Generaladvokatens förslag till avgörande
1 I detta mål har kommissionen med stöd av artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG) väckt talan om fastställelse av att Republiken Grekland har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 9 i rådets direktiv 95/59/EG av den 27 november 1995 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror(1) genom att anta och bibehålla lagbestämmelser, i vilka det föreskrivs att lägsta detaljhandelspris för tobaksvaror skall bestämmas genom ministerdekret som den grekiska finansministern har utfärdat.
Tillämpliga bestämmelser
2 I direktiv 95/59/EG (nedan kallat "direktivet") föreskrivs de grundläggande bestämmelserna avseende det andra steget i harmoniseringen av andra skatter än omsättningsskatter (punktskatter) på tobaksvaror. Direktivet grundas på artikel 99 i fördraget (nu artikel 93 EG) och kodifierar rådets direktiv 72/464/EEG av den 19 december 1972(2) och rådets direktiv 79/32/EEG av den 18 december 1978(3), ändrade vid flera tillfällen varav senast genom rådets direktiv 92/78/EEG.(4)
3 Direktivets huvudsyfte är enligt andra övervägandet i ingressen att underlätta upprättandet av en ekonomisk union inom gemenskapen. För att uppnå detta föreskriver direktivet två slags bestämmelser.
4 För det första finns det bestämmelser angående strukturen, nivån på och gruppen av punktskatter på tobaksvaror. Dessa bestämmelsers syfte är att säkerställa att tobaksvarornas punktskatter inte snedvrider konkurrensvillkoren eller hindrar varors fria rörlighet. I artikel 8 i direktivet föreskrivs att punktskatter på cigaretter skall bestå av två element: en proportionell punktskatt, som beräknas på det högsta deltaljhandelspriset, och en särskild punktskatt, som beräknas per produktenhet. Enligt artikel 16 får punktskattens särskilda komponent inte understiga 5 procent eller överstiga 55 procent av den totala skattebelastningen på cigaretter.(5) Enligt artikel 10 tas punktskatter i princip ut med hjälp av skattemärken som görs tillgängliga för tillverkarna eller importörerna av behörig myndighet i medlemsstaterna, skattemärken som är knutna till produkterna före försäljningen på detaljhandelsnivå.
5 För det andra finns det bestämmelser om systemet med detaljhandelspriser på tobaksvaror.(6) Enligt sjunde övervägandet i ingressen "kräver [konkurrensen] ett system med fri prisbildning på alla grupper av tobaksvaror". Mot bakgrund härav föreskriver artikel 9 i direktivet, vilken motsvarar artikel 5 i direktiv 72/464 efter ändring, följande:
"1. En fysisk eller juridisk person som är etablerad inom gemenskapen och som bereder tobak till tobaksvaror som är ägnade för detaljhandelsförsäljning skall anses vara tillverkare.
Tillverkare eller, i förekommande fall, deras företrädare eller bemyndigade representanter inom gemenskapen samt importörer av tobak från tredje land skall vara fria att bestämma det högsta detaljhandelspriset för var och en av sina produkter för varje medlemsstat där produkterna i fråga skall släppas för konsumtion.
Bestämmelsen i andra stycket får emellertid inte hindra tillämpningen av nationell lagstiftning om övervakning av prisnivåer eller efterlevnaden av påbjudna priser, förutsatt att dessa är förenliga med gemenskapslagstiftningen.
2. I syfte att underlätta uttaxeringen av punktskatten får dock medlemsstaterna fastställa en skala av detaljhandelspriser för varje grupp av tobaksvaror, på villkor att varje skala har tillräckligt omfång och är tillräckligt varierad för att motsvara den faktiska produktvariationen inom gemenskapen. Varje skala skall vara giltig för alla produkter som hör till den grupp av tobaksvaror som den avser, utan åtskillnad på grundval av kvalitet, presentation, produkters eller använda ämnens ursprung, företags kännetecken eller något annat kriterium."
6 Artikel 9 i direktivet har införlivats med grekisk rätt genom lag nr 2127 av den 5 april 1993 om harmonisering med gemenskapsrätten av skattesystemet för petroleumprodukter, etylalkohol och alkoholhaltiga drycker samt tobaksvaror, i dess lydelse enligt artikel 2 i lag nr 2187 av den 8 februari 1994. Artikel 45 i lag nr 2127 har följande lydelse:
"1. Detaljhandelspris för tobaksvaror som förbrukas inom landet skall, om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 3, fritt bestämmas av tillverkare eller av bemyndigade representanter för tillverkare från andra medlemsstater som är etablerade i Grekland, samt av deras importörer, som är skyldiga att i drakmer ange detaljhandelspriset på paket eller på mindre förpackningar som är avsedda för detaljhandelsförsäljning eller på de skatteremsor som skall fästas därpå.
