EUR-Lex -  61998CC0237 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 14 december 1999. - Dorsch Consult Ingenieurgesellschaft mbH mot Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. - överklagande - Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Handelsembargo mot Irak - Lagenlig rättsakt - Skada. - Mål C-237/98 P.

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Faktiska och rättsliga omständigheter i förfarandet vid förstainstansrätten

1 1 Genom överklagande som inkom till domstolens kansli den 6 juli 1998 har Dorsch Consult Ingenieurgesellschaft mbH (nedan kallat DCI), bolag bildat enligt tysk rätt, yrkat att domstolen skall undanröja förstainstansrättens dom i mål T-184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen,(1) samt bifalla de yrkanden som klaganden anfört i första instans eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten. I sin dom avvisade förstainstansrätten yrkandet om ersättning för den skada som DCI påstår sig ha lidit på grund av antagandet av rådets förordning (EEG) nr 2340/90 av den 8 augusti 1990 om hinder mot gemenskapens handel vad beträffar Irak och Kuwait(2) (nedan kallad förordningen).

2 Klaganden har en fordran på den irakiska regeringen med stöd av ett avtal om tillhandahållande av tjänster angående organisation och uppföljning av arbeten i samband med uppförandet av Iraq Express Way nr 1, som ingicks den 30 januari 1975 med Ministry of Works and Housing i Republiken Irak och hade en löptid på sex år vilken sedan förlängts vid flera tillfällen (nedan kallat avtalet). DCI har hävdat att indrivning av nämnda fordran blivit omöjlig till följd av att Republiken Iraks högsta revolutionsråd antagit lag nr 57 om skydd för egendom, irakiska intressen och rättigheter inom och utom Irak (nedan kallad lag nr 57).(3) DCI hävdade således inför förstainstansrätten att - eftersom lag nr 57 utgjorde en motåtgärd från de irakiska myndigheternas sida mot gemenskapens åtgärd att inrätta ett embargo mot Irak och skadan därmed hade sitt ursprung i antagandet av förordningen - gemenskapen var skyldig att ersätta bolaget för den skada det lidit till följd av att den irakiska regeringen vägrat infria sin skuld. Enligt DCI är gemenskapen skadeståndsskyldig för den lidna skadan i första hand enligt principen om gemenskapens ansvar för en lagenlig rättsakt som lett till ett sådant ingrepp i enskildas förmögenhetsrättsliga intressen som är jämförbart med expropriation. I andra hand härleder DCI gemenskapens ansvar ur principen om gemenskapens ansvar för en rättsstridig rättsakt, eftersom gemenskapslagstiftaren, då nämnda förordning antogs, underlåtit att föreskriva ett förfarande för ersättning av skador som förordningen kunde komma att orsaka berörda företag.(4)

II - Domen

3 I domen erinrade förstainstansrätten först om att den som hävdar att gemenskapen är utomobligatoriskt skadeståndsskyldig är skyldig att bevisa såväl att den skada som man påstår sig ha lidit verkligen föreligger som att det finns ett orsakssamband mellan skadan och rättsakten som gemenskapen är upphovsman till (se punkt 59). Det ålåg således, enligt förstainstansrätten, sökanden att under de i målet förevarande omständigheterna särskilt visa att antagandet av lag nr 57 såsom motåtgärd utgjorde en följd som var objektivt förutsägbar under ett normalt förfarande för antagande av nämnda förordning. I domen fastställdes för övrigt att sökanden varken lidit någon faktisk och säker skada (se punkterna 60-68) eller att något direkt orsakssamband mellan antagandet av förordningen och nämnda skada förelåg (se punkterna 71-74).

4 Enligt förstainstansrätten var den bevisning som DCI framlagt inte tillräcklig för att juridiskt sett styrka att de irakiska myndigheterna definitivt vägrat att infria sina skulder på grund av antagandet av förordningen. Följaktligen kunde det inte uteslutas att den bristande betalningen berodde på en enkel administrativ försening, på en tillfällig betalningsvägran eller på en tillfällig eller permanent insolvens hos Irak. Förstainstansrätten påpekade särskilt att det, även om det kunde antas att Iraks betalningsvägran verkligen var en följd av antagandet av lag nr 57, då denna lag upphävdes den 3 mars 1991, eller åtminstone efter detta datum, inte längre fanns något som hindrade de irakiska myndigheterna från att betala den omstridda skulden. Slutligen var det bästa beviset för att klaganden inte ansåg skulden som definitivt oindrivbar, det förslag som gavs i ansökan (se fotnot 4) om överlåtelse av fordran på rådet och kommissionen mot betalning av motsvarande belopp.

