EUR-Lex -  62001CC0112 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Mischo föredraget den 30 maj 2002

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Vestre Landsret (Danmark) har begärt att domstolen skall tolka rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad tullkodexen) och kommissionens förordning (EEG) av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad tillämpningsförordningen).

2. Målet som har anhängiggjorts vid Vestre Landsret avser ett antal sändningar som har skickats med tillämpning av förfarandet för yttre gemenskapstransitering. Frågan i målet avser huruvida den danska tullmyndigheten som avgångskontoret lyder under kan kräva den huvudansvarige på den tullskuld som har uppkommit vid dessa transiteringar, även om myndigheterna inte underrättade den huvudansvarige före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades, om att försändelsen inte hade uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kunde fastställas.

I - Tillämpliga bestämmelser

3. I artikel 96.1a i tullkodexen föreskrivs följande:

"1. Den huvudansvarige är den ansvarige i fråga om förfarandet för extern gemenskapstransitering. Han skall vara ansvarig för

a) att varorna företes i oförändrat skick vid bestämmelsetullkontoret inom föreskriven tid och med vederbörlig hänsyn tagen till de åtgärder som tullmyndigheterna vidtagit för att säkerställa identifiering."

4. Enligt artikel 220.2b i tullkodexen gäller följande:

"2. Förutom i de fall som avses i artikel 217.1 andra och tredje stycket, skall bokföring i efterhand inte ske i följande fall:

...

b) Det rätta tullbeloppet har inte bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären kunde inte rimligen ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen."

5. Enligt artikel 221.3 i tullkodexen gäller följande:

"3. Underrättelse till den gäldenären skall inte ske senare än tre år efter den dag då tullskulden uppkom. Om till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas, får dock sådan underrättelse, så långt gällande bestämmelser medger, lämnas efter utgången av denna treårsperiod."

6. I artikel 233 i tullkodexen föreskrivs följande:

"Utan att det påverkar tillämpningen av gällande bestämmelser om preskription av en tullskuld och om de fall när en sådan skuld inte uppbärs på grund av att gäldenärens insolvens har fastställts på rättslig väg, skall en sådan tullskuld upphöra

a) genom betalning av tullbeloppet,

b) genom eftergift av tullbeloppet,

c) beträffande varor som deklarerats för ett tullförfarande som medför skyldighet att betala tull

- om tulldeklarationen förklaras ogiltig enligt artikel 66,

- om varorna innan de frigörs tas i beslag och samtidigt eller därefter förverkas, förstörs enligt tullmyndigheternas anvisningar, förstörs eller överlåts enligt artikel 182 eller förstörs eller oåterkalleligen förloras som en följd av deras egen beskaffenhet eller på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure,

d) om varor för vilka en tullskuld har uppstått enligt artikel 202 tas i beslag i samband med att de olagligen införs och samtidigt eller därefter förverkas.

I händelse av beslag eller förverkande skall tullskulden likväl med hänsyn till den strafflagstiftning som gäller för tullöverträdelser inte anses ha upphört, om tull enligt en medlemsstats strafflag utgör grund för fastställande av påföljd eller om förekomsten av en tullskuld utgör grund för att inleda straffrättsliga förfaranden."

7. Enligt artikel 378.1 i tillämpningsförordningen gäller följande:

"Om försändelsen inte har uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan fastställas och om inte inom den period som fastställs i artikel 379.2 bevis kan framläggas på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, skall denna överträdelse eller denna oegentlighet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 215 i kodexen, anses ha begåtts

- i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör,

eller

- i den medlemsstat som transiteringskontoret vid införselplatsen till gemenskapen tillhör, till vilket transiteringsintyg har ingetts."

