Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
Talan om ogiltigförklaring - Rättsakter mot vilka talan kan väckas - Rättsakter som antas av parlamentet som skall ha rättsverkan i förhållande till tredje man - Begrepp - Ramavtal av den 5 juli 2000 om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen - Omfattas inte
(Artiklarna 197 tredje stycket EG och 230 fjärde stycket EG)
Sammanfattning
$$Åtgärder som har tvingande rättsverkningar vilka kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG.
Det framgår av bestämmelserna i ramavtalet av den 5 juli 2000 om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen att dess syfte inte är att begränsa ledamöternas rätt att ställa frågor var för sig, utan endast att göra det möjligt för parlamentet att utöva en mera omfattande kontroll av kommissionens verksamheter genom att av denna institution få sekretessbelagd information vars överföring tidigare inte var reglerad. Att det i ramavtalet föreskrivs att viss information endast får ges till de av parlamentets instanser som avses i punkt 1.4 i bilaga 3 till nämnda avtal, innebär inte att parlamentsledamöterna fråntas sin rätt att var för sig ställa frågor till kommissionen och att få svar av denna institution, i förekommande fall genom överföring av sekretessbelagd information, vilket var fallet innan nämnda ramavtal ingicks. I detta avseende behandlar ramavtalet inte ens indirekt det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har, när den beslutar huruvida sekretessbelagd information skall lämnas när den besvarar en fråga som en enskild parlamentsledamot har ställt i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG och tillämpliga bestämmelser i Europaparlamentets arbetsordning. Således föreskrivs i ramavtalet en kompletterande mekanism som skiljer sig från den som rör parlamentsledamöternas rätt att ställa frågor till kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG och som gör det möjligt att, till skillnad från vad som kunde vara fallet innan ramavtalet antogs, överföra sekretessbelagd information till vissa instanser i parlamentet. Överföringen av sekretessbelagd information med anledning av en begäran härom från en av de instanser som anges i punkt 1.4 i bilaga 3 till ramavtalet regleras hädanefter av ramavtalet.
Härav följer att ramavtalet, som endast reglerar förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, inte har ändrat den rättsliga ställningen för ledamöter som utövar sin rätt enligt artikel 197 tredje stycket EG var för sig och inte utgör någon kränkning av den rätt som garanteras genom denna bestämmelse.
( se punkterna 57 och 59-62 )
Parter
I mål T-236/00,
Gabriele Stauner, Wolfratshausen (Tyskland),
Freddy Blak, Næstved (Danmark),
Mogens Camre, Köpenhamn (Danmark),
Rijk van Dam, Rotterdam (Nederländerna),
Christopher Heaton-Harris, Kettering Northants (Förenade kungariket),
Franz-Xaver Mayer, Landau an der Isar (Tyskland),
Ursula Schleicher, München (Tyskland),
Jens-Peter Bonde, Bagsværd (Danmark),
Theodorus Bouwman, Eindhoven (Nederländerna),
Kathalijne Maria Buitenweg, Amsterdam (Nederländerna),
Michl Ebner, Bolzano (Italien),
Joost Lagendijk, Rotterdam (Nederländerna),
Nelly Maes, Sinaai (Belgien),
Franziska Emilia Müller, Bruck (Oberpfalz) (Tyskland),
Alexander Radwan, Rottach-Egern (Tyskland),
Alexander de Roo, Amsterdam (Nederländerna),
Heide Rühle, Stuttgart (Tyskland),
Inger Schöring, Gävle (Sverige),
Esko Olavi Seppänen, Helsingfors (Finland),
Bart Staes, Antwerpen (Belgien),
Claude Turmes, Esch-sur-Alzette (Luxemburg),
Lousewies van der Laan, Bryssel (Belgien),
företrädda av advokaterna C. Pennera och M. Berger, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Europaparlamentet, företrätt av C. Pennera och M. Berger, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
och
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av U. Wölker och X. Lewis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av ramavtalet av den 5 juli 2000 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen (EGT C 121, 2001, s. 122),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Vilaras samt domarna V. Tiili och P. Mengozzi,
justitiesekreterare: H. Jung,
följande
Beslut
Domskäl
Tillämpliga bestämmelser
1 Bestämmelserna om de institutionella förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen finns sedan år 1990 införda i en "hederskodex" (EGT C 89, 1995, s. 69).
2 Parlamentet antog i september 1999 en resolution i vilken det uppmanades till att "snabbt upprätta ett interinstitutionellt avtal mellan kommissionen och parlamentet såsom utgörande ramen för en ny hederskodex".
3 Ett ramavtal om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen godkändes av majoriteten av parlamentsledamöterna den 5 juli 2000 (nedan kallat ramavtalet).
