EUR-Lex -  62000CJ0161 - SV - Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 14 mars 2002. - Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland. - Fördragsbrott - Direktiv 91/676/EEG - Föroreningar - Vattenskydd - Nitrater. - Mål C-161/00.

Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord

Miljö - Skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket - Direktiv 91/676 - Genomförande av de åtgärdsprogram som är tillämpliga på känsliga områden - Skyldighet för medlemsstaterna att begränsa den mängd stallgödsel som årligen får spridas på marken - Kriterier

(Rådets direktiv 91/676, artikel 5.4, och bilaga III, punkt 2, första stycket)

Sammanfattning

$$De åtgärdsprogram som är tillämpliga på sådana känsliga områden som avses i artikel 5.4 i direktiv 91/676 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket skall innehålla regler som i enlighet med punkt 2 första stycket i bilaga III begränsar den mängd stallgödsel som årligen får spridas på marken per hektar. Mot bakgrund av såväl direktivets sammanhang som dess mål är det avgörande kriteriet som anges däri för att begränsa förorening av nitrater från jordbruket mängden kväve som tillförs marken genom spridning på markytan, nedmyllning i marken, nedgrävning under markytan eller genom blandning med markens ytjordlager, och inte den mängd kväve som faktiskt tränger ned i marken. Härav följer att nationella bestämmelser, i den mån det i dessa föreskrivs användning av ett annat kriterium för att beräkna den maximala mängd stallgödsel som årligen kan spridas på marken per hektar, inte är förenliga med direktivet.

( se punkterna 36, 46 och 47 )

Parter

I mål C-161/00,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. zur Hausen, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av W.-D. Plessing och B. Muttelsee-Schön, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av S. Ortiz Vaamonde, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

och av

Konungariket Nederländerna, företrätt av V. Koningsberger och H. van den Oosterkamp, i egenskap av ombud,

intervenienter,

angående en talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 192) genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa artikel 5.4 a och bilaga 3 punkt 2 i detta direktiv,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Macken (referent) samt domarna N. Colneric, C. Gulmann, R. Schintgen och V. Skouris,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 4 oktober 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1 Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 27 april 2000, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EGT L 375, s. 1, svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 192, nedan kallat direktivet) genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa artikel 5.4 a och bilaga 3 punkt 2 i detta direktiv.

Tillämpliga bestämmelser

Direktivet

2 Enligt artikel 1 i direktivet har detta till syfte att minska vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater som härrör från jordbruket och att förhindra ytterligare sådan förorening.

3 Enligt artikel 2 h i direktivet avses med "[s]pridning på mark" "tillförsel av ämnen till marken genom spridning på markytan, nedmyllning i marken, nedgrävning under markytan eller genom blandning med markens ytjordlager".

4 I artikel 2 j i direktivet definieras "[f]örorening" såsom "direkta eller indirekta utsläpp av kväveföroreningar från jordbruket till vattenmiljön, vilka kan medföra risker för människors hälsa, skada levande resurser och akvatiska ekosystem, begränsa rekreationsmöjligheter eller störa annat berättigat nyttjande av vattnet".

5 I artikel 3.1 och 3.2 i direktivet föreskrivs följande:

"1. Medlemsstaterna skall i enlighet med kriterierna i bilaga 1 förteckna de vatten som är förorenade eller som kan förorenas om åtgärder i enlighet med artikel 5 inte vidtas.

2. Inom en tvåårsperiod efter dagen för anmälan av detta direktiv skall medlemsstater som känsliga områden ange alla kända områden inom deras territorier från vilka avrinning sker till de vattenområden som förtecknats enligt punkt 1 och som bidrar till förorening. De skall underrätta kommissionen om dessa områden inom 6 månader."

6 I syfte att för alla vatten åstadkomma en allmän skyddsnivå mot föroreningar, är medlemsstaterna enligt artikel 4 i direktivet skyldiga att utarbeta riktlinjer för god jordbrukssed som kan tillämpas av jordbrukare på frivillig basis och, vid behov, införa ett program med bestämmelser för att främja tillämpningen av riktlinjerna.

7 Enligt artikel 5.1 i direktivet gäller följande:

"Inom två år efter det att områden första gången angavs enligt artikel 3.2, eller inom ett år från varje ytterligare angivande enligt artikel 3.4, skall medlemsstaterna för att uppnå de syften som anges i artikel 1 upprätta åtgärdsprogram som avser de angivna känsliga områdena."

