EUR-Lex -  62000CC0066 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 9 oktober 2001

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Får en riven ost som inte får säljas i Italien under beteckningen "parmesan", eftersom den inte uppfyller produktspecifikationen för den skyddade geografiska beteckningen "Parmigiano Reggiano", produceras i Italien och säljas under namnet "parmesan" då den endast är avsedd för försäljning utanför den medlemsstat som registrerat beteckningen? Om svaret är ja, under vilka omständigheter får i så fall en sådan försäljning utanför Italien ske? Dessa är i huvudsak tolkningsfrågorna som Tribunale di Parma (Italien) ställt till domstolen.

2. För att svara på den nationella domstolens frågor bör domstolen precisera tillämpningsvillkoren för de undantag som tillämpas under en övergångsperiod enligt artikel 13.2 rådets förordning (EEG) nr 2081/92.

I Juridisk bakgrund

3. I förordningen fastställs bestämmelser om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för vissa jordbruksprodukter och för vissa livsmedel för vilka det finns ett samband mellan produktens egenskaper eller livsmedlets egenskaper och det geografiska ursprunget. För detta ändamål fastställer förordningen ett registreringsförfarande på gemenskapsnivå för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. Registrering som gjorts enligt det förfarande som beskrivs i förordningen ger ett särskilt skydd åt de produkter som omfattas av den. Dock finns ett generellt undantag och ett tillfälligt undantag i förordningens artikel 3.1 första stycket respektive artikel 13.2.

4. Förordningen har sin grund i artikel 37 EG, men den tar även sikte på konsumentskydd och lojal konkurrens.

5. Enligt artikel 2.1 i förordningen skall "[g]emenskapsskydd för ursprungsbeteckningar ... erhållas i enlighet med denna förordning".

6. Artikel 2.2 i förordningen stadgar att

"följande uttryck [används] med de betydelser som här anges:

a) Ursprungsbeteckning: Namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land,

och

vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande området."

7. Enligt artikel 3.1 första stycket i förordningen får "[n]amn som har blivit generiska" inte registreras.

8. Artikel 3.1 andra, tredje och fjärde stycket i förordningen definierar vad som menas med "generiska namn".

9. I artiklarna 47 och 17 i förordningen fastställs registreringsförfarandet för ursprungsbeteckningar.

10. Förfarandet som beskrivs i artiklarna 4 till 7 i förordningen är det så kallade normala förfarandet till skillnad från förfarandet som beskrivs i artikel 17 som kallas förenklat och tar sikte på registreringar av beteckningar som redan fanns då förordningen trädde i kraft. Det "förenklade" förfarandet är det som använts i förevarande fall.

11. Artikel 17 i förordningen stadgar att:

"1. Inom sex månader efter det att denna förordning har rätt i kraft, skall medlemsstaterna meddela kommissionen vilka hos dem skyddade beteckningar eller, vad gäller medlemsstater som saknar sådant skyddssystem, vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera i enlighet med denna förordning.

2. I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 15 skall kommissionen registrera de av de beteckningar som avses i punkt 1 vilka uppfyller kraven i artikel 2 och 4. Artikel 7 skall inte vara tillämplig. Generiska beteckningar skall dock inte registreras.

3. Medlemsstaterna får bibehålla det nationella skyddet för de beteckningar som de har meddelat i enlighet med punkt 1 intill dess att beslut om registrering i enlighet med denna förordning har fattats."

12. Registreringen ger skydd åt en SUB på gemenskapsnivå. Artikel 13, punkterna 1 och 3 i förordningen stadgar följande:

"1. Registrerade beteckningar skall skyddas mot följande.

a) Varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen för produkter som inte omfattas av registeringen i den mån dessa produkter är jämförbara med de produkter som har registrerats under beteckningen i fråga eller detta bruk av den skyddade beteckningen innebär att dennas anseende exploateras.

b) Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som stil, typ, metod, sådan som tillverkas i, imitation eller dylikt.

c) Varje annan osann eller vilseledande uppgift om ursprung, härkomst, beskaffenhet eller väsentliga egenskaper hos produkten på dennas inre eller yttre förpackning, reklammaterial eller handlingar, liksom förpackning av produkten i behållare som är ägnad att inge en oriktig föreställning om produktens verkliga ursprung.

d) Annat beteende som är ägnat att vilseleda allmänheten om produktens verkliga ursprung.

När det i en registrerad beteckning ingår en benämning på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och denna benämning anses generisk, skall det inte anses strida mot reglerna i punkt a eller b ovan att använda denna generiska benämning om jordbruksprodukten eller livsmedlet i fråga.

...

3. Skyddade beteckningar får inte bli generiska."

13. I artikel 13.2 i förordningen tilläggs dock följande:

"Medlemsstaterna får dock, med undantag från punkt 1 a och 1 b, behålla nationella ordningar om rätt att bruka beteckningar som registrerats i enlighet med artikel 17 under en period av högst fem år efter den dag registreringen offentliggörs under förutsättning att

produkterna lagligen har marknadsförts med användning av dessa beteckningar under minst fem år före den dag denna förordning offentliggörs,

företagen lagligen har marknadsfört produkterna i fråga med fortlöpande användning av beteckningarna under den period som avses i första strecksatsen,

märkningen klart anger produktens verkliga ursprung.

Detta undantag får dock inte leda till att produkterna fritt marknadsförs på en medlemsstats territorium, där dessa beteckningar är förbjudna."

14. Republiken Italien har begärt registrering av beteckningen "Parmigiano Reggiano" med stöd av artikel 17 i förordningen. Denna beteckning har av kommissionen tagits upp bland de SUB som anges i bilagan till förordning (EG) nr 1107/96.

