Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Fråga som avser att möjliggöra för den nationella domstolen att bedöma huruvida lagstiftningen i en annan medlemsstat är förenlig med gemenskapsrätten - Domstolens vaksamhet
(Artikel 234 EG)
Sammanfattning
$$För att domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande skall kunna utföra sin uppgift i enlighet med fördraget är det nödvändigt att de nationella domstolarna anger varför de anser att ett svar på deras frågor behövs för att de skall kunna döma i målet, om inte skälen entydigt framgår av handlingarna i målet. Det är sålunda nödvändigt att den nationella domstolen ger en viss förklaring till varför den begär tolkning av just dessa gemenskapsrättsliga bestämmelser och vilket samband som den nationella domstolen anser finns mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i tvisten.
Domstolen skall därutöver iaktta särskild vaksamhet när den, inom ramen för en tvist mellan enskilda, föreläggs en fråga som är avsedd att möjliggöra för den nationella domstolen att bedöma huruvida en annan medlemsstats lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten, och den måste få utförliga upplysningar om anledningarna till att den nationella domstolen anser att ett svar på denna fråga behövs för att den skall kunna döma i målet.
När den hänskjutande domstolen endast gör de argument gällande som parterna har framfört i målet vid den, utan att ange huruvida och i vilken omfattning den själv finner att ett svar på frågan behövs för att den skall kunna döma i målet, och EG-domstolen följaktligen inte har tillgång till uppgifter som är sådana att det framgår att det är nödvändigt att besvara frågan, kan begäran om förhandsavgörande inte tas upp till prövning.
( se punkterna 44-49, 53 och 54 )
Parter
I mål C-318/00,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Förenade kungariket), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Bacardi-Martini SAS,
Cellier des Dauphins
och
Newcastle United Football Company Ltd,
angående tolkningen av artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse),
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet och M. Wathelet samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, P. Jann (referent), V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr och J.N. Cunha Rodrigues,
generaladvokat: A. Tizzano,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Bacardi-Martini SAS och Cellier des Dauphins, genom N. Green, QC, och M. Hoskins, barrister, befullmäktigade av Townleys och därefter av Hammond Suddards Edge, solicitors,
- Förenade kungarikets regering, genom R.V. Magrill och därefter genom G. Amodeo, båda i egenskap av ombud, biträdda av K. Beal, barrister,
- Frankrikes regering, genom G. de Bergues och R. Loosli-Surrans, båda i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom K. Banks, i egenskap av ombud,
med hänsyn till den hänskjutande domstolens svar på en begäran om klarläggande som tillställts den i enlighet med artikel 104.5 i domstolens rättegångsregler, vilket inkom till domstolen den 26 februari 2002,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 14 maj 2002 av: Bacardi-Martini SAS och Cellier des Dauphins, företrädda av N. Green och M. Hoskins, Förenade kungarikets regering, företrädd av G. Amodeo, biträdd av K. Beal, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, och kommissionen, företrädd av H. van Lier, i egenskap av ombud,
och efter att den 26 september 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division, har, genom beslut av den 28 juli 2000 som inkom till domstolen den 14 augusti samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse).
2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Bacardi-Martini SAS och Cellier des Dauphins (nedan kallade kärandena i målet vid den nationella domstolen) å ena sidan och Newcastle United Football Company Ltd (nedan kallat Newcastle) å andra sidan. Målet avser ersättning för den skada som dessa kärande anser sig ha lidit till följd av Newcastles påstådda inblandning i uppfyllelsen av avtal om sändning av reklammeddelanden som kärandena hade slutit med Dorna Marketing (UK) Ltd (nedan kallat Dorna).
Tillämpliga bestämmelser
3 Den franska loi n° 91/32, du 10 janvier 1991, relative à la lutte contre le tabagisme et l'alcoolisme (lag nr 91/32 av den 10 januari 1991 om bekämpning av tobaksberoende och alkoholism) (JORF av den 12 januari 1991, s. 615, nedan kallad Évinlagen), innebar ändring av artikel L.17 i code des débits de boissons (lagen om alkoholförsäljning). Denna artikel kom senare att bli artikel L. 3323-2 i code de la santé publique (folkhälsolagen).