8. I artikel 379 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

"1. Om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

2. Den underrättelse som avses i punkt 1 skall särskilt ange den tidsfrist inom vilken bevis kan framläggas på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, skall framläggas för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt. Den tidsfristen skall vara tre månader från dagen då den underrättelse som avses i punkt 1 lämnades. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen, skall den behöriga medlemsstaten vidta åtgärder för att driva in de tullar och andra avgifter som är tillämpliga. Om avgångskontoret inte ligger i den medlemsstaten skall avgångskontoret genast underrätta denna medlemsstat."

II - Omständigheter i målet

9. Mellan den 10 januari och den 9 juni 1994 mottog tull- och skattemyndigheten för Sønderborgs region (nedan kallad regionmyndigheten) från Europeiska gemenskapernas kommission fyra meddelanden med information avseende ömsesidig hjälp, i vilka det angavs att det i en rad konkreta fall hade konstaterats överträdelser eller oegentligheter vid transport av smör med ursprung i Tjeckiska republiken i samband med smörets transitering i EU. Det angavs närmare att det hade gjorts försök att genomföra sändningarna med hjälp av förfalskade T1-handlingar. Kommissionen uppmanade samtliga medlemsstater att "ägna särskild uppmärksamhet åt partier med smör från tredje land som transiteras inom gemenskapen" och att "utvidga systemet för tidig varning (nedan kallat STV) avseende känsliga varor, så att även leveranser av smör omfattas".

10. Mellan den 28 juni och den 19 oktober 1994 hänförde ett speditionsföretag med beteckningen SPKR 4 nr 3482 ApS (nedan kallat SPKR) 32 försändelser med smör från Tjeckiska republiken till förfarandet för extern gemenskapstransitering. Parterna är överens om att SPKR var i god tro, att det saknade kännedom om de överträdelser och oegentligheter som hade ägt rum och om innehållet i kommissionens meddelanden. Bestämmelsetullkontoren angavs i deklarationsformuläret T1 vara "Ravenna, Italien" och "Neapel, Italien".

11. Regionmyndigheten mottog exemplar nr 1 av T1-deklarationen samma dag som deklarationerna avseende gemenskapstransitering registrerades. I slutet av 1994 eller i början av 1995 mottog regionmyndigheten exemplar nr 5 av T1-deklarationen i retur. Regionmyndigheten registrerade inte exakt vilket datum nämnda exemplar nr 5 återsändes. Av nämnda deklarationer syntes framgå att de hade uppvisats för bestämmelsetullkontoret. STV-systemet hade inte tillämpats av avgångskontoret.

12. Kommissionen sände den 28 november 1994 telex via systemet för datoriserat nätverk (SCENT). Meddelandet var ställt till regionmyndigheten och innehöll uppgifter om att kommissionen kände till att det förekom oegentligheter eller överträdelser vid transitering av tjeckiskt smör, och en anmodan fick de danska tullmyndigheterna att undersöka ett visst antal sändningar, bland annat de sändningar som detta mål rör.

13. Genom skrivelse av den 6 december 1994 anmodades regionmyndigheten att omgående kontrollera sändningar med tjeckiskt smör på grundval av de fyra meddelandena från den 10 och den 13 januari, den 4 februari och den 9 juni 1994.

14. Genom skrivelse av den 30 december 1994 underrättade regionmyndigheten SPKR om att returexemplar avseende 6 av de 32 berörda sändningarna hade mottagits. Regionmyndigheten uppgav att den därmed ansåg att ärendena var avslutade.

15. Genom skrivelse av den 30 mars 1995 besvarade regionmyndigheten kommissionens förfrågan av den 28 november 1994 genom att konstatera att klaganden hade hänfört 32 sändningar till förfarandet för extern gemenskapstransitering, vilka motsvarade de av kommissionen misstänkta sändningarna av smör med ursprung i Tjeckien.

16. Kommissionen kontaktade därefter de italienska tullmyndigheterna för att kontrollera huruvida de exemplar nr 5 av de T1-deklarationer som SPKR hade ingett till nämnda myndigheter var korrekta.

