EUR-Lex -  61999CC0062 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Saggio föredraget den 26 september 2000

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. I detta mål har Landesarbeitsgericht Düsseldorf Tyskland begärt att domstolen, i ett förfarande om förhandsavgörande, för första gången, skall tolka bestämmelserna i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (nedan kallat direktivet). De ställda frågorna syftar till att få klarhet i om den centrala ledningen för ett företag, innan förfarandet om inrättande av ett sådant företagsråd som föreskrivs i direktivet har inletts, är skyldig att till de interna arbetstagarorganisationerna lämna ut uppgifter och handlingar när syftet är att dessa skall användas för inrättandet av ett sådant råd inom den företagsgrupp i vilken företaget ingår.

Innan jag går in på de ställda frågorna, bör först erinras om tillämpliga gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser.

Tillämpliga gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser

2. Det anges i artikel 1 i direktivet att målet med detsamma är att förbättra arbetstagarnas rätt till information och samråd i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag. För detta ändamål föreskrivs i direktivet bland annat hur ett europeiskt företagsråd skall inrättas i alla gemenskapsföretag och alla grupper av gemenskapsföretag.

I artikel 2.1 preciseras direktivets materiella tillämpningsområde genom att det i denna artikel uppräknas i vilka typer av företag ett europeiskt företagsråd skall inrättas, liksom vilka som skall delta i förfarandet för inrättande av dessa råd. I artikeln anges att i direktivet "används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) gemenskapsföretag: alla företag med minst 1 000 arbetstagare i medlemsstaterna och minst 150 arbetstagare i var och en av minst två medlemsstater,

b) grupp av företag: ett kontrollerande företag och dess kontrollerade företag,

c) grupp av gemenskapsföretag: en grupp av företag som kännetecknas av att den har

- minst 1 000 arbetstagare i medlemsstaterna,

- minst två av sina företag i olika medlemsstater, och

- minst ett av sina företag med minst 150 arbetstagare i en medlemsstat och minst ett annat av sina företag med minst 150 arbetstagare i en annan medlemsstat,

d) arbetstagarrepresentanter: arbetstagarnas företrädare enligt nationell lagstiftning eller praxis,

e) central ledning: den centrala ledningen i gemenskapsföretaget eller i det kontrollerande företaget i en grupp av gemenskapsföretag."

När det gäller begreppet "kontrollerande företag" som används i artikel 2.1 b ovan, definieras detta i artikel 3 såsom "ett företag som kan utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag, det kontrollerade företaget, till exempel i kraft av äganderätt, ekonomisk delaktighet eller de regler som gäller för det kontrollerande företaget" (punkt 1). Därefter föreskrivs följande. "Om det inte finns bevis på motsatsen skall ett företag direkt eller indirekt anses kunna utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag då det

a) äger majoriteten av företagets tecknade egenkapital, eller

b) kontrollerar majoriteten av de röster som är knutna till företagets emitterade aktiekapital, eller

c) har rätt att utse fler än hälften av medlemmarna i företagets administrativa organ eller lednings- eller tillsynsorgan."

Enligt artikel 4.1 är det den centrala ledningen som har ansvaret för att "skapa de villkor och medel som är nödvändiga för inrättandet av ett europeiskt företagsråd".

Förhandlingsparten med den centrala ledningen är det "särskilda förhandlingsorganet" som skall ha minst tre och högst 17 ledamöter som kommer från olika medlemsstater där gemenskapsföretaget har sina verksamheter, eller där gruppen av gemenskapsföretag har företag (artiklarna 5.1 och 5.2).

Artikel 11 anger slutligen att medlemsstaterna skall se till att "ledningen vid ett gemenskapsföretags verksamheter och ledningen vid företag som utgör en del av en grupp av gemenskapsföretag och som är belägna inom statens territorium samt deras arbetstagarrepresentanter eller, i tillämpliga fall, deras arbetstagare uppfyller de förpliktelser som fastställs genom [direktivet] oavsett om den centrala ledningen är belägen inom medlemsstatens territorium eller inte" (punkt 1). Medlemsstaterna skall särskilt se till att "företagen tillhandahåller uppgifter om det antal arbetstagare som avses i artikel 2.1 a och 2.1 c på begäran av de parter som berörs av [direktivet]".

