EUR-Lex -  61998CC0076 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 5 oktober 2000

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Detta överklagande avser förstainstansrättens dom av den 18 december 1997 i de förenade målen T-159/94 och T-160/94, Ajinomoto och NutraSweet mot rådet.

Företagen Ajinomoto Co. Inc. (nedan kallat Ajinomoto) och NutraSweet Co. (nedan kallat NutraSweet) har begärt att den dom genom vilken förstainstansrätten har ogillat deras talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EEG) nr 1391/91 av den 27 maj 1991 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av aspartam med ursprung i Japan och USA skall upphävas.

I - Tillämpliga bestämmelser

2. Den förordning som är tillämplig i detta mål är rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen.

3. Artikel 2.1 i denna förordning har följande lydelse:

"En antidumpningstull får tas ut på varje dumpad vara vars övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada."

4. I artikel 2.2 i samma förordning föreskrivs följande:

"En vara skall anses ha dumpats om dess pris vid export till gemenskapen är lägre än normalvärdet för en likadan vara."

5. I artikel 2.3 i grundförordningen anges följande definition av "normalvärdet" för en likadan vara:

"I denna förordning avses med normalvärde följande:

a) Det jämförbara pris som vid normal handel faktiskt betalas eller skall betalas för likadan vara avsedd för förbrukning i exportlandet eller ursprungslandet ...

b) När det inte förekommer försäljning av likadana varor i normal handel på exportlandets eller ursprungslandets hemmamarknad eller när försäljningen där inte medger en riktig jämförelse, endera av följande:

i) Det jämförbara priset på en likadan vara när denna exporteras till tredje land.

ii) Det konstruerade värde som bestäms genom att skälig vinst läggs ihop med tillverkningskostnaden ..."

6. Artikel 2.6 i grundförordningen har följande lydelse:

"När en vara inte importeras direkt från ursprungslandet till gemenskapen utan via ett annat land skall normalvärdet vara det jämförbara pris som betalas eller skall betalas för likadana varor på hemmamarknaden antingen i exportlandet eller i ursprungslandet. Det senare alternativet kan vara lämpligt bl.a. när varan bara lastas om i exportlandet, när varor av samma slag inte tillverkas i exportlandet eller när det inte finns något jämförbart pris på varan där."

II - Bakgrund till tvisten och förfarandet

Bakgrunden till tvisten

7. Den produkt som är föremål för den omtvistade förordningen är aspartam. Det är en ersättning för socker som framför allt används i livsmedel.

8. Aspartam upptäcktes år 1965 av en forskare vid det amerikanska bolaget G.D. Searle & Co., sedemera NutraSweet. Efter denna upptäckt erhöll NutraSweet patent för aspartam i USA och i flera medlemsstater. Aspartam var patentskyddat i Tyskland till och med år 1986, i Förenade kungariket till och med år 1987, i övriga länder i gemenskapen till och med år 1988 och i USA till och med år 1992.

9. Under den tid då undersökningen pågick, den 1 januari-den 31 december 1989, var NutraSweet den enda producenten av aspartam i USA. Ajinomoto var den enda producenten av aspartam i Japan. Med undantag för några fall av direktförsäljning till oberoende kunder som var etablerade i gemenskapen eller i USA för vidare export av produkten till gemenskapen distribuerades aspartam inom gemenskapen genom ett för NutraSweet och Ajinomoto gemensamt dotterbolag, det schweiziska bolaget NutraSweet AG.

10. Till följd av klagomål från bolaget Holland Sweetener Company Vof, inledde kommissionen den 3 mars 1990 ett antidumpningsförfarande avseende import av aspartam med ursprung i Japan och USA.

11. Den 26 november 1990 införde kommissionen en preliminär antidumpingstull på den ifrågavarande importen. Nutrasweet och Ajinomoto (nedan kallade sökandena) framförde sina synpunkter angående den preliminära förordningen genom skrivelser av den 6 respektive den 30 december 1990.

12. Den 22 mars 1991 underrättade kommissionen sökandena om de viktigaste faktiska omständigheter och överväganden på vars grundval den hade för avsikt att föreslå rådet att en slutgiltig antidumpningstull skulle införas.

13. Den 27 maj 1991 antog rådet den omtvistade förordningen varigenom en slutgiltig antidumpningstull pålades klagandenas import. I artikel 2 i förordningen föreskrevs att de belopp som ställts som säkerhet för en preliminär antidumpningstull skulle tas ut slutgiltigt upp till den nivå som motsvarar de slutgiltiga tullarna.

Antidumpningsförordningarna i fråga

14. För att bestämma antidumpningsmarginalen för det aspartam som importerades av klagandena jämförde kommissionen och rådet (nedan kallade institutionerna) normalvärdet för produkten med dess pris vid export till gemenskapen.

