Generaladvokatens förslag till avgörande
1 Är en resebyrå som säljer en paketresa då avtalet inte fullföljs eller fullföljs på ett felaktigt sätt, skyldig att ersätta även turistens ideella skada i form av "förstörd semester"? Detta är den fråga som har ställts till domstolen av Landesgericht Linz (Republiken Österrike) i dess beslut om hänskjutande av den 6 april 2000 som fattats med tillämpning av artikel 234 EG och som gäller tolkningen av artikel 5.2 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (nedan kallat "direktiv 90/314" eller "direktivet").(1)
Tillämpliga bestämmelser
Gemenskapsrättsliga bestämmelser
2 Direktiv 90/314 utgör en del av den omfattande konsumentskyddspolitik som sedan flera decennier genomgått en viktig och intressant utveckling, inte bara i medlemsstaterna utan också på gemenskapsnivå. Trots att gemenskapsåtgärderna till förmån för konsumentskydd inledningsvis utgjordes av sporadiska och tillfälliga åtgärder antagna på grundval av artikel 100 i EG-fördraget (nu artikel 94 EG) har de blivit en medborgarrättighet, först genom Europeiska enhetsakten år 1986 och sedan genom Maastrichtfördraget, i vars artikel 100a (nu artikel 95 EG i ändrad lydelse) de fått en mer passande juridisk bas för att slutligen bli integrerade som en självständig del i gemenskapspolitiken genom artikel 129a (nu artikel 153 EG i ändrad lydelse). På detta sätt har under tidens gång antagits flera viktiga direktiv som direkt tar hänsyn till behovet av konsumentskydd i samverkan med direktiv som är inriktade på genomförande av den inre marknaden och progressiv liberalisering av rörligheten för personer och varor mellan medlemsstaterna. Dessa direktiv har varit inriktade på särskilda aspekter som synes kräva en gemensam reglering, till exempel på områdena för avtalsrätt och skadeståndsansvar.(2)
3 Direktiv 90/314, som också antagits på grundval av artikel 100a i EG-fördraget, utgör klart en del av detta regelverk(3) genom hänvisningen till en sektor som utgör en "väsentlig del" (första skälet) för att förverkliga den inre marknaden, med hänsyn till turistindustrins allt viktigare roll i medlemsstaternas ekonomier. Direktivet drevs särskilt fram av de skillnader som fanns mellan de olika medlemsstaternas regelverk och praxis gällande paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (även kallade resepaket) och som gav upphov till hinder för friheten att tillhandahålla tjänster och orsakade snedvridning av konkurrensen mellan näringsidkare som var etablerade i olika medlemsstater (andra skälet). Emellertid får direktivet samtidigt till effekt att, såsom sägs i tredje skälet, "[k]onsumenter inom gemenskapen på så sätt [kan] dra nytta av jämförbara villkor när de köper ett resepaket i en medlemsstat". I domstolens praxis har för övrigt bekräftats att skyddet för konsumenter genom antagande av regler som syftar till att skydda individen i sig utgör ett av direktivets mål. I domen i målet Dillenkofer uttalade således domstolen att det "bör anmärkas dels att det på flera ställen i övervägandena i ingressen till direktivet erinras om syftet att skydda konsumenterna, dels att den omständigheten att direktivet är avsett att säkerställa att andra syften (frihet att tillhandahålla tjänster och fri konkurrens) uppnås inte är av sådan beskaffenhet att den utesluter att bestämmelserna i direktivet även syftar till att skydda konsumenterna. Enligt artikel 100a.3 i fördraget skall kommissionen nämligen i sina förslag enligt den artikeln, bland annat om konsumentskydd, utgå från en hög skyddsnivå".(4)
4 För att uppnå de mål som nämnts ovan föreskriver direktivet att det skall finnas "åtminstone några gemensamma regler" för att ge paketresebranschen en gemenskapsdignitet (sjunde skälet). Dessa regler gäller särskilt den information som skall tillhandahållas konsumenten, hur avtalet om paketresan skall vara utformat med hänsyn särskilt till dess innehåll, slutande och fullgörande i samtliga medlemsstater samt införande av en garanti till förmån för konsumenten i händelse av arrangörens eller återförsäljarens obestånd eller konkurs. När det särskilt gäller den aspekt som hänför sig till det avtalsmässiga ansvaret måste karaktären på trepartsförhållandet mellan arrangören och/eller återförsäljaren, konsumenten och den som utför tjänsten anges på sådant sätt att det i allmänhet går att bland de förstnämnda (arrangören eller återförsäljaren) urskilja den som skall identifieras som ersättningsskyldig gentemot konsumenten för skada som åsamkats denne genom att avtalet inte fullgjorts eller fullgjorts på ett felaktigt sätt.
5 Jag övergår nu till en beskrivning av de särskilda bestämmelserna i direktivet. I artikel 1 beskrivs först målen genom att det anges att "[a]vsikten med detta direktiv är att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium" (artikel 1).
6 Den viktigaste artikeln i det förevarande målet är emellertid artikel 5, i vilken följande stadgas:
"1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om dessa skall fullgöras av arrangören eller återförsäljaren eller av andra leverantörer av tjänster. Detta ansvar skall inte inverka på arrangörens eller återförsäljarens rätt att kräva ersättning av dessa övriga leverantörer av tjänster.
2. Vad gäller den skada som förorsakas konsumenten på grund av att avtalet inte fullgörs, skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att arrangören eller återförsäljaren är ansvariga såvida avtalsbrottet inte orsakas av fel som vare sig begåtts av dem själva eller av någon annan leverantör av tjänster därför att
- avtalsbrottet är orsakat av konsumenten,
- avtalsbrottet är orsakat av tredje man utan anknytning till de avtalade tjänsterna och har inte kunnat förutses eller undvikas,
- avtalsbrottet beror på force majeure enligt definitionen i artikel 4.6 b ii eller på en händelse som arrangören eller återförsäljaren eller leverantören av tjänsten inte kunnat förutse eller undvika även om de hade iakttagit vederbörlig aktsamhet.
