Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Bananer - Importordning - Tullkvot - Beaktande av svårigheter som uppstått till följd av övergången från en nationell ordning till den gemensamma organisationen av marknaden
(Rådets förordning nr 404/93, artiklarna 19.2 och 30)
2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Villkor - Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten - Institutionens utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av rättsakten
(Artikel 288 andra stycket EG)
3. Överklagande - Grunder - Domskäl som strider mot gemenskapsrätten - Domslutet grundat på andra rättsliga grunder - Ogillande
4. Överklagande - Grunder - Den rättsliga bedömningen av de faktiska omständigheterna prövas av domstolen - Tillåtet
(Artikel 225 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51)
5. Talan om ogiltigförklaring - Fysiska eller juridiska personer - Rättsakter som berör dem direkt och personligen - Kommissionens vägran att anta bestämmelser som skulle gjort det möjligt för importörer av bananer från tredje land att hantera de svårigheter som uppstått till följd av att bananproduktionen i detta land kraftigt minskat på grund av exceptionella väderförhållanden - Avvisning
(Artikel 230 fjärde stycket; rådets förordning nr 404/93, artiklarna 16.3, 18 och 19.1)
Sammanfattning
1. Enligt artikel 30 i förordning nr 404/93 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer kan, och under vissa omständigheter skall, kommissionen reglera fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur som uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet, eftersom de på grundval av de referensår som skall beaktas enligt artikel 19.2 i nämnda förordning blir tilldelade en ovanligt låg kvot. Detta innebär dock inte att denna artikel inte kan vara tillämplig även på svårigheter av annan beskaffenhet om dessa uppstått till följd av övergången från en nationell ordning, som gällde innan nämnda förordning trädde i kraft, till den gemensamma organisationen av marknaden.
( se punkterna 46 och 47 )
2. Enligt gemenskapsrätten föreligger en rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som antagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit. Vad beträffar den andra förutsättningen är det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse. Härav följer att det avgörande kriteriet vid fastställande av huruvida en sådan överträdelse föreligger inte är den berörda rättsaktens beskaffenhet utan det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen hade vid dess antagande.
( se punkterna 53-55 )
3. Om en dom från förstainstansrätten innehåller domskäl som strider mot gemenskapsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, skall överklagandet ogillas.
( se punkt 57 )
4. Även om det framgår av artikel 225 EG och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor och att förstainstansrätten dels är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, dels är ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, är emellertid domstolen behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav.
( se punkt 69 )
5. En allmänt tillämplig rättsakt, som till exempel en förordning, kan endast beröra fysiska eller juridiska personer personligen om de berörs på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som en rättsakt är riktad till.
De största importörerna av bananer med somaliskt ursprung skulle inte ha blivit personligen berörda av den förordning som de anser att kommissionen borde ha antagit med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer för att ändra den tullkvot som anges i artikel 18 i förordningen i syfte att åtgärda de effekter som hade uppstått för bananproduktionen i Somalia på grund av de exceptionella översvämningarna under åren 1997 och 1998.
Även om denna förordning skulle ha medfört avvikelse från fördelningsinstrumentet i artikel 19.1 i förordning nr 404/93, med avseende på den ändrade tullkvoten, hade den endast berört nämnda importörer i deras objektiva egenskap av importörer av bananer med somaliskt ursprung på samma sätt som alla andra näringsidkare som befann sig i en identisk situation.
( se punkterna 73, 75, 76 och 79 )
Parter
I mål C-312/00 P,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av C. van der Hauwaert och L. Visaggio, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Dal Ferro, avvocato, med delgivningsadress i Luxemburg,
klagande,
angående överklagande av dom meddelad den 8 juni 2000 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (fjärde avdelningen) i de förenade målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet (REG 2000, s. II-2193), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,
i vilket de andra parterna är:
Camar Srl, Florens (Italien), företrätt av W. Viscardini Donà, M. Paolin och S. Donà, avvocati, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande i första instans i målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98,
Tico Srl, Padua (Italien), företrätt av W. Viscardini Donà, M. Paolin och S. Donà, avvocati, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande i första instans i mål T-117/98,
Europeiska unionens råd, företrätt av F. Ruggeri Laderchi, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans i mål T-260/97,
Republiken Frankrike, företrädd av C. Vasak och G. de Bergues, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
intervenient i första instans i målen T-79/96 och T-260/97,
och
Republiken Italien, företrädd av U. Leanza, i egenskap av ombud, biträdd av F. Quadri, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg,
intervenient i första instans i mål T-79/96,
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, M. Wathelet, R. Schintgen (referent) och C.W.A. Timmermans samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola, P. Jann, V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr, J.N. Cunha Rodrigues och A. Rosas,
generaladvokat: C. Stix-Hackl,
justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till referentens rapport,
och efter att den 16 april 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 augusti 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 8 juni 2000 i de förenade målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet (REG 2000, s. II-2193, nedan kallad den överklagade domen), och för talan om upphävande av denna dom.
Tillämpliga bestämmelser
2 I den överklagade domen redogjorde förstainstansrätten för de tillämpliga bestämmelserna enligt följande:
"1 Genom rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129) har en gemensam ordning för handel med tredje land införts som har ersatt de olika nationella ordningarna som fanns tidigare. Denna förordning föreskriver, enligt den version som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i de förevarande målen, att det varje år skall öppnas en tullkvot för import av bananer med ursprung i tredje land och i länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). I artikel 15 (nu artikel 15a i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3290/94 av den 22 december 1994 om de anpassningar och övergångsåtgärder som krävs inom jordbrukssektorn för att genomföra avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (EGT L 349, s. 105; svensk specialutgåva, område 3, volym 66, s. 52)) görs en åtskillnad mellan traditionella och icke traditionella bananer beroende på om de härrör från de i bilagan till förordning nr 404/93 fastställda kvantiteter som traditionellt exporteras från AVS-staterna till gemenskapen eller inte. För Somalia har kvantiteten för traditionell import fastställts till 60 000 ton.
2 I artikel 18.1 i förordning nr 404/93 (i ändrad lydelse enligt förordning nr 3290/94) föreskrivs att en tullkvot på 2,1 miljoner ton (nettovikt) skall öppnas för import av tredjelandsbananer och icke traditionella AVS-bananer år 1994 och på 2,2 miljoner ton (nettovikt) för de nästkommande åren. Inom ramarna för tullkvoten skall en tull på 75 ECU per ton tas ut vid import av tredjelandsbananer medan icke traditionella AVS-bananer inte skall beläggas med någon tull. I artikel 18.2 andra stycket föreskrivs vidare att import utöver tullkvoten omfattas av en tull som beräknas på grundval av Gemensamma tulltaxan om det är fråga om icke traditionella AVS-bananer eller bananer från tredje land.
3 I artikel 19.1 i förordning nr 404/93 har de sålunda öppnade tullkvoterna fördelats med 66,5 procent till de aktörer som har avyttrat bananer från tredje land och/eller icke traditionella AVS-bananer (kategori A), 30 procent till de aktörer som har avyttrat gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori B) och 3,5 procent till de aktörer etablerade i gemenskapen som sedan 1992 hade börjat avyttra andra bananer än gemenskapsbananer och/eller traditionella AVS-bananer (kategori C).
4 Enligt artikel 19.2 andra stycket i förordning nr 404/93 skall varje aktör, för den andra hälften av år 1993, tilldelas licenser baserade på hälften av det avyttrade årsgenomsnittet för åren 1989-1991.
5 Enligt artikel 19.4 i förordning nr 404/93 skall, om tullkvoten ökas, den ökade disponibla kvantiteten fördelas till importörerna i de kategorier som avses i punkt 1 i denna artikel.