8 I artikel 5.4 i direktivet föreskrivs följande:

"Åtgärdsprogrammen skall genomföras inom fyra år från det att de upprättades och skall omfatta följande obligatoriska åtgärder:

a) åtgärderna i bilaga 3,

b) de åtgärder som medlemsstaterna har angett i sina riktlinjer för god jordbrukssed enligt artikel 4, utom när detta är överflödigt på grund av åtgärderna i bilaga 3."

9 I bilaga 3 till direktivet, som har rubriken "Åtgärder som skall ingå i åtgärdsprogram enligt artikel 5.4 a", anges följande:

"1. Åtgärderna skall omfatta regler om

1) tidsperioder när spridning på mark av vissa typer av gödselmedel är förbjuden,

2) stallgödselbehållarnas lagringskapacitet, vilken skall överstiga den som erfordras för lagring under den längsta period som det i ett känsligt område är förbjudet att sprida gödselmedel, utom i fall då det kan visas för den behöriga myndigheten att den mängd gödsel som överstiger lagringskapaciteten kan bortskaffas på ett sådant sätt att miljön inte kommer till skada,

3) att begränsa spridning på mark av gödselmedel enligt god jordbrukssed och med beaktande av det känsliga områdets egenskaper, särskilt i fråga om

a) markbeskaffenhet, jordtyp och lutning,

b) klimatförhållanden, nederbörd och bevattning,

c) markanvändning och jordbruksmetoder, inbegripet växtföljd,

och med utgångspunkt från en balans mellan

i) grödans beräknade kvävebehov,

och

ii) kvävetillförseln till grödorna från jorden och från gödselmedel motsvarande

- den mängd kväve som finns i jorden vid den tidpunkt då grödans kvävebehov ökar väsentligt (återstående mängder vid slutet av vintern),

- det kväve som tillförs via nettomineraliseringen av jordens förråd av organiskt kväve,

- tillförsel av kväveföreningar via stallgödsel,

- tillförsel av kväveföreningar via handelsgödsel och annat gödselmedel.

2. Dessa åtgärder skall säkerställa att den mängd stallgödsel som för varje gård eller djurbesättning årligen sprids på marken, inbegripet det som djuren själva tillför, inte överskrider en viss mängd per hektar.

Den fastställda mängden per hektar skall vara den mängd gödsel som innehåller 170 kg N. Dock får medlemsstaterna

a) under det första fyraåriga åtgärdsprogrammet tillåta en mängd gödsel som innehåller högst 210 kg N,

b) under och efter det första fyraåriga åtgärdsprogrammet fastställa andra mängder än de ovan angivna. Dessa mängder skall fastställas på ett sådant sätt att det inte inverkar på möjligheten att uppnå de syften som anges i artikel 1 och skall bestämmas med utgångspunkt från objektiva kriterier, exempelvis

- lång vegetationsperiod,

- grödor med stor kväveupptagningsförmåga,

- högt nederbördsöverskott i det känsliga området,

- jordar med exceptionellt stor denitrifikationskapacitet.

Om en medlemsstat tillåter en annan mängd enligt b, skall den underrätta kommissionen, som skall granska om åtgärden är berättigad enligt det förfarande som anges i artikel 9.

3. Medlemsstaterna får beräkna de mängder som avses i punkt 2 med utgångspunkt från antalet djur.

4. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om hur de tillämpar bestämmelserna i punkt 2. Kommissionen kan, om den finner det nödvändigt mot bakgrund av de upplysningar som den får, förelägga rådet lämpliga förslag enligt förfarandet i artikel 11."

10 Enligt artikel 12.1 i direktivet skulle medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan.

11 Av en fotnot till nämnda artikel 12.1 framgår att direktivet anmäldes till medlemsstaterna den 19 december 1991.

Den nationella lagstiftningen

12 2 § första stycket sista meningen i Verordnung über die Grundsätze der guten fachlichen Praxis beim Düngen (förordning om principer för god sed vid gödsling) av den 26 januari 1996 (BGB1. 1996 I, s. 118, nedan kallad Düngeverordnung) har följande lydelse:

"Vid spridning på mark av stallgödsel får, vid beräkningen av kväveförlust, oundvikliga förluster vid spridningen på marken beaktas, avdraget får dock inte överstiga 20 procent av den totala mängd kväve som fastslagits före markspridningen."