II Faktiska omständigheter och förfarande

15. Det framgår av handlingarna i målet att företaget Nuova Castelli SpA från Reggio Emilia, för vilket Bigi är ställföreträdare, sedan lång tid tillbaka i Italien producerar en riven, torkad, pastöriserad och finfördelad ost som tillagas av en blandning av olika sorters ost av olika ursprung, avsedd att säljas enbart utanför Italien, i synnerhet i Frankrike. Denna ost säljs under beteckningen "parmesan" utan att emellertid innehålla ost som uppfyller kraven för den i gemenskapen registrerade SUB "Parmigiano Reggiano".

16. Under den muntliga förberedelsen har Bigis juridiska biträde uppgivit att företaget Castelli har flera produktionsenheter, samtliga på italiensk mark. Några producerar ost som uppfyller produktspecifikationen för SUB "Parmigiano Reggiano", och är avsedd för den italienska marknaden, medan andra producerar ost som kallas "parmesan" utan att uppfylla kraven. Den senare typen av ost saluförs dock uteslutande utanför Italien, i synnerhet på den franska marknaden. Det har också påpekats att Castelli förfogar över en inrättning i Frankrike som importerar ostar producerade i Italien.

17. Den 11 november 1999 beslagtogs ett parti ost producerad av Castelli, märkt med namnet "parmesan" och avsedd att exporteras till andra medlemsstater, hos en speditör etablerad i Parma. Beslaget av produkten hade utförts på initiativ av Consorzio som omfattar de producenter som tillverkar ost som har benämningen "Parmigiano Reggiano" och som för talan om enskilt anspråk i den brottmålsprocess som pågår mot Bigi vid Tribunale di Parma.

18. Bigi står anklagad för att ha, i förpackningar om 40 gram vardera, i syfte att försälja den på den europeiska och då i synnerhet den franska marknaden, marknadsfört en riven, torkad, pastöriserad och finfördelad ost, som tillagats av en blandning av olika sorters ost av olika ursprung, under beteckningen "parmesan". Enligt stämningsansökan är rekvisiten för brotten bedrägeri i affärsverksamhet och försäljning av industriella produkter under vilseledande beteckning därmed uppfyllda.

Dessutom har Bigi överträtt förbudet mot att använda "erkända typ- och ursprungsbeteckningar, även med delvis ändring genom tillägg även indirekta sådana av termer av rättelsekaraktär, såsom typ, användning, smak och dylikt". Artiklarna 515 och 517 i den italienska brottsbalken och artiklarna 9 och 10 i lag nr 125 av den 10 april 1954 behandlar dessa brott.

19. Till sitt försvar åberopar Bigi artikel 13.2 i förordningen. Enligt honom fråntar denna artikel Republiken Italien rätten att förbjuda producenter som är etablerade i Italien att under beteckningen "parmesan" producera ost som inte uppfyller kraven för SUB "Parmiggiano Reggiano", när denna ost är avsedd att exporteras till och saluföras i andra medlemsstater.

20. Eftersom den nationella domstolen känner sig osäker på tolkningen av denna artikel och för att beslut skall kunna fattas i det mål som den nationella domstolen ålagts, har domstolen ombetts att svara på följande sju tolkningsfrågor:

"1) Skall artikel 13.2 i förordningen (EEG) nr 2081/92 (i dess lydelse enligt artikel 1 i förordning (EG) nr 535/97) tolkas på så sätt att det inte krävs något officiellt beslut av lagstiftnings- eller administrativ karaktär från den berörda medlemsstatens sida för att denna skall anses tillåta användning på sitt territorium av beteckningar som är förväxlingsbara med sådana som registrerats i enlighet med artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92?

2) Är det till följd härav tillräckligt att medlemsstaten i fråga inte själv motsätter sig bruk av beteckningar av ovan nämnd art för att den skall anses tillåta sådant bruk på sitt territorium?

3) Legitimerar det förhållandet att medlemsstaten, på vars territorium den beteckning som är förväxlingsbar med en beteckning som är registrerad enligt artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92 används, inte har motsatt sig bruket av sagda beteckning, att ett företag med säte i den medlemsstat i vilket registreringen har skett använder sig av beteckningen i fråga, om företaget endast brukar den förväxlingsbara beteckningen i samband med produkter som företaget avser att sälja utanför registreringsstaten och endast på den medlemsstats territorium som inte har motsatt sig bruk av sagda beteckning?

4) Löper femårsperioden enligt artikel 13.2 i förordning nr 2081/92 ut den 12 juni 2001 vad gäller bruk av beteckning som registrerats den 12 juni 1996 (jämför den ovannämnda förordningen (EG) nr 1170/96)?

5) Har ett företag som är etablerat i en medlemsstat, på vars begäran en skyddad ursprungsbeteckning (SUB) registrerats enligt artikel 17 i förordning nr 2081/92, som har använt en beteckning som är förväxlingsbar med den skyddade beteckningen utan uppehåll under de fem åren närmast före ikraftträdandet av den tidigare nämnda förordningen nr 2081/92 (den 24 juli 1993), följaktligen rätt att använda beteckningen avseende produkter som endast är avsedda att säljas utanför registreringsmedlemsstaten och endast i en sådan medlemsstat som inte har motsatt sig bruket av sådana beteckningar på sitt territorium?

6) Om svaret på fråga 5 är ja, har företaget med säte i den medlemsstat där den skyddade ursprungsbeteckningen har registrerats rätt att bruka den beteckning som är förväxlingsbar med den registrerade beteckningen avseende sina produkter fram till utgången av den femårsperiod som följer på dagen för registreringen av den skyddade beteckningen (den 12 juni 1996), det vill säga fram till den 12 juni 2001?