6 I artikel 16.1 och 16.3 i förordning nr 404/93 föreskrivs att det varje år skall sammanställas en prognosticerad försörjningsbalans för produktionen och förbrukningen i gemenskapen och för importen och exporten. Balansen får vid behov ändras under regleringsåret, bland annat för att ta hänsyn till effekterna av undantagsförhållanden som påverkar villkoren för produktion eller import. I ett sådant fall skall tullkvoten i artikel 18 ändras i enlighet med förfarandet i artikel 27.
7 I enlighet med artikel 18.1 fjärde stycket i förordning nr 404/93 kan den årliga kvoten med tillämpning av förfarandet i artikel 27 ökas i förhållande till den försörjningsbalans som avses i artikel 16.
8 Enligt artikel 20 i förordningen ges kommissionen befogenhet att besluta om och ändra den prognosticerade försörjningsbalansen som avses i artikel 16 samt besluta om närmare tillämpningsföreskrifter avseende reglerna om gemenskapens handel med tredje land, som bland annat får omfatta kompletterande bestämmelser för utfärdandet av licenser, deras giltighetstid och villkoren för överförbarhet.
9 I artikel 30 i förordning nr 404/93 föreskrivs följande:
Om det efter juli 1993 krävs särskilda åtgärder för att underlätta övergången från den ordning som gällde innan denna förordning trädde i kraft till den som fastställs genom denna förordning, särskilt för att komma tillrätta med svårigheter av en känslig natur, skall kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 27 besluta om de övergångsåtgärder som den bedömer vara nödvändiga.
10 I enlighet med artikel 27 i samma förordning, vilken bland annat omnämns i artiklarna 16, 18 och 30, skall kommissionen besluta om åtgärder för verkställighet av denna förordning enligt det så kallade förvaltningskommittéförfarandet.
11 De tillämpningsföreskrifter för ordningen för import av bananer till gemenskapen som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i de förevarande målen finns i kommissionens förordning (EEG) nr 1442/93 av den 10 juni 1993 (EGT L 142, s. 6; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 6). Enligt artiklarna 4 och 5 i denna förordning skall fördelningen av tullkvoten för aktörerna i kategori A (66,5 procent) göras på grundval av kvantiteten tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer som dessa aktörer har salufört under de tre åren före det år som föregick det år för vilket kvoten öppnats. Fördelningen av tullkvoten för aktörerna i kategori B (30 procent) skall, i sin tur, göras på grundval av kvantiteten gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer som dessa aktörer har salufört under en referensperiod som beräknas på samma sätt som för kategori A.
12 I enlighet med artikel 19.2 andra stycket i förordning nr 404/93 och artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1442/93, förskjuts referensperioden årligen fram ett år. Detta innebär att referensperioden för importen under år 1993 utgörs av åren 1989, 1990 och 1991 och att referensperioden för importen under år 1997 utgörs av åren 1993, 1994 och 1995.
...
15 Till följd av de tropiska ovädren Debbie, Iris, Luis och Marilyn, som orsakade skador på bananplantagerna på Martinique och Guadeloupe samt öarna Saint Vincent, Saint Lucia och Dominica, antog kommissionen mellan åren 1994 och 1996 flera förordningar (kommissionens förordningar (EG) nr 2791/94 av den 16 november 1994, nr 510/95 av den 7 mars 1995 och nr 1163/95 av den 23 maj 1995 om tilldelning, som en undantagsåtgärd, av ytterligare en kvantitet utöver tullkvoten för import av bananer år 1994, första kvartalet 1995 respektive andra kvartalet 1995 som en följd av det tropiska ovädret Debbie (EGT L 296, s. 33, svensk specialutgåva, område 2, volym 13, s. 53, EGT L 51, s. 8, respektive EGT L 117, s. 12), samt kommissionens förordningar (EG) nr 2358/95 av den 6 oktober 1995, nr 127/96 av den 25 januari 1996 och nr 822/96 av den 3 maj 1996 om tilldelning, som en undantagsåtgärd, av ytterligare en kvantitet utöver tullkvoten för import av bananer för det fjärde kvartalet 1995, det första kvartalet 1996 respektive det andra kvartalet 1996 som en följd av de tropiska ovädren Iris, Luis och Marilyn (EGT L 241, s. 5, EGT L 20, s. 17, respektive EGT L 111, s. 7)). Genom dessa förordningar fastställs en ökning av tullkvoten och särskilda villkor för fördelning av denna ytterligare kvantitet mellan de aktörer som inbegriper eller direkt företräder de bananproducenter som lidit skada till följd av dessa oväder. Dessa fördelningsvillkor avviker från kriterierna i artikel 19.4 i förordning nr 404/93.
16 De ovannämnda förordningarna antogs av kommissionen på grundval av artiklarna 16.3, 20 och 30 i förordning nr 404/93.
17 Antagandet av dessa förordningar motiverades med hänvisning till att dessa tropiska oväder bevisligen hade orsakat allvarliga skador på bananplantagerna i gemenskapsregionerna Martinique och Guadeloupe och i AVS-staterna Saint Vincent, Saint Lucia och Dominica, genom att effekten av dessa exceptionella omständigheter på produktionen i de drabbade regionerna skulle komma att märkas i flera månader och i hög grad påverka importen och tillförseln till gemenskapsmarknaden samt genom att detta sannolikt skulle komma att orsaka en väsentlig ökning av marknadspriserna i vissa regioner i gemenskapen.
18 Vad gäller systemet för ökning av tullkvoten, vilket följer av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, har kommissionen, i fjärde övervägandet i ingressen till dessa förordningar angett följande:
Ändringen av tullkvoten måste tillåta en tillräcklig tillförsel till gemenskapsmarknaden ... och kompensera de aktörer som inbegriper eller företräder de bananproducenter som drabbas och som dessutom, om inte lämpliga åtgärder vidtas, riskerar att på lång sikt förlora sina traditionella avsättningsmöjligheter på gemenskapsmarknaden.
19 I femte övervägandet har kommissionen angett följande:
De åtgärder som vidtas bör ha en särskild övergångskaraktär i enlighet med artikel 30 i förordning ... nr 404/93. Före ikraftträdandet av den nya gemensamma marknadsorganisationen den 1 juli 1993 omfattade de befintliga nationella marknadsorganisationerna, i syfte att klara akuta svårigheter eller exceptionella omständigheter som de förutnämnda tropiska ovädren, bestämmelser som säkerställde tillförseln till marknaden från andra leverantörer samtidigt som man bevakade intressena för de aktörer som drabbades av sådana exceptionella händelser."
Bakgrund till tvisten
3 Vad beträffar bakgrunden till tvisten konstaterade förstainstansrätten följande i den överklagade domen:
"20 Sökanden, Camar srl, bildades år 1983 av den italienska investeringsgruppen De Nadai i syfte att importera somaliska bananer till Italien. Sökanden var den enda importören fram till och med år 1994 och den största importören av denna typ av bananer fram till och med 1997.
21 Mellan åren 1984 och 1990 nådde den somaliska bananodlingen sin kulmen med en årlig produktion om 90 000-100 000 ton. En del av denna produktion importerades till Europa (51 921 ton år 1988, 59 388 ton år 1989 och 57 785 ton år 1990) och i synnerhet till Italien av Camar (45 130 ton år 1990).
22 Den 31 december 1991 utbröt inbördeskrig i Somalia, vilket ledde till att Camars normala importflöde avbröts.
23 Från och med inbördeskrigets utbrott till och med införandet av en gemensam organisation av marknaden i juli 1993, försåg Camar den italienska marknaden med bananer genom att köpa in bananer från vissa AVS-stater, Kamerun och Leeward Islands, samt från vissa tredje länder från vilka Camar redan hade börjat importera bananer år 1988.
