EUR-Lex -  62000CC0312 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Stix-Hackl föredraget den 16april2002. - Europeiska kommissionen mot Camar Srl och Tico Srl. - Överklagande - Gemensam organisation av marknaden - Bananer - Begäran om beviljande av ytterligare importlicenser - Ändring av tullkvot vid behov - Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar - Talan om ogiltigförklaring - Upptagande till sakprövning. - Mål C-312/00 P.

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1. Kommissionen har i detta fall överklagat förstainstansrättens dom av den 8 juni 2000 i målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98. I dessa mål kom förstainstansrätten bland annat fram till att kommissionen åsidosatt sina skyldigheter genom att inte vidta särskilda åtgärder enligt rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (nedan kallad förordningen) till förmån för två italienska företag som importerar bananer, Camar och Tico. I mål T-260/97 förpliktades kommissionen att ersätta de skador som Camar orsakats på grund av att den begärda åtgärden inte hade vidtagits.

II - Av domstolen fastställda faktiska omständigheter

2. Följande faktiska omständigheter framkommer av förstainstansrättens dom:

Sökanden, Camar srl, bildades år 1983 av den italienska investeringsgruppen De Nadai i syfte att importera somaliska bananer till Italien. Sökanden var den enda importören fram till och med år 1994 och den största importören av denna typ av bananer fram till och med år 1997. Mellan åren 1984 och 1990 nådde den somaliska bananodlingen sin kulmen med en årlig produktion om 90 000-100 000 ton. En del av denna produktion importerades till Europa (51 921 ton år 1988, 59 388 ton år 1989 och 57 785 ton år 1990) och i synnerhet till Italien av Camar (45 130 ton år 1990). Den 31 december 1991 utbröt inbördeskrig i Somalia, vilket ledde till att Camars normala importflöde avbröts. Från och med inbördeskrigets utbrott till och med införandet av en gemensam organisation av marknaden i juli 1993, försåg Camar den italienska marknaden med bananer genom att köpa in bananer från vissa AVS-länder, Kamerun och Leeward Islands, samt från vissa tredje länder från vilka Camar redan hade börjat importera bananer år 1988. Från införandet av en gemensam organisation av marknaden i juli 1993 till slutet av år 1997 erhöll Camar licenser i kategori A. År 1997 erhöll Camar importlicenser i kategori A för 7 545,723 ton och i kategori B för 2 140,718 ton. Under denna period uppgick sökandens bananimport från Somalia till ungefär 482 ton år 1993, 1 321 ton år 1994, 14 140 ton år 1995 och 15 780 ton år 1996. För år 1997 hade den förutsedda produktionen av somaliska bananer beräknats till 60 000 ton, men till följd av klimatproblem och avsaknaden av en annan hamn än den i Mogadishu, begränsades exporten från Somalia till 21 599 ton, varav 12 000 ton salufördes av Camar.

3. Efter införandet av den gemensamma organisationen av marknaden begärde Camar upprepade gånger att kommissionen skulle höja tullkvoten för tredjelandsbananer till en kvantitet som motsvarade skillnaden mellan den traditionella kvantitet somaliska bananer som föreskrivs i förordningen (60 000 ton) och den kvantitet som Camar faktiskt importerade eller kunde importera till gemenskapen samt att till det bevilja licenser som motsvarade skillnaden mellan dessa kvantiteter.

III - Tillämpliga bestämmelser

4. Enligt förstainstansrättens dom var följande bestämmelser tillämpliga:

Genom förordning nr 404/93 har en gemensam ordning för handel med tredje land införts, vilka har ersatt de olika nationella ordningarna som gällde tidigare. I denna förordning föreskrevs, enligt den version som var i kraft vid tidpunkterna för omständigheterna i de förevarande målen, att det varje år skall öppnas en tullkvot för import av bananer med ursprung i tredjeland och i länder i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS). I artikel 15 i förordningen, nu artikel 15a i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3290/94 av den 22 december 1994 om de anpassningar och övergångsåtgärder som krävs inom jordbrukssektorn för att genomföra avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, görs en åtskillnad mellan traditionella och icke-traditionella bananer beroende på om de härrör från de i bilagan till förordningen fastställda kvantiteter bananer som traditionellt exporteras från AVS-länderna till gemenskapen eller inte. För Somalia har kvantiteten för traditionell import fastställts till 60 000 ton.

5. I artikel 18.1 i förordningen föreskrivs att en tullkvot om 2,1 miljoner ton (nettovikt) skall öppnas för import av tredjelandsbananer och icke-traditionella AVS-bananer 1994, respektive om 2,2 miljoner ton (nettovikt) de nästkommande åren. Inom ramarna för tullkvoten skall en tull på 75 euro per ton tas ut vid import av tredjelandsbananer, medan icke-traditionella AVS-bananer inte skall beläggas med någon tull. I artikel 18.2 andra stycket föreskrivs vidare att import utöver tullkvoten omfattas av en tull som beräknas på grundval av Gemensamma tulltaxan, oavsett om det är fråga om icke-traditionella AVS-bananer eller bananer från tredje land.

6. I artikel 19.1 har den sålunda öppnade tullkvoten fördelats enligt följande: 66,5 procent till de aktörer som har avyttrat tredjelandsbananer eller icke-traditionella AVS-bananer (kategori A), 30 procent till de aktörer som har avyttrat gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer (kategori B) och 3,5 procent till de aktörer etablerade i gemenskapen som sedan år 1992 hade börjat avyttra andra bananer än gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer (kategori C).

7. Enligt artikel 19.2 andra stycket i förordningen skall varje aktör, för den andra hälften av 1993, tilldelas importlicenser baserade på hälften av det avyttrade årsgenomsnittet för åren 1989-1991.

8. Enligt artikel 19.4 i förordningen skall, om tullkvoten ökas, den ökade disponibla kvantiteten fördelas till importörer i de kategorier som avses i punkt 1 i denna artikel.

9. I artikel 16.1 och 16.3 i förordningen föreskrivs att det varje år skall sammanställas en prognosticerad försörjningsbalans för produktionen och förbrukningen i gemenskapen och för importen och exporten. Den prognosticerade balansen får vid behov ändras under regleringsåret, bland annat för att ta hänsyn till effekterna av undantagsförhållanden som påverkar villkoren för produktion eller import.

10. I enlighet med artikel 18.1 fjärde stycket i förordningen kan den årliga kvantiteten med tillämpning av förfarandet i artikel 27 ökas i förhållande till den försörjningsbalans som avses i artikel 16.

11. Genom artikel 20 i förordningen ges kommissionen befogenhet att besluta om att ändra den prognosticerade försörjningsbalansen som avses i artikel 16 samt besluta om närmare tillämpningsregler avseende reglerna om gemenskapens handel med tredje land.

12. I artikel 30 i förordningen föreskrivs följande:

"Om det efter juli 1993 krävs särskilda åtgärder för att underlätta övergången från den ordning som gällde innan denna förordning trädde i kraft till den som fastställs genom denna förordning, särskilt för att komma tillrätta med svårigheter av en känslig natur, skall kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 27 besluta om de övergångsåtgärder som den bedömer vara nödvändiga."

13. I enlighet med artikel 27 i förordningen har kommissionen rätt att besluta om åtgärder för verkställighet av denna förordning enligt det så kallade förvaltningskommittéförfarandet.

