EUR-Lex -  61999CC0147 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Stix-Hackl föredraget den 12juni2001

Generaladvokatens förslag till avgörande

Inledande anmärkningar

1. Det föreliggande fallet handlar om rättsenligheten av flera olika korrigeringar av EUGFJ-bidrag till nackdel för Italien. Det handlar såväl om konkreta korrigeringar som om en schablonmässig korrigering på 25 procent i sammantaget tre fall.

2. Kommissionen har i beslutet 99/187/EG (nedan kallat det omtvistade beslutet) bland annat fastställt att följande belopp inte skall påföras EUGFJ:

- cirka 500 000 000 ITL avseende ersättning för offentliga kostnader för lagerhållning för durumvete på grund av kvalitet som inte berättigar till intervention,

- 2 751 722 888 ITL avseende konsumtionsstöd för olivolja på grund av brister i det administrativa förfarandet beträffande återkallandet av godkännande som förpackningsfabriker för olivolja,

- 62 685 916 000 ITL och 13 998 973 000 ITL avseende tack- och getbidrag på grund av att den administrativa förvaltningen och kontrollerna har varit otillräckliga.

3. Motiveringen till det omtvistade beslutet har redovisats i den sammanfattande rapporten om resultaten av kontrollen för avslut av räkenskaperna för garantisektionen vid EUGFJ avseende räkenskapsåret 1995 (nedan kallad den sammanfattande rapporten).

4. Den italienska regeringen har yrkat att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras, i den del det där fastställs att de ovan nämnda beloppen i det avslut av räkenskaper som Republiken Italien har lagt fram för räkenskapsåret 1995 inte skall påföras EUGFJ.

5. Kommissionen har för det första yrkat att talan skall ogillas och för det andra att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

6. De tre åberopade grunderna kommer nedan att behandlas i förhållande till den för varje grund relevanta omtvistade justeringen. På grund av omfattande detaljer beträffande sakomständigheter, utvecklingen i målet samt parternas anföranden hänvisas till förhandlingsrapporten. Innehållet i handlingarna i målet kommer endast att återges i den utsträckning det är nödvändigt inom ramen för motiveringen av förslaget till avgörande.

I - Offentlig lagerhållning av spannmål - Kontroll utförd av UCLAF vid lagringsenheter - Kvantiteter durumvete som inte berättigar till intervention

A - Sakomständigheter och tillämpliga bestämmelser

7. Rådets förordning nr 1766/92 av den 30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål är den grundläggande förordningen avseende interventionsregleringen från och med regleringsåret 1993/94. Kommissionens förordning (EEG) nr 689/92 av den 19 mars 1992 fastställer förfarandet och villkoren för interventionsorganens övertagande av spannmål.

8. Vid kontroller som genomfördes i Italien i december 1993 konstaterade UCLAF kvantiteter durumvete som inte kunde berättiga till intervention och även kvantitativa brister i ett flertal lager. Dessa konstateranden ledde till en motsvarande finansiell justering på 3 857 589 582 ITL för räkenskapsåret 1995.

9. Denna finansiella justering avser totalt något mer än 18 000 ton durumvete, av vilka endast 1 485,104 ton (nedan kallad den tvistiga kvantiteten) är föremål för föreliggande talan. Enligt den italienska regeringens uppskattning motsvarar denna tvistiga kvantitet cirka 500 000 000 ITL av den totala justeringssumman på 3 857 589 582 ITL.

10. Den tvistiga kvantiteten består av kvantiteter durumvete som lagrades eller skall ha lagrats på tre olika ställen. Med hänsyn till grundernas faktiska utformning är det inte nödvändigt att utförligt beskriva sakomständigheterna och det administrativa förfarandet och därför hänvisas det i detta hänseende till den sammanfattande rapporten för år 1995.

11. Republiken Italien har huvudsakligen hävdat att kommissionen har begått faktiska fel vid beräkningen av de aktuella kvantiteterna i tre olika lager. Den kritiserar särskilt att kommissionen vid varje tillfälle har lagt större kvantiteter än de bevisligen befintliga till grund för beräkningen av justeringen. Vad Republiken Italien har anfört kommer därför att beskrivas och bedömas separat i förhållande till respektive lager.

12. I detta sammanhang vill jag erinra om domstolens fasta rättspraxis angående räkenskapsavslut för EUGFJ och bevisbördans placering inom ramen för en direkt talan mot ett sådant beslut av kommissionen.

13. Enligt denna rättspraxis är det endast sådana interventioner som har företagits i enlighet med gemenskapsreglerna som skall finansieras av EUGFJ och kommissionen skall när den med avseende på en transaktion hyser tvivel som, enligt kommissionen, motiveras av faktiska omständigheter eller förhållanden som rör de villkor på vilka transaktionen har ägt rum, avstå från att utbetala de belopp som motsvarar denna transaktion, om den berörda medlemsstaten inte lämnar upplysningar som är tillräckliga för att undanröja dess tvivel.

14. "När kommissionen vägrar att belasta EUGFJ med vissa utgifter på grund av att dessa orsakats av att en medlemsstat gjort sig skyldig till överträdelse av gemenskapsbestämmelser, åvilar det enligt fast rättspraxis medlemsstaten att visa att villkoren för att kunna erhålla den finansiering som kommissionen vägrat är uppfyllda."

15. Vidare slog domstolen fast att "kommissionen inte är skyldig att på ett uttömmande sätt visa att de kontroller som medlemsstaterna har utfört är otillräckliga. Kommissionen behöver endast visa att det föreligger skäl för allvarligt och skäligt tvivel beträffande de utförda kontrollernas tillräcklighet. Denna lättnad i bevisbördan som åvilar kommissionen förklaras av att det är medlemsstaten som har lättast att samla in och kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för att avsluta räkenskaperna för EUGFJ. Det åligger följaktligen medlemsstaten att så detaljerat och fullständigt som möjligt bevisa att den verkligen har genomfört kontrollen i fråga samt, i förekommande fall, att kommissionens beräkningar är felaktiga."

16. Med sin första grund har den italienska regeringen endast bestridit tre konkreta korrigeringar med hänvisning till påstådda felaktiga beräkningar. Den kritiserar således inte den aktuella korrigeringen i princip, utan enbart dess storlek. I enlighet med den ovan redovisade placeringen av bevisbördan skall det därför undersökas om Republiken Italien har kunnat visa att de aktuella beräkningarna är behäftade med brister.

B - Lager San Lorenzo

17. Vad avser lagret San Lorenzo har den italienska regeringen vänt sig mot den av kommissionen avdragna kvantiteten på 954,220 ton (nedan kallad den justerade kvantiteten) för regleringsåret 1991/92. Den italienska regeringen stöder sig härvid på de beräkningar som genomfördes av det italienska interventionsorganet AIMA och på resultatet av analyser som gjordes i samband med ett kontrollbesök på plats. Enligt den italienska regeringen borde kommissionen enligt dessa analyser endast ha dragit av en kvantitet på 64,51 ton för regleringsåret 1987/88.

