Generaladvokatens förslag till avgörande
1 Kommissionen har den 23 augusti 1999, med stöd av artikel 226 EG, väckt talan om fördragsbrott mot Republiken Frankrike. Kommissionen har yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler(1), genom att inte inom den föreskrivna fristen underrätta kommissionen om att de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet antagits eller genom att inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa direktivet. Kommissionen har dessutom yrkat att Republiken Frankrike skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Gällande gemenskapslagstiftning
2 Direktivet har till syfte att fastställa standarder för sändning av televisionssignaler. Enligt artikel 8.1 "[skall m]edlemsstaterna sätta ... i kraft de lagar, förordningar och andra bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet inom nio månader efter dagen för direktivets ikraftträdande", och de "skall genast underrätta kommissionen om detta". Direktivet trädde i kraft den dag som det publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, nämligen den 23 november 1995. Medlemsstaterna var därför tvungna att införliva direktivet senast den 23 augusti 1996.
3 Rådets direktiv 92/38/EEG av den 11 maj 1992 om antagande av standarder för satellitsändning av televisionssignaler(2) upphävdes genom artikel 7 i direktivet. Detta upphävande trädde i kraft den dag då 1995 års direktiv senast skulle ha införlivats av medlemsstaterna.
Fördragsbrottsförfarandet och parternas yrkanden
4 Den franska regeringen inkom inte med någon information om att åtgärder vidtagits för att införliva direktivet, och kommissionen förfogade inte över några uppgifter som gav kommissionen möjlighet att dra den slutsatsen att Republiken Frankrike vidtagit alla nödvändiga åtgärder. Kommissionen sände därför med stöd av artikel 169 första stycket i EG-fördraget (nu artikel 226 första stycket EG) den 16 januari 1997 en formell underrättelse till Republiken Frankrike i vilken kommissionen bland annat uppmanade denna stat att inkomma med yttrande inom två månader.
5 Den franska regeringen svarade inte på denna skrivelse inom den i skrivelsen föreskrivna tiden. Kommissionen riktade därför, fortfarande med stöd av artikel 169 första stycket i fördraget, den 14 oktober 1998 ett motiverat yttrande till Republiken Frankrike, i vilket kommissionen konstaterade att denna stat hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet och EG-fördraget genom att inte underrätta kommissionen om att de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet antagits eller genom att inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa direktivet. Kommissionen uppmanade den franska regeringen att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa detta.
6 De franska myndigheterna svarade först på det motiverade yttrandet genom en skrivelse av den 15 december 1998. I denna skrivelse medgav de att direktivet hade införlivats för sent, men försvarade sig med att ett regeringsskifte hade medfört att lagstiftningsförfarandet hade blivit försenat samt begärde att kommissionen skulle ge dem en ytterligare frist om två månader för att kunna fastställa en exakt tidsplan för införlivandet av direktivet. De franska myndigheterna önskade dessutom ha ett möte med berörda enheter inom kommissionen för att presentera de texter som var under utarbetande för att införliva direktivet. Det framgår av såväl kommissionens som Republiken Frankrikes inlagor att detta möte ägde rum den 22 januari 1999.
De franska myndigheterna skickade den 8 juni 1999 en andra skrivelse till kommissionen i vilken de uppgav bland annat att förfarandet för att införliva direktivet hade inletts. För att så fort som möjligt avsluta införlivandet hade regeringen erhållit ett förslag till en ändring av ett lagförslag om audiovisuella hjälpmedel i samband med att det lagförslaget behandlades för första gången. Ändringen avsåg just ett införlivande av direktivet. Myndigheterna preciserade att detta lagförslag skulle komma att behandlas av senaten under hösten 1999.
7 Kommissionen har dock inte erhållit någon som helst information om att lagförslaget har antagits. Kommissionen har därför dragit den slutsatsen att direktivet inte har införlivats och har till följd därav beslutat att väcka förevarande talan mot Republiken Frankrike med stöd av artikel 226 andra stycket EG. Till stöd för sin ansökan har kommissionen gjort gällande att med hänsyn till att det framgår av domstolens rättspraxis att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i ett direktiv, har Republiken Frankrike inte uppfyllt sina skyldigheter, eftersom denna medlemsstat inte hade vidtagit någon åtgärd för att införliva direktivet vid den tidpunkt när fristen enligt direktivet löpte ut.