14. De tillämpningsföreskrifter för ordningen av import av bananer till gemenskapen som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål finns i kommissionens förordning (EEG) nr 1442/93 av den 10 juni 1993. Enligt artiklarna 4 och 5 i denna förordning skall fördelningen av tullkvoten för aktörerna i kategori A (66,5 procent) göras på grundval av kvantiteten tredjelandsbananer eller icke-traditionella AVS-bananer som dessa aktörer har salufört under de tre åren före det år som föregick det år för vilket kvoten öppnats. Fördelningen av tullkvoten för aktörerna i kategori B (30 procent) skall, i sin tur, göras på grundval av kvantiteten gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer som dessa aktörer har salufört under en referensperiod som beräknas på samma sätt som för kategori A.

15. Enligt bestämmelserna i artikel 19.2 andra stycket i förordningen och artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1442/93 sköts referensperioden årligen fram ett år. Detta innebär att referensperioden för importen under år 1993 utgörs av åren 1989, 1990 och 1991 och att referensperioden för importen under år 1997 utgörs av åren 1993, 1994 och 1995.

16. Till följd av de tropiska ovädren Debbie, Iris, Luis och Marilyn, som orsakade skador på bananplantagerna på Martinique och Guadeloupe samt öarna Saint Vincent and Grenadines, Saint Lucia och Dominica, antog kommissionen mellan åren 1994 och 1996 flera förordningar.

17. Genom dessa förordningar fastställs en ökning av tullkvoten och särskilda villkor för fördelning av denna ytterligare kvantitet mellan de aktörer som inbegriper eller direkt företräder de bananproducenter som lidit skada till följd av dessa oväder. Dessa fördelningsvillkor avviker från kriterierna i artikel 19.4 i förordningen.

18. De ovannämnda förordningarna avseende tropiska oväder antogs av kommissionen på grundval av artiklarna 16.3, 20 och 30 i förordning nr 404/93.

19. Antagandet av dessa förordningar motiverades med hänvisning till att dessa tropiska oväder bevisligen hade orsakat allvarliga skador på bananplantagerna i gemenskapsregionerna Martinique och Guadeloupe och i AVS-länderna Saint Vincent, Saint Lucia och Dominica, genom att effekten av dessa exceptionella omständigheter på produktionen i de drabbade regionerna skulle komma att märkas i flera månader och i hög grad påverka importen och tillförseln till gemenskapsmarknaden, samt genom att detta sannolikt skulle komma att orsaka en väsentlig ökning av marknadspriserna i vissa regioner i gemenskapen.

20. Vad gäller systemet för ökning av tullkvoten, vilket följer av artikel 16.3 i förordningen, har kommissionen, i fjärde skälet till dessa förordningar angett följande avseende tropiska oväder:

"Ändringen av tullkvoten måste tillåta en tillräcklig tillförsel till gemenskapsmarknaden ... och kompensera de aktörer som inbegriper eller företräder de bananproducenter som drabbas och som dessutom, om inte lämpliga åtgärder vidtas, riskerar att på lång sikt förlora sina traditionella avsättningsmöjligheter på gemenskapsmarknaden."

21. I femte skälet i förordningarna har kommissionen angett följande:

"De åtgärder som vidtas bör ha en särskild övergångskaraktär i enlighet med artikel 30 i förordning ... nr 404/93. Före ikraftträdandet av den nya gemensamma marknadsorganisationen den 1 juli 1993 omfattade de befintliga nationella marknadsorganisationerna, i syfte att klara akuta svårigheter eller exceptionella omständigheter som de förutnämnda tropiska ovädren, bestämmelser som säkerställde tillförseln till marknaden från andra leverantörer samtidigt som man bevakade intressena för de aktörer som drabbades av sådana exceptionella händelser."

IV - Förfarandena vid förstainstansrätten

22. Förstainstansrätten beslutade den 25 mars 1999 att förena målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, på grund av det samband som fanns mellan målen.

A - Förfarandet i mål T-79/96

23. Den 24 januari 1996 anmodade Camar kommissionen att vidta åtgärder i enlighet med artikel 175.2 i EG-fördraget (nu artikel 232 EG) beträffande de ansökningar som lämnats in för räkenskapsåret 1996. Eftersom Camar inte fick något svar inom den utsatta fristen, väckte de passivitets- och skadeståndstalan den 28 maj 1996.

24. I mål T-79/96 yrkade Calmar bland annat om att förstainstansrätten skulle

- fastställa att kommissionen överträtt artikel 30 i förordningen och artikel 40.3 i EG-fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse) genom att inte vidta erforderliga åtgärder för att sökanden skulle kunna övervinna de försörjningssvårigheter som uppstått på grund av krisen i Somalia,

- fastställa att kommissionen är skyldig att vidta lämpliga åtgärder i framtiden,

- ålägga kommissionen att ersätta de kostnader som på grund av dess passivitet åsamkats sökanden.

25. I mål T-79/96 fann förstainstansrätten att kommissionen åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 30 i rådets förordning nr 404/93 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, genom att inte vidta nödvändiga åtgärder enligt denna artikel i förhållande till sökanden. Skadeståndstalan ogillades.

B - Förfarandet i mål T-260/97

26. I mål T-260/97 yrkade svaranden bland annat att

- kommissionens beslut av den 17 juli 1997 att avslå Camars begäran om att övergångsåtgärder skall vidtas inom ramen för regleringen av tullkvoter för bananimport skulle ogiltigförklaras,

- kommissionen skulle förpliktas att ersätta de nuvarande och framtida skador som har åsamkats och kommer att åsamkas sökanden i och med att kommissionen, vid beräkningen av licenserna i kategori B, har vägrat att ta hänsyn till den normala referenskvantitet som Camar importerade under de tre år som föregick inbördeskrigets utbrott i Somalia,

- eller, i andra hand, att rådet skulle förpliktas att ersätta den skada som har uppstått för sökanden till följd av att inga sådana särskilda bestämmelser har antagits i förordning (EEG) nr 404/93 som skulle ha gjort det möjligt att lösa sådana situationer som sökanden befinner sig i.

27. I mål T-260/97 ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut av den 17 juli 1997, genom vilket sökandens begäran om att särskilda åtgärder skulle vidtas enligt artikel 30 i förordningen hade avslagits.

28. Dessutom förpliktades kommissionen att ersätta de kostnader som åsamkats sökanden på grund av beslutet av den 17 juli 1997. Kommissionen ålades att ersätta 90 procent av kostnaderna för detta förfarande och rådet återstående 10 procent.

C - Förfarandet i mål T-117/98

29. Genom en skrivelse av den 5 mars 1998 ansökte Camar och Tico om att kommissionen, genom att beakta importen för år 1996, skulle ändra tullkvoterna för de två första kvartalen år 1998 med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, eftersom färre somaliska bananer fanns tillgängliga till följd av klimatfenomenet El Niño, som under perioden oktober 1997 till januari 1998 drabbat de områden i Somalia där bananplantagerna är belägna.