2. ...
3. Finansministern skall, genom dekret som offentliggörs i regeringens officiella tidning, bestämma lägsta detaljhandelspris för de varor som avses i punkt 1, vilka enligt bestämmelserna i punkt 2 åtminstone skall motsvara priserna den 1 december 1993, höjda med 20 procent. Andra minimipriser kan även bestämmas genom dekret som antas av finansministern. Vid försäljning av nya sorter av tobaksvaror skall lägsta detaljhandelspris vara detsamma som gällande i det ovannämnda ministerdekretet. I samma dekret skall finansministern bestämma lägsta detaljhandelspris för cigarrer eller cigariller, finhackad tobak avsedd för rullning av cigaretter och annan röktobak.
..."
7 Det tredje stycket i artikel 45 ändrades genom ministerbeslut nr F 3/2 av den 7 januari 1997. Följaktligen skall detaljhandelspriset för tobaksvaror från och med den 20 januari 1997 vara lägst detsamma som priset på dessa produkter per den 31 december 1996 ökat med 9 procent.
Förfarandet och sakens avgränsning
8 Kommissionen antog ståndpunkten att artikel 45 i lag nr 2127 står i strid med artikel 9 i direktivet och artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG). Kommissionen sände inledningsvis den 21 februari 1994 en skrivelse till den grekiska regeringen och uppmärksammade den på detta förhållande.(7) Den grekiska regeringen svarade i brev av den 31 mars 1994 att den inte ansåg att lag nr 2127 stod i strid med direktivet eller andra gemenskapsrättsliga bestämmelser. Efter ytterligare skriftväxling där parterna vidhöll sina ståndpunkter sände kommissionen den 21 mars 1996 en formell underrättelse. Efter att ha funnit Greklands svar av den 29 maj 1996 otillfredsställande tillställde kommissionen den 16 juni 1996 den grekiska regeringen ett motiverat yttrande i enlighet med artikel 169.1 i fördraget (nu artikel 226.1 EG). Kommissionen anmodade Grekland att inom två månader vidta nödvändiga åtgärder för att följa yttrandet. I sitt svar på yttrandet, daterat den 25 mars 1998, vidhöll den grekiska regeringen att lag nr 2127 inte stod i strid med gemenskapsrätten. Med anledning av detta svar väckte kommissionen den 11 juni 1998 förevarande talan inför domstolen.
9 Kommissionens talan avser fastställelse av att Republiken Grekland åsidosätter artikel 9 i direktivet. Dessutom anförde kommissionen i sitt svar på den grekiska regeringens bestridande att lag nr 2127 även står i strid med artikel 30 i fördraget.
10 Enligt domstolens rättspraxis fastställer det administrativa skedet saken i mål angående underlåtenhet att fullgöra skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Följaktligen kan inte kommissionen utvidga saken eftersom det skulle undergräva medlemsstaternas möjligheter att komma in med yttranden, vilket är en grundläggande processuell garanti som EG-fördraget tillhandahåller.(8) I förevarande mål anförde kommissionen i såväl den formella underrättelsen som det motiverade yttrandet att även om den i sin tidigare skriftväxling med den grekiska regeringen hade hänvisat till artikel 30 i EG-fördraget var det nu aktuella förfarandet begränsat till de skatterättsliga aspekterna i lag nr 2127 och utan prejudikatsverkan för eventuella därefter följande processer som kommissionen kunde komma att starta på grundval av artikel 30. Därav följer, såsom den grekiska regeringen korrekt påpekat, att en talan om åsidosättande av artikel 30 skall avvisas.
