Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Social trygghet för migrerande arbetstagare - Gemenskapsbestämmelser - Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet - Medborgare i en medlemsstat som ansöker om pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet som inträffade i en annan medlemsstat innan den behöriga staten hade anslutit sig till Europeiska unionen - Omfattas
(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 94.2 och 3)
2. Social trygghet för migrerande arbetstagare - Likabehandling - Villkor för rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet - Nationell bestämmelse enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid endast medges om den drabbade personen, vid tidpunkten för olycksfallet, var ansluten till den berörda statens system - Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 48.2 (nu artikel 39.2 EG i ändrad lydelse); rådets förordning nr 1408/71, artikel 94.3)
3. Social trygghet för migrerande arbetstagare - Likabehandling - Nationell bestämmelse som fastställer en referensperiod för rätt till pension - Möjlighet att förlänga referensperioden - Möjlighet till sådan förlängning saknas när händelser eller omständigheter som ger en sådan rätt, som till exempel utbetalning av pension på grund av olycksfall, inträffar i en annan medlemsstat - Otillåtet - Artikel 9a i förordning nr 1408/71 är ogiltig
(EG-fördraget, artiklarna 48.2 och 51 (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG i ändrad lydelse); rådets förordning nr 1408/71, artikel 9a)
Sammanfattning
1. En person som är medborgare i en medlemsstat och som före denna stats anslutning till Europeiska unionen har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, och som efter ursprungsstatens anslutning ansöker hos nationella myndigheter om pension på grund av arbetsoförmåga till följd av detta olycksfall, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97.
Det framgår nämligen av artikel 94.2 i denna förordning att en medlemsstat inte kan underlåta att beakta försäkringsperioder som fullgjorts på en annan medlemsstats territorium när den fastställer rätten till pension av den enda anledningen att de fullgjorts innan den nämnda förordningen trädde i kraft i den förstnämnda medlemsstaten. Det råder inget tvivel om att ett olycksfall i arbetet som inträffat inom en medlemsstats territorium innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft i en annan medlemsstat, enligt vars lagstiftning ansökan om förmåner på grund av arbetsoförmåga till följd av olycksfallet inges, utgör ett "försäkringsfall" i den mening som avses i artikel 94.3 i förordningen.
( se punkterna 23, 25 och 26 samt punkt 1 i domslutet )
2. Artikel 94.3 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, jämförd med artikel 48.2 i fördraget (nu artikel 39.2 EG i ändrad lydelse), skall tolkas så att denna bestämmelse utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid som villkor för rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet - som i detta fall inträffade innan förordningen trädde i kraft i den berörda medlemsstaten - endast medges om den drabbade personen, vid tidpunkten för olycksfallet, var obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt lagstiftningen i denna medlemsstat och inte enligt lagstiftningen i någon annan medlemsstat.
( se punkt 36 och punkt 2 i domslutet )
3. Artiklarna 48.2 och 51 i fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken endast de perioder då den försäkrade erhållit invaliditetspension enligt en nationell olycksfallsförsäkring beaktas vid förlängning av den referensperiod under vilken den minsta försäkringstiden skall fullgöras för att rätt till pension skall uppkomma, medan en förlängning av perioden inte kan medges när en sådan förmån har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat. Även om en sådan lagstiftning formellt gäller alla arbetstagare inom gemenskapen oavsett nationalitet, vilka alltså kan medges en förlängning av referensperioden på de villkor som föreskrivs, kan en sådan lagstiftning likväl medföra betydligt större olägenheter för migrerande arbetstagare, i den mån den inte föreskriver någon möjlighet till förlängning när händelser eller omständigheter, som till exempel utbetalning av pension på grund av olycksfall, som motsvarar dem som kan ge anledning till förlängning inträffar i en annan medlemsstat. Det är nämligen framför allt sådana migrerande arbetstagare som har en tendens att återvända till sina ursprungsländer, särskilt vid invaliditet.
