EUR-Lex -  61999CC0117 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Alber föredraget den 24 februari 2000

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1 I föreliggande mål om förhandsavgörande har Cour de Cassation (Frankrike) vänt sig till domstolen med en fråga inom området för den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker. Inom ramen för denna marknadsorganisation föreskrivs att en medlemsstat kan förklara att regler om produktion och saluföring, som har antagits av en producentorganisation eller en sammanslutning av sådana organisationer, även skall vara tvingande för producenter som inte är anslutna till denna organisation eller sammanslutning. När medlemsstaten utnyttjar denna möjlighet kan den även besluta att de producenter som inte är anslutna till organisationen eller sammanslutningen skall vara skyldiga att helt eller delvis erlägga de avgifter som betalas av anslutna producenter. I förevarande fall uppkommer frågan huruvida en medlemsstat som utnyttjar båda dessa möjligheter måste utsträcka skyldigheten att erlägga en avgift till samtliga producenter av en viss produkt - i detta fall är det fråga om blomkål - oavsett om produktionen är avsedd för färskvarumarknaden eller för industriell bearbetning, eller om denna stat har rätt att från avgiftsskyldigheten undanta de producenter vars produkter är avsedda för industriell bearbetning.

II - Tillämpliga bestämmelser

1. Gemenskapsrätten

Rådets förordning (EEG) nr 3284/83 av den 14 november 1983 om ändring av förordning (EEG) nr 1035/72 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker.(1)

2 Genom artikel 4 i denna förordning har en ny artikel 15b införts i förordning nr 1035/72, i vilken stadgas om en möjlighet att utvidga de regler om produktion och saluföring som har antagits av en producentorganisation till att omfatta samtliga producenter, det vill säga även icke anslutna producenter, samt vidare om en möjlighet att av de icke anslutna producenterna ta ut avgifter avsedda att täcka vissa kostnader. Den nya artikeln 15b har följande lydelse:

"Artikel 15b

1. Om

- en producentorganisation eller

- en sammanslutning av producentorganisationer som har antagit samma regler,

som verkar inom en bestämd ekonomisk sektor, bedöms vara representativ för produktionen och producenterna inom sektorn i fråga vad gäller en viss produkt kan den berörda medlemsstaten på begäran av organisationen eller sammanslutningen och... bestämma att

a) ... regler om kunskap om produktionen ...

b) ... regler om produktionen ...

c) ... regler om saluföring ...

d) beträffande de produkter som avses i bilaga II, de regler som antagits av organisationen eller sammanslutningen avseende återtagande från marknaden ...

är tvingande för de producenter som är etablerade inom sektorn och som inte är anslutna till någon av de ovannämnda organisationerna, om dessa regler tillämpas sedan minst ett år tillbaka.

...

8. Vid tillämpning av första punkten i denna artikel kan den berörda medlemsstaten bestämma att de producenter som inte är anslutna är skyldiga att till organisationen eller, i förekommande fall, sammanslutningen erlägga hela den avgift som erläggs av anslutna producenter, eller del därav, i den mån denna avgift är avsedd att täcka

- de administrativa kostnader som beror på tillämpning av bestämmelserna i punkt 1,

- de kostnader som är hänförliga till forsknings-, marknadsundersöknings- och marknadsföringsåtgärder, som har genomförts av organisationen eller förbundet och som kommer hela produktionen inom sektorn till godo.

..."

2. Nationella bestämmelser

3 Frankrike har utnyttjat den möjlighet som ges enligt artikel 15b.1 i förordning nr 1035/72 att bestämma att regler som antagits av en producentorganisation är tvingande för de producenter som inte är anslutna till denna organisation och har genom ministerkungörelse av den 18 juni 1992 beslutat att de regler som har upprättats av Cerafel,(2) en sammanslutning av producentorganisationer i Bretagne, skall vara tvingande för samtliga producenter. I denna kungörelse föreskrivs dessutom att Cerafel har rätt att påföra icke anslutna producenter avgifter vars storlek inte får överstiga de anslutna producenternas avgifter, och som fastställs årligen genom kungörelse.

4 Genom ministerkungörelse av den 5 juli 1993 fastställdes avgifterna för blomkål för vintern/våren 1993, med undantag för blomkål som är särskilt avsedd för industriell bearbetning. För räkenskapsåret 1994/1995 har i kungörelse av den 24 juni 1994 avgifter fastställts endast för sådan blomkål som levereras på marknaden för färska grönsaker.