I de fall som anges i andra och tredje strecksatsen ovan skall arrangören eller återförsäljaren omedelbart bistå en konsument i svårigheter.
I fråga om skador som uppkommer till följd av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, får medlemsstaterna tillåta att ersättningen begränsas i enlighet med internationella konventioner på detta område.
I fråga om andra skador än personskador som uppkommer till följd av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, får medlemsstaterna tillåta att ersättningen begränsas i avtalet. Sådan begränsning får inte vara oskälig.
3. Förutom vad som sägs i punkt 2 fjärde stycket får inga undantag från bestämmelserna i punkt 1 och 2 förekomma i avtalet.
4. Konsumenten måste genast och på platsen underrätta den som levererat tjänsten om varje försummelse att fullgöra åtagandena enligt avtalet som han upptäcker. Vidare skall han underrätta arrangören och/eller återförsäljaren skriftligt eller på något annat lämpligt sätt så snart som möjligt.
Denna skyldighet måste klart och uttryckligt anges i avtalet."
7 Dessutom stadgas följande i artikel 8 i direktivet:
"Medlemsstaterna får för att skydda konsumenten anta eller upprätthålla strängare bestämmelser på det område som omfattas av detta direktiv."
8 Slutligen vill jag erinra om att medlemsstaterna senast den 31 december 1992 skulle sätta i kraft de bestämmelser som var nödvändiga för att följa direktivet (artikel 9).
Den österrikiska lagstiftningen
9 Direktiv 90/314 har genomförts i österrikisk rätt genom ett flertal legislativa åtgärder inklusive artiklarna 31 b-31 f i 1993 års Konsumentenschutzgesetz (lag om konsumentskydd)(5), som är intressanta i förevarande mål. I dessa bestämmelser, som reglerar ansvaret för näringsidkarna inom sektorn, föreskrivs inte någon rätt till ersättning för ideell skada i form av obehag vid "förstörd semester" eller vid liknande omständigheter.
10 Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen och av den österrikiska regeringen i dess skriftliga yttrande råder i doktrinen delade meningar vad gäller frågan huruvida ideell skada, förutom i fall som är uttryckligen angivna i den ovan nämnda lagen, ändå kan ersättas på grundval av reglerna i gemenskapsrätten. Detta tvivel finns i gengäld inte i rättspraxis från Oberster Gerichtshof (den österrikiska Högsta domstolen) som har fastslagit att ideell skada endast kan ersättas i de fall det uttryckligen anges i lagen [såsom görs till exempel i artikel 1325 i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (AGBG, den österrikiska civillagen) för sveda och värk] och i ett fåtal undantagsfall (till exempel i fall då det är fråga om fysiska skador, frihetsberövande, sexuella övergrepp etc.) som inte gör det möjligt att dra slutsatsen att det finns en regel av allmän giltighet till vilken en rätt till ersättning för ideell skada bestående i obehag vid "förstörd semester" kan hänföras. Eftersom semester och ledig tid som ägnas åt rekreation inte kan uttryckas i penningvärde kan för övrigt inte den omständigheten att semestern inte har inneburit det förväntade nöjet innebära någon materiell förlust för den berörde, varför den skada som hänför sig till nämnda omständighet ändå inte kan ge upphov till en kompensation i pengar. Då den ovannämnda lagstiftningen, genom vilken direktiv 90/314 genomförs, inte utesluter rätten till ersättning för ideell skada i form av obehag vid "förstörd semester" men inte heller föreskriver en sådan rätt, drar Oberster Gerichtshof slutsatsen att i den österrikiska lagstiftningen har inte förutsetts någon möjlighet att ersätta denna typ av skada.(6)
Bakgrunden och tolkningsfrågan
11 Familjen till käranden i målet vid den nationella domstolen, den unga Simone Leitner, hade via den österrikiska resebyrån KUONI bokat en paketresa hos svaranden, TUI Deutschland GmbH & Co. KG (nedan kallad TUI). Paketet innehöll en helpensionsvistelse på semesteranläggningen Club Robinson "Pamfiliya" i Side i Turkiet (nedan kallad klubben) för tiden den 4-18 juli 1997.
12 Den 4 juli 1997 anlände familjen Leitner till klubben där familjen påbörjade sin vistelse och intog alla sina måltider. Ungefär åtta dagar efter att semestern hade påbörjats började emellertid käranden uppvisa symtom på salmonella, som hade orsakats av den mat som hade serverats på klubben. Sjukdomen, som fortgick även efter vistelsens slut den 18 juli 1997 och som även drabbade många andra av klubbens gäster, yttrade sig genom upp till 40 graders feber under flera dagar, cirkulationsrubbningar, diarré, kräkningar och ångest. Med hänsyn till Simone Leitners tillstånd var hennes föräldrar tvungna att ta hand om henne under resten av vistelsen fram till semesterns slut.
13 Ungefär två veckor efter semesterns slut skickade de berörda ett reklamationsbrev till TUI. Något svar erhölls emellertid inte. Den 17 juli 1998 väckte Simone Leitner talan mot TUI och yrkade bland annat på skadestånd om 25 000 ATS. Denna summa, som fastställts efter att en sakkunnig hörts, omfattade inte endast skada som inte var ekonomisk (Schmerzensgeld eller ersättning för sveda och värk) utan även ideell skada som lidits genom att Simone Leitner inte hade kunnat njuta av sin semester.
14 Underrätten tilldömde käranden ersättning för skada som inte var ekonomisk om 13 000 ATS enligt artikel 1325 ABGB. Nämnda domstol avslog emellertid yrkandet om ersättning för ideell skada med motiveringen att enligt de skäl som redovisades i den rättspraxis från Oberster Gerichtshof som tidigare nämnts (se punkt 10 ovan) kunde denna typ av skada endast ersättas om det uttryckligen var angivet i lagen, vilket det i förevarande fall inte var.