30. Genom svarsskrivelser av den 23 och 24 april 1998 meddelade kommissionen de båda företagen att den inte avsåg att godkänna begäran om ändring av tullkvoten. Kommissionens ansvariga tjänstemän hade nämligen varken under det andra halvåret 1997 eller under det första halvåret 1998 kunnat fastställa något försörjningsunderskott till gemenskapsmarknaden. Dessutom var det inte möjligt att göra åtskillnad mellan de skador som uppstått på grund av klimatproblemen och de övriga svårigheter vid exporten av somaliska bananer, vilka framför allt beror på hamninrättningarna och de osäkra förhållandena avseende infrastrukturen.

31. I mål T-117/98 yrkade Camar och Tico bland annat

- att kommissionens beslut att avslå begäran om ändring av tullkvoten för import av bananer i enlighet med artikel 16.3 i förordningen skulle ogiltigförklaras,

- att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som sökanden åsamkats.

32. I mål T-117/98 ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut av den 23 april 1998, genom vilket begäran om ändring av tullkvoten för import av bananer i enlighet med artikel 16.3 i förordningen hade avslagits. Skadeståndstalan avvisades.

V - Yrkanden och grunder för överklagandet

33. Kommissionen har överklagat förstainstansrättens avgörande till domstolen och yrkat att

- domen skall upphävas,

- talan i mål T-79/96, liksom ogiltighetstalan och skadeståndstalan i mål T-260/97 skall ogillas,

- yrkandet i mål T-117/98 skall avvisas eller ogillas,

- sökandena skall förpliktas att ersätta kostnaderna för målet i förstainstansrätten och för detta mål.

34. Kommissionen har anfört följande rättsliga grunder till stöd för sitt överklagande:

35. Beträffande målen T-79/96 och T-260/97 har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten tillämpat förutsättningarna för tillämpningen av artikel 30 i förordningen felaktigt (andra grunden för överklagandet).

36. Beträffande mål T-117/98 har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten gjort en oriktig bedömning av tillåtligheten av en ogiltighetstalan rörande vägran att vidta viss åtgärd (första grunden för överklagandet) samt en oriktig tolkning och tillämpning av förutsättningarna i artikel 16.3 i förordningen (tredje grunden för överklagandet).

37. Rådet har, i sin egenskap av svarande i mål T-260/97, i sin svarsskrivelse åberopat förstainstansrättens enligt dess uppfattning felaktiga bedömning av förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsskyldighet och yrkat att domen skall ändras samt att Camar och Tico skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

38. Den franska regeringen har intervenerat på kommissionens respektive kommissionens och rådets sida i målen T-79/96 och T-260/97, och har yrkat att domen skall upphävas, att talan skall ogillas och att Camar och Tico skall förpliktas att ersätta kostnaderna.

39. Camar och Tico, liksom Republiken Italien som har intervenerat på Camars och Ticos sida i mål T-79/96, har yrkat att talan skall ogillas och att kommissionen skall förpliktas att ersätta kostnaderna.

VI - Grunderna för överklagandet

A - Första grunden för överklagandet: Tillåtligheten av en ogiltighetstalan mot kommissionens vägran att vidta åtgärder enligt artikel 16.3 i förordningen (mål T-117/98)

40. I detta sammanhang är fråga om Camars och Ticos ansökan till förstainstansrätten med väckande av talan mot kommissionens beslut att avslå en begäran om att anta en förordning. I ett sådant fall måste sökanden bevisa att förordningen visserligen inte var riktad mot sökanden personligen, men att sökanden var direkt och personligen berörd av den.

1. Parternas yrkanden

41. Kommissionen, rådet och den franska regeringen har anfört att förstainstansrätten avvikit från sin egen och domstolens praxis genom att bifalla denna ogiltighetstalan.

42. Enligt dessa parters uppfattning är det klart att den åtgärd som Camar begärde, det vill säga en ändring av importkvoten för tredjelandsbananer och icke-traditionella AVS-bananer, bara hade kunnat genomföras i form av en allmän abstrakt rättsakt, det vill säga en normativ akt som enligt rättspraxis bara kan ifrågasättas under förutsättning av att de rättssubjekt på vilka rättsakten är tillämplig vid varje enskilt tillfälle kan bestämmas med säkerhet till antal och identitet. Denna prövning sker på grundval av en från praktisk och rättslig synpunkt objektiv situation, vilken bestäms med utgångspunkt i den aktuella rättsaktens målsättning.

43. Kommissionen, rådet och den franska regeringen har påpekat att tillåtligheten av en talan väckt av ett företag inte får göras beroende av företagets ställning på marknaden. Eftersom marknaden förändras, skulle tillgången till det rättsskydd som finns förankrat i fördraget i så fall göras beroende av en bedömning av tillfälliga situationer på marknaden. De största företagen skulle då få en fördel som är oförenlig med diskrimineringsförbudet.

44. För övrigt har rådet anfört att kommissionen inte skulle ha varit förpliktad att tilldela importörerna av somaliska bananer ytterligare kvantiteter i det fall omständigheterna faktiskt skulle ha erfordrat en anpassning av tariffkvoten i den mening som avses i artikel 16.3 i förordningen. I motsats till vad förstainstansrätten angett i punkt 96 i sin dom, skulle i ett sådant fall inte i första hand Comar och Tico ha dragit fördel av den förordning som kommissionen vägrade att utfärda.

45. Camar och Tico och den italienska regeringen har anfört att förstainstansrättens slutsatser beträffande tillåtligheten av en ogiltighetstalan mot kommissionens beslut att inte tillämpa artikel 16.3 i förordningen, inte kan omprövas inom ramen för ett överklagande, eftersom dessa slutsatser stöddes på fakta avseende de båda företagens ställning på marknaden.

46. I andra hand har dessa parter gjort gällande att förstainstansrätten tillämpat relevant rättspraxis på ett korrekt sätt. I detta hänseende har de framför allt åberopat att kommissionen, om den hade beviljat de begärda åtgärderna, inte bara borde ha höjt tariffkvantiteten utan även skulle ha varit förpliktad att föreskriva särskilda, för Camar och Tico gynnsamma, villkor för tilldelningen av de ytterligare kvantiteterna.

2. Bedömning

47. Denna grund för överklagandet rör frågan huruvida förstainstansrätten har avgjort tillåtligheten av ogiltighetstalan på ett korrekt sätt. Relevant är härvid huruvida kriteriet att enskilda skall ha berörts direkt och personligen enligt artikel 230.4 i EG tillämpats på korrekt sätt.

48. I punkt 96 i domen har förstainstansrätten undersökt huruvida kommissionens förordning skulle ha angått Camar och Tico på grund av en faktisk situation som särskilde dem från alla andra berörda personer. Härvid var det avgörande för förstainstansrätten att Camar fram till år 1997 och Tico sedan det fjärde kvartalet 1997 varit de viktigaste importörerna av somaliska bananer. Enligt rättens uppfattning hade minskningen av kvantiteten tillgängliga bananer på grund av de somaliska översvämningarna således "påverkat" dessa företag "särskilt". Härav drog rätten slutsatsen att i huvudsak dessa företag skulle haft nytta av en ökning av tullkvoten.

49. Dessa omständigheter var tillräckliga för att rätten skulle dra slutsatsen att kommissionens vägran att ändra tullkvoten "inte drabbat sökandena på samma sätt som alla andra importörer av somaliska bananer, utan angått dem på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer på samma marknad".