8 Den franska regeringen har i sitt svaromål inte bestritt att nödvändiga nationella bestämmelser inte antagits för att införliva direktivet. Regeringen har endast framhållit att arbetet med att införliva direktivet pågår och att detta bör utmynna i ett slutligt antagande av dels de lagbestämmelser som beskrivs i den skrivelse av den 8 juni 1999(3) som skickades som svar på det motiverade yttrandet, dels ett antal rättsakter som har karaktär av förordningar. Den franska regeringen har försäkrat att den under alla omständigheter har gjort mycket stora ansträngningar för att avsluta införlivandet under juni månad år 2000.
I samma skrivelse har den franska regeringen anmärkt att den i artikel 8 i direktiv 95/47 föreskrivna tiden om nio månader, inom vilken medlemsstaterna skall införliva direktivet, är väldigt kort. Detta särskilt med hänsyn till att 1992 års direktiv upphävs och ersätts av detta direktiv med stöd av artikel 7(4). Enligt den franska regeringen är det med beaktande av rättssäkerheten inte en alldeles enkel situation och det gör det särskilt svårt att införliva direktivet med nationell rätt. Regeringen har dock medgett att den begränsade tidsfrist som medlemsstaterna erhållit för att införliva direktivet inte kan rättfärdiga att de nödvändiga nationella införlivandeåtgärderna har vidtagits för sent.
Bedömningen av om det föreligger fördragsbrott
9 Jag anser att talan i förevarande mål är välgrundad. Det är ostridigt att Republiken Frankrike inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet och EG-fördraget. Införlivandeförfarandet har inte avslutats, och ännu denna dag har Republiken Frankrike inte införlivat direktivet, vilket den franska regeringen själv har tillstått. Det förhållandet att förfarandet som skall leda till att de nödvändiga nationella åtgärderna vidtas pågår och att de franska myndigheterna har ansträngt sig för att detta skall vara avklarat senast i juni 2000 innebär, varken nu eller senare, att fördragsbrottssituationen försvinner. Det framgår klart av domstolens rättspraxis att "förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas utifrån medlemsstatens situation vid utgången av den frist som angivits i det motiverade yttrandet och att domstolen inte skall beakta senare förändringar"(5).
10 Det skall dessutom tilläggas att Republiken Frankrikes underlåtelse att införliva direktivet inte kan berättigas av att den i artikel 8 i direktivet föreskrivna fristen, inom vilken medlemsstaterna skall införliva direktivet, skulle vara alltför kort. På denna punkt är rättspraxis också mycket klar genom att den fastslår att "medlemsstaternas regeringar deltar i det förberedande arbetet med utformningen av direktiven och följaktligen måste vara i stånd att inom den fastställda fristen utarbeta de lagbestämmelser som behövs för genomförandet av direktiven"(6).
Rättegångskostnader
11 Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Frankrike har tappat målet anser jag att denna stat skall ersätta rättegångskostnaderna.
Förslag till avgörande
12 Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen skall fastställa följande:
1) Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.
2) Republiken Frankrike skall ersätta rättegångskostnaderna.
(1) - EGT L 281, s. 51, nedan kallat direktivet.
(2) - EGT L 137, s. 17.
(3) - Se punkt 6 i detta förslag till avgörande.
(4) - Se punkt 3 i detta förslag till avgörande.
(5) - Dom av den 11 juni 1998 i mål C-232/95 och C-233/95, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-3343), punkt 38. Se dessutom dom av den 17 september 1996 i mål C-289/94, kommissionen mot Italien (REG 1996, s. I-4405), punkt 20, och av den 3 juli 1997 i mål C-60/96, kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-3827), punkt 15.
(6) - Dom av den 1 mars 1983 i mål 301/81, kommissionen mot Belgien (REG 1983, s. 467, punkt 11; svensk specialutgåva, volym 7, s. 39). Se även dom av den 12 oktober 1982 i mål 148/81, kommissionen mot Belgien (REG 1982, s. 3555, punkt 5).
Full & Egal Universal Law Academy