4 I denna bestämmelse anges uttömmande vilka former av direkt eller indirekt propaganda eller reklam för alkoholhaltiga drycker som är tillåtna.
5 Av Évinlagen följer att all reklam för alkoholhaltiga drycker - vilka definieras som drycker med en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent - som inte är uttryckligen tillåten är förbjuden. Eftersom reklam i TV för alkoholhaltiga drycker inte är uttryckligen tillåten är den förbjuden.
6 Detta förbud bekräftas i artikel 8 i décret n° 92-280, du 27 mars 1992, pris pour l'application du 1° de l'article 27 de la loi du 30 septembre 1986 relative à la liberté de communication et fixant les principes généraux concernant le régime applicable à la publicité et au parrainage (dekret nr 92-280 av den 27 mars 1992 om tillämpning av artikel 27.1 i lagen av den 30 september 1986 om kommunikationsfriheten och om allmänna principer rörande de tillämpliga bestämmelserna om reklam och sponsring) (JORF av den 28 mars 1992, s. 4313). I denna artikel föreskrivs följande:
"Reklam som avser produkter beträffande vilka reklam i TV är förbjuden i lag eller följande produkter och ekonomiska sektorer är förbjuden:
- drycker med en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent;
... "
7 Conseil supérieur de l'audiovisuel (nedan kallat CSA) är en oberoende förvaltningsmyndighet med uppgiften att säkerställa att kommunikationsfriheten kan utövas. CSA kontrollerar bland annat reklam som sänds av audiovisuella kommunikationsföretag. CSA kan vidta administrativa sanktionsåtgärder mot de programföretag som inte uppfyller sina skyldigheter enligt bland annat Évinlagen.
8 CSA antog år 1995 en förfarandekodex, som innehöll principer avseende TV-sändning på franska kanaler av idrottsevenemang i Frankrike eller utomlands och i vilka reklamskyltar för alkoholhaltiga drycker förekommer. De principer som anges i denna vid flera tillfällen ändrade kodex har inte verkan som lag, men i enlighet med vad som anges i ingressen till den betraktas den som en text som frivilligt accepteras såsom överensstämmande med goda seder.
9 Enligt CSA:s förfarandekodex, såsom den var formulerad vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, kan franska producenter och annonsörer inte behandlas annorlunda än sina utländska konkurrenter, inom de begränsningar som följer av den lag som gäller i det land där evenemanget äger rum.
10 Utgångspunkten för den nämnda förfarandekodexen är att programföretagen inte skall vara eftergivna vad gäller reklam för alkoholhaltiga drycker.
11 I detta hänseende görs det i förfarandekodexen åtskillnad mellan "multinationella evenemang" och "andra evenemang" som äger rum utomlands.
12 Vid "multinationella evenemang", som vidaresänds i TV i ett stort antal länder och inte kan anses vara särskilt riktade till den franska publiken, kan de franska programföretagen inte misstänkas för eftergivenhet vad gäller berörd reklam, när de sänder bilder som de inte kan kontrollera upptagningen av, även om reklamen skulle framträda på TV-skärmen.
13 Vad gäller "andra evenemang" ankommer det, om lagstiftningen i värdlandet tillåter reklam för alkoholhaltiga drycker på platsen för tävlingen, men vidaresändningen specifikt riktar sig till den franska publiken, på den som sluter avtal med innehavarna av vidaresändningsrättigheterna att göra vad han kan för att förhindra att varumärken för alkoholhaltiga drycker visas i TV.
14 I British Code of Advertising (den brittiska lagen om reklam) återfinns inget förbud mot reklam för alkolhaltiga drycker. Inte heller begränsas genom denna lag formerna för sådan reklam. Den innebär dock restriktioner i flera avseenden beträffande vad reklamen i fråga får innehålla.
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15 Kärandena i målet vid den nationella domstolen är bolag bildade enligt fransk rätt. De bedriver bland annat verksamhet avseende tillverkning och saluföring av alkoholhaltiga drycker. Newcastle är ett enligt engelsk rätt bildat bolag som äger och driver en fotbollsklubb och en fotbollsstadion.
