Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1 Utomobligatoriskt skadståndsansvar - Villkor - Otillåtet beteende - Skada - Orsakssamband - Kumulativa villkor - Skyldighet för domstolen att pröva villkoren i en viss ordningsföljd - Föreligger inte
(EG-fördraget, artikel 215 andra stycket (nu artikel 288 andra stycket EG))
2 Tjänstemän - Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar - Bedömning av skadan - Hänsyn till ersättning som har utbetalats enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna
(EG-fördraget, artikel 215 andra stycket (nu artikel 288 andra stycket EG); tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
3 Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna - Kan inte prövas - Domstolens kontroll av bevisprövningen - Kan endast avse frågan huruvida bevisningen har missuppffattats
(EG-fördraget, artikel 168a (nu artikel 225 EG); EG-stadgan för domstolen, artikel 51)
4 Överklagande - Grunder - Otillräcklig motivering - Kriterier som förstainstansrätten har använt när den bestämt storleken på den ersättning som skall tillerkännas som ersättning för uppkommen skada - Domstolens prövning
5 Överklagande - Grunder - Grund som inte understöds av rättsliga argument - Otillåten
(EG-stadgan för domstolen, artikel 51 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)
Sammanfattning
1 Gemenskapens ansvar förutsätter att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.
Gemenskapsdomstolen är inte skyldig att pröva villkoren för en institutions skadeståndsansvar i en viss ordningsföljd. Eftersom de tre villkoren är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan skall ogillas.
2 En tjänsteman som har drabbats av en olycka eller en yrkessjukdom, som den institution som är hans arbetsgivare kan hållas ansvarig för, kan inte göra anspråk på att skadan skall ersättas två gånger, dels med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, dels med stöd av artikel 215 i fördraget (nu artikel 288 EG).
Av detta följer att gemenskapsdomstolen, i de fall då en tjänsteman väcker talan om skadestånd till följd av culpa som är av sådan art att ansvar uppkommer för den institution som tjänstemannen är anställd vid, vid bedömningen av den ersättningsgilla skadan skall ta hänsyn till att ersättning har utbetalats till tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
3 På samma sätt som domstolen saknar behörighet att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta inom ramen för ett överklagande, är den i princip inte heller behörig att bedöma den bevisning som förstainstansrätten godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen erhållits på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbörda och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har åberopats. När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen.
4 När förstainstansrätten har konstaterat förekomsten av en skada, är den ensam behörig att inom ramen för talan bedöma hur och med vilket belopp en skada skall ersättas. För att domstolen skall kunna utöva sin överprövning av förstainstansrättens domar måste dock sådana domar ha en tillräcklig motivering och, vad avser bedömningen av en skadas omfattning, ange vilka kriterier som beaktats när beloppets storlek har bestämts.
Förstainstansrätten har givit en tillräcklig motivering av en dom om den har använt ett antal olika kriterier för att kontrollera om det belopp som en sökande har erhållit utgör lämplig ersättning för den skada denne har lidit.
5 Det följer av artikel 51 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i rättegångsreglerna att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande av denna dom.
En grund under vilken förstainstansrätten klandras för att den har dömt på ett visst sätt utan att det anges någon rättslig grund varför den borde ha dömt annorlunda uppfyller inte detta krav.
Parter
I mål C-257/98 P,
Arnaldo Lucaccioni, tidigare tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, bosatt i Paris (Frankrike), företrädd av advokaterna Georges Vandersanden, Laure Levi och Olivier Eben, Bryssel, delgivningsadress: Fiduciaire Myson SARL, 30, rue de Cessange, Luxemburg,
klagande,
angående överklagande av dom meddelad den 14 maj 1998 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) i mål T-165/95, Lucaccioni mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-203 och s. II-627), i vilket det förs talan om upphävande av nämnda dom,
i vilket den andra parten är:
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Julian Currall, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Jean-Luc Fagnart, Bryssel, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
meddelar
DOMSTOLEN
(första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna D.A.O. Edward och L. Sevón (referent),
generaladvokat: S. Alber,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 4 mars 1999,
och efter att den 20 april 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Arnaldo Lucaccioni har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 15 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan respektive Euratomstadgan för domstolen överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt har meddelat den 14 maj 1998 i mål T-165/95, Lucaccioni mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-203 och s. II-627, nedan kallad den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten ogillat klagandens talan om skadestånd från kommissionen.