50. Enligt fast rättspraxis är det avgörande huruvida särskilda personliga egenskaper eller särskilda omständigheter särskiljer sökanden från kretsen av övriga berörda personer.

51. Till att börja med bör domstolen instämma i förstainstansrättens bedömning att Camar och Tico inte påverkades på samma sätt som övriga företag. Det samma gäller dock även för alla övriga företag, eftersom inget företag, inte ens i det fall de har lika stora marknadsandelar, påverkas på samma sätt som ett annat företag av en särskild åtgärd, såsom den som i detta fall innebar att en kvot inte ändrades.

52. Vid en korrekt tillämpning av artikel 230.4 i EG är det i stället fråga om att en särskild form av rättslig påverkan skall föreligga. Förstainstansrätten har just med avseende på bananimportörer fastställt att

"den ifrågasatta akten enbart berör sökandena i deras objektiva egenskap av ekonomiska aktörer inom sektorn för saluföring av bananer som kommer från tredje land, på samma sätt som den berör alla andra ekonomiska aktörer som befinner sig i en likadan situation".

53. Att Camar och Tico hade en särställning jämfört med kretsen av andra berörda stämmer visserligen såtillvida att de påverkades i betydande omfattning. Av större betydelse är dock om dessa "omständigheter" är avgörande enligt fast rättspraxis. Visserligen har domstolen i sin rättspraxis angående bedömningen av tillåtligheten av en ogiltighetstalan uttryckligen fäst avseende vid en rättsakts verkningar. Detta betyder dock inte att endast påverkan av den ekonomiska ställningen är avgörande.

54. Inte heller den omständigheten att Camar och Tico var de största importörerna är i sig tillräcklig. Det följer av domstolens dom i målet Extramet att ett antal ytterligare omständigheter är avgörande, vilka "ger upphov till ... en särställning". Några sådana omständigheter har inte anförts i detta fall.

55. I motsats till den i doktrinen anförda utvidgande tolkningen av domen Codorniu har såväl förstainstansrätten som domstolen i sin praxis tolkat denna dom restriktivt.

56. Följaktligen skall det betonas att det var innehavet av vissa rättigheter och förhindrandet av deras faktiska utövande som var avgörande för domstolen i målet Codorniu. Att det är bestämda rättigheter och inte den ekonomiska ställningen som är avgörande tydliggörs såväl av domen i målet Deutz som avgjordes före domen i målet Codorn, som även av domen i målet Asocarne, som avgjordes under direkt åberopande av Codorn-domen. I det sistnämnda fallet ogillades ogiltighetstalan uttryckligen av den anledningen att direktivet inte "kränkt ... någon särskild rättighet".

57. På motsvarande sätt har förstainstansrätten själv i sin dom i målet Terres rouges uttalat:

"... [Denna] förordning ... berör således samtliga importörer som önskar importera bananer från Elfenbenskusten och den omständigheten att sökandena för närvarande importerar en stor del av bananerna från Elfenbenskusten utgör inte en särskild faktisk omständighet som särskiljer dem i förhållande till andra importörer."

58. Härav kan man dra slutsatsen att den/de kvantitet/ter ett företag importerar inte är avgörande för talerätten.

59. I sin dom i målet Van Parys har förstainstansrätten dessutom uttalat att "... bara den omständighet att sökanden har berörts i större ekonomisk utsträckning än konkurrenterna innebär inte att han är personligt berörd av en rättsakt".

60. Härav följer att till och med det faktum att Camar och Tico berördes i större ekonomisk utsträckning än sina konkurrenter, fortfarande inte är tillräckligt för att ge dem talerätt.

61. Härutöver har domstolen till och med nekat talerätt i målet Boralux, i vilket fråga var om de praktiskt taget enda aktörerna på marknaden som utövade den ekonomiska aktivitet som berördes av regleringen.

62. På motsvarande sätt har domstolen i målet Sadam anfört "att den omständigheten att klagandena den dag då förordning nr 2613/97 trädde i kraft var de enda som denna förordning i praktiken riktade sig till, vad beträffar betsockerproducenter i områden i södra Italien, inte i sig är tillräcklig för att de skall anses vara personligen berörda av ovannämnda förordning".

63. Till och med om man antar att det uppstod särskilt svåra konsekvenser för Camar och Tico på grund av att kommissionen inte vidtog vissa åtgärder, är detta i sig inte tillräckligt. I domen i målet Antillean Rice Mills krävde domstolen nämligen dessutom "att sökanden har berörts av skyddsåtgärderna i fråga på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denne i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer".

64. Domstolen och förstainstansrätten utgår i sin rättspraxis således från att ekonomiska intressen inte är att anse som särskilda rättigheter i den mening som avses i domen i målet Codorniu.

65. Ur detta kan härledas att en talerätt inte uppstår bara för att ett företag påverkas i sin konkurrensrättsliga ställning - inte ens om denna påverkan i det enskilda fallet är särskilt graverande.

66. Rådet och kommissionen har med rätta påpekat att förstainstansrättens grundläggande tolkning av kriteriet om att en enskild skall ha berörts direkt och personligen är opraktisk att använda och olämplig från rättssäkerhetssynpunkt. En talerätt av detta slag vore beroende av fluktuationer på marknaden och skulle således få bedömas på olika sätt beroende på tidpunkten. Vidare skulle de företag som befann sig precis bakom det marknadsledande företaget inte få någon talerätt. Dessutom skulle ett kriterium som direkt eller indirekt är beroende av marknadsinflytande leda till olika behandling av stora och små företag.

67. Till skillnad från ovan beskriven rättspraxis och de härur dragna slutsatserna var det uppenbarligen avgörande för förstainstansrätten att Camar och Tico vid en viss tidpunkt var de viktigaste importörerna. Härmed har förstainstansrätten dock fäst avseende vid en omständighet som enligt fast rättspraxis - i vart fall hittills - inte är relevant. Talerätten är nämligen inte bara beroende av om ett företag påverkas i större omfattning än andra, det vill säga om det påverkas endast i en annan grad.

68. Inte heller den omständigheten att Camar varit marknadsledande inte bara vid en viss tidpunkt, utan under en längre tidsperiod, ger anledning till en annan bedömning.

69. Eftersom Camar och Tico inte befinner sig i en för avgörandet relevant och rättsligt skyddad position, motsvarande den som förelåg i målet Codorniu, kan lösningen i målet Codorniu inte användas i detta fall.

70. Eftersom förstainstansrätten således inte tillämpat artikel 230.4 EG på ett korrekt sätt, skall denna grund för överklagandet anses befogad. Jag föreslår därför att domstolen skall förklara att talan i mål T-117/98 inte borde ha tagits upp till sakprövning och upphäva domen.

B - Andra grunden för överklagandet: Oriktig användning av artikel 30 i förordningen (målen T-79/96 och T-260/97)

1. Parternas yrkanden

71. Kommissionen och den franska regeringen har kritiserat förstainstansrätten för att ha begränsat sig till att fastställa att rättsläget i Italien var betydligt mer flexibelt före förordningens ikraftträdande, utan att undersöka det äldre rättslägets konkreta konsekvenser för Camars ställning. Framför allt borde förstainstansrätten ha undersökt huruvida Camar enligt det äldre rättsläget skulle ha kunnat övervinna de med den somaliska importen sammanhängande svårigheterna år 1995 och 1996.