III - Bakgrund

5 Cerafel (nedan kallad svaranden) stämde Gilles Le Bars (nedan kallad klaganden), som producerar blomkål för industriell bearbetning, och yrkade att han skulle erlägga avgifter som enligt Cerafels mening skulle ha erlagts för år 1994. Unilet (Union nationale interprofessionnelle des légumes transformés) intervenerade vid domstolen till stöd för Gilles Le Bars yrkanden. Denne anser att han som producent av blomkål för bearbetningsindustrin genom de båda kungörelserna från juli 1993 respektive juni 1994 uttryckligen undantagits från avgiftsskyldigheten. Domstolen i första instans fann dock att dessa kungörelser inte kunde tillämpas, eftersom de inte är förenliga med ministerkungörelsen om utvidgning av den 18 juni 1992 och rådets förordning nr 1035/72 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker.

6 Unilet och Le Bars överklagade domen till Cour de cassation och bestred riktigheten av underinstansens bedömning på den grunden att denna strider mot artikel 15b.8 i förordning nr 1035/72 samt mot kungörelserna från juni 1992, juli 1993 och juni 1994.

7 Beträffande förklaringen att reglerna skall vara tvingande för samtliga producenter och beträffande utvidgningen av skyldigheten att erlägga avgifter för att bidra till kostnaderna har den hänskjutande domstolen angivit att förordning nr 1035/72 är tillämplig på såväl färska produkter som produkter vilka är avsedda för industriell bearbetning, även om dessa, såsom framgår av artikel 2.1 i förordningen, kan omfattas av olika kvalitetsnormer. Domstolen i fråga hänvisar i det avseendet till domstolens dom av den 22 september 1988 i målet Unilec.(3) Den hänskjutande domstolen har ställt följande tolkningsfråga till domstolen:

"Skall artikel 15b.8 i rådets förordning (EEG) nr 1035/72 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker tolkas på så sätt att en medlemsstat som tillämpar punkt 1 i denna bestämmelse - det vill säga som har gjort vissa regler om produktion och saluföring, vilka utfärdats av en producentorganisation, tvingande för de producenter som är etablerade inom denna sektor och som inte är anslutna till denna organisation - har rätt att besluta att vissa icke anslutna producenter inte skall omfattas av skyldigheten att erlägga avgifter avseende samma produkt, om deras produktion inte är avsedd för marknaden för färskvaror utan för industriell bearbetning?"

IV - Parternas yttranden

8 Unilet har till att börja med framhållit att möjligheten enligt artikel 15b i förordning nr 1035/72 att förklara att reglerna för producentorganisationer är tvingande även för icke anslutna producenter är av begränsad karaktär. Av ordalydelsen framgår att en medlemsstat endast kan göra en sådan förklaring när vissa villkor är uppfyllda.

9 Inom ramen för dessa villkor förfogar medlemsstaten dock över ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom bestämmelserna i fråga har utformats som för medlemsstater icke bindande föreskrifter.

10 Även när en medlemsstat har beslutat att de regler som antagits av producentorganisationer skall vara tvingande, är den inte tvungen att därutöver införa en avgiftsskyldighet. Eftersom den berörda staten förfogar över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning åsidosätts gemenskapsrätten endast om den vidtagna åtgärden strider mot en bestämmelse om den gemensamma organisationen av marknaden, äventyrar dess målsättning eller om en överordnad princip inom gemenskapsrätten, särskilt icke-diskrimineringsprincipen, åsidosätts.

11 Det finns dock inte någon bestämmelse i den gemensamma organisationen av marknaden enligt vilken det uttryckligen är förbjudet att skilja mellan produkter som är avsedda för färskvarumarknaden och produkter som är avsedda för industriell bearbetning. När det gäller frågan huruvida målsättningen för den gemensamma organisationen av marknaden kan äventyras har Unilet för det första anfört att utvidgningen av reglerna till att omfatta även producenter som inte är anslutna till producentorganisationerna hade skett för att undvika en störning av marknaden. Produkterna som är avsedda för industriell bearbetning kan dock inte inhandlas på samma marknad som färskvaruprodukterna.

12 Unilet har därefter utförligt förklarat varför marknaden för färskvaror och marknaden för produkter avsedda för industriell bearbetning utgör två helt skilda marknader. Marknaden för produkter som är avsedda för bearbetning kännetecknas av ett nära partnerskap mellan producenten och bearbetaren, vilka redan före sådden ingår odlingsavtal om produkten i fråga. På denna marknad är det bearbetaren - och inte, som på marknaden för färskvaror, producentorganisationen - som genomför marknadsundersökningar. I förhållande till efterfrågan ingår bearbetarna avtal med producenterna, vari till exempel vissa krav för den speciella bearbetningen för djupfrysning fastställs. I dessa avtal fastställs även kvantitet, odlingsyta, tekniska normer som skall iakttas samt leveranstid. Därigenom får bearbetaren även möjlighet att redan på förhand inleda förhandlingar med kunder. På grund av dessa på förhand ingångna avtal har producenten redan före sådden en inköpsgaranti och ett fastställt pris. Han överskrider med sin produktionskvantitet därmed inte heller den garanterade försäljningsvolymen. Produkter som är avsedda för industriell bearbetning och som har sålts redan före sådd finns inte heller att tillgå på färskvarumarknaden över huvud taget.