Sammanfattning av argumenten
11 Kommissionen har framfört två argument till stöd för sitt påstående att artikel 9 i direktivet inte har iakttagits.
12 För det första, och framför allt, har kommissionen hävdat att artikel 9 i direktivet slår fast en princip om att tillverkare och importörer är fria att bestämma detaljhandelspriset för sina varor. Beslut av en medlemsstats myndigheter om ett rättsligt bindande högsta eller lägsta detaljhandelspris står i strid med den principen och därmed även med direktivet. Kommissionen har hänvisat till direktivets syfte såsom det beskrivs i dess ingress liksom till domstolens rättspraxis avseende artikel 5 i direktiv 72/464.(9)
13 Kommissionen har tillagt att artikel 45 i lag nr 2127 skapar rättsosäkerhet och att Republiken Grekland därmed har underlåtit att på ett korrekt sätt implementera artikel 9 i direktivet. Rättsosäkerheten uppstår på grund av den uppenbara motstridigheten mellan artikel 45.1, vilken föreskriver att tillverkare och importörer fritt skall bestämma detaljhandelspriset för tobaksvaror, och 45.3, vilken föreskriver att finansministern skall bestämma lägsta detaljhandelspris för dessa varor.
14 Den grekiska regeringen har huvudsakligen svarat att ordalydelsen i artikel 9 i direktivet skiljer mellan lägsta och högsta detaljhandelspris. Följaktligen handlar en medlemsstat inte i strid med direktivet när den föreskriver rättsligt bindande lägsta priser för tobaksvaror.
15 Den grekiska regeringen har också bestridit att lag nr 2127 skulle skapa rättsosäkerhet. Medan artikel 45.1 föreskriver huvudprincipen om att tillverkare och importörer skall fritt bestämma detaljhandelspriset för tobaksvaror, begränsar artikel 45.3 principens omfattning. Därmed föreligger ingen motstridighet mellan de två styckena.
16 Slutligen har den grekiska regeringen anfört att lag nr 2127 faller inom ramen för tredje stycket i artikel 9.1 i direktivet såsom nationell lagstiftning i syfte att övervaka prisnivåer eller efterlevnaden av påbjudna priser.
17 Enligt min mening måste följande frågor granskas.
i) Står artikel 45 i lag nr 2127 i strid med andra stycket i artikel 9.1 och därmed prima facie med direktivet?
ii) Är artikel 45 i artikel 2127 lagenlig med hänvisning till undantaget i tredje stycket i artikel 9.1 i direktivet?
Står artikel 45 i lag nr 2127 i strid med andra stycket i artikel 9.1 och därmed prima facie med direktivet?
18 I andra stycket i artikel 9.1 föreskrivs att tillverkare och importörer skall vara fria att bestämma det högsta detaljhandelspriset för var och en av sina produkter. Enligt den grekiska regeringen tyder formuleringen "det högsta detaljhandelspriset" och inte "detaljhandelspriset" på att direktivet inte är avsett att förbjuda ett lägsta detaljhandelspris.
19 En sådan bedömning är enligt min mening inte korrekt eftersom ordalydelsen i artikel 9 måste tolkas i ljuset av direktivets upplägg och syfte.(10)
20 Genom direktivet inrättas ett system för tillämpningen av punktskatter på tobaksvaror i medlemsstaterna. Enligt detta system beräknas och uttas skatten på grundval av det högsta detaljhandelspriset, vilket bestäms av tillverkare och importörer och trycks på banderollerna. Formuleringen "det högsta detaljhandelspriset" i artikel 9 hänvisar till detta system för beräkning och uttag av skatten, det vill säga de priser som tillverkare eller importörer bestämt och som utgör det underlag på vilket skatten tas ut. Såsom domstolen uttalade i målet INNO mot ATAB, där detaljhandelspriset utgjorde underlaget för beräkning av skatten, utgör förbudet att sälja tobaksvaror till konsumenten till ett pris som är högre än det pris som finns på banderollen en väsentlig skattegaranti, vars syfte är att hindra tillverkarna och importörerna från att ange ett för lågt värde på sina varor vid den tidpunkt då skatten skall betalas.(11) Således har hänvisningen till "det högsta detaljhandelspriset" ingen relevans för frågan huruvida direktivet tillåter att medlemsstater bestämmer det lägsta detaljhandelspriset.
21 Inte heller överensstämmer den grekiska regeringens bedömning med direktivets syfte. Om en medlemsstat föreskriver fasta lägsta detaljhandelspriser på tobaksvaror kan importörerna av dessa varor vara förhindrade att låta "det lägsta självkostnadspriset" visa sig i deras detaljhandelspriser. Som en följd härav kan konkurrensvillkoren mellan inhemska och importerade tobaksvaror snedvridas och varors fria rörlighet begränsas. Det är på grund härav som det i direktivets ingress uttalas att "[k]onkurrensen kräver ett system med fri prisbildning på alla grupper av tobaksvaror".