4 I punkt 1 i ramavtalet fastställs följande:
"I syfte att anpassa den uppförandekod som antogs 1990 och ändrades 1995 beslutar [parlamentet och kommissionen] om följande åtgärder för att öka kommissionens ansvar och legitimitet, utvidga den konstruktiva dialogen och det politiska samarbetet, förbättra informationsflödet samt höra och informera Europaparlamentet om kommissionens administrativa reformer. [De två institutionerna] godkänner även flera särskilda genomförandeåtgärder om (i) lagstiftningsprocessen, (ii) internationella avtal och utvidgningen och (iii) överföring av dokument och sekretessbelagda handlingar från kommissionen. Dessa genomförandeåtgärder återfinns i en bilaga till ramavtalet."
5 Punkt 17 i ramavtalet har följande lydelse:
"[P]arlamentet och kommissionen kommer överens om att kommissionen inom ramen för det årliga förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet, vilket regleras av artikel 276 i [EG], skall överföra all information som krävs för att kontrollera budgetgenomförandet för ifrågavarande år och som begärs för detta ändamål av ordföranden för det parlamentsutskott som är ansvarigt för förfarandet för beviljandet av ansvarsfrihet i enlighet med bilaga VI i Europaparlamentets arbetsordning.
Om det kommer fram nya uppgifter rörande tidigare år för vilka ansvarsfrihet redan beviljats, skall kommissionen överföra all nödvändig och dithörande information, i syfte att uppnå en lösning som är acceptabel för båda parter."
6 Enligt punkt 29 i ramavtalet preciseras alla tillämpningsföreskrifter i bilagorna.
7 Bilaga 3 i ramavtalet behandlar överföring av sekretessbelagd information till parlamentet.
8 I punkt 1 i bilaga 3 föreskrivs följande:
"1.1 I denna bilaga regleras överföringen till Europaparlamentet och Europaparlamentets behandling av kommissionens sekretessbelagda information inom ramen för Europaparlamentets befogenheter när det gäller lagstiftningsprocessen, budgetförfarandet, förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet eller utövandet i allmänhet av Europaparlamentets kontrollbefogenheter. De båda institutionerna skall verka med respekt för sina respektive skyldigheter till lojalt samarbete och i en anda av fullständigt ömsesidigt förtroende, liksom med allra största respekt för fördragens tillämpliga föreskrifter, i synnerhet artiklarna 6 [EU], 46 [EU] och artikel 276 [EG].
1.2 Med information avses all muntlig eller skriftlig information, vilket överföringsmedium eller vilken upphovsman denna än må ha.
1.3 Kommissionen skall garantera att Europaparlamentet får tillgång till information i enlighet med bestämmelserna i denna bilaga när någon av Europaparlamentets instanser som anges i punkt 1.4 nedan kommer in med en begäran om överföring av sekretessbelagd information.
1.4 Följande instanser får inom ramen för denna bilaga begära sekretessbelagd information från kommissionen: Europaparlamentets talman, ordförande i berörda parlamentsutskott, presidiet och talmanskonferensen.
1.5 Information om fördragsbrottsförfaranden och förfaranden i konkurrensfrågor är undantagen från denna bilaga, såvida [den] inte redan täcks av ett slutligt beslut från kommissionen när Europaparlamentets instans kommer in med sin begäran.
1.6 Dessa bestämmelser skall tillämpas utan att det påverkar Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut av den 19 april 1995 95/167/EG, Euratom, EKSG om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt [EGT L 113, s. 2] eller tillämpliga bestämmelser i kommissionens beslut 1999/352/EG, ESKG, Euratom av den 28 april [1999] om inrättandet av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (OLAF) [EGT L 136, s. 20]."
9 De allmänna bestämmelserna om överföring av sekretessbelagd information till parlamentet, å ena sidan, samt föreskrifterna om tillgång till och behandling av sekretessbelagd information, å andra sidan, har införts i punkterna 2 och 3 i bilaga 3.
10 I punkterna 2.2 och 2.3 i bilaga 3 anges följande:
"2.2. I de fall då det råder tvivel om huruvida viss information är sekretessbelagd eller om man behöver fastställa på vilket sätt informationen lämpligen skall överföras enligt de möjligheter som anges i punkt 3.2 nedan, skall det behöriga parlamentsutskottets ordförande, om nödvändigt tillsammans med föredraganden, och kommissionens ansvariga ledamot utan dröjsmål rådgöra med varandra.
Om dessa inte kan enas skall frågan hänskjutas till kommissionens ordförande och Europaparlamentets talman för att man på så sätt skall kunna finna en lösning.