5 Förstainstansrätten påpekade sedan att klaganden inte heller förmått styrka att antagandet av lag nr 57 var en objektivt förutsägbar motåtgärd till antagandet av förordningen. I lag nr 57 fanns ingen hänvisning vare sig till gemenskapen eller till förordningen. Det följde endast av dess inledning att denna lag antagits till följd av "godtyckliga beslut" mot Republiken Irak som fattats av "vissa regeringar". Enligt förstainstansrätten kunde lagen för övrigt inte längre anses som orsaken till vägran att betala DCI:s fordringar, åtminstone inte sedan den dag lagen upphävdes (se punkt 4 ovan). I domen påpekades även att embargot mot Irak vid närmare åtanke antagits genom en resolution av säkerhetsrådet. Den påstådda skadan som följt av de motåtgärder som den irakiska regeringen vidtagit var således inte en följd av antagandet av förordningen utan snarare av den ovannämnda resolutionen. Vad gäller förordningen noterade förstainstansrätten att den antagits just för att säkerställa ett enhetligt genomförande inom gemenskapen av de åtgärder avseende handelsutbyte med Irak och Kuwait som säkerhetsrådet beslutat om. Det är riktigt att medlemsstaterna i Förenta nationerna enligt artikel 25 i Förenta nationernas stadga är skyldiga att acceptera och tillämpa säkerhetsrådets resolutioner och måste således, i vårt fall, vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra det handelsembargo som beslutats av detta organ. De medlemmar som även är medlemsstater i gemenskapen är emellertid skyldiga att verkställa de skyldigheter som beslutats inom ramen för Förenta nationerna i enlighet med det fördrag som berör och reglerar denna gemenskap. Varje åtgärd som rör den gemensamma handelspolitiken, som till exempel införandet av ett handelsembargo, hör enligt artikel 113 i EG-fördraget (nu artikel 133 EG i ändrad lydelse) till de ämnen som gemenskapen ensam har behörighet att besluta om.

6 Förstainstansrätten förklarade sedan, utan att ta ställning till frågan huruvida gemenskapens ansvar för en lagenlig rättsakt skall erkännas i gemenskapsrätten, att ett sådant ansvar endast inträder om den åberopade skadan, förutsatt att den är "uppkommen och aktuell", i) följer av en rättsakt som inte är berättigad av ett allmänt intresse, ii) påverkar en särskild kategori näringsidkare på ett oproportionerligt sätt (särskild skada) och iii) överskrider gränserna för de ekonomiska risker som sammanhänger med verksamheterna inom den berörda sektorn (ovanlig skada) (se punkterna 59 och 76-80).

Med stöd av ovannämnda kriterier uteslöt förstainstansrätten att man kan kvalificera som "särskild" en skada som lidits av ett gemenskapsföretag vars fordringar gentemot regeringen i en tredje stat blivit omöjliga att driva in till följd av att ett handelsembargo mot denna stat upprättats genom en gemenskapsförordning, eftersom det inte enbart är det bolagets fordringar som påverkats av motåtgärderna som vidtagits av gäldenärsstaten, utan även de fordringar som varje annat gemenskapsföretag hade och som ännu inte hade betalats då embargot tillämpades. Enligt förstainstansrätten är dessutom det faktum att DCI:s fordringar går tillbaka till ett avtal som ingicks år 1975, och att de inte täcks av de statliga garantier som senare införts i Tyskland mot ekonomiska risker i "högriskländer" som Irak, inte tillräckligt för att särskilja klagandens situation från situationen för de företag som verkligen har dragit nytta av dessa garantier. Förstainstansrätten ansåg att företaget inte kunnat visa att det var det enda företaget, eller att det tillhörde en begränsad kategori näringsidkare, som inte hade kunnat tillgodogöra sig den täckning som erbjuds genom denna typ av försäkring (se punkterna 81 och 82).

Förstainstansrätten ansåg sedan att en skada som följer av att en stat avbrutit sina betalningar inte kan anses som en "ovanlig" skada, som därigenom överskrider de förutsägbara risker som sammanhänger med varje form av tillhandahållande av tjänster i ett utomstående "högriskland". Förstainstansrätten erinrade om domstolens tidigare rättspraxis i målen Grands Moulins de Paris och Bosphorus(5) och noterade att en rättsakt som genom upprättandet av ett handelsembargo mot en tredje stat syftar till att upprätthålla internationell fred och säkerhet per definition har följder som påverkar friheten att utöva yrkesverksamhet, och på så sätt skadar parter som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att sanktionsåtgärderna vidtogs. Förstainstansrätten drog dock slutsatsen att gemenskapen inte kan göras skadeståndsansvarig härför då de mål av allmänt intresse som eftersträvas med en sådan rättsakt är av sådan betydelse att de negativa följderna därav kan vara berättigade i förhållande till vissa näringsidkare, även om de är omfattande (se punkterna 83-88).