2 Det framgår av den överklagade domen att klaganden år 1990 begärde att det skulle fastställas att han led av en yrkessjukdom. Kommissionen överlämnade först hans ärende till den invaliditetskommitté som föreskrivs i artikel 78 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och inledde därefter det förfarande för erkännande av yrkessjukdom som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
3 Förfarandet enligt artikel 78 i tjänsteföreskrifterna resulterade i att klaganden pensionerades och att han beviljades invaliditetspension som uppgick till 70 procent av hans grundlön.
4 Förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, som genomfördes parallellt med det ovannämnda förfarandet, resulterade i att det dels fastställdes att klaganden led av en yrkessjukdom, dels att klagandens totala permanenta invaliditet bestämdes till 130 procent, varav 30 procent avsåg de allvarliga psykiska besvär som situationen medfört för klaganden. Kommissionen utbetalade i enlighet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ett belopp om 25 794 194 BFR till klaganden.
5 Klaganden ansåg emellertid att detta belopp inte utgjorde tillräcklig ersättning för hela den skada han lidit, särskilt med hänsyn till de förhållanden han tvingats att arbeta under. Han väckte därför talan om skadestånd vid förstainstansrätten.
6 I den överklagade domen ansåg förstainstansrätten att klaganden inte hade styrkt att den skada som han lidit inte hade ersatts genom att han tillerkänts det belopp som utbetalades till honom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, varför den ogillade hans talan.
7 Klaganden har anfört en enda grund till stöd för överklagandet, under vilken han gör gällande åsidosättande av gemenskapsrätten. Denna grund kan uppdelas i fyra delgrunder. Den första delgrunden rör felaktig tillämpning av principerna om ansvar för culpa, i det att förstainstansrätten avstått från att ta ställning till ansvarsrekvisiten och särskilt kommissionens culpa. Även den andra delgrunden rör felaktig tillämpning av principerna om ansvar för culpa, i det att förstainstansrätten inte på ett korrekt sätt tagit ställning till den ekonomiska och ideella skada som klaganden har lidit. Den tredje delgrunden rör bristande motivering av den överklagade domen, vilken består i att förstainstansrätten självsvåldigt och utan vederbörlig motivering ansett att det kapitalbelopp som klaganden erhållit enligt det sociala trygghetssystemet för gemenskapernas tjänstemän även omfattade den ekonomiska och ideella skada som klaganden lidit. Den fjärde delgrunden rör att förstainstansrätten med orätt har ansett att kommissionen inte utnyttjat sitt utrymme för eget skön på området på ett felaktigt sätt, när denna inte begärde att invaliditetskommittén skulle ta ställning till huruvida klagandens sjukdom var en yrkessjukdom.
Den första delgrunden
8 Klaganden har under sin första delgrund hävdat att förstainstansrätten, i punkt 57 i den överklagade domen, tillämpat reglerna om ansvar för culpa på ett felaktigt sätt, när denna endast tagit ställning till hans skada, med motiveringen att "även för det fall att det styrks att kommissionen förfarit culpöst, är gemenskapen endast ansvarig om sökanden styrker att han verkligen lidit skada".
9 Klaganden menar härvid att förstainstansrätten har åsidosatt den princip som stadfästs av domstolen i dess dom av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 2801, punkterna 18-20), vilken stadfäster skyldigheten att först ta ställning till institutionens ansvar och därefter övriga villkor för att bifalla en skadeståndstalan, däribland huruvida den påstådda skadan redan kan anses ha ersatts genom förmåner som beviljats med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
10 Kommissionen har i huvudsak genmält att de tre villkoren för gemenskapens ansvar enligt artikel 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 288 andra stycket EG) är kumulativa, varför en institution inte kan hållas ansvarig om ett av dessa villkor inte är uppfyllt. Enligt kommissionen har domstolen inte avvikit från denna regel i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen, utan prövat de tre villkoren för skadeståndsansvar endast på grund av att den i nämnda dom inte ansåg att den ersättning som beviljats med stöd av tjänsteföreskrifterna var tillräcklig som fullständig ersättning för den skada som en tjänsteman som drabbats av en olycka eller en yrkessjukdom hade lidit.