3. Direktivet har införlivats med tysk rätt genom lag av den 28 oktober 1996 om europeiska företagsråd (nedan kallad den tyska lagen).

Enligt 2 § första stycket i denna lag är den tillämplig på gemenskapsföretag som har sitt säte inom Tysklands territorium samt på grupper av gemenskapsföretag om det kontrollerande företaget har sitt säte inom Tysklands territorium. I 6 § andra stycket i lagen återges villkoren som anges i artikel 3.2 i direktivet såsom nödvändiga förutsättningar för att ett företag skall anses utöva ett bestämmande inflytande inom en grupp av gemenskapsföretag.

I 5 § i lagen, varigenom artikel 11 i direktivet införlivas, föreskrivs uttryckligen att en informationsskyldighet föreligger enligt följande.

"1. Den centrala ledningen skall på begäran av arbetstagarrepresentanterna lämna ut uppgifter om det genomsnittliga antalet anställda och hur dessa är fördelade över medlemsstaterna, företagen och verksamheterna samt om strukturen i företaget eller gruppen av företag.

2. Ett företagsråd eller ett centralt företagsråd kan göra gällande den rätt som framgår av punkt 1 ovan gentemot den lokala ledningen i verksamheten eller företaget, som är skyldig att från den centrala ledningen inhämta de uppgifter och de handlingar som är nödvändiga för att tillhandahålla de efterfrågade upplysningarna."

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

4. Svaranden i det besvärsförfarande som har föranlett denna begäran om förhandsavgörande, är företagsrådet i bolaget bofrost* Josef H. Boquoi Deutschland West GmbH & Co. KG, etablerat i Straelen (Tyskland). Detta råd hade vid flera tillfällen, med stöd av 5 § i den ovannämnda tyska lagen, begärt att företaget skulle tillhandahålla uppgifter angående antalet anställda samt företagsstrukturen inom koncernen. Företaget svarade inte på denna begäran och klarlade, genom skrivelse av den 9 januari 1997, att det inte hade för avsikt att lämna ut de begärda uppgifterna.

5. Det är mot denna bakgrund som företagsrådet väckte en talan vid Arbeitsgericht den 3 mars 1998, varvid yrkades att företaget skulle förpliktas att lämna ut uppgifter "genom att sända och lämna över handlingar" angående a) kopplingen mellan det tyska företaget bofrost* - på grund av innehavet av egna andelar eller av andelar som innehades av dess aktieägare - och de övriga europeiska företagen, framför allt företagen bofrost* J. H. Boquoi Deutschland Ost GmbH & Co. KG, bofrost* Dienstleistungs GmbH & Co. KG, spedbo Speditions GmbH & Co. KG, bofrost* Italien, bofrost* Spanien, bofrost* Österrike, bofrost* Frankrike, bofrost* Nederländerna, bofrost* Grekland och bofrost* England; b) det genomsnittliga antalet arbetstagare i dessa företag; c) deras bolagsform, säte och behörigt handelsregister; d) rättsordningen de lyder under, och e) deras övervakningsorgan samt vilka personer som är behöriga att utse dessa.

Företagsrådet hävdade att kraven i 5 § första stycket i den tyska lagen var uppfyllda i detta fall, vilket innebar att det tyska företaget bofrost* utgjorde ett kontrollerande företag i enlighet med 2 § första stycket i lagen. Företagsrådet påstod särskilt att Josef Boquoi, såsom varande ordförande i kommittén som består av delägarna till de företag som bildar bofrost*-koncernen, utövade ett bestämmande inflytande över styrelsen för bofrost* Europa, vars medlemmar kom från de nationella styrelserna inom koncernen. Det anfördes dessutom att Boquoi är majoritetsdelägare i de tyska bolagen.

Företaget gjorde för sin del gällande att dess dominerande ställning i förhållande till de andra bofrost*-företagen i de andra medlemsstaterna inte hade visats och att det i synnerhet inte var möjligt att presumera att ett sådant inflytande förelåg genom att hänvisa till 6 § andra stycket i den tyska lagen, med hänsyn till att bofrost*-företagens struktur byggde på "lika inflytande", vilket innebar att inget företag hade en dominerande ställning. Företaget tillade att i vilket fall som helst var Josef Boquoi inte aktieägare i något av de bofrost*-företag som utgjorde aktiebolag, utan endast kommanditdelägare.