24 Från införandet av en gemensam organisation av marknaden i juli 1993 till slutet av år 1997 erhöll Camar såväl licenser i kategori A (för 4 008,521 ton år 1993, för 8 048,691 ton år 1994, för 3 423,761 ton år 1995 och för 5 312,671 ton år 1996) som licenser i kategori B (för 5 622,938 ton år 1993, för 10 739,088 ton år 1994, för 6 075,934 ton år 1995 och för 2 984,596 ton år 1996). År 1997 erhöll Camar importlicenser i kategori A för 7 545,723 ton och i kategori B för 2 140,718 ton.
25 Under denna period uppgick sökandens bananimport från Somalia till ungefär 482 ton år 1993, 1 321 ton år 1994, 14 140 ton år 1995 och 15 780 ton år 1996. För år 1997 hade den förutsedda produktionen av somaliska bananer beräknats till 60 000 ton, men till följd av klimatproblem och avsaknaden av en annan hamn än den i Mogadishu, begränsades exporten från Somalia till 21 599 ton, varav 12 000 ton salufördes av Camar.
...
27 Efter införandet av den gemensamma organisationen av marknaden begärde Camar upprepade gånger att kommissionen skulle höja tullkvoten för tredjelandsbananer till en kvantitet som motsvarade skillnaden mellan den traditionella kvantitet somaliska bananer som föreskrivs i förordning nr 404/93 (60 000 ton) och den kvantitet som Camar importerade eller kunde importera till gemenskapen samt att till den bevilja licenser som motsvarade skillnaden mellan dessa kvantiteter. Sökanden åberopade i detta hänseende till stöd för sin begäran de åtgärder som kommissionen vidtagit efter cyklonerna Debbie, Iris, Luis och Marilyn."
Talan inför förstainstansrätten
Mål T-79/96
4 I mål T-79/96 yrkade Camar Srl (nedan kallat Camar) att förstainstansrätten skulle fastställa att kommissionen överträtt artikel 30 i förordning nr 404/93 och artikel 40.3 i EG-fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse) genom att inte vidta erforderliga åtgärder för regleringsåret 1996 för att bolaget skulle kunna övervinna de försörjningssvårigheter som uppstått på grund av krisen i Somalia och som det ansökt om att kommissionen skulle vidta inom ramen för ett förfarande på grund av passivitet som inletts i enlighet med artikel 175 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 232 andra stycket EG). Vidare yrkade bolaget att kommissionen skulle åläggas att ersätta de kostnader som åsamkats bolaget på grund av dess passivitet.
5 Till stöd för sin passivitetstalan gjorde Camar gällande dels att den skyldighet att ingripa som föreskrivs i artikel 30 i förordning nr 404/93 för att underlätta övergången från olika nationella system till den gemensamma organisationen av marknaden som skapats genom nämnda förordning hade åsidosatts, dels att den skyldighet att agera som åligger kommissionen i enlighet med icke-diskrimineringsprincipen hade åsidosatts med avseende på aktörer som traditionellt hade salufört bananer med ursprung i vissa AVS-stater och vissa franska utomeuropeiska departement som drabbats av tropiska stormar.
Mål T-260/97
6 I mål T-260/97 yrkade Camar att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 17 juli 1997 (nedan kallat beslutet av den 17 juli 1997) enligt vilket kommissionen avslog bolagets ansökan i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93, om att de importlicenser för bananer från tredje land och icke-traditionella AVS-bananer som skulle tilldelas bolaget i egenskap av aktör i kategori B för år 1997 och bananer som skulle tilldelas bolaget följande år, till dess att bolagets sedvanliga referenskvantiteter återupprättats, skulle fastställas på grundval av de kvantiteter bananer som bolaget salufört under åren 1988-1990. Vidare yrkade bolaget att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som bolaget åsamkats och kunde komma att åsamkas på grund av detta beslut. I andra hand yrkade bolaget att rådet skulle förpliktas att ersätta de skador som uppstått genom att det inte inom ramen för förordning nr 404/93 hade antagit specifika bestämmelser för att hantera situationer liknande den i vilket bolaget hade hamnat.
7 Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopade Camar ett flertal grunder av vilka de tre första avsåg överträdelse av artikel 30 i förordning 404/93 på grund av en oriktig tolkning av denna, en oriktig bedömning av omständigheterna respektive maktmissbruk.
8 Till stöd för sin skadeståndstalan mot rådet gjorde Camar gällande att det framstod som om kommissionen inte hade tillräckliga maktbefogenheter för att hantera bolagets fall och att förordning nr 404/93 därför skulle anses rättsstridig eftersom en sådan brist i lagstiftningen hade fått kvarstå.
Mål T-117/98
9 I mål T-117/98 yrkade Camar och Tico Srl (nedan kallat Tico) att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 23 april 1998 enligt vilket denna avslog deras ansökan om att tullkvoten för de två första kvartalen år 1998, i enlighet med artikel 16.3 i förordning 404/93, skulle ändras varvid hänsyn skulle tas till importerna från Somalia under år 1996 mot bakgrund av att kvantiteten tillgängliga bananer med somaliskt ursprung hade minskat på grund av det meterologiska fenomenet "El Niño" som under perioden oktober 1997-januari 1998 skadade bananodlingarna i Somalia. Camar och Tico yrkade vidare att kommissionen skulle förpliktas att ersätta de skador som orskats dem till följd av detta beslut.
10 Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopade Camar och Tico fyra grunder, av vilka tre avsåg överträdelse av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 på grund av att kommissionen åsidosatt förutsättningarna för tillämpning av denna artikel, underlåtit att undersöka följderna av de undantagsförhållanden som avses i artikeln respektive underlåtit att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 27 i nämnda förordning.
Den överklagade domen
Domslutet
11 I den ifrågasatta domen meddelade förstainstansrätten följande dom:
"1) I mål T-79/96 har kommissionen åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 30 i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer genom att inte vidta de nödvändiga åtgärderna för sökandens del i enlighet med denna artikel.
2) I mål T-260/97 ogiltigförklaras kommissionens beslut av den 17 juli 1997 om avslag på sökandens begäran som inlämnats med stöd av artikel 30 i förordning nr 404/93.
3) I mål T-117/98 ogiltigförklaras kommissionens beslut av den 23 april 1998 om avslag på sökandena begäran som inlämnats med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93.
4) I målen T-79/96 och T-117/98 avvisas talan om skadestånd.
5) I mål T-260/97 skall kommissionen ersätta den skada som sökanden har lidit på grund av beslutet av den 17 juli 1997 om avslag på sökandens begäran som inlämnats med stöd av artikel 30 i förordning nr 404/93.
Parterna skall inom tre månader efter det att förevarande dom har meddelats underrätta förstainstansrätten om det belopp som skall betalas enligt överenskommelse mellan parterna.
Parterna skall i avsaknad av en överenskommelse inom denna frist underrätta förstainstansrätten om sina beloppsmässiga yrkanden.
6) Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna i målen T-79/96 och T-117/98.
7) Kommissionen skall bära 90 procent av rättegångskostnaderna i mål T-260/97.
8) Rådet skall bära 10 procent av rättegångskostnaderna i mål T-260/97.
9) Republiken Italien och Republiken Frankrike skall bära sina rättegångskostnader."
12 Till följd av en ansökan som inlämnades av kommissionen med stöd av artikel 85 i förstainstansrättens rättegångsregler meddelade förstainstansrätten den 6 december 2000 följade beslut om rättegångskostnaderna för de interimistiska förfaranden som Camar hade inlett i målen T-79/96 och T-260/97:
"1) Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta Camars rättegångskostnad i mål T-79/96 R.
2) Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad i mål T-260/97 R och ersätta 90 procent av Camars rättegångskostnad i samma mål.
3) Rådet skall bära sin rättegångskostnad i mål T-260/97 R.
4) Camar skall bära 10 procent av sin rättegångskostnad i mål T-260/97 R.