11 Domstolen vill härvid anmärka att förstainstansrätten, i punkt 56 i den överklagade domen, erinrat om att enligt fast rättspraxis förutsätter gemenskapens ansvar att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (se bland annat domstolens dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 42, och förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i mål T-36/93, Ojha mot kommissionen, REGP 1995, s. I-A-161 och s. II-497, punkt 130).
12 Förstainstansrätten ansåg, i punkt 57 i den överklagade domen, att även för det fall att det styrks att kommissionen har förfarit culpöst, är gemenskapen endast ansvarig om klaganden lyckas styrka att han verkligen har lidit skada.
13 Domstolen delar generaladvokatens mening, i punkt 41 i förslaget till avgörande, att man varken av domstolens eller förstainstansrättens rättspraxis kan sluta sig till att villkoren för en institutions skadeståndsansvar skall prövas i en viss ordningsföljd.
14 Eftersom de tre villkoren är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan skall ogillas.
15 Domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen kan inte anses stadfästa en princip att villkoret avseende culpa skall prövas allra först. Detta villkor prövades visserligen allra först i nämnda dom, men detta berodde inte på ett tvingande rättsligt krav.
16 Förstainstansrätten ansåg således med rätta att den kunde välja att först pröva huruvida klaganden hade styrkt att han hade lidit en skada som ännu inte hade ersatts genom den ersättning som han hade beviljats med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
17 Klaganden har under den första delgrundens andra del gjort gällande att förstainstansrätten sammanblandat två av varandra oberoende ersättningssystem, vilka innehåller skilda kriterier och där ersättningen är uttryck för olika synsätt, nämligen å ena sidan schablonmässig ersättning (artikel 73 i tjänsteföreskrifterna), och å andra sidan ansvar enligt allmän skadeståndsrätt, enligt vilken ersättningen skall bestämmas på grundval av det culpösa förfarande som den ansvariga myndigheten gjort sig skyldig till. De båda skadorna kan emellertid endast jämföras efter en prövning av de omständigheter som ligger till grund för skadan, nämligen total permanent invaliditet, vad avser artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, och en prövning av den culpa som läggs kommissionen till last enligt skadeståndsrätten. Det är nämligen mot bakgrund av den culpa som kommissionen har gjort sig skyldig till som orsakssambandet och den skadelidandes skada skall bedömas.
18 Kommissionen anser att överklagandet inte hänger ihop, eftersom klaganden anklagar förstainstansrätten för att å ena sidan ha åsidosatt de principer som följer av domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen, enligt vilken ytterligare ersättning kan utgå enligt allmän skadeståndsrätt utöver den ersättning som utgår enligt tjänsteföreskrifterna, och å andra sidan ha jämfört två helt olika ersättningssystem. Kommissionen ifrågasätter dessutom den beskrivning av principerna i den allmänna skadeståndsrätten som klaganden har lämnat.
19 Domstolen vill härvid anmärka att den olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade försäkringsreglerna) medför att en skadelidande tjänsteman kan beviljas en schablonmässig ersättning som skall betalas av den institution där denne är anställd. Denna ersättning beräknas med utgångspunkt i tjänstemannens invaliditetsgrad och grundlön, men utan hänsyn till det skadeståndsansvar som eventuellt åligger den som har orsakat olyckan eller den institution som ansvarar för de arbetsförhållanden som lett till att den berörde tjänstemannen fått en yrkessjukdom.
20 Denna schablonmässiga ersättning kan emellertid inte leda till att skadan ersätts två gånger. Det är för övrigt av denna anledning som det i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att om tredje man kan göras ansvarig för den skada eller sjukdom som drabbat en tjänsteman som erhållit ersättning, övertar gemenskaperna de rättigheter som den skadelidande har gentemot den skadevållande, däribland rätten att föra talan, i synnerhet vad gäller förmåner som betalats ut enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
21 På samma sätt kan en tjänsteman som har drabbats av en olycka eller sjukdom, som den institution som är hans arbetsgivare kan hållas ansvarig för, inte göra anspråk på att skadan skall ersättas två gånger, dels med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, dels med stöd av artikel 215 i fördraget. De två ersättningssystemen är härvid, tvärtemot vad klaganden påstår, inte oberoende av varandra.
22 Det är mot bakgrund av kravet på att en skada skall ersättas fullt ut men inte två gånger som domstolen i punkt 13 i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen fastställt att en tjänsteman kan göra anspråk på ytterligare ersättning om institutionen kan hållas ansvarig för olycksfallet enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan.