7) Är bruket av varje beteckning som är förväxlingsbar med den registrerade beteckningen förbjudet i samtliga medlemsstater efter det datum som nämnts ovan under punkt 6 (den 12 juni 2001) för näringsidkare som inte uttryckligen tillåtits att bruka den registrerade beteckningen enligt den tidigare nämnda förordningen (EEG) nr 2081/92?"

III Huruvida frågorna kan tas upp till sakprövning

A) Den tyska regeringens invändning att frågorna inte kan tas upp till sakprövning.

21. Den tyska regeringen anser att avgörandet av det nationella målet inte är beroende av svaren på de ställda frågorna eftersom beteckningen "parmesan" är en "generisk beteckning" och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för skyddet i artikel 13 i förordningen. Den tyska regeringen anser därför att den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande inte skall tas upp till sakprövning, eftersom den saknar relevans och är generell och hypotetisk.

22. Domstolen har konsekvent fastslagit att "det inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel [234 EG] enligt domstolens fasta rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av gemenskapsrätten".

23. "Domstolen har likväl ansett att det i undantagsfall ankommer på den att för att pröva sin egen behörighet undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande ... Domstolen har endast möjlighet att vägra att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställs till den ..."

24. Den nationella domstolens frågor avser tolkning av gemenskapsrätten. Domstolen ombeds nämligen att precisera tillämpningsområdet för artikel 13.2 i förordningen. Således är domstolen i princip skyldig att besvara frågorna.

25. Vidare förefaller inte tvisten vara uppenbart hypotetiskt. Domstolen saknar heller inte tillgång till faktiska eller rättsliga uppgifter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts. Tvisten är reell och föremålet för den är beskrivet på ett exakt sätt. Målet vid den nationella domstolen handlar i huvudsak om huruvida bruket av beteckningen "parmesan" vid tillverkning av en produkt som inte uppfyller kraven för SUB "Parmiggiano Reggiano" och som är avsedd att saluföras utanför Italien är lagligt.

26. Det framgår dessutom av "fast rättspraxis att det inom ramen för det i artikel [234 EG] i fördraget föreskrivna samarbetet mellan nationella domstolar och EG-domstolen ankommer på EG-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett sådant svar att denna kan avgöra målet".

"I detta syfte åligger det domstolen att omformulera de frågor som har ställts till den eller att undersöka om en fråga avseende [bland annat] en gemenskapsrättslig bestämmelses giltighet är grundad på en korrekt tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen."

27. Om den tyska regeringen genom sin invändning endast hade lagt den nationella domstolen till last att den inte tillämpat gemenskapsrätten korrekt på grund av att beteckningen "parmesan" inte klassats som en "generisk beteckning", så skulle invändningen om hinder för sakprövning varit grundlös. Den nationella domstolen är nämligen ensam behörig att tillämpa gemenskapsrätten på omständigheterna i tvisten.

28. Genom sin invändning hävdar emellertid den tyska regeringen att den nationella domstolen har gjort en felaktig tolkning av reglerna i förordningen beträffande definitionen av begreppen "generisk beteckning" och "SUB", och därigenom även relevansen av tolkningsfrågorna en konsekvens som följer av detta tolkningsfel.

Den tyska regeringen anser nämligen att eftersom beteckningen "parmesan" inte har registrerats, så faller den heller inte in under det skydd som artikel 13.1 i förordningen ger åt SUB "Parmigiano Reggiano". Den tyska regeringen anser vidare att i enlighet med artikel 3.1 i förordningen, kan beteckningen "parmesan" inte registreras eftersom den blivit generisk. Frågorna som ställts gäller enbart tolkning av förordningen beträffande de regler som rör skydd av SUB. Den tyska regeringen anser därför att frågorna har sin grund i en felaktig tolkning av gemenskapsrätten och att de inte är relevanta för målets avgörande. Därför ber den tyska regeringen domstolen bekräfta dess tolkning av förordningen och förklara att frågorna inte kan tas upp till sakprövning.

29. Det är otvivelaktigt så att frågorna som ställts av den nationella domstolen är varken generella eller hypotetiska. Därför är tyska regeringens begäran om avvisning dåligt grundad.

30. Det är också riktigt att tolkningsfrågorna vore uppenbart överflödiga för avgörandet av tvisten i målet vid den nationella domstolen om det vore så att beteckningen "parmesan" inte omfattades av tillämpningsområdet för det skydd i artikel 13.1 i förordningen som givits åt SUB "Parmigiano Reggiano". På grund av detta kan frågan huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning inte lösas av domstolen utan att domstolen först försäkrat sig om att den nationella domstolen gjort en korrekt tolkning av artikel 13.1 i förordningen. Vidden av det skydd som förordningen ger en sammansatt beteckning som "Parmigiano Reggiano" skall därvid utredas.

B) Lydelsen av den preliminära fråga som skall prövas

31. Den fråga som inledningsvis bör utredas är frågan om huruvida förordningen bör tolkas på så sätt att, i ett fall som det förevarande, den tvistiga beteckningen "parmesan" kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13.1 i förordningen. Om svaret är ja kan begreppet i enlighet med artikel 13.3 i förordningen inte längre bli generiskt. Tolkningsfrågorna bör således undersökas. Under sådana förutsättningar skulle Bigis olagliga handlingar enligt artikel 13.1 i förordningen kunna tillåtas genom undantagen i artikel 13.2 i förordningen.