Av samma skäl skall artikel 9a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, förklaras ogiltig, i den mån bestämmelsen uttryckligen utesluter möjligheten att, vid förlängning av referensperioden enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
( se punkterna 38-40 samt punkterna 3 och 4 i domslutet )
Parter
I mål C-290/00,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Oberster Gerichtshof (Österrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Johann Franz Duchon
och
Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten,
angående tolkningen av artiklarna 48 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39 EG och 42 EG i ändrad lydelse) samt angående tolkningen eller giltigheten av artiklarna 9a och 94 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1),
meddelar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna S. von Bahr och M. Wathelet (referent),
generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Johann Franz Duchon, genom A. Hawel och E. Eypeltauer, Rechtsanwälte,
- Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Bogensberger, i egenskap av ombud,
med hänsyn till referentens rapport,
och efter att den 22 november 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Oberster Gerichtshof har, genom beslut av den 27 juni 2000 som inkom till domstolens kansli den 24 juli 2000, i enlighet med artikel 234 EG ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 48 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39 EG och 42 EG i ändrad lydelse) samt om tolkningen eller giltigheten av artiklarna 9a och 94 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1, nedan kallad förordning nr 1408/71).
2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Johann Franz Duchon, som år 1968 råkade ut för ett olycksfall i arbetet när han arbetade i Tyskland, och Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (pensionsförsäkringskassa för anställda) angående huruvida Johann Franz Duchon enligt österrikisk lagstiftning har rätt till pension på grund av arbetsoförmåga med verkan från den 1 januari 1998.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 Förordning nr 1408/71 blev tillämplig i Republiken Österrike den 1 januari 1994 genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3, nedan kallat EES-avtalet). Sedan den 1 januari 1995 tillämpas förordningen i Republiken Österrike på grund av dess medlemskap i Europeiska unionen.
4 I artikel 9a i förordning nr 1408/71, med rubriken "Förlängning av referensperioden", föreskrivs följande:
"Om rätten till förmåner är beroende av att en minsta försäkringsperiod har fullgjorts under en viss period före det försäkringsfall för vilket försäkring gäller (referensperiod) enligt lagstiftningen i en medlemsstat och om denna lagstiftning föreskriver att perioder under vilka förmåner har beviljats enligt lagstiftningen i den medlemsstaten eller perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom denna medlemsstats territorium ger anledning till förlängning av referensperioden, skall perioder under vilka invalid- eller ålderspensioner, sjukförsäkringsförmåner, arbetslöshetsförmåner eller förmåner vid olycksfall i arbetet (utom pensioner) har beviljats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat och perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom en annan medlemsstats territorium även ge anledning till förlängning av den nämnda referensperioden."
5 Artikel 61 i förordning nr 1408/71 innehåller speciella regler för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa nationella lagstiftningar om försäkring vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar. Artikel 61.5 och 61.6 har följande lydelse:
"5. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.
6. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock endast om
1) ingen ersättning utges för det olycksfall i arbetet eller den arbetssjukdom som hade inträffat eller godkänts tidigare enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, och
2) ingen ersättning utges enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt vilken olycksfallet i arbetet eller arbetssjukdomen har inträffat eller godkänts senare, med beaktande av bestämmelserna i punkt 5, vad gäller det olycksfallet i arbetet eller den arbetssjukdomen."
6 Under rubriken "Övergångsbestämmelser för anställda" föreskrivs följande i artikel 94.1-94.3 i förordning nr 1408/71:
"1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före den 1 oktober 1972 eller för[e] den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium.
2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium eller inom en del av den statens territorium skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.
3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium."
Den nationella lagstiftningen
7 Enligt österrikisk lagstiftning har anställda rätt till pension på grund av arbetsoförmåga om de, utöver det särskilda kravet på nedsatt arbetsförmåga, även uppfyller det allmänna kravet på att en minsta försäkringstid har fullgjorts (Wartezeit) (235 § första stycket i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (allmän socialförsäkringslag, nedan kallad ASVG)). Den minsta försäkringstiden motsvarar ett antal månader när personen i fråga har betalat pensionsförsäkringsavgift (Versicherungszeiten) under en viss period (nedan kallad referensperioden) före den dag då rätten till pension uppkommer (Stichtag).