17. I skrivelse av den 23 juni 1995 underrättade regionmyndigheten borgensmannen om att handläggningen avseende de 31 sändningarna inte var avslutad vid avgångskontoret. SPKR mottog samtidigt en kopia av detta meddelande. I juli 1996 identifierade regionmyndigheten den sista sändningen som är i fråga i förevarande mål. Denna försening berodde på att exemplar nr 2 av T1-deklarationen, med hjälp av vilken regionmyndigheten hade registrerat sändningen, hade ett annat nummer än exemplar nr 1.

18. Till följd av kontrollen av de exemplar som hade returnerats angav de italienska myndigheterna i skrivelser av den 29 och den 31 december 1995 (31 sändningar) och av den 10 augusti 1996 (den sista sändningen) att exemplar nr 5 av T1-deklarationen var förfalskad.

19. I skrivelser av den 6 februari 1996 (31 sändningar) och av den 6 december 1996 (den sista sändningen) informerades SPKR av regionmyndigheten om överträdelsen. Regionmyndigheten hade uppgivit för SPKR att det hade tre månader på sig att inkomma antingen med bevisning om att det inte förekommit några oegentligheter vid sändningarna, eller med bevisning avseende platsen där överträdelsen eller oegentligheterna hade ägt rum.

20. Vad gäller de sändningar för vilka platsen för överträdelserna eller oegentligheterna enligt de danska tullmyndigheterna inte hade bevisats inom den angivna tidsfristen, begärde nämnda myndigheter att SPKR skulle betala den tullskuld som uppstått. I skrivelser av den 28 november och av den 1 december 1997 fattade Told- og Skattestyrelsen slutliga administrativa beslut i ärendena.

21. SPKR ifrågasatte dessa beslut och väckte den 27 november 1998 talan om ogiltigförklaring vid Vestre Landsret.

22. Enligt den nationella domstolen är det oklart om den omständigheten att den danska tullmyndighetens underrättelse om tremånadersfristen gavs efter att elvamånadersfristen som föreskrivs i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen hade löpt ut, har någon rättslig betydelse för myndigheternas rätt att kräva betalning av tullskulden.

III - Tolkningsfrågorna

23. Mot bakgrund av dessa omständigheter och med hänsyn till den argumentation som parterna i målet vid den nationella domstolen har utvecklat, har denna domstol beslutat att förklara målet vilande och att hänskjuta följande frågor till domstolen:

"1) Skall bestämmelserna i rådets förordning nr 2913/92 (tullkodexen) och i kommissionens förordning nr 2454/93 (tillämpningsförordningen), särskilt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, tolkas på så sätt att avgångskontoret inte av den huvudansvarige kan kräva betalning av en tullskuld som har uppstått genom en överträdelse eller oegentlighet i samband med en extern gemenskapstransitering, om den huvudansvarige inte före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades har erhållit den underrättelse som anges i artikel 379 i tillämpningsförordningen?

2) Har det någon betydelse för svaret på första frågan att avgångskontoret inte har följt ett administrativt förfarande som fastslagits av Tullkodexkommittén avseende informationsöverföring (STV), eller att tullmyndigheten vid avgångskontoret kan göras ansvarig för att underrättelsen inte har skett i tid?"

IV - Bedömning

Den första tolkningsfrågan

24. Den nationella domstolen har genom sin första tolkningsfråga i huvudsak begärt att få veta vad som blir följden av att tullmyndigheten överskrider tidsfristen på elva månader som föreskrivs i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen. Avgångskontoret är skyldigt att inom denna frist underrätta den som är huvudansvarig om att sändningen inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och att platsen där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas.

25. Det finns två motstridande uppfattningar i denna fråga.

26. Å ena sidan anser SPKR att tidsfristen på elva månader är preskriberande. Härav följer enligt SPKR att avgångskontoret inte längre kan tillämpa bestämmelserna avseende bevisbördan som föreskrivs i artikel 378 jämförd med artikel 379 i tillämpningsförordningen. Avgångskontoret kan följaktligen endast göra de ifrågavarande rättigheterna gällande om det visar sig att sändningen har övergått i fri konsumtion i Danmark utan att tullar och andra avgifter har betalats.