2.3 Om oenigheten kvarstår efter proceduren i punkt 2.2 skall Europaparlamentets talman på en motiverad begäran av det behöriga utskottet uppmana kommissionen att inom lämpliga tidsramar vilka vederbörligen skall anges, överföra ifrågavarande sekretessbelagd information, samt precisera formerna för detta enligt de möjligheter som anges i [punkt] 3 nedan. Kommissionen skall före utgången av denna tidsfrist skriftligen informera Europaparlamentet om sin slutliga ståndpunkt som Europaparlamentet förbehåller sig rätten att överklaga om nödvändigt."
11 Punkterna 3.2 och 3.3 i bilaga 3 har slutligen följande lydelse:
"3.2 Utan att detta påverkar bestämmelserna i punkt 2.3, skall tillgången och formerna för skydd av informationens sekretess fastställas genom en överenskommelse mellan den berörda instansen i Europaparlamentet, vilken vederbörligen företräds av sin ordförande, och den ansvarige kommissionsledamoten, och genom någon av följande former:
- Information avsedd för ordföranden och föredraganden i det behöriga utskottet.
- Begränsad tillgång till information för alla ledamöter i det behöriga utskottet enligt lämpliga former och eventuellt genom att handlingarna samlas in när ledamöterna har behandlat dem och genom förbud mot att göra kopior.
- Diskussion i det behöriga utskottet inom stängda dörrar, enligt olika former beroende på graden av sekretess och med hänsyn till principerna i bilaga VII i Europaparlamentets arbetsordning [antagen genom beslut av Europaparlamentet den 15 februari 1989].
- Överföring av handlingar i vilka alla uppgifter som kan identifiera en person har tagits bort.
- Information avsedd endast för Europaparlamentets talman i motiverade fall där helt exceptionella skäl föreligger.
Det är förbjudet att offentliggöra informationen i fråga eller vidarebefordra den till en annan mottagare, vilken denna än må vara.
3.3 Om dessa former inte respekteras skall bestämmelserna när det gäller påföljder i bilaga VII i Europaparlamentets arbetsordning tillämpas."
12 I artikel 197 tredje stycket EG fastställs för övrigt att "[k]ommissionen skall muntligen eller skriftligen besvara frågor som ställs till den av Europaparlamentet eller dess ledamöter."
Förfarandet
13 Gabriele Stauner och 21 andra ledamöter av Europaparlamentet (nedan kallade sökandena) har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 september 2000, i enlighet med artikel 230 fjärde stycket EG väckt talan om ogiltigförklaring av ramavtalet.
14 Sökandena har även, genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 september 2000, i enlighet med artikel 242 EG ansökt om uppskov med verkställigheten, dels av punkterna 17 och 29 i ramavtalet, dels av bilaga 3 till detta avtal.
15 Vid förhandlingen den 25 oktober 2000 uppmanade förstainstansrättens ordförande parterna att överväga att göra upp saken i godo genom att var och en av svarandeinstitutionerna angav en förklaring, som i huvudsak innebar att punkterna 17 och 29 i ramavtalet och bilaga 3 till detta avtal som rör överföring av sekretessbelagd information till parlamentet inte skulle påverka tillämpningen av artikel 197 tredje stycket EG.
16 Den 30 november 2000 underrättade svarandeinstitutionerna förstainstansrättens ordförande om att de hade beslutat att inte godta det förslag om uppgörelse i godo som lagts fram i målet avseende interimistiska åtgärder.
17 I beslutet av den 15 januari 2001 i mål T-236/00 R, Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen (REG 2001, s. II-15) (nedan kallat Stauner I-beslutet), avvisade förstainstansrättens ordförande ansökan om uppskov med verkställigheten och angav att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.
18 Genom särskilda handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 och den 12 januari 2001 framställde parlamentet och kommissionen invändningar om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökandena yttrade sig över dessa invändningar den 3 april 2001.
19 Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 augusti 2001, ingav Gabriele Stauner och fyra andra parlamentsledamöter som är sökande i detta mål en ansökan i enlighet med artiklarna 108 och 109 i rättegångsreglerna dels om uppskov med verkställigheten av punkt 3.2 första strecksatsen och 3.3 i bilaga 3 till ramavtalet, dels om att det skall beslutas att alla ledamöter i budgetkontrollutskottet skall delges den information som finns i de handlingar som kommissionen överlämnade till parlamentet den 9 februari och den 9 mars 2001.
20 I beslutet av den 8 oktober 2001 i mål T-236/00 R II, Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen (REG 2001, s. II-2943, nedan kallat Stauner II-beslutet) avslog förstainstansrätten den andra ansökan om interimistiska åtgärder och angav att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.
Parternas yrkanden
21 Sökandena yrkar att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara ramavtalet, särskilt dess bilaga 3, och
- förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.