8 Före 50 års ålder uppgår den minsta försäkringstiden till 60 månader, vilka måste fullgöras inom 120 kalendermånader (referensperioden) före den dag då ansökan om pension ingavs, om denna dag utgör den första dagen i månaden, eller den första dagen i den månad som följer efter den dag då ansökan ingavs (223 § andra stycket och 236 § första stycket punkt 1 a och andra stycket punkt 1 ASVG).
9 Enligt 235 § tredje stycket a ASVG bortfaller kravet på minsta försäkringstid om försäkringsfallet som ger rätt till en förmån är en följd av ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom som har drabbat en person som obligatoriskt omfattas av pensionsförsäkringen enligt ASVG eller någon annan österrikisk förbundslag eller en person som är frivilligt försäkrad enligt 19a § ASVG.
10 Enligt 236 § tredje stycket ASVG kan referensperioden dessutom förlängas med "neutrala månader". Följande föreskrivs i 234 § första stycket ASVG:
"Följande perioder räknas som neutrala perioder och inte som försäkringsperioder:
...
2. Perioder för vilka den försäkrade enligt beslut har rätt till
...
b) invaliditetspension enligt den lagstadgade olycksfallsförsäkringen på grund av att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst 50 procent,
..."
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 Johann Franz Duchon är österrikisk medborgare och född den 18 januari 1949. Den 8 september 1968 råkade han ut för ett olycksfall i arbetet under en praktiktjänstgöring i Tyskland. Sedan den dagen har han erhållit en pension på grund av olycksfall i arbetet från behöriga tyska myndigheter, vilken motsvarar 50 procents nedsatt arbetsförmåga.
12 Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten avslog Johann Franz Duchons första ansökan om beviljande av österrikisk pension på grund av arbetsoförmåga från den 1 januari 1994. Johann Franz Duchon överklagade beslutet till Oberster Gerichtshof, vilken lämnade överklagandet utan bifall den 15 april 1997 med motiveringen att Johann Franz Duchon inte hade fullgjort den minsta försäkringstiden på 60 månader inom referensperioden på 120 månader, att han inte omfattades av de undantag som föreskrivs i 235 § tredje stycket a, 236 § tredje stycket och 234 § första stycket punkt 2 b ASVG och att han inte heller kunde åberopa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare, eftersom den händelse som låg till grund för rätten till invaliditetspension hade inträffat före den 1 januari 1994.
13 Den 22 december 1997 ingav Johann Franz Duchon en ny ansökan om pension på grund av arbetsoförmåga, men denna gång med verkan från den 1 januari 1998. Även denna ansökan avslogs genom beslut av den 11 augusti 1998 med samma motivering, nämligen att han inte hade fullgjort den minsta försäkringstiden. Beslutet överklagades till Landesgericht Linz (Österrike), som den 29 september 1999 lämnade överklagandet utan bifall, särskilt på grund av att Oberster Gerichtshofs beslut av den 15 april 1997 vunnit laga kraft, varigenom denna domstol avseende samma parter redan tagit ställning till frågan huruvida de försäkringsperioder som fullgjorts i Tyskland skulle beaktas till följd av det olycksfall som Johann Franz Duchon hade råkat ut för i denna medlemsstat. Landesgericht Linz ansåg att det endast kunde prövas huruvida sökanden i målet vid den nationella domstolen, på grund av de försäkringsperioder som fullgjorts i Österrike, uppfyllde kravet på minsta försäkringstid enligt tillämpliga nationella bestämmelser. Den ansåg dock att så inte var fallet i det aktuella målet. Domen fastställdes efter överklagande av Oberlandesgericht Linz (Österrike) genom dom av den 11 februari 2000. Johann Franz Duchon överklagade därefter till Oberster Gerichtshof.