72. Härutöver har kommissionen och den franska regeringen anfört att förstainstansrätten felaktigt har utgått från att den ekonomiska överlevnaden, det vill säga att "risken att tvingas upphöra med verksamheten", inte är en nödvändig förutsättning för tillämpning av artikel 30 i förordningen, utan att kommissionen är skyldig att ingripa även i andra fall. Härvid har kommissionen och den franska regeringen åberopat punkt 43 i domstolens dom i målet T. Port. I detta fall uttalade domstolen att "artikel 30 kan ålägga kommissionen att anta bestämmelser för att reglera fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur, vilka uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke-traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet".

73. Camar och Tico och den italienska regeringen har anfört att kommissionen felaktigt har utgått från att förstainstansrätten inte undersökte det äldre italienska rättsläget med avseende på lösningar på de svårigheter som Camar drabbades av åren 1995 och 1996.

74. Camar och Tico och den italienska regeringen har för övrigt tolkat domen i målet T. Port annorlunda än kommissionen i det avseendet att de anser att detta mål inte handlar om huruvida fara för existenshotande svårigheter är en tillämpningsförutsättning för artikel 30, utan i stället ställer artikel 30 och artikel 16.3 i förordningen mot varandra. Punkt 43 i denna dom skall således tolkas med utgångspunkt i den fråga som hade förelagts domstolen i målet T. Port.

2. Bedömning

75. Först och främst skall det påpekas att artikel 30 i förordningen inte utgör något undantag inom gemenskapens jordbruksreglering. I andra marknadsordningar finns motsvarande bestämmelser.

76. Enligt kommissionens uppfattning innehåller artikel 30 i förordningen två faktiska kriterier. För det första måste orsaken till svårigheterna bero på övergången från en äldre till en ny ordning och för det andra måste det handla om svårigheter som innebär en fara för marknadsaktörernas existens.

77. De av kommissionen nämnda förutsättningarna kan i vart fall inte utläsas så klart ur ordalydelsen i artikel 30 i förordningen. Att svårigheterna skall bero på övergången från en äldre till en ny ordning, låter sig dock härledas ur det förhållande att kommissionen skall besluta om åtgärder som skall "underlätta övergången".

78. Vad de "svårigheter" som skall övervinnas genom sådana åtgärder beträffar är artikel 30 i förordningen oklart formulerad i det hänseendet, eftersom övervinnandet av svårigheter på grund av ordet "särskilt" även kan uppfattas bara som ett exempel på ett användningsområde för att underlätta övergången. Mot en sådan tolkning talar dock den till exempel i den tyska versionen använda konjunktionen "och", vilken indikerar att fråga är om två kumulativa förutsättningar. I vissa språkversioner fattas dock antingen detta "och", och/eller står hela satsen beträffande "svårigheter" mellan kommatecken.

79. Att avsikten med de åtgärder som kommissionen skall besluta om är att övervinna svårigheter framgår dock av det relevanta skälet.

80. På motsvarande sätt har artikel 30 i förordningen i domstolens och förstainstansrättens rättspraxis tolkats på så sätt att den är tillämplig när båda tillämpningsförutsättningarna (särskild orsak och svårigheternas omfattning) är uppfyllda.

81. För fullständighetens skull skall det påminnas om att tillämpningen av artikel 30 i förordningen även förutsätter att de åtgärder som skall beslutas är nödvändiga.

82. Avslutningsvis skall påpekas att artikel 30 i förordningen enligt domstolens och förstainstansrättens rättspraxis inte bara skall tillämpas för att undanröja svårigheter för den inre marknaden, det vill säga allmänna problem, utan även för att reglera konkreta, enskilda fall.

a) Orsaken till svårigheterna

83. Eftersom artikel 30 i förordningen enligt fast rättspraxis bara skall tillämpas för åtgärder som skall övervinna de svårigheter som uppstått på grund av övergången från respektive nationella rättsläge till den marknadsordning som skapats genom förordningen, borde förstainstansrätten ha fört ett resonemang av detta slag.

84. En sådan undersökning består i väsentliga delar av i en jämförelse mellan det äldre och det nya rättsläget, framför allt vad de respektive möjligheterna att övervinna svårigheter beträffar.

85. Vad analysen av det äldre italienska rättsläget beträffar, har förstainstansrätten uttalat följande i punkt 140 i domen:

"Vad gäller de försörjningssvårigheter som sökanden har åberopat kan det för det första anges att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än gemenskapsordningen beträffande möjligheten att byta mellan olika inköpskällor för bananer. Enligt vad sökanden har påpekat, utan att detta har bestritts av kommissionen, var det enligt den italienska ordningen möjligt att tullfritt importera AVS-bananer utan kvantitativa begränsningar. Vad gäller importen av tredjelandsbananer kunde aktörerna tidigare, även om den italienska ordningen föreskrev en tullkvot, komma i åtnjutande av denna tullkvot oberoende av kvantiteten importerade bananer och oberoende av deras ursprung. Den gemensamma organisationen av marknaden inom sektorn för bananer, vilken infördes genom förordning nr 404/93, föreskriver däremot att AVS-bananer endast kan importeras tullfritt till gemenskapen till dess att de traditionella kvantiteterna eller tullkvoten är uttömd och att varje aktör endast kan erhålla importlicenser som är knutna till bananernas ursprung (gemenskapen, traditionella AVS-länder, tredje land och icke traditionella AVS-bananer) och i förhållande till den genomsnittliga kvantitet som importerats under en referensperiod. Av detta följer att införandet av den gemensamma organisationen av marknaden har medfört en begränsning av de importmöjligheter som existerade inom ramen för den tidigare italienska lagstiftningen."

86. Det framgår av dessa uttalanden att förstainstansrätten åtminstone gjorde en abstrakt rättsjämförelse mellan det äldre och det nya rättsläget.

87. Som dock framgår av målsättningen med artikel 30 i förordningen förutsätter tillämpningen av denna bestämmelse att svårigheterna beror på övergången till den nya ordningen. Eftersom denna bestämmelse i sin egenskap av undantagsbestämmelse måste tolkas restriktivt, är det således inte tillräckligt att någon form av allmänna svårigheter dyker upp på ett abstrakt, rättsligt plan. Tvärtom måste domstolen undersöka huruvida och i vilken utsträckning sökanden i det konkreta fallet, det vill säga den berörde marknadsaktören, har svårigheter som är beroende på övergången från den äldre till den nya ordningen. Således behövs även bevis beträffande de konkreta svårigheterna och orsakssammanhanget mellan övergången och de konkreta svårigheter som uppstått för den berörde marknadsaktören.

88. Härtill har förstainstansrätten i punkterna 142 och 143 av domen uttalat följande:

"... Under förhandlingen medgav kommissionen att Camar kunde drabbas av svårigheter till följd av ikraftträdandet av gemenskapsordningen.

Sökandens svårigheter att förse sig med bananer utgör en direkt konsekvens av införandet av den gemensamma organisationen av marknaden, även om dessa svårigheter hör samman med inbördeskriget som bröt ut i Somalia i slutet av år 1990, eftersom denna ordning i praktiken har medfört en betydande objektiv minskning av Camars möjlighet, vilken gavs av den tidigare italienska ordningen, att ersätta det uteblivna utbudet av somaliska bananer."