32. Om svaret är nej skall tolkningsfrågorna inte tas upp till sakprövning utan att någon utredning behöver företas om huruvida beteckningen "parmesan" är generisk eller ej. I motsats till vad den tyska regeringen hävdar, med hänsyn till den rättsliga och faktiska bakgrunden som den nationella domstolen redogjort för, skulle en utredning av huruvida beteckningen är generisk eller inte vara helt utan relevans såväl för att avgöra huruvida den tyska regeringens invändning om hinder för sakprövning är välgrundad som för att den nationella domstolen skall kunna avgöra tvisten i sitt mål.

33. Om beteckningen "parmesan" betraktas som generisk, skulle den nämligen inte kunna bli föremål för skyddet i artikel 13.1 i förordningen och det skulle vara tillåtet att använda den inom hela gemenskapens territorium. Åtalet mot Bigi borde då läggas ner om så vore fallet.

34. Om beteckningen "parmesan" inte skall betraktas som generisk, har Republiken Italien rätt att begära registrering av den enligt förordningen. Även om Republiken Italien fick denna beteckning registrerad som SUB skulle dock åtalet mot Bigi inte kunna bifallas. Enligt principen om förbud mot retroaktiv verkan för strafflagstiftning kan Bigi inte åtalas med stöd av en lag som ännu inte trätt i kraft då han utförde de handlingar han står åtalad för.

35. Det är riktigt att det inte skulle vara utan intresse för de ostproducenter som saluför ost som inte uppfyller produktspecifikationen för SUB "Parmigiano Reggiano" under namnet "parmesan" att få klarhet i huruvida beteckningen är generisk eller inte. Enligt artikel 3.1 andra stycket i förordningen skyddas inte en jordbruksprodukt eller ett livsmedel vars namn blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga av förordningen, och den generiska beteckningen får användas inom hela gemenskapens territorium. Republiken Italien skulle ändå kunna vara intresserad av denna fråga. Enligt artikel 3.1 första stycket i förordningen kan inte en generisk beteckning registreras. Bedömningen av huruvida beteckningen "parmesan" är generisk eller inte skulle alltså medföra att italienska regeringen skulle få ett omedelbart svar på huruvida en begäran om registrering av denna beteckning skulle godkännas eller inte.

36. Mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som den nationella domstolen presenterat, är de ovan beskrivna fallen emellertid rent hypotetiska.

37. Det ankommer dessutom inte på domstolen att bedöma huruvida en beteckning är generisk eller inte, utan endast att tolka förordningens stadganden och fastställa de kriterier som måste beaktas när en sådan bedömning skall göras.

38. I dom av den 16 mars 1999 i målet Danmark m.fl. mot kommissionen uttalade domstolen att "när det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt skall [kommissionen ta hänsyn till] alla faktorer, vilket nödvändigtvis innebär att hänsyn skall tas till de faktorer som uttryckligen anges i [artikel 3.1 i förordningen], det vill säga till förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras, till förhållandena i andra medlemsstater samt till berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning".

39. Bedömningen av huruvida en beteckning är generisk eller inte omfattas, enligt förordningen, av kommissionens behörighet. Komissionen fattar sitt beslut efter att, i enlighet med det förfarande som beskrivs i förordningen, inhämtat yttranden och genomfört ett fullständigt och kontradiktoriskt förfarande.

40. Eftersom bedömningen av huruvida en beteckning är generisk eller inte, enligt förordningen, skall göras av kommissionen, anser jag att det inte ankommer på domstolen att sätta sig i kommissionens ställe i denna fråga. Domstolens roll består i att kontrollera lagligheten av de beslut som fattas på området av kommissionen (eller rådet), i enlighet med artikel 230 EG.

41. Det är uppenbart att domstolen i förevarande fall inte har alla uppgifter som är nödvändiga för att på ett bra sätt kunna bedöma huruvida beteckningen "parmesan" är generisk eller inte. De uppgifter som lämnats till domstolen av en minoritet av medlemsstaterna, efter att en skriftlig fråga ställts till dem före den muntliga förberedelsen, är för detta syfte otillräckliga. De faktorer som skall beaktas enligt artikel 3.1 tredje stycket i förordningen utifrån kumulativa och tvingande kriterier för att avgöra huruvida en beteckning är generisk eller inte har inte på ett fullständigt vis lämnats av de stater som yttrat sig, och dessutom har inte ett tillräckligt stort antal stater yttrat sig.

42. Med beaktande av vad som framkommit, föreslår jag att domstolen till att börja med begränsar sig till att undersöka om förordningen skall tolkas på så sätt att, i ett fall som i det förevarande, den tvistiga beteckningen "parmesan" omfattas av tillämpningsområdet för det skydd som artikel 13.1 i förordningen ger en SUB.

C) Svaret på den preliminära frågan

43. Det är ostridigt att beteckningen "Parmigiano Reggiano" är registrerad och åtnjuter det skydd som artikel 13.1 och 13.3 i förordningen ger en SUB.

44. Enligt denna artikel är beteckningen "Parmigiano Reggiano" särskilt skyddad mot allt kommersiellt bruk avseende produkter som inte omfattas av registreringen, i den mån detta bruk drar fördel av det anseende som osten "Parmigiano Reggiano" har. Varje obehörigt bruk av, imitation av eller anspelning på denna registrerade beteckning eller dess översättning är förbjuden, för att beskriva en produkt som inte omfattas av registreringen. Enligt artikel 13.1 första stycket a och b i förordningen medför registreringen av ursprungsbeteckningen "Parmigiano Reggiano" med andra ord ett förbud mot kommersiellt bruk av denna beteckning och dess översättning för att beskriva en produkt som inte uppfyller produktspecifikationen för produkter som omfattas av registreringen.

45. Den preliminära frågan som identifierats i det föregående består alltså i att avgöra om begreppet "parmesan" skall betraktas som en översättning av den sammansatta beteckningen "Parmigiano Reggiano" som är föremål för registreringen.