14 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida ståndpunkten att förordning nr 1408/71 inte är tillämplig på omständigheter som inträffade innan Republiken Österrike anslöt sig till EES-avtalet och därefter till Europeiska unionen är befogad med beaktande av artikel 94 i förordningen.
15 För det fall det skulle styrkas att den arbetsoförmåga som ligger till grund för Johann Franz Duchons ansökan om österrikisk pension är en följd av det olycksfall i arbetet som inträffade i Tyskland år 1968, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida detta olycksfall, vad gäller tillämpningen av 235 § tredje stycket a ASVG, utgör ett "försäkringsfall" i den mening som avses i artikel 94.3 i förordning nr 1408/71. Om så är fallet är förordningen nämligen tillämplig vid bedömningen av huruvida Johann Franz Duchon har rätt till pension, trots att det rör sig om ett försäkringsfall som inträffade tidigare. Själva rätten till pension kan dock gälla först från den dag då förordningen trädde i kraft i Republiken Österrike, i enlighet med artikel 94.1 i förordningen.
16 För det fall det skulle visa sig att Johann Franz Duchons arbetsoförmåga inte orsakades av olycksfallet i arbetet år 1968 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet utgått enligt tysk lagstiftning skall beaktas enligt gemenskapsrätten för att förlänga referensperioden enligt 236 § tredje stycket ASVG.
17 I det avseendet vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida artikel 9a i förordning nr 1408/71 är förenlig med artiklarna 48.2 och 51 i fördraget, i den mån artikeln innehåller ett undantag från principen om likställande i fråga om just pensioner på grund av olycksfall i arbetet. Den hänskjutande domstolen har i det avseendet hänvisat till domen av den 4 oktober 1991 i mål C-349/87, Paraschi (REG 1991, s. I-4501). Den har konstaterat att, om Johann Franz Duchon hela tiden arbetat i Österrike och om olycksfallet i arbetet inträffat där, referensperioden hade förlängts enligt nationell lagstiftning med den period då pension utbetalats till honom. Genom att den period då pension utbetalats i Tyskland inte beaktas missgynnas migrerande arbetstagare i förhållande till arbetstagare som inte har utnyttjat den fria rörligheten. Enligt den hänskjutande domstolen saknas det sakliga skäl för en sådan diskriminering.
18 Mot denna bakgrund har Oberster Gerichtshof beslutat att förklara målet vilande och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Skall rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 - vilken i sin tur har ändrats genom rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 - tolkas så, att den är tillämplig på en arbetstagare som är medborgare i en stat som nu är medlem av Europeiska gemenskaperna och som före denna stats anslutning har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, när denne arbetstagare efter anslutningen ansöker om pension på grund av arbetsoförmåga och detta olycksfall i arbetet kan ge rätt till sådan pension?
För det fall den första frågan besvaras jakande:
2) Skall artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG) och förordning (EEG) nr 1408/71 tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att undantag från kravet på minsta försäkringstid vad avser en förmån som beviljas till följd av nedsatt arbetsförmåga endast medges när denna nedsättning har orsakats av ett olycksfall i arbetet och har drabbat en person som är obligatoriskt försäkrad enligt Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (den österrikiska socialförsäkringslagen, ASVG) eller någon annan (österrikisk) förbundslag eller en person som är frivilligt försäkrad enligt 19a § ASVG, och således inte medges när detta olycksfall har inträffat vid anställning i en annan medlemsstat?
3) Skall artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG) tolkas så, att de utgör hinder för artikel 9a i förordning (EEG) nr 1408/71 och för en nationell lagstiftning som generellt utesluter förlängning av referensperioden med avseende på den period då pension utbetalas eller begränsar sådan förlängning till de fall där rätten till pension grundas på en lagstadgad olycksfallsförsäkring i medlemsstaten i fråga?"