89. Med hänsyn tagen till att inga särskilt höga krav kan ställas på undersökningen av orsakerna till svårigheterna, kan det utgås från att förstainstansrätten i tillfredsställande omfattning har utrett att det bestod ett sammanhang mellan svårigheterna och införandet av den nya ordningen.

90. För fullständighetens skull skall påpekas att det följer av artikel 225 EG och artikel 51 i EG-stadgan att överklaganden skall vara begränsade till rättsfrågor. "Förstainstansrätten är således ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för det fall då förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen, inte en sådan rättsfråga som är underställd domstolens kontroll." Prövningen skall således begränsas till rättsfrågor.

b) Omfattningen av svårigheterna

91. Även beträffande det andra faktiska kriteriet i artikel 30 i förordningen skall det först och främst utgås från ordalydelsen av bestämmelsen.

92. I enlighet med vad Camar och Tico och den italienska regeringen med rätta påpekat nämns i artikel 30 i förordningen bara "ernsthaften Schwierigkeiten" ("particolari difficoltà"). Enligt flera av språkversionerna kan man uppfatta detta som ett krav på något förnimbart.

93. I detta sammanhang uppkommer således frågan vid vilken nivå svårigheterna skall anses vara av en "känslig natur" i den mening som avses i artikel 30 i förordningen.

94. Med avseende på den enskilde marknadsaktören är frågan hur hårt drabbat det berörda företaget måste vara för att kommissionen skall vara förpliktad att besluta om åtgärder.

95. Om man antar att begreppen "orimlig svårighet" och "riskerar att tvingas upphöra med sin verksamhet" i domstolens dom i målet T. Port är hämtade från de motsvarande formuleringarna i den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande och påminner sig om att domstolen skall begränsa omfattningen av sina svar till de förelagda frågorna, kan man dra slutsatsen att åtminstone "orimliga svårigheter" och "riskerar att tvingas upphöra med verksamheten" uppfyller förutsättningarna i artikel 30 i förordningen.

96. Domen i målet T. Port kan å ena sidan tolkas så, att den inte ger något svar som är tillämpligt på andra fall än det som var i fråga i det nationella förfarande som gav upphov till målet. Förstainstansrätten gör en sådan tolkning när den utgår från att artikel 30 i förordningen inte bara är tillämplig på faktiska omständigheter motsvarande dem som förelåg i målet T. Port, det vill säga vid "orimliga svårigheter" och "risk att tvingas upphöra med verksamheten".

97. Å andra sidan kan man dock även tolka domen i målet T. Port på det sättet att den inte avser något särskilt fall utan i stället uppställer en allmänt gällande måttstock. I så fall är artikel 30 i förordningen bara tillämplig på "orimliga svårigheter" och "risk att tvingas upphöra med verksamheten".

98. Även om man följer sistnämnda teori förblir det dock fortfarande oklart vad som menas med "orimliga svårigheter" och "risk att tvingas upphöra med verksamheten". Oklart är framför allt om det, i enlighet med vad kommissionen har anfört, alltid handlar om marknadsaktörernas existens. Begreppen "orimliga svårigheter" och "risk att tvingas upphöra med verksamheten" är vidare än det av kommissionen nämnda fallet avseende aktörens existens.

99. I domen i målet T. Port var det i det nationella målet fråga om svårigheter för den berörde, som i jämförelse med förhållandena i det nu aktuella fallet inte var av väsentligt större omfattning. I punkt 40 i denna dom uttalade nämligen domstolen följande:

"Gemenskapsåtgärder är framför allt påkallade när övergången till en gemensam marknadsorganisation påverkar vissa aktörers av gemenskapsrätten skyddade grundläggande rättigheter, som till exempel egendomsrätten och rätten till fri yrkesutövning."

100. Även av de följande - allmänna - uttalandena i domen i målet T. Port framkommer att domstolen inte ville införa en alltför sträng måttstock:

"I enlighet med vad domstolen ... fastställt, är dock kommissionen, eller i förekommande fall rådet, förpliktat att vidta åtgärder, när de med övergången från de nationella regleringarna till en gemensam marknadsorganisation sammanhängande svårigheterna påkallar detta."

101. Nödvändighetskriteriet är således avgörande inte bara beträffande den form av åtgärder som skall beslutas, utan även beträffande omfattningen av svårigheterna. Inte heller ur denna förutsättning kan dock härledas att den berörde marknadsaktörens existens alltid måste stå på spel.

102. Det kan dock varken ur ordalydelsen av artikel 30 i förordningen eller ur de avgörande avsnitten i domen i målet T. Port härledas att artikel 30 bara skall gälla när det är fara för existensen. I stället torde det vara tillräckligt att de i denna bestämmelse föreskrivna "svårigheter[na] av en känslig natur" föreligger. Härvid handlar det om ett obestämt rättsligt begrepp, vars betydelse dock, i enlighet med vad som angetts ovan, inte kan begränsas till att bara omfatta existensen.

103. I detta sammanhang är det inte oväsentligt att erinra om att kommissionen vid tillämpningen av artikel 30 i förordningen, trots sin förpliktelse att besluta om åtgärder, har utrymme för att göra en skönsmässig bedömning såväl vad bedömningen av svårigheterna beträffar som vid utformningen av åtgärderna. Bedömningen kan visserligen prövas av domstolen, men denna kontroll är begränsad.

104. Förstainstansrätten har utrett de väsentliga omständigheterna i tillräcklig omfattning. Dess rättsliga ställningstaganden beror således inte på något rättsligt fel.

105. Det skall i detta sammanhang även tilläggas att det inte är en uppgift för den domstol till vilken överklagandet görs att pröva i vilka svårigheter Camar och Tico faktiskt befunnit sig.

106. Med hänsyn tagen till det ovanstående föreslår jag att domstolen inte skall bifalla talan på den andra grunden för överklagandet.

C - Tredje grunden för överklagandet: Förutsättningarna för tillämpningen av artikel 16.3 i förordningen (mål T-117/98)

107. Eftersom grunden för överklagandet beträffande den oriktiga bedömningen av tillåtligheten av ogiltighetstalan i mål T-117/98 enligt min mening har styrkts och Camar och Tico således inte har talerätt, är det enligt min uppfattning inte längre relevant att pröva den grund för överklagandet som rör den materiellrättsliga delen av mål T-117/98.

D - Förutsättningarna för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar (mål T-260/97)

1. Parternas yrkanden

108. Vad beträffar frågan om utomobligatoriskt skadestånd i mål T-260/97 har kommissionen anfört att förstainstansrättens dom skall upphävas i denna del. Detta avsnitt av domen (punkterna 190 och 191) bygger på en rättsligt sett felaktig tolkning av artikel 30 i förordningen. Det var dock en överträdelse av artikel 30 som enligt förstainstansrättens uppfattning utgjorde grunden för skadeståndsansvaret.

109. Kommissionens ansvar uppkom enligt förstainstansrättens uppfattning - vilket framgår av punkt 206 i domen - genom beslutet att avslå begäran av den 17 juli 1997.

110. För övrigt har domstolen kännedom om alla de sakomständigheter som är nödvändiga för att kunna avgöra talan utan att återförvisa målet till förstainstansrätten.