27. Å andra sidan har de regeringar som yttrat sig och kommissionen hävdat att ändamålet med tidsfristen på elva månader endast är att garantera att myndigheterna omgående och enhetligt tillämpar bestämmelserna för indrivning av tullskulden. Underlåtenheten att iaktta tidsfristen kan alltså i sig inte hindra att tullskulden drivs in i efterhand.

28. Inledningsvis skall jag undersöka bestämmelsen som avser den omtvistade tidsfristen, det vill säga artikel 379.1 i tillämpningsförordningen. Bestämmelsen är utformad på följande sätt:

"Om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades."

29. SPKR har hänvisat till den danska, den engelska, den tyska och den franska versionen av denna bestämmelse och gjort bedömningen att avfattningen av denna bekräftar antagandet att tidsfristen på elva månader är preskriberande.

30. Jag är emellertid i likhet med den tyska regeringen och kommissionen av den uppfattningen att bestämmelsens avfattning inte ger utrymme för en sådan slutsats.

31. Vid en första anblick kan man förvisso få uppfattningen att formuleringen "i varje fall före" som bland annat förekommer i den tyska, den engelska, den danska och den franska versionen av ifrågavarande bestämmelse, innebär att det efter den elfte månaden "är för sent" att underrätta den huvudansvarige.

32. Formuleringen "i varje fall före" kan svårligen tolkas som "helst" eller "om möjligt".

33. Å andra sidan skall det erkännas att det inte på något ställe i texten nämns något om vilka följder ett överskridande av denna tidsfrist skulle kunna få.

34. Det är alltså lämpligt att undersöka sammanhanget i den omtvistade bestämmelsen i enlighet med vad regeringarna som har yttrat sig och kommissionen har föreslagit.

35. Dessa regeringar och kommissionen har särskilt uppmärksammat att om SPKR:s uppfattning följdes skulle artikel 221.3 och artikel 233 i tullkodexen ges ett ändamål som skulle leda till att tullskulden upphörde. Något sådant ändamål finns inte i tullkodexen.

36. Denna invändning synes enligt min mening vara korrekt.

37. I de ovan citerade artiklarna 221.3 och 233 i tullkodexen, som innehåller särskilda regler för tullskuldens upphörande, anges nämligen inte överskridandet av elvamånadersfristen som ett skäl för att denna skuld skall upphöra att gälla.

38. Enligt dessa bestämmelsers avfattning men också enligt deras andemening kan det däremot fastställas att de innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för att låta en tullskuld upphöra. Enligt kommissionen bygger avfattningen och andemeningen på ett jämviktsförhållande mellan å ena sidan önskan att skydda gemenskapens resurser och å andra sidan önskan att skydda tullombud och transportörer.

39. Vidare medför normhierarkin att bestämmelserna i tillämpningsförordningen måste tolkas i enlighet med tullkodexen, något som den tyska regeringen och kommissionen med rätta har påpekat.

40. Av detta följer att något skäl för tullskuldens upphörande som inte förekommer också i de aktuella bestämmelserna i tullkodexen inte kan utläsas ur artikel 379.1 i tillämpningsförordningen.

41. SPKR har emellertid bestridit att dess uppfattning skulle leda till att ytterligare ett skäl för tullskuldens upphörande fogas till de övriga skäl som anges i de ovannämnda bestämmelserna i tullkodexen.

42. SPKR har nämligen förklarat att det "inte har hävdat att myndigheternas möjlighet att underrätta en huvudansvarig om en tullskuld skulle försvinna enbart på grund av att elvamånadersfristen överskrids. Rättsverkan av att elvamånadersfristen inte iakttas är endast att bevisbörderegeln i artikel 378 i tillämpningsförordningen inte kan tillämpas. Kan myndigheterna visa att det har förekommit oegentligheter och var dessa har ägt rum har tullmyndigheten rätt att driva in tullen".

