EUR-Lex -  61999CC0215 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Alber föredraget den 14 december 2000

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1 Förevarande begäran om förhandsavgörande har inkommit från Landesgericht Feldkirch i egenskap av arbets- och socialdomstol. Denna domstol har ställt frågan huruvida ett nationellt krav på bosättning för beviljande av vårdbidrag enligt den österrikiska Bundespflegegeldgesetz (förbundslag om vårdbidrag) är förenligt med artikel 19.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen(1).

II - Bakgrund och förfarande

2 Sökanden i målet vid den nationella domstolen, Friedrich Jauch, som är född den 3 april 1927 och är tysk medborgare, har alltid varit bosatt i den tyska staden Lindau nära den österrikiska gränsen. Friedrich Jauch arbetade i Österrike från maj 1941 till juni 1958, under vilken tid han omfattades av den obligatoriska försäkringen, och sedan från juli 1958 till november 1981, under vilken period han var frivilligt ansluten till försäkringssystemet. Han betalade försäkringsavgifter under totalt 480 försäkringsmånader i Österrike och uppbär sedan den 1 maj 1995 pension från Pensionsversicherungsanstalt der Arbeiter, som är svarande i målet vid den nationella domstolen.

3 I Tyskland har Friedrich Jauch däremot fullgjort försäkringsperioder endast i ringa omfattning. Han uppbär ingen tysk pension. På grundval av ett beslut av den 28 november 1996 har han dock från och med den 1 september 1996 till och med den 31 augusti 1998 uppburit vårdbidrag från Allgemeine Ortskrankenkasse (AOK) Bayern, Pflegekasse Lindau. Dessa utbetalningar inställdes dock med hänvisning till domstolens dom av den 5 mars 1998 i mål C-160/96(2).

4 Genom beslut av den 7 oktober 1998 avslog svaranden i målet vid den nationella domstolen en begäran från sökanden om att erhålla österrikiskt vårdbidrag enligt Bundespflegegeldgesetz. Ansökan om vårdbidrag avslogs således av de behöriga myndigheterna både i Tyskland och i Österrike, och Friedrich Jauch överklagade beskedet om avslag i de båda medlemsstaterna.

5 I det förfarande som anhängiggjorts vid Landesgericht Feldkirch i Österrike yrkade svaranden att talan skulle ogillas. Yrkandet motiverades med att de österrikiska vårdbidragen i bilaga II A till förordningen uttryckligen anges som särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner i den mening som avses i artikel 10a i förordningen, och som endast personer bosatta i den berörda medlemsstaten har rätt att kräva.

6 Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i samband med de närmare bestämmelserna om finansieringen när vårdbidraget infördes, har den hänskjutande domstolen dock ställt sig frågan huruvida vårdbidraget verkligen utgör en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 10a.

7 Då Bundespflegegeldgesetz antogs höjdes sjukförsäkringsavgiften med 0,8 procent. Samtidigt minskades överföringarna av medel från pensionsförsäkringen till sjukförsäkringen, varigenom medel frigjordes för vårdbidragen.

8 Den hänskjutande domstolen har därför beslutat att förklara målet vilande och ställa följande fråga till domstolen:

"Är det förenligt med artikel 19.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess nuvarande lydelse, att rätten till vårdbidrag enligt Bundespflegegeldgesetz (BGBl 110/1993), i dess nuvarande lydelse, är avhängig av att den vårdbehövande personen har sitt hemvist i Österrike?"

9 Begäran om förhandsavgörande inregistrerades vid domstolens kansli den 7 juni 1999. Den österrikiska regeringen, den tyska regeringen samt kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Dessutom har den franska regeringen, den nederländska regeringen och Förenade kungarikets regering yttrat sig vid den muntliga förhandlingen.

III - Tillämpliga bestämmelser

a) De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

10 Artikel 4 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 124, nedan kallad förordningen) har följande lydelse:

"1. Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

a) förmåner vid sjukdom och moderskap,

b) förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan,

c) förmåner vid ålderdom,

d) förmåner till efterlevande,

e) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar,

f) dödsfallsersättningar,

g) förmåner vid arbetslöshet,

h) familjeförmåner.

2. Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

2a. Denna förordning gäller också särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som utges enligt en annan lagstiftning eller andra system än de som avses i punkt 1 eller som inte omfattas på grund av punkt 4, när sådana förmåner har till syfte

a) antingen att täcka de risker som omfattas av de försäkringsgrenar som anges i punkt 1a-h, i stället för eller som tillägg till andra förmåner, eller

b) uteslutande ge ett särskilt skydd för handikappade.

2b. Denna förordning gäller inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som anges i bilaga 2 avsnitt III vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium.

3. ...

4. ..."

11 Artikel 10.1 i förordningen har följande lydelse:

"Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får kontantförmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande, pensioner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte minskas, ändras, innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns.

Föregående stycke skall även gälla förmåner som utges som engångsbelopp när en efterlevande make, som hade rätt till efterlevandepension, gifter om sig."

12 I artikel 10a i förordningen stadgas följande:

"Utan hinder av bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III skall personer för vilka denna förordning gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a. Förmånerna skall utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten."

13 I bilaga II a ("särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner artikel 10a i förordningen") anges följande:

"K. ÖSTERRIKE

a)...

b) Vårdförmåner (Pflegegeld) enligt lagen om vårdförmåner (Bundespflegegeldgesetz) med undantag för sådana vårdförmåner som betalas från olycksfallsförsäkringar på grund av olycksfall eller sjukdom i arbetet."

b) De nationella bestämmelserna

14 Vårdbidrag i Österrike beviljas sedan år 1993 i enlighet med Bundespflegegeldgesetz. Enligt 1 § i denna lag är syftet med vårdbidraget att personer som är i behov av vård genom ett schablonmässigt bidrag skall garanteras stöd och hjälp och bättre möjligheter att föra ett självständigt liv som överensstämmer med deras behov.

15 3 § första stycket i Bundespflegegeldgesetz har följande lydelse:

"Rätt till vårdbidrag enligt bestämmelserna i denna förbundslag kan hävdas av nedanstående, förutsatt att de har sitt hemvist i Österrike:

1. Innehavare av helpension vars vårdbehov orsakats av ett olycksfall i arbetet (eller vid tjänsteutövning) eller av en arbetssjukdom, eller av pension (med undantag för pension för gruvarbetare) enligt

a) Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (ASVG), BGBl. nr 189/1955;

b) ..."

16 Enligt 22 § i Bundespflegegeldgesetz skall vårdbidraget utbetalas av institutionerna för den obligatoriska pensions- och olycksfallsförsäkringen. I 23 § föreskrivs dock att staten "till institutionerna för den obligatoriska pensionsförsäkringen, i separat resultaträkning som skall upprättas med stöd av bestämmelser som gäller för socialförsäkringsinstitutionerna, skall ersätta de utgifter som har uppkommit enligt denna förbundslag och som avser vårdbidrag, vårdförmåner, resekostnader, förtroendeläkares utlåtande och vanlig uppföljning, kostnader för delgivning, motsvarande andel av administrativa kostnader samt diverse kostnader".

IV - Parternas synpunkter

a) Den österrikiska regeringen

17 Den österrikiska regeringen har hävdat att villkoret avseende bosättning för beviljande av vårdbidrag, som anges i bilaga II a till förordningen, inte strider mot bestämmelserna i förordningen.

18 Enligt den österrikiska regeringen framgår det tydligt av domstolens rättspraxis att domstolen inte har ifrågasatt angivelserna i bilaga II a. Domstolen har nämligen, i punkt 30 i domen av den 4 november 1997 i mål C-20/96(3), fastställt att "den omständigheten att gemenskapslagstiftaren nämner en lag eller föreskrift, som DLA-reglerna, i bilaga II a till förordning nr 1408/71, måste anses innebära att förmåner som beviljas på grundval av lagen eller föreskrifterna är sådana särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10a i förordning nr 1408/71". I domen av den 11 juni 1998 i mål C-297/96(4) och i domen av den 25 februari 1999 i mål C-20/97(5) har domstolen till fullo fastslagit denna rättsuppfattning.

19 För det fall att domstolen ändock skulle anse att det är nödvändigt att pröva förutsättningarna för införandet av det omtvistade bidraget, har den österrikiska regeringen hänvisat till att det på gemenskapsnivå inte finns någon definition av "särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner", och att båda de utslagsgivande kriterierna således skall prövas.