16 Inom ramen för ett avtal som ingicks år 1994 mellan ett fotbollsförbund och flera fotbollsklubbar, däribland Newcastle, å ena sidan och Dorna å andra sidan fick Dorna i uppdrag att sälja reklamplats och visa reklammeddelanden längs sidolinjerna på klubbarnas fotbollsplaner vid samtliga de hemmamatcher som dessa klubbars A-lag spelade.
17 I två avtal som kärandena i målet vid den nationella domstolen och Dorna ingick i november 1996 åtog Dorna sig att tillhandahålla de förstnämnda reklamtid på dess system för roterande elektronisk reklam under en match mellan Newcastle och Metz, en fransk fotbollsklubb, som under den tredje omgången av UEFA-cupen (Union des association européennes du football) skulle äga rum i Newcastle den 3 december 1996.
18 Denna match skulle vidaresändas i TV i Förenade kungariket och i Frankrike. Newcastle förband sig genom ett avtal med CSI Ltd (nedan kallat CSI), ett enligt engelsk rätt bildat bolag vars verksamhet bland annat består i försäljning av rättigheter till vidaresändning i TV av idrottsevenemang, bland annat att tillåta och/eller utverka att matchen direktsändes i fransk TV.
19 Den reklam för alkoholhaltiga drycker som i enlighet med avtalen mellan kärandena i målet vid den nationella domstolen och Dorna skulle sändas under matchen uppfyllde kraven enligt engelsk rätt.
20 Strax innan matchen skulle börja upptäckte Newcastle att Dorna hade sålt reklamplats till kärandena i målet vid den nationella domstolen för att göra reklam för alkoholhaltiga drycker under matchen. Till följd härav underrättade Newcastle Dorna om att eftersom matchen skulle sändas av en fransk TV-kanal var fransk lagstiftning, enligt vilken reklam för alkoholhaltiga drycker inte är tillåten i samma utsträckning, tillämplig, varför Dorna måste ta bort reklamen för kärandena i fråga från sina reklamskyltar för att följa den nämnda lagstiftningen.
21 Eftersom reklamen i fråga inte längre kunde tas bort från skyltarna med roterande reklam så kort tid före matchens början, programmerades visningssystemet för att förhindra att den visades under matchen mer än en till två sekunder varje gång, i stället för trettio sekunder, vilket hade stipulerats i avtalen. Matchen direktsändes i fransk TV, då CSI hade sålt vidaresändningsrättigheterna till den franska TV-kanalen Canal+.
22 Kärandena i målet vid den nationella domstolen väckte den 23 juli 1998 talan mot Dorna och Newcastle vid High Court (England & Wales), Queen's Bench Division, och yrkade bland annat att skadestånd skulle utges och att interimistiska åtgärder skulle vidtas. Talan mot Dorna har därefter återkallats.
23 Till stöd för sin talan mot Newcastle gjorde kärandena i målet vid den nationella domstolen gällande att Newcastle har förorsakat avtalsbrotten avseende avtalen mellan dem och Dorna, att Newcastles inblandning vad gäller dessa avtal inte kan motiveras med stöd av tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen, eftersom dessa inte är förenliga med artikel 59 i fördraget, och att Newcastle således skall svara för den skada som kärandena i målet vid den nationella domstolen har lidit till följd av de avtalsbrott som Newcastle har förorsakat avseende de nämnda avtalen.
24 Kärandena i målet vid den nationella domstolen anser att tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen, särskilt såsom de har tolkats och tillämpats av CSA, strider mot artikel 59 i fördraget, då de utgör en inskränkning av tillhandahållandet av tjänster över gränser, detta eftersom de innehåller restriktioner för reklam för alkoholhaltiga drycker vid idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater än Frankrike när dessa evenemang skall visas i TV i Frankrike och/eller förbud mot eller restriktioner för TV-sändning i Frankrike av idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater när reklam för alkoholhaltiga drycker visas vid platsen för evenemanget.