43. Detta argument övertygar emellertid inte.

44. Underrättelsen enligt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen görs nämligen just på grund av att platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte har fastställts. Att under dessa omständigheter villkora tullindrivningen av att tullmyndigheterna i avgångslandet visar på vilken plats oegentligheterna har ägt rum, såsom SPKR har föreslagit, medför att det blir praktiskt omöjligt att driva in tullen i fråga. Därmed kommer i realiteten ett skäl för tullskuldens upphörande att fogas till de skäl som redan finns i tullkodexen.

45. För övrigt leder villkoret som SPKR föreslagit till att det införs en hittills obefintlig bevisbörda för tullmyndigheten i artikel 378.1 i tillämpningsförordningen.

46. Denna bestämmelse ger nämligen en behörighet med beaktande av objektiva kriterier (den medlemsstat som avgångskontoret tillhör eller den medlemsstat som transiteringskontoret vid införselplatsen till gemenskapen tillhör, till vilket ett transiteringsintyg har ingetts) med möjlighet för den huvudansvarige att bevisa att transiteringen har genomförts rättsenligt, eller visa var platsen för överträdelsen eller oegentligheten faktiskt är belägen. Bestämmelsen innehåller emellertid inte några sådana beviskrav som SPKR vill ålägga tullmyndigheten.

47. SPKR har vidare tillagt att för det fall det likväl kan anses att det finns en konflikt - något som det har bestridit - mellan bestämmelserna i tullkodexen å ena sidan och bestämmelserna i tillämpningsförordningen å andra sidan, följer det av principen om lex specialis att bestämmelserna i artikel 379.1 jämförda med bestämmelserna i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen måste ges företräde framför tullkodexen.

48. I detta avseende räcker det emellertid att som jag redan har gjort, konstatera att enligt principen om normhierarki måste tillämpningsförordningen tolkas i enlighet med tullkodexen. Enligt denna princip går det alltså inte att intolka särskilda regler i tillämpningsförordningen som strider mot bestämmelserna i tullkodexen.

49. Till stöd för sin uppfattning att elvamånadersfristen som föreskrivs i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen är preskriberande har SPKR även hävdat att tidsfristen syftar till att skydda den huvudansvariges intressen.

50. Om den huvudansvarige underrättas om oegentligheter skall denne enligt SPKR, i enlighet med den allmänna principen om ett kontradiktoriskt förfarande, ges möjlighet att bevisa att något ansvar inte har uppkommit för honom. Ju längre tiden går desto svårare blir det att rekonstruera händelseförloppen.

51. Även om jag håller med SPKR om att den huvudansvarige faktiskt har ett intresse av att så snart som möjligt erhålla underrättelser om möjliga oegentligheter, anser jag emellertid inte att enbart detta intresse i sig leder till slutsatsen att myndigheternas rätt att driva in tullen i fråga upphör i och med att elvamånadersfristen överskrids.

52. Jag ansluter mig nämligen i denna fråga till kommissionens förklaringar att "ett överskridande av elvamånadersfristen har endast begränsade följdverkningar för den huvudansvarige. Denne kan till exempel inom preskriptionstiden på tre år visa att förfarandet för gemenskapstransitering har skett rättsenligt genom att sändningen har uppvisats vid bestämmelsekontoret. Under normala förhållanden kan den huvudansvarige utan svårigheter försäkra sig om att sändningen har uppvisats vid bestämmelsekontoret. Har den huvudansvarige anförtrott gemenskapstransiteringen till en utomstående kan denne förse den huvudansvarige med bevis för att förfarandet har skett rättsenligt. Den huvudansvarige kan begära att dennes medkontrahenter skall lämna en kopia på beviset att transiteringsförfarandet har skett rättsenligt för att därigenom kunna visa under preskriptionstiden att detta förfarande har avslutats".