5) Republiken Italien och Republiken Frankrike skall bära sina rättegångskostnader i mål T-79/96 R.
6) Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad i mål T-260/97 R."
13 Förstainstansrätten vilandeförklarade, med stöd av artikel 77 b i förstainstansrättens rättegångsregler, genom beslut av den 7 februari 2001, förfarandet i mål T-260/97 till dess domstolen slutligt avgör förevarande mål om överklagande.
Domskälen i mål T-79/96 och T-260/97
14 Vad beträffar målen T-79/96 och T-260/97 konstaterade förstainstansrätten i punkt 102 i den överklagade domen för det första att Camar, både vad gällde dess begäran om fastställelse av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder (mål T-79/96) och begäran om ogiltigförklaring (mål T-260/97), ville att förstainstansrätten skulle fastställa att kommissionen, antingen genom underlåtenhet i det första fallet eller genom en uttrycklig vägran i det andra fallet, hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att vidta åtgärder enligt artikel 30 i förordning nr 404/93. Följaktligen beslutade förstainstansrätten att sammanföra undersökningen av grunderna avseende denna artikel.
15 Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 138 i den överklagade domen om att domstolen redan uttalat sig om tolkningen av artikel 30 i förordning 404/93 i domen av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port (REG 1996, s. I-6065). Förstainstansrätten påpekade i punkt 139 i den överklagade domen, att det inte bestritts att Camars svårigheter inte var ett resultat av detta bolags agerande före ikraftträdandet av förordning nr 404/93. Den ansåg därför, med hänsyn till punkterna 36 och 38 i domen i det ovannämnda målet T. Port, att förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordningen skulle anses vara uppfyllda i det förevarande fallet om Camar hade drabbats av svårigheter i samband med övergången från den nationella ordningen till gemenskapsordningen och om dessa svårigheter, för att kunna avhjälpas, krävde ett ingripande från kommissionen.
16 I detta avseende uttalade förstainstansrätten bland annat följande i punkt 140 i den överklagade domen:
"Vad gäller de försörjningssvårigheter som sökanden har åberopat kan det för det första anges att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än gemenskapsordningen beträffande möjligheten att byta mellan olika inköpskällor för bananer. Enligt vad sökanden har påpekat, utan att detta har bestritts av kommissionen, var det enligt den italienska ordningen möjligt att tullfritt importera AVS-bananer utan kvantitativa begränsningar. Vad gäller importen av tredjelandsbananer kunde aktörerna tidigare, även om den italienska ordningen föreskrev en tullkvot, komma i åtnjutande av denna tullkvot oberoende av kvantiteten importerade bananer och oberoende av deras ursprung. Den gemensamma organisationen av marknaden inom sektorn för bananer, vilken infördes genom förordning nr 404/93, föreskriver däremot att AVS-bananer endast kan importeras tullfritt till gemenskapen till dess att de traditionella kvantiteterna eller tullkvoten är uttömd och att varje aktör endast kan erhålla importlicenser som är knutna till bananernas ursprung (gemenskapen, traditionella AVS-stater, tredje land och icke traditionella AVS-bananer) och i förhållande till den genomsnittliga kvantitet som importerats under en referensperiod. Av detta följer att införandet av den gemensamma organisationen av marknaden har medfört en begränsning av de importmöjligheter som existerade inom ramen för den tidigare italienska lagstiftningen."
17 Förstainstansrätten konstaterade i punkterna 141 och 142 i den överklagade domen att till följd av framför allt den ordning som inrättats genom förordning nr 404/93 har det blivit svårt för en aktör som förlorat sina sedvanliga leverantörer av gemenskapsbananer eller traditionella AVS-bananer att ersätta dessa med andra leverantörer av sådana bananer. Mot bakgrund av detta drog förstainstansrätten följande slutsats i punkt 143 i den överklagade domen:
"Sökandens svårigheter att förse sig med bananer utgör en direkt konsekvens av införandet av den gemensamma organisationen av marknaden, även om dessa svårigheter hör samman med inbördeskriget som bröt ut i Somalia i slutet av år 1990, eftersom denna ordning i praktiken har medfört en betydande objektiv minskning av Camars möjlighet, vilken gavs av den tidigare italienska ordningen, att ersätta det uteblivna utbudet av somaliska bananer. Dessa svårigheter har således medfört mycket allvarliga konsekvenser för livskraften avseende Camars ekonomiska verksamhet och har äventyrat dess möjligheter att bedriva denna verksamhet. Dessa svårigheter utgör följaktligen svårigheter av känslig natur som, i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93 och punkt 38 i domen i det ovannämnda målet T. Port, innebär att kommissionen har en skyldighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga."
18 Förstainstansrätten undersökte i punkterna 144-148 i den överklagade domen om de åtgärder som Camar hade begärt för att kunna hantera dessa svårigheter var nödvändiga eller om dessa kunde övervinnas på annat sätt. I detta avseende drog förstainstansrätten i punkt 149 i den överklagade domen slutsatsen att kommissionen hade gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, med hänvisning till marknadens funktion, ansåg att Camar hade möjlighet att övervinna de svårigheter av känslig natur som orsakades av övergången från den italienska nationella ordningen till gemenskapsordningen. I samma punkt tillade förstainstansrätten att den enda möjligheten för Camar att hantera sina svårigheter var att kommissionen antog övergångsåtgärder i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93.
19 I punkterna 150 och 151 i den överklagade domen angav vidare förstainstansrätten följande:
"150 Denna slutsats motbevisas inte av kommissionens argument om att artikel 30 i förordning nr 404/93, såsom den har tolkats av domstolen i domen i det ovannämnda målet T. Port, endast ålägger kommissionen en skyldighet att vidta åtgärder i fall där bananimportörerna drabbas av svårigheter som inte endast har samband med övergången från den nationella ordningen till gemenskapsordningen, utan dessutom äventyrar deras möjlighet att fortsätta sin verksamhet.
151 I punkt 43 i domen i det ovannämnda målet T. Port angav domstolen att artikel 30 kan ålägga kommissionen att anta bestämmelser för att reglera fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur, vilka uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet. Detta påstående kan emellertid inte betyda att kommissionen endast i dessa fall skulle ha en skyldighet att ingripa. En sådan tolkning skulle strida mot lydelsen i artikel 30, som, vilket redan har angetts, föreskriver att kommissionen skall vidta åtgärder som är nödvändiga för att komma tillrätta med svårigheter av en känslig natur, och vara oförenlig med principerna om god förvaltningssed och rätten till fri yrkesutövning. Hänvisningen till risken för att aktören kan tvingas upphöra med sin verksamhet förorsakades av den specifika karaktären av tolkningsfrågan (se domen i det ovannämnda målet T. Port, punkt 23)."
20 Mot bakgrund av det som den tidigare hade anfört biföll förstainstansrätten i punkterna 152 och 153 i den överklagade domen talan i mål T-79/96 på den första grunden samt talan i mål T-260/97 på den första, den andra och den tredje grunden. Utan att pröva de övriga åberopade grunderna biföll förstainstansrätten Camars yrkanden i mål T-79/96 om fastställelse av att kommissionen på ett rättsstridigt sätt hade underlåtit att vidta de nödvändiga åtgärderna enligt artikel 30 i förordning nr 404/93 och i mål T-260/97 om ogiltigförklaring av beslutet av den 17 juli 1997.
21 Förstainstansrätten biföll även skadeståndsyrkandet mot kommissionen i mål T-260/97. I punkt 205 i den överklagade domen erinrade förstainstansrätten om den rättspraxis enligt vilken alla överträdelser av rättigheter på området för administrativa rättsakter utgör en rättsstridighet som kan medföra att gemenskapens skadeståndsansvar aktualiseras. I punkt 206 i denna dom fastställde den att beslutet av den 17 juli 1997 skulle anses utgöra en administrativ rättsakt även om det grundades på artikel 30 i förordning nr 404/93, vilket är en bestämmelse som tillerkänner denna institution ett stort handlingsutrymme, och att den första förutsättningen för att kommissionens skadeståndsansvar skall aktualiseras följaktligen var uppfylld eftersom det nämnda beslutet antagits i strid med denna bestämmelse.