25 Enligt kärandena i målet vid den nationella domstolen skyddas det allmänintresse som tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen syftar till att säkerställa adekvat genom de föreskrifter om reklam för alkoholdrycker som är tillämpliga i Förenade kungariket.
26 Därutöver hävdade kärandena i målet vid den nationella domstolen att de begränsningar som gjorts i enlighet med tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen av flera anledningar är oproportionerliga.
27 Newcastle gjorde i sitt svaromål bland annat gällande att bolaget i fråga hade fog för att ålägga Dorna att mot bakgrund av tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen ta bort reklamen för kärandena i målet vid den nationella domstolen, eftersom dessa bestämmelser är förenliga med artikel 59 i fördraget.
28 High Court noterade för det första att flera franska domstolar har meddelat motstridiga avgöranden beträffande Évinlagens tillämplighet vid gränsöverskridande sändningar av idrottsevenemang. För det andra hänvisade den till ett sakkunnigutlåtande som ingetts till den beträffande vilken verkan tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen har i praktiken. Av utlåtandet följer bland annat att matcherna före kvartsfinalen i UEFA-cupen anses utgöra "andra evenemang" i den mening som avses i CSA:s förfarandekodex.
29 Efter att ha försäkrat sig om att de frågor som uppkommit i målet inte skulle prövas utifrån rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), fann High Court att den tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelsen var artikel 59 i fördraget.
30 High Court ansåg dock att det inte var lämpligt att domstolen i fråga, i egenskap av engelsk domstol, slutgiltigt avgjorde huruvida en fransk lag var rättsenlig i förhållande till artikel 59 i fördraget, särskilt inte som den franska regeringen inte fått tillfälle att yttra sig i denna fråga.
31 Under dessa omständigheter beslutade High Court att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Strider artiklarna L. 17-L. 21 i den franska code des débits de boissons (tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen), artikel 8 i dekret nr 92-280 av den 27 mars 1992 och bestämmelserna i code de bonne conduite av den 28 mars 1995 mot artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) i den mån de hindrar eller innehåller restriktioner för
a) reklam för alkoholhaltiga drycker vid idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater än Frankrike när dessa evenemang skall visas i fransk TV, och
b) vidaresändning i Frankrike av idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater och vid vilka det förekommer reklam för alkoholhaltiga drycker?
2) Om den första frågan skall besvaras nekande, strider det sätt på vilket Conseil Supérieur de l'Audiovisuel i praktiken tolkar och tillämpar dessa bestämmelser mot artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse), då de hindrar eller innehåller restriktioner för
a) reklam för alkoholhaltiga drycker vid idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater än Frankrike när dessa evenemang skall visas i fransk TV, och
b) vidaresändning i Frankrike av idrottsevenemang som äger rum i andra medlemsstater och vid vilka det förekommer reklam för alkoholhaltiga drycker?"
32 EG-domstolen, som fann att det mot bakgrund av de handlingar som överlämnats till den var oklart varför den hänskjutande domstolen behövde ett svar på tolkningsfrågorna för att kunna avgöra det mål som var anhängigt vid den, anmodade i enlighet med artikel 104.5 i sina rättegångsregler den sistnämnda domstolen att närmare klargöra på vilken grund Newcastle skulle kunna åberopa Évinlagen - såvida denna befinns vara förenlig med artikel 59 i fördraget - till stöd för sitt bestridande av käromålet.
33 Som svar på denna fråga angav High Court att grunden för de frågor som ställts avseende Newcastle var "den skada som förorsakats genom uppmaning till avtalsbrott". Enligt engelsk rätt är det emellertid klart att en part kan göra gällande att sådan inblandning avseende ett avtal är motiverad. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra vad som utgör en godtagbar motivering i detta sammanhang, och den skall avgöra målet med beaktande av samtliga omständigheter i detsamma.
34 I förevarande mål har Newcastle gjort gällande att bolaget i fråga hade fog för sina instruktioner att ta bort reklamen på stadion, bland annat eftersom "dessa instruktioner har givits av den anledningen att man skäligen kunde anse att en underlåtenhet att göra detta skulle innebära att fransk rätt åsidosattes".