13 Förhållandet på färskvarumarknaden är ett helt annat. Där producerar producenterna utan föregående begränsning, och producentorganisationen respektive sammanslutningen av producentorganisationer, till vilka den totala skörden levereras, har till uppgift att saluföra produkterna. På denna marknad utförs även marknadsundersökningar av sammanslutningar som exempelvis Cerafel. Det är följaktligen fråga om två helt olika marknader, som ställer olika krav på produkterna. Som framgår av artikel 2.1 i förordning nr 1035/72 omfattas produkter avsedda för industriell bearbetning heller inte av samma kvalitetsnormer som färskvaror, om de över huvud taget skall omfattas av sådana normer. Redan på denna grund kan sådana åtgärder som vidtas av den gemensamma organisationen för marknader, som exempelvis interventionsåtgärder, inte komma produkter avsedda för industriell bearbetning till godo. Reglerna för den gemensamma marknadsorganisationen är så till vida fullständigt utan betydelse för de produkter som här är i fråga.

14 Även om de producenter som producerar för färskvarumarknaden behandlades annorlunda än de producenter, vars produkter bearbetas skulle icke-diskrimineringsprincipen inte åsidosättas, eftersom det - som redan nämnts - är fråga om två olika produkter och två olika marknader. Eftersom producenter som levererar produkter för industriell bearbetning inte behöver uppfylla samma kvalitetsnormer som producenter som levererar produkter till färskvarumarknaden har gemenskapslagstiftaren redan infört en åtskillnad mellan dessa producenter. Denna har endast kunnat genomföras eftersom det faktiskt är fråga om olika marknader. Införandet av gemensamma kvalitetsnormer syftar nämligen just till att utestänga produkter som inte motsvarar dessa kvalitetskrav från marknaden. Det skulle snarare strida mot cke-diskrimineringsprincipen om dessa klart avgränsade produkter och marknader omfattades av samma regler.

15 Unilet har dessutom hänvisat till den nya organisationen av marknaden enligt förordning (EG) nr 2200/96, vari stadgas(4) att "De regler som har gjorts tvingande för samtliga producenter i en viss ekonomisk sektor ... b) skall, om inte annat följer av dessa regler, inte vara tillämpliga på produkter som levereras för bearbetning inom ramen för ett avtal som undertecknats före regleringsårets början ...".

En sådan bestämmelse skulle inte ha kunnat antas utan att det hade inneburit åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, om det inte hade förelegat grundläggande skillnader mellan de båda produktionsgrenarnas respektive situation.

16 Unilet har slutligen åberopat domstolens dom av den 22 september 1988 i mål 212/87.(5) Av denna dom kan, enligt Unilet, inte utläsas att en medlemsstat skulle vara skyldig att behandla produkter som är avsedda för industriell bearbetning på samma sätt som färskvaror och tillämpa samma regler på och vidta samma åtgärder mot dem. I domen är det dessutom fråga om de villkor enligt vilka Unilec skulle kunna förklara att dess egna regler var tvingande.

17 Svaranden har för det första påpekat att kungörelserna av den 5 juli 1993 och av den 24 juni 1994, som Unilet och klaganden har åberopat, inte kan inverka på principen om utvidgning eller på arten av de därav berörda produkterna, eftersom dessa regleras av ministerkungörelsen om utvidgning. Denna kungörelse måste stå i överensstämmelse med förordning nr 1035/72. Kungörelsen om utvidgningen i fråga (arrêté d'extension) har antagits på grundval av nämnda förordning och liksom i förordningen i fråga föreskrivs inte i kungörelsen någon begränsning med avseende på blomkål avsedd för bearbetning i form av djupfrysning.

18 Även i domstolens dom i målet Unilec(6) har varje skillnad mellan färskvaror och produkter för industriell bearbetning uteslutits. Svaranden har i det avseendet citerat punkt 13 i domen, enligt vilken den grundläggande förordningen måste kunna "ha verkan efter skörden av frukt och grönsaker utan hänsyn till det ändamål för vilket produkterna har framställts".

19 Det förhållandet att samma regler gäller för såväl färsk blomkål som för blomkål som är avsedd för industriell bearbetning innebär att en medlemsstat inte kan utfärda bestämmelser enligt vilka skyldigheten för producenter av blomkål avsedd för industriell bearbetning att erlägga avgift utesluts. Alla andra synsätt leder till motsägelser. Svaranden har dessutom citerat av kommissionen fattade beslut, enligt vilka reglerna om saluföring för blomkål har förklarats vara tvingande för samtliga producenter, utan att det har gjorts någon skillnad vad gäller det ändamål för vilket produkterna har framställts.