15. Normalvärdet för aspartam med ursprung i USA bestämdes i enlighet med artikel 2.3 a i grundförordningen på grundval av det pris som faktiskt betalades på den amerikanska marknaden.

16. Institutionerna tillämpade även det faktiska priset på japanskt aspartam. Rådet konstaterade att denna produkt inte importerades direkt från Japan till gemenskapen, utan att den såldes till NutraSweet för att exporteras vidare till gemenskapsmarknaden. Med stöd av artikel 2.6 i grundförordningen fastställde rådet sålunda normalvärdet för japanskt aspartam på grundval av det pris som faktiskt betalades eller skulle betalas på hemmamarknaden i exportlandet, det vill säga USA.

17. Institutionerna fastställde slutligen, med stöd av artikel 13.3 i grundförordningen, antidumpningstullen till den nivå som ansågs nödvändig för att undanröja den skada som gemenskapsindustrin lidit, i stället för i förhållande till dumpningsmarginalen.

Förfarandet i första instans

18. Klagandena väckte talan vid förstainstansrätten den 6 september 1991. De yrkade att den omtvistade förordningen skulle ogiltigförklaras i sin helhet eller, i andra hand, till den del denna förordning avsåg dem.

19. Till stöd för sin talan anförde klagandena flera grunder, däribland följande fyra: 1) åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen, 2) åsidosättande av artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen, 3) åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artikel 7.4 a och b i grundförordningen och 4) åsidosättande av väsentliga formföreskrifter samt av artikel 7.4 b och 8.4 i grundförordningen.

III - Den överklagade domen

20. Som första grund hävdade sökandena att rådet hade gjort sig skyldigt till en uppenbar felbedömning och ett åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen när det fastställde normalvärdet på grundval av de faktiska priser som tillämpades i USA.

De har påpekat att under den tid då undersökningen pågick var tillverkningen och saluföringen av aspartam patentskyddade i USA (skyddet gällde till 1992), medan de patent som avsåg medlemsstaternas territorium redan hade löpt ut (1998).

Klagandena menade att under dessa omständigheter kunde inte priserna på USA-marknaden läggas till grund för en riktig jämförelse i den mening som avses i artikel 2.3 a och b i grundförordningen och de motsvarade inte det pris som betalas vid normal handel. Till skillnad mot gemenskapsmarknaden, som var fullt konkurrensutsatt, var den amerikanska marknaden monopolistisk till följd av det patent som skyddade aspartam. Klagandena menade dock att på en marknad där det inte råder någon konkurrens måste institutionerna med tillämpning av artikel 2.3 b ii i grundförordningen beräkna dumpningen på grundval av ett konstruerat värde.

Klagandena hävdade även att den omtvistade förordningen inte var tillräckligt motiverad med hänsyn till de krav som uppställs i artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG).

21. Förstainstansrätten avfärdade den första grunden av följande skäl:

"126 Det finns inget i grundförordningens ordalydelse som tyder på att införandet av en antidumpningstull förutsätter något annat bakomliggande skäl än skadliga skillnader mellan priserna på hemmamarknaden (i förevarande fall marknaden i USA) och på exportmarknaden (i förevarande fall gemenskapsmarknaden).

127 Kriterierna avseende marknadsstruktur eller grad av konkurrens är inte i sig avgörande för valet att tillämpa en metod med konstruerat normalvärde snarare än ett normalvärde grundat på verkliga priser, om dessa priser är resultatet av marknadskrafternas verkningar. Såsom kommissionen har funnit i sin förordning (punkt 16 i övervägandena, bekräftad i punkt 8 i övervägandena till rådets förordning, utgör skillnader i priselasticitet mellan USA-marknaden och gemenskapsmarknaden en förutsättning för prisdifferentiering och om sådana måste beaktas, skulle dumpning aldrig kunna sanktioneras. Eftersom sökandena inte hade visat att de priser som beaktats vid bestämningen av normalvärdet inte berodde på marknadskrafternas verkningar eller speglade den verkliga situationen på USA-marknaden, fanns det ingen anledning att konstruera normalvärdet i stället för att grunda sig på de verkliga priserna på USA-marknaden."

Vad beträffar den del av grunden som avsåg otillräcklig motivering, ansåg förstainstansrätten att de omständigheter som hade anförts till stöd för den omtvistade förordningen "var tillräckliga för att de berörda skulle kunna ta del av skälen till åtgärden och således kunna tillvarata sina rättigheter och för gemenskapsdomstolen att göra sin prövning".

22. Inom ramen för den andra grunden hävdade Ajinomoto att institutionerna hade åsidosatt artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen genom att beräkna normalvärdet på japanskt aspartam på grundval av de priser som faktiskt tillämpades i USA.