46. Enligt den nationella domstolen är svaret på denna fråga nödvändigtvis ja, eftersom substantivet "parmesan" är den ordagranna översättningen av beteckningen "Parmigiano Reggiano". Den nationella domstolen drar slutsatsen att skyddet som genom förordningen givits åt SUB "Parmigiano Reggiano" utsträcker sig till beteckningen "parmesan".

47. Denna analys stöds av såväl den italienska, den grekiska, den portugisiska och den franska regeringen som av kommissionen samt parterna i målet vid den nationella domstolen.

48. Den tyska och den österrikiska regeringen motsätter sig denna bedömning. Enligt dem kan inte begreppet "parmesan" betraktas som en översättning av SUB "Parmigiano Reggiano", utan har en självständig betydelse och används som generell beteckning på produkten. De tyska och österrikiska konsumenterna menar med "parmesan" en riven ost, eller en ost som är avsedd att riva, och som används till vissa maträtter. "Parmesan" är inte för dem namnet på en ost som kommer från regionen Parma, eller på ett vidare plan, från Italien. Däremot är "Parmigiano Reggiano" för de tyska konsumenterna en typ av "parmesan" av särskild kvalité som kommer från Italien och som har en fyllig smak som går från kraftig till stark och kräver en viss lagringsperiod (minst tolv månader).

49. Det är inte bestritt att substantivet "parmesan" är den bokstavliga översättningen på många språk t.ex. tyska, engelska och franska av det italienska begreppet "Parmigiano", taget ur sitt sammanhang. För de flesta av de regeringar som yttrat sig, med undantag för den tyska och den österrikiska regeringen, avser dessutom det enskilda ordet i översättning den sammansatta ursprungsbeteckningen "Parmigiano Reggiano".

50. Jag anser också att substantivet "parmesan" är den översatta formen av den sammansatta beteckningen "Parmigiano Reggiano". Enligt min mening utgör ordet "parmesan" mer än en ordagrann översättning av den registrerade beteckningen. Det är en översättning som är trogen den historiska, kulturella, juridiska och ekonomiska realiteten som följer med den registrerade beteckningen och produkten som omfattas av denna registrering.

51. Med stöd av flera källor, har den franska regeringen understrukit den fullständiga överensstämmelsen mellan begreppen "parmesan" och "Parmigiano Reggiano". Enligt denna regering visar de historiska efterforskningar som gjorts angående "parmesan" och "Parmigiano Reggiano" att dessa produkter blandas ihop. Den franska regeringen har redogjort för denna osts historia med hänvisning till L. Malagolis ovan nämnda avhandling och därvid anfört att ordet "Parmigiano" först och främst är endast ett adjektiv som har sitt ursprung i staden Parma som ligger i Emilia-Romagna. Från början användes också begreppet "parmesan" eller "Parmigiano" avseende invånarna i denna stad och avseende vilken vara som helst som producerats där. Sedan femtonhundratalet förknippas dock ordet "Parmigiano" i olika texter med det latinska ordet "caseus" (ost). I takt med att osten blev mer och mer känd, räckte det med att nämna adjektivet som betecknade dess ursprung för att otvivelaktigt föra tankarna till den och det används ensamt.

52. Substantivet "Parmigiano" uttrycker inte endast tillhörighet till det geografiska området runt staden Parma, utan betecknar också den region där produktionen av osten "parmesan" har sitt ursprung. Bruket av begreppet "Parmigiano" framkallar genast hos den europeiske konsumenten bilden av en ost som tillverkats i detta område i Italien och inte en invånare i denna italienska stad. Med andra ord är substantivet "Parmigiano" inte möjligt att skilja från det särskilda livsmedel som är den ost som tillverkas i ett specifikt geografiskt område i Italien. Begreppet "Reggiano" däremot för inte tankarna till någon särskild jordbruksprodukt eller något särskilt livsmedel. Bruket av detta uttryck ensamt, utan samband med begreppet "Parmigiano", leder i den europeiske konsumentens begreppsvärld inte till någon förväxling med den produkt som omfattas av registreringen, nämligen osten "Parmigiano". Ett självständigt bruk av begreppet "Reggiano" däremot leder inte till att den som använder det otillbörligen drar fördel av det anseende som den skyddade produkten, "Parmigiano", åtnjuter. Med andra ord är begreppet "Parmigiano" den väsentliga beståndsdelen i SUB "Parmigiano Reggiano".

53. Anledningen till att Republiken Italien begärde registrering av den sammansatta beteckningen "Parmigiano Reggiano" och inte bara beteckningen "Parmigiano" har angivits av italienska regeringen och av Consorzio. Skälet är att finna i det historiska och kulturella sammanhang som tidigare beskrivits och i nationalekonomiska realiteter. Osten med urprungsbeteckningen "Parmigiano" tillverkas inte bara i staden Parma med omnejd, utan även på en större geografisk yta, nämligen "Reggio nell'Emilia". Den italienska regeringen begärde på grund av detta registrering av den sammansatta beteckningen, "Parmigiano Reggiano", för att alla parmesanproducenter som är verksamma inom detta geografiska område skulle kunna åtnjuta det rättsliga skydd som förordningen ger åt en SUB. Genom denna registrering har alltså Republiken Italien avsett att dra de rättsliga konsekvenserna av en nationell ekonomisk och kulturell realitet. Genom detta har Republiken Italien uppnått rättsligt skydd för de parmesanproducenter som är verksamma i det berörda geografiska området med tillverkning av osten som givetvis innefattar staden Parma med omnejd och Reggio nell'Emilia med omnejd. Överensstämmelsen eller likvärdigheten mellan beteckningarna "Parmigiano" eller "parmesan" och "Parmigiano Reggiano" är anledningen till att den italienska regeringen begärde registrering av endast denna sammansatta beteckning. Med andra ord har separata registreringar för dessa två beteckningar inte begärts eftersom det skulle ha inneburit att man begärt skydd för två olika produkter, när det i förevarande fall i själva verket rör sig om en enda produkt som har sitt ursprung i en särskild region i Italien.