18. Parterna är i huvudsak oeniga om vad den justerade kvantiteten avser och till följd härav om Italiens försvarsrätt åsidosattes under det administrativa förfarandet samt om kommissionens omtvistade beslut motiverades tillräckligt på denna punkt. Den italienska regeringen kritiserar särskilt att kommissionen tidigare i samband med kontrollbesöket den 27 december 1993 inte framförde kritik mot att den kvantitet på 1 076,22 ton som legat till grund för beräkningarna i kommissionens skrivelse av den 31 augusti 1998, genom vilken justeringarna föreslogs för de italienska myndigheterna, och i den sammanfattande rapporten för år 1995, saknades. Därvid framhåller den italienska regeringen att kvantiteter som saknades i sig var föremål för en separat justering under punkt 4.5.1.1.1.3 a i den sammanfattande rapporten för år 1995.

19. Det måste inledningsvis göras klart vilket regleringsår som den justerade kvantiteten avser. Medan den italienska regeringen har utgått från en kvantitet durumvete från regleringsåret 1987/88 åsyftar kommissionen, enligt egen utsago, en kvantitet från regleringsåret 1991/92. Detta framgår av dess skrivelse av den 31 augusti 1998 till de italienska myndigheterna. Den italienska regeringen har däremot åberopat en skrivelse från kommissionen av den 6 augusti 1997 om inledandet av justeringsförfarandet för räkenskapsåret 1994. Den anser att det följer härav att dess försvarsrätt har åsidosatts såtillvida att kommissionen har ändrat föremålet för justeringen under justeringsförfarandets gång.

20. Kommissionen har angående detta argument beträffande skrivelsen av den 6 augusti 1997 påpekat att några justeringar inte har företagits beträffande lagret San Lorenzo för durumvete från regleringsåret 1987/88. Detta beslut, som framgick av en skrivelse av den 1 oktober 1993 till de italienska myndigheterna, hade fattats i anslutning till förlikningsorganets rapport. Därför blev skrivelsen av den 6 augusti överflödig. Den aktuella kvantiteten på 954,220 ton från lagret San Lorenzo borde räknas till regleringsåret 1991/1992 och skulle ingå i den under punkt 4.5.1.1.1.3 b, i den sammanfattande rapporten för år 1995, nämnda kvantiteten på 1 076,220 ton.

21. Av handlingarna i målet följer att den italienska regeringens argumentation inte kan godtas i denna del. UCLAF:s kontrollrapport nr 4 från besöket den 10 december 1993, vilken Republiken Italien själv har inlämnat, avser entydigt regleringsåret 1991/92. Med rätta framhåller kommissionen vidare att de italienska myndigheterna, i en skrivelse av den 24 januari 1998 till sina underordnade myndigheter, angående detta likaledes har utgått från regleringsåret 1991/92. I motsats till den italienska regeringens åsikt, enligt vilken kommissionen felbedömer skrivelsens natur genom att den anser den vara ett erkännande, styrker denna skrivelse snarare att de italienska myndigheterna tvärtom har utgått från riktiga datum.

22. För övrigt skall det framhållas att även om den justerade kvantiteten uppenbarligen hade varit att hänföra till ett annat regleringsår skulle detta emellertid inte vara tillräckligt för att ifrågasätta det omtvistade beslutets rättsenlighet. I detta sammanhang skulle Republiken Italien nämligen ha varit tvungen att visa att den inte kunnat deltaga i den kontinuerliga dialogen med kommissionen för att komma fram till ett beslut. Enligt vad Republiken Italien själv har anfört var detta emellertid inte fallet.

23. Det skall därför fastställas att Republiken Italien inte har bevisat att kommissionen har begått ett fel genom att hänföra den avsedda justeringen till ett särskilt regleringsår.

24. Republiken Italien har i andra hand gjort gällande att det, enligt det åberopade kontrollprotokollet nr 4, rörde sig om två olika uppskattningar av kvantiteter; kommissionen har lagt den största kvantiteten, och därmed den mest ogynnsamma för Italiens del, till grund utan att ha motiverat detta tillräckligt. Kommissionen framhåller att detta argument skall avvisas med stöd av artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, eftersom det inte framfördes förrän i samband med repliken och därmed för sent. Mycket talar visserligen för denna åsikt. En ingående prövning vore emellertid endast nödvändig om Italiens argumentation i materiellt hänseende skulle nå framgång.

25. Av handlingarna i målet följer det emellertid att kommissionen endast har lagt de kontrollresultat till grund som framkommit vid ett kontrollförfarande i närvaro av alla parter. Motiveringen till detta beslut har redovisats i den kontradiktoriska kontrollrapporten av den 3 januari 1994. På denna punkt har kommissionen följaktligen motiverat sitt beslut på ett rimligt sätt och Republiken Italiens argument såtillvida skall underkännas även i detta avseende.

26. Slutligen har Republiken Italien förklarat att den saknade kvantiteten i lagret San Lorenzo berodde på leveranser från lagret, vilka ännu inte hade registrerats i det motsvarande registret. Kommissionen har tillbakavisat detta anförande såsom omotiverat. Det framgår av det åberopade kontrollprotokollet av den 10 december 1993 att registerhållningen var bristfällig i det aktuella lagret. Den italienska regeringens argumentation förmår därför inte undanröja den kritik som kommissionen har anfört. Även denna argumentation skall således underkännas.

C - Lager Castellaci

27. Vad avser lagret Castellaci kritiserar Republiken Italien justeringen med avseende på 95,4 ton durumvete. Vid tidpunkten för de av UCLAF genomförda kontrollerna i december 1993 skulle det enligt de italienska myndigheternas bokföring ha funnits 956,77 ton i lagret Castellaci. Den i samband med detta kontrollbesök genomförda uppskattningen av den kvantitet som fanns i lager resulterade emellertid i att det i själva verket endast fanns 861,37 ton, vilket motsvarade att det saknades en kvantitet på 95,4 ton jämfört med de kostnader som i detta hänseende hade debiterats EUGFJ. Vidare resulterade de genomförda analyserna i att den kvantitet som var för handen inte var av en sådan kvalitet att den kunde berättiga till intervention.

28. Kommissionen företog den finansiella justeringen för 956,77 ton durumvete med motiveringen att EUGFJ, garantisektionen, hade debiterats för lagringskostnader för denna kvantitet och inte för den kvantitet på 861,37 ton som verkligen var för handen. Republiken Italien anser att det omtvistade beslutet är ogiltigt såtillvida att kommissionen skulle ha varit tvungen att bevisa att den kvantitet som saknades likaledes var av sådan kvalitet att den inte kunde berättiga till intervention.