Ajinomoto gjorde gällande att institutionerna i enlighet med artikel 2.6 i grundförordningen var skyldiga att fastställa normalvärdet för produkterna på grundval av ett "jämförbart pris". I detta fall var dock försäljningspriset för aspartam i USA inte "jämförbart" med exportpriset eftersom NutraSweet innehade ett patent på produkten på den amerikanska marknaden. Institutionerna hade följaktligen bort bestämma normalvärdet för japanskt aspartam på grundval av priset i ursprungslandet, det vill säga Japan.

23. I denna fråga anförde förstainstansrätten följande:

"179 ... gemenskapens institutioner [har] bestämt normalvärdet på grundval av det pris som betalas eller skall betalas på hemmamarknaden i exportlandet (USA-marknaden).

180 [Ajinomoto] har inte visat att priset inte var jämförbart, eftersom [bolaget] har begränsat sig till att hävda att detta pris inte kunde beaktas enär produkten i fråga åtnjöt patentskydd (se punkterna 126-129 ovan).

181 De kriterier som skulle ha gjort det möjligt för gemenskapens institutioner att beakta ursprungslandet (i detta fall Japan) var inte uppfyllda i förevarande mål ...

182 Av detta följer att gemenskapens institutioner med rätta har bestämt normalvärdet på grundval av det pris som betalas eller skall betalas på USA-marknaden."

24. Genom den tredje och fjärde grunden hävdade klagandena slutligen att institutionerna hade åsidosatt artikel 7.4 a och 7.4 b i grundförordningen samt principen om rätten till försvar.

Enligt klagandena är institutionerna nämligen skyldiga att underrätta berörda parter om den information de förfogar över avseende dels de påståenden och bevis som framlagts av den part eller de parter som initierat antidumpningsförfarandet, dels de påstådda omständigheternas riktighet och relevans samt de bevis som lagts till grund. En sådan skyldighet åligger institutionerna redan innan den preliminära antidumpningstullen har införts. I detta fall underlät kommissionen emellertid att underrätta klagandena om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa den preliminära antidumpningstullen.

25. I punkterna 87 och 88 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten följande:

"87 Även om man skulle godta sökandenas påstående att principen om respekt för rätten till försvar medför ett krav på att exportörerna skall underrättas om de viktigaste faktiska omständigheter och överväganden på grundval av vilka institutionerna avser att införa preliminära tullar, kan inte förhållandet att denna rätt inte respekteras i sig leda till att förordningen om införande av slutgiltiga tullar är ogiltig. En sådan förordning är skild från förordningen om införande av preliminära tullar, även i fall där denna anknyter så nära till nämnda förordning att den kan ersätta den under vissa förhållanden ... Frågan om förordningen om införande av preliminär tull är giltig skall således bedömas enligt de regler som gällde när den antogs. Om det under förfarandet för att anta en förordning om införande av en slutgiltig tull har vidtagits åtgärder för att undanröja ett fel i förfarandet för antagande av en motsvarande förordning om införande av en preliminär tull, innebär en rättsstridighet hos den sistnämnda förordningen inte att förordningen om införande av den slutgiltiga tullen är rättsstridig. Det är endast om felet inte har rättats till och om förordningen om införande av en slutgiltig tull hänvisar till förordningen om införande av en preliminär tull som en rättsstridighet hos den sistnämnda medför att den förstnämnda är rättsstridig.

88 I förevarande mål skall det således prövas huruvida de berörda parternas rätt till försvar har iakttagits under förfarandet för att utarbeta den omtvistade förordningen om införande av en slutgiltig tull och slutgiltigt uttagande av den preliminära tullen."

26. I sitt fortsatta resonemang konstaterade förstainstansrätten att klagandenas rätt till försvar faktiskt hade iakttagits vid förfarandet för antagande av den omtvistade förordningen. Rätten ansåg följaktligen att den ifrågavarande grunden inte kunde godtas och ogillade talan i dess helhet.

IV - Överklagandet

27. I förevarande överklagande har klagandena yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och pröva deras talan i sak. De önskar således att domstolen skall ogiltigförklara den omtvistade förordningen och förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser.

28. Institutionerna har yrkat att överklagandet skall ogillas och att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.

29. Till stöd för överklagandet har klagandena anfört tre gemensamma grunder:

- artikel 2.3 i grundförordningen har åsidosatts,

- artikel 190 i fördraget har åsidosatts,

- väsentliga formföreskrifter har åsidosatts.

30. Ajinomoto har därutöver anfört ytterligare en grund som går ut på att artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen har åsidosatts.

31. Jag kommer att pröva dessa fyra grunder i tur och ordning.

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 2.3 i grundförordningen

Parternas argument

32. Klagandena har hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 2.3 i grundförordningen genom att anse att institutionerna med rätta har fastställt normalvärdet för amerikanskt aspartam på grundval av de faktiska priserna i USA.

33. Klagandena har understrukit att artikel 2.3 i grundförordningen uppställer ett krav på "jämförbarhet" mellan det faktiska priset och priset vid export till gemenskapen.