15 Käranden i den nationella domstolen överklagade domen till Landesgericht Linz. Sistnämnda domstol bedömde att underrätten hade tolkat den nationella rättspraxis som angetts ovan på ett riktigt sätt, men funderade över om inte artikel 5 i direktiv 90/314 kunde leda till en annan lösning. Den omständigheten att artikel 5.2 fjärde stycket i direktivet medger en möjlighet att i avtalet begränsa ersättningen för andra skador än personskador, under förutsättning att denna begränsning inte är oskälig, menade den hänskjutande domstolen kunde leda till slutsatsen att operatörerna enligt direktivet i princip även är ansvariga för ideell skada.
16 Enligt Landesgericht styrks tvivlet även av komparativa överväganden. Nämnda domstol noterade således att i Förbundsrepubliken Tyskland medger 253 § jämförd med 651f § andra stycket i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB, den tyska civillagen) ersättning för ideell skada när en resa inte har kunnat äga rum eller om fullgörandet av resan påverkats på ett väsentligt sätt. Emellertid synes den omständigheten att skadeståndsskyldigheten i åtminstone två medlemsstater i Europeiska unionen är olika för researrangörer vara oförenlig med direktivets ovan angivna dubbla mål som för det första är att undanröja skillnader i olika medlemsstaters lagstiftningar för att avskaffa hinder för friheten att tillhandahålla tjänster samt hindra snedvridning av konkurrensen och för det andra att garantera en enhetlig nivå av konsumentskydd. Det är därför nödvändigt att reda ut de tvivel som finns kring direktivets tillämpningsområde.
17 Även om direktivet omfattar ersättning för ideell skada kan det emellertid inte åberopas gentemot resebyrån, eftersom direktiven inte ansetts ha horisontell effekt i gemenskapens rättspraxis. Trots detta skulle det kunna finnas en skyldighet för den nationella domstolen att tolka nationell lag i enlighet med gemenskapsrätten. I detta hänseende har Landesgericht särskilt angett domstolens dom i målet Silhouette, i vilken fastslås att även om ett direktiv inte i sig kan ge upphov till skyldigheter för en enskild och därför inte som sådant kan åberopas gentemot denne, måste den nationella domstolen ändå, så långt det är möjligt, tolka bestämmelserna i den egna lagen mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet.(7)
18 Eftersom Landesgericht således ansåg att det var nödvändigt att tolka direktivet för att kunna döma i det mål som hade anhängiggjorts vid nämnda domstol, hänsköt den följande fråga till EG-domstolen med tillämpning av artikel 234 EG:
"Skall artikel 5 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang tolkas så, att det i princip finns en rätt att få ersättning för ideell skada?"
Rättslig argumentation
Inledning
19 Under detta förfarande om förhandsavgörande har, förutom parterna i tvisten, även den österrikiska, den brittiska, den finska och den franska regeringen samt kommissionen yttrat sig. I dessa yttranden framkommer två olika inställningar. Den ena inställningen delas av käranden i målet vid den nationella domstolen, den belgiska regeringen och kommissionen. Denna inställning grundas på direktivets mål och ordalydelse och innebär att artikel 5 i direktiv 90/314 skall tolkas så, att den skada som nämns i artikeln även omfattar den ideella skada som uppstår vid "förstörd semester". De övriga parternas inställning grundas på direktivets mål att tillförsäkra en miniminivå av harmonisering och innebär att det enda som kan uttolkas från artikel 5 är en rätt för medlemsstaterna att i sina egna lagar föreskriva ersättning för denna typ av skada.
20 Enligt denna senare uppfattning spelar direktivets harmoniseringskaraktär en tillräckligt grundläggande roll för att besvara den fråga som ställts av Landesgericht. Med anledning härav bör detta argument bedömas först, innan man går vidare med en analys av artikel 5 i direktivet och de skyldigheter som föreskrivs däri.
Karaktären av den harmonisering som följer av direktivet
21 Med undantag för vissa mindre skillnader är TUI och den österrikiska, den finska och den franska regeringen överens om att den harmonisering av de nationella lagstiftningarna som anges i direktivet enbart syftar till att fastställa en miniminivå för skyddet för konsumenter av paketresor. I konsekvens härmed ligger allt som inte uttryckligen regleras i direktivet, och särskilt denna typ av skada, inom ramen för de nationella lagstiftarnas behörighet. Enligt denna uppfattning skulle gemenskapslagstiftaren, om han hade velat genomföra en fullständig harmonisering av de nationella lagstiftningarna på området, ha antagit ett mer detaljerat regelverk. I direktivet har man emellertid begränsat sig till att för medlemsstaterna föreskriva en rad väsentliga gemenskapsregler angående innehållet i, slutandet av och utförandet av avtalet om paketresa, utan att ämnet har uttömts, särskilt inte vad gäller frågor om civilrättsligt ansvar. Med hänsyn till avsaknaden av uttrycklig hänvisning till ersättning för ideell skada hävdas således att det inte endast är så att ersättningsskyldighet för sådan skada inte kan åberopas utan dessutom måste en sådan ersättningsskyldighet vara helt utesluten, eftersom det förutsätts att gemenskapslagstiftaren inte velat reglera denna fråga genom gemenskapsregler. Den österrikiska regeringen har för övrigt anmärkt att vare sig ordalydelsen i direktivet, dess förarbeten eller rapporten om dess genomförande(8) ger någon indikation på att en annan tolkning skall göras.