6. Genom beslut av den 5 augusti 1998 fann Arbeitsgericht att företagsrådet i enlighet med 5 § i den tyska lagen hade rätt att få tillgång till de begärda uppgifterna. Den ansåg att det hade visats att det tyska företaget utövade ett inflytande och följaktligen kontrollerade de andra utländska företagen inom gruppen.

7. Den 23 november 1998 överklagade arbetsgivaren detta beslut till Landesarbeitsgericht Düsseldorf. I överrätten vidhöll båda parter sin inställning. Överrätten var tveksam till huruvida det förelåg en rätt för den interna arbetstagarorganisationen att begära att få ut uppgifter när det varken hade visats att det förelåg en grupp av gemenskapsföretag eller att företaget hade en dominerande ställning inom gruppen. Den undrade dessutom hur man skulle gå till väga för att bedöma förhållandet mellan det tyska företaget och de andra företagen inom bofrost*-koncernen.

8. Landesarbeitsgericht beslöt att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

"Skall artikel 11.1 och 11.2 i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 tolkas på så sätt att den däri föreskrivna rätten att få tillgång till uppgifter gäller även för det fall att det (ännu) inte fastställts om det i en sådan grupp av företag som avses i artikel 2.1 b i direktiv 94/45/EG finns ett kontrollerande företag i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 94/45/EG?

Om fråga 1 besvaras jakande:

Innebär rätten att få tillgång till uppgifter enligt artikel 11.1 och 11.2 i direktiv 94/45/EG att ett företagsråd som har rätt att kräva att det berörda företaget tillhandahåller de uppgifter som kan få till följd att presumtionen i artikel 3.2 i samma direktiv anses föreligga?

Innebär artikel 11.1 och 11.2 i direktiv 94/45/EG att företagsrådet även har rätt att kräva att företaget lämnar ut handlingar genom vilka de tillhandahållna uppgifterna kan komma att preciseras och få en klarare innebörd?"

Prövning i sak

9. Med dessa tre frågor vill den tyska domstolen först få klarhet i om artikel 11.1 och 11.2 i direktivet skall tolkas så att den innebär en skyldighet för ett företag att tillhandahålla upgifter till interna arbetstagarorganisationer angående företagets struktur och organisation, liksom dess grupps struktur och organisation, även om det inte har fastställts att det företag som arbetstagarna vänt sig till är ett sådant kontrollerande företag som avses i artikel 2.1 b och artikel 3 i direktivet (första frågan). Om fråga 1 besvaras jakande, undrar den tyska domstolen om samma företag är skyldigt att tillhandahålla uppgifter som särskilt avser gruppens interna organisation (andra frågan) liksom de handlingar som innehåller de begärda uppgifterna (tredje frågan)?

10. Tvistefrågan i detta mål, vilket har framgått ovan, är om företagsrådet i bolaget bofrost* som är etablerat i Straelen, hade rätt att begära, och följaktligen också få ut uppgifter och handlingar från företagsledningen, som i huvudsak rör a) förhållandet mellan det tyska bolaget bofrost* och koncernbolagen i övriga medlemsstater, b) antalet anställda och vilken typ av anställningskontrakt som ingåtts, c) vilken nationell lag som tillämpas på bolagens interna organisation, d) vilka organ som representerar bolagen rättsligt, och e) organen för tillsyn och ledning.

Målet aktualiserar en fråga som består av två delar: är direktivet tillämpligt i ett sådant fall och, om så är fallet, vilka rättigheter har arbetstagarrepresentanterna till följd av direktivet?

