EUR-Lex -  62001CC0076 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 16 januari 2003

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Förevarande mål avser ett överklagande av en dom av förstahandsrätten där talan som fördes av representanter för gemenskapens bomullsindustri ogillades. Förstainstansrätten ansåg att talan

- inte kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg att ogiltigförklara rådets påstådda beslut att inte anta kommissionens förslag till förordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa bomullstyger och

- var ogrundad avseende den ersättning som hade yrkats för den skada som därigenom hade orsakats.

2. Huvudfrågan är huruvida förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att varken

- den omständigheten att majoritet inte erhållits i rådet för kommissionens förlag, eller

- det förhållandet att femtonmånadersfristen som föreskrivs för antidumpningsundersökningar i artikel 6.9 i förordning nr 384/96 löpt ut, utgjorde en rättsakt mot vilken talan kan väckas i enlighet med artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse).

Andra frågor var om rätten även gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse

- att argumentet avseende artikel 6.9 i grundförordningen i vilket fall som

helst inte kunde upptas till sakprövning, och

- att rådet inte var skyldigt att motivera varför det inte antagit den föreslagna förordningen.

Tillämpliga bestämmelser

3. Förordning nr 384/96, den aktuella grundförordningen, som innehåller bestämmelser om införande av antidumpningsåtgärder i gemenskapen, antogs delvis för att anpassa praxis efter nya internationella skyldigheter enligt 1994 års antidumpningsavtal som tillkom som ett resultat av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan. Både detta avtal och grundförordningen innehåller bestämmelser som klagandena anser vara av vikt för skyddet för klagandes rättigheter.

Antidumpningsavtalet

4. I artikel 6.9 i antidumpningsavtalet föreskrivs att myndigheterna skall informera alla berörda parter om de viktigare fakta i målet som ligger till grund för beslutet om huruvida slutliga åtgärder skall vidtas. Detta meddelande skall lämnas innan slutligt beslut fattas och i så god tid att parterna kan försvara sina intressen.

5. I artikel 9.1 föreskrivs bland annat följande: "Det ankommer på myndigheterna i det importerande medlemslandet att besluta ... om en antidumpningstull skall införas eller inte i de fall då alla krav uppfyllts för detta. Det är önskvärt att införandet av en antidumpningstull är frivilligt i alla medlemsländer ..."

6. Enligt artikel 12.2 skall varje preliminärt eller slutligt beslut, positivt eller negativt, offentliggöras. Varje offentliggörande skall innehålla tillräckligt detaljerade motiveringar för beslut och slutsatser avseende samtliga sakliga och rättsliga förhållanden som varit avgörande för de undersökande myndigheterna.

7. Artikel 13 gäller rättslig överprövning. Bestämmelsen ålägger WTO:s medlemmar att tillhandahålla rättsliga eller dylika förfaranden för bland annat skyndsam prövning av "administrativa åtgärder rörande slutliga beslut".

Grundförordningen

8. I enlighet med grundförordningen skall kommissionen, i samråd med en rådgivande kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna, företa undersökningar om dumpning. Kommissionen kan föreskriva preliminära tullar.

9. Artikel 5 rör inledandet av förfarandet. Enligt artikel 5.1 skall en undersökning inledas när gemenskapsindustrin framför ett klagomål. Enligt artikel 5.9 skall kommissionen, om bevisningen är tillräcklig för att motivera att ett förfarande inleds, inleda förfarandet inom 45 dagar efter det att klagomålet ingavs. Om tillräcklig bevisning inte har framlagts skall den klagande informeras om detta inom samma tidsfrist.

10. Artikel 6 rör undersökningen. Stycke 5, 6 och 7 föreskriver att berörda parter skall informeras och höras. I artikel 6.9 föreskrivs följande: "I fråga om förfaranden som inleds enligt artikel 5.9 skall en undersökning om möjligt avslutas inom ett år. Sådana undersökningar skall under alla omständigheter avslutas inom 15 månader efter det att de inleddes ..."

11. Artikel 9 har titeln "Avslutande utan åtgärder samt införande av slutgiltiga tullar." Enligt artikel 9.2 skall förfarandet avslutas om skyddsåtgärder inte är nödvändiga. Artikel 9.4 å andra sidan föreskriver följande: "Om det av de faktiska omständigheter som slutligen konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och gemenskapens intresse kräver ett ingripande enligt artikel 21, skall rådet med enkel majoritet införa en slutgiltig antidumpningstull på förslag av kommissionen efter samråd med den rådgivande kommittén."

Bakgrund till tvisten

12. Den 8 januari 1996 ingav Kommittén för bomullsindustrier och närstående textilindustrier i Europeiska unionen (Eurocoton) ett klagomål till kommissionen där det gjordes gällande att dumpning av importen av oblekta bomullsvävnader från vissa länder förorsakade väsentlig skada för gemenskapsindustrin.

13. Kommissionen offentliggjorde den 21 februari 1996 ett meddelande om inledande av ett antidumpningsförfarande. Den 18 november antog kommissionen en förordning om införande av en preliminär antidumpningstull. Därefter, den 21 april 1997, lade kommissionen fram ett förslag till rådsförordning om en slutgiltig antidumpningstull.

14. Den femtonmånadersfrist som föreskrivs i artikel 6.9 i grundförordningen löpte ut den 21 maj 1997. Rådet offentliggjorde samma dag ett pressmeddelande, i vilket följande angavs:

"Efter det skriftliga förfarandet om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på bomullsvävnader med ursprung i vissa tredje länder, som avslutades den 16 maj, utan att någon åtgärd vidtogs, har den franska delegationen ånyo framhållit att det är nödvändigt att sådana åtgärder vidtas."

15. Den 23 juni 1997 begärde Eurocoton dels att rådets beslut att förkasta kommissionens förslag skulle bekräftas, dels att en kopia av detta beslut eller av det rådsprotokoll som motsvarade beslutet skulle sändas till kommittén. Påföljande dag fick Eurocoton svaret att rådet genom det skriftliga förfarandet, som avslutades den 16 maj 1997, hade konstaterat att den enkla majoritet som är nödvändig för att anta den ifrågavarande förordningen inte erhållits.

16. Klagandena väckte därefter talan genom ansökan som inkom till förstainstansrätten den 18 juli 1997. Klagandena yrkade att förstainstansrätten skulle

- ogiltigförklara rådets beslut att inte anta kommissionens förslag till förordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull och

- förplikta rådet att ersätta sökandena för skadorna som de orsakats på grund av det rättsstridiga förkastandet.

Den överklagade domen

Talan om ogiltigförklaring

17. Rådet gjorde gällande att talan om ogiltigförklaring inte kunde upptas till sakprövning på tre grunder, av vilka förstainstansrätten endast undersökte en - frånvaron av en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Förstainstansrättens bedömning av denna grund återfinns i punkterna 39-64 i domen.