22 I sina invändningar om rättegångshinder yrkar parlamentet och kommissionen att förstainstansrätten skall
- avvisa talan, och
- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
23 I sina yttranden över invändningarna om rättegångshinder yrkar sökandena att förstainstansrätten skall
- ogilla invändningarna om rättegångshinder,
- fastställa nya frister för återupptagande av förfarandet i huvudsaken, och
- meddela beslut om rättegångskostnader senare i samband med att dom meddelas i målet i huvudsaken.
Upptagande till sakprövning
24 Det följer av artikel 114.3 i rättegångsreglerna att återstoden av förfarandet avseende en invändning om rättegångshinder skall vara muntligt, om inte förstainstansrätten bestämmer annat. Förstainstansrätten anser med hänsyn till handlingarna i målet att den har tillgång till de uppgifter som den behöver och att det saknas skäl att inleda det muntliga förfarandet.
Parternas argument
25 Parlamentet och kommissionen har, i första hand, gjort gällande att ramavtalet endast ger upphov till rättsverkningar för parterna och inte för parlamentsledamöterna. För övrigt anser parlamentet att även om ramavtalet skulle ha rättsverkningar i förhållande till sökandena begränsas dessa till sådana som rör den interna organisationen av parlamentets arbete.
26 Parlamentet och kommissionen har, i andra hand, hävdat att sökandena inte är direkt eller personligen berörda av ramavtalet.
27 För det första anser parlamentet att det omtvistade avtalet inte direkt inkräktar på sökandenas rättigheter, eftersom det enligt punkt 3.2 i bilaga 3 krävs genomförandeåtgärder avseende tillgången till och formerna för skydd av sekretessbelagd information. De berörda instanserna förfogar inom denna ram över ett utrymme för skönsmässig bedömning som utesluter att dem som genomföranderättsakten riktar sig till kan vara direkt berörda av den grundläggande rättsakten (domstolens dom av den 11 juli 1984 i mål 222/83, Commune de Differdange mot kommissionen, REG 1984, s. 2889). Samma sak gäller i ännu högre grad vad beträffar de eventuella påföljder som parlamentsledamöterna riskerar vid fall av bristande iakttagande av dessa föreskrifter. Påföljderna förutsätter nämligen att det föreligger skyldigheter som föreskrivs i ramavtalets genomförandeåtgärder i syfte att skydda vissa sekretessbelagda handlingar.
28 Svarandena har särskilt framhållit, i motsats till vad sökandena har påstått, att Gabriele Stauner, som är sökande i detta mål, inte kan vara direkt berörd av att den ansvarige kommissionsledamoten den 4 juli 2000 vägrade att överlämna viss sekretessbelagd information till henne eftersom, för det första, denna vägran inträffade innan ramavtalet ingåtts och, för det andra, innan Gabriele Stauner hade ställt frågan individuellt i egenskap av parlamentsledamot.
29 För det andra anser kommissionen och parlamentet att sökandena inte är personligen berörda av den omtvistade rättsakten eftersom de endast är berörda av ramavtalet i samma grad som vilken annan nuvarande eller framtida ledamot av parlamentet som helst, det vill säga såsom ledamot av en krets vars sammansättning ständigt varierar. Även om antalet berörda parlamentsledamöter för övrigt kunde bestämmas skulle det inte vara tillräckligt för att de skulle anses vara personligen berörda av ramavtalet (domstolens dom av den 24 februari 1987 i mål 26/86, Deutz och Geldermann mot rådet, REG 1987, s. 941, punkt 8, och förstainstansrättens dom av den 26 oktober 2000 i målen T-83/99, T-84/99 och T-85/99, Ripa di Meana m.fl. mot parlamentet, REG 2000, s. II-3493, punkt 28).
30 Sökandena har i första hand hävdat att ramavtalet och närmare bestämt bilaga 3 till detta medför rättsverkningar inte endast för avtalsparterna utan även för sökandena.
31 För det första framgår det knappast av ordalydelsen i bilaga 3 till ramavtalet att sökandenas rätt att ställa frågor var för sig till kommissionen inte skulle kunna utläsas ur ramavtalet. Trots avsaknaden av upplysningar i ramavtalets text i vilken varken ordet parlamentsledamot eller parlamentsledamöternas individuella rättigheter nämns, hänvisar vissa av dess bestämmelser till den enskilde parlamentsledamoten. Så är fallet med punkt 3.2 första och andra strecksatserna i bilaga 3, som hänvisar till ordföranden, föredraganden och ledamöterna i det berörda parlamentsutskott, vilka i egenskap av individer är ledamöter av parlamentet. Detsamma gäller punkt 3.3 i bilaga 3 till ramavtalet, varav framgår att vid fall av bristande iakttagande av bestämmelserna om behandling av sekretessbelagd information skall eventuella påföljder fastställas, inte mot ett parlamentariskt utskott som sådant utan mot de enskilda parlamentsledamöterna.