111. Rådet har framför allt protesterat mot förstainstansrättens bedömning i punkt 206 i domen, enligt vilken en åtskillnad mellan individuella beslut och administrativa rättsakter skall göras vid fastställandet av grunden för det utomobligatoriska ansvaret. I domen i målet Bergaderm, vilken visserligen förkunnades efter förstainstansrättens överklagade dom, fäste domstolen nämligen inte avseende vid denna åtskillnad. Enligt domen i Bergaderm är det i stället avgörande hur stort utrymme institutionerna har för en skönsmässig bedömning.

112. Eftersom gemenskapens institutioner har ett stort utrymme för en skönsmässig bedömning enligt artikel 30 i förordningen, borde förstainstansrätten ha prövat om denna rättsstridighet som orsakats av kommissionen var att anses som en uppenbar och väsentlig överträdelse av en bestämmelse enligt vilken den enskilde tillerkänns rättigheter.

2. Bedömning

113. Vad beträffar kommissionens argumentation skall framhållas att denna bara kan vinna framgång under förutsättning av att kommissionen inte kan anses ha handlat på ett rättsstridigt sätt, det vill säga, om det anses att kommissionen har tillämpat artikel 30 i förordningen på ett korrekt sätt.

114. I enlighet med vad som redan anförts ovan, har förstainstansrätten gjort en rättsligt korrekt tolkning av artikel 30 i förordningen och således även fastställt att kommissionen handlat rättsstridigt. Följaktligen är den för ansvar nödvändiga förutsättningen av att en överträdelse skall föreligga uppfylld.

115. Vad beträffar de grunder som rådet åberopat i sin svarsskrivelse, måste först tillåtligheten av dessa prövas. I detta sammanhang skall klargöras huruvida fråga är om en genom svarsskrivelsen anhängiggjord anslutningstalan eller inte. Rådet har nämligen åberopat omständigheter som inte framförts i samma form vid förstainstansrätten.

a) Tillåtligheten av rådets grunder

116. Enligt artikel 116.2 i domstolens rättegångsregler får svarsskrivelsen inte avse annan sak än den som varit föremål för talan vid förstainstansrätten. Artikel 116 i domstolens rättegångsregler och artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler utgör hinder mot att en part vid överklagandet framför nya grunder som inte fanns med i den ursprungliga ansökan. Undantag gäller för det fall att de nya grunderna beror på rättsliga eller faktiska omständigheter som uppkommit först under förfarandet. I annat fall skulle en part kunna uppnå att domstolen behandlade ett mål av större omfattning än det mål förstainstansrätten avgjort.

117. Även en analog tillämpning av rättspraxis avseende artikel 41.1 i domstolens EG-stadga beträffande ändringsförfarande talar för att åberopandet av domstolens dom i målet Bergaderm är otillåtet. En dom i ett annat mål utgör ingen grund för ett ändringsförfarande. För övrigt är det heller inte fråga om omständigheter som är nödvändiga för att ett ändringsförfarande skall kunna inledas, och definitivt inte om omständigheter som inträffat före avkunnandet av domen i det mål som är föremål för ett ändringsförfarande.

118. Att ta hänsyn till domar som avkunnats av domstolen efter den relevanta domen av förstainstansrätten är betänkligt även av den anledningen att ett sådant hänsynstagande i allt väsentligt är beroende av händelseförloppet. Tidsförloppet (förstainstansrättens dom, domstolens dom, domstolens dom i målet om överklagande) är dock framför allt beroende av den ömsesidigt inte påverkbara tidsåtgången för förfarandena vid förstainstansrätten och domstolen. Härtill kommer inte minst målet om överklagande och den tid det varar. Om domen i målet Bergaderm hade avkunnats först efter att överklagandefristen löpt ut hade rådet i vart fall inte kunnat åberopa denna dom i sin svarsskrivelse. Huruvida rådet kan anföra omständigheter muntligt beror i sin tur på om en muntlig förhandling överhuvudtaget skall äga rum.

119. Inte heller kan man i detta fall anta att rådets grunder bara utgör en vidareutveckling av de argument som redan anförts inför förstainstansrätten i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

120. Rådets argumentation är nämligen ny till den del som rådet i sin svarsskrivelse har ifrågasatt punkterna 205-208 i förstainstansrättens dom, det vill säga dess uttalanden om gemenskapens ansvar på grund av en överträdelse av kommissionen. I förfarandet vid förstainstansrätten, det vill säga i mål T-260/97, begränsade sig rådet däremot till frågan om en eventuell egen överträdelse och det egna ansvaret.

121. Följaktligen är fråga om en ny grund, vilken enligt domstolens rättspraxis inte kan beaktas i ett mål om överklagande. Det kan således närmast jämföras med ett självständigt yrkande, vilket åberopats för första gången i målet om överklagande.

122. Vad förutsättningarna för ansvar för överträdelsen beträffar har rådet i sin svarsskrivelse framfört uppfattningen att institutionerna i det förevarande fallet förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och att det således krävs en uppenbar och väsentlig överträdelse. Till den del rådet bara har upprepat sina vid förstainstansrätten anförda argument, är argumentationen dock i vart fall otillåten.

123. Otillåtligheten av rådets argumentation kan även härledas ur domstolens dom i målet Atlanta. Enligt denna var ett argument som förändrade ansvarsgrunden att anse som en ny grund för eller emot talan. Detta gäller ännu mer i detta fall, eftersom rådet i målet om överklagande har åberopat andra ansvarsgrundande handlingar än i förfarandet vid förstainstansrätten.

124. Vad rådet har anfört kan dock anses vara tillåtet under förutsättning av att domstolen inte utgår från ovan nämnd rättspraxis, utan motiverar tillåtligheten med att rådet i sin svarsskrivelse anfört grunder ur vilka domstolen kan avgöra att förstainstansrättens rättsliga bedömning var felaktig.

125. Domstolen skulle i så fall följa en annan, generösare ansats, av samma slag som den lade till grund för sin dom i målet Bergaderm. I denna dom uttalade nämligen domstolen att

"klagandena ... ifrågasatt just punkt 50 i den överklagade domen och framfört argument för att visa att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att anpassningsdirektivet utgör en normativ rättsakt".

126. I vart fall ger detta mål domstolen möjlighet att klargöra förutsättningarna för att anföra nya argument i ett mål om överklagande.

b) Bedömning av rådets argument

127. Om domstolen skulle finna att rådets argument är tillåtet, måste det undersökas huruvida det är befogat. Härvid måste först en måttstock för gemenskapens ansvar undersökas och därefter prövas huruvida denna måttstock tillämpats på ett korrekt sätt i förstainstansrättens dom. I centrum för undersökningen står då kriteriet beträffande en överträdelse.

128. Det skall utgås från den måttstock som domstolen har uppställt i sin dom i målet Bergaderm. Därvid uttalade domstolen följande:

"44. En mindre överträdelse av gemenskapsrätten kan vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse, om den ifrågavarande medlemsstaten eller institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning (se i detta hänseende dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas, REG 1996, s. I-2553, punkt 28).

45. Det skall således undersökas huruvida förstainstansrätten i det förevarande fallet, i enlighet med vad klagandena har hävdat, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning av det sätt på vilket kommissionen använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den antog anpassningsdirektivet."