22 Efter att ha konstaterat att även de övriga tillämpliga förutsättningarna var uppfyllda och att gemenskapens skadeståndsansvar till följd av kommissionens agerande följaktligen var fastställt uppgav förstainstansrätten i punkt 212 i den överklagade domen att det saknades skäl att uttala sig om rådets skadeståndsansvar, vilket Camar hade åberopat i andra hand.
Domskälen i mål T-117/98
23 Vad beträffar frågan om upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 erinrade förstainstansrätten i punkt 93 i den överklagade domen om att det följer av domstolens rättspraxis att när ett negativt beslut av kommissionen, som i förevarande fall, avser antagandet av en förordning måste rättssubjekten, för att de skall kunna föra talan om ogiltigförklaring av detta beslut, bevisa att detta beslut skulle ha berört dem direkt och personligen, även om förordningen i fråga inte skulle ha varit riktad till dem.
24 När det gäller frågan huruvida den förordning som kommissionen vägrade att anta i förevarande fall skulle ha berört Camar och Tico direkt och personligen fastställde förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen följande:
"... denna förordning, vars verkställande inte hade givit de nationella myndigheterna något utrymme för skönsmässiga bedömningar, skulle ha angått sökandena på grund av en faktisk situation som hade särskilt dem i förhållande till alla andra personer. De åtgärder som begärdes av kommissionen avsåg nämligen tilldelningen av en ytterligare kvantitet importlicenser - motsvarande den skada som lidits - till de aktörer som drabbats av översvämningar i Somalia. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att Camar, fram till och med år 1997, var den största importören av somaliska bananer och att Tico, från och med fjärde kvartalet år 1997, tillfälligt övertog denna ställning. Minskningen av kvantiteten tillgängliga somaliska bananer under fjärde kvartalet år 1997 och första kvartalet år 1998 har således särskilt påverkat sökandena, vilka därmed huvudsakligen skulle ha haft nytta av en ökning av tullkvoten. Kommissionens vägran att ändra tullkvoten har följaktligen inte drabbat sökandena på samma sätt som alla andra importörer av somaliska bananer, utan angått dem på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer på samma marknad."
25 Följaktligen förklarade förstainstansrätten i punkt 97 i den överklagade domen att talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 kunde tas upp till sakprövning.
26 Vad beträffar huvudfrågan inledde förstainstansrätten med att i punkt 161 i den överklagade domen konstatera att Camar och Tico genom den första grunden i mål T-117/98 hade gjort gällande att förutsättningarna för tillämpning av artikel 16.3 under sista kvartalet år 1997 och de två första kvartalen år 1998 var uppfyllda med avseende på de effekter som väderfenomenet "El Niño" hade haft på den somaliska produktionen.
27 Förstainstansrätten uppgav i punkt 163 i den överklagade domen att det följer av bland annat punkterna 27 och 31 i domen i det ovannämnda målet T. Port att två förutsättningar måste vara uppfyllda samtidigt för att artikel 16.3 skall kunna tillämpas: dels förekomsten av en exceptionell omständighet som påverkar produktionen av gemenskapsbananer eller importen av traditionella AVS-bananer, dels förekomsten av en risk för bristande tillförsel av bananer till gemenskapsmarknaden.
28 Efter att ha konstaterat i punkt 164 i den överklagade domen att de exceptionella översvämningarna i Somalia under åren 1997 och 1998 till följd av väderfenomenet "El Niño" utgjorde en omständighet som medförde att den första förutsättningen för tillämpning av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 skulle anses uppfylld uppgav förstainstansrätten följande med avseende på den andra förutsättningen:
"167 ... det [skall] inledningsvis anges att det inte är nödvändigt för sökandena att bevisa förekomsten av en verklig brist på tillförsel till gemenskapsmarknaden, utan det är tillräckligt att de bevisar att det föreligger en risk för bristande tillförsel. Sökandena har emellertid, genom sitt påstående, som inte har bestritts av kommissionen, enligt vilket det under sista kvartalet år 1997 och första halvåret 1998 förekom en betydande minskning av importen av somaliska bananer, förebringat bevisning till stöd för sina påståenden om att det förelåg en sådan risk i fråga om den italienska marknaden i dess helhet, och därmed i fråga om en väsentlig del av gemenskapsmarknaden. Kommissionen har i sin tur inte förebringat någon bevisning som motbevisar dessa påståenden genom sin förklaring, som svar på en skriftlig begäran från förstainstansrätten, att tillförseln till gemenskapsmarknaden under år 1997 kunde anses vara tillräcklig, eftersom gemenskapsproduktionen ökade med ungefär 126 000 ton och importen från tredje land med ungefär 64 000 ton i förhållande till år 1996, till följd av en minskning av importen av traditionella AVS-bananer med 94 000 ton (varav 3 522 ton från Somalia) och en ökning av efterfrågan inom gemenskapen med 86 000 ton."
168 Vad gäller den ökade produktionen av gemenskapsbananer under år 1997 kan det anges att kommissionen inte har förklarat på vilket sätt denna ökning kunde kompensera minskningen av de somaliska importerna under år 1998. Vad gäller den ökade importen från tredje land under år 1997 jämfört med år 1996, framgår det av de uppgifter som lämnats av kommissionen själv att denna import under 1997 inte uttömde den tullkvot som fastställts i den prognosticerade försörjningsbalansen. Man kan således inte påstå att det skett en ökning i förhållande till prognosen som kunde uppväga den bristande tillförseln.
169 Om kommissionen, i enlighet med vad den tycks antyda i sitt svar, faktiskt baserade ... utvärderingen av risken för bristande tillförsel till marknaden under år 1998, på uppgifter rörande produktionen av gemenskapsbananer under år 1997, har den gjort sig skyldig till ett rättsligt fel i fråga om tillämpningen av artikel 16 i förordning nr 404/93. Enligt vad domstolen redan har slagit fast i domen i det ovannämnda målet T. Port (punkt 31), skall ökningen av produktionen av gemenskapsbananer, vilken kan beaktas för att kompensera en minskad import av traditionella AVS-bananer under ett år, göras i förhållande till uppgifterna om den prognosticerade försörjningsbalansen för samma år, och inte i förhållande till föregående års produktion.
170 Den omständigheten att kommissionen, enligt vad den själv medgav under förhandlingen, varje vecka erhåller uppgifter rörande situationen på marknaden för bananer, innebär att det är obegripligt att denna institution inte en enda gång under hela förfarandet har inkommit med uppgifter om tillförseln till gemenskapsmarknaden under år 1998 för att bemöta sökandenas påståenden. Kommissionen har således, genom att stödja sig på uppgifter som rör år 1997, stärkt sökandenas bevisning avseende situationen på marknaden under år 1998.
171 Det följer av det ovan anförda att även det andra villkoret för tillämpning av artikel 16.3 är uppfyllt i det förevarande fallet.
29 Förstainstansrätten biföll således talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98, som grundades på en påstådd överträdelse av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, utan att pröva övriga åberopade grunder.
Överklagandet
30 Kommissionen har yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen,
- ogilla talan i mål T-79/96,
- ogilla talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan i mål T-260/97,
- avvisa eller ogilla talan i mål T-117/98,
- förplikta Camar och Tico att ersätta kostnaderna för förevarande överklagande och för målet i förstainstansrätten.