54. Ursprungsbeteckningen "Parmigiano Reggiano" avser alltså parmesan, en särskild ost som har sitt ursprung i en särskild plats (staden Parma med omnejd) och en särskild region (Reggio nell'Emilia). Det rör sig därför om en produkt som kommissionen har fastställt att dess kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.

55. Av detta följer att beteckningarna "parmesan" och "Parmigiano Reggiano" är likvärdiga. Därför anser jag att i ett fall som det förevarande skall artikel 13.1 första stycket a och b i förordningen tolkas på så sätt att det skydd som ges åt SUB "Parmigiano Reggiano" utsträcks till dess översättning "parmesan". I enlighet med artikel 13.3 i förordningen kan denna beteckning inte längre bli generisk. Följaktligen föreslår jag domstolen att avvisa den tyska regeringens invändning om hinder för sakprövning.

IV Innehållet i de frågor som ställts av den nationella domstolen

56. Det framgår av skälen i ansökan om förhandsbesked att den nationella domstolen önskar få klarhet i huruvida vissa nationella bestämmelser är förenliga med artikel 13.2 i förordningen.

57. Den nationella domstolen har förklarat att kommersiellt bruk av beteckningen "parmesan" sedan många år är underkastat strikta regler i Italien. Italiensk lag förbjuder alltså fritt saluförande av ost under namnet "parmesan" på italienskt territorium, då denna produkt inte uppfyller produktspecifikationen för den registrerade SUB. All överträdelse av denna regel kan bli föremål för de straffrättsliga sanktioner som stadgas i den italienska lagen från 1954.

Den italienska lagen förbjuder bland annat producenter och företag som är etablerade i Italien att tillverka parmesan som inte uppfyller produktspecifikationen för den registrerade SUB, även om den omtvistade produkten är avsedd att saluföras i medlemsstater som skulle kunna göra gällande reglerna i artikel 13.2 i förordningen. Den nationella domstolen vill finna klarhet i huruvida denna italienska lagregel är förenlig med undantagsreglerna i artikel 13.2.

58. Av skälen i begäran om förhandsavgörande och av ordalydelsen av en del av den tredje och den femte frågan följer att den nationella domstolen i första hand önskar finna klarhet i om artikel 13.2 i förordningen skall tolkas på så sätt att den ger en medlemsstat, på vars begäran en SUB har registrerats rätt att förbjuda kommersiellt bruk av denna beteckning avseende en produkt som inte omfattas av registreringen, men som är jämförbar med den produkt som är registrerad under denna beteckning, på grund av att den tillverkats på registreringsmedlemsstatens territorium, fastän den förbjudna produkten är avsedd för export till och saluföring på en annan medlemsstats territorium där sagda beteckning skulle kunna anses tillåten med tillämpning av artikel 13.2.

59. Om svaret är nej på denna första fråga, ber den nationella domstolen att domstolen skall ange, inom ramen för de sju frågorna, de villkor som skall vara uppfyllda för att undantagsreglerna skall tillämpas.

60. Eftersom ett nekande svar på den första frågan är en förutsättning för en undersökning av de andra frågorna som ställts av den nationella domstolen, är det lämpligt att studera den först.

V Svaren på de frågor som ställts av den nationella domstolen

61. Svaret på den första frågan syftar till att avgränsa det materiella tillämpningsområdet för de undantagsregler som finns i artikel 13.2 i förordningen.

62. Artikel 13.2 första stycket andra strecksatsen stadgar att "undantagsreglerna bara är tillämpliga på [företag som] lagligen har marknadsfört produkterna i fråga ...".

63. Syftet med artikel 13.2 i förordningen är, i enlighet med tredje skälet i förordning nr 535/97, att "eftersom det rör sig om befintliga beteckningar som redan används i medlemsstaterna, ... bör [producenterna] beviljas [en] anpassningsperiod för att de inte skall tillfogas skada".

64. Dessa texter kan tolkas på två sätt.

65. Den första tolkningen består i att begreppen "producent", som finns i tredje skälet i förordning nr 535/97, och "företag" i artikel 13.2 första stycket andra strecksatsen i förordningen skall förstås som endast de företag som är etablerade på sådan medlemsstats territorium som inte har motsatt sig bruk av beteckningar som registrerats enligt artikel 17 i förordningen för att beskriva jämförbara produkter som inte omfattas av registreringen. Företagen som är etablerade på den registreringsmedlemsstatens territorium är alltså uteslutna från tillämpningsområdet för undantagsreglerna. Denna tolkning är restriktiv på så sätt att den begränsar tillämpningsområdet för undantagsreglerna till vissa producenter eller vissa företag som särskilt definieras. Med denna tolkning skulle ett företag som Castelli, som är etablerat i Italien, vilket är den medlemsstat som begärt registrering av den tvistiga SUB, kunna förbjudas att i Italien tillverka parmesan som inte uppfyller kraven för SUB även om osten är avsedd för export.