53. Enbart intresset i sig av att i bevishänseende så snabbt som möjligt erhålla en underrättelse om oegentligheter förefaller mig alltså inte kunna kullkasta slutsatsen som underförstått, men med nödvändighet måste dras av artikel 221.3 och artikel 233 i tullkodexen, nämligen att ett överskridande av elvamånadersfristen inte leder till att tullskulden upphör.

54. Denna slutsats framstår för mig som så mycket mer befogad i förevarande fall som rör förfalskning av dokument.

55. Som den danska regeringen har förklarat för oss gäller nämligen att "under antagandet att någon till exempel försöker avsluta ett transiteringsförfarande genom att returnera exemplar av tullhandlingar till avgångskontoret, och dessa dokument är ämnade för retur och har försetts med förfalskade stämplar, kommer avgångskontoret a priori att anse att transiteringsförfarandet har avslutats rättsenligt vid bestämmelsekontoret.

Till exempel har de sändningar som är i fråga i målet vid den nationella domstolen till exempel påbörjats under tidsperioden mellan januari och juni 1994. Tullmyndigheten vid avgångskontoret kunde emellertid inte slutgiltigt kontrollera äktheten av alla de returnerade exemplaren förrän i december 1995 och i augusti 1996, eftersom det visade sig att de returnerade exemplaren var förfalskade ... .

Det beror helt och hållet på slumpen om avgångskontoret i en sådan situation upptäcker förfalskningen före utgången av elvamånadersfristen. Ju bättre förfalskningen är desto längre tid tar det innan bedrägeriet upptäcks av tullmyndigheten".

56. Jag kan följaktligen endast ansluta mig till kommissionens anmärkning att "[d]et faktum att förfalskningen inte upptäcktes förrän efter utgången av elvamånadersfristen beror inte nödvändigtvis på en omständighet som kan skyllas på tullmyndigheten. Om det godtogs att den huvudansvarige undantas från sin skyldighet att betala skulden på grund av att elvamånadersfristen har överskridits skulle detta utgöra en betydande förändring av de skyldigheter som åligger honom. Denna rättsuppfattning skulle innebära att den huvudansvarige i många ärenden där det förekommer förfalskade transiteringshandlingar inte skulle kunna kräva betalning av den tullskuld som uppkommit. En sådan rättsuppfattning vore skadlig för bekämpningen av bedrägerier och skyddet för gemenskapernas egna medel".

57. Även om ett överskridande av elvamånadersfristen alltså inte hindrar att tullskulden drivs in blir frågan icke desto mindre vilken inverkan ett överskridande av denna tidsfrist får. Det måste nämligen finnas någon mening med fristen, annars skulle den inte ha tagits in i tillämpningsförordningen.

58. De regeringar som har yttrat sig anser tillsammans med kommissionen att syftet med fristen är att garantera att de behöriga administrativa myndigheterna snabbt och enhetligt tillämpar bestämmelserna som rör indrivningen av tullskulden.

59. Den danska och den franska regeringen har i denna fråga mycket klarsynt hänvisat till domen av den 26 november 1998 i målet Covita och domen i det ovannämnda målet De Haan. I den senaste av dessa domar fann domstolen att:

"... tullmyndigheternas underlåtenhet att, vid uppbörd i efterhand av tullar, iaktta de frister som fastställts i artiklarna 3 och 5 i förordning nr 1854/89 inte medför att dessa myndigheters rätt att uppbära avgiften upphör, förutsatt att uppbörden sker inom den frist på tre år som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79. Det enda syftet med dessa frister är nämligen att säkerställa att den tekniska hanteringen av förvaltningsmyndigheternas bokföring av import- och exporttullar sker snabbt och på ett enhetligt sätt. Tullmyndigheternas underlåtenhet att iaktta dessa frister kan medföra att den berörda medlemsstaten måste betala dröjsmålsränta till gemenskaperna, eftersom dessa belopp utgör gemenskapens egna medel. Detta innebär emellertid inte att tullskulden inte kan drivas in eller att dessa myndigheter förlorar rätten att uppbära tull i efterhand.