31 Camar och Tico har yrkat att domstolen skall
- ogilla kommissionens överklagande,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
32 Rådet har yrkat att domstolen skall
- ändra den överklagade domen,
- förplikta Camar och Tico att ersätta rådets kostnader för målet i förstainstansrätten, för det interimistiska förfarandet och för förevarande överklagande.
33 Republiken Frankrike, som intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden i mål T-79/96 respektive för kommissionens och rådets yrkanden i mål T-260/97, har yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen,
- följaktligen ogilla talan i målen T-79/96 och T-260/97,
- förplikta Camar och Tico att ersätta rättegångskostnaderna.
34 Republiken Italien, som intervenerat till stöd för Camars yrkanden i mål T-79/96, har yrkat att domstolen skall
- ogilla kommissionens överklagande,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
35 Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat tre grunder. Enligt en av dessa, som avser målen T-79/96 och T-260/97, har förstainstansrätten åsidosatt två av förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93. Enligt de övriga två grunderna, som avser mål T-117/98, har förstainstansrätten dels åsidosatt förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp till sakprövning, dels förutsättningarna för tillämpning av artikel 16.3 i förordning nr 404/93, som berördes i punkt 27 i förevarande dom.
Förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 (mål T-79/96 och T-260/97)
Parternas argument
36 Kommissionen har, med stöd från den franska regeringen, gjort gällande att det för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 enligt domstolens rättspraxis krävs att framför allt två förutsättningar är uppfyllda, nämligen dels att det berörda bolagets svårigheter har uppstått till följd av övergången från den tidigare gällande nationella ordningen till den nya gemenskapsordningen, dels att dessa svårigheter är av sådan beskaffenhet att de kan medföra att nämnda bolag kan tvingas upphöra med sin verksamhet.
37 Vad beträffar den första förutsättningen har kommissionen och den franska regeringen motsatt sig att förstainstansrätten i punkt 140 i den överklagade domen angav att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än den ordning som inrättades genom denna förordning utan att undersöka de konkreta följderna av den första ordningen för Camars ställning och framför allt frågan huruvida det enligt denna var möjligt för nämnda bolag att övervinna de svårigheter som hade samband med importerna av bananer med somaliskt ursprung under åren 1995 och 1996.
38 Vad beträffar den andra förutsättningen har kommissionen och den franska regeringen gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 151 i den överklagade domen felaktigt fastställde att en risk för att det berörda bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet inte utgör en nödvändig förutsättning för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93 och att det åligger kommissionen att intervenera med stöd av denna bestämmelse även om en sådan risk inte skulle föreligga. De har baserat denna uppfattning på framför allt punkt 43 i domen i det ovannämnda målet T. Port i vilken domstolen fastställde följande: "Artikel 30 i [förordning nr 404/93] innebär däremot att kommissionen har befogenhet och under vissa omständigheter skyldighet att anta bestämmelser för att komma till rätta med fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur, vilka uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet."
39 Mot bakgrund av det ovan anförda har kommissionen gjort gällande att den överklagade domen bör upphävas inte endast i den del som passivitetstalan och talan om ogiltigförklaring i mål T-79/96 och T-260/97 bifölls, utan även i den del som kommissionen i mål T-260/97 ålades att ersätta de skador som orsakats Camar genom beslutet av den 17 juli 1997. Kommissionen har i detta senare avseende gjort gällande att dess ansvar var en följd av att detta beslut ansågs ha antagits i strid med artikel 30 i förordning 404/93, vilket anges i punkt 206 i den överklagade domen. Eftersom detta inte var fallet har kommissionens ansvar följaktligen inte aktualiserats.
40 Även rådet har yrkat att den överklagade domen skall upphävas i den del som det i denna fastställs att kommissionen är ansvarig för de skador som Camar orsakats. I detta avseende har det gjort gällande att det följer av domstolens rättspraxis (se dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergadem och Goupil mot kommissionen, REG s. I-5291, punkterna 43-46) att det inte är frågan huruvida en rättsakt är generell eller individuell utan det utrymme för skönsmässig bedömning som den antagande institutionen besitter som är avgörande för om aktens rättsstridighet ger upphov till skadeståndsansvar eller om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter skall bevisas. Mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har på detta område hade förstainstansrätten följakligen fel när den i punkt 206 i den överklagade domen konstaterade att endast den omständigheten att beslutet av den 17 juli 1997 var rättsstridigt var tillräcklig för att gemenskapens utomombligatoriska skadeståndsansvar skulle aktualiseras. Den borde ha kontrollerat huruvida denna rättsstridighet utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
41 Camar och Tico liksom den italienska regeringen har gjort gällande att kommissionen har fel när den påstår att förstainstansrätten inte kontrollerade huruvida den tidigare nationella ordningen gjorde det möjligt för Camar att övervinna de svårigheter som uppkom för bolaget under åren 1995 och 1996. Vidare har de gjort en annan tolkning av domen i det ovannämnda målet T. Port och anser att det i punkten 43 i denna dom inte angavs att en risk för att aktörerna kan tvingas upphöra med sina verksamheter utgör en förutsättning för tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93. Syftet med denna punkt var i stället att avgöra förhållandet mellan artikel 30 och artikel 16.3 i denna förordning. Denna punkt skall nämligen tolkas mot bakgrund av den specifika tolkningsfråga som den nationella domstolen ställt i det aktuella fallet.
Domstolens bedömning
42 Det framgår av tjugoandra skälet i förordning nr 404/93 att artikel 30 i denna förordning syftar till att komma till rätta med störningar på den inre marknaden som kunde bli följden av att en gemensam organisation av marknaden ersatte de olika nationella ordningarna. Enligt samma skäl ger bestämmelsen kommissionen möjlighet att vidta de övergångsåtgärder som är nödvändiga för att övervinna svårigheterna med att inrätta en gemensam organisation av marknaden. Domstolen har för övrigt fastslagit att tillämpningen av artikel 30 förutsätter att de specifika åtgärder som kommissionen skall vidta syftar till att underlätta övergången från de olika nationella ordningarna till den gemensamma organisationen av marknaden och att de är nödvändiga för att göra detta (se bland annat domen av den 27 september 2001 i mål C-442/99 P, Cordis mot kommissionen, REG 2001, s. I-6629, punkt 12).
43 Förstainstansrätten har emellertid, i punkt 140 i den överklagade domen, inte bara angett att den italienska ordningen som gällde före ikraftträdandet av förordning nr 404/93 var betydligt mer flexibel än gemenskapsordningen och att införandet av den gemensamma organisationen av marknaden hade medfört en begränsning av de importmöjligheter som existerade inom ramen för denna nationella ordning. Dessutom angav den i punkt 143 i den överklagade domen att Camars svårigheter att förse sig med bananer utgjorde en direkt följd av införandet av den gemensamma organisationen av marknaden, just eftersom denna i praktiken hade medfört en betydande objektiv minskning av de möjligheter som Camar gavs genom den tidigare nationella ordningen, att ersätta det uteblivna utbudet av somaliska bananer.
44 Förstainstansrätten har på detta sätt i enlighet med gällande bestämmelser fastställt att det föreligger ett direkt samband mellan Camars svårigheter att förse sig med bananer och övergången från den tidigare italienska ordningen till den gemensamma organisationen av marknaden vid ikraftträdandet av förordning nr 404/93.
45 Vad beträffar den invändning som kommissionen och den franska regeringen gjort, enligt vilken endast en risk för att det berörda bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet kan berättiga att kommissionen ingriper enligt artikel 30 i förordning nr 404/93, konstaterar domstolen att Camars svårigheter enligt förstainstansrätten utgjorde "svårigheter av känslig natur" i enlighet med denna bestämmelse, vilket angavs i punkt 143 i den överklagade domen och att förstainstansrätten därefter på goda grunder fastställde i punkterna 150 och 151 i den överklagade domen att kravet på en risk för att bolaget kan tvingas upphöra med sin verksamhet inte kan härledas från domen i det ovannämnda målet T. Port.