20 Enligt den österrikiska regeringens uppfattning innebär begreppet "icke avgiftsfinansierad" att finansieringen av förmånen är oberoende av avgifter från de försäkrade (eller från deras arbetsgivare). Det måste med andra ord helt säkerställas att finansieringen uteslutande sker med skatteintäkter. De ovannämnda bestämmelserna i 23 § i Bundespflegegeldgesetz visar tydligt att så är fallet vad gäller det vårdbidrag som betalas ut som tillägg till en österrikisk pension.

21 Sedan Bundespflegegeldgesetz trädde i kraft har visserligen avgifterna till sjukförsäkringen och finansieringsflödet mellan försäkringsinstitutionerna ändrats. Enligt den österrikiska regeringen tjänade detta dock till att balansera statsbudgeten, för att från allmänna skatteintäkter frigöra medel som behövs för att finansiera vårdbidraget. De finanspolitiska följdåtgärderna, och särskilt höjningen av sjukförsäkringsavgifterna, visar snarare på vårdbidragets karaktär av icke avgiftsfinansierad förmån, då betalningen av en högre avgift på intet sätt berättigar de aktiva arbetstagarna att erhålla vårdbidraget.

22 Den österrikiska regeringen har dessutom påpekat att det faktum att bidraget är en icke avgiftsfinansierad förmån, enligt ett annat sätt att se kan uppfattas som att villkoret avseende en viss tidigare försäkringsperiod inte föreligger, såsom är fallet i den Europeiska balken om social trygghet som antagits inom ramen för Europarådet. Vårdbidraget kan utgå som tillägg till alla pensioner, oberoende av det antal försäkringsperioder som ligger till grund för beviljandet av pensionen.

23 Vad gäller frågan huruvida det rör sig om en särskild förmån, måste det enligt den österrikiska regeringen vara tillräckligt att notera att vårdbidraget i huvudsak eftersträvar samma socialpolitiska mål som de förmåner som domstolen undersökt i de ovannämnda målen Snares och Partridge. Den sociala målsättningen med de vårdbidrag i Österrike, som alla invånare i landet har rätt till, gör i varje fall att förmånerna är besläktade med det sociala biståndet, särskilt eftersom risken för beroende är närbesläktad med andra sådana risker, som exempelvis fattigdom, för vilka staten i sin omsorgsfunktion träder in.

24 Den österrikiska regeringen har slutligen gjort gällande att domen i målet Molenaar inte är relevant för avgörandet av målet vid den nationella domstolen. I synnerhet kan den slutsatsen inte dras av denna dom, att samtliga vårdbidragsförmåner enligt medlemsstaternas lagstiftningar därmed har blivit kontanta sjukförmåner som automatiskt kan exporteras. Till skillnad från vad som föreskrivs i den tillämpliga österrikiska lagstiftningen finansieras nämligen den tyska vårdbidragsförsäkringen genom avgifter som i huvudsak är knutna till de "normala" sjukförsäkringsavgifterna. Även om dessa skillnader är en källa till problem i förhållandet mellan Österrike och Tyskland, strider de på intet sätt mot förordningen. I denna har endast ett samordningssystem införts som inte påverkar de olika nationella systemen för social trygghet.

b) Den tyska regeringen

25 Den tyska regeringen anser likaså att tolkningsfrågan skall besvaras nekande.

26 Enligt den tyska regeringen är det österrikiska vårdbidraget en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 10a.1 i förordningen, då det till skillnad från vårdbidraget i den tyska vårdförsäkringen finansieras av skattemedel. Den omständigheten att dessa medel tidigare frigjorts genom en omfördelning av resurserna i den österrikiska statsbudgeten (en höjning av sjukförsäkringsavgifterna), har i detta sammanhang ingen betydelse och förändrar på intet sätt det österrikiska vårdbidragets karaktär av icke avgiftsfinansierad förmån.

27 Den tyska regeringen har vidare hävdat att sökanden i målet vid den nationella domstolen visserligen inte heller har rätt till vårdbidrag i Tyskland, eftersom han inte tillhör den tyska vårdförsäkringen, men att detta är en lagenlig uteslutning då detta bidrag, som är avgiftsfinansierat, är en kontantförmån i sjukförsäkringen i den mening som avses i artikel 19.1 b i förordningen. Det skall dessutom påpekas att sökanden i målet vid den nationella domstolen därmed på intet sätt är rättslös. I stället för vårdbidrag har han nämligen rätt till många förmåner i natura ur den tyska vårdförsäkringens omfattande katalog (hemhjälp, vård i hemmet vid förhinder för tredje person som bistår den vårdbehövande, vårdmaterial och tekniska hjälpmedel, åtgärder för att förbättra bostadsmiljön, dag- eller nattvård, korttidsvård och i förekommande fall sjukhusvård).

28 Den tyska regeringen har preciserat att dessa förmåner, i enlighet med artikel 19.1 a i förordningen, utges i form av vårdförmåner av den tyska vårdförsäkringen för den behöriga institutionens räkning (i detta fall den österrikiska institutionen).

c) Den franska regeringen

29 Den franska regeringen är av den åsikten att det i förevarande fall är fråga om att fastställa det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1247/92 och följaktligen för de artiklar som genom denna förordning införts i förordning nr 1408/71 (se artikel 4.2a och artikel 10a). Den franska regeringen har därför hänvisat till bakgrunden till förordning nr 1247/92 och hävdat att man måste utgå från den ursprungliga skillnaden mellan sociala trygghetsförmåner och sociala biståndsförmåner. Domstolen har därefter fastställt att vissa sociala förmåner av blandkaraktär, såvida de uppfyller vissa förutsättningar, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Den franska regeringen har gjort gällande att artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 har tillagts som en specifik bestämmelse för särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. För att ta hänsyn till dessa förmåners specifika karaktär har artikel 10a införts, i vilken det föreskrivs ett uttryckligt undantag från det ursprungliga samordningssystemet.

30 Frågan uppkommer nu huruvida införandet av en förmån i bilaga II a till förordningen innebär att undantagsregeln automatiskt skall tillämpas. Den franska regeringen anser att artikel 10a i egenskap av undantagsregel skall tillämpas restriktivt. Tillämpningen av denna artikel är beroende av två förutsättningar som måste uppfyllas kumulativt. Den omtvistade förmånen måste för det första omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.2a och för det andra återfinnas i bilaga II a till förordningen.

31 Den domstol som avser att tillämpa undantagsbestämmelsen måste med nödvändighet fastställa att det rör sig om en särskild förmån som inte är avgiftsfinansierad. Det måste således vara fråga om en förmån som har samband med den sociala miljön och som finansieras genom allmänna skatteintäkter. Enbart det faktum att förmånen införts i bilaga II a till förordningen är inte tillräckligt för att undantagsbestämmelsen skall kunna tillämpas, eftersom denna bestämmelses kännetecken och syfte måste bedömas.

32 Den franska regeringen har föreslagit att tolkningsfrågan skall besvaras på följande sätt:

Det faktum att rätten till en förmån som vårdbidrag är avhängig av ett villkor om hemvist strider inte mot förordning nr 1408/71, om förmånen nämns i bilaga II a och det av en undersökning av förmånens kännetecken och syfte framgår att det är fråga om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71.

d) Den nederländska regeringen

33 Den nederländska regeringen har vid den muntliga förhandlingen yttrat sig på tre punkter, nämligen för det första om betydelsen av att förmånen nämns i bilaga II a till förordningen, för det andra om vilken betydelse finansieringen av en förmån har för hur den betecknas och för det tredje om begreppet "särskild förmån".

34 Enligt den nederländska regeringens åsikt är enbart den omständigheten att en förmån nämns i bilaga II a till förordning nr 1408/71 tillräcklig för att den skall betecknas som förmån i den mening som avses i artikel 10a i förordningen. Det faktum att bilagan infördes av gemenskapslagstiftaren innebär att det inte finns utrymme för någon vidare undersökning. Enligt den nederländska regeringen bekräftas denna synpunkt av domen i målet Snares.

35 Vad gäller finansieringens betydelse för hur en förmån betecknas anser den nederländska regeringen att det uteslutande är dess finansiering i objektivt hänseende som är av betydelse. Förmånens historiska sammanhang är irrelevant. Det saknar därför enligt den nederländska regeringen betydelse att sjukförsäkringsavgifterna höjdes vid förmånens införande, så länge förmånen objektivt är finansierad av offentliga medel.

36 I fråga om begreppet "särskild förmån" skall hänsyn tas till sambanden mellan den beviljade förmånens ekonomiska och sociala aspekter och det sammanhang i vilket den beviljas. Medlemsstaternas behörighet att bygga upp sina system för social trygghet får heller inte ringaktas. Lagstiftaren i en medlemsstat har följaktligen frihet att fastställa skyddsnivån och behöver inte låta sig påverkas av de övriga medlemsstaternas beslut om lagstiftning.