29. Republiken Italiens argumentation är inte övertygande i denna del. Den finansiella justeringen av kostnader som har påförts EUGFJ beror nämligen inte på den kvantitet som verkligen är för handen, utan på den kvantitet som, i enlighet med vad lagerbokföringen utvisar, har debiterats EUGFJ. Om alltså en kvantitet durumvete motsvarande resultatet av genomförda analyser inte uppvisar en sådan kvalitet att den kan berättiga till intervention, skall den kvantitet som framgår av bokföringen läggas till grund vid kommissionens justering. Det skall vidare framhållas att det, enligt den redovisade placeringen av bevisbördan, åligger Republiken Italien att redogöra för huruvida de kvantiteter som inte var för handen vid tidpunkten för kontrollerna var av sådan kvalitet att de kunde berättiga till intervention.

D - Lager Jungetto

30. Vad avser lagret Jungetto kritiserar Republiken Italien justeringen med avseende på 543,214 ton durumvete. Vid tidpunkten för de av UCLAF genomförda kontrollerna i december 1993 skulle det enligt de italienska myndigheternas bokföring ha funnits 1 994,014 ton i lagret Jungetto, eftersom EUGFJ debiterats för lagringskostnader för denna kvantitet. Den i samband med ett kontrollbesök genomförda uppskattningen resulterade emellertid i att endast 1 450 800 ton i själva verket var för handen, vilket motsvarade att det saknades en kvantitet på 543 214 ton. Vidare resulterade de genomförda analyserna i att den kvantitet som var för handen inte var av sådan kvalitet att den kunde berättiga till intervention.

31. Därmed motsvarar utgångsläget i detta fall situationen i lagret Castellaci. Republiken Italien har förvisso enbart gjort gällande att endast 969,250 ton durumvete fanns i lagret Jungetto per den 30 oktober 1993. Den ytterligare kvantiteten på 1 024, 764 ton lagrades senare, mellan den 30 december 1993 och den 5 januari 1994, efter det att lagren Grammichelle och Raddusa hade ställt denna kvantitet till förfogande. Vid tidpunkten för de aktuella kontrollerna, alltså den 16 december 1993, var följaktligen endast den förstnämnda kvantiteten lagrad. Endast denna kvantitet hade därför kunnat vara föremål för en eventuell justering.

32. Republiken Italien har förklarat den kvantitet på endast 1 450, 800 ton som uppskattades i samband med kontrollbesöket med att uppskattning av kvantiteter och stickprovskontroller genomfördes först den 9 februari 1994. Den har vidare förklarat att 500 ton avsedda för försäljning emellertid hade lagrats redan den 29 december 1993. Den resterande kvantiteten som saknades kan förklaras som naturliga förluster under lagringstiden.

33. Kommissionen har visserligen gjort gällande att den var beredd att godkänna denna argumentation och att avstå från en motsvarande justering så snart Republiken Italien förebringade vederbörlig bevisning. Kommissionen anser likväl att det framgår av handlingarna i målet att den italienska regeringens argumentation är motsägelsefull och ofullständig.

34. Kommissionen hade i enlighet med den redovisade tankegången i alla fall befogenhet, möjligen var den även tvungen, att lägga den kvantitet som faktiskt hade debiterats EUGFJ till grund för justeringen, efter det att den hade förvissat sig om att den kvantitet som verkligen var för handen inte var av sådan kvalitet att den kunde berättiga till intervention.

35. Visserligen hade den kvantitet som vid tidpunkten för de genomförda kontrollerna ostridigt saknades kunnat vara av sådan kvalitet att den hade kunnat berättiga till intervention, förutsatt att den vid en senare tidpunkt faktiskt levererades till lagret Jungetto. Frågan är sålunda huruvida Republiken Italien har förebringat den vederbörliga bevisningen, vilket kommissionen bestrider.

36. I den del Republiken Italien har åberopat leveranser från andra lager har den enligt handlingarna i målet inte förebringat någon bevisning. Den har nämligen särskilt åberopat en överföring av 997,244 ton enbart från lagret Raddusa till lagret Jungetto, fastän endast 888,44 ton, enligt egna uppgifter, lagrades i Raddusa vid tidpunkten för kontrollerna den 16 december 1993. Det är visserligen principiellt sett inte uteslutet att den kvantitet som saknades i Raddusa skulle kunna ha levererats mellan den 16 december och den 30 december, när överföringen påstås ha påbörjats; detta har emellertid inte framförts. Därtill kommer att kommissionen uttryckligen har bestridit handskrivna noteringar på de utdrag ur Jungettos lagerbokföring som har lagts fram beträffande påstådda överföringar. Italien har i denna del inte uppfyllt sin skyldighet att förebringa bevisning.

37. Av detta följer att Republiken Italiens argumentation beträffande de tre justeringarna avseende offentlig lagerhållning av durumvete inte förefaller övertygande. Talan kan därför inte bifallas på den första grunden.

II - Konsumtionsstöd för olivolja - återkallande av godkännande som förpackningsfabriker i Italien

38. Republiken Italien vänder sig här mot konkreta justeringar på sammantaget ett belopp på 2 751 722 888 ITL avseende utbetalningar av konsumtionsstöd för olivolja under regleringsåret 1993/94, vilket har belastat räkenskapsåret 1994, och regleringsåret 1994/95, vilket har belastat räkenskapsåret 1995. Dessa justeringar motiveras i punkt 4.7.3.1 i den sammanfattande rapporten för år 1995 med att stöd har utbetalats till jordbruksföretag, vars godkännande som stödberättigade jordbruksföretaget skulle ha dragits in. Detta eftersom de har ansökt om stöd under de regleringsår som är föremål för tvisten, fastän de redan dessförinnan hade överskridit tröskelvärdet på 20 procent av de godkända kvantiteter som berättigar till stöd enligt artikel 12.6 i förordning nr 2677/85.

39. Det sammanlagda föreslagna justerade beloppet sänktes av kommissionen från 3 764 182 386 ITL till 2 342 756 462 ITL för räkenskapsåret 1994 och från 422 221 471 ITL till 408 996 426 ITL för räkenskapsåret 1995, efter det att förlikningsorganets rapport hade kungjorts i de förenade ärendena nr 98/IT/108 och nr 98/IT/095.

A - Tillämpliga bestämmelser

40. Enligt artikel 11.1 i förordning nr 136/66/EEG skall ett konsumtionsstöd beviljas för olivolja som produceras och släpps ut på markanden i gemenskapen, om produktionspriset minskat med produktionsstödet är högre än det representativa marknadspriset för olivolja. Stödet skall då motsvara skillnaden mellan dessa två belopp.