20 Enligt svarandens uppfattning kan domstolen därför endast tolka förordning nr 1035/72 på så sätt att medlemsstaten därigenom inte ges möjlighet att, om medlemsstaten i enlighet med artikel 15b har förklarat vissa produktions- och saluföringsregler vara tvingande för samtliga producenter, inte underkasta vissa producenter av dessa produkter som inte tillhör någon producentorganisation skyldighet att erlägga avgift, om deras produktion inte är avsedd för färskvarumarknaden.

21 Den franska regeringen har för det första framhållit att svaranden - i motsats till motsvarande sammanslutning i Nordfrankrike - inte har föreslagit någon differentierad avgiftsnivå för blomkål, utan uttalat sig till förmån för en enhetlig avgift oberoende av det ändamål för vilket produkterna har framställts (färskvarumarknad eller industriell bearbetning). Eftersom svaranden följaktligen i sitt förslag inte har beaktat att vissa regler för saluföring för färskvarumarknaden inte kan tillämpas på produkter som är avsedda för industriell bearbetning, har de behöriga franska myndigheterna inte kunnat fastställa någon lämplig kostnadsandel för dessa produkter. I den första ministerkungörelsen av december 1992 angavs därför även "att i avsaknad av lämpliga förslag fastställs avgiften till 0 FRF". I kungörelserna av juli 1993 och juni 1994 upprepades denna formulering "med andra ord", det vill säga i den mån som produkter avsedda för industriell bearbetning undantogs från tillämpningsområdet.

22 Därför är den franska regeringen av den uppfattningen att tolkningsfrågan skall preciseras så att domstolen skall ta ställning till en medlemsstats rätt att med stöd av artikel 15b.8 i förordning nr 1035/72 för en och samma produkt underkasta vissa producenter som inte är anslutna till en producentorganisation en differentierad avgiftsnivå, när deras produkter inte är avsedda för färskvarumarknaden, utan - enligt avtal som ingåtts före regleringsårets början - för industriell bearbetning, vilket i avsaknad av ett lämpligt förslag skulle kunna medföra att någon avgiftsnivå över huvud taget inte fastställs.

23 Domstolens svar på denna fråga skulle, enligt den franska regeringen, kunna komplettera det ställningstagande som gjordes i den tidigare domen i målet Unilec. Domstolen tog i den domen nämligen inte ställning till frågan huruvida avgifterna som påförs produkter beroende på det ändamål för vilket de är avsedda måste vara identiska. Enligt den franska regeringens mening måste man vid prövningen av denna fråga finna dels att bestämmelserna i artikel 15b är tillämpliga på alla producenter oberoende av det ändamål för vilket deras produkter är avsedda, dels att kostnaderna som följer av producentorganisationernas åtgärder är olika beroende på huruvida produkterna är avsedda för färskvarumarknaden eller för industriell bearbetning.

24 Den franska regeringen har därefter redogjort för vad som är kännetecknande för produktion av blomkål avsedd för industriell bearbetning. Denna produktion är föremål för avtal som ingås före räkenskapsårets början och som innehåller föreskrifter för blomkålsproduktionen som skiljer sig från dem som fastställs för färskvarumarknaden. Även reglerna för saluföring är olika beroende på för vilket ändamål produkten har framställts. Blomkål som är avsedd för industriell bearbetning utgör en särskild produktionsgren och behöver, om medlemsstaten anser att det är lämpligt, inte omfattas av de regler som förklaras tvingande för samtliga producenter och/eller behöver inte påföras avgift. Dessutom skall dessa produkter inte påföras några avgifter som syftar till att finansiera sådana åtgärder som uteslutande kommer produkter avsedda för färskvarumarknaden till godo.

25 De kostnader som kan medföra uttag av avgifter i enlighet med artikel 15b.8 är olika stora beroende på produktionsgren. Denna skillnad är framför allt uppenbar när det gäller kostnader för forskning, marknadsundersökningar och säljfrämjande åtgärder. För produkter avsedda för industriell bearbetning måste inte samma regler iakttas som för produkter avsedda för färskvarumarknaden. Detta gäller alldeles särskilt för förpackning och paketering av grönsaker. Slutligen kommer säljfrämjande åtgärder för färskvarumarknaden på intet sätt den blomkål till godo som är avsedd för bearbetning.