35 Kärandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att denna grund för svaromålet inte kan godtas med hänsyn till gemenskapsrätten, eftersom Évinlagen under alla omständigheter strider mot artikel 59 i fördraget.
36 High Court har av denna anledning funnit det lämpligt att begära att EG-domstolen skall meddela förhandsavgörande angående den gemenskapsrättsliga problematik beträffande vilken den har vänt sig till den sistnämnda domstolen.
Upptagande till sakprövning
Yttranden till domstolen
37 Den franska regeringen och kommissionen har hävdat att begäran om förhandsavgörande skall avvisas. Enligt den franska regeringen kan den franska lagstiftningen nämligen inte tillämpas utanför franskt territorium. Det är den franska TV-kanal som har förvärvat TV-sändningsrättigheterna som skulle ha svarat för en eventuell överträdelse av den franska lagen som ägde rum när den match som spelades i England sändes i Frankrike. När Newcastle åberopade tillämpningen av den franska lagen var det enda skälet till detta rädsla att förlora ersättningen för sändningsrättigheterna.
38 Kommissionen har tillagt att den hänskjutande domstolen inte har preciserat huruvida och på vilket sätt sådana ekonomiska överväganden skulle kunna motivera inblandning i ett avtal i vilket man inte är part. Mer allmänt har den hänskjutande domstolen inte på något sätt uppgivit till EG-domstolen på vilket sätt svaren på frågorna skulle kunna hjälpa den att avgöra det mål som är anhängigt vid den.
39 Enligt kärandena i målet vid den nationella domstolen kan begäran om förhandsavgörande tvärtom tas upp till sakprövning av den anledningen att den hänskjutande domstolen måste pröva alla invändningar som har framförts inför den. Det är ostridigt att Newcastles beslut motiverades av den franska lagstiftningens existens och verkan. Kärandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att detta försök att urskulda sig inte kan godtas, då Évinlagen är oförenlig med artikel 59 i fördraget.
40 Förenade kungarikets regering har anslutit sig till denna argumentation och tillagt att om det i avtalet mellan Newcastle och CSI uttryckligen eller implicit stipulerades att fransk rätt skulle följas när matchen sändes skulle det vara relevant i målet vid den nationella domstolen huruvida fransk rätt överensstämmer med artikel 59 i fördraget. Under alla omständigheter innebär de franska programföretagens skyldighet att vid avtalsförhandlingar se till att Évinlagen följs vid vidaresändning av matcher utomlands att denna lagstiftning har verkan utanför det nationella territoriet.
Domstolens bedömning
41 Domstolen erinrar om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 59, av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38, och av den 10 december 2002 i mål C-153/00, Der Weduwe, REG 2002, s. I-0000, punkt 31).
42 Domstolen har likväl ansett att det i undantagsfall ankommer på den att undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet PreussenElektra, punkt 39). Den samarbetsanda som bör råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgöranden innebär nämligen att den nationella domstolen å sin sida skall ta hänsyn till den uppgift som EG-domstolen har anförtrotts, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avfatta rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor (se domen i det ovannämnda målet Bosman, punkt 60, och i det ovannämnda målet Der Weduwe, punkt 32).
43 Domstolen har sålunda funnit att den inte kan besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den av den nationella domstolen begärda tolkningen av en gemenskapsrättslig regel eller bedömningen av giltigheten av en sådan regel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för talan i målet vid den nationella domstolen, eller då frågan är hypotetisk, eller då domstolen inte har tillgång till de uppgifter om de faktiska eller rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom i det ovannämnda målet Bosman, punkt 61, av den 9 mars 2000 i mål C-437/97, EKW och Wein & Co., REG 2000, s. I-1157, punkt 52, och av den 13 juli 2000 i mål C-36/99, Idéal Tourisme, REG 2000, s. I-6049, punkt 20).