Enligt denna bestämmelse kan normalvärdet bestämmas på grundval av det faktiska priset endast om detta pris är tillräckligt "jämförbart" med priset vid export till gemenskapen. För att bedöma "prisjämförbarheten" måste institutionerna beakta samtliga faktorer som påverkar priset på exportörens hemmamarknad och i synnerhet strukturen på marknaden samt om det där förekommer något immaterialrättsligt skydd.

När saluföringen av en produkt är patentskyddad enbart på exportörens hemmamarknad (med undantag för gemenskapsmarknaden), är det faktiska priset och priset vid export till gemenskapen inte tillräckligt "jämförbara" i den mening som avses i artikel 2.3. I detta fall kan institutionerna inte lägga det faktiska priset till grund, utan de måste bestämma produktens normalvärde på grundval av ett konstruerat värde med tillämpning av artikel 2.3 b ii i grundförordningen.

34. Klagandena menar att förstainstansrätten i förevarande fall har grundat sin bedömning på en felaktig tolkning av grundförordningen.

I den överklagade domen har nämligen förstainstansrätten ansett att det förhållandet att det finns ett patent som skyddar saluföringen av produkten på exportörens hemmamarknad inte i något fall kan påverka "prisjämförbarheten" i den mening som avses i artikel 2.3 i grundförordningen.

Klagandena har medgett att den överklagade domen inte uttryckligen berör frågan om hur uttrycken "jämförbara priser" och "riktig jämförelse" som förekommer i artikel 2.3 skall tolkas. De anser dock att den enda möjliga slutsats som kan dras är att förstainstansrätten har ansett att förekomsten av patentskydd inte är en omständighet som kan påverka "prisernas jämförbarhet".

35. Till stöd för sin egen tolkning av artikel 2.3 i grundförordningen har klagandena åberopat bestämmelsens lydelse och i synnerhet uttrycket "jämförbara priser", grundförordningens uppbyggnad, syftet med gemenskapens antidumpningslagstiftning, allmänna tull- och handelsavtalet och avtalet om genomförande av artikel VI i allmänna tull- och handelsavtalet, amerikansk rätt samt immaterialrätten.

Bedömning

36. Till stöd för sin första grund har klagandena anfört i huvudsak två argument. De har hävdat följande:

a) Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att förekomsten av ett patent på exportörens hemmamarknad inte kan påverka "prisjämförbarheten" i den mening som avses i artikel 2.3 i grundförordningen.

b) I artikel 2.3 i grundförordningen föreskrivs att när de faktiska priserna inte är tillräckligt "jämförbara" med priserna vid export till gemenskapen, skall normalvärdet bestämmas utifrån ett konstruerat värde i enlighet med artikel 2.3 b ii.

37. Jag anser dock att dessa två argument grundar sig på en missuppfattning av vad som följer av den överklagade domen och grundförordningen.

38. För det första innebär inte den överklagade domen, i motsats till vad klagandena har hävdat, att metoden för att bestämma normalvärdet inte under några omständigheter påverkas av att det finns ett patent på hemmamarknaden.

Det framgår klart av punkt 127 i den överklagade domen att förstainstansrätten endast har prövat följande argument från klagandena: "Om en marknad inte är konkurrensutsatt måste gemenskapens institutioner beräkna dumpningen på grundval av ett konstruerat värde."

I detta hänseende ansåg förstainstansrätten att: "Kriterierna avseende marknadsstruktur eller grad av konkurrens är inte i sig avgörande för valet att tillämpa en metod med konstruerat normalvärde ..., om dessa priser är resultatet av marknadskrafternas verkningar."

Förstainstansrätten krävde sålunda att klagandena skulle lägga fram ett konkret bevis. Den anmodade dem att visa att till följd av det patent som NutraSweet innehade kunde priserna på den amerikanska marknaden inte längre anses vara "resultatet av marknadskrafternas verkningar", det vill säga resultatet av det normala spelet mellan utbud och efterfrågan. I det förevarande fallet hade klagandena dock inte lagt fram något sådant bevis. Förstainstansrätten avfärdade deras argument av följande skäl:

"Eftersom sökandena inte hade visat att de priser som beaktats vid bestämningen av normalvärdet inte berodde på marknadskrafternas verkningar eller speglade den verkliga situation på USA-marknaden, fanns det ingen anledning att konstruera normalvärdet i stället för att grunda sig på de verkliga priserna på USA-marknaden."

I motsats till vad klagandena har hävdat är inte avfärdandet av detta argument detsamma som ett konstaterande av att existensen av ett patent i exportlandet inte i något fall kan påverka institutionernas metod för att fastställa normalvärdet. Förstainstansrätten angav tvärtom att detta kan vara fallet om det visas att, med hänsyn till att det finns ett patent, de verkliga priserna inte utgör "resultatet av marknadskrafternas verkningar".