66. Den andra tolkningen består i att begreppen "företag" eller "producent" skall förstås som alla de företag, vare sig de är etablerade på registreringsmedlemsstatens territorium eller inte, som under en registrerad beteckning saluför produkter som inte omfattas av registreringen, under förutsättning att dessa produkter är avsedda att saluföras i en medlemsstat som enligt nationella regler tillåter bruk av beteckningar som registrerats med stöd av artikel 17 i förordningen för att beskriva jämförbara produkter som inte omfattas av registreringen. Denna tolkning skall anses som "vid". Med denna tolkning skulle inte ett företag som Castelli, som är etablerat i Italien, vilket är den medlemsstat som begärt registrering av den tvistiga SUB, kunna förbjudas att i Italien tillverka parmesan som inte uppfyller kraven för SUB även om denna ost var avsedd för export.

67. Med tanke på syftet med artikel 13.2, dess lydelse, mer generellt de syften som eftersträvas i förordningen och slutligen reglerna i artikel 3.1 i förordningen, är den tolkning som enligt min mening bör tillämpas den mer restriktiva.

68. I enlighet med tredje skälet i förordning nr 535/97, är syftet med artikel 13.2 i förordningen att "[bevilja producenterna] denna anpassningsperiod för att de inte skall tillfogas skada".

69. Endast de företag som är etablerade på en sådan medlemsstats territorium vars nationella regler tillåter bruk av beteckningar som registrerats enligt artikel 17 i förordningen för att beskriva jämförbara produkter som inte omfattas av registreringen, tvingas anpassa sin verksamhet, särskilt att förändra produktionsenheterna, för att anpassa sig till gemenskapsreglerna beträffande skydd för SUB. I gengäld har de företag som är etablerade i en medlemsstat som har begärt registrering med stöd av artikel 17 i förordningen, redan varit tvungna att anpassa sin verksamhet till dessa juridiska krav. Artikel 17 stadgar uttryckligen att endast de medlemsstater som påbjudit ett skyddssystem för de beteckningar för vilka de begär registrering kan få dem registrerade med stöd av denna artikel. Den nationella lagstiftningen i registreringsmedlemsstaten förbjuder alltså tillverkning och saluföring under en skyddad beteckning av en produkt som inte omfattas av registreringen. Med andra ord medför den nationella lagstiftningen i denna medlemsstat, även innan förordningen trädde i kraft, särskilda konsekvenser för utövandet av företagens verksamhet. Det är på grund av detta meningslöst att bevilja sådana ekonomiska enheter en "anpassningsperiod".

70. Den föreslagna restriktiva tolkningen av "producent" och "företag" står alltså helt i överensstämmelse med det eftersträvade syftet med artikel 13.2 i förordningen.

71. Denna strikta tolkning stämmer också med syftet med förordningen som huvudsakligen består i att säkerställa konsumentskyddet och konkurrens på lika villkor samt ordalydelsen av artikel 13.2 första stycket tredje strecksatsen i förordningen.

72. I artikel 13.2 första stycket tredje strecksatsen i förordningen stadgas undantagsvis att bruk av registrerade beteckningar vid marknadsföring av produkter som inte uppfyller produktspecifikationen för produkter som omfattas av registreringen villkoras av att "märkningen klart anger produktens verkliga ursprung".

73. Det framgår av dessa stadganden att tillämpningen av undantagsreglerna skall i vilket fall som helst ge konsumenterna möjlighet att få information om en produkts geografiska ursprung. Det rör sig alltså om att undvika att konsumenterna misstar sig beträffande de egenskaper som de har rätt att förvänta sig av en produkt som saluförs under ett namn som är en SUB som alltså framkallar bilden av en viss plats eller en region fast den inte framställts, bearbetats eller beretts i det geografiska område som omfattas av SUB och inte motsvarar denna produkts särskilda egenskaper som skyddas av registreringen.

74. Jag illustrerar med ett exempel. Under övergångs- och undantagsperioden skulle de företag som på brittiskt territorium lagligen saluför ost under beteckningen "parmesan" kunna tillåtas att fortsätta med denna verksamhet under förutsättning att företagen anger att osten har sitt ursprung i Förenade kungariket. Förväxlingen med parmesan som omfattas av registreringen och som tillverkas i Italien skulle då inte vara möjlig, eller åtminstone blivit svårare, för den brittiske konsumenten.

75. Om den vida tolkningen tillämpades skulle emellertid konsumentskyddet inte kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

76. Om vi åter använder oss av förutsättningarna i det förra exemplet, med tillämpning av den vida tolkningen, skulle ett företag som Castelli ha rätt att i Förenade kungariket sälja ost under namnet "parmesan" som inte uppfyller produktspecifikationen för den registrerade SUB, om kraven i artikel 13.2 uppfyllts. Särskilt viktigt är att märkningen på den saluförda produkten klart anger produktens verkliga ursprung, enligt första stycket tredje strecksatsen i detta stadgande. Då denna produkt tillverkats i Parma skulle ett företag som Castelli uppfylla stadgandets krav om detta angavs på etiketten. På så sätt skulle marknadsföringen av denna ost av ett företag som Castelli, utan att bryta mot förordningen, kunna vilseleda en normalt informerad konsument om egenskaperna hos den produkt denne köper. Denna förväxling grundar sig i att den produkt som saluförs i Förenade kungariket av ett företag som Castelli, skulle framstå som en produkt som omfattas av registreringen, men som inte uppfyller kraven för den SUB som gäller för produkten. Det är nämligen rimligt att tänka sig att en parmesanost som är märkt "tillverkad i Förenade kungariket" och en parmesanost som är märkt "tillverkad i Parma" är två olika sorter, fast så inte skulle vara fallet. Att produkten framstår som en produkt som omfattas av registreringen skulle alltså öka risken för att den brittiske konsumenten misstar sig om vilken sorts ost som denne köper. Således skulle konsumentskyddet, som är ett av förordningens uttryckliga syften, inte vara tillgodosett.