37 Den nederländska regeringen har invänt mot det påpekande som kommissionen gjort i andra hand, nämligen att hemvistklausulen eventuellt skulle kunna medföra en gemenskapsrättslig diskriminering. Om denna argumentering skulle följas är såväl artikel 10a i förordningen som bilaga II a utan betydelse. Enligt den nederländska regeringen har denna fråga för övrigt redan besvarats genom domen i målet Snares. Slutligen anser den nederländska regeringen att det faktum att det ifrågavarande vårdbidraget upptagits i bilaga II a till förordningen innebär att det rör sig om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10a i förordning nr 1408/71.

e) Förenade kungarikets regering

38 Förenade kungarikets regering har vid den muntliga förhandlingen i huvudsak tagit ställning till två punkter. Den har för det första hävdat att domstolen i domarna i målen Snares, Partridge och Swaddling(6) har fastställt att den omständigheten att en förmån nämns i bilaga II a måste anses innebära att det rör sig om en icke avgiftsfinansierad förmån som, med förbehåll för artikel 19, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10a i förordningen. För det andra har Förenade kungarikets regering tagit ställning till frågan huruvida en sådan förmån som är knuten till en hemvistklausul kan utgöra en indirekt diskriminering på grund av nationalitet och följaktligen strida mot artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse).

39 Förenade kungarikets regering är av den åsikten att det för att artikel 10a i förordningen skall kunna tillämpas endast krävs att en förutsättning är uppfylld, nämligen att förmånen i fråga nämns i bilaga II a till förordningen. Den omständigheten att en förmån förekommer i bilaga II a visar enligt Förenade kungarikets regering endast att undantaget, som innebär att hemvistklausulen upphävs, skall tillämpas. Enligt denna regering har förmånens olika kännetecken redan utvärderats, innan den upptogs i bilagan.

40 Vad beträffar frågan huruvida en hemvistklausul eventuellt kan utgöra en diskriminering i den mening som avses i artikel 48 och artikel 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) har Förenade kungarikets regering intagit ståndpunkten att denna underförstått har besvarats genom domarna i målen Snares(7), Partridge(8) och Swaddling(9). Om en sådan hemvistklausul hade ansetts vara diskriminerande hade domstolen inte kunnat fastställa att förordning nr 1247/92 är giltig. Förenade kungarikets regering har i det avseendet hänvisat till rådets omfattande befogenhet att vidta samordningsåtgärder, i den mening som avses i artikel 51 i fördraget (nu artikel 42 EG i ändrad lydelse).

41 Förenade kungarikets regering är slutligen av den uppfattningen att en förmån som förekommer i bilaga II a till förordningen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10a och att den följaktligen är utesluten från tillämpningsområdet för artikel 19.1 i förordningen.

f) Kommissionen

42 Kommissionen har inledningsvis anfört att tolkningsfrågan syftar till att fåklarhet i huruvida den omtvistade förmånen faktiskt skall anses vara en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a och artikel 10a i förordningen. Denna fråga som kräver en tolkning av nationell rätt kan, enligt kommissionen, endast den hänskjutande domstolen avgöra. Enligt fast rättspraxis kan domstolen dock ge den hänskjutande domstolen sådana upplysningar som krävs för en tolkning av det gemenskapsrättsliga begreppet.

43 Det avgörande kriteriet för att förmånen skall kunna inordnas som en icke avgiftsfinansierad förmån är enligt kommissionens åsikt att den finansieras av allmänna skatteintäkter och inte genom avgifter. Det anses allmänt att villkoret är uppfyllt om det system enligt vilket förmånen beviljas antingen uteslutande finansieras av allmänna skatteintäkter eller, då förmånen ingår i ett system som finansieras av såväl avgifter som statliga bidrag som härrör från allmänna skatteintäkter, om det är möjligt att dra en klar gräns mellan de olika finansieringskällorna och om man kan försäkra sig om att förmånen i fråga uteslutande finansieras av allmänna skatteintäkter (särskild budget).

44 Kommissionen anser att 23 § i Bundespflegegeldgesetz, varigenom staten åläggs att ersätta de behöriga institutionerna för deras utgifter för det omtvistade vårdbidraget, visserligen talar för att denna förmån är en icke avgiftsfinansierad förmån, men att väsentliga uppgifter från den hänskjutande domstolen visar på motsatsen. Det gäller särskilt höjningen av sjukförsäkringsavgifterna och den samtidiga sänkningen av de belopp som pensionsförsäkringsinstitutionerna skall betala till sjukförsäkringsinstitutionerna - i höjd med den förväntade merkostnaden för vårdbidraget - vid den tidpunkt då Bundespflegegeldgesetz trädde i kraft.

45 Enligt kommissionens uppfattning kan denna förmån för övrigt inte anses som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 10a i förordningen. Detta framgår vid en jämförelse med det tyska vårdbidrag som är i fråga i domen i målet Molenaar, då båda förmånerna skall kompensera de merkostnader som vårdbehovet förorsakar. Domstolen har nämligen i denna dom fastställt att vårdbidrag är en social trygghetsförmån som beviljas i form av en kontantförmån vid sjukdom och som skall täcka vissa kostnader som vårdbehovet förorsakar och därigenom förbättra de berörda personernas hälsotillstånd och livssituation.

46 Kommissionen har därav dragit slutsatsen att det österrikiska vårdbidraget inte tycks uppfylla de förutsättningar som gör att det kan betecknas som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån och därför inte har kunnat upptas i bilaga II a. Kommissionen anser att domen i målet Snares inte kan tolkas så att endast den omständigheten att en förmån förekommer i bilaga II a, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, är avgörande.

47 Om det omtvistade vårdbidraget inte utgör en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, kan enligt kommissionen domen i målet Molenaar anföras för besvarande av tolkningsfrågan, då detta mål rörde en nationell lagstiftning som i stor utsträckning är jämförbar med den som här är i fråga. Det framgår särskilt av domen att sökanden har rätt att kräva vårdbidrag oberoende av hemvist.

48 Kommissionen har därför föreslagit att tolkningsfrågan skall besvaras så, att det faktum att rätten till en förmån som vårdbidrag är avhängig av att den försäkrade har sitt normala hemvist i den stat där han är försäkrad, strider mot artiklarna 19.1, 25.1 och 28.1 i förordningen, om vårdbidraget åtminstone delvis även finansieras genom de försäkrades avgifter.

49 Kommissionen har, för det fall att domstolen skulle anse att vårdbidraget är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, konstaterat att de nämnda bestämmelserna i förordningen inte är tillämpliga på en sådan förmån. En nationell bestämmelse som gör rätten till vårdbidrag beroende av normal hemvist i den berörda medlemsstaten är inte förenlig med bestämmelserna i EG-fördraget om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet (artikel 6 (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) och artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse)).

50 Dessa bestämmelser förbjuder enligt domstolens fasta rättspraxis inte endast uppenbar diskriminering på grund av nationalitet, utan även alla former av diskriminering som med tillämpning av andra urskiljningskriterier leder till samma resultat. Medan de österrikiska medborgarna enligt kommissionen i regel kvarstannar i Österrike och följaktligen har rätt till vårdbidrag, lämnar de migrerande arbetstagarna i regel den stat där de var anställda när de upphör med verksamheten, och gränsgångarna har praktiskt taget aldrig sin normala hemvist där. Enligt Bundespflegegeldgesetz behandlas därför de egna medborgarna, som inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, och de migrerande arbetstagarna olika, till nackdel för de sistnämnda.

V - Bedömning

a) Inledande anmärkning

51 Frågan om "vårdbidrag" var för första gången föremål för ett förfarande inför domstolen i det ovannämnda målet Molenaar. Denna fråga har nu på nytt väckts vid domstolen i ett mål som rör en social förmån från den österrikiska staten. Som generaladvokat Cosmas mycket klart har påpekat i målet Molenaar(10), har "vårdbehov" alltid existerat som social verklighet, men det är inte förrän relativt nyligen som risken för vårdbehov började omfattas av det sociala trygghetssystemet. Det kan även vara skälet till att risken för vårdbehov inte återfinns i katalogen i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 bland de typer av förmåner som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det är bakgrunden till att den fråga har ställts som är relevant för förevarande mål, nämligen huruvida förmånen i fråga omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.2a i förordningen. Om risken för vårdbehov uttryckligen hade angivits i artikel 4.1 skulle en förmån, som utbetalas för det fall ett vårdbehov uppkommer, utan vidare anses som en klassisk social trygghetsförmån, på vilken de allmänna samordningsreglerna är tillämpliga, det vill säga att exempelvis artikel 10 om upphävande av hemvistklausulen skulle tillämpas.