Tolkningsfrågorna
Den första frågan
19 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en person som är medborgare i en medlemsstat och som före denna stats anslutning till Europeiska unionen har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, och som efter ursprungsstatens anslutning ansöker hos nationella myndigheter om pension på grund av arbetsoförmåga till följd av detta olycksfall, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.
20 Johann Franz Duchon, den österrikiska regeringen och kommissionen anser att frågan skall besvaras jakande.
21 Domstolen framhåller att enligt fast rättspraxis utgör principen om rättssäkerhet hinder mot att en förordning tillämpas retroaktivt, oberoende av vilka fördelar eller nackdelar en sådan tillämpning skulle föra med sig för den berörde, såvida det inte framgår tillräckligt klart antingen av dess lydelse eller av dess syften att den inte gäller enbart för framtiden (dom av den 29 januari 1985 i mål 234/83, Gesamthochschule Duisburg, REG 1985, s. 327, punkt 20, och av den 7 februari 2002 i mål C-28/00, Kauer, REG 2002, s. I-0000, punkt 20). Även om en ny lag således endast gäller för framtiden, skall den, om inte annat föreskrivits, enligt allmänt erkända principer tillämpas även på framtida verkningar av situationer som uppkommit då den tidigare bestämmelsen gällde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1978 i mål 96/77, Bauche och Delquignies, REG 1978, s. 383, punkt 48, av den 25 oktober 1978 i mål 125/77, Koninklijke Scholten-Honig och De Bijenkorf, REG 1978, s. 1991, punkt 37, av den 5 februari 1981 i mål 40/79, P. mot kommissionen, REG 1981, s. 361, punkt 12, av den 10 juli 1986 i mål 270/84, Licata mot Ekonomiska och sociala kommittén, REG 1986, s. 2305, punkt 31, av den 29 januari 2002 i mål C-162/00, Pokrzeptowicz-Meyer, REG 2002, s. I-0000, punkterna 49 och 50, och domen i det ovannämnda målet Kauer, punkt 20).
22 Bestämmelsen i artikel 94.1 i förordning nr 1408/71 om att ingen rätt enligt förordningen kan förvärvas för en period före den dag då den började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium står helt i överensstämmelse med den ovannämnda principen om rättssäkerhet.
23 På samma sätt har det, i syfte att göra det möjligt att tillämpa förordning nr 1408/71 på framtida verkningar av situationer som uppkommit då den tidigare bestämmelsen gällde, i artikel 94.2 i förordningen föreskrivits en skyldighet att vid fastställande av rätt till förmåner beakta alla försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt någon medlemsstats lagstiftning "före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium". Det framgår således av denna bestämmelse att en medlemsstat inte kan underlåta att beakta försäkringsperioder som fullgjorts på en annan medlemsstats territorium när den fastställer rätten till ålderspension av den enda anledningen att de fullgjorts innan den nämnda förordningen trädde i kraft i den förstnämnda medlemsstaten (se dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfeldt, REG 1991, s. I-323, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 11, s. 9, och domen i det ovannämnda målet Kauer, punkt 22).
24 I artikel 94.3 i förordning nr 1408/71 föreskrivs även en skyldighet att beakta de försäkringsfall som ifrågavarande rätt hänför sig till, även om dessa inträffat "före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium".
25 Det råder inget tvivel om att ett olycksfall i arbetet som inträffat inom en medlemsstats territorium innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft i en annan medlemsstat, enligt vars lagstiftning ansökan om förmåner på grund av arbetsoförmåga till följd av olycksfallet inges, utgör ett "försäkringsfall" i den mening som avses i artikel 94.3 i förordningen.
26 Den första frågan skall följaktligen besvaras så, att en person som är medborgare i en medlemsstat och som före denna stats anslutning till Europeiska unionen har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, och som efter ursprungsstatens anslutning ansöker hos nationella myndigheter om pension på grund av arbetsoförmåga till följd av detta olycksfall, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.