7 Slutligen avslog förstainstansrätten även bolagets andrahandsyrkande om skadestånd på grund av en skada som påstods ha lidits till följd av en rättsstridig rättsakt (se punkt 2 ovan). I domen fastslogs för det första att det ovannämnda yrkandet förutsatte att DCI hade en sådan rätt till ersättning och för det andra att det redan av prövningen av huvudyrkandet framgått att bolaget inte kunde göra gällande någon som helst rätt till ersättning, eftersom det bland annat inte hade visat att det har lidit en faktisk och säker skada (se punkterna 96-100).

III - Analys av grunderna som DCI åberopat till stöd för sitt överklagande samt av parternas argument

8 Till stöd för förevarande överklagande har åberopats arton grunder. Även om DCI i sitt överklagande identifierat de punkter som angrips i domen, är de juridiska argument som bolaget grundar sitt yrkande om ogiltigförklaring på inte alltid klart definierade. I stället för att i varje fall anse att talan inte kan tas upp till prövning på en viss grund i den mening som följer av artiklarna 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen och 112.1 c i rättegångsreglerna,(6) har jag så långt möjligt tolkat klagandens argument och i varje fall understrukit, såsom följer, de åsidosättanden av gemenskapsrätten som klaganden åberopat eller de rättegångsfel förstainstansrätten skulle ha begått.

Förekomst av en faktisk och säker skada (första till tredje grunden)

9 Genom den första och den andra grunden kritiserar DCI i huvudsak den slutsats som dras i punkt 68 i domen, enligt vilken bolaget inte visat att det lidit en faktisk och säker skada. Enligt klaganden borde förstainstansrätten, med hänsyn till de faktiska omständigheter som denna konstaterat, ha valt en motsatt lösning, och detta på grund av: i) att förekomsten av en faktisk och säker skada för fordringsägaren inte är beroende av att gäldenären definitivt vägrat betala och att det just tillfälligt blivit omöjligt att driva in den fordran som skadan är en följd av, ii) även en försenad betalning av en förfallen fordran utgör en faktisk skada i form av förlorad ränta på kapitalet, iii) den åberopade skadan är säker, eftersom rådet och kommissionen medgett beloppet under förfarandets muntliga del. DCI har tillagt att det påstående som förekommer i punkt 66 i domen - enligt vilket bolaget lagligen hade kunnat anlita irakiska advokater och betala dem för tillhandahållna tjänster för att med de i avtalet angivna medlen få de irakiska myndigheterna att slutgiltigt yttra sig om den uteblivna betalningen av skulderna - grundas på en felaktig tolkning av förstainstansrätten av rådets förordning (EEG) nr 3155/90 av den 29 oktober 1990 om utvidgning och ändring av förordning (EEG) nr 2340/90.(7) Slutligen motsäger handlingarna i målet samt övriga konstateranden som görs i domen(8) påståendet enligt vilket bolaget inte har visat att det verkligen har kontaktat, eller åtminstone försökt kontakta, antingen de berörda irakiska statliga myndigheterna eller Rafidian Bank för att klargöra varför det överföringsuppdrag beträffande dess skulder som det irakiska ministeriet ingav till Rafidian Bank genom skrivelser av den 5 och den 6 februari 1990 ännu inte verkställts (se punkt 61 i domen).

10 Genom den tredje grunden kritiserar DCI sedan förstainstansrätten i andra hand för att, utan fog, ha underlåtit att fullt ut pröva en serie bevis som bolaget ingivit avseende frågan om förekomsten av en faktisk och säker skada (förhör av medarbetare som vittnen samt expertutlåtande). Domen åsidosätter således, enligt klaganden, grundläggande bevisregler med påföljande bristande motivering.

11 Jag är inte övertygad av någon av de ovan erinrade grunderna. Att, såsom klaganden påstår, åberopa en faktisk och säker skada på grund av en endast tillfällig omöjlighet för de irakiska myndigheterna att verkställa - under förutsättning att det verkligen rör sig om en "omöjlighet"(9) - är absolut inte ett godtagbart argument. Det finns för övrigt inga hinder för att en eventuell framtida betalning av fordran även täcker räntor som förfallit sedan den avtalade förfallodagen.