11. Det är allmänt känt att direktivet antogs efter långa och besvärliga förhandlingar som berodde på att vissa medlemsstater motsatte sig att gemenskapsrättsakter som kunde inverka på nationella bestämmelser angående fackföreningar och på arbetstagarrepresentation i allmänhet antogs. Om direktivet har ett relativt begränsat innehåll, hänger detta samman med just detta motstånd. Direktivet avser, som dess rubrik antyder, enbart inrättande av ett förfarande för arbetstagarinformation och av europeiska företagsråd, vilket motsvarar ett system för arbetstagarrepresentation som redan existerar i vissa medlemsstaters rättsordningar; och detta enbart för multinationella företag, det vill säga företag som bedriver verksamhet av viss betydelse i flera medlemsstater, och för grupper av företag som är etablerade i flera medlemsstater. I direktivet föreskrivs för övrigt endast ett förfarande för inrättande av företagsråd, utan att det däri nämns hur dessa skall fungera, även om det nittonde övervägandet i ingressen och punkterna 2 och 3 i tilläggsföreskrifterna, som fogats till direktivet, i allmänna ordalag, anger rättigheterna för detta råd, vilka utgörs av en rätt till information och en begränsad rätt att delta i beslut som rör företagets interna organisation och affärsstrategier. Om man går igenom direktivets text märker man genast att de rättsliga förhållanden som det behandlar avser, å ena sidan, den "centrala ledningen", det vill säga, enligt artikel 2.1 e, den centrala ledningen i gemenskapsföretaget eller i en grupp av gemenskapsföretag och, å andra sidan, de "särskilda förhandlingsorganen" för arbetstagare som finns inom olika delar av företaget eller företagsgruppen. Direktivet rör följaktligen inte, som har framgått ovan, förhållandet mellan ledningen och arbetstagarrepresentanterna i ett och samma bolag.

12. Den fråga som skall avgöras i detta mål är om direktivet, trots att det i detta fall inte reglerar förhållandet mellan ledningen och arbetstagarrepresentanterna, ändå ger de sistnämnda rätt att få tillgång till uppgifter och handlingar, då syftet med begäran från arbetstagarrepresentanterna är att inrätta ett europeiskt företagsråd.

Företagsrådet har i det nationella målet liksom i yttrandet till domstolen hävdat att på grund av att det inte erhållit de begärda uppgifterna, är det inte möjligt för arbetstagarna att inleda förfarandet för inrättande av ett europeiskt företagsråd.

Enligt min mening kan detta påstående bara delvis godtas och detta på grund av följande skäl.

13. I artikel 5.1 i direktivet föreskrivs att det är den centrala ledningen för gemenskapsföretaget som skall inleda förhandlingar "om inrättandet av ett europeiskt företagsråd" och detta "på eget initiativ eller på skriftlig begäran av minst 100 arbetstagare eller deras representanter vid minst två företag eller verksamheter i minst två olika medlemsstater". I det fallet beror inledandet av förfarandet på ett visst agerande som inte är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, utan här är det de interna rapporterna från bolaget bofrost* i Straelen som utgör förutsättningen för att inleda förfarandet. När förutsättningarna för att inrätta ett europeiskt företagsråd väl föreligger, deltar dessutom bara två parter i förfarandet för att inrätta rådet: å ena sidan den centrala ledningen för företaget eller gruppen av gemenskapsföretag som enligt artikel 4.1 i direktivet har "ansvaret för att skapa de villkor och medel som är nödvändiga för inrättandet av ett europeiskt företagsråd" och, å andra sidan "det särskilda förhandlingsorganet" som skall ha minst tre och högst 17 ledamöter som är anställda i företag som är etablerade i olika medlemsstater där gemenskapsföretaget bedriver verksamhet [artikel 5.2 b och 5.2 c].

14. Trots att direktivets tillämpningsområde är begränsat och att den krets av rättssubjekt som berörs av förfarandet i fråga är föga omfattande, anser jag att en tolkning av direktivet som inte ger arbetstagarrepresentanter i alla företag inom gemenskapen rätt att få tillgång till uppgifter i syfte att inleda ett förfarande för inrättande av ett europeiskt företagsråd, skulle äventyra direktivets ändamålsenliga verkan och dessutom strida mot själva syftet med direktivet. När ledningen inte har tagit initiativ till att inleda ett förfarande och då ingen sådan formell begäran har lämnats in av en grupp arbetstagare som kommer från flera bolag eller företag i olika medlemsstater, kan en framställan som den i förevarande fall aktuella från arbetstagare i ett bolag inte anses sakna verkan i förhållande till direktivet, eftersom detta skulle innebära ett allmänt förbud mot att få tillgång till uppgifter, vilket skulle omintetgöra arbetstagarnas rätt enligt direktivet att inrätta ett europeiskt företagsråd. Att förvägra arbetstagarna en sådan rätt skulle med andra ord innebära att man förbjöd tillgång till alla slags uppgifter. Ett sådant förbud strider klart mot direktivets syfte, eftersom det undanröjer de grundläggande förutsättningarna för att utnyttja det nya instrumentet inom den europeiska socialpolitiken. Dessa förutsättningar består just i att garantera arbetstagarna rätten att få tillgång till uppgifter i syfte att ge dem möjlighet att delta i företagets verksamhet.