18. Förstainstansrätten ansåg att en förordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull uppenbarligen utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, men att detta inte nödvändigtvis är fallet med ett förslag till förordning som rådet inte antagit. Denna fråga måste bedömas från fall till fall.

19. I fördraget föreskrivs inte någon skyldighet för rådet att anta ett förslag från kommissionen och grundförordningen tillerkänner inte klagande någon rätt att kräva att rådet skall anta ett förslag. I artikel 1 i grundförordningen föreskrivs att en tull "får" tillämpas och i artikel 9.4 att en slutgiltig tull skall införas av rådet "med enkel majoritet ... på förslag av kommissionen". Av detta följer det med nödvändighet att förslaget inte antas om endast en minoritet av medlemsstaterna anser att de nödvändiga förutsättningarna är uppfyllda. I artikel 6.9 föreskrivs en maximal undersökningstid men inte någon skyldighet för rådet att följa kommissionens förslag. Syftet med denna frist är att undvika att förfarandena skulle ta orimligt lång tid och, således, göra det möjligt för berörda parter att inom en rimlig tidsfrist få kännedom om följderna av undersökningen.

20. Inte heller i antidumpningsavtalet föreskrivs någon skyldighet för rådet att införa slutgiltiga antidumpningstullar. I avtalet fastställs endast villkoren som måste vara uppfyllda för att en avtalspart skall kunna införa tullar och därmed påverka exporten från en annan stat som är avtalspart. I artikel 9.1 i avtalet föreskrivs att det är "önskvärt att införandet av en antidumpningstull är frivilligt".

21. Förstainstansrätten påpekade därefter att en talan om ogiltigförklaring kan väckas mot alla åtgärder som har tvingande rättsverkningar och kan påverka sökandens intressen genom att väsentligen förändra dennes rättsliga ställning - det vill säga alla åtgärder, oavsett art eller form, som har antagits av institutionerna och som är avsedda att ha rättsverkan.

22. I förevarande fall hade inte någon åtgärd antagits och enbart påståendet att en majoritet inte erhölls utgjorde inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

23. Vad gäller sökandenas argument avseende den avsaknad av rättsligt skydd som skulle bli resultatet om deras yrkande om ogiltigförklaring inte togs upp till sakprövning, hävdade förstainstansrätten att den domstolsprövning som sökandena har rätt till måste ta hänsyn till karaktären av gemenskapsinstitutionernas befogenheter. Kommissionens situation vad gäller prövningen av ett klagomål och de följder som detta skall ges är enligt förstainstansrätten inte jämförbar med rådets. Rådet skall ta upp ett förslag till förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar på sin dagordning men är inte skyldigt att anta förslaget. Även om rådet handlar felaktigt genom att inte anta förslaget har sökandena fortfarande möjlighet att föra skadeståndstalan som de har gjort i detta fall.

24. Talan om ogiltigförklaring upptogs följaktligen inte till sakprövning.

25. Dessutom tog förstainstansrätten ställning till sökandenas argumentering i deras yttranden avseende rådets invändning om rättegångshinder. Sökandena ifrågasatte lagenligheten av den negativa rättsakt som enligt dem var resultatet av att den femtonmånadersfrist som anges i artikel 6.9 i grundförordningen löpt ut. Förstainstansrätten avvisade detta yrkande eftersom det inte anförts i ansökan, men påpekade att enbart det förhållandet att tidsfristen löpt ut innebar i vart fall inte att ett rådsbeslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring förelåg.

Skadeståndstalan

26. I punkterna 86-92 i den överklagade domen påpekade förstainstansrätten på nytt att rådet inte var skyldigt att anta förslaget och att sökandena inte hade rätt att kräva att rådet antar förslaget. Förstainstansrätten ansåg att påståendena att rådet hade underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna som kommissionen hade konstaterat, åsidosatt sökandenas berättigade förväntningar och processuella rättigheter och gjort sig skyldig till en bristfällig motivering, grundad på det felaktiga antagandet att sökandena hade en sådan rätt, inte var välgrundad.

27. I synnerhet var den enda berättigade förväntning som kunde godtas att rådet borde ha undersökt omständigheterna i fallet noggrant, och det fanns inte något som talade för att så inte skett. Dessutom måste endast rättsakter som faktiskt antas motiveras, och i förevarande fall hade inte rådet antagit någon rättsakt.

Överklagandet

28. Klagandena har åberopat fyra grunder för överklagandet:

i) Förstainstansrätten har åsidosatt artikel 230 EG och den allmänna rättsprincipen om kongruens genom att fastställa att det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kan väckas.

ii) Den har åsidosatt artikel 19 i stadgan för domstolen och artikel 44 i förstainstansrättens rättegångsregler genom att fastställa att argumentet rörande utgången av femtonmånadersfristen utgjorde en ny grund som åberopats i yttrandet avseende invändningen om rättegångshinder.

iii) Den har även åsidosatt artikel 230 EG genom att fastställa att det förhållandet att femtonmånadersfristen har löpt ut inte innebär att det föreligger ett rådsbeslut mot vilket talan kan väckas.

iv) Slutligen har den åsidosatt artiklarna 253 EG och 288 EG samt den allmänna rättsprincipen om kongruens genom att förkasta argumentet att den ifrågasatta rättsakten var rättsstridig och genom att antyda att rådet åtnjöt en fullständig handlingsfrihet.

Klagandena har begärt att domstolen skall upphäva den överklagade domen, döma sakfrågan till deras fördel och återförvisa målet till förstainstansrätten för en bedömning enbart av kompensationsbeloppet.

29. I klagandenas inlagor avser de flesta argumenten den första grunden för överklagandet. Den tredje och fjärde grunden anser klagandena i vilket fall som helst kunna godtas om den första och andra grunden godtas. Vid förhandlingen har klagandenas ombud även anfört att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beteckna rådets förkastande av kommissionens förslag som "avsaknad av ett beslut" och genom att dra den slutsatsen att det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG.

30. Klagandena har dessutom uttryckligen anfört att de inte ifrågasätter förstainstansrättens slutsats att rådet inte var skyldigt att anta kommissionens förslag. De har endast framhållit att rådet var bundet av de processuella och materiella krav som föreskrivs i grundförordningen.

31. Den argumentation som har framställts är i stora drag den följande.

Första överklagandegrunden

32. Klagandena har gjort gällande att en allmän gemenskapsrättslig princip föreligger enligt vilken varje åtgärd som innebär att ett ärende avslutas utan att följder kommer att vidtas när institutionerna handlar inom ramen för ett förfarande enligt en gemenskapsförordning i vilken processuella rättigheter för de berörda parterna föreskrivs, utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 230 EG. Detta var fallet i förevarande fall, antingen till följd av rådets beslut att inte anta kommissionens förslag - att påstå att majoritet inte erhölls är som att säga att medlemsstaterna röstade emot förslaget - eller till följd av den omständigheten att femtonmånadersfristen löpt ut.