Även argumentet avseende den påstått felaktiga tolkningen av förordning nr 3155/90 synes ogrundat. Denna bestämmelse föreskriver - såsom förstainstansrätten korrekt konstaterat - att från och med den 29 oktober 1990 skall "tillhandahållande av icke-finansiella tjänster som har till syfte eller verkan att stödja ekonomierna i Irak eller Kuwait och som verkställts i eller från gemenskapens område vilket omfattar dess luftrum, eller med flygplan eller skepp under en medlemsstats flagg som förmedlande länk, eller genom varje medborgare i gemenskapen förbjudas".(10) Bestämmelsen förbjuder dock inte tillhandahållande av tjänster till tredje man i Irak av fysiska eller juridiska personer med säte i denna stat. Följaktligen hindrade gemenskapens embargo vad gäller tillhandahållande av tjänster, i motsats till vad DCI hävdat, inte klaganden från att anlita irakiska advokater eller juridiska ombud.

Slutligen anser jag att invändningen avseende punkt 61 i domen samt den tredje grunden för överklagandet skall avvisas med stöd av artikel 168a i EG-fördraget (nu artikel 225 EG) samt artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen. Enligt domstolens fasta rättspraxis kan ett överklagande endast avse en prövning av om rättsregler åsidosatts och inte en prövning av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna eller dess bevisvärdering, såvida det inte är utrett att förstainstansrättens rättstillämpning är felaktig.(11) Inte heller är domstolen i första instans, som är ensam behörig att bedöma de bevis som framlagts, skyldig att uttryckligen motivera sina slutsatser i detta avseende då denne anser att vissa av bevisen är utan intresse eller irrelevanta.

12 Min slutsats, att överklagandet inte kan vinna bifall på de grunder som avser en faktisk och säker skada, räcker för att ogilla överklagandet i dess helhet. Jag har redan erinrat om principen enligt vilken villkoren för att gemenskapen skall kunnas göras utomobligatoriskt ansvarig är kumulativa.(12) Nämnda princip medför att DCI:s yrkanden - såväl huvudyrkandet som andrahandsyrkandet om skadestånd för den skada som klaganden påstår sig ha lidit till följd av en rättsstridig rättsakt - skall ogillas oavsett om övriga påståenden om orsakssambandet och arten av den åberopade skadan skulle vara välgrundade. Följaktligen är det bara för att göra analysen fullständig som jag behandlar de övriga femton grunderna, för det fall domstolen inte skulle sluta sig till mitt förslag att inte godta grunderna avseende den påstådda skadan.

Förekomst av ett direkt och förutsägbart orsakssamband (fjärde till sjätte grunden)

13 Genom den fjärde och den femte grunden bestrider DCI i huvudsak den del av domen (se punkterna 70-74) vari förstainstansrätten fastställde att något orsakssamband mellan den åberopade skadan och antagandet av förordningen inte påvisats. Enligt klaganden borde förstainstansrätten, om den kvalificerat de konstaterade faktiska omständigheterna på ett korrekt sätt, ha kommit fram till slutsatsen att de irakiska myndigheternas verkställighetsvägran var en direkt och förutsägbar följd av gemenskapsembargot. DCI har härvid understrukit att det är förordningen som gjort säkerhetsrådets resolution nr 661 (1990) tvingande erga omnes. Resolutionen är i sig inte tvingande för ekonomiska aktörer. Klaganden har vidare hävdat att förstainstansrättens vägran att inhämta ett expertutlåtande avseende tolkningen av lag nr 57, såsom DCI föreslagit, utgör ett åsidosättande av grundläggande principer om bevisföring och har givit upphov till en bristande motivering av domen. En sådan bevisning hade möjliggjort för förstainstansrätten att fastställa att antagandet av lag nr 57, såsom motåtgärd, utgjorde en objektivt förutsägbar följd av det normala förfarandet för antagande av förordningen.

Genom den sjätte grunden har klaganden i andra hand hävdat ett ytterligare åsidosättande av grundläggande bevisregler och en otillräcklig motivering av domen vad gäller orsakssambandet. Förstainstansrätten skall utan fog ha underlåtit att vederbörligen beakta en lång rad bevis som DCI lagt fram (vittnesförhör med rådets och kommissionens ordföranden vid tiden för händelserna, expertutlåtande över irakisk rätt och historia).