13 3 § i Düngeverordnung innehåller särskilda principer om stallgödsel. I sjunde stycket i denna bestämmelse föreskrivs att, utan inverkan på de principer som återfinns i 2 §, 3 § första till sjätte stycket och 4 §, får den totala mängden stallgödsel som årligen sprids på marken av varje företag per hektar inte överskrida följande totala mängder: för betesmark, 210 kg, för odlingsbar mark, till och med den 30 juni 1997, 210 kg, och, från och med den 1 juli 1997, 170 kg.

14 Enligt 4 § första stycket andra punkten i Düngeverordnung gäller följande:

"Vid beräkning av gödslingsbehov ... skall följande beaktas:

...

2. näringssubstanser som antingen finns i marken eller som troligen kommer att uppstå under respektive växts tillväxt på grund av lokala förhållanden ..."

15 I 4 § femte stycket i Düngeverordnung föreskrivs att bland annat kvävehalten i gödselmedel som skall spridas på marken skall fastställas med hjälp av lämpliga beräknings- och uppskattningsmetoder eller genom riktvärden. I sista meningen i nämnda stycke föreskrivs följande:

"... i fråga om gödselvatten får 10 procent och i fråga om gödsel i fast form får 25 procent av den totala mängden kväve i animaliskt träck och urin avräknas som lagringsförluster om dessa inte beaktas i de tillämpliga beräknings- eller uppskattningsmetoderna eller i riktvärdena."

Det administrativa förfarandet

16 Eftersom den tyska regeringen inte hade tillsänt kommissionen riktlinjer för god jordbrukssed beträffande samtliga delstater, sände denna den 15 juni 1995 en formell underrättelse till Förbundsrepubliken Tyskland där den ställde vissa frågor angående direktivets införlivande. Den 11 juli 1997 sände kommissionen en kompletterande formell underrättelse till nämnda medlemsstat.

17 Kommissionen fann inte den tyska regeringens svar tillfredsställande och sände därför den 29 september 1998 ett motiverat yttrande, vari den angav att Förbundsrepubliken Tyskland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet och enligt EG-fördraget genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa artikel 5.4 b och bilaga 3 punkterna 1.2 och 2 i direktivet. Det framgår emellertid klart av akten att hänvisningen till artikel 5.4 b i direktivet var en felskrivning och att den borde förstås som en hänvisning till artikel 5.4 a i nämnda direktiv.

18 Efter att den tyska regeringen lämnat uppgifter beslöt kommissionen att inte fullfölja förfarandet om fördragsbrott beträffande skyldigheten enligt artikel 5.4 a och bilaga 3 punkt 1.2 i direktivet om regler om stallgödselbehållares lagringskapacitet. Kommissionen ansåg dock att Düngeverordnung inte uppfyllde skyldigheten enligt artikel 5.4 a jämförd med bilaga 3 punkt 2 i direktivet, eftersom den, vid beräkningen av högsta tillåtna totala mängd stallgödsel som sprids på marken, tillåter att avdrag görs för konstaterad kväveförlust innan spridningsprocessen har avslutats.

19 Det är mot denna bakgrund som kommissionen väckt förevarande talan.

20 Genom beslut av domstolens ordförande den 17 oktober och den 7 november 2000 tilläts Konungariket Spanien och Konungariket Nederländerna att intervenera till stöd för Förbundsrepubliken Tysklands yrkanden.

Parternas argument

21 Kommissionen har hävdat att den tyska lagstiftningen, såsom den framgår av Düngeverordnung, kan leda till att en större mängd kväve sprids på marken än vad som är tillåtet enligt direktivet och att den således inte är förenlig med artikel 5.4 a och bilaga 3, punkterna 1.3 och 2 i direktivet.

22 Düngeverordnung tillåter genom 2 § första stycket sista meningen och 4 § femte stycket sista meningen att vissa avdrag görs vid beräkningen av mängden kväve, vilka avdrag medför att mer än 170 kg kväve eventuellt kan spridas på marken och blandas i vattnet. Düngeverordnung innebär att mellan 10 och 20 procent av kvävemängden avräknas som "normala" förluster i form av avdunstning.

23 Kommissionen har i detta hänseende anfört att en stor del av den mängd kväve som sålunda blandas med luften, sedermera hamnar på marken eller i vattnet och därigenom bidrar till att de sistnämnda förorenas. Direktivet har emellertid till syfte, vilket framgår av dess artikel 1, att bekämpa vattenförorening. Enligt dess artikel 2 j är det tillämpligt på direkta eller indirekta utsläpp av kväveföreningar från jordbruket.