41. Rådets förordning (EEG) nr 3089/78 av den 19 december 1978, senast ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 3461/87 av den 17 november 1987 (nedan kallad förordning nr 3089/78), innehåller de allmänna genomförandebestämmelserna för konsumtionsstödet för olivolja.

42. Enligt artikel 1 i förordningen skall konsumtionsstödet endast beviljas till godkända förpackningsfabriker för olivolja. I artiklarna 2 och 3 anges förutsättningarna för beviljande och tillbakadragande av godkännandet. Enligt artiklarna 5 och 6 skall olivolja berättiga till konsumtionsstöd när den lämnar förpackningsfabriken. Ansökan om stöd skall lämnas in inom en tid som skall fastställas.

43. Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna upprätta ett kontrollsystem för att säkerställa att den produkt, för vilken ansökan om stöd har lämnats in, berättigar till detta stöd. Enligt artikel 8 skall stödet betalas ut när det kontrollorgan, som har utsetts av den medlemsstat där förpackningen äger rum, har kontrollerat att villkoren för beviljande av stöd är uppfyllda. Stödbeloppet får dock betalas så snart ansökan om stöd har lämnats in, förutsatt att tillräcklig säkerhet har ställts.

44. Artikel 9.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 2677/85 av den 24 september 1985 om genomförandebestämmelser för systemet för konsumtionsstöd för olivolja, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 643/93 av den 19 mars 1993 ( nedan kallad förordning nr 2677/85), lyder enligt följande: "Medlemsstaterna skall betala stödet senast 150 dagar från den dag då ansökan ingavs för de kvantiteter för vilka rätten till stöd har erkänts efter kontroll på plats. Denna tid får dock förlängas om den genomförda kontrollen visar att ytterligare kontroller är nödvändiga. Medlemsstaterna skall fastställa den nya tidsfristen och underrätta kommissionen om detta.

Det organ som ansvarar för att kontrollera rätten till stöd skall underrätta det utbetalande organet om resultaten för varje godkänd fabrik senast 45 dagar efter kontrollen på plats och senast 20 dagar före utgången av den tidsfrist som anges i föregående stycke."

45. Artikel 11 i förordning nr 2677/85 föreskriver att stödbeloppet skall förskotteras till den berörda parten så snart denne till den behöriga myndigheten överlämnar en ansökan om stöd tillsammans med ett intyg som visar att en säkerhet motsvarande stödbeloppet har ställts.

46. I artikel 12 fastställs tillvägagångssättet för de kontroller som respektive behörigt organ skall genomföra och det fastställs att kontroller skall genomföras en gång var 12:e månad. Artikel 12.6 fick en ny lydelse genom förordning nr 571/91 och fick den här gällande lydelsen genom förordning nr 643/93:

"Om den behöriga myndigheten konstaterar att en ansökan om kompensationsstöd gäller en kvantitet som överskrider den för vilken rätten till stöd har erkänts, skall medlemsstaten ålägga förpackningsfabriken böter som motsvarar mellan tre och åtta gånger det stöd som oberättigat har ansökts om, beroende på överträdelsens omfattning. Vid tillämpning av artikel 11.3 i förordning nr 136/66/EEG skall den ifrågavarande fabriken dessutom vara förpliktad att under en period på mellan ett och fem år lämna in ansökningar om stöd direkt till medlemsstaten som skall utföra de kontroller som avses i artikel 13.1.

Om den kvantitet för vilken det ansökts om oberättigat stöd med minst 20% överskrider den kontrollerade kvantitet för vilken stöd har erkänts, skall medlemsstaten förutom att ålägga ovan nämnda böter, återkalla godkännandet för en period på mellan ett och tre år beroende på överträdelsens omfattning.

Vad gäller ytterligare överträdelser, och oavsett i vilken omfattning den kvantitet för vilken stöd oberättigat har ansökts om, överskrider den kontrollerade kvantiteten, skall förutom ovan nämnda böter, godkännande återkallas för en period på mellan ett och fem år beroende på överträdelsens omfattning.

Tillämpningen av de påföljder som avses i första, andra och tredje styckena utesluter inte andra eventuella påföljder."

B - Parternas grunder och argument

47. Republiken Italien kritiserar inte den konkreta justeringen avseende konsumtionsstöd för olivolja i princip, utan enbart vad gäller dess beräkning. Den hävdar att det här uteslutande handlar om frågan från vilken tidpunkt godkännandet skall återkallas när artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 tillämpas. Kommissionen har därvid felaktigt utgått från att återkallandet av godkännandet skall börja gälla från den dag då respektive ifrågasatt ansökan ingavs och inte från dagen för protokollet från granskningen av ansökan.

48. Den italienska regeringen menar att det följer av artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 att beslut om återkallande kan fattas först efter det att aktuella kontroller har genomförts. Kommissionens uppfattning leder, enligt den italienska regeringen, till att medlemsstatens beslut om återkallande blir otillåtet retroaktiv.

49. Vad beträffar motiveringen av den konkreta justeringen har kommissionen huvudsakligen hänvisat till att de kontroller som krävs inte har genomförts tillräckligt tidigt, vilket har varit till nackdel för EUGFJ.

50. Den har därvid åberopat ordalydelsen i artikel 9.3 i förordning nr 2677/85, enligt vilken medlemsstaten betalar stöd endast för sådana kvantiteter för vilka rätten till stöd har erkänts efter kontroll på plats. Härav följer att EUGFJ inte kan debiteras för stöd om kontroller på plats skulle ha resulterat i att godkännandet som förpackningsfabrik skall återkallas enligt artikel 12.6 i förordning nr 2677/85. Ju senare sådana kontroller alltså har genomförts, desto senare kan ett sådant återkallande ske.

51. Kommissionen har vidare anfört att det förekommer meningsskiljaktigheter inom den italienska förvaltningen beträffande behörigheten att återkalla de godkännanden som det är fråga om. Till följd av dessa meningsskiljaktigheter genomfördes de aktuella kontrollerna inte tillräckligt snabbt och resultatet av kontrollerna utvärderades först efter en betydande tidsmässig fördröjning. I enlighet härmed anser kommissionen sig vara förpliktigad att se till att motsvarande fördröjningar inte blir till nackdel för EUGFJ.

52. Slutligen har kommissionen anfört att de företagna konkreta justeringarna är till mindre nackdel för den aktuella medlemsstaten än en schablonmässig korrigering på 2 procent. Med hänsyn till den osäkerhet som rådde vid den aktuella tidpunkten avseende den inomstatliga kompetensfördelningen och genomförandet av kontroller hade en motsvarande schablonmässig justering varit fullkomligt befogad.