26 Den franska regeringen har följaktligen kommit till den slutsatsen att en medlemsstat, vad gäller de två kostnadskategorier som avses i artikel 15b.8, om dessa inte avser finansiering av åtgärder som kommer samtliga produkter till godo, endast kan beakta villkoren enligt artikel 15b.8 om den fastställer en differentierad avgiftsnivå alltefter produkternas bestämning.

27 Den franska regeringen har därefter hänvisat till den nya gemensamma organisationen av marknaden som införts genom förordning nr 2200/96, vari - i artikel 18.6b - stadgas att reglerna kan göras tvingande för samtliga producenter för var och en av de båda produktionsgrenarna.

28 Den blomkål som produceras för industriell bearbetning utgör, likaså enligt den franska regeringens uppfattning, en marknad för sig. Om medlemsstaten finner det lämpligt kan denna marknad underkastas därför avpassade regler och avgifter. Några sådana avgifter får dock inte erläggas om de syftar till att finansiera åtgärder som endast kommer produkter till godo, vilka är avsedda för färskvarumarknaden. På grund av skillnaderna mellan de båda produktionstyperna, som kommer till uttryck i olika kostnader, förefaller endast möjligheten att fastställa differentierade avgifter vara förenlig med artikel 15b i förordning nr 1035/72. Denna möjlighet att fastställa en differentierad avgiftsnivå kan i avsaknad av lämpliga förslag, som i förevarande fall, leda till att avgiften fastställs till 0 FRF.

29 Med hänvisning till kommissionens yttrande har den franska regeringen påpekat att medlemsstatens bedömning inte får strida mot icke-diskrimineringsprincipen. Detta villkor är uppfyllt i föreliggande fall. Förordningen skall därför tolkas på så sätt att medlemsstaten har möjlighet att för produkter som är avsedda för industriell bearbetning fastställa en egen avgift som i avsaknad av ett lämpligt förslag kan bli noll.

30 Kommissionen har slutligen påpekat att såväl artikel 15b.1 som artikel 15b.8 är utformade som för medlemsstaten icke bindande bestämmelser. Med avseende på artikel 15b.8 innebär detta att en medlemsstat visserligen med tillämpning av artikel 15b.1 kan förklara att vissa regler om produktion skall vara tvingande för samtliga producenter, även utan att kräva att icke anslutna producenter skall erlägga viss avgift. Den medlemsstat som beslutar sig för att tillämpa denna bestämmelse förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Medlemsstaten kan, enligt kommissionen, därför kräva mindre än vad som inom ramen för denna skönsmässiga bedömning egentligen skulle vara möjligt. Intet förpliktar medlemsstaten att ålägga samtliga producenter inom den ekonomiska sektorn vissa avgifter. Medlemsstaten har således rätt att endast utkräva avgifter av vissa kategorier av icke-medlemmar av producentorganisationen, förutsatt att de allmänna principerna i gemenskapsrätten medger det.

31 Den enda principen som enligt kommissionen skall beaktas i förevarande fall är principen om icke-diskriminering mellan producenter inom gemenskapen, såsom den fastslås i artikel 40.3 i EG-fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse). Kommissionen anser dock att det är förenligt med denna princip att produkter avsedda för bearbetning undantas från avgiftsplikt.

32 För dessa produkter finns en egen organisation av marknader, varför de omfattas av helt andra mekanismer än dem som föreskrivs i förordning nr 1035/72. Även kommissionen har i detta avseende hänvisat till domstolens dom i målet Unilec. Enligt kommissionens mening framgår det dock inte av denna dom att medlemsstaterna måste behandla all färsk frukt och alla färska grönsaker på samma sätt, oavsett för vilket ändamål produkterna har framställts.

33 Kommissionen räknade därefter upp de viktigaste skillnaderna mellan de produkter som är avsedda för bearbetning och de produkter som är avsedda att konsumeras färska. De sorters blomkål som odlas är sålunda mycket ofta olika. Likaså kan odlings- och skördemetoderna vara helt olika, och vissa metoder, såsom den maskinella skörden, är i vissa fall endast möjlig i fråga om produkter för bearbetning. Slutligen är kvalitetsnormerna enligt artikel 3.3 i förordning nr 1035/72 inte tillämpliga på produkter som levereras för bearbetning.

34 Enligt kommissionens mening är det därför skäligt att blomkål avsedd för bearbetning undantas från vissa avgifter. Detta undantag är fullständigt förenligt med principen om icke-diskriminering mellan producenter.