32 För det andra följer det av ramavtalets ändamål att det på ett tvingande och enhetligt sätt skall reglera kommissionens överföring av sekretessbelagd information till parlamentet och till parlamentsledamöterna samt behandlingen av denna information. Varje annan tolkning skulle beröva ramavtalet all verkan. Härvidlag har sökandena hävdat att bilaga 3 till ramavtalet skulle kunna upphävas när som helst av parlamentsledamöterna, genom individuellt agerande, om kommissionen uppförde sig i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG. Varje parlamentsledamot kan, oavsett om han är talman, föredragande eller enbart ledamot av ett utskott i enlighet med artikel 44.1 i Europaparlamentets arbetsordning (EGT L 202, 1999, s. 1), ställa frågor till kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG utan att vara underkastad de inskränkningar avseende tillgång till information som anges i punkt 3.2 i bilaga 3 till ramavtalet. Kommissionen, å sin sida, är när den besvarar frågorna skyldig att överlämna sekretessbelagd information till den berörde parlamentsledamoten som inte är bunden av de bestämmelser som finns angivna i punkt 3.2 i bilaga 3 till ramavtalet om iakttagandet av sekretess vid behandling av viss information.
33 Denna analys bekräftas av tre konstateranden. För det första har sökandena inom ramen för det interimistiska förfarande som ledde till Stauner I-beslutet vägrat att avge någon förklaring till att ramavtalet skall tillämpas utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 197 tredje stycket EG.
34 Vidare föreskrivs uttryckligen i punkt 1.6 i bilaga 3 till ramavtalet att bilagan skall tillämpas utan att det påverkar beslut 95/167 eller tillämpliga bestämmelser i beslut 1999/352. Härav följer motsatsvis att rätten att ställa frågor till kommissionen enligt artikel 197 tredje stycket EG inte uttryckligen kan uteslutas från ramavtalets tillämpningsområde och följaktligen bör vara föremål för ramavtalet.
35 Slutligen kan det inte hävdas att kommissionen saknar skyldighet att överföra sekretessbelagd information till följd av att en fråga ställts av en parlamentsledamot i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG. En sådan restriktiv uppfattning är inte förenlig med denna bestämmelse och kränker dennes ställning som ledamot av parlamentet, vilken följer av artikel 190 EG. Dessutom står uppfattningen i strid med de demokratiska traditioner som finns i de olika medlemsstaterna och den är oförenlig med artikel 287 EG vilken, genom att det enligt denna artikel föreligger en skyldighet att iaktta sekretess, i tillräckligt hög grad skyddar såväl individernas intressen som gemenskapsintresset.
36 För det tredje har sökandena hävdat att för det fall ramavtalet endast medförde rättsverkningar för parlamentet som institution, skulle detta leda till att parlamentsledamöternas individuella kontrollbefogenhet, som införts genom artikel 197 tredje stycket EG, avskildes från den som parlamentet har i egenskap av institution, ett avskiljande som är svårt att genomföra i praktiken och oförenligt med nämnda artikel. I detta avseende är det signifikativt att de relevanta bestämmelserna i Europaparlamentets arbetsordning inte nämner parlamentet i dess helhet i egenskap av instans som ställer frågor, utan endast avser utskott, politiska grupper eller ett visst antal ledamöter (artikel 42) eller enskilda ledamöter (artiklarna 43 och 44).
37 För det fjärde skall ramavtalet enligt artikel 186 c i Europaparlamentets arbetsordning tillämpas inom parlamentet, och det har rättsverkningar såväl i förhållande till parlamentet som institution som i förhållande till varje enskild parlamentsledamot. Följaktligen är varje tolkning som begränsar ramavtalets tillämpning till enbart parlamentet som institution oförenlig med artikel 186 c i Europaparlamentets arbetsordning.
38 I andra hand har sökandena gjort gällande att de i sin egenskap av parlamentsledamöter är direkt och personligen berörda av ramavtalet med avseende på deras rätt att ställa frågor och att kontrollera kommissionen, såsom föreskrivs i artikel 197 tredje stycket EG.
39 De är direkt berörda av ramavtalet eftersom detta i praktiken påverkar deras intressen i tillräckligt hög grad utan att det behöver förses med genomförandeåtgärder.
40 Om, för det första, det förfarande beaktas som föreskrivs i bilaga 3 till ramavtalet syftar ramavtalet genom sin anda och sitt ändamål till att kanalisera och följaktligen begränsa varje parlamentsledamots rätt att ställa frågor till kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG.