33. Grundförordningen måste tolkas i överensstämmelse med antidumpningsavtalet. Artikel 9.1 i avtalet skiljer inte mellan beslut om införande av tullar och beslut att inte införa sådana tullar. Domstolsprövning i enlighet med artikel 13 i avtalet måste vara möjligt i båda fallen. Domstolen har prövat rättsakter under olika omständigheter, bland annat i fall då en klagande inte var nöjd med en slutgiltig tull eller då rådet eller kommissionen har beslutat att avsluta förfarandet. Ett beslut av rådet att inte anta ett förslag från kommissionen att upphäva eller minska en tull efter granskning måste också anses utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Det skulle i annat fall föreligga underlåtenhet att skydda exportörers rättigheter som garanteras i antidumpningsavtalet. Klagande måste erbjudas ett motsvarande skydd.

34. Genom att hävda att syftet med artikel 6.9 i grundförordningen endast är att undvika att antidumpningsförfaranden tar orimligt lång tid kan förstainstansrätten inte ha menat att rådet fortfarande kunde ha handlat efter att femtonmånadersfristen löpt ut, eftersom detta står i strid mot vad som klart och tydligt framgår av artikel 6.9. Förstainstansrätten kan inte heller ha menat att klagandena borde ha uppmanat rådet att handla enligt artikel 232 EG, vilket skulle ha medfört en konflikt mellan tidsfristerna som åläggs i de två bestämmelserna. Det tredje sätt på vilket förstainstansrättens uttalande kan förstås, att det förhållandet att femtonmånadersfristen löpt ut inte innebar att rådets underlåtenhet att anta förslaget utgjorde ett beslut, innebär att det bortses från den omständigheten att varje icke-antagande är slutligt enligt artikel 6.9.

35. Slutligen resonerade förstainstansrätten ologiskt genom att hävda att klagandena inte saknade rättsskydd eftersom de kunde föra skadeståndstalan. Om rådet inte var skyldigt att handla förelåg det inte någon rätt till skadestånd, och om det inte fanns någon rättsakt förelåg det inte någon motiveringsskyldighet. Förstainstansrättens motivering var därför en självmotsägelse och ett cirkelresonemang och innebar ett åsidosättande av artikel 230 EG och den allmänna rättsprincipen om kongruens.

36. Rådet har förnekat att det finns en allmän gemenskapsrättslig princip enligt vilken ett administrativt förfarande nödvändigtvis avslutas med en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

37. För det första antas en förordning om införande av antidumpningstullar genom ett administrativt förfarande i kommissionen men genom ett normativt förfarande i rådet. Detta förhållande kan inte jämföras med andra beslutsförfaranden, till exempel på konkurrensrättens område, där kommissionen antar ett administrativt beslut för att avsluta ett ärende. I förevarande fall har rådet handlat i egenskap av lagstiftare och inte fattat något beslut i sig.

38. För det andra innebär inte den omständigheten att en prövning skall ske enligt vissa riktlinjer om gemenskapsinstitutionerna har beslutat att avsluta ett ärende utan att undersökning har företagits att varje avslutande av ett ärende utan följder utgör en rättsakt mot vilken talan kan föras. I förevarande fall förelåg det inte någon rättsakt.

39. För det första kan klagandena inte direkt stödja sin talan på antidumpningsavtalet. Deras argumentering som har grundats på avtalet kan därför inte godtas.

40. För det andra är avtalet avsett att definiera inom vilka gränser WTO-medlemmar har rätt att införa antidumpningstullar genom att fastställa restriktioner i de producenters och exportörers intresse vars gods kan påverkas. Gemenskapsindustrin har däremot inte rätt att begära att kunna dra fördel av restriktionerna.

41. För det tredje drog förstainstansrätten med rätta slutsatsen att påståendet "det är önskvärt att införande är frivilligt" innebär att det inte uppställs några krav på WTO-medlemmar, varken beträffande valet av behörig myndighet eller vad gäller arten eller formen av beslutet att införa tullar eller inte. Enligt Artikel 9.1 utesluts inte en delad administrativ respektive normativ behörighet mellan kommissionen och rådet. I gemenskapssystemet innebär den normativa beskaffenheten av rådets beslutsfattande process, särskilt nödvändigheten att uppnå den majoritet som krävs för att kunna anta ett visst förslag från kommissionen, att det i fall som det förevarande inte kan finnas rättsakter mot vilka talan kan väckas.

42. Varken artiklarna 12.2 eller 13 utgör stöd för klagandenas argument. Artikel 12.2 avser skyldigheten att offentliggöra varje slutligt beslut, vare sig positivt eller negativt och i artikel 13 föreskrivs att "administrativa åtgärder rörande slutliga beslut" skall kunna prövas av domstol, men inte i någon av bestämmelserna uppställs krav på att ett slutligt beslut skall fattas i alla tänkbara fall.

43. Rådet har förnekat att den överklagade domen innehåller självmotsägelse eller cirkelresonemang vad gäller möjligheten till skadestånd i avsaknad av en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Det var korrekt av förstainstansrätten att dra slutsatsen att det inte föreligger någon motiveringsskyldighet om inte rådet har antagit någon rättsakt. Detta utesluter emellertid inte att andra formella fel som kan tas upp till prövning kan föreligga, såsom ett åsidosättande av rätten att bli hörd, på vilket en skadeståndstalan kan grundas.

Övriga överklagandegrunder

44. Som andra grund har klagandena hänvisat till sina yrkande i första instans. Klagandena har anfört att argumenteringen rörande femtonmånadersfristen i deras yttranden avseende rådets invändning om rättegångshinder enbart innebar en utvidgning av ifrågasättandet av beslutet att inte anta kommissionens förslag, oavsett i vilken form detta beslut hade antagits.

45. Rådet har bestridit att förstainstansrätten gjorde fel då den ansåg att detta argument inte kunde prövas. Innan sökandena i första instans hade yttrat sig över invändningen om rättegångshinder gjorde de gällande att den ifrågasatta rättsakten utgjordes av avslutandet av det skriftliga förfarandet den 16 maj 1997, vilket rör en annan situation och tidpunkt än den tidpunkt då femtonmånadersfristen löpte ut. Föremålet för talan ändrades inte genom att klagandena även anförde i generella termer att föremålet för talan utgjordes av rådets beslut att inte anta kommissionens förslag och det framgick inte heller att de hade ifrågasatt rådets beslut, oavsett i vilken form det hade antagits. Därför utgjorde det senare anförda argumentet att femtonmånadersfristen hade löpt ut ett nytt yrkande som åberopades för sent.

46. Klagandena har som tredje grund gjort gällande att när femtonmånadersperioden hade löpt ut var det uppenbart att ärendet var avslutat och att det alltså förelåg ett beslut som kunde tas upp till domstolsprövning. Den rättspraxis och argumentering som har anförts i samband med den första grunden är därför relevant. Slutligen har klagandena som fjärde grund anfört att om deras första grund godtas av domstolen föreligger inte längre någon anledning att avvisa skadeståndstalan.