39. För det andra bör erinras om att det i artikel 2.3 i grundförordningen anges tre skilda metoder för att bestämma normalvärdet. Enligt den första metoden skall normalvärdet fastställas på grundval av det faktiska priset, det vill säga "det jämförbara pris som vid normal handel faktiskt betalas eller skall betalas för likadan vara avsedd för förbrukning i exportlandet eller ursprungslandet" [artikel 2.3 a].

Enligt den andra metoden skall normalvärdet bestämmas utifrån "det jämförbara priset på en likadan vara när denna exporteras till tredje land" [artikel 2.3 b i].

Enligt den tredje metoden skall slutligen institutionerna fastställa normalvärdet på grundval av ett "konstruerat värde" [artikel 2.3 b ii].

40. I artikel 2.3 b i grundförordningen anges att institutionerna skall använda sig av de två senare metoderna när "det inte förekommer försäljning av likadana varor i normal handel" eller när "försäljningen där inte medger en riktig jämförelse".

41. I detta avseende har domstolen och förstainstansrätten konstant vidhållit följande:

"Enligt den ordalydelse och systematik som utmärker artikel 2.3 a i grundförordningen, skall främst det faktiska priset i normal handel beaktas för att fastställa normalvärdet ... Det framgår nämligen av artikel 2.3 b i grundförordningen att undantag från denna princip endast får göras när det inte förekommer försäljning av likadana varor i normal handel eller när försäljningen inte medger en riktig jämförelse".

Domstolen och förstainstansrätten har även preciserat föjande:

"Begreppet normal handel avser arten av försäljning i sig. Det syftar till att med avseende på fastställandet av normalvärdet utesluta situationer i vilka försäljning på hemmamarknaden inte sker på normala handelsvillkor, särskilt när en produkt säljs till ett pris som understiger tillverkningskostnaderna eller när transaktioner görs mellan parter som har kommersiellt samband eller har en överenskommelse om kompensation."

"Kravet på att försäljningen på hemmamarknaden skall möjliggöra en riktig jämförelse berör frågan om försäljningen är tillräckligt representativ för att kunna ligga till grund för fastställandet av normalvärdet. De transaktioner som genomförts på hemmamarknaden skall nämligen återspegla köparnas normala beteende och följa av en normal prisbildning."

42. Det följer av denna rättspraxis att de två alternativ som anges i artikel 2.3 b i grundförordningen är av uttömmande slag. Institutionerna kan endast avvika från huvudregeln att normalvärdet skall fastställas på grundval av faktiska priser när "det inte förekommer försäljning av likadana varor i normal handel" eller "när försäljningen inte medger en riktig jämförelse".

43. För att deras överklagande skall vinna bifall måste klagandena följaktligen visa att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att de sakförhållanden som var i fråga inte omfattades av ett av de två undantag som anges i artikel 2.3 b i grundförordningen.

44. I förevarande fall har dock klagandena inte gjort gällande att något av dessa två undantag var tillämpligt. De har inte vid något tillfälle under detta förfarande hävdat att försäljningen av aspartam på den amerikanska marknaden med anledning av att NutraSweet innehade ett patent inte ägde rum "i normal handel" eller att den inte medgav en "riktig jämförelse".

Klagandenas argumentering går tvärtom ut på att hävda att artikel 2.3 i grundförordningen, utöver de två ovannämnda undantagen, innehåller ett krav på "prisjämförbarhet". De anser att institutionerna är skyldiga att använda sig av ett konstruerat normalvärde när de faktiska priserna inte är "jämförbara" med priset vid export till gemenskapen. Klagandena har sålunda till artikel 2.3 fogat ett villkor som denna bestämmelse inte innehåller.

45. Jag anser att domstolen, när den ställs inför en sådan argumentation, måste välja en särskild lösning. Domstolen skulle kunna avfärda den första grunden enbart på grundval av de principer som har nämnts ovan. Domstolen skulle också kunna välja att tolka grunden på så sätt att den går ut på att visa att förekomsten av ett patent som skyddar saluföringen av en produkt på exportörens hemmamarknad omfattas av tillämpningsområdet för ett av de två undantag som anges i artikel 2.3 b i grundförordningen.

46. För egen del är jag närmast benägen att föreslå att domstolen väljer den förstnämnda lösningen.

Jag anser nämligen att till skillnad mot artikel 234 EG, enligt vilken domstolen har rätt att utröna det egentliga syftet med en begäran om förhandsavgörande på grund av det rättsliga samarbete som införts genom denna bestämmelse, ger inte artikel 168a i EG-fördraget (nu artikel 225 EG) och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen möjlighet att bota eventuella brister i ett överklagande, bland annat att ersätta klagandens argumentering med en annan.

Jag vill också påpeka att i detta fall har klagandena utvecklat sin talan fullt medvetna om rådande förhållanden, eftersom rådet i svaromålet har varit noga med att erinra om de principer som anges i artikel 2.3 i grundförordningen och som följer av domen i målet Goldstar mot rådet.

