Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Statligt stöd - Begrepp - Stöd som härrör från statliga medel - Stöd som beviljats av ett privaträttsligt bolag som till största delen ägs av en offentlig sammanslutning - Företagets medel kontrolleras fortlöpande av staten - Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
2. Statligt stöd - Begrepp - Finansiellt stöd som en medlemsstat beviljar ett privat eller offentligt företag - Bedömning med utgångspunkt i hur en privat investerare skulle ha agerat - De förhållanden som råder då stödet beviljas tas i beaktande
(Artikel 87.1 EG)
3. Statligt stöd - Begrepp - Utgångspunkt tagen i hur en privat investerare skulle ha agerat - Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning - Domstolsprövning - Gränser
(Artikel 87.1 EG)
4. Statligt stöd - Återvinning av rättsstridigt stöd - Skyldighet som följer av rättsstridigheten - Syfte - Återställande av den tidigare situationen
(Artikel 88.2 EG)
5. Statligt stöd - Återvinning av rättsstridigt stöd - Villkoren för återbetalning - En privat fordringsägares agerande - Skyldighet att utnyttja alla tillgängliga rättsmedel, även likvidation av stödmottagaren
(Artikel 88.2 EG)
6. Statligt stöd - Återvinning av rättsstridigt stöd - Fastställande av vem som är betalningsskyldig när tillgångar överlåtits på ett dotterbolag - Kriteriet om "ekonomisk kontinuitet" för ett företag
(Artikel 88.2 EG)
Sammanfattning
1. De finansiella tillgångarna i ett privaträttsligt bolag som till största delen ägs av en offentlig sammanslutning och vars handlande kontrolleras av den sistnämnda, kan betecknas som statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 EG, då tillgångarna fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga offentliga myndigheter.
( se punkt 33 )
2. Begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG kan omfatta inte enbart konkreta förmåner såsom subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter.
Det följer emellertid av principen om likabehandling av privata och offentliga företag att kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan kvalificeras som statligt stöd.
För att således fastställa huruvida offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital, oavsett formen, skulle kunna utgöra statligt stöd, skall det bedömas huruvida en privat investerare, som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn, under liknande omständigheter skulle ha gjort lika stora kapitaltillskott, med beaktande av i synnerhet tillgänglig information och den utveckling som förefaller trolig vid tidpunkten för tillskotten.
( se punkterna 35-38 )
3. Domstolsprövningen av en rättsakt som förutsätter en komplicerad ekonomisk bedömning, där kommissionen har att utgå från hur en privat investerare skulle ha agerat då den fastställer huruvida offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital utgör statligt stöd, skall endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk.
( se punkt 39 )
4. Att ett rättsstridigt stöd upphävs genom återkrav är en logisk följd av att det har slagits fast att stödet är rättsstridigt.
( se punkterna 53 och 66 )
5. För att på ett korrekt sätt verkställa ett beslut av kommissionen som innebär krav på återvinning av stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden, skall medlemsstaten handla så som en privat fordringsägare skulle ha gjort. Den skall utan dröjsmål verka för återbetalning av stödet med utnyttjande av alla tillgängliga rättsmedel, även utmätning av stödmottagarens tillgångar och om nödvändigt likvidation av denna.
( se punkterna 68 och 69 )
6. Möjligheten för ett företag i ekonomiska svårigheter att vidta skuldsaneringsåtgärder kan inte uteslutas a priori på grund av krav på återbetalning av statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.
Att emellertid tillåta ett företag i svårigheter, som står i begrepp att försättas i konkurs, att utan vidare under tiden som det formella undersökningsförfarandet pågår avseende det stöd som enskilt angår företaget, bilda ett dotterbolag till vilket företaget därefter överför de mest lönsamma delarna av sin produktion innan undersökningsförfarandet avslutats, skulle innebära att möjlighet medgavs för varje företag att undandra tillgångar från moderbolaget vid återkrav av stöd, vilket skulle riskera att medföra att återkravet av stödet helt eller delvis fråntogs sin verkan.
För att förhindra att de positiva effekterna av beslutet att återkräva stödet omintetgörs och snedvridningen av konkurrensen på marknaden fortsätter, kan kommissionen kräva att återkravet inte skall begränsas till det ursprungliga företaget utan utvidgas till att även gälla det företag som fortsätter det ursprungliga företagets verksamhet med utnyttjande av överförda produktionsmedel i den utsträckning som vissa omständigheter vid överföringen gör att en ekonomisk kontinuitet kan konstateras mellan de båda företagen.
( se punkterna 76-78 )
Parter
I de förenade målen C-328/99 och C-399/00,
Republiken Italien, företrädd av U. Leanza, i egenskap av ombud, biträdd av O. Fiumara, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande i mål C-328/99,
SIM 2 Multimedia SpA, Pordenone (Italien), företrätt av A. Vianello, avvocato, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande i mål C-399/00,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Rozet, i egenskap av ombud, biträdd av A. Abate och E. Cappelli, avvocati, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en talan om, i mål C-328/99, ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2000/536/EG av den 2 juni 1999 om det statliga stöd som Italien har beviljat företaget Seleco SpA (EGT L 227, 2000, s. 24), och, i mål C-399/00, om ogiltigförklaring av artikel 2.1 i nämnda beslut, i den mån Republiken Italien genom denna åläggs att vidta nödvändiga åtgärder för att från Seleco Multimedia Srl återvinna det stöd som Seleco SpA beviljats, i den utsträckning det inte kan återvinnas från Seleco SpA,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden på andra avdelningen R. Schintgen, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna C. Gulmann (referent), V. Skouris, F. Macken och J.N. Cunha Rodrigues,
generaladvokat: L.A. Geelhoed,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 30 maj 2001 av: Republiken Italien, företrädd av O. Fiumara, SIM 2 Multimedia SpA, företrätt av A. Vianello och T. Ballarino, avvocato, och kommissionen, företrädd av G. Rozet och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Abate,
och efter att den 27 september 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Republiken Italien har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 1 september 1999 och registrerades under målnummer C-328/99, med stöd av artikel 230 första stycket EG väckt talan om
- i första hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2000/536/EG av den 2 juni 1999 om det statliga stöd som Italien har beviljat företaget Seleco SpA (EGT L 227, 2000, s. 24) (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), och
- i andra hand ogiltigförklaring av detta beslut i den mån det innebär att Republiken Italien åläggs att vidta nödvändiga åtgärder för att från Seleco SpA (nedan kallat Seleco) återvinna det oförenliga stöd som beviljats år 1996 av Ristrutturazione Elettronica SpA (nedan kallat REL), samt i den mån det innebär att Republiken Italien åläggs att vidta nödvändiga åtgärder för att från Seleco Multimedia Srl (nedan kallat Multimedia), och alla andra företag till vilka tillgångar har överförts, återvinna det oförenliga stöd som beviljats Seleco, i den utsträckning det inte kan återvinnas från det sistnämnda bolaget.