23 Av detta följer att förstainstansrätten har tillämpat artikel 215 i fördraget och artikel 73 i tjänsteföreskrifterna på ett korrekt sätt när den, i punkt 72 i den överklagade domen, ansåg att den princip som har stadfästs i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen innebär att i de fall då en tjänsteman väcker talan om skadestånd till följd av culpa som är av sådan art att ansvar uppkommer för den institution som tjänstemannen är anställd vid, skall det vid bedömningen av den ersättningsgilla skadan tas hänsyn till att ersättning har utbetalats till tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till följd av en olycka eller en yrkessjukdom.
24 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte bifallas med stöd av den första delgrunden.
Den andra delgrunden
25 Arnaldo Lucaccioni har under den andra delgrundens första del gjort gällande att förstainstansrätten med orätt, i punkt 73 och följande punkter i den överklagade domen, ansett att det belopp som han erhållit med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna utgjorde tillräcklig ersättning för den skada som han har lidit. Arnaldo Lucaccionis begäran skilde sig nämligen från en begäran grundad på artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Det rörde sig härvid om en begäran om kompletterande ersättning, grundad på ett annat försäkringsfall och vilken regleras av andra ersättningsvillkor. Förstainstansrätten gjorde därför, enligt Arnaldo Lucaccioni, fel när den, i punkt 74 i den överklagade domen, ansåg att domen av den 2 oktober 1979 i mål 152/77, B. mot kommissionen (REG 1979, s. 2819), rörde en annan fråga och att nämnda dom inte kunde åberopas som stöd för en mer inskränkt tolkning av domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen, trots att domstolen i målet B. mot kommissionen i principiella ordalag definierat betydelsen av och syftet med de förmåner som kan beviljas enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga förmåner som endast syftar till ersättning av en fysisk eller psykisk skada som tjänstemannen har lidit men inte ekonomisk skada som tjänstemannen begär ersättning för.
26 Kommissionen anser att domstolen i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen förbjudit att det kapitalbelopp som betalas ut med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna utan avdrag sammanläggs med den ersättning som begärs i en skadeståndstalan som avser culpa enligt allmän skadeståndsrätt. Den andra delgrundens första del saknar därför rättsligt stöd, i den mån klaganden hävdar att förstainstansrätten har åsidosatt den princip som stadfästs i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen.
27 Domstolen vill härvid anmärka att i den mån klaganden hävdar att förstainstansrätten har sammanblandat hans begäran med en begäran om ersättning grundad på artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är den andra delgrundens första del identisk med den första delgrundens andra del, vilken redan har prövats ovan.
28 Såsom domstolen redan har förklarat ovan i punkt 22 i denna dom innehåller domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen en princip som innebär att när en tjänsteman har lidit en skada till följd av en institutions culpösa förfarande skall denna skada ersättas fullt ut men inte två gånger. Domen i det ovannämnda målet B. mot kommissionen rör bedömningen av vilken invaliditetsgrad som skall fastställas för en tjänsteman, vilket är en helt annan fråga, varför nämnda dom inte på något sätt ändrar den princip som har stadfästs i domen i de ovannämnda målen Leussink m.fl. mot kommissionen.
29 Domstolen finner därför att förstainstansrätten med rätta, i punkt 74 i den överklagade domen, ansett att det saknades anledning att, i ett fall som det förevarande, inte beakta förmåner som erhållits med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna vid bedömningen av ersättningsgill ekonomisk skada, såsom förlorad arbetsinkomst.
30 Klaganden har under den andra delgrundens andra del ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av den skada som han lidit. Enligt klagandens mening har inte den ekonomiska skada som han lidit till följd av skillnaden mellan hans invaliditetspension och hans lön som tjänsteman (med beaktande av eventuell befordran och uppflyttning i löneklass) inte ersatts genom att han beviljats hundra procents permanent och total invaliditet.
31 Det skall i detta hänseende först erinras om att det av domstolens fasta rättspraxis följer att ett överklagande enligt artikel 168a i EG-fördraget (nu artikel 225 EG) och artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen endast kan avse en prövning av om en rättsregel har överträtts och inte någon form av bedömning av de faktiska omständigheterna (se bland annat dom av den 1 oktober 1991 i mål C-283/90 P, Vidrányi mot kommissionen, REG 1991, s. I-4339, punkt 12, och beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I-4435, punkt 39).