52 I målet Molenaar som avsåg vårdförsäkring och därmed även vårdbidrag i tysk rätt bedömde domstolen först frågan huruvida förordning nr 1408/71 var tillämplig. Domstolen kunde i det nämnda målet efter det att alla som intervenerat hade yttrat sig(11) fastställa följande:

"Alla de som har intervenerat under förfarandet är ense om att ett sådant system som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen omfattas av förordning nr 1408/71."(12)

53 Det rådde dock oenighet om till vilken risk förmånerna skulle hänföras. Några intervenerande parter ansåg att det rörde sig om "förmåner vid sjukdom"(13). Sökandena i det dåvarande målet vid den nationella domstolen gjorde gällande att förmånerna även skulle kunna hänföras till "förmåner vid ålderdom"(14). Kommissionen ansåg slutligen att förmånerna inte uteslutande kunde hänföras till endast en av de grenar av social trygghet som anges i artikel 4.1 i förordningen. Kommissionen ansåg att "förmånerna [företedde] kännetecken som återfinns hos grenarna sjukdom, invaliditet och ålderdom som anges i punkterna a, b, och c och [inte kunde] likställas strikt med någon av dessa grenar."(15)

54 Domstolen erinrade om det redan i tidigare rättspraxis använda kriteriet, nämligen att distinktionen mellan de förmåner som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och de förmåner som faller utanför detta område huvudsakligen grundas på varje förmåns grundläggande kännetecken, bland annat dess syfte och villkor för beviljande, och inte på om en förmån i nationell lagstiftning kvalificeras som en social trygghetsförmån eller inte.(16) Domstolen fastställde följande: "Enligt fast rättspraxis kan en förmån anses vara en social trygghetsförmån i den mån som den beviljas förmånstagaren - utan någon individuell och skönsmässig bedömning av dennes personliga behov - på grundval av en situation som definieras i lag och då den hänför sig till någon av de risker som uttryckligen anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71....Denna förteckning är nämligen uttömmande, vilket innebär att en gren av social trygghet som inte nämns där inte omfattas av denna beteckning, även om grenen ger förmånstagaren en i lag fastställd ställning som medför rätt till en förmån. ..."(17)

55 Generaladvokaten hade i det ovannämnda målet föreslagit att vårdbidraget i fråga i målet vid den nationella domstolen skulle likställas med en kontantförmån vid sjukdom.(18)

56 Domstolen bedömde å sin sida de huvudsakliga kännetecknen, varvid den även granskade syftet med förmånerna i vårdförsäkringen som består i att främja de vårdberoende personernas självständighet, särskilt på det ekonomiska planet. Domstolen angav att "[systemet] närmare bestämt är avsett att främja förebyggande verksamhet och rehabilitering i stället för vård och att gynna vård i hemmet i stället för institutionsvård."(19) Domstolen fastställde vad gäller syftet med vårdbidraget att utbetalning av ett bidrag gör det möjligt för den försäkrade att själv välja vårdform, exempelvis genom att på något sätt betala för hjälp som utförs av tredje man.(20)

57 Som slutsats av denna analys fastställde domstolen följande:

"Förmåner av denna typ syftar således huvudsakligen till att utgöra ett komplement till förmåner enligt sjukförsäkringen, till vilken de för övrigt är organisatoriskt knutna, för att förbättra de vårdberoendes hälsotillstånd och livssituation.

Under dessa omständigheter skall dessa förmåner, även om de uppvisar vissa särdrag, räknas som 'förmåner vid sjukdom' i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71."(21)

58 Det kan i fråga om syftet med det österrikiska vårdbidraget konstateras att det i huvudsak är jämförbart med det tyska vårdbidraget. Den österrikiske lagstiftaren har i 1 § i Bundesplegegeldgesetz fastställt syftet med vårdbidraget. Förmånen har enligt denna till syfte "att genom ett schablonmässigt bidrag garantera hjälp och stöd åt vårdberoende personer för att förbättra deras möjligheter att föra ett självständigt liv i överensstämmelse med deras behov".

59 Den fråga som ställs är följaktligen huruvida domstolens dom i målet Molenaar kan påverka kvalificeringen av vårdbidraget i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

60 Det får dock inte bortses från det faktum att det vårdbidrag som här är i fråga i motsats till det som var fallet i målet Molenaar inte är organisatoriskt knutet till sjukförsäkringen, utan till pensionsförsäkringen. Dessutom är den österrikiska förmånen uttryckligen angiven i bilaga II a, så att följderna av att den anges där är relevanta för besvarandet av tolkningsfrågan. Det skall först undersökas huruvida det faktum att en förmån anges i bilaga II a påverkar dess kvalificering, så att det inte längre finns utrymme för en prövning i sak av kännetecknen hos en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, och att förmånen i fråga i så fall nästan automatiskt omfattas av de särskilda samordningsbestämmelserna i artikel 10a i förordningen.

b) Rättsverkningarna av en angivelse i bilaga II a till förordningen

61 De olika bilagorna till förordning nr 1408/71 - åtta till antalet - är olika till innehåll och betydelse. Bilaga I hänför sig exempelvis till det personliga tillämpningsområdet för förordningen, det vill säga i denna betecknas grupper av personer som skall kvalificeras som "arbetstagare" och "egenföretagare" enligt de kategorier som föreskrivs i de olika medlemsstaternas lagstiftningar. Om bilaga I behandlar de positiva bestämmelserna om tillämpningsområdet för förordningen, tjänar bilaga II däremot till att på ett negativt sätt avgränsa det sakliga tillämpningsområdet för bestämmelserna, i den mån den behandlar de särskilda systemen för egenföretagare, som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordningen.

62 Domstolen har exempelvis beträffande bilaga V fastställt att dess innehåll inte på ett bestämt sätt kan komplettera arbetstagarbegreppet i förordningen(22) och att bilagan inte kan vara föremål för en utvidgad eller analog tolkning.(23) Det finns en omfattande rättspraxis i vilken bilagorna till förordning nr 1408/71 samt till tillämpningsförordning (EEG) nr 574/72(24) spelar en roll.

63 Såvida man överhuvudtaget vill dra en slutsats av vad ovan anförts som kan användas i detta förfarande, får man enligt min uppfattning i varje enskilt fall endast koncentrera sig på innehållet i och syftet med bilagan i fråga och, framför allt, på dess funktion med avseende på de materiella bestämmelser i förordningen, som bilagan syftar till att precisera.

64 Bilaga II a har tillagts till förordningen först i samband med införandet av artikel 4.2a och artikel 10a i förordningen. Bilagan har följande titel: "Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner (artikel 10a i förordningen)". Det har därigenom klart fastställts att denna bilaga närmare skall precisera verkningarna av artikel 10a. Denna artikel innehåller således "särskilda samordningsbestämmelser"(25) för särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner i form av ett undantag från upphävandet av bosättningsvillkoren enligt artikel 10. Då det är fråga om ett undantag från artikel 10 måste det tolkas med stor försiktighet. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall undantag i princip tolkas restriktivt.

65 Artikel 10a.1 första meningen har följande lydelse:

"Utan hinder av bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III skall personer för vilka denna förordning gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a."(26)

66 Med denna formulering är det nära att dra slutsatsen att angivelsen av förmånen i bilaga II a är ett villkor för att undantaget skall kunna tillämpas. Den säger dock ingenting om huruvida det därför nödvändigtvis är fråga om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i artikel 4.2a. Däremot förutsätter tillämpningen av artikel 10a att det är fråga om en sådan förmån.

67 I domarna i målen Snares(27), Partridge(28) och Swaddling(29) har domstolen redan varit tvungen att uttala sig om räckvidden av artikel 10a, jämförd med bilaga II a till förordningen. Ifrågavarande avsnitt i domen i målet Snares har följande lydelse:

"Den omständigheten att gemenskapslagstiftaren nämner en lag eller föreskrift, som DLA-reglerna, i bilaga II a i förordning nr 1408/71, måste anses innebära att förmåner som beviljas på grundval av lagen eller föreskrifterna är särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10a i förordning nr 1408/71 (se särskilt i detta avseende dom av den 2 december 1964 i mål 24/64, Dingemans, Rec. 1964, s. 1259, 1275).

Dessutom framgår det av själva ordalydelsen av artikel 10a att de förmåner som bestämmelsen avser även omfattas av artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 1247/92.