2 SIM 2 Multimedia SpA (nedan kallat SIM Multimedia), som är Multimedias rättsliga efterträdare, har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 6 september 1999 och registrerades under målnummer T-195/99, väckt talan om ogiltigförklaring av artikel 2.1 i det ifrågasatta beslutet i den mån det i denna föreskrivs att Republiken Italien skall vidta nödvändiga åtgärder för att från Multimedia återvinna det oförenliga stöd som beviljats Seleco, i den utsträckning det inte kan återvinnas från det sistnämnda bolaget.
3 I enlighet med artikel 47 tredje stycket i EG-stadgan för domstolen och artikel 80 i förstainstansrättens rättegångsregler har förstainstansrätten, genom beslut av den 16 oktober 2000, förklarat att den avstår från fortsatt handläggning av mål T-195/99 till förmån för domstolen så att denna får pröva yrkandet om ogiltigförklaring. Målet registrerades vid domstolens kansli den 31 oktober 2000 under målnummer C-399/00.
4 På grund av sambandet mellan de två målen har domstolens ordförande, genom beslut av den 5 februari 2001, beslutat att de skall förenas vad gäller det muntliga förfarandet och domen, i enlighet med artikel 43 i domstolens rättegångsregler.
Tillämpliga bestämmelser
5 Enligt artikel 87.1 EG är "[o]m inte annat föreskrivs i detta fördrag, ... stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna".
6 I artikel 88.2 första stycket EG fastställs följande:
"Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer."
7 Enligt lydelsen av artikel 88.3 EG skall "[k]ommissionen ... underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut."
Bakgrund till tvisten
Berörda parter
8 Seleco var verksamt på marknaden för hemelektronik och då särskilt inom områdena för färgteveapparater, dekodrar för krypterade program samt videoprojektorer och monitorer.
9 Multimedia grundades år 1995. I mars 1996 överförde Seleco de mest lönsamma delarna av sin verksamhet (videoprojektorer och monitorer) till Multimedia. Det tillsköt därvid kapital uppgående till 29 miljarder ITL och inträdde som ensam ägare. I juni 1996 ombildades Multimedia till aktiebolag. I juli 1996 sålde Seleco 33,33 procent av sina aktier i Multimedia till Italtel och 33,33 procent till Friulia SpA (nedan kallat Friulia). Försäljningspriset uppgick till 10 miljarder ITL för var och en av aktieposterna. Återstående aktier överfördes till ett bulvanföretag tillhörande Seleco och såldes därefter till ett privat bolag vid en exekutiv auktion den 20 december år 1997, inom ramen för avvecklingen av Seleco.
Föremålet för det ifrågasatta beslutet
10 Vid utgången av år 1993 uppgick SOpA:s (nedan kallat SO, Friulias och REL:s andelar av Selecos aktiekapital till i nämnd ordning 37 procent, 3,7 procent och 59,3 procent. SOär ett privat bolag. Friulia är ett finansbolag som helt kontrolleras av regionen Friuli-Venezia Giulia, inom vilken det har till uppgift att främja den ekonomiska utvecklingen. REL är ett bolag grundat år 1982, kontrollerat av det italienska industri-, handels- och hantverksministeriet, vars syfte var att verka för en omorganisation av hemelektroniksektorn. Detta skulle ske genom att nya bolag skulle bildas, andelar i andra bolag skulle förvärvas och krediter skulle beviljas till företag i vilka REL var delägare.
11 Vid samma tid hade förlusterna i Seleco blivit så betydande att dess aktieägare enligt italiensk lagstiftning inte hade något annat val än att antingen inleda en avveckling av företaget eller få till stånd ett tillskott av kapital. Under dessa omständigheter beslutade aktieägarna först att låta bolaget träda i likvidation (bolagsstyrelsens beslut av den 1 februari 1994) och därpå, efter det att de italienska myndigheterna ingripit med anledning av de sociala problem som beslutet om likvidation skulle medföra, kom de överens om att kapital skulle tillskjutas.
12 Enligt denna överenskommelse skulle REL täcka samtliga förluster som översteg aktiekapitalet, inklusive den del som skulle ha betalats av de övriga aktieägarna, medan de sistnämnda skulle återställa Selecos aktiekapital. Avtalet som slöts mellan REL och de övriga aktieägarna bekräftades genom ett beslut av det italienska ministerrådet innan Seleco informerades. På detta vis avstod REL delvis från sina fordringar på Seleco (16,8 miljarder ITL av totalt 82 miljarder), Friulia tillsköt 13 miljarder ITL (varav 7 miljarder utgjorde kapitaltillskott och 6 miljarder ITL utgjordes av omvandlingen av ett lån, som Seleco tidigare beviljats, till aktier i detta bolag), SOtillsköt 19 miljarder ITL och ett konsortium av italienska banker tillsköt 10,5 miljarder ITL.
13 Efter det att dessa åtgärder vidtagits fördelade sig det nya aktiekapitalet enligt följande: SOs innehav uppgick till 42,64 procent, Friulias till 28,89 procent, bankkonsortiets till 23,33 procent och de anställdas på Seleco till 5,13 procent.
14 Under åren 1994 och 1995 registrerades alltjämt svåra förluster i Seleco, vilket medförde att bolaget i slutet av år 1995 på nytt tvingades välja mellan likvidation och kapitaltillskott. Det beslutades på nytt om kapitaltillskott. I synnerhet en ny aktieägare, det privata bolaget SOREC, sköt till 28,8 miljarder ITL. I februari 1996 fördelade sig Selecos kapital enligt följande: SOREC 87,91 procent, SO5,22 procent, Friulia 3,49 procent, bankkonsortiet 2,82 procent och de anställda 0,56 procent. I april 1996 beviljade Friulia Seleco ett konvertibelt lån på 12 miljarder ITL, mot en säkerhet som utgjordes av fyra varumärken tillhörande Seleco. I juni samma år eftergav REL sin återstående fordran på 65,2 miljarder till Seleco, mot ett belopp på 20 miljarder ITL.
15 Då dessa åtgärder i juridiskt hänseende inte var tillräckliga för att tillåta att Selecos verksamhet upprätthölls, blev andra åtgärder nödvändiga. Seleco utfärdade därför ett obligationslån som tecknades av ett bankkonsortium och sålde två tredjedelar av sitt aktieinnehav i Multimedia, såsom angivits i punkt 9 i förevarande dom.
16 Seleco försattes i konkurs den 17 april 1997. Konkursförvaltaren väckte talan om återvinning med anledning av den inlösen, för ett belopp av 20 miljarder ITL, som gjorts av Selecos resterande skuld till REL på 65,2 miljarder ITL. Den italienska domstol vid vilken tvisten var anhängig beslutade att Friulias fordran på Seleco inte skulle vara förenad med förmånsrätt. Friulia tillerkändes 1 miljard ITL i ersättning för förlusten av panträtten i de fyra varumärken tillhörande Seleco som hade ställts som säkerhet.