Den andra frågan
27 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 48.2 och 51 i fördraget och förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 235 § tredje stycket a ASVG, enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid som villkor för rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet - som i detta fall inträffade innan förordningen trädde i kraft i den berörda medlemsstaten - endast medges om den drabbade personen, vid tidpunkten för olycksfallet, var obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt lagstiftningen i denna medlemsstat, och inte enligt lagstiftningen i någon annan medlemsstat.
28 Domstolen skall först pröva huruvida en sådan bestämmelse som 235 § tredje stycket a ASVG är förenlig med gemenskapsrätten såsom den skulle ha tillämpats om olycksfallet i arbetet hade inträffat efter Republiken Österrikes anslutning till Europeiska unionen.
29 I likhet med vad den österrikiska regeringen och kommissionen har gjort gällande finner domstolen att en sådan bestämmelse, även om den är tillämplig utan beaktande av de berörda arbetstagarnas nationalitet, i fråga om social trygghet kan missgynna de personer som utnyttjat den rätt till fri rörlighet som garanteras genom fördraget, eftersom möjligheterna för dessa personer att uppfylla kravet på anslutning till ett socialförsäkringssystem i enlighet med ASVG är mer begränsade än för de arbetstagare som stannat kvar i Österrike.
30 Den österrikiska regeringen anser för övrigt att det ankommer på den nationella domstolen att tolka 235 § tredje stycket a ASVG så att anslutning till ett socialförsäkringssystem till följd av yrkesverksamhet som utövats i en annan medlemsstat likställs med anslutning till följd av yrkesverksamhet som utövats i landet i fråga.
31 I det avseendet vill domstolen erinra om att det faktiskt ankommer på den nationella domstolen att tillämpa gemenskapsrätten i dess helhet och att skydda de rättigheter som denna ger enskilda och, om så är nödvändigt, underlåta att tillämpa en bestämmelse som, om den skulle tillämpas, i det enskilda fallet skulle leda till ett resultat som strider mot gemenskapsrätten (se dom av den 26 september 2000 i mål C-262/97, Engelbrecht, REG 2000, s. I-7321, punkt 40).
32 Domstolen framhåller vidare att när den nationella lagstiftningen, i likhet med den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, skall tillämpas med avseende på förvärvandet av rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet som inträffade innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft i den medlemsstat där ansökan om pension inges, skall de österrikiska myndigheterna fastställa en rätt till pension som uppkommit efter Republiken Österrikes anslutning till Europeiska unionen - även om den grundas på ett försäkringsfall som inträffade före den tidpunkten - i enlighet med gemenskapsrätten och, i synnerhet, fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kauer, punkt 45).
33 Vad mer specifikt gäller beaktandet av det försäkringsfall som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, nämligen det olycksfall i arbetet som inträffade i Tyskland år 1968, skall övergångsbestämmelsen i artikel 94.3 i förordning nr 1408/71 tillämpas. Det ligger i den bestämmelsens natur att den omfattar situationer som uppkommit innan förordningen började gälla i den berörda medlemsstaten. Såsom redan har konstaterats i punkterna 23 och 24 i denna dom är den bestämmelsens syfte just att göra det möjligt att tillämpa förordning nr 1408/71 på framtida verkningar av situationer som uppkommit vid en tidpunkt när den fria rörligheten för personer per definition ännu inte hade säkerställts mellan den berörda medlemsstaten och den medlemsstat där de särskilda händelser som eventuellt skall beaktas inträffade.
34 Den omständigheten att Johann Franz Duchon arbetade i Tyskland innan EES-avtalet trädde i kraft i Republiken Österrike eller innan denna medlemsstat anslöt sig till Europeiska unionen kan under dessa förhållanden inte i sig medföra att artikel 94.3 i förordning nr 1408/71 inte skall tillämpas.