129. Av denna dom kan utläsas att domstolen betonar parallellerna mellan medlemsstaternas ansvar och gemenskapens ansvar. Detta kommer till uttryck på det sättet att samma kriterier skall tillämpas i båda fallen.

130. Parallelliteten mellan statsansvar och gemenskapens ansvar har kommit till uttryck redan i en tidigare dom, nämligen i målet Dillenkofer. I denna dom anfördes följande:

"25. För det första är nämligen en överträdelse tillräckligt klar om en institution eller en medlemsstat vid utövandet av sin normgivningsbefogenhet uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för utövandet av sina befogenheter (se dom av den 25 maj 1978, HNL m.fl. mot rådet och kommissionen, 83/76, 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, REG 1978, s. 1209, punkt 6, samt ovannämnda domar i målen Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 55, och British Telecommunications, punkt 42). För det andra kan ett brott mot gemenskapsrätten i sig vara tillräckligt för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse, om den ifrågavarande medlemsstaten vid tidpunkten då den begick överträdelsen inte stod inför något normativt val samt förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning (se ovannämnd dom i målet Hedley Lomas, punkt 28)."

131. Härvid har domstolen gjort åtskillnad mellan två fall beträffande en tillräcklig kvalificering av överträdelsen: uppenbara och väsentliga överskridanden av befogenhetsgränserna och under vissa förutsättningar den blotta överträdelsen av gemenskapsrätten. I det första fallet behandlas institutioner och medlemsstater lika. I samband med det andra fallet nämns, med avseende på det där aktuella fallet, bara medlemsstaterna.

132. I domen i målet Bergaderm återfinns en komplettering beträffande institutionernas och medlemsstaternas jämbördiga ställning med avseende på rena överträdelser av gemenskapsrätten.

133. Jämför man domen i målet Dillenkofer med domen i målet Bergaderm framkommer dock även en skillnad. I domen i Bergaderm saknas avseende kategorin "uppenbar och väsenlig överträdelse" den begränsning till rättsskapande, som återfinns i punkt 25 i målet Dillenkofer. Med domstolens terminologi förstås härmed ett handlande i form av allmänna, abstrakta handlingar ("pouvoir normatif"). I stället talas i punkt 43 i domen i målet Bergaderm bara om "gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning" - eller på rättegångsspråket, "limites qui s'imposent à son pouvoir d'appréciation".

134. I domen i målet Bergaderm har domstolen således genom det valda uttryckssättet inte längre begränsat tillämpningen av kriteriet "väsentlig överträdelse" till fall av skönsmässig bedömning av de så kallade normativa rättsakterna.

135. Allt detta utmynnar i en tydlig slutsats som inte kan missförstås:

"46. Frågan huruvida en institutions rättsakt är generell eller individuell är inte avgörande när det gäller att fastställa gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den aktuella institutionen förfogar över."

136. Som framkommer klart av alla språkversioner av punkt 46 i domen i målet Bergaderm, skall alltså åtskillnaden mellan generella och individuella fall inte längre tillmätas någon betydelse. Denna tolkning har även förstainstansrätten följt i andra fall.

137. Enligt formuleringen i domen i målet Bergaderm är det endast avgörande vilket utrymme för skönsmässig bedömning som den aktuella institutionen förfogar över, och hur den utövat sitt skön. Detta utgör således den måttstock som skall tillämpas vid bedömningen av huruvida institutionernas handlingar är rättsstridiga.

138. För det föreliggande fallet innebär detta att det vad kommissionens handlande beträffar inte är avgörande huruvida detta handlande är att kvalificera som generellt eller individuellt.

139. Av detta kan man dock inte automatiskt dra slutsatsen att förstainstansrättens bedömning av överträdelsen i punkt 206 i domen var felaktig och att resultatet nödvändigtvis skulle ha blivit ett annat om kriterierna i domen i målet Bergaderm hade använts.

140. Även om det till skillnad från hur förstainstansrätten bedömt frågan inte är karaktären av kommissionens handlande som skall vara avgörande, utan det enda avgörande kriteriet skall vara vilket bedömningsutrymme kommissionen förfogade över, kan resultatet ändå bli att kommissionens handlande måste anses ha varit rättsstridigt.

141. Om det står klart att kommissionen har ett "väsentligt begränsat eller till och med till noll reducerat utrymme för en skönsmässig bedömning", föreligger en rättsstridighet redan vid en enkel överträdelse av gemenskapsrätten. Enligt den här företrädda uppfattningen (nämligen avseende ett begränsat utrymme för en skönsmässig bedömning) har kommissionen, som ovan anförts, inte tillämpat artikel 30 i förordningen på rätt sätt och således föreligger en enkel överträdelse av gemenskapsrätten. Om man däremot antar att kommissionen hade ett större spelrum vid användningen av artikel 30, är en enkel överträdelse av gemenskapsrätten inte tillräcklig för att uppfylla rättsstridighetskriteriet.

142. Om domstolen har uppfattningen att den måste pröva huruvida alla tre ansvarsförutsättningarna (rättsstridighet, skador, orsakssammanhang) var uppfyllda inom ramen för förstainstansrättens dom och anser att domen skall upphävas, skall domstolen enligt artikel 54 i EG-stadgan antingen själv slutligt avgöra ärendet eller återförvisa det till förstainstansrätten. Med hänsyn tagen till att detta mål är färdigt för avgörande, rekommenderar jag det förstnämnda alternativet.

143. Detta är dock, som anförts ovan, beroende av om rådets argument överhuvudtaget skall upptas till prövning.

VII - Rättegångskostnader

144. Enligt artikel 122 i domstolens rättegångsregler skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller slutlig dom avkunnas. Enligt artikel 69.2, vilken enligt artikel 118 skall tillämpas på överklaganden, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 kan domstolen dock besluta att kostnaderna skall delas, om parterna ömsom tappar målet.

145. Eftersom kommissionen delvis tappat målet föreslår jag att domstolen förpliktar sökanden, svarandena och rådet att ersätta sina egna rättegångskostnader.

146. Camar och Tico skall bära rättegångskostnaderna för mål T-117/98 och kommissionen skall bära rättegångskostnaderna för mål T-79/96. Vad kostnaderna för mål T-260/97 beträffar, skall punkt 7 och 8 i domslutet i den överklagade domen, i vilken rättegångskostnaderna behandlas, fastställas.

147. Republiken Frankrike och Republiken Italien skall bära sina egna rättegångskostnader.

VIII - Förslag till avgörande

148. Med hänsyn tagen till allt det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

- upphäva domen i mål T-117/98, i den del den mot kommissionen riktade ogiltighetstalan har bifallits,

- fastställa att talan i mål T-117/98 inte kan tas upp till sakprövning,

- ogilla överklagandet i övrigt,

- förplikta Camar och Tico, kommissionen och rådet att ersätta sina egna rättegångskostnader,

- förplikta Camar och Tico att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-117/98, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-79/96, och fastställa punkterna 7 och 8, rörande rättegångskostnaderna i mål T-260/97, i domslutet till den överklagade domen,

- förplikta Republiken Frankrike och Republiken Italien att ersätta sina egna rättegångskostnader.

Full & Egal Universal Law Academy