15. Denna tolkning bekräftas av ordalydelsen i artikel 11 i direktivet som just är den bestämmelsen som den nationella domstolen har begärt att EG-domstolen skall tolka. I denna artikel åläggs, i andra stycket, medlemsstaterna att se till att "företagen tillhandahåller uppgifter om det antal arbetstagare som avses i artikel 2.1 a och 2.1 c på begäran av de parter som berörs av [direktivet]". Om man betraktar dels artikelns lydelse som på ett allmänt sätt hänvisar till de parter som berörs av regleringen, dels direktivets syfte, vilket har undersökts ovan, råder det inget tvivel om att de intresserade parter som omfattas av direktivets tillämpningsområde utgörs, å ena sidan, av ledningsorganen i alla företag och följaktligen inte bara den centrala ledningen som är omnämnd i artikel 2 e i direktivet och, å andra sidan, av arbetstagarorganisationer och följaktligen inte bara de särskilda förhandlingsorganen som avses i artikel 2 h i direktivet. Härav följer att företagen har en allmän skyldighet att tillhandahålla uppgifter redan vid det förberedande stadium som föregår det förfarande som föreskrivs i artikel 4 och följande artiklar i direktivet.

Denna slutsats vinner också stöd i lydelsen av artikel 11.1 som i mer allmänna termer behandlar skyldigheten att uppfylla "de förpliktelser som fastställs genom [direktivet]" som åläggs alla ledningar vid gemenskapsföretag och alla ledningar vid företag som tillhör en grupp av gemenskapsföretag, liksom arbetstagarrepresentanter och/eller arbetstagare i deras verksamheter eller företag. De parter som omfattas av direktivets tillämpningsområde är alltså inte endast de som deltar i förfarandet för inrättande av ett råd.

16. Enligt min mening är svaret på den första tolkningsfrågan att genom direktivet, särskilt dess artikel 11.2, ges arbetstagarrepresentanter rätt att få tillgång till uppgifter och åläggs alla företag en skyldighet att samarbeta. Denna skyldighet avser inte enbart de företag eller grupper av gemenskapsföretag som avses i artikel 2.1 a-c. Det följer härav att när, som i detta fall, företaget till vilket en begäran om att få tillgång till uppgifter har framställts kan presumeras utöva ett bestämmande inflytande inom gruppen, är skyldigheten att lämna ut all nödvändig information till de interna organen för arbetstagarrepresentation så att ett europeiskt företagsråd kan inrättas, än större.

17. Frågan kvarstår dock vad för slags uppgifter en arbetstagarorganisation, som erkänts på nationell nivå, men som inte tillhör de parter som deltar i förfarandet för inrättande av ett europeiskt företagsråd, kan få tillgång till. Med andra ord, om det finns uppgifter och handlingar av konfidentiell natur, föreligger det en skyldighet för företaget att lämna ut dessa uppgifter eller handlingar till arbetstagarna, när det endast är fråga om ett förberedande skede i förfarandet för inrättande av ett företagsråd? Detta är i huvudsak innebörden av den andra och tredje frågan som ställts av den nationella domstolen.

18. Det säger sig självt att om de begärda uppgifterna är offentliga eller på annat sätt tillgängliga för fackföreningsrepresentanterna, är företaget utan tvivel skyldigt att lämna ut dem till arbetstagarrepresentanterna. Problem uppstår följaktligen bara då uppgifterna av någon anledning anses vara konfidentiella.