22 Dessutom har frågan redan avgjorts i domstolens rättspraxis. Domstolen har slagit fast att nationella bestämmelser, som föreskriver fasta detaljhandelspriser på tobaksvaror, står i strid med artikel 5.1 i direktiv 72/464 vars syfte i förevarande sammanhang inte är annorlunda än det i artikel 9.1 i direktivet. I domen i målet kommissionen mot Frankrike(12) granskade domstolen överensstämmelsen mellan artikel 5.1 och franska bestämmelser, vilka gav myndigheterna behörighet att bestämma detaljhandelspriserna på såväl inhemska som importerade tobaksvaror. Domstolen fastslog att den behörighet som getts den franska regeringen att bestämma priser "är oförenlig med gemenskapsrätten såtillvida att denna behörighet - genom ändringen av det försäljningspris som tillverkaren eller importören bestämt - medför att konkurrensen mellan importerad tobak och tobak som distribueras genom det inhemska monopolet påverkas på ett skadligt sätt".(13)
23 I domen i målet kommissionen mot Belgien bekräftade domstolen denna tolkning av artikel 5.(14) Målet gällde belgiska myndigheters vägran att ge ut skattemärken till en tobaksimportör som höll lägre priser än vad som slagits fast i en nationell prislista som etablerats i enlighet med artikel 5.2 (nu artikel 9.2 i direktivet). Domstolen fastslog att denna vägran utgjorde ett påbud om ett lägsta pris på importerade tobaksvaror vilket stod i strid med artikel 30 i fördraget (nu artikel 28 EG). Domstolen fortsatte:(15)
"Det är vidare klart att de belgiska myndigheterna även har gjort sig skyldiga till en felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta den princip som slås fast i artikel 5.1 i direktiv 72/464 av den 19 december 1972 enligt vilken tillverkare och importörer skall vara fria att bestämma det högsta detaljhandelspriset för var och en av sina varor."
24 Slutligen fastslog domstolen i domen i målet kommissionen mot Italien(16) att en bestämmelse i italiensk lag, som gav den statliga förvaltningen behörighet att bestämma detaljhandelspriserna i form av det högsta detaljhandelspris som tillverkarna och importörerna föreslagit, stod i strid med artikel 5.1 i direktiv 72/464 eftersom det skapade osäkerhet vad gäller dessa tillverkares och importörers rätt att fritt bestämma det högsta detaljhandelspriset.
25 Härav följer att kommissionens tolkning av direktivet är korrekt: I artikel 9.1 fastställs principen om fri prisbildning för tillverkare och importörer vilken inte, förutom med hänsyn till undantagen i bestämmelsens tredje stycke, är förenlig med det förhållandet att myndigheterna i en medlemsstat har rätt att bestämma lägsta detaljhandelspris eller andra fasta detaljhandelspriser.
26 Artikel 45 i lag nr 2127 ger den grekiske finansministern behörighet att föreskriva fasta lägsta detaljhandelspriser på tobaksvaror. Förekomsten av en sådan behörighet är ett brott per se mot den princip om fri prisbildning på detaljhandelsnivå som kommer till uttryck i artikel 9.1 i direktivet.
27 Denna slutsats motsägs inte, som den grekiska regeringen påstår, av direktivets rättsliga bakgrund. Under det förfarande som ledde fram till att direktiv 92/78, som ändrade direktiv 72/464, antogs hade Ekonomiska och sociala kommittén föreslagit att formuleringen "högsta detaljhandelspriset" i artikel 5.1 skulle ändras till "detaljhandelspriset" för att tydliggöra att direktivet gällde också i förhållande till nationella lägsta detaljhandelspriser.(17) Det faktum att gemenskapslagstiftaren inte antog förslaget skall inte tolkas som att lägsta detaljhandelspriser skulle falla utanför artikel 9.1. Tvärtom skall det tolkas så att gemenskapslagstiftaren ansåg att den föreslagna ändringen inte behövdes eftersom det stod tillräckligt klart av direktivets upplägg och syfte, liksom av domstolens avgöranden i ovan nämnda mål, att artikel 9.1 är tillämplig även på lägsta detaljhandelspriser.