53. Republiken Italien framhåller däremot att kommissionen inte anmärkte på fördröjningen då de kontroller som det är fråga om genomfördes. Vidare har de påstådda meningsskiljaktigheterna avseende återkallandet av det godkännande som det är fråga om inte inverkat negativt på genomförandet av de kontroller som krävs; i vilket fall som helst är ett återkallande inte möjligt utan genomförande av en motsvarande kontroll. Slutligen har den italienska regeringen bestridit att en schablonmässig korrigering är möjlig i föreliggande fall.

C - Bedömning

54. Denna grund väcker frågan från vilken tidpunkt återkallandet av godkännandet skall ha effekt vad gäller bedömningen av rättsenligheten av beviljandet av konsumtionsstöd för olivolja till ett sådant företag. Medan den italienska regeringen har åberopat den dag då protokollet om fastställandet av oegentligheterna upprättades, har kommissionen åberopat tidpunkten då den ansökan ingavs, med vilken det 20-procentiga tröskelvärdet enligt artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 överskridits.

55. Skillnaden är av betydelse såtillvida att ansökningar om beviljande av sådana stöd kan lämnas in vid en tidpunkt som ligger precis efter det att förutsättningen för påföljder, i enlighet med artikel 12.6 i förordning nr 2677/85, är uppfylld. Detta under förutsättning att godkännandet som förpackningsfabrik ännu inte har återkallats. Om överskridandet av kvantiteten enligt artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 emellertid är att hänföra till ett särskilt regleringsår, medan de aktuella ansökningarna skall hänföras först till det följande regleringsåret, finns det risk för att stöd fortsättningsvis kommer att beviljas, åtminstone till dess att beslut fattas om återkallande på grundval av det nämnda protokollet.

56. Kommissionen tror att den kan avvärja denna risk genom att anse att beviljandet av stöd inte är lagligt från den tidpunkt då det avgörande tröskelvärdet avseende kvantiteter uppnås. Rättstekniskt sker detta genom att fastställa att återkallandet av godkännandet skall börja löpa från tidigast möjliga tidpunkt. Republiken Italien anser däremot att tidpunkten, då det genom en kontroll formellt konstateras att kvantiteten har överskridits, inte är förhandlingsbar.

57. Därmed inställer sig frågan huruvida de behöriga nationella myndigheternas konstaterande angående kvantiteter som berättigar till stöd, och därmed även den eventuella kvantitet som överskrider den för vilken rätten till stöd har erkänts, vilken har dokumenterats i det redan nämnda protokollet, är av konstitutivt eller deklaratoriskt slag vad avser lagenligheten av de stöd som har beviljats under tiden. I detta hänseende anser den italienska regeringen att stöd skall anses lagliga fram till den tidpunkt, då det formellt konstateras att den relevanta kvantiteten har överskridits. Den har särskilt åberopat att påföljden att återkalla ett godkännande förutsätter detta formella konstaterade.

58. Enligt ordalydelsen av artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 är den aktuella påföljden i själva verket beroende av att den behöriga myndigheten konstaterar att en ansökan om konsumtionsstöd gäller en kvantitet som överskrider den för vilken rätten till stöd har erkänts. Konstaterandet av överskridandet och meddelandet av påföljd har därmed uppenbarligen ett nära samband med varandra och det ligger nära till hands att bedöma utbetalningar av stöd som lagenliga till dess att den behöriga myndigheten konstaterar detta överskridande. Denna slutsats är emellertid inte given, eftersom artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 inte kan betraktas isolerat.

59. I systematiskt hänseende förefaller artikel 9.3 i förordning nr 2677/85 vara av särskild betydelse. Enligt bestämmelsen betalas stöd endast för sådana kvantiteter "för vilka rätten till stöd har erkänts efter kontroll på plats". Här är det fråga om erkännande av ansökan om stöd, medan innebörden i artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 avser konstaterandet av den kvantitet som överskrider den för vilken rätten till stöd har erkänts. Medan man av artikel 12.6 inte kan sluta sig till om det aktuella konstaterandet är av konstitutivt eller deklaratoriskt slag, skulle ordvalet i artikel 9.3 kunna tyda på att erkännandet är av konstitutivt slag vad gäller ansökan om stöd. Eftersom det aktuella erkännandet i sig förutsätter en kontroll på plats, varvid det även skall konstateras att förutsättningen för påföljder är uppfylld, verkar detta tala för att det skall fastslås att ett beslut om återkallande tidsmässigt skall börja gälla från datumet för kontrollprotokollet i enlighet med vad den italienska regeringen anser.

60. Det skall i detta sammanhang påpekas att domstolen inte enbart i föreliggande mål har att uttala sig om förhållandet mellan artikel 9 och artikel 12 i förordning nr 2677/85. I mål C-374/99 rörde det sig uppenbarligen om huruvida ett erkännande av ansökan om stöd förutsätter att en kontroll genomförs på plats varje gång, vilket artikel 9.3 rekommenderar, eller huruvida det i den del är tillräckligt om en kontroll genomförs minst en gång var tolfte månad i enlighet med artikel 12.1. Generaladvokaten yttrade sig om den, som det verkar motsägelsefulla fristregleringen, huvudsakligen i den riktningen att artikel 12 endast föreskriver en minimireglering och att artikel 9.3 i denna del förblir oberörd.

61. En teleologisk tolkning av artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 skulle emellertid kunna vederlägga den italienska regeringes tes. Det skall därvid utgås från syftet med den aktuella påföljden bestående av ett återkallande av godkännandet. En skärpning av påföljderna i samband med en otillåten ansökan om konsumtionsstöd för olivolja skall nämligen ses mot bakgrund av bekämpningen av bedrägerier. I ingressen till förordning nr 643/93, på vilken den aktuella lydelsen av artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 bygger, upprättas i enlighet härmed ett samband mellan en tillfredsställande funktion av stödsystemet och ett utvidgande av påföljdssystemet mot förpackningsfabriker som ansöker om stöd för kvantiteter som överskrider den kvantitet för vilken rätten till stöd har erkänts. Slutligen hänvisar nionde övervägandet i ingressen till förordning nr 1638/98, som bland annat har upphävt konsumtionsstödet för olivolja, uttryckligen till risken för bedrägerier.

62. Mot denna bakgrund förefaller det inte ändamålsenligt att tillåta att EUGFJ finansierar konsumtionsstöd, om dessa stöd är att hänföra till en period som ligger efter det att förutsättningen för påföljder enligt artikel 12.6 andra stycket i förordning nr 2677/87 är uppfylld, utan att ta hänsyn till om genomförandet av de kontroller som krävs, och därmed särskilt de nödvändiga åtgärder för att meddela påföljder, har beslutats i enlighet med reglerna.