32 Domstolen är för övrigt, på samma sätt som den inte är behörig att pröva de faktiska omständigheterna, i princip inte behörig att bedöma den bevisning som förstainstansrätten ansett stödjer dessa omständigheter (se domen i det ovannämnda målet Brazzelli Lualdi m.fl. mot kommissionen, punkt 66).
33 När dessa bevis har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har förelagts den. När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen (dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 22).
34 Av samma skäl är förstainstansrätten, när den har konstaterat förekomsten av en skada, ensam behörig att inom ramen för talan bedöma hur och med vilket belopp en skada skall ersättas (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., punkt 66, och dom av den 14 maj 1998 i mål C-259/96 P, rådet mot De Nil och Impens, REG 1998, s. I-2915, punkt 32).
35 För att domstolen skall kunna utöva sin överprövning av förstainstansrättens domar måste dock sådana domar ha en tillräcklig motivering och, vad avser bedömningen av en skadas omfattning, ange vilka kriterier som beaktats när beloppets storlek har bestämts (se domen i det ovannämnda målet rådet mot De Nil och Impens, punkterna 32 och 33).
36 För att den andra delgrundens andra del skall kunna få ändamålsenlig verkan tolkar domstolen den så, att den avser bristande motivering av den överklagade domen, vad avser kriterierna för att bestämma det belopp som förstainstansrätten har ansett utgöra full ersättning för den ekonomiska skada som klaganden lidit.
37 Det skall härvid anmärkas att förstainstansrätten, i punkt 76 i den överklagade domen, nämnt beloppet 8 400 000 BFR, vilket är resultatet av den försäkringstekniska beräkning som klaganden gjort och som beskrivs i punkterna 59 och 60 i den överklagade domen, och vilket utgör ett kapitalbelopp som täcker förlorad regelbunden inkomst bestående i skillnaden mellan klagandens invaliditetspension och klagandens lön som tjänsteman fram till pensionen, vid en tänkt pensionering vid 65 års ålder.
38 Av detta följer att förstainstansrätten har motiverat sitt avgörande genom att hänvisa till den specificerade beräkning som klaganden själv har gjort och genom att, i punkt 77 i den överklagade domen, anse att även vid beaktande av en invaliditet på endast 100 procent utgör redan det belopp på 19 841 688 BFR som utbetalats till Arnaldo Lucaccioni en tillräcklig ersättning för den skada som denne har lidit.
39 Klaganden har under den andra delgrundens tredje del vänt sig mot att förstainstansrätten beaktat de ytterligare 30 procent av invaliditet som klaganden har beviljats med stöd av artikel 14 i försäkringsreglerna. Enligt klagandens mening utgör dessa 30 procent endast ersättning för fysisk skada, och de utgör därför inte adekvat ersättning för den ideella skada och den skada vad avser möjligheten att ha ett normalt sexliv och ägna sig åt normala fritidsaktiviteter som klaganden gör gällande.
40 Arnaldo Lucaccioni har även vänt sig mot den överklagade domen vad avser punkt 88 i densamma, där det anges att han "inte inkommit med några uppgifter till stöd för att han skulle kunna tillerkännas en ersättning av denna storlek för en jämförbar ideell skada av nationella domstolar i gemenskapen", trots att han åberopat en dom från Frankrikes Cour de cassation och, efter det att det skriftliga förfarandet avslutats, erbjudit sig att inkomma med andra avgöranden.
41 Vad avser bedömningen av den ideella skadan har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten med rätta hänvisat till artikel 14 i försäkringsreglerna vid bedömningen av storleken av den ideella skada som Arnaldo Lucaccioni gjort gällande, eftersom det i punkt 2 i denna bestämmelse uttryckligen hänvisas till artikel 12 i försäkringsreglerna, vilken, vad avser bedömning av skador som inte medför total invaliditet, hänvisar till en tabell som i första punkten nämner psykiska problem. Denna del av delgrunden saknar således stöd i den del klaganden gör gällande att förstainstansrätten i den överklagade domen har tillämpat artikel 14 i försäkringsreglerna på ett felaktigt sätt.