24 Kommissionen har även gjort gällande att den maximala mängd kväve som tillåts för "spridning på mark" angivits i absoluta tal i direktivet och att det inte föreskrivits något som helst avdrag. Direktivet ger inte något lagligt stöd för att beakta den förlust som oundvikligen sker under spridningsprocessen.

25 Kommissionen har hävdat att direktivet inte hänvisar till den mängd som tränger ned i marken utan till den mängd som tillförs marken genom spridning på markytan, nedmyllning i marken, nedgrävning under markytan eller genom blandning med markens ytjordlager.

26 Kommissionen anser att en jämförelse mellan de olika språkversionerna av direktivet visar att beräkningen alltid hänför sig till spridningsprocessen och inte till tidpunkten då kvävet befinner sig på eller i marken, med andra ord, på eller i jorden. Detta synsätt är förenligt med syftet med bestämmelserna vilket bör tolkas på så sätt att det skall sättas en gräns för tillåten mängd kväve som är identisk och klart definierad inom hela gemenskapen.

27 Den tyska regeringen har gjort gällande att, med beaktande av lydelsen, systematiken i och ändamålet med direktivet, avdrag för oundvikliga förluster som sker genom avdunstning, såsom föreskrivs i Düngeverordnung, är förenligt med bestämmelserna om maximimängder.

28 Enligt denna regering följer det av ordvalet i bilaga 3, punkten 2 första stycket att det är mängden stallgödsel som faktiskt "sprids" på marken och inte "spridningen" som är avgörande. Det är nämligen bara denna mängd som har fördelats på marken och som blandats där. Med hänsyn till denna entydiga lydelse har den tyska regeringen, liksom den spanska och den nederländska regeringen, ansett att den nationella lagstiftningen, med iakttagande av maximimängderna, kan beakta de förluster som sker genom avdunstning vid lagring eller spridning på marken.

29 Den tyska regeringen har hävdat att Düngeverordnung inte strider mot direktivets syfte. De förluster som den nationella lagstiftningen tillåter beaktande av fastställs så att det i praktiken inte finns mer kväve i marken än det som föreskrivs i direktivet.

30 Den tyska regeringen har genmält gentemot kommissionen att synpunkten att de mängder kväve som avdunstar i luften faller ned längre bort och på det sättet bidrar till föroreningen av vattnet inte hindrar ett beaktande av förluster genom avdunstning. Om detta inte var fallet skulle inte några förluster genom avdunstning kunna beaktas. Den tyska regeringen har, med stöd av den nederländska regeringen, gjort gällande att det avdunstade kväve som nedfaller igen under alla omständigheter beaktas i Düngeverordnung, särskilt genom beräkningen av behovet av gödningsmedel enligt 4 § första stycket punkt 2.

31 Den spanska regeringen har tillagt att, eftersom stallgödsel inte är den enda källan till nedfall från atmosfären av förgasad ammoniak, detta nedfall, inom känsliga områden, bör underkastas en generell reglering. Bestämmelserna om nedfallet omfattas således av i punkt 1.3 c ii sista strecksatsen i bilaga 3 till direktivet, eftersom det inte synes vara tekniskt motiverat att nedfallet från atmosfären enbart tillskrivs stallgödsel och att, följaktligen, endast det kvävenedfall som härrör från stallgödsel regleras.

32 Den tyska regeringen har tillagt att Düngeverordnung även respekterar den allmänna systematiken i direktivet och särskilt principen om balans, såsom denna anges i punkt 1.3 c i bilaga 3, vari krävs en balans mellan grödans beräknade kvävebehov och kvävetillförseln till grödorna från jorden och från gödselmedel. Denna balans kan endast garanteras, och den mängd kväve som skall tillföras kan endast beräknas korrekt, om man vid beräkningen av behovet beaktar de olika förluster som sker genom avdunstning av ammoniak, liksom den tillförsel av kväve som sker genom nedfall, vilket Düngeverordnung gör.

33 Den nederländska regeringen har även gjort gällande att punkt 2 i bilaga 3 till direktivet tillåter att avvikelser görs från den mängd kväve som får spridas på marken för att balansen mellan grödans beräknade kvävebehov och det kväve den tillförs från marken och från gödselmedel inte skall äventyras.

34 Den tyska och den spanska regeringen har vidare hävdat att vid det möte den 11 april 2000 som hölls av den kommitté bestående av företrädare för medlemsstaterna som avses i artikel 9 i direktivet (nedan kallad nitratkommittén), presenterade kommissionen en akt som innefattade ett första förslag till harmonisering av de kväveförluster som kan beaktas och att nämnda kommitté kom till slutsatsen att förgasad ammoniak som kommer från stallgödsel innan detta sprids på marken inte skall beaktas vid beräkning av kvävedoseringen. De nämnda regeringarna anser att det föreligger en motsättning mellan nitratkommitténs inställning och förevarande fördragsbrottstalan.