Det ifrågasatta beslutet
17 Efter att ha fått kännedom om att det stöd till Seleco som hade meddelats kommissionen av den självständiga regionen Friuli-Venezia Giulia redan hade genomförts och att REL, på grundval av ett avtal som slutits under år 1994, delvis avstått från sina fordringar på Seleco för att täcka förlusterna från verksamhetsåret 1993, beslutade kommissionen den 27 september 1994 att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG). Efter att därpå genom pressen ha fått kännedom om att andra statliga ingripanden gjorts till förmån för Seleco, utvidgade kommissionen genom beslut av den 3 februari 1998 nämnda förfarande till att även omfatta dessa ytterligare åtgärder.
18 Detta förfarande avslutades genom att det ifrågasatta beslutet antogs, i vilket följande stadgas:
"Artikel 1
Följande statliga stöd som Italien har verkställt till förmån för Seleco SpA är oförenligt med den gemensamma marknaden:
a) Ristrutturazione Elettronica SpA:s avstående från en del, 16,8 miljarder lire, av sin fordran på 82 miljarder lire under 1994.
b) Seleco SpA:s lösen av sin resterande skuld till Ristrutturazione Elettronica Spa på 65,2 miljarder lire för ett belopp av 20 miljarder lire år 1996.
c) Friulia SpA:s omvandling till aktier av ett lån på sex miljarder lire som detta företag beviljat under 1992.
d) Kapitaltillskottet med sju miljarder lire från Friulia SpA under 1994.
e) Friulia SpA:s beviljande under 1996 av ett konvertibelt lån av 12 miljarder lire till sju procents ränta mot säkerhet i fyra varumärken som ägdes av Seleco SpA.
Artikel 2
1. Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva de stöd som avses i artikel 1, och som redan olagligen har ställts till stödmottagarnas förfogande, från Seleco SpA och i andra hand för den del som inte kan återvinnas från Seleco SpA, från Seleco Multimedia Srl och varje annat företag som har dragit fördel av överföringar av tillgångar av sådan art att de kan förta verkningarna av detta beslut.
2. Återkravet skall ske i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning. Det belopp som skall återkrävas löper med ränta från och med den dag då stödet betalades ut till stödmottagaren fram till dess att det faktiskt återbetalas. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som användes vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd vid den tidpunkt då stödet beviljades.
Artikel 3
Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.
Artikel 4
Detta beslut riktar sig till Republiken Italien."
19 Det är under dessa omständigheter som Republiken Italien och SIM Multimedia har väckt den förevarande talan mot det ifrågasatta beslutet.
Prövning i sak
20 Den italienska regeringen har bestridit att de transaktioner som genomförts av REL och Friulia är att beteckna som statligt stöd och att den är skyldig att från Seleco återkräva det påstådda stöd som detta bolag mottagit från REL under år 1996, liksom att den skulle vara skyldig att återkräva det så kallade statliga stödet från Multimedia. Endast den sistnämnda skyldigheten är föremål för SIM Multimedias talan.
Huruvida REL:s och Friulias transaktioner skall kvalificeras som statligt stöd
Parternas argument
21 Den italienska regeringen har gjort gällande att även om de två kapitaltillskotten till Seleco under åren 1994 och 1996 visserligen innebar ett visst risktagande, fanns det likväl rimliga vinstutsikter. Den italienska regeringen har i detta avseende erinrat om att de statliga kapitaltillskotten under år 1994 uppgått till belopp på i storleksordningen 30 miljarder ITL och de privata tillskotten till ungefär 32 miljarder ITL. Under år 1996 tillsköt Friulia ett belopp på 12 miljarder ITL och REL ett belopp på 45 miljarder ITL, medan privata investerare tillsköt 40,8 miljarder ITL. Den omständigheten att ett betydande kapitaltillskott tillförts från privata investerare visar att de två kapitaltillskotten, vilka syftade till att få i gång verksamheten i Seleco, kan anses vara rimliga för en privat investerare som handlar under normala marknadsekonomiska villkor.
22 Regeringen har tillbakavisat kommissionens argument att de offentliga myndigheterna skulle ha förmått de privata investerarna att tillskjuta kapital. I själva verket var det de offentliga organen som beslutade att de endast skulle medverka under förutsättning att även privata investerare var beredda att delta.
23 Vad gäller den transaktion som genomfördes av REL under år 1994, har den italienska regeringen påpekat att det överhuvudtaget inte ställts någon säkerhet för fordran på 82 miljarder ITL och att REL, i händelse av Selecos likvidation, praktiskt taget inte skulle ha någon möjlighet att få tillbaka ens en del av det satsade kapitalet. Under dessa omständigheter föredrog REL att avstå från en femtedel av sin fordran, under förutsättning att övriga investerare garanterade det totala kapitaltillskottet. På det sättet kunde REL avveckla en del av sitt innehav av Selecos kapital, i enlighet med sitt åtagande mot kommissionen att överlåta sitt ägande i företag inom sektorn till privata aktieägare. REL hade dessutom befogade förväntningar på att erhålla betalning av de återstående fyra femtedelarna av sin fordran. Det var samma skäl som år 1996 föranledde REL att efterge den återstående skulden på 65,2 miljarder ITL mot ett belopp av 20 miljarder ITL.
24 Vad gäller Friulia har den italienska regeringen konstaterat att även om regionen Friuli-Venezia Giulia innehar en majoritetsandel av detta företags aktiekapital, har ändå de privata delägarna betydande befogenheter i företaget vad gäller beslutsfattande och att dra sig ur åtaganden. Det var med egna medel som Friulia ingrep åren 1994 och 1996. Följaktligen var detta företags ingripande inte av offentlig natur.
25 Friulia hade år 1994 under alla förhållanden, med hänsyn tagen till de förluster som redovisades av Seleco för räkenskapsåret 1993 och med konstaterande av att det i fall av likvidation inte skulle kunna erhålla betalning av mer än högst 50 procent av sin fordran på 6 miljarder ITL, bedömt det vara lämpligt att konvertera denna fordran till aktier och att tillskjuta nytt kapital till ett belopp av 7 miljarder ITL, samtidigt som kapitaltillskott gjordes av privatpersoner och privata och offentliga banker.
26 Vad gäller det konvertibla lån på 12 miljarder ITL som Friulia beviljade under år 1996 med ränta på 7 procent mot säkerhet i Selecos fyra varumärken, har den italienska regeringen gjort gällande att det rörde sig om en affärsmässig uppgörelse. För det första stod det nämligen klart att värdet av varumärkena var högt, och för det andra hade ett obligationslån på samma belopp beviljats till en lägre ränta och utan andra garantier eller kompensationer av ett konsortium av privata och offentliga banker, utan att kommissionen anfört någon anmärkning i detta avseende. Att varumärkena, vid avvecklingen av Seleco, hade överlåtits för endast 1 miljard ITL berodde på att värdet på varumärkena hade sjunkit kraftigt efter konkursen. Slutligen föreskrivs det inte i italiensk lagstiftning, i motsats till vad kommissionen har hävdat i punkt 91 i skälen i det ifrågasatta beslutet, att fordringar som härrör från ett obligationslån skall ges företräde framför andra oprioriterade fordringar när ett bolag som är försatt i konkurs skall upplösas.