47. Om domstolen likväl skulle anse att denna lösning inte kan tillämpas, föreslår jag i andra hand att den konstaterar att de ifrågavarande sakförhållandena inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.3 b i grundförordningen.

48. Ur ekonomisk synvinkel är "dumpning" traditionellt definierat som en "prisdiskriminering mellan nationella marknader".

Ekonomerna anser allmänt att tre villkor är nödvändiga för att en sådan diskriminering skall föreligga. Det krävs 1) att den som orsakar dumpning på en marknad där priserna är höga har en viss ekonomisk makt - ett monopol eller oligopol, 2) att de olika marknader som är berörda är "särskiljbara", och 3) att det föreligger en skillnad i priselasticitet på dessa marknader.

I sina verk Antidumping och Anti-Subsidy Law har Beseler och Williams förklarat dessa tre villkor på följande sätt:

"To the economist, dumping is traditionally defined only as price discrimination between national markets ... A necessary condition for price discrimination is that the total market for a product can be broken down into two or more sub-markets and that at least one of the sub-markets is isolated from the others. In addition, the seller has to have a certain degree of monopoly power in one or more of the isolated sub-markets. In these circumstances, price discrimination is profitable if there is a difference in the elasticities of demand in the separate sub-markets, thus enabling a higher price to be charged for the product in the sub-market in which the demand is less elastic."

49. Därav följer att från strikt ekonomisk utgångspunkt anses förekomsten av ett monopol på exportörens hemmamarknad och skillnader i priselasticitet mellan hemmamarknaden och exportmarknaden utgöra omständigheter som innefattas i prisdiskrimineringen. Jag har därför svårt att förstå skälen till varför förekomsten av ett sådant monopol och sådana skillnader i priselastisitet juridiskt sett skulle vara tillräckliga för att utesluta den metod för beräkning av normalvärdet som grundar sig på de verkliga priserna.

50. Institutionerna har för övrigt resonerat på samma sätt i sin administrativa praxis. De har ansett att förekomsten av ett monopol eller avsaknaden av konkurrens på hemmamarknaden inte utesluter att man beräknar dumpningen på grundval av faktiska priser.

I vissa antidumpningsförfaranden har sålunda institutionerna fastställt normalvärdet för produkten på grundval av de faktiska priserna, trots att konkurrensen på exportörens hemmamarknad var begränsad till följd av ett offentligt system för priskontroll. I det ärende som har benämnts "frysar med ursprung i Sovjetunionen" har kommissionen till och med angett att den:

"inte anser att uttrycket vid normal handel förutsätter att det råder perfekta konkurrensvillkor och att den menar att även när konkurrensen påverkas av förhållanden som en konkurrensbegränsande samverkan, ett monopol eller en minimiprisreglering, fastställs försäljningspriserna vid normal handel förutsatt att de är allmänt tillämpliga för samtliga aktuella eller potentiella kunder och täcker den totala produktionskostnaden".

51. Såsom med rätta har understrukits i doktrinen, är det resonemang som kommissionen fört i dessa ärenden en logisk följd av den ekonomiska uppfattningen om dumpning.

52. Det finns också ett annat skäl till varför jag anser att förekomsten av ett patent på exportörens hemmamarknad inte utgör en anledning att avvika från huvudregeln i artikel 2.3 a i grundförordningen.

53. Det har framgått att det följer av artikel 2.3 b att institutionerna enbart kan fastställa normalvärdet på grundval av faktiska priser, om försäljningen på hemmamarknaden medger en "riktig jämförelse".

Enligt rättspraxis avser detta krav frågan om huruvida försäljningen på hemmamarknaden är tillräckligt representativ för att fungera som utgångspunkt vid fastställandet av normalvärdet. Detta syftar till att säkerställa att de transaktioner som genomförs på hemmamarknaden återspeglar "köparnas normala beteende" och följer av en "normal prisbildning", det vill säga det normala spelet mellan utbud och efterfrågan.

54. Enligt min mening återspeglar emellertid försäljningen på hemmamarknaden i princip "köparnas normala beteende" och den följer av en "normal prisbildning" även när konkurrensen på marknaden är begränsad på grund av att det finns ett patent.

Även om innehavaren av ett patent är i monopolställning fortsätter han att sätta sina priser utifrån sin egen affärsstrategi. Han kan sålunda ta ut höga priser om han önskar snabbt maximera vinsten av sin uppfinning eller lansera sin produkt som en lyxvara. Han kan i gengäld - oaktat sin monopolställning - bestämma sig för att ta ut relativt låga priser om han önskar snabbt slå sig in på marknaden eller nå en bredare kundkrets.