63. Skulle en förpackningsfabrik kunna ansöka om stöd i enlighet med denna föreskrift under åren efter det att den under ett särskilt regleringsår har ansökt om stöd för en kvantitet som överskrider den för vilken rätten till stöd har erkänts utan att behöva befara någon nackdel fram till tidpunkten för upprättandet av det eventuella protokollet, skulle detta påtagligt minska konsekvenserna av påföljden, som består av återkallandet.

64. Det skall i detta sammanhang även betänkas att meddelandet av påföljder skall tjäna till att säkerställa ett adekvat skydd för gemenskapens finansiella intressen. I enlighet härmed föreskrivs det också i artikel 2.1 i förordning nr 2988/95 att påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Vilken verkan och avskräckande effekt en sådan påföljd har, kan alltså inte lämnas utan beaktande vid bedömningen av rättsfrågan angående från vilken tidpunkt påföljden bestående av ett återkallande av godkännandet skall börja gälla.

65. För att säkerställa regelns effektivitet verkar det nödvändigt att en påföljd bestående av ett återkallande av godkännandet i enlighet med artikel 12.6 i förordning nr 2677/85 skall börja gälla från den tidpunkt då förutsättningen för påföljder är uppfylld. I motsats till vad Italien anser leder detta inte till att beslutet om återkallandet blir otillåtet retroaktivt, eftersom påföljden enligt denna tolkning endast får effekt från den tidpunkt då förutsättningen för påföljden är uppfylld och inte från den tidpunkt då kontroller beträffande denna förutsättning genomförs.

66. Ett berättigat förtroende för förpackningsfabriken kan i princip inte uppkomma under denna period, eftersom dess ansökan om stöd enligt artikel 9.3 i förordning nr 2677/85 först kan godkännas efter det att en kontroll på plats har genomförts.

67. Mot denna bakgrund kan jag således hålla med kommissionen om att den av Republiken Italien försvarade beräkningen av justeringarna följaktligen skulle leda till att de utgifter som har debiterats EUGFJ skulle vara beroende av hur snabbt kontroller genomförs och av återkallandet av godkännandet.

68. När det således har konstaterats att en förpackningsfabrik har ansökt om stöd för kvantiteter som med 20 procent eller mer överskrider den kvantitet för vilken rätten till stöd har erkänts efter kontroller på plats, skall godkännandet därmed återkallas och börja gälla från tidpunkten för överskridandet, det vill säga när ansökan faktiskt inges.

69. För fullständighetens skull skall jag slutligen gå in på vad kommissionen har hävdat angående en möjlighet till schablonmässig korrigering i det konkreta fallet. Vad gäller Republiken Italiens argument att en schablonmässig korrigering är utesluten i föreliggande fall har kommissionen hänvisat till domen av den 28 oktober 1999 i mål C-253/97. I denna dom fastställs emellertid "att det inte finns några principiella hinder för en kumulation av en analytisk och en schablonmässig justering". Det är därför tvivelaktigt om kommissionen med rätta har åberopat denna dom. Det behövs förvisso inte en närmare prövning av om en schablonmässig justering faktiskt hade varit möjligt i föreliggande fall, eftersom denna möjlighet inte har något inflytande på bedömningen av den konkreta justering som det är fråga om.

70. Av vad som sagts framgår att talan inte heller kan vinna bifall på den andra grunden.

III - Sicilien och Kalabrien - tack- och getbidrag: justering med en procentsats på 25 procent

71. Med den tredje grunden kritiserar Republiken Italien kommissionens användande av en schablonmässig justering med en procentsats på 25 procent av de tack- och getbidrag som debiterades EUGFJ för regleringsåren 1993 och 1994 på Sicilien och för regleringsåret 1994 i Kalabrien. Republiken Italien anser att det är oskäligt att använda denna procentsats för justeringen och gör även gällande bristfällig motivering.

A - Rättsliga bestämmelser

72. I artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött föreskrivs att ett bidrag skall beviljas i den omfattning som är nödvändig för att kompensera ett inkomstbortfall för gemenskapens fårköttsproducenter under ett regleringsår.

B - Bakgrund

73. Kommissionen företog den omtvistade schablonmässiga justeringen till följd av kontrollbesök som den genomförde år 1995 och 1996. Resultaten av kontrollerna på plats sammanfattas i punkt 4.9.4.6 i den sammanfattande rapporten för räkenskapsåret 1995 enligt följande:

"- Betydande diskrepans vid avstämning av bidrags- och veterinärstatistiken för Sicilien.

- Avslöjande av en hög procentsats av oegentligheter vid de av referat A.I.3 ombesörjda kontrollerna på plats i Kalabrien och på Sicilien, ofta med följden att ansökningar delvis eller helt avslogs.

- De kontrollerade beståndsregistren är inte användbara, varför de inte kan åberopas för tillförlitliga kontroller för en annan period än lagringsperioden.

- Icke ändamålsenlig notifiering av lagringsorten.

- Felaktig flockmärkning vid blandade bestånd, vilket har omöjliggjort en kontroll.

- Tvivel vad avser berättigande till bidrag, eftersom manliga djur och ungdjur som inte berättigar till bidrag felaktigt hade accepterats av inspektörerna.

- De italienska myndigheternas kontroller från år 1996 på Sicilien.

År 1996 hade de statliga italienska myndigheterna beslutat att genomföra omfattande fabriksinspektioner hos de sökande på Sicilien. På grund av de italienska myndigheternas kontrollresultat avseende hela Sicilien, där 79 procent av de sökande hade kontrollerats, var det nödvändigt att delvis avslå 33,66 procent av ansökningarna och helt avslå 19,8 procent."

74. I den sammanfattande rapporten för år 1995 föreslog kommissionen följande justeringar:

Poster för 1994 för 1995

2220 - 38 718 586 000 ITL - 23 967 330 000 ITL

3805 - 7 927 656 000 ITL - 6 071 317 000 ITL

Följaktligen belöper dess justeringsförslag på:

- 62 685 916 000 ITL för posten 2220

- 13 998 973 000 ITL för posten 3805.

75. I sin rapport av den 10 september 1998, vilken avser ärendet 98/IT/92, beträffande kontrollerna av tack- och getbidrag under regleringsåren 1993 och 1994 kom förlikningsorganet särskilt fram till att det krävdes en närmare prövning av den detaljerade statistiken och att den schablonmässiga justeringen på 25 procent inte hade motiverats tillräckligt.

76. Medan kommissionen minskade eller helt strök den föreslagna justeringen för några regioner, höjde den däremot den föreslagna justeringen för andra. De viktigaste ändringarna avsåg Kalabrien, där justeringen för år 1993 sänktes från 25 procent till 10 procent och Sardinien, där den höjdes från 2 procent till 5 procent. Justeringen avseende Sicilien förblev oförändrad för regleringsåret 1993. De för regleringsåret 1994 föreslagna justeringarna på 25 procent avseende Kalabrien och Sicilien förblev oförändrade.