Under dessa omständigheter skall en sådan förmån som DLA, på grund av att den förekommer i bilaga II a, uteslutande anses regleras av samordningsreglerna i artikel 10a och följaktligen betraktas som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a"(30)

68 Parterna är oeniga om hur dessa avsnitt skall förstås, det vill säga om det faktum att en förmån är angiven i bilaga II a är tillräckligt för att den skall kvalificeras som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a, eller om detta först måste prövas. De parter som företräder denna senare tolkning har hävdat att det i målet Snares överhuvudtaget inte var fråga om huruvida det rörde sig om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, utan endast om den rättsliga följden av att en sådan förmån var för handen, nämligen tillämpligheten av artikel 10a.

69 Det skall undersökas i vilken mån domarna i målen Partridge och Swaddling, i vilka domen i målet Snares bekräftas, talar för den ena eller den andra ståndpunkten. I dessa två domar, som båda innehåller en hänvisning till punkterna 30 och 31 i domen i målet Snares, då den inte bokstavligen återges, är följden uppenbarligen - åtminstone i den tyska översättningen - att angivelsen av en förmån i bilaga II a till förordningen gör den till en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i förordningen. De relevanta avsnitten har följande lydelse:

"Daher unterliegt eine Leistung wie die AA wegen ihrer Erwähnung in Anhang IIa den Koordinerungsregeln des Artikels 10a und stellt somit eine beitragunabhängige Sonderleistung im Sinne von Artikel 4 Absatz 2a dar ..."(31) ["Under dessa omständigheter omfattas en sådan förmån som AA, på grund av att den förekommer i bilaga II a, av samordningsreglerna i artikel 10a, och den är följaktligen en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a ..."]

"Eine Leistung, die wie die Einkommensbeihilfe im Anhang IIa augeführt ist, fällt unter die Koordinierungsvorschriften des Artikels 10a und stellt damit eine beitragsunabhängige Sonderleistung im Sinne des Artikels 4 Absatz dar ..."(32)["En sådan förmån som IS skall, på grund av att den förekommer i bilaga 2 a, anses omfattas av samordningsreglerna i artikel 10a och följaktligen betraktas som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a ..."]

70 I den franska versionen av domen, det språk som används för överläggningarna, förefaller detta avsnitt inte vara helt ovillkorligt:

"Dans ces conditions, une prestation telle que la DLA, du fait qu'elle figure à l'annexe II bis, doit être considérée comme étant exclusivement régie par les règles de coordination de l'article 10 bis, et, partant, comme relevant des prestations spéciales à caractère non contributif au sens de l'article 4, paragraphe 2 bis." ["Under dessa omständigheter omfattas en sådan förmån som AA, på grund av att den förekommer i bilaga II a, av samordningsreglerna i artikel 10a, och den är följaktligen en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a ..."]

71 Om man nu betraktar domen i målet Dingemans(33) som domstolen uttryckligen har hänvisat till i sin dom i målet Snares(34), i vilken en invaliditetsförmån kvalificeras som "förmån av typen B"(35), är det slående att domstolen i målet Dingemans på grundval av en ändring i bilaga F till förordning nr 3 har betecknat den omtvistade (nederländska) lagstiftningen som en lagstiftning av typen B och förmånen som en förmån av typen B. Domstolen fastställde dock uttryckligen följande:

"Att ändringen har skett på lagenligt sätt har inte bestridits.

Domstolen kan därför endast fastställa detta rättsläge."(36)

72 Kvalificeringen av olika förmåner som särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner ifrågasattes heller inte i domarna i målen Snares(37), Partridge(38) och Swaddling(39). I domen i målet Snares var det fråga om giltigheten i tiden av förordning nr 1247/92, medan det i domen i målet Partridge var fråga om effekten av en förklaring enligt artikel 5 i förordningen. I målet Swaddling, slutligen, var frågan huruvida hemvistklausulen som sådan skulle anses vara en överträdelse av artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse).

73 Domstolen fastställde dessutom i domarna i målen Snares och Partridge i nästan likalydande ordalag följande:

"Dessutom framgår det av själva ordalydelsen av artikel 10a att de förmåner som bestämmelsen avser även omfattas av artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 1247/92."(40)

74 Enligt min mening lämnar denna formulering i sådana fall, där det betvivlas eller bestrids huruvida den omtvistade förmånen är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, en möjlighet att pröva förmånen i sak. Artikel 10a i förordningen kan nämligen endast tillämpas om det är fråga om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som har angetts i bilaga II a till förordningen. Denna angivelse kan därvid utgöra ett kriterium. Då karaktären hos en förmån betvivlas kan den dock inte ersätta en prövning enligt artikel 4.2a.

75 I åttonde övervägandet i förordning nr 1247/92, enligt vilket de särskilda icke avgiftsfinansierade förmånerna uttryckligen skall omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, anges dessutom följande:

"Det är inte desto mindre nödvändigt att försäkra att det gällande samordningssystemet i förordning (EEG) nr 1408/71 fortsätter att gälla för förmåner som antingen inte faller inom denna särskilda kategori av förmåner eller som inte uttryckligen har upptagits i en bilaga till denna förordning."(41)

76 Även denna formulering gör det tydligt att angivelsen i bilaga II a utgör endast en förutsättning för tillämpningen av artikel 10a.

77 Det är för övrigt inte begripligt varför en bilaga till förordning nr 1408/71, som gemenskapslagstiftaren har antagit, skall ha en mer definitiv karaktär än övriga gemenskapsbestämmelser i sekundärrätten, mot bakgrund av att en sådan bestämmelse när som helst kan bli föremål för prövning med avseende på dess förenlighet med rättsregler av högre rang. Det måste därför vara möjligt att även granska innehållet i de förmåner som anges i bilagan.

78 Vid den muntliga förhandlingen framfördes att bilagorna - såsom är fallet för förordningen i sin helhet - endast kan ändras enhälligt. Om enhällighet inte kan uppnås kommer alltså en eventuellt felaktig uppgift i bilagan att bestå. Förenade kungarikets regerings hänvisning till möjligheten att inleda ett förfarande om fördragsbrott är inte övertygande, då detta inte är ägnat att påverka en medlemsstats uppträdande i det gemenskapsrättsliga lagstiftningsförfarandet. Man kan slutligen inte se något skäl till varför en förmån i princip skall undgå rättslig prövning på den grunden att den förekommer i en bilaga.

79 Jag anser därför att artikel 4.2a i förordningen måste medge en prövning i sak av förmånen i fråga. Frågan som ställts av den hänskjutande domstolen skall följaktligen undersökas, nämligen huruvida den omtvistade förmånen är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a.

c) Kännetecknen hos en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a

80 För att fastställa effekterna av artikel 10a måste det således klarläggas huruvida den omtvistade förmånen är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a. För att fastställa kännetecknen hos en sådan förmån skall i första hand hänvisas till förordning nr 1247/92, genom vilken såväl artikel 4.2a och artikel 10a som bilaga II a har tillagts. I tredje och fjärde övervägandet förklaras bakgrunden till antagandet av förordningen samt dess syften. Dessa överväganden har följande lydelse:

"Det är också nödvändigt att beakta domstolens rättspraxis som förklarar att vissa förmåner enligt nationell lagstiftning samtidigt kan falla in under både social trygghet och socialt bistånd beroende på den persongrupp för vilka sådana lagar gäller, målsättningen med förmånerna och de närmare förutsättningar som är knutna till dessa förmåner.

Domstolen har förklarat att den lagstiftning enligt vilken sådana förmåner utges i vissa delar har likheter med socialt bistånd i det att ett behov utgör ett väsentligt kriterium för dess tillämpning och att villkoren för rätt till förmåner inte grundas på sammanläggning av anställnings- eller avgiftsperioder, medan den i andra delar är nära social trygghet i det att beviljandet av sådana förmåner inte är knutet till ett skönsmässigt avgörande och att det ger förmånstagarna en rättsligt definierad ställning."

81 Det skall således genom förordningen å ena sidan klargöras att vissa sociala förmåner av blandkaraktär - under vissa förutsättningar och i enlighet med domstolens rättspraxis - omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. I den mån det just inte är fråga om klassiska sociala trygghetsförmåner, är även den särskilda samordningen berättigad, eftersom redan det att förmånerna anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningen är ett framsteg i förhållande till föregående tillstånd, då man utgick från dualiteten av systemet för "social trygghet" å ena sidan och systemet för "socialt bistånd"(42), som uttryckligen var undantaget, å andra sidan. Endast genom domstolens rättspraxis kunde ett svar i varje enskilt fall ges för förmåner med blandkaraktär.