Om talans upptagande till sakprövning

47. Innan dessa argument kan prövas i sak är det nödvändigt att pröva huruvida de kan upptas till sakprövning, vilket har delvis ifrågasatts av rådet.

48. Rådet har i huvudsak anfört följande:

- Den första grunden är otydlig och upprepar vissa argument som anförts vid förstainstansrätten - vilket strider mot artikel 112.1c i domstolens rättegångsregler och fast rättspraxis.

- I samma grund utgör argumentet som baserats på antidumpningsavtalet ett nytt argument som inte anförts vid förstainstansrätten - vilket strider emot artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler och fast rättspraxis.

- Den tredje grunden kan inte tas upp till sakprövning därför att den saknar relevans för utgången i överklagandet.

49. Enligt min mening skall dessa invändningar inte godtas.

50. Vad gäller det första argumentet, "framgår det [av artikel 225 EG], artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen och artikel 112.1c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den dom som det yrkats upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopats till stöd för överklagandet ... Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som inskränker sig till att upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket faller utanför domstolens behörighet".

51. Emellertid har förstainstansrättens slutsatser i den överklagade domen, att rådet inte har antagit någon rättsakt mot vilken talan kan väckas, klart återgetts i överklagandet i förevarande fall. Det har även angivits i vilka punkter slutsatserna återfinns. Överklagandet innehåller även rättsliga grunder som förklarar varför förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i det avseendet.

52. Denna argumentering innebär enligt min mening inte en upprepning av vad som gjordes gällande i repliken vid förstainstansrätten. I vilket fall som helst avser förbudet mot sådan upprepning att försäkra att ett överklagande inte enbart innebär en andra undersökning av argumenten som lagts fram i första instans. Förbudet avser däremot inte att utgöra hinder för att en klagande anför att förstainstansrätten felaktigt lämnat de argument som framfördes som svar på motpartens argumentering utan avseende.

53. Rådets invändning att vissa av klagandenas argument är otydliga därför att de är grundade på en hypotetisk tolkning av den överklagade domen, kan inte godtas. Klagandena har endast gjort gällande att det är möjligt att i vissa avseenden tolka domen på olika sätt.

54. Rådets andra argument är att enligt artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler kan klagandenas hänvisning till bestämmelserna i antidumpningsavtalet inte upptas till sakprövning därför att den innebär en ändring av föremålet för talan.

55. Sökandena har visserligen i första instans hänvisat till antidumpningsavtalet enbart till stöd för sitt huvudargument att rådet hade avstått från rätten att anta någon annan åtgärd än den kommissionen föreslog. Detta argument har nu övergivits. Klagandena har däremot inte hänvisat till avtalet i sitt svar på rådets argument att avslutandet av det skriftliga förfarandet den 16 maj 1997 inte utgjorde en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Det är i detta sammanhang som samma argument har anförts i överklagandet.

56. Av överklagandet framgår det emellertid att klagandena endast har hänvisat till bestämmelserna i antidumpningsavtalet som riktlinjer från vilka de gemenskapsrättsliga bestämmelserna i grundförordningen inte skall avvika, och inte som ett oberoende regelverk som med nödvändighet skall efterlevas. Vid förhandlingen har klagandenas ombud klargjort att klagandena har förlitat sig på gemenskapens skyldigheter enligt avtalet som en omständighet som skall beaktas vid tolkning av grundförordningens bestämmelser och vid bedömning av huruvida rådet har antagit en rättsakt mot vilken talan kan föras. Med andra ord avser klagandena att förstärka argumenteringen som grundats på grundförordningen genom att framhålla att förordningens bestämmelser inte kan tolkas på ett sätt som är oförenligt med bestämmelserna i avtalet som var föremål för bedömning i första instans.

57. Under dessa omständigheter skall denna del av klagandenas grund inte avvisas. Enligt min mening, och som jag skall förklara nedan, kan klagandena emellertid inte dra fördel av detta.

58. I sitt slutliga argument avseende talans upptagande till sakprövning har rådet gjort gällande att det saknar betydelse huruvida det var fel av förstainstansrätten att förkasta grunden att utgången av femtonmånadersfristen utgjorde ett negativt beslut eftersom den hade anförts för sent: om domstolen godtar den första överklagandegrunden behöver inte den tredje prövas, men om domstolen avvisar den första överklagandegrunden måste även den tredje avvisas eftersom den är grundad på samma argument.

59. Emellertid finns det inte något utrymme här för en invändning avseende talans upptagande till sakprövning. Om grunden ifråga saknar betydelse för domstolens slutsatser behöver den inte prövas och ett beslut angående huruvida den kan tas upp till sakprövning är inte nödvändigt. Om grunden däremot har betydelse föreligger det inte längre någon grund för rådets invändning.

Prövning i sak

Frågan i vilken utsträckning antidumpningsavtalet kan åberopas

60. Först bör undersökas i vilken utsträckning klagandena kan grunda sitt huvudargument på antidumpningsavtalet. Klagandenas hänvisningar till avtalet kan enligt min mening formellt sett upptas till sakprövning i enlighet med artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler. Rådet har dock även gjort gällande att i vilket fall som helst kan sökande eller klagande inte grunda sin talan direkt på avtalet. Gemenskapsindustrin kan inte heller på grund av avtalets art dra fördel av detta.

61. Vad gäller den första punkten är det, även om det inte går att direkt förlita sig på bestämmelserna i antidumpningsavtalet i sig, trots allt vanligtvis lämpligt och nödvändigt att tolka grundförordningen i ljuset av antidumpningsavtalet.

62. Vad gäller den andra punkten är jag dock ense med rådet. Syftet med skyddsreglerna och restriktionerna som föreskrivs i antidumpningsavtalet är att skydda exportörers, exportländers och importörers intressen därför att deras varor kan påverkas av antidumpningstullar. Vilka rättigheter som klagande som företräder en medlemsstats inhemska industri har är en fråga för nationell rätt.

63. Antidumpningsavtalet ger visserligen alla berörda parter (inklusive klagande som företräder en medlemsstats inhemska industri) en rätt att bli informerade om alla beslut som har fattats. Artikel 13 om domstolsprövning utesluter inte uttryckligen klagande, och grundförordningen och gemenskapsrätt om antidumpning i allmänhet måste tolkas i ljuset av avtalet.