28 Det bör tilläggas att de lägsta detaljhandelspriser som bestämts i enlighet med lag nr 2127 i stället, i motsats till vad den grekiska regeringen anser, kan äventyra direktivets syfte. Enligt vad som framgår av kommissionens ansökan har de grekiska lägsta detaljhandelspriserna bestämts enligt följande kriterier: från december 1995 när direktivet trädde i kraft(18) till den 19 januari 1997 var de lägsta detaljhandelspriserna åtminstone lika höga som detaljhandelspriserna den 1 december 1993 med ett tillägg på 20 procent, och sedan den 20 januari 1997 har de lägsta detaljhandelspriserna varit minst lika höga som detaljhandelspriserna den 31 december 1996 med ett tillägg på 9 procent. Dessa nivåer framstår som relativt höga och man kan därför inte utesluta möjligheten att de lägsta priserna har hindrat vissa importörer från att ta hänsyn till lägre kostnader i sina detaljhandelspriser. De lägsta detaljhandelspriser som bestämts med stöd av artikel 45 kan således ha snedvridit konkurrensvillkoren mellan inhemska och importerade tobaksvaror och begränsat den fria rörligheten av varor. Dessutom finns det enligt ordalydelsen i artikel 45 i lag nr 2127 ingen övre gräns för de lägsta prisnivåer som den grekiske finansministern kan bestämma. Ministern kan således när som helst höja de lägsta detaljhandelspriserna till en sådan hög nivå att konkurrensvillkoren ofrånkomligen snedvrids.
29 Mot bakgrund av detta drar jag slutsatsen att artikel 45 i lag nr 2127 står i strid med andra stycket i artikel 9.1 i direktivet och därmed prima facie med direktivet.
30 I ljuset av det nu sagda behöver jag inte lämna något förslag till avgörande vad gäller kommissionens påstående om att Grekland frångått kravet på rättssäkerhet vid införlivandet av direktivet.
r artikel 45 i lag nr 2127 lagenlig med hänvisning till undantaget i tredje stycket i artikel 9.1 i direktivet?
31 Den grekiska regeringen har hävdat att artikel 45 i lag nr 2127 faller under de undantag som räknas upp i tredje stycket i artikel 9.1 i direktivet. Till stöd för sin inställning har regeringen anfört att bestämmande av ett lägsta pris är nödvändigt för att skydda den grekiska statens skattemässiga intressen och för att skydda människors hälsa från riskerna med rökning. I detta hänseende har regeringen betonat att kampen mot missbruk av tobak är ett av gemenskapsrättens syften, att kommissionen har uppmuntrat medlemsstaterna att vidta åtgärder på området och att behovet av åtgärder är angeläget med tanke på den höga tobakskonsumtionen i Grekland.
32 Det skall påpekas att tredje stycket i artikel 9.1 hänvisar till "nationell lagstiftning om övervakning av prisnivåer eller efterlevnaden av påbjudna priser". Åtgärder som vidtas för att skydda folkhälsan eller en medlemsstats skattemässiga intressen omfattas, enligt min mening, inte av formuleringen.
33 Detta synsätt bekräftas av domstolens rättspraxis avseende artikel 5.1 i direktiv 72/464. I domen i målet kommissionen mot Frankrike slog domstolen fast att undantagen i tredje stycket "måste tolkas på så sätt att deras innehåll bringas i överensstämmelse med bestämmelsen om fri prisbildning av tillverkare eller importörer ..."(19) Vad gäller "övervakning av prisnivåer" fann domstolen att den formuleringen endast täcker nationell lagstiftning av generellt slag i syfte att kontrollera prisökningar.(20) Vad gäller "efterlevnaden av påbjudna priser" fann domstolen att den formuleringen måste läsas i ljuset av det system för bestämmande av detaljhandelspriser som föreskrivs i andra stycket i artikel 9.1. Uttrycket måste förstås som en hänvisning till ett pris som - när det en gång bestämts av tillverkaren eller importören och godkänts av myndigheten - är bindande som högsta detaljhandelspris och måste beaktas inom alla nivåer i distributionskedjan ända upp till försäljningen till konsumenten.(21) Syftet med detta system är såsom ovan beskrivits att förhindra tillverkare och importörer från att ange ett för lågt värde på sina varor vid den tidpunkt då de får banderollerna och betalar punktskatt på tobaksvarorna.