14 Vad gäller invändningen avseende förstainstansrättens bedömning av relevansen och intresset av de bevis som klaganden lagt fram, kan jag bara dra slutsatsen att dessa inte kan ligga till grund för prövningen av överklagandet, med erinrande av vad jag tidigare härvid redogjort för (se ovan punkt 11). Jag konstaterar vidare att DCI, inom ramen för ifrågavarande grunder, inte framfört någon övertygande invändning om en eventuell felaktig rättstillämpning i punkterna 70-74 i domen (se ovan punkt 5). Jag föreslår följaktligen att domstolen, om den anser det nödvändigt att göra en analys av dem, inte heller bifaller överklagandet på de grunder för talan som avser orsakssambandet.

Förekomst av en ovanlig och särskild skada (sjunde till sextonde grunden) samt rätten till ersättning av en skada till följd av en lagenlig rättsakt (sjuttonde grunden)

15 Såsom rådet och kommissionen konstaterat måste den sjunde grunden, varigenom DCI kritiserar "förväxlingen" mellan uttrycken "särskild" skada och "ovanlig" skada i domen, anses sakna föremål sedan förstainstansrätten fattat det ovannämnda beslutet om rättelse (se fotnot 1).(13)

16 Vad gäller den ttonde till den sextonde grunden bestrider klaganden sammanfattningsvis förstainstansrättens slutsats (se punkterna 81-88 i domen) att den skada som klaganden åberopat, även om det skulle anses att den verkligen existerar och att den på ett direkt och förutsägbart sätt har orsakats av antagandet av förordningen, inte är särskild och ovanlig i den mening som krävs enligt rättspraxis för att gemenskapen skall ersätta en skada som orsakats av en lagenlig rättsakt, en ersättning som för övrigt endast erkänns i teorin.(14) Förstainstansrätten skall enligt DCI särskilt ha missuppfattat de faktiska omständigheterna i målet i den delen av domen där förstainstansrätten angav att klaganden inte kunde anses ingå i en grupp näringsidkare vars förmögenhetsrättsliga intressen påverkats på ett sätt som särskiljer dem från varje annan näringsidkare vars fordringar blivit omöjliga att driva in till följd av upprättandet av gemenskapens embargo (se ovan punkt 6). Klaganden har hävdat, i motsats till vad förstainstansrätten kommit fram till, att dess oförmåga att vid tiden då avtalet ingicks erhålla en statlig garanti för de kontraktsmässiga riskerna inte var orsakad av en allmän vägran från Förbundsrepubliken Tysklands sida att täcka de risker som sammanhänger med handelsverksamhet i Irak utan snarare av det ifrågavarande kontraktets föremål (konsultverksamhet) och varaktighet (mer än fem år).

Vad för det andra beträffar den åberopade skadans ovanliga beskaffenhet, har DCI ifrågasatt förstainstansrättens påstående (se punkt 83 i domen) att Irak, redan före invasionen av Kuwait, ansågs som ett "högriskland" med anledning av landets krigshandlingar mot Iran. Detta påstående är enligt klaganden irrelevant, eftersom det åberopade avtalet ingicks år 1975, det vill säga fyra år före den nuvarande irakiska regimens makttillträde och fem år innan kriget mot Iran började.

Domen i målet Bosphorus - som förstainstansrätten citerat (se punkt 87 i domen) för att utesluta att gemenskapen görs ansvarig (se ovan punkt 6) för den skada som DCI åberopat, även om den skulle anses omfattande - bekräftar att de gränser för äganderätten som fastställts inom gemenskapsrätten måste respekteras även inom ramen för en laglig embargopolitik. Slutligen är hänvisningen till domstolens rättspraxis i målet Grand Moulins de Paris (se ovan punkt 6) felaktig i förevarande mål, eftersom i) gemenskapens ansvar för ovanliga och särskilda skador som orsakats av en lagenlig rättsakt avser just det fall då det mål som eftersträvas med rättsakten i fråga är av allmänintresse, och ii) gemenskapen i det fallet, i motsats till förevarande mål, spontant accepterat att betala ut ersättning i form av bidrag till klagandena, även om klagandena inte mottog dem på grund av att de ansåg att beloppet var för lågt.

Genom den sjuttonde grunden ifrågasätter klaganden, genom att dra slutsatser av de grunder som utvecklats tidigare, domen därför att förstainstansrätten olagligen underlåtit att erkänna klagandens rätt till ersättning av svaranden för den skada som antagandet av förordningen (lagenlig rättsakt) orsakat denne.