27 Kommissionen har, med hänvisning till sitt meddelande benämnt "Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter" som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 23 december 1994 (EGT C 368, 1994, s. 12), gjort gällande att de åtgärder som vidtagits till förmån för Seleco inte kan anses spegla tänkesättet hos en normal privat investerare. Enligt kommissionen har dessa åtgärder endast syftat till att så långt som möjligt fördröja bolagets upplösning och till att undvika de sociala konsekvenser som ett friställningsförfarande skulle få.
28 I detta avseende har kommissionen huvudsakligen gjort gällande att Selecos ekonomiska ställning redan tidigare var besvärlig och att det inte fanns någon trovärdig omstruktureringsplan. Dessutom har den europeiska sektorn för elektroniska konsumtionsvaror alltsedan år 1992 lidit av en kris, förorsakad av en överproduktion åtföljd av kostnadsökningar, prisfall, ökning av konkurrensen och en påtaglig minskning av arbetskraften. Då prisfallet har visat sig ske snabbare i Italien än i övriga medlemsstater har Selecos konkurrenter beslutat att öka sina utgifter för marknadsföring och sina investeringar i forskning och utveckling.
29 Kommissionen anser att det i själva verket var de italienska myndigheterna som genomdrev det beslut som antogs år 1994 om att inte fullfölja avvecklingen av Seleco och om de privata och offentliga investerarnas deltagande i Selecos kapitalanskaffning. Beslutet överensstämmer inte med sådana transaktioner som en privat investerare som handlar under normala marknadsmässiga villkor skulle företa. Det förhållandet att privata investerare medverkat vid båda tillfällena för kapitalanskaffning utesluter inte med automatik att de åtgärder som samtidigt vidtagits av de offentliga myndigheterna skall kvalificeras som statligt stöd. De sistnämnda borde inte inlåta sig i oförnuftiga investeringar, ens om oaktsamma privata investerare skulle ha tagit sådana risker.
30 Enligt kommissionen kontrolleras Friulia av regionen Friuli-Venezia Giulia som äger 87 procent av dess bolagskapital. Följaktligen är Friulias tillskjutande av kapital följden av ett agerande som skall tillskrivas medlemsstaten.
Domstolens bedömning
31 Det är lämpligt att först göra en bedömning av huruvida de av Friulias transaktioner som nämns i artikel 1 c, d och e i det ifrågasatta beslutet, och som det hänvisats till särskilt i punkt 18 i förevarande dom, skall anses ha utförts med statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
32 I detta avseende kan det konstateras att även om den italienska regeringen har gjort gällande att de privata delägarna i Friulia har betydande befogenheter i företaget vad gäller beslutsfattande och att dra sig ur åtaganden, har den inte bestridit kommissionens påstående om att detta företag kontrolleras av regionen Friuli-Venezia Giulia.
33 Emellertid kan de finansiella tillgångarna i ett privaträttsligt bolag som Friulia, vilket till 87 procent ägs av en sådan offentlig sammanslutning som regionen Friuli-Venezia Giulia, och vars handlande kontrolleras av den sistnämnda, anses vara statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen, REG 1984, s. 3809, punkt 32, svensk specialutgåva, volym 7, s. 685, och av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkterna 36 och 38, svensk specialutgåva, volym 9, s. 305). Den omständigheten att Friulias insats gjordes med egna medel är utan betydelse i detta avseende. Det är nämligen tillräckligt att medlen, såsom är fallet här, fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga offentliga myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I-4397, punkt 37).
34 Av detta följer att kommissionens slutsats i det ifrågasatta beslutet, nämligen att Friulias transaktioner skall anses ha utförts med statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 EG, är riktig.
35 Vidare har artikel 87 EG till syfte att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner av olika slag som beviljats av offentliga myndigheter och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion. Begreppet stöd kan därmed omfatta inte enbart konkreta förmåner som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. 2263, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 8, s. 691, och av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl., REG 1996, s. I-3547, punkt 58).
36 Enligt domstolens rättspraxis kan offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital oavsett formen utgöra statligt stöd när alla villkoren i artikel 87.1 EG är uppfyllda (se särskilt dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, det så kallade Tubemeusemålet, REG 1990, s. I-959, punkt 25, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369 av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92-C-280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 20, och domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 68).
37 Det skall även understrykas att det följer av principen om likabehandling av privata och offentliga företag att kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan kvalificeras som statligt stöd (dom av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1433, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-115).
38 Det skall enligt fast rättspraxis bedömas huruvida, under liknande omständigheter, en privat investerare, som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn, skulle ha gjort lika stora kapitaltillskott (dom av den 3 oktober 1991 i mål C-261/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-4437, punkt 8, domen i de ovannämnda förenade målen Spanien mot kommissionen, punkt 21, och dom av den 14 september 1994 i mål C-42/93, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4175, punkt 13), med beaktande av i synnerhet tillgänglig information och den utveckling som förefaller trolig vid tidpunkten för tillskotten (se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 70).
39 Det rör sig således om en komplicerad ekonomisk bedömning. Domstolsprövningen av en av kommissionen antagen rättsakt som förutsätter en sådan bedömning skall enligt fast rättspraxis endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk (se särskilt dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen, REG 1996, s. I-723, punkt 11).
40 I förevarande fall är det viktigt att bedöma huruvida, under liknande omständigheter, en privat investerare av en storlek som är jämförbar med REL:s eller Friulias skulle ha gjort lika stora kapitaltillskott, med beaktande av i synnerhet tillgänglig information och den utveckling som föreföll trolig vid tidpunkten för tillskotten.
41 Det är för det första ostridigt att Selecos finansiella situation var dålig vid den tidpunkt då det mottog det första kapitaltillskottet. Såsom det erinras om i punkt 62 i skälen i det ifrågasatta beslutet, har Seleco nämligen under de tio år det har tagit emot statligt stöd hela tiden visat negativa resultat med undantag av en mycket liten vinst under räkenskapsåren 1991 och 1992. I synnerhet nettoresultatet för räkenskapsåret 1993 visade på en förlust på 77,5 miljarder ITL, en summa som är en och en halv gång så stor som Selecos bolagskapital (punkterna 19 och 61 i skälen i det ifrågasatta beslutet). Dessa resultat skall dessutom ses i sitt sammanhang, vilket utgörs av en ekonomisk recession som lett till försvagad tillväxt, större konkurrens och ett betydande prisfall inom den europeiska sektorn för hemelektronik, vars tillbakagång hade inletts under år 1992 (punkterna 52 och 53 i skälen i det ifrågasatta beslutet). År 1993, som dessutom var det andra året i följd som den italienska hemelektronikmarknaden gick tillbaka, inträffade ett prisras som var större i Italien än i de andra medlemsstaterna. På den italienska marknaden, som enligt prognoserna skulle känna av verkningarna av den ekonomiska recessionen under hela år 1994, investerade Selecos konkurrenter större summor i marknadsföring och i forskning och utveckling, och några av dessa lanserade till och med nya produkter (punkterna 54 och 56 i skälen i det ifrågasatta beslutet).