Eftersom de första kontakterna mellan ledningen och ett företags anställda - vilket just är fallet i målet vid den nationella domstolen - inte omfattas av det förfarande som föreskrivs i direktivet, anser jag att företaget bara är skyldigt att i detta skede lämna ut uppgifter som enligt nationell rätt inte är att anse som konfidentiella, det vill säga antingen offentliga uppgifter eller uppgifter som enligt tillämplig nationell rätt inte kan anses vara hemliga. I artikel 11.2 anges att "företagen tillhandahåller [endast] uppgifter om det antal arbetstagare som avses i artikel 2.1 a och 2.1 c på begäran av [alla intresserade parter]", vilket sålunda avser uppgifter om antalet anställda - uppgifter som kan förväntas vara offentliga - som gör det möjligt att bedöma om det är fråga om ett gemenskapsföretag eller en grupp av gemenskapsföretag. När det gäller grupperna är det osäkert om hänvisningen till antalet anställda i samtliga de företag som ingår i gruppen nödvändigtvis innebär att de anställda har rätt att få tillgång till uppgifter angående förhållandet mellan de olika företagen. I detta fall är det just dessa uppgifter som företagsrådet har begärt att få del av från företaget bofrost*. Direktivets allmänna systematik gör det möjligt - även i förhållande till uppgifter som kan anses vara konfidentiella - att identifiera de uppgifter av allmän karaktär som företaget måste tillhandahålla initiativtagarna.

19. Denna skyldighet vid det inledande skedet av förhandlingarna gäller dock bara de uppgifter som är nödvändiga för att inrätta ett europeiskt företagsråd, det vill säga endast de uppgifter som gör det möjligt att avgöra om företaget - eller, som i detta fall, den grupp det tillhör - uppfyller villkoren för att kunna anses som ett gemenskapsföretag eller en grupp av gemenskapsföretag. Enligt artiklarna 2.1 a-c är villkoren, såvitt avser företagen, att de har ett stort antal anställda och verksamheter i flera medlemsstater och, såvitt avser grupperna, att det finns en koppling mellan företagen, att de har flera företag i olika medlemsstater och att de har ett betydande antal anställda, liksom att det går att identifiera det företag som har ett bestämmande inflytande i den mening som avses i artikel 3 i direktivet.

Uppgifterna om antalet anställda, liksom om företagens säten, är i princip offentliga eller i vart fall tillgängliga. De enda uppgifter som eventuellt kan betraktas som konfidentiella är de som rör förhållandet mellan företagen, och i synnerhet de uppgifter som rör formen av inflytande eller kopplingen mellan företagen och det "bestämmande inflytande" som ett av företagen utövar i förhållande till övriga företag i gruppen. Dessa uppgifter skulle kunna anses vara konfidentiella enligt nationell rätt.

Om man beaktar vad som påpekats ovan angående direktivets syfte, kan man sluta sig till att direktivet, och i synnerhet artikel 11.2 i detta, skall tolkas på så sätt att det under alla förhållanden ålägger företagsledningarna, så snart de inledande kontakterna mellan ledningsorganen och arbetstagarorganisationerna har tagits, att visa god vilja att samarbeta så att det därigenom blir möjligt att fullt ut genomföra direktivet. Det är skälet till att ledningen måste överlämna alla uppgifter som är lämpliga och nödvändiga för att inleda förfarandet för inrättande av ett europeiskt företagsråd. I syfte att respektera den konfidentiella karaktären på de uppgifter som rör företagets verksamhet, för det fall en sådan konfidentiell behandling följer av nationell rätt, är ledningen emellertid, som nyss har berörts, endast skyldig att överlämna allmänna uppgifter om kopplingen mellan företagen i gruppen och det eventuella "inflytande" ett företag har över gruppen. Företaget är sålunda skyldigt att tillhandahålla uppgifter i den utsträckning det behövs för att kunna inleda ett förfarande om att inrätta ett råd, men behöver inte offentliggöra mer detaljerade uppgifter angående de olika förhållandena mellan företagen i gruppen. Om ledningen nöjer sig med att visa att det finns en koppling mellan flera företag, i den mening som avses i artikel 2.1 b i direktivet, och pekar ut det företag som har detta inflytande, är dessa upplysningar med andra ord tillräckliga för att arbetstagarna i de olika berörda företagen skall kunna ta ett gemensamt initiativ i syfte att inrätta ett företagsråd.