22 Naturligtvis bestrider jag inte - och det har jag redan sagt ovan - att det omtvistade direktivet inte syftade till att genomföra en fullständig harmonisering av de berörda nationella lagstiftningarna utan endast en minsta harmonisering som var ägnad att fastställa en grundläggande nivå på konsumentskydd med hjälp av en fast kärna av gemenskapsregler som skulle reglera vissa grundläggande aspekter på området. Emellertid har ännu inget avgörande argument för svaret på tolkningsfrågan framförts. Även om direktivet är begränsat till "åtminstone några gemensamma regler" föreskriver det ändå en harmonisering av lagstiftningen som medlemsstaterna naturligtvis måste hålla sig till, även om de bibehåller möjligheten att anta eller upprätthålla strängare bestämmelser i syfte att skydda konsumenten (artikel 8). Med andra ord innebär inte en minimal harmonisering att någon harmonisering inte skall ske och ännu mindre innebär det att bestämmelserna i direktivet inte har en tvingande karaktär eller att de endast är tvingande på de områden där de föreskriver ett fullständigt enhetligt regelverk. Enligt min uppfattning är det emellertid detta missförstånd som återfinns i den ovannämnda uppfattningen, genom att denna uppfattning innebär att man enbart av den omständigheten att direktivet i fråga inte innehåller någon bestämmelse om rätt till ersättning för skador drar slutsatsen att direktivet över huvud taget inte har avsetts behandla frågan om ansvarets fördelning och att denna fråga i konsekvens härmed även fortsättningsvis skulle falla inom ramen för varje medlemsstats behörighet.
23 I gengäld är det så att det problem som måste lösas för att svara på den hänskjutande domstolens fråga är just hur omfattande tillämpningsområdet för den harmonisering som avses med direktivet är. Med andra ord gäller det att identifiera det minsta normerande innehåll som fastställs i direktivet för att avgöra om det omfattar ersättning för ideell skada, samtidigt som det i detta sammanhang skall noteras att undantag kan göras från de skyldigheter som åläggs medlemsstaterna. Undantag får dock bara göras i en riktning: mot ett bättre skydd för konsumenten. Om så är fallet för det område som omfattas av bestämmelserna i direktivet, vilket jag tror, är problemet inte att det kan finnas skillnader mellan nationella lagstiftningar (liksom den mellan österrikisk och tysk lag som Landesgericht stött på) utan snarare att om så vore fallet skulle en av dessa lagar inte uppfylla de skyldigheter som åläggs genom direktivet.
Räckvidden av artikel 5 i direktiv 90/314
24 När man undersöker direktivets normativa räckvidd på de punkter som här är intressanta bör genast uppmärksammas att även om några av direktivets bestämmelser lämnar ett utrymme för skönsmässig bedömning åt medlemsstaterna är det icke desto mindre så att i artikel 5 föreskrivs en rad bestämmelser om skyldigheten att ersätta skador som förorsakats konsumenten och som, även vid en summarisk läsning, ger detaljerade och precisa regler. I artikeln anges emellertid inte om det i "den skada som förorsakas konsumenten på grund av att avtalet [om paketresan] inte fullgörs", som anges i artikel 5.2 första stycket, även ingår ideella skador och huruvida medlemsstaterna i konsekvens härmed är skyldiga att föreskriva ansvar för den arrangör och/eller återförsäljare som är part i paketavtalet även för denna typ av skador. Det problem som uppkommer är således att definiera vidden av begreppet "skada" som används i denna artikel. Detta utgör en typisk gemenskapsrättslig tolkningsfråga, som måste lösas med tillämpning av de kriterier som vanligen används i denna typ av fall.
25 I detta avseende vill jag erinra om att i välkänd rättspraxis från domstolen har uttalats att "det följer av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten som likhetsprincipen att en gemenskapsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar när det gäller att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt skall ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela gemenskapen"(9), med hänsyn tagen till bestämmelsens sammanhang och syftet med den reglering där den ingår. I dessa fall skall alltså bortses från nationell lagstiftning, eftersom "gemenskapsrättsliga begrepp i princip inte skall definieras med utgångspunkt i en eller flera nationella rättsordningar, om inte annat uttryckligen anges".(10)
26 Det bör särskilt observeras att vid tvivel måste tolkningen av direktivet i fråga göras mot bakgrund av det generellt tillämpliga kriteriet enligt vilket dessa bestämmelser, i händelse av tvivel, skall uppfattas på gynnsammast möjliga sätt för den som åtnjuter skyddet, nämligen konsumenten av turisttjänster. Detta framgår inte bara av en systematisk analys av direktivets lydelse och syfte utan också av den omständigheten, varom erinrats ovan, att direktivet antagits på grundval av artikel 100a och att det i artikel 100a.3 anges att de åtgärder som antas på området för konsumentskydd skall utgå från en hög skyddsnivå.(11)
Skadebegreppet i direktiv 90/314
27 Med detta sagt anser jag att flera argument av textmässig och systematisk karaktär talar för en vid tolkning av det ifrågavarande begreppet och således för ett jakande svar på den fråga som Landesgericht har hänskjutit.
28 När jag utgår från en textmässig analys av direktivet ser jag omedelbart att såväl i själva texten i direktivet som i dess ingress används flera gånger det allmänna begreppet "skada", och endast i artikel 5.2 fjärde stycket anges en särskild regel för en viss kategori av skador, nämligen "andra skador än personskador".
29 Användningen av det allmänna begreppet "skador" i direktivet utan minsta restriktion borde enligt min mening - och på denna punkt instämmer jag i yttrandena av kommissionen och den belgiska regeringen - tala för en vid tolkning av detta begrepp, det vill säga för argumentet att direktivets tillämpningsområde, i varje fall i princip, var tänkt att omfatta alla sorters skador som har något kausalsamband med ett uteblivet fullgörande eller ett felaktigt fullgörande av avtalet.