82 Förordning nr 1247/92 syftade dock likaså till att säkerställa "att det gällande samordningssystemet i förordning (EEG) nr 1408/71 fortsätter att gälla för förmåner som ... inte faller inom denna särskilda kategori av förmåner ...".(43) Det är följaktligen av betydelse att fastställa kännetecknen hos denna "särskilda kategori förmåner" för att med ledning av dessa kunna avgöra om det rör sig om en sådan förmån.

83 Å ena sidan skall förmånen vara "icke avgiftsfinansierad". Enbart detta kriterium kan dock inte vara utslagsgivande, då artikel 4.2 i förordningen gäller "alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte"(44). Å andra sidan måste det även konkret fastställas att förmånen har karaktären av "en särskild förmån" för att den skall kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.2a.

1. Icke avgiftsfinansierad karaktär

84 Den hänskjutande domstolen har framför allt betvivlat den ifrågavarande förmånens karaktär av icke avgiftsfinansierad förmån och särskilt hänvisat till budgetöverföringarna vid införandet av förmånen som även påverkade sökande, eftersom sjukförsäkringsavgifterna höjdes.

85 Vårdbidraget förknippades organisatoriskt med pensionsförsäkringen, såväl i administrativt hänseende som beträffande villkoren för rätt till förmånen. Pensionsförsäkringen i Österrike erhåller traditionsenligt medel från tre källor, nämligen från arbetsgivaravgifter, löntagaravgifter samt statsbidrag. Pensionsförsäkringsinstitutionen betalar å sin sida in avgifter till sjukförsäkringen. Då vårdbidraget infördes omstrukturerades finansieringen av pensions- och sjukförsäkringen på följande sätt. Sjukförsäkringsavgifterna höjdes med 0,8 procent. På så sätt kunde pensionsförsäkringsinstitutionens ekonomiska delaktighet i sjukförsäkringen minskas, samtidigt som förmånsnivån upprätthölls. Medel frigjordes således från pensionsförsäkringen. Vad gäller de finansiella medel som staten ställer till pensionsförsäkringsinstitutionernas förfogande inrättades en särskild budgetpost för vårdbidraget. Följaktligen är den österrikiska regeringens påståenden att vårdbidraget finansieras av skattemedel korrekta, på samma sätt som kommissionens påstående att införandet av vårdbidraget på det budgetmässiga planet varit neutralt.

86 Det karaktäristiska för dessa förhållanden mellan sjukförsäkringen, pensionsförsäkringen och vårdbidraget är att eventuella förmånstagare till det införda vårdbidraget, i sin egenskap av socialförsäkrade, i stor utsträckning indirekt bidrar till dess finansiering genom höjningen av sjukförsäkringsavgifterna.

87 Det faktum att det föreligger en egen budgetpost för vårdbidraget - såsom uttryckligen bekräftades av den österrikiska regeringen vid den muntliga förhandlingen - talar faktiskt från rent formell synpunkt för att förmånen är icke avgiftsfinansierad. Samma gäller för bestämmelsen i 23 § i Bundespflegegeldgesetz, enligt vilken staten skall ersätta institutionerna för den lagenliga pensionsförsäkringen för styrkta utgifter avseende vårdbidraget samt andra utgifter.

88 Det kan emellertid inte bortses från att staten redan före införandet av vårdbidraget bidrog till finansieringen av pensionskassorna. Eftersom pensionsförsäkringsinstitutionerna kunde göra besparingar på avgifterna för sjukförsäkringen, medan statliga bidrag kanaliserades mot vårdbidraget, måste man förmoda att den avgiftsfinansierade delen av pensionsförmånerna har ökat proportionellt. Då den omtvistade förmånen å ena sidan är nära knuten till ett avgiftsfinansierat socialt trygghetssystem, och å andra sidan finansieras direkt av sjukförsäkringsavgifter, kan man inte utan vidare anse att denna förmån är en icke avgiftsfinansierad förmån.

89 Den omständigheten att egenföretagare på begäran av deras yrkesombud potentiellt kan omfattas av tillämpningsområdet för Bundespflegegeldgesetz, enligt 3 § i denna, men att det därvid uttryckligen föreskrivs att kostnaderna skall bäras genom särskilda avgifter, kan bedömas som ett kriterium som talar mot att förmånen i fråga har karaktären av icke avgiftsfinansierad förmån.

90 Då det inte enbart - såsom redan har angetts - är förmånens karaktär av icke avgiftsfinansierad förmån som är av betydelse, utan även dess karaktär av "särskild förmån", skall vårdbidraget nu undersökas och frågan ställas huruvida det rör sig om en särskild förmån i den mening som avses i bestämmelsen i fråga.

2. Särskild förmån

91 Gemenskapslagstiftaren har visserligen inte uttryckligen fastställt vad som är en särskild förmån enligt artikel 4.2a i förordningen. Det har dock i övervägandena i förordningen hänvisats till domstolens rättspraxis(45).

92 Domstolen har i en rad mål(46) haft att avgöra frågan om huruvida beviljandet av vissa sociala förmåner, som beviljats utöver sociala trygghetsförmåner, följer bestämmelserna i förordning nr 1408/71, det vill säga om hemvistklausulen i förekommande fall skall upphävas.

93 I ett av de tidigare målen av denna typ(47), som ännu avsåg förordning nr 3, var det fråga om en tilläggsförmån till en invaliditetspension, som hade fråntagits sökanden i målet vid den nationella domstolen på grund av att denne hade bosatt sig i en annan medlemsstat. Domstolen fastställde följande:

"Det kan för tillämpningen av förordningen förefalla önskvärt att tydligt fastställa skillnaden mellan lagstiftningssystem som hänför sig till den sociala tryggheten respektive till biståndet. Det kan dock inte uteslutas att viss lagstiftning på grund av dess personliga tillämpningsområde, målsättning och tillämpningsformer samtidigt ingår i två olika kategorier och därmed faller utanför varje allmän klassificering. I det fall det i en sådan lagstiftning inte görs någon bedömning av behovet i det enskilda fallet, vilket är kännetecknande för det sociala biståndet, utan förmånstagarna ges en klart avgränsad rättslig ställning, skall lagstiftningen hänföras till den sociala tryggheten i den mening som avses i gemenskapens förordningar. Så är fallet med en lagstiftning i vilken det föreskrivs tilläggsförmåner till en invaliditetspension som är beroende av en viss invaliditetsgrad. Det faktum att samma lag även reglerar förmåner som är besläktade med begreppet bistånd, kan med avseende på gemenskapens förordningar inte ändra den egentliga karaktären av social trygghet hos en förmån som är så knuten till en invaliditetspension att den enligt lag utgör en underordnad del av denna."(48)

94 I en senare dom i målet Giletti(49) var det fråga om en tilläggsförmån till ålders-, efterlevande- och invaliditetspensioner, som betecknades som en "skattefinansierad solidaritetsförmån, avsedd att allmänt garantera existensminimum och som betalas ut som ett tillägg till en annan avgiftsfinansierad eller icke avgiftsfinansierad förmån, som beviljas i förhållande till sökandens inkomstförhållanden, men oberoende av hans yrkesverksamhet, och som under vissa förutsättningar skall återbetalas ur förmånstagarens kvarlåtenskap".(50)

Domstolen hänvisade för kvalificeringen av förmånen till det faktum att det inte är finansieringen av denna som är av betydelse, eftersom icke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2 inte är undantagna från tillämpningsområdet för förordningen. Domstolen fastställde således att "en lagstiftning som den som är föremål för tolkningsfrågan i själva verket fyller en dubbel funktion som å ena sidan består i att garantera existensminimum för behövande personer och å andra sidan säkerställa en kompletterande inkomst för mottagare av otillräckliga sociala trygghetsförmåner"(51).

Domstolen fastställde dessutom att:

"I den mån som en sådan lagstiftning ger rätt till tilläggsförmåner avsedda att höja beloppet på pensioner från den sociala tryggheten, oberoende av varje sådan uppskattning av behov och av individuella förhållanden som kännetecknar biståndet, omfattas den av systemet för social trygghet i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Det faktum att samma lag även kan avse fördelar, som kan kvalificeras som socialt bistånd, kan med avseende på gemenskapsrätten inte ändra den egentliga karaktären av en förmån, som är knuten till och automatiskt underordnad en invaliditets-, ålders- eller efterlevandepension, som en social trygghetsförmån."(52)

95 Domstolen grundade sig i ett senare förfarande om fördragsbrott mot Republiken Frankrike(53), med anledning av upprätthållandet av en hemvistklausul inom ramen för beviljande av en tilläggsförmån som skulle garantera ett existensminimum i Frankrike, på de tidigare domarna i målen Biason(54) och Giletti(55) och dömde den anklagade medlemsstaten.