20. Det föreligger dock en risk för att ledningen tillhandahåller uppgifter som är felaktiga eller som är så allmänt hållna att tillhandahållandet av desamma innebär ett obefogat hemlighållande. Man kan också tänka sig fall, såsom det förevarande, där parterna är oeniga om huruvida de nödvändiga förutsättningarna är uppfyllda för att inrätta ett företagsråd. Det är i detta läge som de behöriga nationella myndigheterna som skall tillförsäkra att företagen uppfyller sina skyldigheter och inte hindrar en korrekt tillämpning av direktivet. I artikel 11.3 åläggs, i detta syfte, medlemsstaterna att vidta "lämpliga åtgärder", av administrativ eller rättslig natur då gemenskapsbestämmelserna inte efterlevs.

21. Även om det i förevarande fall rör sig om uppgifter som inte offentliggjorts, måste den nationella domstolen ha möjlighet att undersöka om förutsättningarna är uppfyllda för att inrätta ett företagsråd, det vill säga om det tyska bolaget bofrost* har ett inflytande inom den grupp det tillhör och detta även om de personer som har lämnat in begäran, det vill säga arbetstagarrepresentanterna, inte har erhållit tillräcklig information. Den nationella domstolen skall därefter avgöra om uppgifterna är av konfidentiell natur och därvid vidta lämpliga åtgärder.

22. Svaret på den andra frågan blir följaktligen att direktivet, och särskilt artiklarna 11.1 och 11.2 i detta, skall tolkas på så sätt att ett företagsråd härigenom ges en rätt att erhålla uppgifter om det berörda företagets ställning inom gruppen av gemenskapsföretag, och att ledningen i företaget åläggs en skyldighet att lojalt samarbeta med arbetstagarrepresentanterna. Detaljerade uppgifter angående företagets ställning inom gruppen kan bara utelämnas då dessa uppgifter anses vara konfidentiella enligt nationell rätt, och självfallet inom de gränser som angetts ovan.

23. Dessa slutsatser gäller i än högre grad vid utlämnande av handlingar, vilket den tredje tolkningsfrågan handlar om. Om arbetstagarna, som i detta fall, vid de inledande förhandlingarna, har rätt att få tillgång till handlingar som inte är konfidentiella, har de nämligen i gengäld inte rätt att få ut hemliga handlingar. Den omständigheten att detaljerade uppgifter som finns i handlingarna inte lämnas ut kompenseras av att företagsledningen är skyldig att lojalt samarbeta, inom de gränser som angetts ovan.

Om ledningen orättmätigt vägrar att samarbeta, kan de berörda parterna alltid vända sig till domstol för att därigenom tillförsäkra att direktivet följs och därmed tillämpas på ett korrekt sätt. Den nationella domstolen skall bedöma huruvida handlingarna är av konfidentiell natur och därvid vidta lämpliga åtgärder.

Förslag till avgörande

24. Mot bakgrund av vad som framkommit ovan föreslår jag att domstolen skall svara på tolkningsfrågorna från Landesarbeitsgericht Düsseldorf på följande sätt:

1) Artikel 11.1 och 11.2 i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare, skall tolkas så att den innebär en skyldighet att till arbetstagarrepresentanterna lämna ut de uppgifter som är nödvändiga för att inrätta ett europeiskt företagsråd. Denna skyldighet gäller inte enbart företag som har visats utöva ett bestämmande inflytande inom en grupp av gemenskapsföretag i den mening som avses i artikel 2.1 b i direktivet, utan alla företag som är etablerade inom gemenskapen.

2) Den rätt att få tillgång till uppgifter om företaget som arbetstagarrepresentanterna har enligt direktivet innefattar också allmänna uppgifter som behövs för att avgöra om ett företag i en grupp skall anses vara "kontrollerande" i den mening som avses i artikel 3.2 i direktivet. Denna rätt innefattar dock inte detaljerade uppgifter som är att anse som konfidentiella enligt den medlemsstats rättsordning där företaget är etablerat.

3) Företagsledningen är skyldig att till arbetstagarrepresentanterna överlämna de handlingar som är nödvändiga för att inleda förfarandet om inrättande av ett europeiskt företagsråd, om inte handlingarna är att anse som konfidentiella enligt tillämplig nationell rätt.

Full & Egal Universal Law Academy