41 För det andra, och tvärt emot vad svarandeinstitutionerna har påstått, tillerkänns på intet sätt vare sig kommissionens ansvariga ledamot eller den berörda parlamentariska instansen något obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning genom ramavtalet när det gäller spridning av sekretessbelagd information som begärts av kommissionen, och det är därför möjligt för sökandena att vara direkt berörda av nämnda avtal. I punkt 3.2 första-femte strecksatserna i bilaga 3 till ramavtalet anges att sekretessbelagd information får överlämnas endast till Europaparlamentets talman, ordföranden och föredraganden i det behöriga parlamentsutskottet och att tillgången till sådan information även kan begränsas för alla övriga ledamöter av det behöriga parlamentsutskottet. Denna bestämmelse leder således till att kommissionens informationsskyldighet mot de enskilda parlamentsledamöterna begränsas, i strid med artikel 197 tredje stycket EG.
42 I detta sammanhang kan varje vägran, av sekretesskäl, från kommissionens sida att ge ett fullständigt svar på en fråga från en parlamentsledamot enligt artikel 197 tredje stycket EG, leda till att ramavtalet tillämpas i förhållandet mellan kommissionen och den enskilde parlamentsledamoten. Enligt sökandena bekräftas denna analys av de svar som getts av kommissionen på flera skriftliga frågor från Gabriele Stauner, såsom frågan i samband med ansvarsfrihet för genomförandet av 1998 års budget och frågorna E-3240/00, E-3241/00, P-3748/00, E-4072/00 samt P-0203/01.
43 Det framgår vidare av punkt 3.3 i bilaga 3 till ramavtalet att detta inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning från de myndigheters sida som ålagts att fastställa påföljderna i bilaga VII till Europaparlamentets arbetsordning vid fall av överträdelse av bestämmelserna om behandling av sekretessbelagd information som överförs av kommissionen.
44 För det tredje, och i motsats till vad parlamentet har påstått, är det för att någon skall kunna anses "direkt berörd" av en rättsakt inte nödvändigt att de omtvistade bestämmelserna slutgiltigt och fullständigt ryms i ifrågavarande gemenskapsrättsakt och att det saknas utrymme för skönsmässig bedömning av den myndighet som ålagts att verkställa dem. Tvärtom finns det ett sådant direkt samband även när en myndighet enligt ifrågavarande rättsakt kan välja mellan olika verkställighetsåtgärder med olika innehåll men var och en av de möjliga åtgärderna med nödvändighet i varierande hög grad är till nackdel för den mot vilken åtgärderna riktas (domstolens dom av den 1 juli 1965 i målen 106/63 och 107/63, Töpfer mot kommissionen, REG 1965, s. 525, och av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki mot kommissionen, REG 1985, s. 27, punkt 7).
45 Sökandena anser även att de är personligen berörda av ramavtalet.
46 Först och främst inkräktar ramavtalet på deras rätt att i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG ställa frågor till kommissionen, eftersom denna rätt blir föremål för allvarligare inskränkningar vad gäller sökandena än de inskränkningar som parlamentet ålägger sig självt som part i ramavtalet.
47 Sådana inskränkningar strider mot bilaga VII i Europaparlamentets arbetsordning genom vilken alla ledamöter i det behöriga parlamentsutskottet, särskilt budgetkontrollutskottet av vilket sökandena är ledamöter, ordinarie eller suppleanter, garanteras tillgång till handlingar som förelagts parlamentet. Enligt sökandena har kommissionens praxis visat att sökandena vid upprepade tillfällen uteslutits från tillgång till handlingar som förelagts parlamentet enligt ramavtalet, exempelvis revisionsberättelsen från finansiell kontroll angående ECHO-Flight och förteckningen med revisionsberättelser som förelagts OLAF inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden. Vidare har kommissionen genom sitt beteende även åsidosatt rätten till likabehandling av parlamentsledamöter som sitter i samma utskott, beroende på om dessa ledamöter har tillgång till känsliga handlingar eller ej.
48 Vidare är sökandena personligen berörda på grund av att de ingår i en väl definierad och klart avgränsad grupp, vars totala antal medlemmar uppgår till 626 personer, valda för en period av fem år, i enlighet med artikel 190.2 och 190.3 EG (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 199; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).
49 Att till sist den slutna kretsen av berörda personer som sökandena tillhör kan ändras har endast betydelse för framtiden. Därför saknar den omständigheten betydelse med avseende på individualiserandet av sökandena. Den avgörande faktorn härvidlag är sökandenas tillhörighet till en sådan krets på dagen för ingåendet av ramavtalet. Detta synsätt bekräftas av beslutet av förstainstansrättens ordförande av den 2 maj 2000 i mål T-17/00 R, Rothley m.fl. mot parlamentet (REG 2000, s. II-2085), punkt 53.