C - Parternas anföranden

77. Republiken Italien vänder sig mot den schablonmässiga korrigeringen på 25 procent av de tack- och getbidrag som debiterades EUGFJ för regleringsåren 1993 och 1994 avseende Sicilien och för regleringsåret 1994 avseende Kalabrien. Den har därvid åberopat tre argument.

78. Inledningsvis är användandet av denna procentsats rättsstridig, eftersom den är retroaktiv i förhållande till ikraftträdandet av de riktlinjer för schablonmässiga justeringar som fastställdes av kommissionen år 1997. En procentsats på 25 procent för justeringen är nämligen hänförlig till tidigare regleringsår, för vilka det på sin höjd blir aktuellt med en schablonmässig justering i enlighet med riktlinjerna i den så kallade Belle-rapporten. Dessa riktlinjer från 1993 föreskriver i alla fall inte någon procentsats på 25 procent för justeringen, vilket innebär att användandet av riktlinjerna i det konkreta fallet är retroaktivt i denna del och därmed rättsstridig.

79. Republiken Italien framhåller att en justering på 25 procent enligt riktlinjerna från 1997 endast är berättigad om "en medlemsstat över huvud taget inte har använt ett kontrollsystem eller använt det på ett ytterst bristfälligt sätt och om det finns bevis för vida spridda oegentligheter och för oaktsamhet vid bekämpandet av bedrägliga och oegentliga metoder". Mot denna bakgrund förefaller justeringen på 25 procent med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, enligt Republiken Italien, oproportionerlig.

80. Slutligen har kommissionen - i strid med förlikningsorganets rapport, enligt vilken den har motiverat användandet av den aktuella procentsatsen brisfälligt - begränsat sig till att sänka justeringen avseende Kalabrien från 25 procent till 10 procent, och detta endast för regleringsåret 1993, utan att motivera varför den inte har företagit en motsvarande sänkning för år 1993 avseende Sicilien och för år 1994 avseende Kalabrien och Sicilien.

81. I sitt svaromål har kommissionen inledningsvis gjort gällande att den angripna justeringens storlek är skälig med hänsyn till de konstaterade oegentligheterna. Vad avser motiveringen har den hänvisat till den sammanfattande rapporten för år 1994 som i denna del ersattes av den sammanfattande rapporten för år 1995, enligt vilken mer än hälften av de genomförda kontrollerna hade visat att de aktuella ansökningarna om stöd till fullo hade varit tvungna att avslås. I ytterligare några fall hade ansökningarna varit tvungna att åtminstone delvis avslås. Kommissionen framför vidare att de av de italienska myndigheterna genomförda kontrollerna var otillräckliga, fastän myndigheterna själva hade medgivit att risken för bedrägliga ansökningar i den aktuella regionen var betydande. Det skall vidare påpekas att år 1996, när de italienska myndigheternas kontroller för första gången omfattade hela området, låg oegentligheterna på Sicilien med undantag av provinsen Palermo på över 40 procent; under samma tidsperiod var 83 procent av ansökningarna olagliga i provinsen Catania.

82. Kommissionen har vidare åberopat domen av den 1 oktober 1998 i mål C-242/96 och framför att medlemsstaten måste bevisa felaktigheterna i kommissionens beräkningar när den inte avvisar samtliga berörda utgifter, utan bemödar sig om att bestämma den finansiella effekten av det rättsstridiga handlandet genom beräkningar. Dessa beräkningar utgår från bedömningen av det läge som skulle ha rått på den aktuella marknaden utan överträdelsen.

83. Vad avser Republiken Italiens anförande beträffande det påstådda retroaktiva användandet av en procentsats på 25 procent för justeringen hänvisar kommissionen till att det redan i Belle-rapporten hade föreskrivits att det "under speciella omständigheter kan anses vara lämpligt med en högre procentsats för justeringen än de föreskrivna procentsatserna på 2 procent, 5 procent och 10 procent".

84. I samband med repliken har Republiken Italien stärkt sin ståndpunkt, enligt vilken kommissionen genom att använda en procentsats på 25 procent för justeringen inte har motiverat sitt beslut tillräckligt. Kommissionen har inte redogjort för varför den i samband med förlikningsförfarandet sänkte justeringen endast vad avser regleringsåret 1993 i Kalabrien. Den har vidare inte bevisat att läget i den aktuella regionen kan betecknas som speciellt. Slutligen har kommissionen inte vederbörligen beaktat förlikningsorganets anmärkningar.

85. I sin duplik har kommissionen hänvisat till brister vid de genomförda kontrollerna, vilka har framförts till de italienska myndigheterna i kommissionens meddelande nr 10071 av den 4 mars 1998. Av detta meddelande framgår det huvudsakligen att kontrollerna i Italien i allmänhet och i Kalabrien i synnerhet inte företogs tillräckligt ofta. Det framgår vidare att kontrollernas tillförlitlighet inte kunde säkerställas på grund av identifikationsproblem avseende de aktuella djuren och att cirka 40 procent av ansökningarna på Sicilien kunde betecknas som bristfälliga år 1994. Mot denna bakgrund är användandet av en procentsats på 25 procent för justeringen motiverad och rättfärdig. Slutligen har kommissionen meddelat sina anmärkningar avseende förlikningsorganet till dess ordförande i form av en skriftlig anmärkning.

D - Bedömning

86. Denna tredje grund motsvarar därmed vad Republiken Italien har anfört i målen C-242/96 och C-253/97 beträffande motsvarande justeringar under tidigare år.

87. Det skall inledningsvis konstateras att Republiken Italien endast har bestridit den schablonmässiga justeringen vad gäller dess storlek. Domstolen skall således utgå från att de brister som slagits fast i den sammanfattande rapporten för år 1995 skall antas vara fastställda.

88. I enlighet med Republiken Italiens ansökan skall det inledningsvis prövas om kommissionen över huvud taget fick använda en procentsats på 25 procent för justeringen. Det skall därvid prövas om kommissionen retroaktivt har lagt riktlinjerna från år 1997 till grund för sitt beslut. Detta förefaller emellertid, i strid med den italienska regeringens ståndpunkt, tvivelaktigt.

89. I detta sammanhang skall det nämligen påminnas om att "kommissionen enligt fast rättspraxis hade kunnat underkänna samtliga utgifter som berördes av åsidosättandet, istället för att försöka bestämma de finansiella effekterna av de italienska kontrollmyndigheternas åsidosättanden".