30 Även den uttryckliga hänvisningen till "andra skador än personskador" i fjärde stycket i artikel 5.2 stödjer indirekt den tolkningen. Logiskt sett måste denna hänvisning leda till slutsatsen att skador i direktivets mening avser såväl personskador som icke personskador. Även med den stora försiktighet som krävs på ett rättsområde som - även på det terminologiska planet - uppvisar skillnader mellan de olika rättsliga traditionerna och även inom rättssystem(12) som inte kan bortses ifrån, tror jag mig kunna uttala, liksom kommissionen, att "personskador" är sådana som orsakas en person, det vill säga både fysisk skada och psykisk skada i form av sådan psykisk påfrestning som kan bli följden av en åsamkad fysisk skada (sveda och värk, på tyska "Schmerzensgeld"). Redan i detta begrepp ligger en föreställning om ersättning för ideell skada. Men denna föreställning måste vara ännu mer framträdande i begreppet "andra skador än personskador", ett begrepp som också används i direktivet, men inte i en begränsande mening, så att det omfattar alla skador, oavsett om de är materiella eller inte. Av detta följer, såsom kommissionen påpekat, att särskilt i det senare fallet har man i direktivet inte velat helt utesluta den icke materiella aspekten på skada, vilket bekräftar att man i direktivet velat ge begreppet en vid mening. Det är därför svårt att se varför det i fall gällande förlust av semesternöjet skulle vara uteslutet med ersättning för ideell skada eller varför rätt till ersättning endast skulle finnas för vissa särskilda element (sveda och värk) med hänsyn just till att i sådana fall kan denna typ av skada ofta konstateras.
31 I detta avseende synes det mig betydelsefullt att det i direktivet finns olika regler för de nämnda två kategorierna av skador endast såvitt gäller ersättning. Således kan medlemsstaterna när det gäller skador i allmänhet i enlighet med artikel 5.2 endast begränsa ersättningen i enlighet med internationella konventioner som reglerar sådana tjänster (tredje stycket), medan ersättning för andra skador än personskador kan begränsas genom avtal, under förutsättning att begränsningen inte är oskälig (fjärde stycket). Såsom den belgiska regeringen har påpekat kan detta förklaras av den ideella skadans subjektiva och svårkvantifierbara karaktär och således av möjligheten att i detta hänseende tillåta skäliga begränsningar av rätten till ersättning.
32 Denna bestämmelse ger emellertid enligt min mening ett hållbart argument till stöd för uppfattningen att det skadebegrepp som används i direktivet är ett vitt begrepp som även omfattar ideell skada. Genom att den ovannämnda begränsningen anges i artikel 5.2 fjärde stycket framgår indirekt att det finns en rätt till ersättning för andra skador än materiella. Ersättningen kan vara begränsad, delvis och inom skäliga gränser, men den kan inte uteslutas rätt och slätt, eftersom det helt klart inte skulle vara "skäligt".
33 För att avsluta denna punkt och för att besvara en anmärkning under sammanträdet vill jag tillägga att det inte går att mot argumentet för en rätt till ersättning för ideell skada hävda omständigheten att en sådan rätt lämnar utrymme för en ytterst omfattande osäkerhet, eftersom principen om kompensation för en sådan skada godtas i direktivet utan att några andra nödvändiga villkor anges, särskilt inte - med undantag för vad som nyss sagts - för ersättning. Ett sådant argument går för långt, eftersom i direktivet inte ens anges sådana detaljer vad gäller andra skador, för vilka rätten till ersättning inte ifrågasätts. Vidare noterar jag att vad gäller ersättningsskyldighet är kriterierna för att definiera skada och de relevanta systemen för bedömning och kvantifiering av skadan, bortsett från några grundläggande regler, extremt varierande mellan de olika medlemsstaterna och grundar sig i allmänhet på en mycket skönsmässig bedömning som görs av domstolen, till och med då det finns tvingande kriterier och beräkningstabeller. Även av detta skäl blir kraven på ett ingripande genom lagstiftning från gemenskapen på området allt fler som en reaktion på skillnaderna, för att inte säga de flagranta olikheterna, som blir resultatet av vad som har kallats ett verkligt "bedömningskaos".(13)
Jämförelsen med direktiv 85/374
34 De föregående övervägandena synes mig inte vederläggas av det argument som har åberopats av den österrikiska och den franska regeringen och som grundar sig på artikel 9 i det ovannämnda direktiv 85/374 om ansvar för produkter med säkerhetsbrister, i vilket uttryckligen överlämnas åt medlemsstaterna att reglera de aspekter på skadeståndsansvar som sammanhänger med ideella eller immateriella skador som orsakats av defekter i produkter.(14) Jag anser snarare att detta argument återfaller på dem som åberopar det. Det kan inte bestridas att i direktiv 85/374 ges medlemsstaterna den rätt som jag har nämnt. Detta betyder emellertid inte att det direktiv som är aktuellt i förevarande mål ger medlemsstaterna samma frihet. I detta avseende nöjer jag mig med att notera att de två direktiven inte bara antogs vid skilda tillfällen och på olika stadier av den utveckling som kunnat konstateras på området, utan också reglerar olika typer av ansvar. I direktiv 85/374 regleras ett utomobligatoriskt ansvar av objektiv natur (även om det är begränsat) för producenten, medan i direktiv 90/314 regleras ett avtalsmässigt ansvar för fel som begåtts av den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet om en paketresa. De principer och grundregler som används är således olika och även ordalydelsen i direktiven är mycket olika. I direktiv 85/374 ges en precis definition av alla skadetyper som skall ersättas, oavsett om det gäller person- eller sakskada, och i fråga om ideell skada hänvisas uttryckligen till nationell lag.(15) I direktiv 90/314 undviks däremot all precisering och i stället används skadebegreppet på ett allmänt och odifferentierat sätt.
35 Således är de olika ordvalen i de två direktiven allt annat än en slump. Det står klart att när man i gemenskapslagstiftningen velat göra en åtskillnad, såsom i direktiv 85/374, mellan skador som producenten skall hållas ansvarig för och sådana som skall regleras av medlemsstaterna, har man gjort så uttryckligen. Om däremot lagstiftaren i direktiv 90/314, som är av ett senare datum, har valt att hänvisa till begreppet "skada" på ett allmänt och vagt sätt måste man därav dra slutsatsen att lagstiftaren gjort så för att i detta begrepp inbegripa alla möjliga typer av skador som hör samman med det felaktiga utförandet av avtalsmässiga skyldigheter, och att han velat använda ett vitt och omfattande skadebegrepp.