35 Kommissionen har genmält att de slutsatser som dragits från de dokument som redovisades vid nitratkommitténs nämnda möte inte kan godtas. Den omständigheten att problemet med förluster genom avdunstning har undersökts vid detta möte tillåter inte att den slutsatsen dras att kommissionen anser att de regler om avdrag och om beaktande som medlemsstaterna utarbetat är tillåtna.

Domstolens bedömning

36 Domstolen erinrar inledningsvis om att de åtgärdsprogram som avses i artikel 5.4 i direktivet skall innehålla de åtgärder som avses i bilaga 3. Till dessa åtgärder hör reglerna om att "begränsa spridning på mark av gödselmedel", vilka skall säkerställa, såsom anges i punkt 2 första stycket i denna bilaga, att "den mängd stallgödsel som för varje gård eller djurbesättning årligen sprids på marken, inbegripet det som djuren själva tillför, inte överskrider en viss mängd per hektar". Denna mängd skall vara den mängd gödsel som innehåller högst 170 kg kväve, eller, i vissa begränsade fall som föreskrivs i direktivet, 210 kg kväve.

37 För att beräkna den maximala mängd stallgödsel som får spridas måste man bestämma vid vilken tidpunkt som beräkningen, i direktivets mening, av nitrathalten i stallgödsel skall ske.

38 I detta hänseende skall konstateras att den fras som skall beaktas, nämligen "den mängd stallgödsel som ... årligen sprids på marken", utgör en del av en gemenskapsrättslig bestämmelse som inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar för avgörande av dess betydelse och räckvidd.

39 Enligt domstolens fasta praxis skall vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse inte bara dess lydelse beaktas utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se dom av den 21 februari 1984 i mål 337/82, St. Nikolaus Brennerei und Likörfabrik, REG 1984, s. 1051, punkt 10, och dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-6857, punkt 50).

40 I detta hänseende är det av vikt att till en början konstatera att även om ordalydelsen i punkt 2 första stycket i bilaga 3 till direktivet ("den mängd stallgödsel som ... sprids på marken") inte är otvetydig, görs det i definitionen av "spridning på mark" i artikel 2 h i nämnda direktiv inte någon åtskillnad mellan början och slutet av markspridningsprocessen.

41 Lydelsen i direktivet anger således inte uttryckligen vid vilken tidpunkt man skall mäta nitrathalten i det stallgödsel som skall spridas på marken för att säkerställa att man respekterar den årliga maximimängden av nitrater som tillförs marken.

42 Det bör vidare erinras om att direktivet avser att skapa nödvändiga verktyg för att säkerställa att vattnen i gemenskapen skyddas mot förorening av nitrater från jordbruket (se dom av den 29 april 1999 i mål C-293/97, Standley m.fl., REG 1999, s. I-2603, punkt 39).

43 Medlemsstaterna är således skyldiga att ange känsliga områden (artikel 3 i direktivet), att främja god jordbrukssed (artikel 4) och att utarbeta och genomföra åtgärdsprogram som syftar till att minska vattenförorening genom kväveföreningar i de nämnda områdena (artikel 5).

44 Av elfte skälet i direktivet följer att sådana åtgärdsprogram bör omfatta åtgärder för att begränsa spridningen på marken av alla kvävegödselmedel och särskilt fastställa gränser för användningen av stallgödsel.

45 Slutligen, vad gäller direktivets syfte, följer det av dess sjätte skäl att det har som mål, för att skydda människors hälsa, levande resurser och akvatiska ekosystem, att minska den vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater från jordbruket och att förhindra ytterligare sådan förorening.

46 Mot bakgrund av såväl direktivets sammanhang som dess mål konstaterar domstolen att det avgörande kriteriet som anges däri för att begränsa förorening av nitrater från jordbruket är mängden kväve som tillförs marken genom spridning på markytan, nedmyllning i marken, nedgrävning under markytan eller genom blandning med markens ytjordlager, och inte den mängd kväve som faktiskt tränger ned i marken.

47 Härav följer att Düngeverordnung, i den mån den föreskriver användning av ett annat kriterium för att beräkna den maximala mängd stallgödsel som årligen kan spridas på marken per hektar, inte är förenlig med direktivet. Denna slutsats kullkastas inte på något sätt av de argument som Förbundsrepubliken Tyskland eller de intervenerande medlemsstaterna framfört.