44 För att domstolen skall kunna utföra sin uppgift i enlighet med fördraget är det nödvändigt att de nationella domstolarna anger varför de anser att ett svar på deras frågor behövs för att de skall kunna döma i målet, om inte skälen entydigt framgår av handlingarna i målet (se dom av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia mot Novello, REG 1981, s. 3045, punkt 17; svensk specialutgåva, volym 6, s. 243). Domstolen har sålunda funnit att det är nödvändigt att den nationella domstolen ger en viss förklaring till varför den begär tolkning av just dessa gemenskapsrättsliga bestämmelser och vilket samband som den nationella domstolen anser finns mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i tvisten (beslut av den 28 juni 2000 i mål C-116/00, Laguillaumie, REG 2000, s. I-4979, punkt 16).
45 Domstolen skall därutöver iaktta särskild vaksamhet när den, inom ramen för en tvist mellan enskilda, föreläggs en fråga som är avsedd att möjliggöra för den nationella domstolen att bedöma huruvida en annan medlemsstats lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten (se domen i det ovannämnda målet Foglia mot Novello, punkt 30).
46 Eftersom syftet med de frågor som ställts i förevarande mål är att möjliggöra för den nationella domstolen att bedöma huruvida en annan medlemsstats lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten måste domstolen få utförliga upplysningar om anledningarna till att den nationella domstolen anser att ett svar på dessa frågor behövs för att den skall kunna döma i målet.
47 Det framgår emellertid av den hänskjutande domstolens beskrivning av de tillämpliga bestämmelserna att den skall tillämpa engelsk rätt i det mål som är anhängigt vid den. Den anser dock att "frågan huruvida tillämpningsbestämmelserna till Évinlagen är rättsenliga är kärnfrågan i det mål som är anhängigt vid [den]", utan att för den skull ange att den behöver ett svar på denna fråga för att kunna döma i målet.
48 När EG-domstolen anmodade den hänskjutande domstolen att närmare ange på vilken grund Newcastle skulle kunna åberopa Évinlagen har den hänskjutande domstolen i huvudsak inskränkt sig till att göra gällande det av svarandebolaget i det mål som är anhängigt vid den framförda argumentet att det skäligen kunde anses att en underlåtenhet att ge instruktioner om att ta bort reklamen på stadion skulle innebära att fransk rätt åsidosattes.
49 Den hänskjutande domstolen har däremot inte angivit huruvida den själv anser att Newcastle skäligen kunde anta att bolaget i fråga var skyldigt att följa den franska lagstiftningen, och domstolen har inte tillgång till någon uppgift som tyder på detta.
50 Förenade kungarikets regering har därutöver hävdat att en premiss som skulle innebära att tolkningsfrågorna befanns vara relevanta skulle kunna vara att det fanns en skyldighet för Newcastle att iaktta fransk lagstiftning enligt dess avtal med CSI, vari det stipulerades att en fransk TV-kanal skulle vidaresända matchen Newcastle-Metz. I detta hänseende konstaterar domstolen endast att den hänskjutande domstolen inte har påtalat någon sådan avtalsenlig skyldighet.
51 Såsom generaladvokaten med rätta har betonat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande kan det tilläggas att även om den hänskjutande domstolen skulle anse att Newcastle skäligen kunde anta att dess inblandning avseende de ifrågavarande avtalen var nödvändig för att följa fransk lag framgår det inte klart av vilken anledning detta inte längre skulle vara fallet såvida den bestämmelse som Newcastle avsåg att säkerställa iakttagandet av skulle visa sig strida mot artikel 59 i fördraget.
52 Begäran om förhandsavgörande innehåller emellertid inte heller någon information i denna fråga.
53 Vid sådant förhållande konstaterar domstolen att den inte har tillgång till uppgifter som är sådana att det framgår att det är nödvändigt att avgöra huruvida lagstiftningen i en annan medlemsstat än den där den hänskjutande domstolen är belägen är förenlig med fördraget.
54 Tolkningsfrågorna kan därmed inte tas upp till prövning.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
55 De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering, den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
- angående de frågor som genom beslut av den 28 juli 2000 har ställts av High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division - följande dom:
Den begäran om förhandsavgörande som High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division, har framställt genom beslut av den 28 juli 2000 avvisas.
Full & Egal Universal Law Academy