36 Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående måste jag dra slutsatsen att begreppet "skada" som arrangören och/eller återförsäljaren måste ansvara för till följd av att avtalet om paketresa inte fullgörs eller fullgörs på ett felaktigt sätt, och som nämns i artikel 5 i direktiv 90/314, även omfattar ideell skada som uppkommit till följd av obehaget vid "förstörd semester".
De andra argumenten till stöd för ersättning för ideell skada
37 Denna slutsats styrks enligt min uppfattning direkt eller indirekt av tre andra argument: den gemenskapsrättsliga praxisen i sig, vissa internationella konventioner som slutits på området och den utveckling som kunnat konstateras i medlemsstaternas lagstiftningar och rättspraxis.
38 När det gäller gemenskapsrättslig praxis vill jag påpeka att ställning klart har tagits, även om det varit i fråga om gemenskapens utomobligatoriska ansvar, för att utvidga skadebegreppet till att omfatta ideell skada. Förstainstansrätten har nämligen vid ett flertal tillfällen uttalat att detta ansvar kan utsträckas till att omfatta även icke materiella skador, då fråga är om en verklig och säker skada. Således har såväl den skada som uppstått vid förlusten av en möjlighet att bedriva studier som den skada som hör samman med att ett företag förlorat sitt anseende och goda rykte ansetts vara, åtminstone på ett principiellt plan, ersättningsbara.(16)
39 När det gäller de indikationer som ges i internationella konventioner bör erinras om att även om de framför allt gäller aspekter hänförliga till transporter eller till materiella föremål, och således inte har någon direkt betydelse för ersättning av ideell skada som uppkommer vid "förstörd semester", används i såväl Warszawakonventionen av 1929 om internationella lufttransporter(17) som Bernkonventionen av 1961 om järnvägstransporter, Atenkonventionen av 1974 om sjötransporter och Pariskonventionen av 1962 om hotellvärdars ansvar - som alla är nämnda i tionde skälet i direktiv 90/314 - ett generellt skadebegrepp, varför en ideell skada således inte utesluts. Ännu mer intressant i förevarande mål är Internationella konventionen om reseavtal(18) i vars artikel 13.1 anges att researrangörens avtalsmässiga ansvar omfattar "varje skada som orsakats den resande" och i vars artikel 13.2 därefter anges de tak för ersättning som tillämpas för personskador, materiella skador och alla andra skador.
40 Enligt min uppfattning är emellertid den mest intressanta utvecklingen den som återfinns i medlemsstaternas lagstiftningar och rättspraxis som, utan hinder av de många ovannämnda lösningarna, inte bara i allmänhet har utökat möjligheterna till ersättning för ideell skada utan även under senare år särskilt har inriktats på att öka uppmärksamheten på ersättning för "skada som uppkommit vid förstörd semester", med vilken avses ideell skada som en turist drabbas av genom att han, till följd av att researrangören inte fullgör avtalet, inte kan njuta i fulla drag av en resa som arrangerats i syfte att ge nöje och avslappning. Utan att göra någon jämförande analys av saken, vilket för övrigt kommissionen har gjort i mycket allmänna termer, nöjer jag mig med att, delvis på grundval av resultatet av denna analys, notera att den utveckling som har beskrivits uttryckligen stadfästs i lagbestämmelser i vissa medlemsstater, medan den i andra medlemsstater i huvudsak har klargjorts genom rättspraxis.
41 Bland de förstnämnda medlemsstaterna återfinns Förbundsrepubliken Tyskland, i vilken stat det sedan år 1979, genom en uttrycklig ändring av civillagen (651 f § andra stycket BGB), blivit möjligt att ge turisten, för den händelse att en resa ställts in eller väsentligen rubbats, rätt att begära adekvat ersättning för den semestertid som gått till spillo. I rättspraxis har arbete bedrivits för att renodla och progressivt definiera begreppet "skada" som uppkommer vid "förstörd semester" genom att en rad indikationer på detta specificerats (avstånd från havet, kvaliteten på maten, oljud, avsaknad av balkonger och fönster, etc.). På samma sätt omfattar lagstiftningarna i Belgien(19), Spanien(20) och Nederländerna(21) numera bestämmelser i vilka ges en rätt till ersättning för de ifrågavarande skadorna.
42 När det gäller den andra gruppen av medlemsstater omfattar den framför allt Förenade kungariket, vars rättspraxis är känd för att vara den mest öppna (även om den emellertid inte är lika öppen som rättspraxis i Förenta staterna) vad gäller ersättning för ideella skador.(22) Rättsläget i Irland är inte olikt, men man kan även se en liknande utveckling i medlemsstater vars rättspraxis grundas på civillagstraditionen. I Frankrike är sålunda skadan som uppkommit vid "förstörd semester" inte uttryckligen reglerad i lagstiftningen, men man finner där en rättspraxis som öppet medger en rätt till ersättning.(23) Så är också fallet i Italien, där frågan styrs av omständigheten att civillagen begränsar ersättning för ideell skada till civilrättsliga konsekvenser av brottsliga handlingar, bortsett från i undantagsfall som anges i lagen. Detta till trots finner man ett ökande antal domar i Italien genom vilka ersättning för skada uppkommen vid "förstörd semester" medges.(24)
43 Vid slutet av denna översiktliga genomgång synes det mig således att jag kan bekräfta mina tidigare kommentarer om förekomsten av en allmänt utbredd trend, som har gjort varierande framsteg i de olika rättssystemen, mot ett vidare ansvarsbegrepp för denna typ av skada och särskilt för skada som uppkommer vid "förstörd semester". Denna trend hänger samman med den allmänna utvecklingen på området för ersättningsrätt men också, ur en mer allmän synvinkel, med den snabba utvecklingen av turism och omständigheten att semester, resor och fritidsvistelser inte längre är ett privilegium för en begränsad sektor av samhället, utan är en konsumtionsprodukt för ett växande antal människor åt vilken de ägnar en del av sina sparmedel och ledigheter från arbete eller skola. Bara den omständighet att semestern har intagit en särskild socioekonomisk roll och har blivit så viktig för en individs livskvalitet, medför att det fulla och effektiva åtnjutandet av semestern i sig innebär en tillgång som är skyddsvärd.