Förstainstansrättens bedömning
50 För det första erinrar förstainstansrätten om att Europeiska gemenskapen är en rättslig gemenskap av sådant slag att varken medlemsstaterna eller gemenskapsinstitutionerna kan undgå kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med gemenskapens grundläggande konstitutionella urkund, det vill säga fördraget, genom vilket ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden upprättats, som är avsett att göra det möjligt för domstolen att granska lagenligheten av de rättsakter som antas av institutionerna (domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529, av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto-Frost, REG 1987, s. 4199, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 9, s. 233, av den 23 mars 1993 i mål 314/91, Weber mot parlamentet, REG 1993, s. I-1093, punkt 8, och domstolens beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88 Imm., Zwartveld m.fl., REG 1990, s. I-3365, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 10, s. 489, samt förstainstansrättens dom av den 2 oktober 2001 i målen T-222/99, T-327/99 och T-329/99, Martinez m.fl. mot parlamentet, REG 2001, s. II-2823, punkt 48. Se även domstolens yttrande 1/91 av den 14 december 1991, REG 1991, s. I-6079, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 11, s. 533).
51 I detta hänseende föreskrivs i artikel 230 första stycket EG att domstolen skall granska lagenligheten av de rättsakter som antas av parlamentet och som skall ha rättsverkan i förhållande till tredje man.
52 Genom talan i förevarande mål har det ifrågasatts om ramavtalet av den 5 juli 2000 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen är lagenligt.
53 Det skall inledningsvis noteras att det ramavtal som ingåtts mellan kommissionen och parlamentet godkändes den 5 juli 2000 av en majoritet av parlamentets ledamöter och att detta avtal, vid bedömningen av sakprövningsfrågan, följaktligen skall anses som en rättsakt från själva parlamentet (Stauner I-beslutet, punkt 44, se analogt domen i det ovannämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 20, och beslutet i det ovannämnda målet Rothley m.fl. mot parlamentet, punkt 48).
54 Därefter bör understrykas att vad beträffar upptagandet till sakprövning av en begäran om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av parlamentet föreskrivs i artikel 230 första stycket EG att en åtskillnad skall göras mellan två kategorier av rättsakter.
55 De av parlamentets rättsakter som endast berör den interna organisationen av det egna arbetet kan inte bli föremål för talan om ogiltigförklaring (domstolens beslut av den 4 juni 1986 i mål 78/85, Groupe des droites européennes mot parlamentet, REG 1986, s. 1753, punkt 11, och av den 22 maj 1990 i mål C-68/90, Blot och Front National mot parlamentet, REG 1990, s. I-2101, punkterna 11 och 12, samt domen i det ovannämnda målet Weber mot parlamentet, punkt 9). Rättsakter från parlamentet som antingen saknar rättsverkningar eller endast har rättsverkningar i förhållande till parlamentets interna organisation av dess arbete, och som skall genomgå granskningsförfaranden som fastställs i dess arbetsordning, omfattas av denna första kategori (domarna i de ovannämnda målen Weber mot parlamentet, punkt 10, och Martinez m.fl. mot parlamentet, punkt 52).
56 I gengäld kan de rättsakter som har eller är avsedda att få rättsverkningar i förhållande till tredje man bli föremål för talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Weber mot parlamentet, punkt 11, och Martinez m.fl. mot parlamentet, punkt 53).
57 Förstainstansrätten erinrar här om att enligt fast rättspraxis utgör åtgärder som har tvingande rättsverkningar, vilka kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. I-2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 26 januari 2001 i mål T-353/00 R, Le Pen mot parlamentet, REG 2001, s. II-125, punkt 61).
58 Sökandena har i förevarande mål i huvudsak hävdat att ramavtalet medför att ledamöterna fråntas möjligheten att var för sig begära att kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG skall överlämna sekretessbelagd information till dem och att deras rättsliga ställning härigenom förändras.
59 Det framgår emellertid av ordalydelsen i bestämmelsen i ramavtalet, särskilt punkt 1 samt punkt 1.1, 1.3 och 1.4 i bilaga 3 till nämnda avtal, vilka bekräftas av omständigheterna vid dess ingående som gör det möjligt att klargöra dess syfte, att syftet med ramavtalet inte är att begränsa ledamöternas rätt att ställa frågor var för sig, utan endast att göra det möjligt för parlamentet att utöva en mera omfattande kontroll av kommissionens verksamheter genom att av denna institution få sekretessbelagd information vars överföring tidigare inte var reglerad.