64. Syftet med ett multilateralt avtal som reglerar införandet av antidumpningstullar i världshandeln - såsom artikel VI i 1994 års GATT-avtal och antidumpningsavtalet om tillämpning av denna artikel - är dock att försäkra att sådana tullar inte införs utan att vara berättigade, inte att de införs i varje fall de kan vara berättigade. I strid mot huvudtemat i klagandenas argumentering, föreligger det obalans beträffande skyddet som erbjuds i dessa avtal, mellan situationen för de som hävdar att de orsakats skada på grund av dumpning och för de som har påståtts vidta dumpningsåtgärder. Den omständigheten att grundförordningen måste tolkas så att de senare åtnjuter samma skyddsnivå som den som föreskrivs i antidumpningsavtalet saknar följaktligen betydelse för klagandena, vars ställning är en annan.

65. Även om gemenskapsrätten inte tillät domstolsprövning på begäran av klagande som företräder en medlemsstats inhemska industri i alla fall då ett klagomål inte har resulterat i att en tull har införts, skulle den således inte vara oförenlig med antidumpningsavtalet. Argumenteringen i detta avseende skall därför inte vidare diskuteras här.

Om upptagande till sakprövning av argumentet avseende femtonmånadersfristen

66. Eftersom det har påståtts att avslutandet av det skriftliga förfarandet den 16 maj 1997 eller utgången av femtonmånadersfristen den 21 maj eller båda omständigheterna tillsammans kunde ha utgjort en rättsakt mot vilken talan kan föras, måste det undersökas om förstainstansrätten felaktigt avvisade argumentet som grundats på utgången av femtonmånadersfristen, vilket klagandena har gjort gällande inom ramen för sin andra grund.

67. I ansökan vid förstainstansrätten hävdades i punkt 22 följande: "Den ifrågasatta åtgärden ... är rådets beslut att inte anta kommissionens förslag ... detta beslut var följden av att majoritet i rådet inte erhållits för ett antagande av förslaget ... Resultatet av det skriftliga förfarandet som avslutades den 16 maj 1997 utgjorde ett rådsbeslut om förkastande av kommissionens förlag." Enligt punkt 73 yrkade sökandena i första hand att "rådets beslut att inte anta kommissionens förslag" skulle ogiltigförklaras. Femtonmånadersfristen omnämndes endast som stöd för påståendet att rådet inte förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning i frågan huruvida kommissionens förslag skulle antas, vilket klagandena uttryckligen har avstått från att anföra i första instans.

68. Det omtvistade påståendet omnämns emellertid i punkterna 7-9 i klagandenas yttrande avseende invändningen om rättegångshinder, till svar på rådets invändning att resultatet av det skriftliga förfarandet som avslutades den 16 maj 1997 inte utgjorde ett slutgiltigt förkastande av kommissionens förslag eftersom rådet (åtminstone i teorin) kunde ha antagit förslaget när som helst före den 21 maj. Sökandena påstod att om så var fallet (vilket de förnekar) var deras rättsliga situation "utan tvekan påverkad av utgången av femtonmånadersfristen utan att åtgärderna som kommissionen föreslagit antagits" och att "den omständigheten att rådet lät tidsfristen löpa ut utan att anta förslaget utgjorde en negativ rättsakt som bekräftar rådets förkastande av kommissionens förslag".

69. Förstainstansrätten ansåg att detta utgjorde ett nytt yrkande som inte hade framställts i ansökan och som därför inte kunde tas upp till sakprövning. Klagandena anför numera att det av ansökan "klart framgår att de har ifrågasatt det enda beslut som kan ha fattats, oavsett i vilken form det har antagits" och att de hade "svarat med argumentet rörande det förhållandet att femtonmånadersfristen löpt ut, inte som ett nytt yrkande, utan för att visa att ärendet inte kunde pågå i oändlighet och att ett beslut därför med säkerhet hade fattats på ett eller annat sätt".

70. Det är mycket svårt att godta klagandenas påstående att det klart framgår av ansökan att det ursprungliga ifrågasättandet avsåg antingen ett negativt beslut fattat den 16 maj eller ett underförstått förkastande av förslaget den 21 maj.

71. Klagandenas ombud har dock vid förhandlingen anfört att det framgår av punkt 9 i yttrandet avseende invändningen om rättegångshinder att beslutet att inte anta förslaget inte var slutligt den 16 maj men att det blev slutligt genom efterföljande passivitet och då tidsfristen löpte ut. Sökandena yrkade fortfarande att beslutet skulle ogiltigförklaras men påpekade, tvärtemot vad rådet gjorde gällande, att beslutet blev slutgiltigt när talan väcktes. Jag finner detta resonemang övertygande.

72. Under dessa omständigheter måste det anses att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 64 i den överklagade domen avvisa ett argument på den grunden att det utgjorde ett nytt yrkande. Förstainstansrätten har i punkt 63 felaktigt tolkat detta argument som ett ifrågasättande av lagenligheten av en annan rättsakt än den som har ifrågasatts i ansökan. Detta argument kan därför även beaktas inför domstolen.

73. Nedan kommer överklagandets huvudfråga att bedömas.

Förstainstansrättens bedömning att det inte förelåg någon rättsakt mot vilken talan kan väckas

Förekomsten av ett beslut

Inledningsvis tycks det stå klart att ett beslut har fattats i förevarande fall- åtminstone enligt den allmänt godtagna innebörden av detta ord. Om majoritet inte erhölls vid avslutandet av det skriftliga förfarandet, röstade medlemsstaterna och inte mer än sju av femton medlemsstater kan ha röstat för förslaget. Enligt artikel 8 i rådets arbetsordning, som innehåller regler för det skriftliga förfarandet, krävs skriftlig omröstning.

74. Påståendet i punkt 58 i den överklagade domen ("Ett positivt omröstningsresultat utgör den rättsliga grund på vilken rättsakten antas, men ett negativt omröstningsresultat innebär endast att något beslut inte har fattats") är felaktigt. Att "något beslut inte har fattats" skulle innebära att rådet antingen inte beaktade frågan eller att rådet beaktade frågan men inte tog ställning. Båda dessa antaganden motsägs av den omständigheten att det i pressmeddelandet angavs att det skriftliga förfarandet avslutades utan att någon åtgärd vidtogs och av konstaterandet att den nödvändiga majoriteten inte erhölls.

75. I det nya förfarande som Eurocoton initierade direkt efter att det förfarande som är ifråga i förevarande fall hade misslyckats och vilket bedömdes i huvudsak på samma sätt i alla delar, hävdades vidare i rådets pressmeddelande avseende det motsvarande mötet följande: "Rådet, som bekräftade att enkel majoritet för kommissionens förslag saknades, avslog den föreslagna förordningen ..." Detta uttalande bekräftar att rådet ansåg sig ha fattat ett beslut, under nästan exakt samma omständigheter 18 månader senare.