Det förhåller sig på samma sätt beträffande den tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning nr 1854/89. Även om tullmyndigheterna i det aktuella fallet inte skulle ha underrättat den huvudansvarige om tullbeloppet så snart detta faktiskt bokförts, vilket inte framgår av handlingarna i målet, utgör inte detta åsidosättande av bestämmelserna i artikel 6.1 i sig hinder för att uppbära utestående tullar, såvitt uppbörden sker med iakttagande av treårsfristen som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79."

60. Även om det i förevarande mål är fråga om fristen för att beakta tullbeloppens storlek framstår domstolens bestämning av egenskaperna hos denna frist för mig som giltig även när det gäller den elvamånadersfrist som är i fråga i detta mål.

61. Syftet med artiklarna 378 och 379 i tillämpningsförordningen är att ge den huvudansvarige en sista chans att visa att det inte har förekommit några oegentligheter eller att bevisa att dessa oegentligheter ägde rum på en plats som inte ligger i avgångsmedlemsstaten.

62. Intresset av att utnyttja gemenskapernas egna medel effektivt medför emellertid att denna bevisning måste läggas fram så snart som möjligt. Ju senare den huvudansvarige underrättas om oegentligheterna desto senare löper nämligen tremånadersfristen i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen ut. Därmed fördröjs också indrivningen av tullen i fråga och samtidigt försenas tillgängligheten till de egna medlen.

63. För mig framstår det alltså som om elvamånadersfristen har stor betydelse för hela detta system, inte till förmån för den huvudansvariges intresse utan för intresset av en effektiv indrivning av tull och slutligen av en snabb tillgänglighet till gemenskapernas egna medel.

64. Överskrids denna tidsfrist inverkar detta alltså inte på möjligheten att driva in den huvudansvariges tullskuld, men det kan i förevarande fall innebära att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina gemenskapsrättsliga skyldigheter.

65. När jag kommit så långt i mitt resonemang vill jag än en gång hänvisa till domen av den 21 oktober 1999 i målet Lensing & Brockhausen. I detta mål prövade domstolen tremånadersfristen i dess nuvarande utformning i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen.

66. Domstolen fann i fråga om denna tidsfrist att "... den medlemsstat som avgångskontoret tillhör är behörig att uppbära importtullarna endast om nämnda medlemsstat har underrättat den huvudansvarige om att han inom tre månader kan framlägga bevis för på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks och detta bevis inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen".

67. Jag kan emellertid inte annat än ansluta mig till den danska och den franska regeringens, tillika kommissionens linje att elvamånadersfristen som föreskrivs i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen å ena sidan, och tremånadersfristen enligt artikel 379.2 i tillämpningsförordningen så som den tolkats av domstolen i domen i det ovannämnda målet Lensing & Brockhausen å andra sidan är av annan karaktär.

68. Som kommissionen har förklarat har nämligen "möjligheten enligt andra punkten att inkomma med bevisning föreskrivits i den huvudansvariges intresse medan det huvudsakliga ändamålet med elvamånadersfristen är att påskynda indrivningen av en eventuell tullskuld".

69. Av detta följer att ett överskridande av tremånadersfristen enligt artikel 379.2 i tillämpningsförordningen inte heller leder till att tullskulden upphör.

70. Kommissionen har nämligen på goda grunder anfört att "enbart den omständigheten att den huvudansvarige inte, [i enlighet med artikel 379.2 i tillämpningsförordningen, har givits möjlighet att inkomma med bevisning] medför inte att tullskulden upphör. Tullmyndigheten kan med hänsyn till omständigheterna när som helst bevilja den huvudansvarige en tremånadersfrist inom vilken den som är skyldig att betala tullskulden kan förebringa nödvändig bevisning".