44 Det är just dessa skäl, även om de inte är de enda, som, såsom nämnts ovan, direktiv 90/314 grundats på. Den mer strikta ekonomiska aspekten, som utgörs av undanröjande av hinder för friheten att tillhandahålla turisttjänster, går hand i hand med skyddet för konsumenten/turisten. Således behandlas även i gemenskapsrätten nöjet med semester som en skyddsvärd tillgång och den skada som uppkommer då semestern inte innebär förväntad njutning motsvarar, inom ramen för ett paketavtal, en särskild förlust som utgör grunden till rätt till ersättning. Ur denna synvinkel skulle en tolkning som utesluter ersättning för sådan skada från tillämpningsområdet för direktivet, bortsett från att den inte har någon grund vare sig i direktivets ordalydelse eller mål, beröva direktivet en del av dess effekt och stå i strid med ordalydelsen i artikel 95.3 EG, i vilken, såsom nämnts ovan, anges att harmoniseringsåtgärder till skydd för konsumenter skall utgå från en hög skyddsnivå.
45 Jag anser således att svaret till den österrikiska domstolen skall bli att artikel 5 i direktiv 90/314 skall tolkas så, att arrangören och/eller återförsäljaren är ansvarig även för ideell skada som konsumenten lider med anledning av att avtalet om paketresa inte fullgörs eller fullgörs felaktigt.
46 Innan jag lämnar mitt förslag måste jag också säga några ord om frågan som väckts av Landesgericht gällande den nationella domstolens skyldighet att tolka den egna lagen i överensstämmelse med direktivet (se ovan punkt 17). Uppriktigt sagt synes mig svaret på denna fråga vara klarlagt, eftersom domstolen har upprättat en betydande och otvetydig rättspraxis i frågan, från vilken det inte finns något skäl att göra avsteg i det här fallet.(25) Således noterar jag att liksom domstolen bekräftade i den dom som Landesgericht själv hänvisade till är "den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, ... skyldig att i den mån det är möjligt tolka nationell rätt i överensstämmelse med direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget".(26) Om domstolen således delar min uppfattning som redogjorts för ovan måste den dra slutsatsen att oberoende av möjligheten för de berörda att åberopa direktivets direkta effekt, måste den hänskjutande domstolen tolka den österrikiska rätten i överensstämmelse med direktivets ordalydelse och syfte och, i konsekvens härmed, tillerkänna konsumenten (under förutsättning naturligtvis att de övriga villkoren är uppfyllda) rätt till ersättning av arrangören och/eller återförsäljaren för den ideella skada som orsakats av att paketavtalet inte fullgjorts eller fullgjorts felaktigt.
Förslag till avgörande
47 Med hänsyn till ovanstående synpunkter föreslår jag således domstolen att besvara den fråga som ställts av Landesgericht Linz på följande sätt.
Artikel 5 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang skall tolkas så, att arrangören och/eller återförsäljaren skall anses vara ansvarig även för ideella skador som åsamkas konsumenten genom att paketavtalet inte fullgörs eller fullgörs felaktigt.
(1) - EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53.
(2) - Utan att göra anspråk på att vara uttömmande vill jag här, på grundval av rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (nedan kallat "direktiv 85/374"), som jag senare återkommer till mer i detalj, särskilt peka på följande rättsakter: rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83); rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202), senast ändrat genom direktiv 98/7/EG (EGT L 101, s. 17); rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169); Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L 280, s. 83; svensk specialutgåva, område 13, volym 27, s. 40); Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19); Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, s. 12).
(3) - Se särskilt fjärde, femte och sjätte skälen, som hänvisar till rådets resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska gemenskapens andra konsumentpolitiska program (EGT C 165, s. 24); resolution av den 10 april 1984 om ett gemenskapsprogram för turism (EGT C 115, s. 1); kommissionens skrivelse till rådet med titeln "Nya impulser för konsumentskyddsprogrammet" som godkändes genom en resolution av rådet den 6 maj 1986 (EGT C 118, s. 28).
(4) - Dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94 och C-188/94-190/94 (REG 1996, s. I-4845), punkt 39, samt förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro i nämnda mål, punkt 13.
(5) - BGBl. 1993/247.
(6) - Se domarna i målen Ob 592/88 (JBl. 1988, 779) och 3 Ob 544/88 (SZ 62/77).
(7) - Dom av den 16 juli 1998 i mål C-355/96, Silhouette International Schmied (REG 1998, s. I-4799), punkt 36.
(8) - Rapport om genomförande av direktiv 90/314/EEG om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang i EU-medlemsstaternas nationella lagstiftning, SEC(1999) 1800 slutlig.
(9) - Dom av den 9 november 2000 i mål C-357/98, Yiadom (REG 2000, s. I-9265), punkt 26; av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster (REG 2000, s. I-6917), punkt 43; av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107), punkt 11; och särskilt vad gäller det privaträttsliga området dom av den 23 mars 2000 i mål C-373/97, Diamantis (REG 2000, s. I-1705), punkt 34; och av den 12 mars 1996 i mål C-441/93, Pafatis m.fl. (REG 1996, s. I-1347), punkterna 68-70.
(10) - Dom av den 2 april 1998 i mål C-296/95, EMU Tabac m.fl. (REG 1998, s. I-1605), punkt 30. Se även domstolens dom av den 14 januari 1982 i mål 64/81, Corman (REG 1982, s. 13), punkt 8, och förstainstansrättens dom av den 8 mars 1990 i mål T-41/89, Schwedler mot Europaparlamentet (REG 1990, s. II-79), punkt 27.