Betydelsen av att femtonmånadersfristen hade löpt ut

76. I första instans gjorde rådet gällande att ett slutligt beslut inte fattades den 16 maj 1997 eftersom det fortfarande kunde anta kommissionens förslag före den 21 maj 1997. Klagandenas motargument - som jag ovan har ansett kan tas upp till sakprövning - innebar att i sådant fall utgjorde utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.9 i grundförordningen en negativ rättsakt som bekräftade att rådet förkastat kommissionens förslag. Rådet har därefter inte i någon betydande utsträckning utvecklat sin ursprungliga talan i denna fråga. Vid förhandlingen har rådets ombud gjort gällande, till svar på en fråga från domstolen, att rådet skulle bryta mot grundförordningen om det antog förslaget efter att tidsfristen hade löpt ut, men att förslaget teoretiskt sett förblev anhängigt vid rådet (och fortsätter att vara det) och att något beslut därför inte kan anses ha fattats.

77. I detta avseende delar jag i huvudsak klagandenas uppfattning. Eftersom femtonmånadersfristen inte hade löpt ut den 16 maj 1997 blev det negativa beslutet kanske inte slutligt samma dag, men det måste ha blivit slutligt den 21 maj. Även om det förhållandet att tidsfristen hade löpt ut inte i sig utgjorde eller gav upphov till ett beslut, medförde det nödvändigtvis att det fattade beslutet inte kunde ändras.

Om beslutets upptagande till prövning

78. Klagandena har gjort gällande att en allmän gemenskapsrättslig princip föreligger enligt vilken varje åtgärd som vidtas av institutionerna, när de handlar inom ramen för ett förfarande enligt gemenskapsbestämmelser i vilka processuella rättigheter för de berörda parterna föreskrivs, och som innebär att ett ärende avslutas utan att följder kommer att vidtas utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 230 EG.

79. Rådet har gjort gällande att dess roll som lagstiftande makt inte kan jämföras med kommissionens roll som förvaltningsmyndighet vad gäller domstolsprövning. Någon allmän princip kan därför inte anses följa av den rättspraxis som klagandena har hänvisat till och som främst rör kommissionens aktiviteter på konkurrensrättens område.

80. Ett beslut som det ifråga i förevarande fall måste enligt min mening principiellt sett kunna upptas till domstolsprövning.

81. Enligt artikel 230 EG kan domstolen granska lagenligheten av alla rättsakter som institutionerna antar, förutom rekommendationer och yttranden som är tvingande eller har rättsverkan, oavsett natur eller form. I domen i målet ERTA, har domstolen slagit fast att ett förfarande i rådet enligt vilket en särskild förhandlingsprocess skall tillämpas, utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. I målet Frankrike mot kommissionen, har domstolen slagit fast att talan kunde väckas mot "kommissionens underförstådda beslut att vägra att ändra" ett tidigare fattat beslut.

82. Beslutet att inte anta kommissionens förslag till förordning om införande av en antidumpningstull medförde otvivelaktigt negativa rättsverkningar för klagandena: deras inhemska produktion erhöll inte längre samma skydd som när den preliminära tullen var tillämplig. Det enda sättet för klagandena att uppnå samma skyddsnivå var att ge in ett nytt klagomål, vilket de har gjort.

83. Även om det skulle anses att gemenskapslagstiftarens underlåtenhet att anta en rent normativ rättsakt inte skall kunna bli föremål för domstolsprövning, är det vedertaget att antidumpningsåtgärder är av blandad karaktär därför att de tillämpliga förfarandena i flera delar påminner om ett administrativt förfarande. Dessutom påverkar åtgärderna vanligtvis enskilda personer som ofta (liksom i förevarande fall) är inblandade i förfarandet.

84. Även om, i fall då en antidumpningstull har införts, förfarandets slutskede utgörs av en normativ rättsakt som både har individuella och generella följder, kan denna rättsakt således trots detta ifrågasättas av individuellt berörda parter på samma sätt som administrativa åtgärder som har liknande individuella verkningar. Denna omständighet talar i min mening med styrka för att all underlåtenhet att anta en sådan rättsakt skall behandlas på samma sätt. Klagandena har med rätta påpekat att på konkurrensrättens område gäller att "när en institution som ... har befogenhet att fastställa om det föreligger en överträdelse och besluta om påföljder för denna och till vilken enskilda kan inlämna ansökningar, helt eller delvis lägger ned ett ärende som föranletts av en sådan ansökan, måste institutionen därigenom anses ha antagit en rättsakt som har rättsverkan".

85. Följaktligen kan uttalandet i punkt 59 i den överklagade domen att "[k]ommissionens situation, bland annat vad gäller prövningen av klagomål och de följder som detta skall ges, ... dock inte [är] jämförbar med rådets" enligt min mening inte anses följa av den riktiga förutsättningen i samma punkt att "den domstolsprövning som sökandena har rätt till måste ta hänsyn till karaktären av de befogenheter som gemenskapsinstitutionerna har inom antidumpningsområdet".

86. Förstainstansrätten gjorde sig därför enligt min mening skyldig till en felaktig rättstillämpning i den utsträckning det ovan nämnda uttalandet innebar att den omständigheten att kommissionens förslag antogs inte kunde bli föremål för domstolsprövning. Det var emellertid korrekt av förstainstansrätten vilket inte heller klagandena har bestridit att göra gällande i den sista meningen i den ovannämnda punkten 59 att rådet inte var skyldigt att anta förslaget.

87. Eftersom förstainstansrätten ansåg att talan om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning på den grunden att det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kan väckas, måste den överklagade domen i denna punkt upphävas.

Överklagande av beslutet om skadestånd

88. I sin skadeståndstalan i första instans grundade klagandena sitt huvudargument på den omständigheten att rådet saknade behörighet att utan vidare förkasta kommissionens förslag. I överklagandet har klagandena inte ifrågasatt förstainstansrättens ogillande av denna del av talan på den grunden att rådet inte var skyldigt att anta förslaget.

89. Klagandena gjorde i andra hand gällande att rådet (i) medvetet underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna som kommissionen konstaterat eller uppenbart felbedömt dessa omständigheter, (ii) åsidosatt klagandenas processuella rättigheter och berättigade förväntningar och (iii) åsidosatt sin motiveringsskyldighet. De två första argumenten underkändes på nytt eftersom rådet inte är skyldigt att anta förslaget. Vad gäller det andra argumentet, var det inte visat att klagandens processuella rättigheter och berättigade förväntningar hade åsidosatts. Dessa påståenden har inte ifrågasatts i överklagandet.

90. Argumentet att motivering saknades underkändes dock på grund av att "rådet [inte har] antagit någon rättsakt". Detta har ifrågasatts av klagandena, och i enlighet med vad jag ovan har anfört måste även beslutet avseende skadeståndstalan upphävas i denna del.

Följderna av ett bifall av överklagandet

91. I enlighet med artikel 54 i EG-stadgan för domstolen, kan domstolen när förstainstansrättens avgörande är upphävt, själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande. I förevarande fall är detta enligt min mening inte enbart möjligt, utan även önskvärt ur processekonomisk synvinkel.