48 Vad beträffar, för det första, det argument som den nederländska regeringen härlett från punkt 2 andra stycket b i bilaga 3 till direktivet kan det konstateras att Düngeverordnung inte motsvarar de objektiva kriterier som avses i denna bestämmelse, vilka kriterier är nödvändiga förutsättningar för att andra mängder än dem som anges i punkt 36 i denna dom skall kunna tillåtas.

49 Vad gäller, för det andra, det argument som den tyska regeringen har åberopat, som den härlett från principen om balans som föreskrivs i punkt 1.3 c i bilaga 3 till direktivet, kan det påpekas att de bestämmelser som däri föreskrivs vad gäller den maximala mängd kväve och kväveföreningar som kan tillföras inte har något direkt samband med beräkningen av grödornas behov av gödselmedel.

50 De mängder som anges i punkt 2 i bilaga 3 till direktivet är fastställda i absoluta tal, medan det i punkt 1.3 c i bilaga 3 föreskrivs en begränsning av mängden gödselmedel med direkt anknytning till grödornas behov av gödselmedel och anges att spridning på marken av gödselmedel under alla förhållanden skall begränsas till mängder som bevarar balansen mellan grödans kvävebehov och den mängd kväve som totalt sett finns i marken.

51 Den sistnämnda begränsningen har emellertid inte företräde framför den om maximimängder, vilken är av absolut karaktär, även om principen om balans således är utan verkan i vissa fall. Även om den begränsning som följer av principen om balans i ett första skede kunde leda till en kvävemängd som var mindre än eller större än 170 kg, eller, i särskilt föreskrivna begränsade fall, 210 kg per år och hektar, utesluter bestämmelserna om maiximimängder att man på marken sprider större mängder än de ovannämnda.

52 Härav följer att det avdrag som föreskrivs i Düngeverordnung inte kan rättfärdigas med stöd av principen om balans. Den nationella lagstiftningen i fråga tillåter ett schablonmässigt beräknat avdrag, oberoende av balansen i ett bestämt område mellan grödans kvävebehov och kvävetillförseln till grödorna, och den är inte tillräcklig för att garantera att det stallgödsel som årligen tillförs jorden inte överstiger de mängder som anges i punkt 2 i bilaga 3 till direktivet.

53 För det tredje, vad gäller nedfall från atmosfären, är det tillräckligt att konstatera att den tyska och den nederländska regeringens argument går i samma riktning som dem som åberopats beträffande avdragsregeln i Düngeverordnung. Dessa argument kan inte heller godtas, av samma skäl som angivits i föregående punkt.

54 För det fjärde kan inte heller den spanska regeringens argument godtas. Enligt detta skall nedfall från atmosfären av förgasad ammoniak regleras enligt punkt 1.3 c ii fjärde strecksatsen i bilaga 3 till direktivet såsom beståndsdelar i tillförsel av kväveföreningar via handelsgödsel och annat gödselmedel.

55 Den skyldighet som åligger medlemsstaterna enligt punkt 1.3 i bilaga 3 till direktivet, att beakta allt gödselmedel för att vidta åtgärder med avseende på kvävebalansen i marken, har ingen inverkan på gränsvärdena i punkt 2 i bilaga 3 till nämnda direktiv, vilken endast avser stallgödsel och inte andra eventuella gödselmedel som också innehåller nitrater.

56 Slutligen, vad gäller den kritik som den tyska och den spanska regeringen har framfört gentemot kommissionen, och som grundas på den akt som den sistnämnda presenterade vid nitratkommitténs möte den 11 april 2000, är det tillräckligt att konstatera att den inställning kommissionen haft vid detta möte inte kan inverka på vare sig hur direktivet skall tolkas eller kommissionens rätt att väcka talan om fördragsbrott.

57 Under sådana omständigheter skall kommissionens talan anses välgrundad.

58 Följaktligen kan det konstateras att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sin skyldigheter enligt direktivet genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 5.4 a och bilaga 3, punkt 2 i detta direktiv.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

59 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har tappat målet skall denna stat förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna skall Konungariket Spanien och Konungariket Nederländerna bära sina egna rättegångskostnader.

Domslut

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

följande dom:

1) Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 5.4 a och bilaga 3, punkt 2 i detta direktiv.

2) Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.

3) Konungariket Spanien och Konungariket Nederländerna skall bära sina rättegångskostnader.

Full & Egal Universal Law Academy