96 I domen i målet Newton(56) var det fråga om beviljandet av en "färdförmån"(57), som är en förmån för rörelsehindrade som, enligt tillämplig rättslig grund(58), beviljas "den person som lider av ett fysiskt handikapp, som gör att han inte kan gå, eller praktiskt taget inte kan gå, såvida han under en viss tid har vistats i Storbritannien, fortfarande vistas där och har sitt normala hemvist där. Färdförmånen är en kontantförmån som betalas ut per vecka och som inte är beroende av mottagarens inkomster."(59)

Domstolen fastställde i detta avseende följande:

"Med beaktande av den breda definitionen av kretsen av mottagare av ifrågavarande förmån, fyller en sådan lagstiftning i själva verket en dubbel funktion. Å ena sidan syftar den till att garantera en minimiinkomst för rörelsehindrade som står helt utanför systemet för social trygghet. Å andra sidan får mottagare av sociala trygghetsförmåner, som har ett fysiskt handikapp som påverkar deras rörlighetsförmåga, ett tillägg till sin inkomst.

Vad beträffar en arbetstagare eller egenföretagare, som på grund av tidigare yrkesverksamhet omfattas av systemet för social trygghet i den stat vars lagstiftning åberopas, skall följaktligen nämnda lagstiftning anses hänföras till området för social trygghet, i den mening som avses i artikel 51 i EG-fördraget och i tillämpningsföreskrifterna till denna bestämmelse, även om den skall kvalificeras på annat sätt för andra grupper av förmånstagare."(60)

97 I domen i målet Hughes(61) var det slutligen fråga om kvalificeringen av en förmån kallad "family credit". På Förenade kungarikets regerings invändning att förmånen inte hänför sig till någon av de i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 angivna grenarna av social trygghet(62) svarade domstolen följande:

"Det framgår av handlingarna att förmånen 'family credit' i själva verket har en dubbel funktion som består i att å ena sidan, som Förenade kungarikets regering har påpekat, kvarhålla lågt betalda arbetstagare i deras förvärvsverksamhet och å andra sidan täcka familjens kostnader, såsom särskilt framgår av det faktum att förmånen endast utbetalas då ett eller flera barn hör till den berördes familj, och att förmånens belopp förändras i förhållande till barnens ålder."(63)

Domstolen ansåg slutligen att förmånen "family credit" är en familjeförmån i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

98 Gemensamt för de mål som just har nämnts är att förmånerna i fråga även kan krävas av personer som inte uppbär sociala trygghetsförmåner. Dessa förmåner hade dessutom vid varje tillfälle en dubbel funktion.

99 Den förmån som är i fråga i förevarande mål har en helt annan struktur. Endast om det föreligger rätt till pension kan vårdbidrag erhållas. Enligt ordalydelsen i Bundespflegegeldgesetz, såsom den för övrigt på nytt förklarades vid den muntliga förhandlingen, måste man utgå från att det därvid inte enbart är fråga om rätt till ålderspension, utan att till exempel även utbetalning av en efterlevandepension kan ge rätt till utbetalning av den nämnda förmånen. Det avgörande är att vårdbidraget skall vara sekundärt till rätten till en pension.

100 Den österrikiska regeringen har i detta sammanhang i sin inlaga på ett betecknande sätt även talat om "huvudförmån". I den mån som det österrikiska vårdbidraget är fast knutet till en social trygghetsförmån, beviljas denna förmån slutligen på grundval av skäl som hänför sig till lagstiftningen om social trygghet. Förmånen har såtillvida kännetecken av en klassisk social trygghetsförmån.

101 Vårdbidraget som enligt den rättsliga definitionen i 1 § i Bundespflegegeldgesetz har till syfte att ge vårdbehövande personer möjlighet att föra ett självständigt liv som överensstämmer med deras behov, är i det avseendet relativt oberoende av det sociala sammanhang i vilket det beviljas(64). Risken för att ett vårdbehov skall uppstå har inget konkret samband med den ekonomiska och sociala situationen i en medlemsstat. Inte heller den vårdbehövandes möjlighet att, genom erhållande av ett bidrag, få råd till hjälp är knuten till något visst socialt eller samhälleligt sammanhang. Möjligheten som kan ges vårdbehövande personer att själva avgöra sina behov förutsätter just att dessa har en viss valfrihet även vad beträffar utformningen av den sociala miljön(65).

102 Förmånerna i det österrikiska vårdbidraget har i det avseendet syftet att bemöta "risken för vårdbehov" som ett socialt fenomen. Det har i ansökan om förhandsavgörande angetts - vilket den österrikiska regeringen har bekräftat i sin inlaga - att målsättningen för nyordningen av vårdomsorger har varit att "inrätta ett enhetligt system för vårdomsorger, med vilket det för första gången medges att vårdbehovet innebär en självständig social risk och att det finns ett samhälleligt ansvar för denna risk".

103 Som jag redan har anfört ovan innebär vårdbehovet ingen självständig risk i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71. Denna risk kan dock förknippas med många av de risker som uttryckligen nämns i artikeln. Vårdbehovet kan ha samband med åldern(66). Det är också tänkbart att vårdbehovet anses som en sjukdom(67) eller har samband med invaliditet(68) eller förvärvsoförmåga(69). Vårdbehov hos efterlevande kan även tänkas förekomma(70). Inom ramen för det österrikiska rättssystemet för vårdbidrag kan innehavare av efterlevandepension eventuellt även ha rättigheter.

104 På denna punkt kan den diskussion som förts i målet Molenaar om kvalificeringen av en vårdbidragsförmån återupptas. Enligt min uppfattning är det dock inte nödvändigt. Domstolen ansåg i domen i det ovannämnda målet, med vetskap om det faktum att beroende som en social risk kan uppträda i många former, att risken i fråga omfattades av de risker som angetts i artikel 4.1. Domstolen lät sig för denna kvalificering i målet Molenaar vägledas av det organisatoriska sambandet mellan vårdförsäkringen och sjukförsäkringen(71). Det finns därför enligt min mening inget hinder för att inordna vårdbidraget under en annan risk, om lagstiftaren i en annan medlemsstat har valt ett annat organisatoriskt samband. Eftersom vårdbidraget är sekundärt till den pension som betecknats som huvudförmån, skall det ha samma rättsliga beteckning som förmånen i fråga.

105 Ur denna synvinkel är vårdbidraget inte någon förmån som utges enligt ett "annat" system än de förmåner som anges i artikel 4.1, i den mening som avses i artikel 4.2a i förordningen. Vårdbidraget är följaktligen inte heller någon "särskild förmån" som, i den mening som avses i artikel 4.2a b, har till syfte att "uteslutande ge ett särskilt skydd för handikappade". För att detta skulle vara fallet måste frågan om förmånens karaktär av särskild förmån för det första kunna besvaras jakande, vilket inte är möjligt här. För det andra kan begreppet vårdberoende som ett socialt fenomen inte likställas med ett handikapp. En handikappad person kan visserligen vara beroende av vård, men det finns dock ett antal andra orsaker, såsom sjukdom, olycksfall eller ålderdom, som kan framkalla ett beroende som således inte kan hänföras till ett handikapp.

106 Eftersom således vårdbidraget inte skall anses som en "särskild icke avgiftsfinansierad förmån", i den mening som avses i artikel 4.2a, kan artikel 10a inte tillämpas. Om samordningsbestämmelserna därför inte kan tillämpas, skall de allmänna reglerna tillämpas, det vill säga att hemvistklausulen i enlighet med artikel 10 i förordning nr 1408/71 inte skall tillämpas på kontantförmåner.

107 Då den omtvistade förmånen inte har de kännetecken som utmärker en särskild icke avgiftsfinansierad förmån och hemvistklausulen följaktligen inte skall tillämpas i gemenskapsrätten, är det inte nödvändigt att ta ställning till det argument som kommissionen har anfört i andra hand, att en gränsarbetare, som i ett fall som det förevarande under 40 år har betalat avgifter till det sociala trygghetssystemet i en medlemsstat, men på grund av hemvistklausulen har förvägrats rätten till en förmån, genom artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) skall ges möjlighet att åberopa sina rättigheter.