42 För det andra gavs det i omstruktureringsplanen för Seleco för tiden 1993-1996, den andra sedan början av decenniet, prognosen att företaget "åter skulle bli lönsamt" från och med 1995, medan det enligt den första planen, som gällde för tiden 1990-1993, förutsågs att en betydande vinst åter skulle uppnås under 1993 (punkt 68 i skälen i det ifrågasatta beslutet). På begäran av Friulia hade emellertid omstruktureringsplanen avseende perioden 1993-1996 granskats av KPMG Peat Marwick Corporate Finance (nedan kallat KPMG), ett oberoende konsultföretag som kom till slutsatsen att planen var alltför anspråksfull i fråga om såväl företagets situation som de hypoteser den byggde på. I KPMG:s studie drogs särskilt följande slutsatser:
"- Prognoserna om att försäljningsvolymen skulle minska påtagligt, men att detta skulle kompenseras av en åttaprocentig prisökning från och med andra halvan av 1994, var ogrundade.
- Seleco hade inte de resurser som krävdes för att lansera sin produkt som en högteknologisk kvalitetsprodukt.
- Hypotesen om en prisökning tog inte hänsyn till storköpens starka ställning vid tecknandet av avtalen och den därav följande ytterligare minskningen av Selecos vinstmarginaler, som alltid hade varit företagets svaga punkt. Genom att Seleco hade positionerat sig i mellanprisklassen, hade man aldrig kunnat hävda sig i fråga om marginaler (höga priser) eller kvantitet (otillräckliga marknadsandelar).
- Utvecklingen av Selecos enda verkligt lönsamma del (professionella produkter), för vilken en ökning med 21 % förutsågs under 1995, riskerade att försenas på grund av den finansiella krisen inom koncernen."
43 För det tredje framgår det av protokollet från Selecos bolagsstämma den 1 februari 1994, av vilket en kopia bifogats den italienska regeringens ansökan, att REL, vars representant hade deltagit i ett flertal sammankomster med representanter från industriministeriet och rådets ordförandeskap, förklarat sig berett, särskilt med hänsyn tagen till sysselsättningen, att i proportion till sin ägarandel täcka summan av de förluster som översteg företagets nettotillgångar genom att efterge delar av de fordringar det hade i Seleco.
44 Av det som anförts följer att vad gäller kapitaltillskotten till Seleco år 1994 har varken Friulia eller REL handlat såsom en privat investerare som handlar under normala marknadsekonomiska villkor skulle ha gjort. En privat investerare skulle nämligen inte under sådana förhållanden ha genomfört de kapitaltillskott som Friulia och REL gjort till förmån för ett företag i svårigheter, som Seleco, utan att ha en trovärdig och realistisk omstruktureringsplan, och han skulle inte ha låtit sociala hänsyn påverka sitt beslut (se, angående det sistnämnda, dom av den 21 mars 1991 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkterna 18 och 24) eftersom han annars inte skulle ha kunnat förvänta sig att sannolikt få avkastning på sådana tillskott.
45 Följaktligen har kommissionen med rätta gjort gällande att REL och Friulia inte kunnat förvänta sig att de tillskott av kapital som gjorts inom ramen för rekapitaliseringen av Seleco år 1994 skulle ha gett en avkastning som hade varit godtagbar för en privat investerare som agerar under normala marknadsvillkor.
46 Följdriktigt kan REL:s och Friulias åtgärder inom ramen för den första rekapitaliseringen av Seleco kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
47 Vad gäller den andra åtgärden för rekapitalisering av Seleco, är det viktigt att understryka att bokslutet för räkenskapsåret 1995 visade på en förlust för Seleco på 64,2 miljarder ITL, vilket motsvarar nästan två gånger dess bolagskapital, medan det i omstruktureringsplanen för detta företag avseende perioden 1993-1996 räknades med att företaget "åter skulle bli lönsamt" från och med år 1995.
48 Då Selecos omstruktureringsplan visade sig vara ogenomförbar, och då kommissionen inte hade meddelats någon annan plan för omstrukturering som eventuellt kunde ha lett till att denna andra åtgärd hade kunnat betraktas som godtagbar, har denna på goda grunder kunnat anse att ingen aktsam privat investerare som agerar under normala marknadsekonomiska villkor skulle ha genomfört de kapitaltillskott som gjordes av REL och Friulia vid rekapitaliseringen år 1996 av Seleco, vars ekonomiska situation förblev dålig, för att inte säga kritisk.
49 Följaktligen kan även REL:s och Friulias åtgärder inom ramen för den andra rekapitaliseringen av Seleco kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
50 Talan kan således inte vinna bifall på den första grund som anförts av den italienska regeringen.
Skyldigheten att från Seleco återkräva det stöd som det beviljats av REL år 1996
Parternas argument
51 Enligt den italienska regeringen saknar kommissionens beslut mening med avseende på skyddet av gemenskapens intressen, i den mån det däri fastställs en skyldighet för de italienska myndigheterna att återkräva det stöd som består i Selecos återköp år 1996 av den fordran på 65,2 miljarder ITL som REL alltjämt hade på Seleco, för ett belopp av 20 miljarder ITL. Om en sådan återköpstransaktion hade utgjort stöd, skulle den nämligen ha ogiltigförklarats. I sådana fall skulle REL ha återbetalat 20 miljarder ITL till konkursboet och därefter anmält sin tidigare fordran på 65,2 miljarder ITL till detta som en oprioriterad fordran. En sådan lösning skulle emellertid endast gagna Seleco.
52 Kommissionen har gjort gällande att den då den beordrar att rättsstridigt stöd skall återkrävas begränsar sig till att tillämpa en allmän och bindande princip, som den inte kan avpassa i förhållande till de intressen som de företag som är inblandade i ett konkursförfarande har. Att ett rättsstridigt stöd upphävs genom återbetalning är en logisk följd av att det har slagits fast att stödet är rättsstridigt.
Domstolens bedömning
53 Domstolen erinrar i detta avseende om att det följer av fast rättspraxis att upphävandet av ett rättsstridigt stöd genom återkrav är en logisk följd av att det har slagits fast att stödet är rättsstridigt (se särskilt domen i det ovannämnda Tubemeusemålet, punkt 66, och dom av den 22 mars 2001 i mål C-261/99, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-2537, punkt 22).