42 Kommissionen har vidare anfört att Arnaldo Lucaccioni begär ersättning för icke ekonomiska skador, vilka han varken styrkt förekomsten eller omfattningen av.
43 Vad slutligen avser kritiken mot punkt 88 i den överklagade domen anser kommissionen att denna kritik riktas mot ett egentligen överflödigt skäl, varför denna kritik inte kan upptas till sakprövning. Även för det fall att denna kritik kan upptas till sakprövning, är den hur som helst grundlös, eftersom inget av de avgöranden som Arnaldo Lucaccioni har åberopat avser bedömning av en ideell skada.
44 Domstolen finner av samma skäl som anförts vad avser den andra delgrundens andra del att den andra delgrundens tredje del bör tolkas så, att den avser bristande motivering av den överklagade domen, vad avser kriterierna för att bestämma Arnaldo Lucaccionis ideella skada.
45 Domstolen finner att den, innan den prövar de kriterier som förstainstansrätten har beaktat, bör pröva huruvida förstainstansrätten, genom att anse att klaganden inte inkommit med några uppgifter till stöd för att han skulle kunna tillerkännas en ersättning av storleksordningen 5 950 000 BFR för en jämförbar ideell skada av nationella domstolar i gemenskapen, har missuppfattat den bevisning som klaganden har ingivit i vederbörlig ordning.
46 Domstolen vill härvid anmärka att klaganden har tillställt förstainstansrätten den nationella rättspraxis som han hänvisat till i sitt överklagande i en skrivelse av den 1 april 1998, det vill säga efter det att det muntliga förfarandet avslutats den 9 oktober 1997.
47 Förstainstansrätten har därför med rätta underlåtit att beakta denna rättspraxis.
48 Av detta följer att förstainstansrätten gjorde rätt när den, i punkt 88 i den överklagade domen, konstaterade att klaganden inte inkommit med några uppgifter till stöd för att han skulle kunna tillerkännas en ersättning av storleksordningen 5 950 000 BFR för en jämförbar ideell skada av nationella domstolar i gemenskapen.
49 Vad avser de kriterier som förstainstansrätten tillämpat för att kontrollera om den ideella skada som klaganden har lidit har ersatts på ett lämpligt sätt, har förstainstansrätten, i punkt 85 i den överklagade domen, beaktat det belopp om 5 950 000 BFR som klaganden tillerkänts med stöd av artikel 14 i försäkringsreglerna och vilket enligt läkarkommittén tillerkänts honom "[m]ed hänsyn till bestående tecken (ärr, missbildning på det vänstra bröstet, nedsatt muskelstyrka i den vänstra armen) och de allvarliga psykiska störningar som [han] drabbats av".
50 I punkt 88 i den överklagade domen har förstainstansrätten, som nämnts, konstaterat att klaganden inte inkommit med några uppgifter till stöd för att han skulle kunna tillerkännas en ersättning i denna storleksordning för en jämförbar ideell skada av nationella domstolar i gemenskapen.
51 Förstainstansrätten har, i punkt 90 i den överklagade domen, i fullständighetens intresse, även beräknat vad som blir ersättningen för klagandens ideella skada om man från beloppet 25 800 000 BFR, som kommissionen utbetalat till honom, drar av beloppet 8 400 000 BFR som klaganden, enligt en specificerad försäkringsteknisk beräkning, anser utgöra lämplig ersättning för den ekonomiska skada som denne påstår sig ha lidit.
52 Domstolen finner att förstainstansrätten, genom att använda ett antal olika kriterier för att kontrollera om det belopp som Arnaldo Lucaccioni har erhållit utgjorde lämplig ersättning för den ideella skada denne har lidit, har givit en tillräcklig motivering av den överklagade domen.
53 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte heller bifallas med stöd av den andra delgrunden.
Den tredje delgrunden
54 Arnaldo Lucaccioni har under den tredje delgrunden hävdat att förstainstansrätten i punkterna 76, 77 och 87 i den överklagade domen, förutom en helt subjektiv "skälighetsbedömning", inte har lämnat någon objektiv och kontrollerbar förklaring eller någon motivering som kan utgöra stöd för att anse att de skador som han lidit omfattas av de förmåner som beviljats med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och artikel 14 i försäkringsreglerna.
55 Domstolen anser dock att denna delgrund avseende bristande motivering av den överklagade domen i huvudsak är identisk med den andra delgrundens andra och tredje del, såsom domstolen tolkat desamma, som domstolen redan har tagit ställning till.