46 I det mål som gav upphov till den domen anmodades nämligen domstolen att besvara tolkningsfrågan huruvida artiklarna 16.3 eller 30 i förordning nr 404/93 innebär att kommissionen "är skyldig att reglera fall där det föreligger svårigheter av en känslig natur som uppstår genom att importörer av tredjelandsbananer eller icke traditionella AVS-bananer kan tvingas upphöra med sin verksamhet, eftersom de på grundval av de referensår som skall beaktas enligt artikel 19.2 i [förordning nr 404/93] blir tilldelade en ovanligt låg kvot" (se domen i det ovannämnda målet T. Port, punkterna 23 och 26).
47 Genom att som svar ange att artikel 30 i förordning nr 404/93 är tillämplig i en sådan situation, men att artikel 16.3 i samma förordning inte är tillämplig, uteslöt inte domstolen att artikel 30 även kan vara tillämplig på svårigheter av annan beskaffenhet om dessa uppstått till följd av övergången från en nationell ordning, som gällde innan nämnda förordning trädde i kraft, till den gemensamma organisationen av marknaden.
48 Vidare skulle en annan tolkning stida mot lydelsen av artikel 30 i förordning nr 404/93 liksom mot dess syfte såsom det anges i tjugoandra skälet i nämnda förordning, i vilket det inte anges att tillämpligheten av denna artikel skall vara begränsad till fall då det föreligger en risk för att berörda bolag kan tvingas upphöra med sin verksamhet.
49 Följaktligen kan överklagandet inte bifallas på den grunden att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt förutsättningarna för tillämpning av artikel 30 i förordning 404/93.
50 Till följd härav kan yrkandet om att ogilla passivitetstalan och talan om ogiltigförklaring i målen T-79/96 och T-260/97 inte heller bifallas.
51 Vad beträffar yrkandet om upphävande av den överklagade domen i den del som kommissionen enligt denna förpliktas att ersätta de skador som Camar åberopat i mål T-260/97 följer det även i detta fall av det tidigare anförda att det yrkandet inte kan bifallas på kommissionens grund att denna förpliktelse bygger på en felaktig tillämpning av artikel 30 i förordning nr 404/93.
52 När det gäller rådets grund i vilken det har kritiserat att förstainstansrätten, för att kunna fastställa kommissionens skadeståndsansvar, utgått från den rättspraxis angående administrativa rättsakter enligt vilken alla överträdelser av lagbestämmelser medför att gemenskapens skadeståndsansvar aktualiseras, skall erinras om att enligt den ordning som domstolen har utvecklat med avseende på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall särskilt beaktas komplexiteten hos de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över (se domstolens dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, REG 1996 s. I-1029, punkt 43, samt domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 40).
53 Det skall även erinras om att det enligt gemenskapsrätten föreligger en rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som antagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factorame, punkt 51, samt Bergaderm och Groupil mot kommissionen, punkt 41 och 42).
54 Vad beträffar den andra förutsättningen är det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar, att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se domarna i de ovannämnda målen Brasserie du Pêcheur och Factortame, punkt 55, samt Bergaderm och Groupil mot kommissionen, punkt 43). Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas, REG 1996, s. I-2553, punkt 28, av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94-C-190/94, Dillenkofer m.fl., REG 1996, s. I-4845, punkt 25, av den 2 april 1998 i mål C-127/95, Norbrook Laboratories, REG 1998, s. I-1531, punkt 109, av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Haim, REG 2000, s. I-5123, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 44).
55 Det följer av det ovan anförda att det avgörande kriteriet vid fastställande av huruvida en sådan överträdelse föreligger inte är den berörda rättsaktens beskaffenhet utan det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen hade vid dess antagande.
56 Mot bakgrund av detta skall den slutsatsen dras att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att kommissionens skadeståndsansvar kunde aktualiseras uteslutande på grundval av att beslutet av den 17 juli 1997 var rättsstridigt, utan att ta hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen hade vid antagandet av denna rättsakt.
57 Det skall emellertid erinras om att om en dom från förstainstansrätten innehåller domskäl som strider mot gemenskapsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, skall överklagandet ogillas (se dom av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I-3755, punkt 28, och av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen, REG 2000, s. I-5843, punkt 58).
58 Förstainstansrätten konstaterade sålunda i punkt 145 i den överklagade domen att domstolen i punkt 38 i domen i det ovannämnda målet T. Port angett att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida övergångsåtgärder behöver vidtas på grundval av artikel 30 i förordning nr 404/93.
59 Vidare följer det av punkt 18 i förevarande dom att förstainstansrätten i punkt 149 i den överklagade domen drog slutsatsen dels att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, med hänvisning till marknadens funktion, ansåg att Camar hade möjlighet att övervinna de svårigheter av känslig natur som orsakades av övergången från den italienska nationella ordningen till gemenskapsordningen, dels att den enda möjligheten för Camar att hantera sina svårigheter var att kommissionens antog övergångsåtgärder i enlighet med artikel 30 i förordning nr 404/93.
60 Denna uppenbara och allvarliga missbedömning som kommissionen gjort av gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning utgör en överträdelse av gemenskapsrätten som är tillräckligt klar i enlighet med den rättspraxis som nämts i punkterna 53 och 54 ovan och är således av sådan beskaffenhet att den aktualiserar kommissionens skadeståndsansvar.
61 Mot bakgrund av att det inte bestritts att de övriga förutsättningarna för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras är uppfyllda i förevarande fall har förstainstansrätten på goda grunder bifallit skadeståndstalan mot kommissionen i mål T-260/97.
62 Följaktligen skall talan om upphävande av den överklagade domen i den del som avser förpliktande av kommissionen att ersätta de skador som Camar i detta mål gjort gällande att det orsakats ogillas.
Förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp till prövning (mål T-117/98)
Parternas argument
63 Enligt kommissionen, rådet och den franska regeringen fastställde förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen felaktigt att den förordning som kommissionen påstods vara skyldig att anta med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 berörde Camar och Tico personligen eftersom de var de största importörerna av somaliska bananer och således angick dem på grund av en faktisk situation som särskiljde dem från alla andra ekonomiska aktörer på samma marknad.
64 Enligt dessa tre parter kunde den önskade åtgärden, nämligen en ökning av den tullkvot för import av bananer med ursprung i tredje land och av icke-traditionella AVS-bananer som anges i artikel 18 i förordning 404/93, endast ha genomförts med stöd av en rättsakt som har ett allmänt och abstrakt tillämpningsområde. Denna rättsakts normativa beskaffenhet skall enligt domstolens och förstainstansrättens rättspraxis inte påverkas av möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som den är tillämplig på, eller till och med deras identitet, vid en given tidpunkt som denna tillämpning utförs på grundval av objektiva sakomständigheter som definieras i rättsakten mot bakgrund av dess syfte.
65 De har även gjort gällande att den omständigheten att frågan huruvida en talan som väckts av ett bolag kan upptas till sakprövning har ansetts mindre viktig än detta bolags ställning på en marknad medför att möjligheten att väcka talan enligt fördraget kommer att bero på domstolens prövning av utvecklingen av denna marknad och ger större möjlighet för de största bolagen att agera, vilket skulle strida mot icke-diskrimineringsprincipen.
66 Rådet har dessutom gjort gällande att även om den rådande situationen faktiskt gav upphov till ett behov av att ändra tullkvoten med stöd av artikel 16.3 i förordning 404/93 hade inte kommissionen varit tvingad att fördela de nya kvantiteterna till importörer av somaliska bananer, vilket innebär att Camar och Tico inte nödvändigtvis hade tjänat mest på den förordning som kommissionen vägrade att anta, i motsats till vad förstainstansrätten fastställde i punkt 96 i den överklagade domen.