17 Jag anser att överklagandet inte heller kan vinna bifall på de ovan erinrade grunderna. De argument som klaganden anfört visar inte, såsom rådet noterat, att de slutsatser förstainstansrätten kommit fram till, det vill säga att skadan inte är av särskild och ovanlig karaktär, utgör en felaktig rättstillämpning. Klaganden har för det första inte kunnat visa att bolaget behövt göra en speciell och oproportionerlig uppoffring i jämförelse med andra aktörer till gagn för allmänintresset. DCI är, såsom förstainstansrätten fastställde, inte den enda näringsidkare vars fordringar gentemot de irakiska myndigheterna som inte infriats vid tiden för antagandet av lag nr 57, har påverkats av denna åtgärd. Klaganden har å andra sidan inte heller visat att den var det enda företag, eller att den ingick i en snäv krets av näringsidkare, som inte kunnat erhålla statliga garantier mot kommersiella risker, på ett sådant sätt att klagandens situation var av sådan beskaffenhet att den särskiljde klaganden från andra företag vars fordringar täckts av sådana garantier. Till följd av att sådant konstaterande är det utan intresse varför det tyska garantisystemet för kommersiella risker till följd av ett sådant avtal som det som diskuterats, inte var tillgängligt då avtalet ingicks och senare förlängdes.

18 Jag ser för övrigt inte heller något felaktigt i förstainstansrättens påstående enligt vilket företag, som i likhet med klaganden inte kunnat erhålla garantier av offentliga myndigheter eller försäkringsbolag för att täcka de risker som följer av verksamhet i "högriskländer", inte gjort annat än medvetet accepterat sådana högre risker, som till exempel att gäldenärsstaten ställer in betalningarna. Såsom kommissionen noterat är den omständigheten att Irak eventuellt inte var ett "högriskland" r 1975, oavsett huruvida detta är korrekt, irrelevant eftersom avtalet i fråga förnyats vid flera tillfällen efteråt.

19 Vad gäller grunden avseende förstainstansrättens felaktiga tillämpning av domstolens ovannämnda rättspraxis i målen Bosphorus och Grands Moulins de Paris, som erinrats om i domen vad gäller kravet på att ett allmänintresse skall motivera en normativ rättsakt av den typ som den åberopade skadan orsakats av, noterar jag att det är klaganden som tolkat dessa båda domar på ett felaktigt sätt. I domen i det ovannämnda målet Bosphorus tillämpade domstolen en fast rättspraxis enligt vilken inte ens de grundläggande rättigheterna (in casu rätt till respekt för äganderätt och rätten till företagande) framstår som absoluta rättigheter. Utövandet av dessa kan vara föremål för inskränkningar som är berättigade utifrån de mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar.(15) Det fastställdes för övrigt utan tvetydighet i domen i det ovannämnda målet Grands Moulins de Paris att om den normerande rättsakt som ligger bakom den påstådda skadan är motiverad av ett grundläggande allmänintresse (in casu, ekonomiska intressen för att mildra följderna, för samtliga franska importörer, av den franska regeringens beslut att devalvera den nationella valutan), är det helt uteslutet att gemenskapen kan göras ekonomiskt ansvarig på grund av rättsakten, även om en ovanlig och särskild skada skulle föreligga.(16)

Med stöd av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen, om den anser det nödvändigt att analysera dessa grunder, inte bifaller överklagandet på de grunder som hänför sig till skadans ovanliga och särskilda karaktär.

Andrahandsyrkandet om skadestånd för en skada orsakad av en rättsstridig rättsakt (artonde grunden)

20 I den artonde och sista grunden bestrider DCI den del av domen (se punkt 99) vari förstainstansrätten fastställde att även andrahandsyrkandet - som enligt förstainstansrätten avser "ersättning av samma skada" - vari klaganden kräver ersättning för en skada som lidits till följd av en rättsstridig rättsakt, skall avvisas, eftersom klaganden inte visat att bolaget hade rätt till ersättning för en skada som orsakats av en lagenlig rättsakt från gemenskapen. Enligt DCI borde detta yrkande ha bifallits eftersom gemenskapslagstiftaren, då denne via lagstiftning införde embargot, underlät att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att anta åtgärder för att ersätta klaganden och andra ekonomiska aktörer som befann sig i en liknande situation.

21 Jag anser att förstainstansrätten inte åsidosatt några gemenskapsregler då den ogillade klagandens andrahandsyrkande om skadestånd, särskilt eftersom klaganden, med hjälp av de grunder som åberopats till stöd för huvudyrkandet, inte förmått visa att den lidit en faktisk och säker skada. Det faktum att jag tidigare föreslagit domstolen (se ovan punkt 11) att inte bifalla överklagandet på den första till den tredje grunden, avseende förekomst av en faktisk och säker skada, gör mig tvungen att föreslå en analog lösning vad gäller den sista grund som klaganden åberopat.