77. Tillämpningen av undantagsreglerna skall också garantera lojal konkurrens mellan de olika ekonomiska aktörerna.

78. Den "vida" tolkningen av begreppen "producent" och "företag" skulle dock inte göra det möjligt att uppfylla detta syfte.

79. Låt oss åter igen använda det tidigare exemplet för att illustrera resonemanget. Om den "vida" tolkningen tillämpas, skulle ett företag som Castelli ha rätt att på den brittiska marknaden saluföra en produkt som inte omfattas av registreringen under den registrerade beteckningen. Det faktum att osten är tillverkad i registreringsstaten skulle emellertid ge konkurrensfördelar på den brittiska marknaden, till nackdel för företagets konkurrenter, till exempel de producenter som tillverkar ost som omfattas av registreringen och de som producerar brittisk parmesan.

I valet mellan en parmesan tillverkad i Italien och en parmesan som är tillverkad i Förenade kungariket, som säljs för samma pris, skulle en normalt upplyst konsument vara frestad att köpa den ost som är tillverkad i Italien, eftersom den enligt märkningen förväntas uppfylla kraven för SUB. Dessa företag skulle på så sätt dra otillbörlig nytta av SUB-anseendet för att konkurrera med producenter som tillverkar en produkt i Förenade kungariket som likväl är likvärdig.

Dessutom skulle den brittiske konsumenten sannolikt i valet mellan en produkt som omfattas av registreringen och en som inte omfattas, men som är jämförbar med den registrerade produkten, välja den som endast till synes omfattas av SUB på grund av att denna troligen är billigare än den som omfattas av registreringen. Åter igen skulle företag som Castelli dra otillbörlig fördel av SUB-anseendet och tack vare det lägre priset skulle företaget utsätta de företag som tillverkar en produkt som uppfyller produktspecifikationen för SUB för otillbörlig konkurrens. Dessutom skulle sådan verksamhet som bedrivs av Castelli kunna försämra SUB-anseendet på den gemensamma marknaden.

80. Den strikta tolkningen ger också medlemsstater som önskar få en beteckning registrerad som en SUB möjlighet att bättre försvara sin position gentemot stater som hävdar att beteckningen i fråga har blivit generisk.

81. Enligt artikel 3.1 i förordningen ingår nämligen, bland de kriterier som skall beaktas för att avgöra om ett namn blivit generiskt eller inte, att hänsyn skall tas till "förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från ...".

82. Det följer av detta stadgande att de rättsliga förhållanden som denna medlemsstat, i förevarande fall Republiken Italien, föreskriver för en beteckning såsom "parmesan" skall betraktas på samma sätt som övriga faktorer som anges i artikel 3.1 för att avgöra om ett namn har blivit generiskt.

83. I förevarande fall förbjuder den italienska rättsordningen att parmesan som inte uppfyller produktspecifikationen för SUB "Parmigiano Reggiano" tillverkas på italienskt territorium. I och med detta markerar Republiken Italien klart och tydligt den plats som är reserverad för denna beteckning i den nationella rätten. Med andra ord säger den italienska rätten att denna beteckning är skyddad i Italien och får inte användas för att beskriva ost som inte uppfyller produktspecifikationen för den registrerade SUB. Därför kan beteckningen inte heller bli generisk.

84. Slutligen skall, i enlighet med domstolens praxis, alla undantag från en princip tolkas strikt. Artikel 13.2 i förordningen som gör undantag från principen om skydd för SUB i artikel 13.1 i förordningen, skall följaktligen tolkas restriktivt.

85. Av det anförda följer att endast den strikta tolkning av artikel 13.2 i förordningen som jag föreslår är förenlig med dess lydelse, dess syfte samt konsumentskyddet och principen om lojal konkurrens mellan ekonomiska aktörer. Artikel 13.2 i förordningen bör på grund av detta tolkas så att den inte är tillämplig i ett fall som det förevarande. Eftersom företaget Castelli är etablerat i den medlemsstat där den SUB registrerats som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är med andra ord detta företag uteslutet från det materiella tillämpningsområdet för artikel 13.2 i förordningen.

86. Till följd härav föreslår jag att domstolen svarar på den första frågan på följande sätt: Artikel 13.2 i förordningen skall tolkas så, att den ger en medlemsstat, på vars begäran en SUB registrerats, rätt att förbjuda kommersiellt bruk av denna beteckning avseende en produkt som inte omfattas av registreringen, men som är jämförbar med den produkt som är registrerad under denna beteckning, på grund av att den tillverkats på registreringsmedlemsstatens territorium, även om den olagliga produkten är avsedd att saluföras endast i en annan medlemsstat där denna beteckning kan betraktas som laglig med tillämpning av artikel 13.2.

87. Med tanke på svaret på den första frågan är de andra frågorna utan intresse.

VI Förslag till avgörande

88. Med tanke på de skäl som tidigare angivits föreslår jag att domstolen svarar på de frågor som ställts av Tribunale di Parma enligt följande:

Artikel 13.2 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 535/97 av den 17 mars 1997, skall tolkas så, att den ger en medlemsstat på vars begäran en skyddad ursprungsbeteckning har registrerats rätt att förbjuda kommersiellt bruk av denna beteckning avseende en produkt som inte omfattas av registreringen, men som är jämförbar med den produkt som är registrerad under denna beteckning, på grund av att den tillverkats på registreringsmedlemsstatens territorium, även om den olagliga produkten är avsedd att saluföras endast i en annan medlemsstat där denna beteckning kan betraktas som laglig med tillämpning av artikel 13.2 i nämnda förordning.

Full & Egal Universal Law Academy