71. Om tremånadersfristen överskrids och detta inte leder till att tullskulden upphör trots att fristen har införts i den huvudansvariges intresse, kan jag följaktligen inte se varför ett överskridande av elvamånadersfristen skulle få sådana konsekvenser, då den ju inte är av samma karaktär.

72. Jag föreslår mot bakgrund av samtliga dessa skäl att den nationella domstolen skall erhålla följande svar. Bestämmelserna i tullkodexen och tillämpningsförordningen, i synnerhet artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, skall tolkas så att en tullskuld som uppkommer vid en överträdelse eller genom oegentligheter som skett inom ramen för förfarandet för extern gemenskapstransitering, kan drivas in av avgångskontoret hos den huvudansvarige även om denne inte har underrättats enligt artikel 379 i tillämpningsförordningen före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

Den andra tolkningsfrågan

73. Den nationella domstolen har med sin andra tolkningsfråga begärt att få veta huruvida den omständigheten att avgångskontoret inte har följt ett administrativt förfarande som fastslagits av Tullkodexkommittén avseende informationsöverföring, nämligen STV, eller den omständigheten att tullmyndigheten vid avgångskontoret kan ställas till svars för att underrättelsen inte har skett i tid, har någon betydelse för hur den första frågan skall besvaras.

74. Jag anser i likhet både med de regeringar som har yttrat sig och med kommissionen att denna fråga skall besvaras nekande.

75. Det framgår nämligen av prövningen av den första frågan att överskridandet av elvamånadersfristen inte påverkar den huvudansvariges skyldighet att betala tullskulden. Anledningen till att fristen överskridits är alltså inte relevant.

76. Denna anledning kan på sin höjd få betydelse när det gäller att avgöra om medlemsstaten har åsidosatt sina gemenskapsrättsliga skyldigheter. Denna fråga inverkar emellertid inte på vad som skall hända med tullskulden och inte heller vad som skall hända med den huvudansvariges skyldigheter avseende denna skuld.

77. Den franska regeringen och kommissionen har dessutom hänvisat till domen av den 23 mars 2000 i målet Met-Trans och Sagpol, i vilken domstolen fann att det inte går att avvika från den ettårsfrist som föreskrivits i lag till förmån för en snävare tidsfrist genom en administrativ överenskommelse mellan medlemsstaterna, vilken saknar rättslig betydelse. Enligt min mening har de på goda grunder påpekat att STV har upprättats för organiseringen av kontakterna mellan medlemsstaternas tullförvaltningar, och att STV följaktligen inte ger enskilda någon rättighet eller några skyldigheter, och därmed kan de alltså inte väcka talan genom att åberopa ett åsidosättande.

78. Jag föreslår därför att den nationella domstolens fråga skall besvaras med att den omständigheten att avgångskontoret inte har följt ett administrativt förfarande som fastslagits av Tullkodexkommittén avseende informationsöverföring, nämligen STV, eller att tullmyndigheten vid avgångskontoret kan göras ansvarig för att underrättelsen inte har skett i tid, saknar betydelse för hur den första frågan skall besvaras.

V - Förslag till avgörande

79. Med beaktande av vad som anförts ovan anser jag att frågorna som ställts av Vestre Landsret skall besvaras på följande sätt:

- Bestämmelserna i rådets förordning nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, särskilt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, skall tolkas på så sätt att avgångskontoret av den huvudansvarige kan kräva betalning av en tullskuld som har uppstått genom en överträdelse eller oegentlighet i samband med en extern gemenskapstransitering, även om den huvudansvarige inte före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades har erhållit den underrättelse som anges i artikel 379 i tillämpningsförordningen.

- Det saknar betydelse för svaret på första frågan att avgångskontoret inte har följt ett administrativt förfarande som fastslagits av Tullkodexkommittén avseende informationsöverföring (systemet för tidig varning), och att tullmyndigheten vid avgångskontoret kan göras ansvarig för att underrättelsen inte har skett i tid.

Full & Egal Universal Law Academy