IV - Förslag till avgörande

22 Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

- ogilla Dorsch Consult Ingenieurgesellschaft mbH:s överklagande av förstainstansrättens dom av den 28 april 1998 i mål T-184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen, samt

- förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - Dom av den 28 april 1998 i mål T-184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen REG 1998, s. II-667, nedan kallad domen. Se även beslut av den 16 september 1998 (inte publicerat i rättsfallssamlingen) i vilket förstainstansrätten, med stöd av artikel 84.1 i rättegångsreglerna, rättade punkterna 80, 81 och 83 i domen.

(2) - EGT L 213, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 16, s. 66 (rättelse: EGT L 216, 1990, s. 28). Förordningen antogs av rådet på förslag av kommissionen med anledning av den allvarliga situation som följde av Iraks invasion av Kuwait och som var föremål för Förenta nationernas säkerhetsråds resolution nr 661 (1990) av den 6 augusti 1990 i vilken ett handelsembargo mot Irak och Kuwait inrättades och i vilken Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet) förklarade sig "medveten om det ansvar som åligger det med stöd av Förenta nationernas stadga vad gäller bibehållande av freden och internationell säkerhet", och konstaterade att Republiken Irak inte verkställt resolution nr 660 (1990) av den 2 augusti 1990 genom att omedelbart och ovillkorligt dra tillbaka sina militära styrkor från Kuwaits territorium. I artikel 1 i förordningen förbjöds från och med den 7 augusti 1990 införsel till gemenskapen av alla varor som har ursprung i eller kommer från Irak eller Kuwait samt export av alla varor som har ursprung i eller kommer från gemenskapen till dessa länder. Enligt artikel 2 i förordningen förbjöds härutöver från detta datum: a) all verksamhet och alla affärstransaktioner, däribland all verksamhet som har samband med affärer som redan ingåtts eller delvis genomförts, som har till syfte eller verkan att främja exporten av handelsvaror eller varor som har ursprung i eller kommer från Irak eller Kuwait, b) försäljning eller leverans av alla varor och produkter oavsett ursprung och varifrån de kommer till fysiska eller juridiska personer i Irak eller Kuwait och till andra fysiska eller juridiska personer när det sker i kommersiellt syfte för verksamhet som bedrivs i eller från Iraks eller Kuwaits territorium, samt c) all verksamhet som har till syfte eller verkan att främja sådan försäljning eller leverans.

(3) - Lag nr 57 antogs den 16 september 1990 med retroaktivt ikraftträdande den 6 augusti 1990.

(4) - DCI yrkade att förstainstansrätten skulle förplikta gemenskapen att utge 2 279 859,69 DEM i skadestånd jämte 8 procent årlig ränta från och med den 9 augusti 1990 (dagen för förordningens ikraftträdande), såsom köpeskilling för det resterande fordringsbelopp bolaget har gentemot Irak.

(5) - Se dom av den 13 juni 1972 i de förenade målen 9/71 och 11/71, Compagnie d'approvisionnement, de transport et de crédit och Grand Moulins de Paris mot kommissionen (REG 1972, s. 391), punkt 46 samt av den 30 juli 1996 i mål C-84/95, Bosphorus (REG 1996, s. I-3953).

(6) - Såsom följer av domstolens fasta rättspraxis (se särskilt dom av den 29 maj 1997 i mål C-153/96 P, De Rijk mot kommissionen (REG 1997, s. I-2901), punkt 15. Se även dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I-5251), punkterna 61 och 62, enligt vilken en grund vari klaganden kritiserar en slutsats i den angripna domen men utan att någon rättslig grund anges till varför förstainstansrätten borde beslutat i motsatt riktning, inte överensstämmer med de villkor som fastslås i bestämmelsen i den nämnda texten och därmed skall avvisas.

(7) - EGT L 304, s. 1 (rättelse: EGT L 317, 1990, s. 63). Enligt artikel X i avtalet skall avtalsparterna, i fall oenighet skulle uppstå vad gäller tolkningen av avtalsbestämmelserna eller för det fall någon av de skyldigheter som följer av avtalet inte skulle iakttagas, tillsammans finna en godtagbar lösning och i annat fall hänskjuta tvisten till Planning Board, dock utan att detta berövar dem rätten att även hänskjuta samma tvist till behörig irakisk domstol.