35 Tillämpningen av villkoret i 235 § tredje stycket a ASVG på ett olycksfall i arbetet, som inträffade innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft i den medlemsstat där ansökan om pension på grund av arbetsoförmåga inges riskerar emellertid att göra den förmån som följer av artikel 94.3 i förordningen illusorisk, eftersom den nationella lagstiftningen, i avsaknad av en gemenskapsrättslig bestämmelse som garanterar att perioden före nämnda datum beaktas, inte i sig föreskriver att anslutning till ett socialförsäkringssystem enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat skall beaktas.
36 Den andra frågan skall följaktligen besvaras så, att artikel 94.3 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 48.2 i fördraget, skall tolkas så att denna bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 235 § tredje stycket a ASVG, enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid som villkor för rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet - som i detta fall inträffade innan förordningen trädde i kraft i den berörda medlemsstaten - endast medges om den drabbade personen, vid tidpunkten för olycksfallet, var obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt lagstiftningen i denna medlemsstat och inte enligt lagstiftningen i någon annan medlemsstat.
Den tredje frågan
37 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 48.2 och 51 i fördraget skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan bestämmelse som 234 § första stycket punkt 2 b ASVG, jämförd med 236 § tredje stycket i samma lag, enligt vilken endast de perioder då den försäkrade erhållit invaliditetspension enligt en nationell olycksfallsförsäkring beaktas vid förlängning av den referensperiod under vilken den minsta försäkringstiden skall fullgöras för att rätt till pension skall uppkomma, medan en förlängning av perioden inte kan medges när en sådan förmån har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat. Den nationella domstolen vill även få klarhet i huruvida artikel 9a i förordning nr 1408/71 är förenlig med artiklarna 48.2 och 51 i fördraget, i den mån bestämmelsen uttryckligen utesluter möjligheten att, vid förlängning av referensperioden enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
38 Som den österrikiska regeringen och kommissionen har påpekat följer det redan av domstolens rättspraxis att även om en lagstiftning av det slag som avses i målet vid den nationella domstolen formellt gäller alla arbetstagare inom gemenskapen oavsett nationalitet, vilka alltså kan medges en förlängning av referensperioden på de villkor som föreskrivs, kan en sådan lagstiftning likväl medföra betydligt större olägenheter för migrerande arbetstagare, i den mån den inte föreskriver någon möjlighet till förlängning när händelser eller omständigheter, som till exempel utbetalning av pension på grund av olycksfall, som motsvarar dem som kan ge anledning till förlängning inträffar i en annan medlemsstat. Det är nämligen framför allt sådana migrerande arbetstagare som har en tendens att återvända till sina ursprungsländer, särskilt vid invaliditet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Paraschi, punkt 24).
39 Under dessa förhållanden utgör artiklarna 48.2 och 51 i fördraget hinder för en nationell lagstiftning som på vissa villkor medger en förlängning av referensperioden, utan att dock medge möjlighet till förlängning när händelser eller omständigheter som motsvarar dem som kan medföra förlängning inträffar i en annan medlemsstat (domen i det ovannämnda målet Paraschi, punkt 27).
40 Av de skäl som angetts i punkt 38 i denna dom finner domstolen att artikel 9a i förordning nr 1408/71 är ogiltig, i den mån bestämmelsen uttryckligen utesluter möjligheten att, vid förlängning av referensperioden enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
41 Den österrikiska regeringen har emellertid gjort gällande att artiklarna 48.2 och 51 i fördraget inte är relevanta för att slita tvisten vid den nationella domstolen. Den anser nämligen att fördragets bestämmelser inte är tillämpliga på tvisten av tidsmässiga skäl, eftersom det aktuella olycksfallet i arbetet inträffade innan EES-avtalet trädde i kraft i Republiken Österrike.
42 Samma regering har tillagt att övergångsbestämmelserna i artikel 94 i förordning nr 1408/71 inte innehåller någon regel om likställande som är jämförbar med regeln i artikel 9a, vilken säkerställer att referensperioden kan förlängas.