90. Det har i föreliggande fall vidare inte bestridits att det inte var möjligt att redan före riktlinjerna från år 1997 använda en procentsats överstigande de procentsatser på 2 procent, 5 procent eller 10 procent som fram till dess var föreskrivna. I detta sammanhang skall dock de förpliktelser som kommissionen har tagit på sig genom riktlinjerna i den så kallade Belle-rapporten beaktas.

91. Även enligt dessa riktlinjer från 1993 föreskrevs emellertid användandet av den tvistiga procentsatsen på 25 procent för justeringen, åtminstone "under speciella omständigheter". Frågan torde därför inskränka sig till huruvida kommissionen i det föreliggande fallet på ett tillräckligt sätt har motiverat att sådana omständigheter förelåg.

92. Det skall inledningsvis påminnas om domstolens rättspraxis avseende omfattningen av kommissionens motiveringsplikt. Enligt denna rättspraxis "kräver beslut avseende avslut av räkenskaper inte någon detaljerad motivering i den mån den berörda regeringen har varit nära knuten till processen, i vilken beslutet har utarbetats och medveten om skälen till varför kommissionen ansåg att EUGFJ inte skulle påföras det omtvistade beloppet".

93. I föreliggande fall hänvisar kommissionen därför i enlighet med gällande rätt till sitt meddelande av den 4 mars 1998 och det skall fastställas att kommissionens motiveringsplikt därmed är av begränsad omfattning. Det skall därför endast prövas om de grunder som kommissionen har angivit motiverar det omtvistade beslutet.

94. Det skall emellertid först hänvisas till domstolens fasta rättspraxis avseende bevisbördans placering i liknande fall. Enligt denna rättspraxis "ankommer det på kommissionen att styrka att gemenskapsreglerna har åsidosatts, men det åligger medlemsstaten att i förekommande fall styrka att kommissionen har begått ett misstag vad gäller de finansiella konsekvenserna därav".

95. I föreliggande fall anser kommissionen att en schablonmässig korrigering på 25 procent är skälig och har därvid åberopat Belle-rapporten. Det ankommer i föreliggande fall Republiken Italien att med hänsyn till fast rättspraxis styrka att förutsättningarna för att EUGFJ skulle stå för utgifterna var uppfyllda, eller att endast en mindre justering var motiverad.

96. I den del Republiken Italien således kritiserar kommissionen för att den inte har motiverat dess vägran att i samband med förlikningsförfarandet ändra storleken på justeringen avseende Sicilien för regleringsåret 1993 och avseende Sicilien och Kalabrien för regleringsåret 1994, kan det konstateras att detta inte överensstämmer med reglerna för bevisbördans placering.

97. Med hänsyn till de tvivel som förlikningsorganet har yttrat avseende motiveringen av kommissionens beslut, förefaller det i alla fall vara på sin plats att i föreliggande fall gå in på huruvida kommissionen har uppfyllt sin motiveringsplikt.

98. I den del som Republiken Italien alltså har åberopat att även förlikningsorganet har kritiserat motiveringen av beslutet skall det inledningsvis påpekas att förlikningsorganets rapport inte är bindande. Kommissionen var alltså inte tvungen att följa alla punkter i förlikningsorganets rapport.

99. Oaktat detta visar ändringarna av justeringen i samband med förlikningsförfarandet att kommissionen mycket väl tog hänsyn till förlikningsorganets rapport. Kommissionen sänkte procentsatsen för justeringen från 25 procent till 10 procent för regleringsåret 1993 avseende Kalabrien efter det att förlikningsorganet hade påpekat att den punkt som kommissionen främst kritiserat endast avsåg en av de båda regionerna.

100. Vad avser användandet av en procentsats på 25 procent för justeringen för regleringsåret 1993 avseende Sicilien, skall det påpekas att Republiken Italien inte har styrkt huruvida en mindre justering hade varit skäligare. I den del som den anser att beslutet på denna punkt är uppenbarligt oskäligt, eftersom kommissionen enligt Republiken Italien inte har tagit hänsyn till dess ansträngningar att förbättra kontrollernas intensitet och effektivitet, förefaller dess anförande inte ha tillräcklig substans. Det skall i detta sammanhang även påpekas att dess ansträngningar visserligen härrör från år 1993, i enlighet med vad Republiken Italien själv hävdar, men att de först år 1995 medförde att kontrollernas intensitet höjdes.

101. Mot bakgrund av vad som ovan framkommit kan slutsatsen dras att motiveringen av kommissionens omtvistade beslut endast förefaller diskutabel såtillvida att kommissionen har använt samma procentsats på 25 procent för justeringen för regleringsåret 1994 avseende både Sicilien och Kalabrien.

102. Det skall i detta sammanhang påminnas om att det inte föreskrivs några påföljder om EUGFJ inte står för utgifterna. Det har endast till följd att det prövas huruvida de aktuella utgifterna står i överensstämmelse med bestämmelserna. Det eventuella kontrollsystemets effektivitet är endast ett av flera kriterier vid fastställandet av procentsatsen för justeringen enligt den så kallade Belle-rapporten. Bristernas betydelse, liksom uppskattningen av den förväntade skadan för EUGFJ, skall även beaktas.

103. Det skall i detta sammanhang för det första påpekas att det italienska kontrollsystemet ostridigt uppvisade betydande brister under regleringsåret 1993. Jag hänvisar i denna del till kommissionens anförande, som i detta hänseende inte har bestridits, och till vad som ovan har anförts. Betänker man vidare att endast en bråkdel av de nödvändiga kontrollerna genomfördes år 1994 i hela landet och särskilt i de aktuella områdena, enligt vad kommissionen har anfört, vilket åtminstone i denna del inte har bestridits, och att missförhållandena i de nämnda områdena till en del var så allvarliga att genomförandet av kontroller härigenom omöjliggjordes, förfaller det inte som om Italiens anförande har förmått att tillbakavisa den risk för skada för EUGFJ som kommissionen beskrivit.

104. Av det ovan anförda följer att Republiken Italien inte har bevisat att den omtvistade justeringen är oproportionerlig. Mot denna bakgrund är den av kommissionen företagna finansiella justeringen på 25 procent avseende Sicilien för regleringsåren 1993 och 1994 och avseende Kalabrien för regleringsåret 1994 försvarbar.

105. Talan kan därför inte heller bifallas på den tredje grunden.

106. Av vad som ovan har sagts framgår att talan inte skall vinna bifall på någon av den italienska regeringens grunder, vilket innebär att talan skall ogillas i sin helhet.

IV - Rättegångskostnader

107. Enligt artikel 69 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Republiken Italien har tappat målet och kommissionen har framställt ett sådant yrkande, skall Republiken Italien ersätta rättegångskostnaderna.

V - Förslag till avgörande

108. Mot bakgrund av ovan anförda överväganden föreslår jag att domstolen skall

1) ogilla talan, och

2) förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

Full & Egal Universal Law Academy