V - Juridisk bedömning

35 Som framgår redan av ordalydelsen av artikel 15b.1 och artikel 15b.8 är det i förevarande fall fråga om för medlemsstaterna icke tvingande bestämmelser, enligt vilka dessa är fria att bedöma om de skall förklara att producentorganisationernas regler är tvingande för samtliga producenter. Om medlemsstaterna gör så har de med stöd av artikel 15b.8 befogenhet att göra en skönsmässig bedömning avseende frågan huruvida avgifter skall påföras icke anslutna producenter. Detta har inte heller ifrågasatts i målet. I förevarande fall handlar det snarare om frågan huruvida en medlemsstat har rätt att, inom gränserna för sin befogenhet att göra en sådan bedömning, från kretsen av producenter, som inte är anslutna till någon producentorganisation undanta sådana producenter vars produkter är avsedda för industriell bearbetning från avgiftsplikt, trots att alla andra icke-anslutna producenter är skyldiga att erlägga avgifter.

36 Enligt svarandens uppfattning framgår det redan av domen i målet Unilec att någon skillnad inte kan göras mellan produkter avsedda för färskvarumarknaden och dem som är avsedda för industriell bearbetning, och att följaktligen även producenterna som producerar för industriell bearbetning måste omfattas av avgiftsplikt.

37 En sådan slutsats kan dock inte dras av den nämnda domen. Även i det fallet handlade det om en utvidgning av regler - som Unilec hade antagit - och frågan, huruvida denna utvidgning var förenlig med grundförordningen nr 1035/72. Unilec hade gjort gällande att det inte var grundförordningen nr 1035/72 som var tillämplig, utan rådets förordning (EEG) nr 516/77 av den 14 mars 1977 om den gemensamma organisationen av marknaden för produkter bearbetade av frukt och grönsaker.(7)

38 Domstolen besvarade detta argument enligt följande:

"Det skall vidare fastställas att genom den tolkning enligt vilken den skördade produkten så snart den är avsedd att försäljas till en bearbetare inte längre omfattas av bestämmelserna om färskvaror, utan av bestämmelserna om bearbetade produkter, beaktas inte den rättsliga ramen som införts genom de tillämpliga bestämmelserna om den gemensamma jordbrukspolitiken. Som kommissionen med rätta har framhållit innebär uppnåendet av den målsättning som eftersträvas med grundförordningen, i fråga om organisationen av marknaden för färska jordbruksprodukter, att dessa bestämmelser måste kunna ha verkan efter skörden av frukt och grönsaker, utan hänsyn till det ändamål för vilket produkterna har framställts."(8)

39 Det handlade således om frågan huruvida utvidgningen av reglerna rörande dessa produkter - som är avsedda för industriell bearbetning - skall bedömas enligt grundförordningen. Denna fråga har domstolen slutligen besvarat jakande. Domstolen har därmed dock inte fastslagit att produkterna, oavsett för vilket ändamål de framställs, måste behandlas fullständigt lika. En sådan allmän likabehandling är för övrigt redan förbjuden enligt förordning nr 1035/72. I artikel 3.3 i nämnda förordning stadgas att produkter som översänds till bearbetsningsanläggningar, med förbehåll för ett eventuellt fastställande av kvalitetsnormer för produkter avsedda för industriell bearbetning, inte behöver uppfylla kvalitetsnormerna.

40 I föreliggande fall kan av domen i målet Unilec således endast slutas att den här ifrågavarande utvidgningen av producentorganisationens regler angående blomkål och det utrymme för skönsmässig bedömning som den berörda medlemsstaten i detta avseende förfogar över skall prövas med ledning av grundförordningen nr 1035/72. Svarandens invändning att det är förbjudet att göra undantag från avgiftsskyldigheten för producenter av produkter som är avsedda för industriell bearbetning, eftersom det i förordningen inte görs någon motsvarande skillnad mellan produkternas användning, kan därför inte utan vidare godtas. Det skall i det följande just utredas huruvida förordningen medger en sådan åtskillnad. I det avseendet skall det understrykas att det i förordningen - som redan har visats - absolut fastställs vissa skillnader mellan produkter för färskvarumarknaden och produkter för den industriella bearbetningen.

41 Inte heller behöver svarandens synpunkt att en sådan skillnad inte föreskrivs i ministerkungörelsen från juni 1992 om utvidgning av Cerafels regler beaktas i detta sammanhang. Det ankommer nämligen endast på den hänskjutande domstolen och inte på EG-domstolen att pröva och tolka nationell rätt.

42 Av ordalydelsen i artikel 15b.8 framgår att det står medlemsstaten fritt att bedöma huruvida avgifter över huvud taget skall påföras icke anslutna producenter. Eftersom medlemsstaten dessutom kan besluta om skyldighet att erlägga "hela avgiften eller del därav", måste den inte i samtliga fall påföra full avgift, utan har likaså en befogenhet att bedöma vilken avgift som är lämplig att fastställa. Frågan är dock om medlemsstaten därmed också har möjlighet att fastställa differentierade avgiftsnivåer för olika grupper av producenter, eller att till och med sänka denna nivå till noll för vissa producenter. Enligt kommissionens uppfattning är detta möjligt. En medlemsstat, som kan påföra alla icke anslutna producenter full avgift, har likaså möjlighet att inom ramen för bedömningen av lämplig avgift påföra lägre avgift, så länge detta inte leder till en diskriminering av vissa producenter.