54 Följaktligen kan kommissionen, i den utsträckning som Selecos återköp år 1996, för ett belopp av 20 miljarder ITL, av den fordran på 65,2 miljarder ITL som REL alltjämt hade på Seleco utgör ett rättsstridigt statligt stöd, ålägga Republiken Italien att vidta nödvändiga åtgärder för att återvinna detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 1987 i mål 310/85, Deufil mot kommissionen, REG 1987, s. 901, punkt 24).
55 Den omständigheten att REL måste återbetala 20 miljarder ITL till konkursboet och anmäla sin tidigare fordran på 65,2 miljarder ITL som en oprioriterad fordran att upptas bland Selecos skulder, om man även utgår från att den fastställs, innebär inte i förevarande fall att principen om återkrav av rättsstridigt stöd kan ifrågasättas.
56 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grund som anförts av den italienska regeringen.
Skyldigheten att återkräva det statliga stödet från Multimedia
57 Flera olika grunder har åberopats för att det ifrågasatta beslutet, i den mån det medför en skyldighet för Republiken Italien att i förekommande fall återkräva stödet i fråga från Multimedia, är oriktigt. Både den italienska regeringen och SIM Multimedia har åberopat att deras rätt till försvar har kränkts. SIM Multimedia har även åberopat att det inte alls förekommit något statligt stöd till Multimedia, att det ifrågasatta beslutets motivering är otillräcklig och motsägelsefull, liksom att bristande proportionalitet råder mellan föreskriften om återkrav till nackdel för Multimedia och storleken på den ifrågavarande verksamhetsgrenen i företaget.
58 I första hand skall grunden att det inte alls förekommit något statligt stöd till Multimedia prövas.
Parternas argument
59 SIM Multimedia har gjort gällande att kommissionen inte har styrkt att den verksamhetsgren i företaget som innefattade videoprojektorer och monitorer (nedan kallad verksamhetsgrenen multimedia), och som lyfts ut från Seleco och omorganiserats i Multimedia, har kommit i åtnjutande av det stöd som avses i artikel 1 i det ifrågasatta beslutet. Vad gäller det stöd som Seleco beviljats av REL och Friulia år 1994 (se artikel 1 a, c och d i det ifrågasatta beslutet) har SIM Multimedia gjort gällande att det av Selecos ekonomiska redovisning för åren 1993, 1994 och 1995 framgår att verksamhetsgrenen multimedia inte kommit i åtnjutande av detta stöd. Inte heller det stöd som Seleco mottagit från REL och Friulia år 1996 (se artikel 1 b och e i det ifrågasatta beslutet) har kommit verksamhetsgrenen multimedia till godo. Detta stöd skulle nämligen ha beviljats Seleco efter det att dess verksamhetsgren multimedia hade överlåtits till Multimedia.
60 SIM Multimedia har erinrat om att Seleco efter överlåtelsen av verksamhetsgrenen multimedia till Multimedia, för vilken Seleco i gengäld erhållit 100 procent av aktierna i Multimedia, sålt två tredjedelar av dessa aktier till Friulia och Italtel för ett pris som motsvarade värdet på denna verksamhetsgren i enlighet med en värdering som gjordes av en oberoende expert. Även om man antar att verksamhetsgrenen multimedia hade kommit i åtnjutande av stödet i fråga, skulle stödets värde följaktligen ha inräknats i värdet av verksamhetsgrenen multimedia, såsom detta uppskattades av den oberoende experten och därpå överfördes till Seleco genom det pris som betalades för aktierna i Multimedia. Seleco förblir följaktligen den enda, verkliga mottagaren av sagda stöd. Av detta följer att tillgångarna i konkursboet efter detta företag inte nedsatts och inte lidit någon skada.
61 Kommissionen har angivit att verksamhetsgrenen multimedia utgjorde en integrerad del av Seleco, åtminstone fram till den 18 juli 1996, vilket är det datum då detta företag, till vilket Multimedia var ett helägt dotterbolag, sålde två tredjedelar av sitt aktieinnehav i Multimedia till Friulia och Italtel. Följaktligen hade verksamhetsgrenen multimedia det stöd som avses i artikel 1 i det ifrågasatta beslutet att tacka för, inte bara sin fortlevnad utan även sin existens. I detta avseende har kommissionen erinrat om att med beaktande av det tillstånd av djup kris som Seleco befann sig i sedan 1983, skulle företaget ha gått under för länge sedan utan stödet från REL och Friulia. Dessutom skulle detta stöd ha beviljats Seleco för att kompensera för förlusterna i driften, beaktade som helhet, utan att de offentliga myndigheterna ställde några särskilda krav på vad stödet skulle gå till. Följaktligen har samtliga verksamhetsgrenar av Seleco utan åtskillnad på olika sätt kommit i åtnjutande av stödet. Utan nämnda stöd skulle nämligen Selecos styresmän säkerligen ha undanhållit de penningsummor som härrörde från det egna kapitalet och som var avsett för multimediaverksamheten, detta för att kunna tillgodose de sociala krav som per definition har företräde.
62 Vad närmare bestämt gäller det stöd som beviljades Seleco år 1996, har kommissionen gjort gällande att detta utan tvivel kommit verksamhetsgrenen multimedia till godo. Faktiskt rörde det sig om räddningsåtgärder, nämligen stöd avsett att kompensera för Selecos tidigare förluster, i förevarande fall förluster som bokförts under räkenskapsåret 1995, en tid då Seleco ännu inte hade överlåtit sagda verksamhetsgren till Multimedia och då sistnämnda företag ännu inte var mer än ett tomt skal.
63 Kommissionen har vidare gjort gällande att det faktum att moderbolaget senare beslutade att sälja hela eller en stor del av sitt aktieinnehav i dotterbolaget till utomstående saknar relevans för dotterbolagets skyldighet att återbetala det stöd som otillbörligen uppburits. Även om förändringen av aktieägarstrukturen har medfört en förändring av det interna förmögenhetsförhållandet till moderbolaget, påverkas nämligen inte produktionskapaciteten i dotterbolaget, vilket, genom sin ekonomiska verksamhet, som otillbörligt kommit i åtnjutande av otillåtet stöd, fortsätter att orsaka en snedvridning av konkurrensen.
64 Kommissionen har slutligen påpekat att priset på överlåtelsen av verksamhetsgrenen multimedia hade påverkats av att intressenterna, i synnerhet Friulia och Italtel liksom den oberoende experten, säkerligen inte hade bortsett från den inneboende risken vad gäller det faktum att ett förfarande inletts i enlighet med artikel 93.2 i fördraget, vilket offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 29 december 1994 (EGT C 373, s. 5), och då särskilt risken att på sikt bli skyldig att återbetala stödet.