34 Härav följer att tredje stycket i artikel 9.1 inte ger medlemsstaterna behörighet att, i syfte att bevaka sina skattemässiga intressen eller till skydd för folkhälsan, avvika från principen om fri prisbildning i andra stycket. Den grekiska regeringens uppfattning att lag nr 2127 har stöd i tredje stycket i artikel 9.1 bör därför inte godtas.
35 Det nu sagda innebär emellertid inte att Grekland med stöd av direktivet inte kan bevaka sina skattemässiga intressen eller skydda folkhälsan. Såsom kommissionen på ett korrekt sätt har påpekat står det enligt artikel 16 i direktivet Republiken Grekland fritt att bestämma den totala skattebelastningen på tobaksvaror. Republiken Grekland kan därmed bevaka nämnda intressen genom en ökad beskattning. Den grekiska regeringens farhågor om att tillverkare och importörer skulle kunna motverka en ökad beskattning genom att minska storleken på sina vinstmarginaler är ogrundade. Med beaktande av den betydande andel pålagor som ingår i försäljningspriset på tobaksvaror, är tillverkarnas, importörernas och detaljhandlarnas vinst relativt liten.(22) Detaljhandelspriset avspeglar därför nivån på beskattningen, och den grekiska regeringen kan i vilket fall som helst möta minskade vinstmarginaler med en skattehöjning.
Förslag till avgörande
36 Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen
1) fastställer att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 9 i rådets direktiv 95/59/EG av den 27 november 1995 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror;
2) förpliktar Republiken Grekland att ersätta rättegångskostnaderna.
(1) - EGT L 291, s. 40.
(2) - Rådets direktiv om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT L 303, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 22).
(3) - Rådets andra direktiv om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT L 10, s. 8; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 80).
(4) - Rådets direktiv av den 19 oktober 1992 med ändring av direktiv 72/464 och 79/32 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT L 316, s. 5; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 84).
(5) - Den totala skattebelastningen definieras i artikel 16.2 i direktivet som "bestående av den proportionella och den särskilda punktskatten samt omsättningsskatten på dessa cigaretter".
(6) - Tobaksvaror definieras i artikel 2 i direktivet som "a) cigaretter, b) cigarrer och cigariller, c) röktobak, det vill säga finskuren röktobak för rullning av cigaretter, annan röktobak såsom de definieras i artiklarna 3-7".
(7) - Artikel 9 i direktivet motsvarar artikel 5 i direktiv 72/464; kommissionen hänvisade till den senare.
(8) - Se till exempel dom av den 10 mars 1970 i mål 7/69, kommissionen mot Italien (REG 1970, s. 111) punkt 5, och dom av den 28 april 1993 i mål C-306/91, kommissionen mot Italien (REG 1993, s. I-2133) punkt 22.
(9) - Dom av den 16 november 1977 i mål 13/77, GB-INNO-BM (REG 1977, s. 2115; svensk specialutgåva, volym 3, s. 471), av den 21 juni 1983 i mål 90/82, kommissionen mot Frankrike (REG 1983, s. 2011), av den 7 maj 1991 i mål C-287/89, kommissionen mot Belgien (REG 1991, s. I-2233) och av den 28 april 1993 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien (REG 1993, s. I-2133).
(10) - Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (fotnot 9), punkt 16.
(11) - Se domen i det ovannämnda målet 13/77 (fotnot 9), punkt 17.
(12) - Domen i det ovannämnda målet 90/82 (fotnot 9).
(13) - Punkt 26 i domen.
(14) - Domen i det ovannämnda målet C-287/89 (fotnot 9).
(15) - Punkt 22 i domen.
(16) - Domen i det ovannämnda målet av den 28 april 1993 (fotnot 9).
(17) - Kommissionens förslag till rådets direktiv med ändring av rådets direktiv 72/464 och direktiv 79/32 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT C 69, s. 25, särskilt s. 30).
(18) - Enligt artikel 20 i direktivet trädde det i kraft den tjugonde dagen efter det att det den 6 december 1995 hade offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
(19) - Domen i det ovannämnda målet 90/82, punkt 20 (fotnot 9).
(20) - Punkterna 21 och 22 i domen.
(21) - Punkt 23 i domen. Se även domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien (fotnot 9), punkt 13.
(22) - Domen i det ovannämnda målet GB-INNO-BM (fotnot 9), punkt 16.
Full & Egal Universal Law Academy