108 Farhågorna från vissa parter i förevarande mål att förordning nr 1247/92, som medger att en hemvistklausul tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, på det sättet skulle kunna sättas ur funktion är följaktligen ogrundade. Artikel 10a och bilaga II a skulle ju i så fall praktiskt taget sakna betydelse och endast ha ett symboliskt värde, vilket gemenskapslagstiftaren säkert inte har menat.

109 Den väsentliga skillnaden mellan de förmåner som omfattas av förordning nr 1247/92 och den omtvistade förmånen i förevarande mål är att den senare har samband med ett socialt trygghetsförhållande. Då artikel 10 därigenom skall tillämpas är artikel 19 inte tillämplig. Den senare skall tillämpas enbart då det är fråga om en förmån vid sjukdom.

110 Genom att den sekundära förmånen är beroende av en avgiftsfinansierad social trygghetsförmån blir den slutligen också avgiftsfinansierad, eftersom enbart vårdberoendet inte ger upphov till någon rättighet. Även om detta inte har någon betydelse för det föreslagna svaret, skall det trots detta än en gång fastställas. Det faktum att vårdbidraget inte finansieras av sjukförsäkringen (vars avgift har höjts), utan härrör från statliga källor hindrar inte detta konstaterande, eftersom det i detta avseende endast är fråga om en annan ekonomisk fördelning och inte om ett strikt avskiljande av systemen. Det senare skulle vara fallet enbart om beviljandet av ett vårdbidrag var knutet till den sociala trygghetsförsäkringen.

111 Den österrikiska regeringens argument att de utbetalningar som härrör från statliga medel är högre än de belopp som har frigjorts genom höjningen av sjukförsäkringsavgifterna är inte heller övertygande. Detta resultat (som förmodas vara exakt) är följden av en matematisk beräkning, och inte av en ändring av systemen. En sådan ändring - och således tillämpning av en annan bestämmelse - skulle föreligga endast om alla vårdberoende personer, och inte endast de som i någon form är berättigade till pension, skulle ha rätt att av staten kräva ett vårdbidrag. Endast då det föreligger en allmän rätt till vårdbidrag i fall av vårdberoende, är det fråga om en förmån som är en icke avgiftsfinansierad förmån.

112 Artikel 10a i förordning nr 1408/71 är således inte tillämplig i förevarande fall. Den skall endast tillämpas om förmånen i fråga är såväl en icke avgiftsfinansierad förmån som en särskild förmån i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

VI - Förslag till avgörande

113 Jag föreslår att domstolen skall besvara tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen på följande sätt:

Det faktum att rätten till vårdbidrag (Pflegegeld) enligt Bundespflegegeldgesetz (BGBl. 110/1993), i dess nuvarande lydelse, är avhängig av att den vårdbehövande personen har sitt vanliga hemvist i Österrike, strider mot artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 1247/92, eftersom denna förmån inte är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån.

(1) - I dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 136, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 124); konsoliderad version (EGT C 325, s. 1).

(2) - Dom av den 5 mars 1998 i målet Molenaar (REG 1998, s. I-843).

(3) - C-20/96 (REG 1997, s. I-6057).

(4) - C-297/96 (REG 1998, s. I-3467).

(5) - C-90/97 (REG 1999, s. I-1075).

(6) - Se fotnoterna 4-6.

(7) - Se ovan fotnot 4.

(8) - Se ovan fotnot 5.

(9) - Se ovan fotnot 6.

(10) - Generaladvokaten Cosmas' förslag till avgörande av den 9 december 1997 (REG 1998, s. I-846), punkt 3.

(11) - I detta mål var parterna i förfarandet sökanden och svaranden i målet vid den nationella domstolen, den tyska, den österrikiska och den svenska regeringen samt kommissionen.

(12) - Se punkt 16 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(13) - Se punkt 17 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(14) - Se punkt 17 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(15) - Se punkt 18 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(16) - Se punkt 19 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(17) - Se punkt 20 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(18) - Se generaladvokaten Cosmas' förslag till avgörande, under IX (ovan fotnot 11).

(19) - Se punkt 22 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(20) - Se punkt 23 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(21) - Se punkterna 24 och 25 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(22) - Dom av den 29 september 1976 i mål 17/76, Brack (REG 1976, s. 1429), och av den 22 maj 1980 i mål 143/79, Walsh (REG 1980, s. 1639).

(23) - Se dom av den 11 juli 1980 i mål 150/79, kommissionen mot Belgien (REG 1980, s. 2621).

(24) - Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), konsoliderad version (EGT C 325, 10.12.1992, s. 96).

(25) - Se sjätte övervägandet i förordning nr 1247/92 i vilket nämns "ett samordningssystem som avviker från det som har fastställts i förordning (EEG) nr 1408/71".

(26) - Min kursivering.

(27) - Se ovan fotnot 4.

(28) - Se ovan fotnot 5.

(29) - Se ovan fotnot 6.

(30) - Se domen i målet Snares (ovan fotnot 4, punkterna 30-32).

(31) - Se punkt 33 i domen i målet Partridge (ovan fotnot 5).

(32) - Se punkt 24 i domen i målet Swaddling (ovan fotnot 6).

(33) - Dom av den 2 december 1964 i mål 24/64 (REG 1964, s. 1259, se s. 1375).

(34) - Se punkt 30 i domen i målet Snares (ovan fotnot 4).

(35) - Se artikel 24.1 i rådets förordning nr 3 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT av den 16 december 1958, s. 561 ff.). Enligt denna artikel är det lagstiftningar "enligt vilka förmåner vid invaliditet i princip beräknas med hänsyn till fullgjorda försäkringsperioder".

(36) - Se domen i målet Dingemans (ovan fotnot 34, s. 1275).

(37) - Se ovan fotnot 4.

(38) - Se ovan fotnot 5.

(39) - Se ovan fotnot 6.

(40) - Se punkt 31 i domen i målet Snares (ovan fotnot 4, min kursivering). Den tyska texten har följande lydelse: "Wie zudem aus dem Wortlaut von Artikel 10a hervorgeht, setzt diese Bestimmung voraus, dass die von ihr erfaßten Leistungen im Übrigen unter Artikel 4 Absatz 2a der Verordnung Nr 1408/71 in der Fassung der Verordnung Nr 1247/92 fallen". ["Dessutom framgår det av själva ordalydelsen av artikel 10a att de förmåner som bestämmelsen avser även omfattas av artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 1247/92."]

(41) - Min kursivering.

(42) - Se artikel 4.4 i förordning nr 1408/71.

(43) - Se åttonde övervägandet i förordningen.

(44) - Min kursivering.

(45) - Se fjärde övervägandet i förordning nr 1247/92.

(46) - Dom av den 9 oktober 1974 i mål 24/74, Biason (REG 1974, s. 999), av den 24 februari 1987 i de förenade målen 379/85-381/85 och 93/86, CRAM Rhône-Alpes mot Giletti (REG 1987, s. 955), av den 12 juli 1990 i mål C-236/88, kommissionen mot Frankrike (REG 1990, s. 3163; svensk specialutgåva, volym 10, s. 469), och av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton (REG 1991, s. I-3017).

(47) - Målet Biason (ovan fotnot 47).

(48) - Se punkterna 9-12 i domen i målet Biason (ovan fotnot 47).

(49) - De förenade målen 379/85-381/86 och 93/86 (ovan fotnot 47).

(50) - Se punkt 4 i domen.

(51) - Se punkt 10 i domen (min kursivering).

(52) - Se punkt 11 i domen.

(53) - Se domen i det ovannämnda målet C-236/88 (ovan fotnot 47).

(54) - Se ovan fotnot 47.

(55) - Se ovan fotnot 47.

(56) - Se ovan fotnot 47.

(57) - Se punkt 2 i domen.

(58) - Se punkt 5 i domen.

(59) - Se punkt 5 i domen.

(60) - Se punkterna 14 och 15 i domen (min kursivering).

(61) - Dom av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes (REG 1992, s. I-4839).

(62) - Se punkt 18 i domen.

(63) - Se punkt 19 i domen (min kursivering).

(64) - Se dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391; svensk specialutgåva, volym 9, s. 683), punkt 16, och domen i målet Snares (ovan fotnot 4), punkt 43.

(65) - Möjligheten att erhålla vårdtjänster; avlöning av närstående personer som ger vården; fördelning av medel för olika mål eller liknande.

(66) - Se artikel 4.1 c.

(67) - Se artikel 4.1 a och domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3).

(68) - Se artikel 4.1 b.

(69) - Se artikel 4.1 e.

(70) - Se artikel 4.1 d.

(71) - Se domen i målet Molenaar (ovan fotnot 3), punkt 24.

Full & Egal Universal Law Academy