Domstolens bedömning
65 Domstolen erinrar inledningsvis om att i enlighet med gemenskapsrätten kan kommissionen, om den finner att ett stöd inte är förenligt med den gemensamma marknaden, ålägga medlemsstaten att återkräva stödet från dess mottagare (se dom av den 12 juli 1973 i mål 70/72, kommissionen mot Tyskland, REG 1973, s. 813, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 2, s. 117).
66 Upphävandet av ett rättsstridigt stöd genom återkrav är en logisk följd av att det har slagits fast att stödet är rättsstridigt (se domen i det ovannämnda Tubemeusemålet, punkt 66) och syftar till att återställa den tidigare situationen (dom av den 13 juni 2002 i mål C-382/99, Nederländerna mot kommissionen, REG 2002, s. I-5163, punkt 89).
67 I artikel 2.1 i det ifrågasatta beslutet åläggs Republiken Italien att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återvinna det oförenliga stöd som anges av kommissionen, och som redan olagligen har ställts till stödmottagarnas förfogande, från Seleco och, i andra hand, i den utsträckning det inte kan återvinnas från Seleco, från Multimedia och varje annat företag som har dragit fördel av överföringar av tillgångar av sådan art att de kan förta verkningarna av det ifrågasatta beslutet.
68 Kommissionen har på goda grunder motiverat denna del av det ifrågasatta beslutet med att, i punkt 113, erinra om att medlemsstaten uppmanas att handla som en privat fordringsägare för att sagda beslut skall verkställas korrekt.
69 Kommissionen har i punkterna 113-115 i skälen i det ifrågasatta beslutet likaså på goda grunder fastställt följande:
- För att kommissionens beslut skall verkställas korrekt uppmanas medlemsstaten att handla som en privat fordringsägare och att utan dröjsmål verka för återbetalning av stödet med utnyttjande av alla tillgängliga rättsmedel, även utmätning av företagets tillgångar och om nödvändigt likvidation av det om det inte är i stånd att verkställa återbetalningen. Genom en försäljning av tillgångarna kan återbetalning ges till de olika fordringsägarna, däribland medlemsstaten själv, även om det skulle visa sig att resultatet av försäljningen inte är tillräckligt för att täcka samtliga företagets skulder och stödet följaktligen inte återvinns i sin helhet. Även om detta skulle inträffa är dock en likvidation av företaget viktig i konkurrensavseende, eftersom den frigör den marknadsandel som innehades av det företag som är föremål för likvidation och gör den tillgänglig för fordringsägarna, som på så sätt får möjlighet att förvärva tillgångarna och utnyttja dem på ett effektivare sätt.
- Under vissa omständigheter kan det dock inträffa att ett sådant förfarande hindras, återkravsbeslutets effekt äventyras och reglerna om statligt stöd förlorar sin verkan. Detta blir fallet om, efter kommissionens undersökning eller beslut, företagets tillgångar och skulder som 'ongoing concern' överförs till ett annat företag, som kontrolleras av samma personer, på villkor som understiger marknadspriset eller genom förfaranden som inte är öppna för insyn. En sådan transaktion kan syfta till att sätta tillgångarna i säkerhet för verkningarna av kommissionens beslut och till att fortsätta näringsverksamheten i fråga i tid och evighet.
- Som vid varje annat återkravsförfarande måste medlemsstaten, om den skall uppträda som en omsorgsfull fordringsägare, utnyttja alla tillgängliga rättsmedel inom sin rättsordning, t.ex. sådana som gäller bedrägligt beteende mot fordringsägare i form av handlingar som företaget i likvidation utfört under den tid före konkursen, för vilken det finns skäl till misstanke, och som gör det möjligt att förklara sådana handlingar utan verkan.
70 Det skall vidare erinras om att, i enlighet med vad som konstateras i punkt 47 i skälen i det ifrågasatta beslutet, skulle Seleco, enligt den italienska regeringen, "... ha bildat Multimedia framför allt för att förena sig med den enda övriga italienska tillverkaren av samma slag av produkter (videoprojektorer, monitorer och dekodrar) och på så sätt utnyttja att Selecos tekniska kunnande och kundkrets på marknaden kom att förvaltas gemensamt", och att "[i] andra hand gjorde försäljningen av aktierna i Multimedia det möjligt för Seleco att skaffa en del av den likviditet som krävdes för att täcka förlusterna under 1995."
71 Av handlingarna i målet kan det även utläsas
- för det första att Seleco, efter att ha bildat Multimedia år 1995, i mars 1996 förlade en viss del av sin verksamhet till Multimedia, som det blev ensamt ägare till,
- för det andra att Multimedia i juni 1996 omvandlades till aktiebolag,
- för det tredje att Seleco i juli 1996 sålde två tredjedelar av sitt aktieinnehav i Multimedia till Italtel respektive Friulia för summan 20 miljarder ITL, medan Seleco kvarstod som ägare till den sista tredjedelen,
- för det fjärde att denna sista tredjedel av aktierna i Multimedia i december 1997 såldes till ett privat företag vid en exekutiv auktion inom ramen för likvidationen av Seleco.
72 Det är dessutom ostridigt att värdet av verksamhetsgrenen multimedia som Seleco överlåtit på Multimedia i utbyte mot samtliga aktier i detta, hade uppskattats av en edsvuren expert, utsedd för detta ändamål av en nationell domstol. Det är vidare ostridigt att det pris Friulia och Italtel betalade för köpet, som kom till stånd några månader efter nämnda överlåtelse, av två tredjedelar av Selecos aktieinnehav i Multimedia, i huvudsak motsvarade två tredjedelar av värdet av verksamhetsgrenen multimedia, i enlighet med den uppskattning som gjorts av ovannämnda edsvurna expert. Kommissionen har emellertid inte framställt något konkret bevis för att sagda expert, vid uppskattningen av värdet av verksamhetsgrenen multimedia som Seleco överlåtit på Multimedia, hade beaktat risken för att det sistnämnda eventuellt skulle förpliktas återbetala hela eller delar av det stöd som Seleco mottagit.
73 Det är vidare ostridigt att konkursförvaltaren för Seleco inte begärt återvinning av Selecos överlåtelse av två tredjedelar av dess dåvarande aktieinnehav i Multimedia.
74 Det framgår slutligen av handlingarna i målet att det i det sakkunnigutlåtande som på begäran av konkursdomstolen upprättades vid slutet av år 1997 angavs ett värde på Multimedias finansiella tillgångar som var betydligt lägre än det till vilket dessa uppskattats i det tidigare sakkunnigutlåtandet.
75 Under dessa omständigheter uppstår frågan huruvida även Multimedia skall betraktas som mottagare av stödet.
76 Det kan i detta avseende konstateras att möjligheten för ett företag i ekonomiska svårigheter att vidta skuldsaneringsåtgärder inte kan uteslutas a priori på grund av krav på återbetalning av stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.