(8) - Klaganden har hänvisat till följande dokument: i) skrivelse av den 10 oktober 1990 som de irakiska myndigheterna tillställt bolaget med anledning av återföreningen av Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken med förklaringar av allmän karaktär avseende det bidrag som tyska företag skulle kunna ge till "utvecklingen av ett fruktbart bilateralt samarbete" mellan Tyskland och Irak och de skador som embargot orsakat på detta förhållande samt "hoten mot Irak" (se punkt 63 i domen), ii) vissa sekretessbelagda rapporter som upprättats av den biträdande direktören för dotterbolaget i Irak, av vilka det framgick att de irakiska myndigheterna alltjämt vägrade att betala sina skulder med anledning av att gemenskapens embargo upprätthölls (se punkt 64 i domen), iii) beslutet av centralbanken i delstaten Bayern att inte godkänna en överföring från klaganden i irakiska dinar för att finansiera de fortsatta rättsliga åtgärder som var nödvändiga för att driva in fordran, samt iv) en skriftväxling mellan DCI och den federala ekonomiministern med påståenden av allmän karaktär avseende de följder embargot fått på Iraks betalning av tyska företags fordringar.

(9) - Såsom framgår av punkterna 61-66 i domen, har DCI avstått från att använda de avtalsenliga rättsmedlen för att få de irakiska myndigheterna att slutgiltigt ta ställning till den uteblivna betalningen av skulderna. Dessutom visar inget av de dokument som klaganden åberopat att bolaget verkligen har kontaktat antingen de berörda irakiska statliga myndigheterna eller Rafidian Bank för att klargöra varför den senare inte verkställt de erhållna överföringsuppdragen (se ovan punkt 9). Klaganden har i stället uttryckligen förklarat att man ansåg det olämpligt att försöka påskynda den interna administrativa verkställigheten av uppdragen i fråga, och så även efter det att lag nr 57 upphävts. Under ovan nämnda omständigheter anser jag det godtyckligt att hävda att en försenad verkställighet av betalningen från Iraks sida blivit omöjlig även tillfälligtvis. Inget verkar således tyda på att den omstridda fordringen blivit oindrivbar.

(10) - Se artikel 1 i förordning nr 3155/90 (min kursivering).

(11) - Se senast dom av den 9 januari 1997 i mål C-143/95 P, kommissionen mot Socurte m.fl. (REG 1997, s. I-1), punkt 36, samt domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan i fotnot 6), punkt 31. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, eftersom denna bedömning inte utgör en rättsfråga som underställs domstolen inom ramen för ett överklagande, förutom om det framgår att förstainstansrätten missuppfattat den bevisning som underställts den (se särskilt dom av den 11 februari 1999 i mål C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-769, punkt 29, samt av den 4 mars 1999 i mål C-119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-1341, punkt 66). När följaktligen de bevis som förstainstansrätten godkänt med stöd av de konstaterade faktiska omständigheterna har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och framläggande av bevisning har följts, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas (se särskilt beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I-4435, punkt 40, samt dom av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur m.fl. mot rådet, REG 1997, s. I-4775, punkterna 26-30). Ett överklagande skall, i den mån syftet med det är att domstolen skall pröva faktiska omständigheter som förstainstansrätten tagit ställning till, avvisas om det grundas på åsidosättande av rätten att yttra sig och särskilt på att förstainstansrätten underlåtit att beakta vissa delar av klagandens argumentation, eftersom en sådan grund inte innehåller någon rättsfråga utan endast visar på meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har tagit ställning till, och klaganden inte heller visat att detta åsidosättande påverkat förfarandets utgång och således skadat klagandens intressen (se dom av den 10 december 1998 i mål C-221/97 P, Schröder m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-8255, punkterna 25 och 26).

(12) - Se särskilt domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkterna 13 och 14.

(13) - Beslutet i fråga anger att i punkt 80 i domen skall "ovanlig skada" ersättas med "speciell skada" och tvärtom. I punkterna 81 och 83 skall "ovanlig beskaffenhet" ersättas med "speciell beskaffenhet" och tvärtom.

(14) - Se domen i målet Grands Moulins de Paris (ovan fotnot 5), punkterna 45 och 46, dom av den 6 december 1984 i mål 59/83, Biovilac mot Europeiska ekonomiska gemenskapen (REG 1984, s. 4057; svensk specialutgåva, volym 7, s. 701), punkt 28, av den 24 juni 1986 i mål 267/82, Développement och Clemessy mot kommissionen (REG 1986, s. 1907, svensk specialutgåva, volym 8, s. 637), punkt 33, samt av den 29 september 1987 i mål 81/86, De Boer Buizen mot rådet och kommissionen (REG 1987, s. 3677; svensk specialutgåva, volym 9, s. 165), punkterna 16 och 17.

(15) - Se domen i målet Bosphorus (ovan fotnot 5), punkt 21.

(16) - Se domen i målet Grands Moulins de Paris (ovan fotnot 5), punkterna 46 och 47.

Full & Egal Universal Law Academy