43 I förevarande fall handlar det dock inte endast om att påföra högre eller lägre avgifter - vilket uttryckligen är möjligt enligt artikel 15b.8 - utan om en differentiering mellan olika producenter. Frågan är om detta likaså utgör ännu en "mindre möjlighet" inom ramen för medlemsstatens möjligheter. Åtminstone måste det - även med hänsyn till den tidigare domen i målet Unilec - undersökas huruvida ett sådant tillvägagångssätt inte strider mot innebörden av och syftet med den gemensamma organisationen av marknaden.

44 Enligt artikel 15b.8 kan de ifrågavarande avgifterna endast uttas för att täcka vissa kostnader, nämligen förvaltningskostnader som följer av utvidgningen av reglerna samt kostnader för forskningsuppgifter, marknadsundersökningar och marknadsföringsåtgärder. Såsom framgår av åttonde övervägandet i förordning nr 3284/83 måste de icke anslutna producenterna delta i finansieringen av kostnaderna, eftersom utvidgningen av reglerna till ett större tillämpningsområde medför kostnader för den berörda organisationen. Därav följer att det är lämpligt att låta de icke anslutna producenterna bidra till de kostnader som är en följd av att producentorganisationens regler nu även skall tillämpas på dem eller exempelvis av att forskning som gjorts kommer även icke anslutna producenter till godo.

45 Enligt artikel 15b.1 kan dock endast de regler som avses i artikel 13.1 b andra och tredje strecksatserna samt reglerna avseende återtagande från marknaden förklaras vara tvingande för alla. De bestämmelser som är av betydelse för föreliggande fall är bestämmelserna om förbättring av produktkvaliteten, anpassningen av utbudet till marknadens behov samt de upplysningar om skördar och tillgångar som kan begäras.

46 Reglerna om förbättring av produktkvaliteten är säkerligen inte tillämpliga på producenterna av produkter avsedda för industriell bearbetning, eftersom dessa - som redan visats - enligt artikel 3.3 i förordning nr 1035/72 inte omfattas av kvalitetsnormerna. Detsamma bör gälla för anpassningen av utbudet, eftersom producenterna av produkter avsedda för industriell bearbetning inte lämnar in sina produkter till producentorganisationen, utan levererar direkt till bearbetaren enligt på förhand ingångna avtal. Produktionsnivån eller utbudsvolymen styrs följaktligen inte av producentorganisationen.

47 Även upplysningar om skördar och tillgångar, som med stöd av artikel 13.1 b tredje strecksatsen skall tillhandahållas, behöver av denna anledning inte heller lämnas av de producenter vars produkter är avsedda för bearbetningsindustrin. Lika litet omfattas deras produkter av de åtgärder som producentorganisationen under vissa villkor kan vidta för återtagande från marknaden av vissa produkter. Det måste följaktligen fastslås att de regler för en eventuell utvidgning som föreskrivs i artikel 15b.1 inte skall tillämpas på producenter av produkter som är avsedda för industriell bearbetning eller inte kommer dessa producenter till godo, och följaktligen inte förorsakar dem några ytterligare kostnader.

48 Om man - som sökandena obestritt har gjort gällande - utgår ifrån att producenter av produkter för industriell bearbetning enligt på förhand ingångna avtal levererar dessa direkt till bearbetaren, regleras utbudet och efterfrågan på detta område oberoende av marknaden för färskvaror. Marknadsundersökningar och saluföringsåtgärder som vidtas av producentorganisationen för färskvarusektorn kan därför inte komma producenterna av produkter som är avsedda för industriell bearbetning till godo. Några skäl finns därför uppenbarligen inte för att dessa producenter skulle bidra till de berörda kostnaderna. Det förefaller därför vara skäligt och förenligt med systemet för utvidgning av producentorganisationernas regler att, såsom i förevarande fall, producenter av produkter som är avsedda för industriell bearbetning inte skall omfattas av skyldigheten att erlägga avgift.

49 En sådan undantagsregel strider inte heller mot syftet med producentorganisationer. Enligt artikel 13.1 a i förordning nr 1035/72, i dess lydelse enligt förordning nr 3284/83, har producentorganisationer, i den mening som avses i förordningen, grundats i syfte "att främja koncentrationen av utbudet och att reglera producentpriserna" och "att till de anslutna producenternas förfogande ställa lämpliga tekniska hjälpmedel för de ifrågavarande produkternas förpackning och saluföring".