67 Camar, Tico och den italienska regeringen har gjort gällande att förstainstansrättens slutsatser angående frågan huruvida talan om ogiltigförklaring av kommissionens vägran att agera med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 kunde tas upp till sakprövning inte kan ifrågasättas i ett överklagande eftersom de baseras på sakomständigheter angående dessa två bolags ställning på marknaden.
68 I andra hand har Camar, Tico och den italienska regeringen gjort gällande att förstainstansrätten har tillämpat domstolens och förstainstansrättens rättspraxis på området på ett korrekt sätt. I detta avseede har de närmare bestämt gjort gällande att då den vidtog de nödvändiga åtgärderna borde kommissionen ha föreskrivit inte endast en ökning av tullkvoten utan även specifika betämmelser om fördelning av den beviljade tilläggskvantiteten på ett sådant sätt att Camar och Tico garanterat skulle få del av denna.
Domstolens bedömning
69 Vad beträffar frågan huruvida denna del av överklagandet kan tas upp till sakprövning skall noteras att även om det framgår av artikel 225 EG och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor och att förstainstansrätten dels är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, dels är ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, är emellertid domstolen behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, bland annat, dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 21, och av den 2 oktober 2001 i mål C-449/99 P, EIB mot Hautem, REG 2001, s. I-6733, punkterna 44 och 45).
70 Emellertid har kommissionen, rådet och den franska regeringen i förevarande fall inte bestritt den omständigheten som förstainstansrätten konstaterat, att Camar och Tico var de största importörerna till gemenskapen av bananer med somaliskt ursprung. De har dock gjort gällande att detta konstaterande inte räcker för att dra slutsatsen att dessa bolag skulle ha blivit personligen berörda av den förordning som de begärt att kommissionen skulle anta med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93.
71 Mot bakgrund av de rättsföljder som förstainstansrätten ansett följer av detta konstaterande av omständigheter, skall denna del av överklagandet tas upp till sakprövning.
72 För att kunna bedöma huruvida denna del av överklagandet är välgrundad skall först och främst noteras att parterna inte har bestritt förstainstansrättens konstaterande i punkt 93 i den överklagade domen att det negativa beslut av kommissionen, som var föremål för talan i mål T-117/98, avser antagandet av en förordning och att rättssubjekten, för att de skall kunna föra talan om ogiltigförklaring av detta beslut, således måste bevisa att detta beslut skulle ha berört dem direkt och personligen.
73 Enligt fast rättspraxis kan emellertid en allmänt tillämplig rättsakt, som till exempel en förordning, endast beröra fysiska eller juridiska personer personligen om de berörs på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som en rättsakt är riktad till (se, bland annat, dom av den 22 november 2001 i mål C-451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I-8949, punkt 49, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Uníon de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-0000, punkt 36).
74 Såsom kommissionen, rådet och den franska regeringen har erinrat om innebär emellertid inte möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, att dessa rättssubjekt skall anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills mot rådet, punkt 52).
75 Mot bakgrund av det ovan anförda kan konstateras att Camar och Tico inte skulle ha blivit personligen berörda av den förordning som de anser att kommissionen borde ha antagit med stöd av artikel 16.3 i förordning nr 404/93 för att ändra den tullkvot som anges i artikel 18 i förordningen i syfte att åtgärda de effekter som hade uppstått för bananproduktionen i Somalia på grund av de exceptionella översvämningarna under åren 1997 och 1998.
76 Även om denna förordning skulle ha medfört avvikelse från fördelningsinstrumentet i artikel 19.1 i förordning nr 404/93, med avseende på den ändrade tullkvoten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 1997 i de förenade målen C-9/95, C-23/95 och C-156/95, Belgien och Tyskland mot kommissionen, REG 1997, s. I-645, punkt 34) hade den endast berört Camar och Tico i deras objektiva egenskap av importörer av bananer med somaliskt ursprung på samma sätt som alla andra näringsidkare som befann sig i en identisk situation.
77 Camar och Tico skall inte anses personligen berörda av nämnda förordning med motiveringen att de i egenskap av största importörer av bananer med somaliskt ursprung eventuellt skulle ha fått en större fördel av den än andra aktörer. Den omständigheten att en rättslig bestämmelse kan få olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på medför nämligen inte att den förlorar sin normativa karaktär när denna situation är objektivt bestämd (se, bland annat, dom av den 5 maj 1977 i mål 101/76, Koniklijke Scholten Honig mot rådet och kommissionen, REG 1977, s. 797, punkt 24, och beslut av den 25 april 2002 i mål C-96/01 P, Galileo och Galileo International mot rådet, REG 2002, s. I-4025, punkt 41).
78 Såsom domstolen har fastställt i punkt 44 i domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet har emellertid en fysisk eller juridisk person endast rätt att föra talan om giltigheten av en förordning när den berör denne personligen. Denna förutsättning skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person.
79 Det skall emellertid konstateras att förstainstansrätten i punkt 96 i den överklagade domen endast tog hänsyn till att Camar och Tico var de största importörerna av bananer med somaliskt ursprung då den drog slutsatsen att de var personligen berörda av den förordning som de begärt att kommissionen skulle anta med stöd av artikel 16.3 i förordning 404/93.
80 Mot denna bakgrund skall överklagandet bifallas på den grunden att förstainstansrätten har åsidosatt de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en talan om ogiltigförklaring av en vägran att anta en rättsakt med allmän giltighet skall kunna tas upp til sakprövning.
81 Följaktligen skall den överklagade domen upphävas i den del som förstainstansrätten i denna i mål T-117/98 har bifallit talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 april 1998 om avslag på Camars och Ticos begäran enligt artikel 16.3 i förordning nr 404/93. Således saknas behov av att pröva den grund, enligt vilken åsidosättande skett av en av förutsättningarna för tillämpning i artikel 16.3 i nämnda förordning.
82 I enlighet med artikel 54 första stycket andra meningen i EG-stadgan för domstolen kan domstolen då den upphäver ett avgörande av förstainstansrätten själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, vilket är fallet i förevarande mål.
83 Eftersom Camar och Tico inte har åberopat några andra omständigheter än de på vilka förstanstansrätten baserade sitt avgörande angående frågan huruvida talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 kunde tas upp till sakprövning räcker det att konstatera att det följer av punkterna 72-79 i förevarande dom att denna talan skall avvisas.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
84 I artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att, när överklagandet avvisas eller ogillas eller när överklagandet bifalls och domstolen slutligt avgör målet, domstolen skall besluta om rättegångskostnaderna.
85 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Camar och Tico har tappat mål T-117/98, skall kommissionens yrkande bifallas i det målet.
86 I artikel 69.3 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, kan domstolen besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Kommissionen samt Camar och Tico har alla tappat målet på en punkt. De skall därför vardera bära sin rättegångskostnad.
87 I artikel 69.4 i rättegångsreglerna, även den enligt artikel 118 tillämplig i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat skall bära sina rättegångskostnader. Med tillämpning av denna bestämmelse skall rådet, Republiken Frankrike och Republiken Italien bära sina rättegångskostnader.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
följande dom:
1) Förstainstansrättens dom av den 8 juni 2000 i de förenade målen T-79/96, T-260/97 och T-117/98, Camar och Tico mot kommissionen och rådet, upphävs i den del som förstainstansrätten i denna i mål T-117/98 biföll talan om ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska gemenskapernas kommission fattade den 23 april 1998 om avslag på den begäran som Camar Srl och Tico Srl inlämnat i enlighet med artikel 16.3 i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) Talan om ogiltigförklaring i mål T-117/98 avvisas.
4) Camar Srl och Tico Srl skall ersätta rättegångskostnaderna i mål T-117/98.
5) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i förevarande instans.
Full & Egal Universal Law Academy