43 Domstolen vill i det avseendet påpeka att målet vid den nationella domstolen inte avser rätten till pension för en period innan EES-avtalet trädde i kraft i Republiken Österrike, utan avser uppkomsten av en sådan rätt med verkan från den 1 januari 1998.
44 Domstolen konstaterade redan i dom av den 30 november 2000 i mål C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund (REG 2000, s. I-10497, punkt 55), att akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1) inte innehåller några övergångsbestämmelser beträffande tillämpningen av artikel 48 i fördraget. Bestämmelserna i denna artikel skall alltså anses vara omedelbart tillämpliga och bindande i Republiken Österrike från den tidpunkt då denna blev medlem i Europeiska unionen, det vill säga den 1 januari 1995. Alltsedan denna tidpunkt har migrerande arbetstagare från alla medlemsstater kunnat åberopa nämnda bestämmelser, och dessa bestämmelser kan tillämpas på aktuella och framtida verkningar av situationer som uppkom före Republiken Österrikes anslutning till Europeiska unionen.
45 Detta generella konstaterande kullkastas inte av den omständigheten att det i artikel 94 i förordning nr 1408/71 inte uttryckligen föreskrivs någon möjlighet att, vad gäller rätt till en förmån enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder som fullgjorts i en annan medlemsstat innan förordningen trädde i kraft i den första staten, då vissa förmåner - i detta fall pension på grund av olycksfall i arbetet - har utgått till den försäkrade.
46 Mot bakgrund av det ovan anförda skall den tredje frågan besvaras enligt följande:
- Artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan bestämmelse som 234 § första stycket punkt 2 b ASVG, jämförd med 236 § tredje stycket i samma lag, enligt vilken endast de perioder då den försäkrade erhållit invaliditetspension enligt en nationell olycksfallsförsäkring beaktas vid förlängning av den referensperiod under vilken den minsta försäkringstiden skall fullgöras för att rätt till pension skall uppkomma, medan en förlängning av perioden inte kan medges när en sådan förmån har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
- Artikel 9a i förordning nr 1408/71 är oförenlig med artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget och skall därför förklaras ogiltig, i den mån bestämmelsen utesluter möjligheten att, vid förlängning av referensperioden enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
47 De kostnader som har förorsakats den österrikiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 27 juni 2000 har ställts av Oberster Gerichtshof - följande dom:
1) En person som är medborgare i en medlemsstat och som före denna stats anslutning till Europeiska unionen har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, och som efter ursprungsstatens anslutning ansöker hos nationella myndigheter om pension på grund av arbetsoförmåga till följd av detta olycksfall, omfattas av tillämpningsområdet för rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996.
2) Artikel 94.3 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, jämförd med artikel 48.2 i EG-fördraget (nu artikel 39.2 EG i ändrad lydelse), skall tolkas så att denna bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 235 § tredje stycket a i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz, enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid som villkor för rätt till pension på grund av arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet - som i detta fall inträffade innan förordningen trädde i kraft i den berörda medlemsstaten - endast medges om den drabbade personen, vid tidpunkten för olycksfallet, var obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt lagstiftningen i denna medlemsstat och inte enligt lagstiftningen i någon annan medlemsstat.
3) Artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan bestämmelse som 234 § första stycket punkt 2 b i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz, jämförd med 236 § tredje stycket i samma lag, enligt vilken endast de perioder då den försäkrade erhållit invaliditetspension enligt en nationell olycksfallsförsäkring beaktas vid förlängning av den referensperiod under vilken den minsta försäkringstiden skall fullgöras för att rätt till pension skall uppkomma, medan en förlängning av perioden inte kan medges när en sådan förmån har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
4) Artikel 9a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, är oförenlig med artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget och skall därför förklaras ogiltig, i den mån bestämmelsen utesluter möjligheten att, vid förlängning av referensperioden enligt lagstiftningen i en medlemsstat, beakta de perioder då pension på grund av olycksfall i arbetet har utgått enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
Full & Egal Universal Law Academy