56 Mot denna bakgrund kan överklagandet av samma skäl inte bifallas med stöd av den tredje delgrunden.
Den fjärde delgrunden
57 Klaganden har under den fjärde delgrunden, som han rubricerat "Avsaknad av dröjsmålsränta på det kapitalbelopp som utbetalats med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, trots att klagandens ärende handlagts saktfärdigt", kritiserat förstainstansrätten för att den, i punkt 144 i den överklagade domen, funnit att kommissionen "inte kunde anses ha utnyttjat sitt utrymme för eget skön på området på ett felaktigt sätt, när denna inte begärde att invaliditetskommittén skulle ta ställning till huruvida sökandens sjukdom var en yrkessjukdom" och, i punkt 147 i den överklagade domen, funnit att kommissionen "inte gått utöver detta utrymme för eget skön i förevarande fall".
58 Klaganden menar att kommissionen, med hänsyn till att han hade begärt att ett förfarande för erkännande av yrkessjukdom skulle inledas, enligt artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, endast hade behörighet att ge invaliditetskommittén i uppdrag att ta ställning till vad som orsakat hans eventuella invaliditet.
59 Kommissionen anser att denna delgrund inte kan upptas till sakprövning, eftersom klaganden härunder varken har angett vad han vänder sig mot i den dom som han yrkar skall upphävas eller har anfört rättsliga argument till stöd för detta yrkande. Arnaldo Lucaccioni har i stället endast återgett grunder och argument som han redan anfört vid förstainstansrätten.
60 Domstolen vill inledningsvis anmärka att det inte går att finna något samband mellan den fjärde delgrundens rubrik och denna delgrunds innehåll annat än genom att se till punkt 112 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten sammanfattat Arnaldo Lucaccionis argumentation om att förfarandet hade kunnat avslutas tidigare om invaliditetskommittén hade givits ett uppdrag grundat på artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.
61 Domstolen vill, vad avser delgrundens innehåll, anmärka att det följer av artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen och artikel 112.1 c i rättegångsreglerna att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande av denna dom (se bland annat beslut av den 6 mars 1997 i mål C-303/96 P, Bernardi mot parlamentet, REG 1997, s. I-1239, punkt 37, och av den 9 juli 1998 i mål C-317/97 P, Smanor m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-4269, punkt 20).
62 Den fjärde delgrunden skall avvisas i den del den innebär kritik mot att förstainstansrätten har ansett att kommissionen inte åsidosatt de förfaranderegler som anges i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna, utan att det anges någon rättslig grund varför förstainstansrätten borde ha ansett att kommissionen åsidosatt dessa bestämmelser genom att inte begära att invaliditetskommittén, vilken bildats år 1991 med stöd av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, skulle ta ställning till huruvida klagandens sjukdom var en yrkessjukdom.
63 Domstolen finner dessutom att, för det fall att denna delgrund skulle kunna upptas till sakprövning, den ändå skulle vara verkningslös. Klaganden måste nämligen, för att kunna erhålla ersättning för skada som han lidit genom att kommissionen har handlagt ett ärende saktfärdigt, styrka att institutionen förfarit culpöst, att han lidit skada och att det föreligger orsakssamband mellan det culpösa förfarandet och skadan, varvid dessa tre villkor är kumulativa.
64 Klaganden har emellertid inte ifrågasatt förstainstansrättens konstaterande, i punkt 143 i den överklagade domen, att omständigheten att kommissionen inte gett invaliditetskommittén i uppdrag att ta ställning till huruvida klagandens sjukdom var en yrkessjukdom inte har orsakat honom skada, eftersom han redan har rätt till den högsta grad av pension som kan beviljas enligt artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.
65 Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den fjärde delgrunden.
66 Av vad som anförts följer att överklagandet till viss del inte kan prövas och till viss del saknar stöd, varför överklagandet skall ogillas.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
67 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 70 i samma regler skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 andra stycket i dessa regler skall artikel 70 dock inte tillämpas i mål där en tjänsteman eller annan institutionsanställd har överklagat. Klaganden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(första avdelningen)
följande dom:
1) Överklagandet ogillas. 2) Arnaldo Lucaccioni skall ersätta rättegångskostnaderna.
Full & Egal Universal Law Academy