92. Det är nödvändigt att först undersöka de två andra invändningarna om rättegångshinder som rådet har gjort gällande i första instans och därefter, om dessa invändningar anses ogrundade, de anförda skälen för omprövning och frågan huruvida det föreligger någon rättsstridighet.

Talans upptagande till sakprövning i första instans

Intresset av att föra en talan om ogiltighetsförklaring

93. I sin andra invändning om rättegångshinder i första instans gjorde rådet gällande att klagandena eftersträvade att slutgiltiga antidumpningstullar på importerna i fråga skulle införas. Eftersom ett upphävande av beslutet att inte anta kommissionens förslag inte kunde medföra att sådana tullar infördes på grund av att femtonmånadersfristen löpt ut och förslaget inte längre kunde antas, hade klagandena emellertid inte längre något rättsligt intresse av att beslutet upphävs.

94. Klagandena gjorde gällande att om domstolen upphävde rådets beslut att inte anta kommissionens förslag, vore rådet skyldigt enligt artikel 176 i EG-fördraget (nu artikel 233 EG) att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa denna dom. För att efterleva denna skyldighet skulle rådet vara tvunget att anta, inte det aktuella förslaget, utan ett förslag som kommissionen lägger fram i ett senare förfarande.

95. I sin duplik gjorde rådet gällande att domstolens dom i detta fall inte kommer att ha någon tvingande rättsverkan på ett beslut som fattas i ett senare förfarande. Ett sådant beslut skulle nödvändigtvis grundas på en annan referensperiod och därmed på en annan faktisk situation.

96. Rådets invändning skall enligt min mening inte godtas.

97. Efter att femtonmånadersfristen har löpt ut kan rådet visserligen inte vidta några lagliga åtgärder avseende det aktuella förslaget, och det kunde inte heller ha gjort så när ansökan ingavs. Ett senare beslut kommer dessutom, såsom rådet med rätta har påpekat, nödvändigtvis att fattas under andra förutsättningar.

98. Jag anser emellertid inte att klagandena saknade intresse av en talan om ogiltigförklaring av beslutet att inte anta förslaget.

99. Av fast rättspraxis följer att "[f]ör att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, skall institutionerna respektera såväl domslutet som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig och som de exakta skälen redovisas för den rättsstridighet som fastslås i domslutet. De berörda institutionerna skall beakta dessa domskäl när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts".

100. Förevarande fall kan jämföras med målet AKZO mot kommissionen, där sökanden hade yrkat att kommissionens beslut att delge vissa handlingar till klagande tredje man inom ramen för ett förfarande enligt konkurrensreglerna skulle ogiltigförklaras. Handlingarna hade redan delgivits, så det fanns ingen återvändo. Trots detta konstaterade domstolen, i punkt 21 av domen, följande:

"Bolagets intresse att väcka talan mot det angripna beslutet kan inte förnekas med hänvisning till att detta beslut redan har verkställts vid tidpunkten för talans väckande. Ogiltigförklaringen av ett sådant beslut kan nämligen i sig själv ha rättsverkningar, särskilt genom att förhindra att kommissionen upprepar sitt förfarande ..."

101. Om domstolen i detta fall fastställer att det ifrågasatta beslutet var rättsstridigt måste rådet ta domstolens avgörande i beaktande vid framtida beslutsfattande, särskilt i varje beslut som fattas inom ramen för ett förfarande som har inletts till följd av ett klagomål från en eller flera sökande.

Frågan huruvida klagandena var personligen berörda

102. I sin sista invändning om rättegångshinder gjorde rådet gällande att ingen av sökandena förutom Eurocoton var personligen berörd av det beslut som deras talan avser.

103. I detta avseende bör det påpekas att, oberoende av om övriga klagande hade rätt att föra talan om ogiltigförklaring, det är klart att Eurocotons talerätt inte har ifrågasatts. Följaktligen kan denna talan inte avvisas helt eller delvis på den grund som rådet har anfört eftersom det inte kan göras någon åtskillnad mellan de olika sökandenas talan. Vad gäller talan om skadestånd bestäms dessutom inte enskilda sökandes rätt att föra talan i enlighet med villkoret som föreskrivs i artikel 230 EG att en sökande skall vara direkt och personligen berörd. Denna invändning skall därför inte vidare behandlas.

Prövning i sak av talan i första instans

Talan om ogiltigförklaring

Skäl för omprövning: i allmänhet

104. Enligt artikel 230 andra stycket EG är domstolen behörig att pröva en talan rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon annan rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk.

105. I praktiken kan dessa grunder sällan åberopas i ett fall där rådet inte har antagit ett förslag från kommissionen.

106. Bristande behörighet, till exempel, skulle kunna göras gällande endast om rådet var skyldigt att anta förslaget eftersom rådet endast i detta fall skulle sakna behörighet att underlåta att anta förslaget. Eftersom kommissionens förslag alltid skall antas åtminstone med majoritet är det svårt att föreställa sig en situation där rådet skulle sakna behörighet att låta bli att anta förslaget. Det ligger i denna institutions natur att en medlemsstat inte kan tvingas att rösta på ett visst sätt.

107. Det verkar inte heller troligt att den omständigheten att ett förslag inte antas i sig skulle utgöra ett åsidosättande av fördraget eller av en annan rättsregel som gäller dess tillämpning, om det inte i bestämmelsen ifråga uppställs ett krav på att rådet antar förslaget.

108. Det kan emellertid inte uteslutas att en sökande skulle kunna visa att beslutet att inte anta förslaget "antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i föredraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet" och därför innebar maktmissbruk.

109. Det vore i vilket fall som helst möjligt att föreställa sig situationer där underlåtenhet att antaga ett förslag skall ogiltigförklaras därför att väsentliga formföreskrifter har åsidosatts.

110. Grund för ogiltigförklaring skulle kunna föreligga i en situation som kan jämföras med den i förevarande fall till exempel om information till stöd för förslaget inte har distribuerats eller om ett led i förfarandet som föreskrivs i rådets arbetsordning inte har följts. Andra sådana överträdelser kan utgöras av åsidosättande av processuella rättigheter, nekande av en rättvis rättegång eller åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

I förevarande fall

111. Ansökan i första instans innehöll två alternativa grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring: antingen att rådet saknade behörighet att utan vidare förkasta kommissionens förslag eller att förkastandet var ogiltigt därför att det avsåg medveten underlåtenhet att beakta de faktiska omständigheterna som kommissionen konstaterat eller uppenbar felbedömning av dessa omständigheter, åsidosättande av klagandens processuella rättigheter och berättigade förväntningar och åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

112. Den första grunden har numera övergivits. Vad gäller den andra grunden, måste det antas att endast grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten bibehålls.

113. När rådet antar ett förslag från kommissionen är det skyldigt att motivera sitt beslut, och förslaget skall innehålla en motivering (vilken dock kan ändras). Å andra sidan har rådet med rätta påpekat i första instans att ett beslut att inte anta kommissionens förslag inte behöver motiveras i förslaget och att det således inte behöver träffas någon överenskommelse beträffande en sådan motivering.

