänna påstående har framförts"; se det ovannämnda målet Leeuwarder, s. 812.

(55) - Ovan fotnot 22, punkt 51.

(56) - Punkt 53.

(57) - Även om den franska versionen av 1997 års beslut med avseende på godstransporten hänvisar till varor transporterade "från medlemsstater" ("provenant des États") till Sardinien och från Sardinien "till medlemsstaterna" ("vers les États membres"), gäller hänvisningen i fråga om turisttrafik handel "mellan fastlandet och Sardinien" ("entre le continent et la Sardaigne").

(58) - I domen i målet Vlaams Gewest, ovan fotnot 40, slog förstainstansrätten, med hänvisning till bland annat domen i målet Bremer Vulkan, fast att "[d]å denna princip tillämpas vid bedömningen av en stödåtgärd" föreskriver artikel 190 i EG-fördraget "[ä]ven om det i vissa fall kan framgå av de förhållanden under vilka stödet beviljades att det är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen" att det åligger "kommissionen [att] åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut". Vid tillämpningen av den principen fann domstolen att kommissionen på grund av den information som det ifrågasatta beslutet innehöll "inte gjort en rent abstrakt bedömning av vilka verkningar det omtvistade stödet verkligen får för konkurrensen och handeln inom gemenskapen" (punkt 65, min kursivering).

(59) - Cabotage avser huvudsakligen "gainful operation within a country of means of transport belonging to another country, the business being generated in the country of operations"; se European Communities Glossary, 5:e upplagan, 1990, s. 205.

(60) - Artikel 1 i förordning nr 3577/92 gav rederier inom gemenskapen rätt "att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom en medlemsstat (cabotage)" från och med den 1 januari 1993. Emellertid undantogs inledningsvis "[ö]cabotage i Medelhavet" till den 1 januari 1999 genom artikel 6.2. "[ö]cabotage" definieras i artikel 2.1 som "sjötransport av passagerare eller gods mellan - hamnar på en medlemsstats fastland och på en eller flera av dess öar, - hamnar på en och samma medlemsstats öar".

(61) - Se kommissionens beslut 97/270/EG av den 22 oktober 1996 om ordningen med skattekrediter som införts i Italien inom sektorn för godstransporter på väg för andras räkning, EGT L 106, 1997, s. 22, kommissionens beslut 98/182/EG av den 30 juli 1997 om stöd som beviljats av regionen Friuli-Venezia Giulia (Italien) till företag som utför godstransporter på väg i regionen, EGT L 66, s. 18, kommissionens beslut 98/693/EG av den 1 juli 1998 om det spanska stödprogrammet för anskaffning av industriella fordon, Plan Renove Industrial (augusti 1994-december 1996), EGT L 329, s. 23.

(62) - Enligt min uppfattning följer detta indirekt av artikel 93.2 i EG-fördraget och av den uttryckliga lojalitetsplikt som åläggs genom artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG). Se i detta avseende även domen i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547), punkt 43 och i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I-307; svensk specialutgåva, s. 303), (nedan kallad Boussac), punkt 22.

(63) - Se domen i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551), (nedan kallad Kimberly Clark), punkterna 32-37.

(64) - Dom av den 9 augusti 1994 i mål C-44/93 (REG 1994, s. I-3829), (nedan kallad Namur).

(65) - Ibidem, punkt 77 i hans förslag till avgörande.

(66) - Kommissionen hänvisar till domen av den 21 november 1991 i mål C-354/90, FNCE (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, s. 463), punkt 14.

(67) - Kommissionen hänvisar till sitt försvar i båda fallen till de ändringar som infördes genom artiklarna 99 och 100 i 1988 års regionala lag, vilka återges i punkt 4 och 5 ovan.

(68) - Se avsnitt III femte stycket i beslutet (min kursivering) och första stycket i den första inledande skrivelsen. Den gällande italienska versionen av beslutet nämner "modificata in modo sostanziale", medan den första inledande skrivelsen hänvisar till "sostanzialmente modificata" (min kursivering).

(69) - Ovan fotnot 64, punkt 23.

(70) - Ibidem, punkt 28.

(71) - Domen i målet Namur, punkt 33. Behovet av rättssäkerhet har enligt mångas förmenande i detta avseende ökats genom att rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1), som nyligen antogs med stöd av artikel 94 i EG-fördraget (nu artikel 89 EG). Artikel 1 b i förordningen definierar "befintligt stöd" som stöd som betraktas så "eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring".

(72) - Punkt 77 i hans förslag till avgörande (min kursivering).

(73) - Ovan fotnot 24, punkt 5 i hans förslag till avgörande (min kursivering).

(74) - Dom av den 10 december 1991 i mål C-179/90, Merci Convenzionali Porto di Genova (REG 1991, s. I-5889; svensk specialutgåva, volym 11, s. 507), (nedan kallad Porto di Genova), punkterna 11-13.