77 Om det emellertid, i likhet med vad kommissionen i huvudsak gjort gällande inför domstolen, vore tillåtet för ett företag i svårigheter, som står i begrepp att försättas i konkurs, att utan vidare, under tiden som det formella undersökningsförfarandet pågår avseende det stöd som enskilt angår företaget, bilda ett dotterbolag till vilket företaget därefter överför de mest lönsamma delarna av sin produktion innan undersökningsförfarandet avslutats, skulle möjlighet medges för varje företag att undandra tillgångar från moderbolaget vid återkrav av stöd, vilket skulle riskera att medföra att återkravet av stödet helt eller delvis fråntogs sin verkan.
78 Kommissionen har även, i punkterna 116 och 117 i skälen i det ifrågasatta beslutet, angivit att
- för att förhindra att de positiva effekterna av beslutet att återkräva stödet omintetgörs och snedvridningen av konkurrensen på marknaden fortsätter, kan kommissionen kräva att återkravet inte skall begränsas till det ursprungliga företaget utan utvidgas till att även gälla det företag som fortsätter det ursprungliga företagets verksamhet med utnyttjande av överförda produktionsmedel i den utsträckning vissa omständigheter vid överföringen gör att en ekonomisk kontinuitet kan konstateras mellan de båda företagen,
- bland dessa omständigheter undersöker kommissionen föremålet för överföringen (tillgångar och skulder, kontinuiteten hos arbetskraften, 'bundled assets'), överlåtelsepriset, identiteten hos köparföretagets och ursprungsföretagets aktieägare eller innehavare, den tid då överföringen genomfördes (efter påbörjandet av undersökningarna, inledandet av förfarandet eller efter det slutgiltiga beslutet) eller slutligen den ekonomiska logiken i transaktionen.
79 I förevarande fall är det förvisso på sin plats att konstatera, liksom kommissionen har gjort i punkterna 118 och 119 i skälen i det ifrågasatta beslutet, att
- Seleco i mars 1996 överfört sina mest vinstgivande verksamhetsdelar till Multimedia, med ett tillskott på 29 miljarder ITL till Multimedias kapital,
- denna transaktion, som i dubbel mening (verksamhet och tillgångar) bidrog till att tömma Seleco på substans, inträffade efter kommissionens beslut att inleda det förfarande som fastställs i artikel 93.2 i fördraget,
- det är sannolikt att transaktionen inte begränsats till en överföring av tillgångar utan att överföringen av Selecos viktigaste verksamhetsdelar också medförde att den personal (eller delar av den) som var sysselsatt inom dessa gick över till Multimedia och därigenom, åtminstone, även skulder avseende sociala avgifter,
- efter Selecos försäljning av två tredjedelar av sina aktier i Multimedia, förblev detta i Selecos eller Friulias kontroll (det sistnämnda var i sin tur den tredje största aktieägaren i Seleco och hade beviljat Seleco ett konvertibelt lån på 12 miljarder ITL).
80 Inte desto mindre måste man konstatera att kommissionen i dessa skäl inte alls uttalar sig om priset på överföringen, fastän den själv har nämnt denna faktor i det ifrågasatta beslutet som något som måste beaktas.
81 Kommissionen har i detta avseende i sin duplik särskilt gjort gällande att
- priset för överlåtelsen av verksamhetsgrenen multimedia har påverkats och anpassats efter omständigheterna. Parterna har med andra ord, vid fastställandet av försäljningspriset för överlåtelsen och värdet på de ifrågavarande aktierna, inte alls kunnat sakna vetskap om att överlåtelsen riskerade att bli föremål för prövning vid ett förfarande enligt artikel 88.2 EG och att de på sikt riskerade att bli återbetalningsskyldiga för stöd som bedömdes vara rättsstridigt, och
- att försäljningspriset hur som helst inte är relevant i förevarande mål, eftersom det rör sig om en aktietransaktion.
82 Det kan emellertid konstateras med avseende på det första av dessa påståenden att, liksom det tidigare erinrats om i punkt 72 i förevarande dom, kommissionen inte har framställt något konkret bevis för att den edsvurna experten beaktade en sådan risk vid sin uppskattning av värdet av verksamhetsgrenen multimedia.
83 Vad gäller det andra påståendet kan det konstateras att även om det är riktigt att en försäljning som en aktieägare gör till en utomstående, av aktier i ett företag som mottagit rättsstridigt stöd, inte har någon betydelse för skyldigheten att återkräva stödet, så är situationen inte densamma i förevarande fall. Det rör sig nämligen om en försäljning av aktier i Multimedia, gjord av Seleco som har bildat detta företag och som kan notera aktiernas försäljningspris som en tillgång. Det kan följaktligen inte uteslutas att Seleco har behållit värdet av det mottagna stödet genom att dess aktier sålts till ett marknadsmässigt pris (se dom av den 20 september 2001 i mål C-390/98, Banks, REG 2001, s. I-6117, punkterna 77 och 78).
84 Det är dessutom av vikt att erinra om att kommissionen i det ifrågasatta beslutet inte har beaktat konsekvenserna av Republiken Italiens skyldighet att återkräva det rättsstridiga stödet från Multimedia, vad avser det privata företag som vid en exekutiv försäljning inom ramen för Selecos konkurs köpte den sista tredjedelen av aktierna i Multimedia.
85 Med beaktande av vad som anförts visar det sig att det ifrågasatta beslutets motivering är otillräcklig med avseende på artikel 253 EG, särskilt vad gäller påståendet att det skulle sakna relevans att aktierna i Multimedia har köpts till ett pris som förefaller överensstämma med marknadspriset, även om detta är ett förhållande som borde ha beaktats i förevarande fall.
86 Under dessa omständigheter skall artikel 2.1 i det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras i den mån det i denna bestämmelse föreskrivs att Republiken Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återvinna det stöd som avses i artikel 1 från Multimedia, i den utsträckning det inte kan återvinnas från Seleco.
87 Talan ogillas i övrigt.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
88 Enligt artikel 69.3 i rättegångsreglerna kan domstolen besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom båda parterna i mål C-328/99 delvis har tappat målet, skall det beslutas att vardera parten skall bära sin kostnad.
89 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom SIM Multimedia i mål C-399/00 har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och kommissionen har tappat målet, skall yrkandet bifallas.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
följande dom:
1) Artikel 2.1 i kommissionens beslut 2000/536/EG av den 2 juni 1999 om det statliga stöd som Italien har beviljat företaget Seleco SpA ogiltigförklaras i den mån det i denna bestämmelse föreskrivs att Republiken Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återvinna det stöd som avses i artikel 1 från Seleco Multimedia Srl i den utsträckning det inte kan återvinnas från Seleco SpA.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) I mål C-328/99 skall Republiken Italien och Europeiska gemenskapernas kommission bära sina rättegångskostnader.
4) I mål C-399/00 skall Europeiska gemenskapernas kommission ersätta rättegångskostnaderna.
Full & Egal Universal Law Academy