Det skall framför allt påpekas att innehavaren av ett patent, i viss utsträckning, måste rätta sig efter de normala marknadskrafterna, det vill säga lagen om utbud och efterfrågan. Vid prissättningen måste han ta hänsyn till sådana förhållanden som förekomsten eller avsaknaden av efterfrågan på produkten och av konkurrens från utbytbara produkter samt köparnas beteende. De senare kan godta eller förkasta den rådande prisnivån eller välja att köpa andra produkter om de anser att det erbjudna priset är för högt.

55. Under dessa villkor kan enligt min mening det förhållandet att det finns ett patent som skyddar saluföringen av en produkt på exportörens hemmamarknad inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl att anse att försäljningen på hemmamarknaden inte kan läggas till grund för en "riktig jämförelse" i den mening som avses i artikel 2.3 b i grundförordningen.

56. Jag föreslår alltså att domstolen skall finna att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

57. Som andra grund har klagandena hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 190 i fördraget.

De har förebrått förstainstansrätten för att den, i punkterna 130-133 i den överklagade domen, har ansett att den omtvistade förordningen var tillräckligt motiverad, trots att rådet inte hade angett skälen till att den ansåg att de faktiska priserna på den amerikanska marknaden var "jämförbara" med priserna vid export till gemenskapen.

58. Det bör erinras om att enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen skall överklaganden vara begränsade till rättsfrågor. I artikel 112.1 c i rättegångsreglerna anges att överklagandet skall innehålla de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet. Domstolen har i fast rättspraxis uttalat följande:

"Det följer av dessa bestämmelser att det i ett överklagande tydligt skall anges vilka delar som klandras i den dom som begärs upphävd och de rättsliga grunder som särskilt anförs till stöd för detta yrkande."

I domen av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, har domstolen preciserat följande:

"Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som inskränker sig till att upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket faller utanför domstolens behörighet."

59. I detta fall har dock klagandena endast upprepat de argument som de redan framförde vid förstainstansrätten, utan att uttryckligen precisera på vilket sätt en felaktig rättstillämpning har skett.

De hävdade nämligen inför förstainstansrätten: "Svaranden har ... åsidosatt motiveringsskyldigheten (artikel 190 i fördraget) genom att inte ange skälen till att den ansåg att priserna under patentskydd kunde jämföras med exportpriset till gemenskapen."

Inom ramen för den förevarande grunden anser klagandena också att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, eftersom "rådet brustit i sin skyldighet att ange skälen - om än föga övertygande - till stöd för slutsatsen att priset på aspartam i USA var jämförbart med priset i gemenskapen, trots att det fanns ett patent i USA och att rätten således har åsidosatt artikel 190 [i fördraget] ...".

60. Eftersom klagandena endast söker få till stånd en omprövning av de argument som de har anfört inför förstainstansrätten kan talan inte prövas på den andra grunden.

Den tredje grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter

Klagandenas argument

61. Som tredje grund har klagandena hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt väsentliga formföreskrifter.

De har påstått att förstainstansrätten i punkt 87 i den överklagade domen har ansett att ett eventuellt åsidosättande av rätten till försvar under förfarandet för antagande av den preliminära förordningen utgör en brist som inte påverkar giltigheten av den slutgiltiga förordningen om detta fel rättas till under förfarandet för antagande av den slutgiltiga förordningen.

62. Klagandena har påpekat att respekten för rätten till försvar utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip. De har anfört att enligt denna princip är kommissionen skyldig att - innan den preliminära förordningen antas - underrätta berörda parter om de väsentliga omständigheter och överväganden på grundval av vilka de avser att införa den preliminära antidumpningstullen.

63. I motsats till vad förstainstansrätten har ansett skulle ett åsidosättande av denna skyldighet under förfarandet för antagande av den preliminära förordningen på ett oåterkalleligt sätt påverka giltigheten av den slutgiltiga uppbörden av de preliminära tullarna.

64. Till stöd för sitt resonemang har klagandena anfört i huvudsak två argument.

För det första anser de att den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisar till i punkt 87 i den överklagade domen inte är relevant. Denna rör villkoren för att en talan om ogiltigförklaring av en preliminär förordning skall kunna tas upp till sakprövning och inte, som i detta fall, ett åsidosättande av rätten till försvar.

För det andra följer det av artikel 12.2 a i grundförordningen att fastställandet av preliminära antidumpningstullar är en förutsättning för den slutgiltiga uppbörden av dessa tullar. Den slutgiltiga uppbörden av preliminära tullar kan nämligen ske endast om dessa dessförinnan har fastställts av kommissionen. Varje rättsstridighet som den preliminära förordningen är behäftad med måste således med nödvändighet medföra att den slutgiltiga uppbörden av de preliminära tullarna är rättsstridig.

Bedömning

65. Klagandena har hävdat i huvudsak att ett åsidosättande av rätten till försvar under förfarandet för antagande av den preliminära förordningen med nödvändighet medför att den slutgiltiga uppbörden av de preliminära tullarna är rättsstridig.