60 Att det i ramavtalet föreskrivs att viss information endast får ges till de av parlamentets instanser som avses i punkt 1.4 i bilaga 3 till nämnda avtal, det vill säga Europaparlamentets talman, ordförande i berörda parlamentsutskott, presidiet och talmanskonferensen innebär inte att parlamentsledamöterna fråntas sin rätt att var för sig ställa frågor till kommissionen och att få svar av denna institution, i förekommande fall genom överföring av sekretessbelagd information, vilket var fallet innan nämnda ramavtal ingicks. Det är i detta avseende viktigt att påpeka att ramavtalet inte ens indirekt behandlar det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har, när den beslutar huruvida sekretessbelagd information skall lämnas när den besvarar en fråga som en parlamentsledamot själv har ställt i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG och tillämpliga bestämmelser i Europaparlamentets arbetsordning (Stauner I-beslutet, punkt 49).
61 Således föreskrivs i ramavtalet en kompletterande mekanism som skiljer sig från den som rör parlamentsledamöternas rätt att ställa frågor till kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG, och som, till skillnad från vad som kunde vara fallet innan ramavtalet antogs, gör det möjligt att överföra sekretessbelagd information till vissa instanser i parlamentet. Överföringen av sekretessbelagd information med anledning av en begäram härom från en av de instanser som anges i punkt 1.4 i bilaga 3 till ramavtalet regleras hädanefter av ramavtalet.
62 Härav följer att ramavtalet, som endast reglerar förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, inte har ändrat den rättsliga ställningen för ledamöter som utövar sin rätt enligt artikel 197 tredje stycket EG var för sig och inte utgör någon kränkning av den rätt som garanteras genom denna bestämmelse (Stauner I-beslutet, punkt 51, och Stauner II-beslutet, punkt 50).
63 Vid dessa förhållanden måste sökandenas argument att det i ramavtalet görs en åtskillnad mellan den rätt som härleds ur artikel 197 tredje stycket EG för parlamentsledamöterna att var för sig utöva kontroll, å ena sidan, och parlamentets rätt i egenskap av institution, å andra sidan, vilken är svår att genomföra i praktiken och oförenlig med denna bestämmelse, anses vara baserat på felaktiga antaganden och kan inte godtas. Ramavtalet reglerar överföring av sekretessbelagd information till följd av begäran som kommer från de instanser som anges i punkt 1.4 i bilaga 3 till nämnda avtal, utan att ifrågasätta den rätt som parlamentsledamöterna har i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG.
64 Sökandenas argument att svarandenas vägran att inom ramen för det interimistiska förfarande som ledde till Stauner I-beslutet tillhandahålla en förklaring, med medgivande att ramavtalet och dess bilaga 3 "inte påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 197 tredje stycket EG", visar för övrigt att nämnda avtal påverkar parlamentsledamöternas rätt att ställa frågor var för sig och att begära sekretessbelagd information och kan inte godtas. Enbart en vägran att avge en sådan förklaring kan inte förändra ramavtalets tillämpningsområde och inte heller dess ändamål.
65 Detsamma gäller slutligen det argument som grundas på punkt 1.6 i bilaga 3 till ramavtalet, där det föreskrivs att bestämmelserna i ramavtalet skall tillämpas utan att det påverkar beslut 95/167 eller tillämpliga bestämmelser i beslut 1999/352. Denna bestämmelse i ramavtalet genom vilken, i likhet med vad sökandena har medgett, vissa inskränkningar införs i tillämpningsområdet för ramavtalets bestämmelser, angående överföring av sekretessbelagd information till Europaparlamentet, kan inte innebära att parlamentsledamöternas rätt att var för sig ställa frågor till kommissionen i enlighet med artikel 197 tredje stycket EG är avsedd att vara föremål för ramavtalet, eftersom ifrågavarande rätt som sagt inte kan omfattas av tillämpningsområdet för nämnda avtal.
66 Det följer av vad som ovan anförts att ramavtalet, som godkändes av parlamentet den 5 juli 2000, inte förändrar villkoren för utövandet av sökandenas åligganden i parlamentet och således inte har några rättsverkningar som kan påverka deras intressen. Följaktligen skall denna talan avvisas.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
67 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet skall de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inklusive dem som avser de interimistiska förfarandena, i enlighet med vad parlamentet och kommissionen har yrkat.
Domslut
På dessa grunder fattar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
följande beslut:
1) Talan avvisas.
2) Sökandena skall bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som åsamkats parlamentet och kommissionen, inklusive kostnaderna i samband med de interimistiska förfarandena.
Full & Egal Universal Law Academy