(75) - Punkt 77 i hans förslag till avgörande, citerad i sin helhet i punkt 65 ovan (min kursivering).

(76) - Se domen i det ovannämnda målet Heineken, punkt 14, i målet Boussac, (ovan fotnot 62), punkt 17, i det ovannämnda målet Cenemesa, punkt 16 och i det ovannämnda målet Italgrani, punkt 24. Det skulle också strida mot resonemanget bakom domen av den 17 juni 1999 i mål C-295/97, Industrie Aeronautiche e Meccaniche Rinaldo Piaggio mot International Factors Italia (IFITALIA) m.fl. (REG 1999, s. I-3735), där domstolen bekräftade att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om att beteckna stödåtgärder som antagits efter EG-fördragets ikraftträdande som befintliga om åtgärden i fråga inte har anmälts till kommissionen, se punkterna 44-49.

(77) - Dom av den 20 mars 1996 i mål C-21/88, Du Pont de Namours Italiana (REG 1990, s. I-889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 359), punkt 20. Se även dom av den 24 november 1982 i mål 249/81, kommissionen mot Irland, (REG 1982, s. 4005, svensk specialutgåva, volym 6, s. 565), (nedan kallad Buy Irish), där domstolen slog fast (punkt 18) att "det faktum att en väsentlig del av kampanjen [att köpa irländska varor] finansierades av den irländska regeringen och att artiklarna 92 och 93 i fördraget kan vara tillämpliga i fråga om ett sådant finansieringssätt, [innebär inte] att kampanjen som sådan inte kan omfattas av förbuden i artikel 30".

(78) - Det vid domstolen anhängiga målet C-156/98, förslag till avgörande av den 27 januari 2000, punkt 43.

(79) - Dom av den 30 januari 1985 i mål 290/83 (REG 1985, s. 439; svensk specialutgåva, volym 8, s. 39).

(80) - Ibidem, punkt 17 (min kursivering). Se även generaladvokat Mancinis förslag till avgörande (REG 1985, s. 439), s. 443 och 444.

(81) - Se domen i det ovannämnda målet Philip Morris, punkt 24. Se även domen i målet Hytasa, (ovan fotnot 41), punkt 51, dom av den 15 oktober 1996 i målet C-311/94, Ijssel-Vliet mot Minister van Econimische Zaken (REG 1996, s. I-5023), punkt 27, dom av den 29 februari 1996 i målet Belgien mot kommissionen (ovan fotnot 44), punkt 11, och förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen (REG 1996, s. II-2169), punkt 56.

(82) - Se exempelvis domen i målet AIUFFASS och AKT mot kommissionen, ibidem, punkt 50, som bekräftades av domstolen i ett överklagande; se beslut av den 6 oktober 1997 i mål C-55/97 P, AIUFFASS och AKT mot kommissionen (REG 1997, s. I-5383), punkterna 22-26.

(83) - Se domen i det ovannämnda målet Hytasa, punkterna 51-58.

(84) - Se kommissionens beslut 94/629/EG av den 29 juli 1994 om upprättande av en gemenskapsrättslig ram för stöd till strukturella ingripanden i de italienska regionerna som omfattas av mål 1, nämligen Abruzzo, Basilicata, Calabria, Campania, Molise, Puglia, Sardinien och Sicilien, EGT L 250, s. 21.

(85) - SEC(89) 921 slutlig.

(86) - EGT C 205, s. 5.

(87) - Se domen i mål C-313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I-1125), punkterna 36 och 44 och följande.

(88) - Se domen i målet Alcan, (ovan fotnot 30), punkt 22. Se även beslut i mål 310/85, Deufil mot kommissionen (REG 1987, s. 901), punkt 24 och i de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen (REG 1994, I-4103), punkt 78. Flera år innan 1988 års regionala lag antogs informerade kommissionen entydigt "eventuella mottagare av statligt stöd om den risk som är förknippad med stöd som rättsstridigt beviljats dem, nämligen att en mottagare av på så sätt beviljat stöd, det vill säga utan att kommissionen har fattat ett slutligt beslut, kan tvingas återbetala stödet", EGT C 318, 1983, s. 3.

(89) - Se domen i det ovannämnda målet Alcan, punkt 25. Domstolen tillade i samma punkt att "[e]n aktsam ekonomisk aktör skall nämligen i normala fall vara i stånd att försäkra sig om att detta förfarande har iakttagits".

(90) - EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48.

(91) - Se domen i de förenade målen T-126/96 och T-127/96, BFM och EFIM mot kommissionen (REG 1998, s. II-3437), punkterna 67 och 68.

(92) - Ovan fotnot 71.

Full & Egal Universal Law Academy