66. Enligt min mening har domstolen redan tagit ställning till ett liknande argument i domen av den 11 juli 1990 i målet Neotype Techmashexport mot kommissionen och rådet.

I det målet begärde Neotype att den preliminära förordningen och en slutgiltig förordning som hade antagits efter en översyn skulle ogiltigförklaras. Sökanden ansåg att den preliminära förordningen var ogiltig eftersom kommissionen 1) först på ett mycket sent stadium hade meddelat att undersökningsförfarandet skulle återupptas och 2) att den hade antagit den preliminära förordningen vid en tidpunkt då deras synpunkter rimligen inte kunde ha beaktats. Neotype hävdade att, eftersom den preliminära förordningen var rättsstridig, den bestämmelse i den slutgiltiga förordningen varigenom de preliminära antidumpningstullarna slutgiltigt togs ut skulle ogiltigförklaras.

67. Domstolen svarade på detta argument på följande sätt:

"Neotype har hävdat ... att den slutgiltiga uppbörden i enlighet med artikel 2 i den slutgiltiga förordningen av de belopp som ställts som säkerhet för preliminär antidumpningstull var rättsstridig, eftersom den preliminära förordningen var ogiltig och följaktligen inte kunde bekräftas genom den slutgiltiga förordningen.

Det finns i detta hänseende anledning att inledningsvis erinra om att en eventuell rättsstridighet hos den preliminära förordningen endast kan påverka lagenligheten hos en slutgiltig förordning genom vilken den preliminära antidumpningstullen uppbärs om rättsstridigheten påverkar den slutgiltiga förordningen.

Det kan konstateras att de grunder som Neotype har åberopat mot den preliminära förordningen inte kan åberopas mot den slutgiltiga förordningen. Neotypes första grund enligt vilken den preliminära förordningen är ogiltig med anledning av oegentligheter i det förfarande varunder parterna hade tillfälle att yttra sig, påverkade inte den slutgiltiga uppbörden av den preliminära tullen. Även om Neotype inte hade informerats i rimlig tid om att det skulle komma att införas en preliminär tull, kunde denna omständighet inte påverka den slutgiltiga uppbörden av denna tull, eftersom Neotype hade beretts tillfälle att framföra sina argument innan den slutgiltiga förordningen antogs."

68. Det följer klart av domen i målet Neotype att en eventuell rättsstridighet hos den preliminära förordningen endast påverkar lagenligheten hos den slutgiltiga uppbörden av den preliminära tullen om denna rättsstridighet har inverkat på den slutgiltiga förordningen.

69. I motsats till vad klagandena har hävdat anser jag att de principer som följer av domen i målet Neotype är fullt tillämpbara i detta mål.

Precis som i målet Neotype har klagandena ansett att den preliminära förordningen är rättsstridig med anledning av att deras rätt till försvar har åsidosatts under förfarandet för antagande av nämnda förordning. Precis som i målet Neotype har klagandena hävdat att det förhållandet att den preliminära förordningen är rättsstridig med nödvändighet medför att den slutgiltiga uppbörden av de preliminära antidumpningstullarna är rättsstridig. Precis som i målet Neotype har dock gemenskapsdomaren konstaterat att klagandena har beretts tillfälle att framföra sina argument innan den slutgiltiga förordningen antogs.

70. Med hänsyn till domen i målet Neotype anser jag att förstainstansrätten inte har gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den ansett att ett eventuellt åsidosättande av sökandenas rätt till försvar under förfarandet för antagande av den preliminära förordningen inte påverkar lagenligheten hos den slutgiltiga förordningen, såvida inte denna rättsstridighet påverkar den slutgiltiga förordningen.

71. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall finna att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen

72. Ajinomoto har slutligen anfört att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen genom att anse att institutionerna med rätta fastställde normalvärdet för japanskt aspartam på grundval av priserna i USA.

73. Klaganden har emellertid inte anfört något självständigt argument till stöd för detta påstående. Företaget har endast angett att med hänsyn till de skäl som anförts inom ramen för den första grunden, kan priserna på den amerikanska marknaden inte ligga till grund för beräkningen av normalvärdet för japanskt aspartam.

74. Jag hänvisar därför till de skäl som jag har redovisat i punkterna 36-56 i detta förslag till avgörande.

75. Med hänsyn till de skäl som anförts ovan föreslår jag att domstolen ogillar överklagandet i dess helhet.

Rättegångskostnader

76. Enligt artiklarna 69.2 och 118 i domstolens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klagandena har tappat målet, skall de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, i enlighet med vad som har yrkats av institutionerna.

Förslag till avgörande

77. På grundval av de skäl som redovisats ovan föreslår jag följaktligen att domstolen:

1) ogillar överklagandet,

2) förpliktar klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.

Full & Egal Universal Law Academy