50 Eftersom - såsom redan har visats - utbudet och efterfrågan och därmed även priset i fråga om produkter avsedda för industriell bearbetning regleras oberoende av marknaden för färskvaror, vilken dessa produkter för övrigt heller inte når, är de utan betydelse för koncentrationen av utbudet och prisregleringen. Det kan därför inte vara oförenligt med organisationens syfte att dessa produkter inte omfattas av avgiftsskyldigheten. Detsamma gäller för förpackning och saluföring, eftersom det inte har bestritts att andra krav i det avseendet gäller för produkter som är avsedda för industriell bearbetning.

51 Av denna anledning motverkas slutligen heller inte syftet med den gemensamma organisationen av marknaden i sig. I förordning nr 1035/72 föreskrivs till och med uttryckligen beträffande en av de åtgärder som bör vidtas för att genomföra den gemensamma organisationen av marknaden, nämligen fastställandet av gemensamma normer, ett undantag för de produkter som sänts till bearbetningsanläggningar.(9) Det kan följaktligen fastslås att det i vart fall inte strider mot syftet med vare sig den gemensamma organisationen av marknaden eller utvidgningen av producentorganisationernas regler till icke anslutna producenter att vissa produkter, nämligen de som är avsedda för industriell bearbetning, inte omfattas av avgiftsskyldigheten.

52 Här bör även förordning nr 2200/96 nämnas, även om den inte är tillämplig på tvisten i målet vid den nationella domstolen. I artikel 18.4 b i denna förordning stadgas att de regler som har gjorts tvingande för samtliga producenter i en viss ekonomisk sektor inte, om inte annat följer av dessa regler, skall vara tillämpliga på produkter som levereras för bearbetning inom ramen för ett avtal som undertecknats före regleringsårets början.

53 Enligt förordningen om den nya gemensamma organisationen av marknaden är följaktligen de produkter som redan på förhand säljs och levereras direkt för bearbetning uteslutna inte endast i fråga om avgiftsskyldigheten, utan även i fråga om utvidgningen av producentorganisationens regler. Dessa senare bestämmelser bekräftar den slutsats som dragits ovan, nämligen att det är skäligt och förenligt med systemet för utvidgning att produkter avsedda för industriell bearbetning inte omfattas av avgiftsskyldighet.

54 Den omständigheten att de producenter som inte är anslutna till en producentorganisation och som producerar för industriell bearbetning till skillnad från andra icke anslutna producenter inte omfattas av skyldigheten att erlägga avgifter, medför inte heller någon diskriminering. Som redan tidigare har visats finns produkterna i fråga inte att tillgå på färskvarumarknaden, de omfattas inte av samma kvalitetsnormer och de berörs inte av producentorganisationens åtgärder för koncentration av utbudet och prisreglering, utan levereras direkt till bearbetare inom ramen för avtal som ingåtts med dessa före regleringsårets början. Det föreligger följaktligen inte några jämförbara sakförhållanden, som även de måste behandlas lika. Det är därför möjligt att på grund av olikheterna avseende produkterna och deras saluföring behandla dessa olika även inom ramen för förordning nr 1035/72.

VI - Rättegångskostnader

55 De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

VII - Förslag till avgörande

56 Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt:

Artikel 15b.8 i rådets förordning (EEG) nr 1035/72 av den 18 maj 1972 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker skall tolkas på så sätt att en medlemsstat, som i enlighet med artikel 15b.1 i nämnda förordning har gjort vissa regler om produktion och saluföring som en producentorganisation har upprättat tvingande för sådana producenter som är etablerade inom sektorn och som inte är anslutna till organisationen i fråga, har rätt att beträffande samma produkt besluta att icke anslutna producenter inte skall omfattas av skyldigheten att erlägga avgift om deras produkter inte är avsedda för färskvarumarknaden utan för industriell bearbetning.

(1) - EGT L 325, s. 1; rådets förordning (EEG) nr 1035/72 av den 18 maj 1972 (EGT L 118, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 4, s. 162).

(2) - Comité économique régional agricole fruits et légumes de Bretagne.

(3) - Mål 212/87 (REG 1988, s. 5075). Unilec (Union nationale interprofessionnelle des légumes de conserve) är föregångaren till Unilet.

(4) - Artikel 18.4 i rådets förordning (EG) nr 2200/96 av den 28 oktober 1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker (EGT L 297, s. 1).

(5) - Citerad i fotnot 3.

(6) - Citerad i fotnot 3.

(7) - EGT L 73, s. 1.

(8) - Dom i det ovannämnda målet Unilec (fotnot 3), punkt 13.

(9) - Fjärde övervägandet i förordning nr 1035/72 och artikel 3.3 i förordning nr 1035/72.

Full & Egal Universal Law Academy