(11) - Se angående detta tolkningskriterium förslag till avgörande av generaladvokat Saggio i målet Rechberger, C-140/97 (REG 1999, s. I-3502), punkt 17.
(12) - I en studie som nyligen gjorts av Europaparlamentet och som omnämnts i Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om europeisk avtalsrätt, av den 11 juli 2001, [KOM(2001) 398 slutlig, s. 11] anges att "när det gäller 'skada' har europeisk lagstiftning om ansvar ännu inte ens en rimlig enhetlig idé om vad skada är eller hur den kan definieras, vilket naturligtvis hotar att hindra alla ansträngningar för att utveckla EU-direktiv på detta område". Mer precist, men ändå i samma riktning, hänvisas i studien till en officiell doktrin i vilken bekräftas att på området för ersättningsskyldighet för ideell skada är tillämpningskriterierna så långt ifrån varandra och så oordnade, med kraftiga skillnader från ett system till ett annat, att det i ett system skulle kunna vara fråga om en materiell skada medan det i ett annat skulle vara en icke materiell skada (se G. Alpa, "Il danno alla persona nella prospettiva europea" i A. Tizzano (red.), Il diritto privato dell'Unione Europea, Turin 2000, vol. I, s. 787 och följande, särskilt s. 803).
(13) - Se G. Alpa, anfört arbete och ställe. Se även angående denna fråga kommissionens meddelande som nämnts i föregående fotnot, särskilt kapitel 3.
(14) - I direktivets artikel 1 anges inledningsvis att "Tillverkaren skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt", varefter anges i artikel 9 att med "skada" avses
"a) personskada, inklusive dödsfall,
b) skada på eller förstörelse av någon annan sak än själva den defekta produkten med avdrag för en självrisk på 500 ECU, förutsatt att saken
1) är av en typ som normalt är avsedd för privat användning eller konsumtion, och
2) använts av den skadelidande huvudsakligen för hans eget privata bruk eller konsumtion".
(15) - Se i detta avseende domstolens dom av den 10 maj 2001 i mål C-203/99, Henning Veedfald (REG 2001, s. I-3569), punkt 32.
(16) - Se särskilt dom av den 21 mars 1996 i mål T-230/94, Farrugia mot kommissionen (REG 1996, s. II-195), punkt 46; av den 28 januari 1999 i mål T-230/95, BAI mot kommissionen (REG 1999, s. II-123), punkt 38; av den 29 oktober 1998 i mål T-13/96, TEAM mot kommissionen (REG 1998, s. II-4073), punkt 77.
(17) - Denna konvention har anpassats genom Konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter (Montrealkonventionen), av den 28 maj 1999, som undertecknats av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999 och godkänts genom rådets beslut den 5 april 2001 (EGT L 194, s. 38).
(18) - Convention internationale relative au contrat de voyage (CCV), undertecknad i Bryssel den 23 april 1970. Även om konventionen antogs inom ramen för Unidroit och trädde i kraft den 24 februari 1976 har den emellertid endast fått ett begränsat antal undertecknare.
(19) - Lag av den 16 februari 1994, "régissant le contrat d'organisation de voyage et le contrat d'intermédiaire de voyage", artikel 19.4-5.
(20) - Lag nr 21/95 av den 6 juli 1995, "reguladora de los viajes combinados", artikel 11.2.
(21) - Artikel 7.510 i civillagen (Burgerlijk Wetboek).
(22) - Kommissionen nämner i detta hänseende särskilt Court of Appeal, Jarvis mot Swan Tours (197) QB 233, 1973 All ER 71, och Jackson mot Horizon holidays (1975) 1 WLR 1468, (1975) All ER 92.
(23) - Se bland de handlingar som bifogats den franska regeringens yttrande i förevarande mål, till exempel Tribunal d'instance de Paris 15ème, 17 maj 1995, Bleu mot Nouvelles Frontières; Tribunal d'instance de Paris, 4 januari 1996, S. Blanc mot S.A. Nouvelles Frontières Touraventure; Tribunal d'instance de Saint-Etienne, 30 april 1998, Kadiver mot S.A. Havas Voyage; Tribunal d'instance de Paris 6ème, 29 december 1998, A. Bouchara mot S.A. Forum Voyages; Tribunal d'instance de Paris IXème, 26 juli 1999, makarna Benabou mot Compagnie AXA Assurance m.fl.; Tribunal d'instance de Neuilly sur Seine, 26 maj 1999, makarna Vasseur mot Société SOVAP Atlantide 2000 Sarl.
(24) - Se till exempel Tribunale di Roma, 6 oktober 1989 i Resp. civ. e prev., 1991, s. 512; Tribunale di Bologna, 15 oktober 1992, i I contratti, 1993, s. 327; Tribunale di Torino, 8 november 1996, i Resp. civ. prev., 1997, s. 818; Pretore di Roma, 11 december 1996, i Nuova Giur. Civ. Commentata, 1997, I, s. 875; Tribunale di Milano, 4 juni 1998, i I contratti, 1999, s. 39; Giudice di pace di Siracusa, 26 mars 1999, i Giust. Civ., 2000, I, s. 1205. Med motsatt utgång, se det nyligen avkunnade beslutet av Tribunale di Venezia, 24 september 2000, i I contratti, nr 6/2001, s. 580, med en fullständig och dokumenterad kommentar av E. Guerinoni.
(25) - Se särskilt dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891), punkt 26; av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135), punkt 8; av den 11 juli 1996 i mål C-232/94, MPA Pharma (REG 1996, s. I-3671), punkt 12; av den 16 juli 1998 i det ovannämnda målet Silhouette International Schmied, punkt 36; av den 10 februari 2000 i de förenade målen C-270/97 och C-271/97, Deutsche Post (REG 2000, s. I-929), punkterna 61-64.
(26) - Domen i det ovannämnda målet Silhouette, punkt 36.
Full & Egal Universal Law Academy