114. Detta innebär dock inte att en underlåtenhet att anta kommissionens förslag inte behöver motiveras alls. Jag anser att alla beslut skall motiveras i den utsträckning som omständigheterna kräver. Enligt fast rättspraxis skall en motivering "vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges" eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt är tillräcklig "skall ske ... utifrån sammanhanget".

115. Ett beslut som det i förevarande fall behöver endast motiveras i begränsad utsträckning, inte enbart mot bakgrund av de huvudsakliga syftena att informera berörda parter och att göra det möjligt för domstolen att utöva sin prövningsrätt utan även sammanhanget i vilket beslutet fattades.

116. Det bör påpekas att gemenskapsinstitutionerna åtnjuter ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de medel som är nödvändiga för att genomföra den gemensamma handelspolitiken, och att domstolsprövningen är begränsad till fall som förutsätter bedömningar av komplicerade ekonomiska situationer.

117. På antidumpningsområdet är det huvudsakligen rådet som förfogar över ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning. I enlighet med fördelningen av behörighet i grundförordningen är det rådet som fattar det slutliga beslutet eftersom det kan anses bäst skickat att bestämma över politiska överväganden i egenskap av representant för medlemsstaternas regeringar. Ett överordnat politiskt övervägande utgörs av gemenskapens intresse som, enligt artikel 21 i grundförordningen skall bedömas med hänsyn till "alla berörda parters intressen, inbegripet den inhemska industrins, användarnas och konsumenternas intressen".

118. När rådet i förevarande fall beslutade att inte anta kommissionens förslag kan det ha tagit det hänsyn till överväganden inom området för den internationella politik som förs gentemot berörda icke-medlemsstater eller allmänpolitiska överväganden i frågor rörande världshandeln, en övertygelse att konkurrens från importer till lägre pris skulle stimulera gemenskapsindustrin att bli mer effektiv, eller en omsorg om att andra gemenskapsindustrier som använder oblekta bomullsvävnader som råmaterial och gemenskapens konsumenter som köper deras produkter, inte skulle fråntas fördelarna av mer priskonkurrens. Rådet kan även ha ansett att kommissionens analys inte tillräckligt påvisade att det var nödvändigt att skydda gemenskapsindustrin ifråga.

119. När en antidumpningsåtgärd eller en annan åtgärd antas är det inte tillräckligt att motiveringen för att anta åtgärden enbart utgörs av argument som berättigar åtgärdens sakinnehåll. Dessa argument måste även presenteras på ett sätt som inte är motsägelsefullt eller osammanhängande.

120. När en föreslagen åtgärd inte antas är det å andra sidan tillräckligt att skälen för att inte anta åtgärden väger tyngre än skälen för att anta den. Den eventuellt mycket stora variation av - och även ömsesidiga oförenlighet mellan sådana skäl medför att deras användbarhet vid domstolsprövning är synnerligen begränsad.

121. Med hänsyn till denna omständighet och till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som rådet förfogar över, drar jag följande slutsats: Även om domstolen skulle kunna pröva en detaljerad redogörelse av rådet av dess skäl för att inte anta ett förslag till antidumpningsförordning, påverkar inte den omständigheten att en sådan motivering inte gavs i förevarande fall beslutets giltighet. Motiveringen skulle sakna betydelse i en domstolsprövning såvida den inte utgjorde en sammanhängande motivering av en enda ståndpunkt, vilket inte kan krävas.

122. Vad gäller den information som berörda parter i praktiken har rätt till, är det tveksamt om deras vetskap skulle kompletteras om de fick tillgång till motiveringen för att anta ett förslag eller inte. Eurocotons ställning som representant för gemenskapsindustrin får antas medföra att det kan hålla sig informerat om skälen för medlemsstaternas respektive ståndpunkter, antingen direkt eller via sina nationella förbund. I detta fall verkar det som om sådan information fanns tillgänglig för utomstående kommentatorer och klagandena har inte i något skede anfört att de inte kunde försvara sin ståndpunkt därför att de inte kände till skälen för att beslutet inte antagits. De har konsekvent enbart åberopat den formella motiveringsskyldigheten.

123. Den motivering som delgavs berörda parter - att den enkla majoritet som krävdes för ett antagande av förslaget inte erhållits - var således enligt min mening lämplig i förhållande till beslutets natur och tillräcklig i förhållande till de föreliggande omständigheterna.

124. Det bör påpekas att förstainstansrätten intog en liknande ställning i målet Bic m.fl.

125. I det fallet hade sökandena ifrågasatt giltigheten av en rådsförordning om upphävande av antidumpningstull på den grunden att otillräcklig motivering hade getts för upphävandet. Kommissionen hade tidigare lagt fram två förslag om förlängning av tullen men "inget av [förslagen] fick dock den majoritet i rådet som krävs för att en förordning skall kunna antas". Rådet beslutade därför att upphäva den ursprungliga tullen för att hindra att den skulle fortsätta att vara i kraft i enlighet med sista meningen i artikel 11.2 i grundförordningen.

126. Förstainstansrätten fann i punkt 29 i sin dom att uttalandet ovan "tydligt [anger] anledningen till att kommissionens förslag att bibehålla de antidumpningstullar som infördes genom den första förordningen inte följdes av rådet, nämligen att det inte hade förelegat majoritet i rådet".

127. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att talan om ogiltigförklaring skall ogillas.

Skadeståndstalan

128. Eftersom den enda invändning om rättsstridighet som kvarstår inom ramen för skadeståndstalan är att motiveringen var otillräcklig kan inte heller yrkandet om skadestånd bifallas. I vilket fall som helst kan inte avsaknaden av motivering i sig utgöra grund för en skadeståndstalan.

Rättegångskostnader

129. I båda instanserna har Eurocoton yrkat att rådet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Vid förhandlingen inför domstolen har klagandenas ombud yrkat att även om överklagandet ogillas skall domstolen grunda sitt avgörande vad gäller rättegångskostnader på artikel 69.3 i domstolens rättegångsregler och besluta att vardera parten skall bära sin kostnad därför att förevarande ärende rör en viktig frågeställning och överklagandet var berättigat i syfte att ta ställning till denna.

130. Jag anser att överklagandet skall upptas till prövning eftersom förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i ett viktigt avseende, men att talan skall ogillas.

131. Således anser jag att sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-213/97 och att rådet skall ersätta rättegångskostnaderna i detta mål.

Förslag till avgörande

132. Jag anser således att domstolen skall

1) upphäva förstainstansrättens dom i mål T-213/97,

2) ogilla talan,

3) förplikta sökandena i mål T-213/97 att ersätta rättegångskostnaderna i det målet,

4) förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i detta mål.

Full & Egal Universal Law Academy