EUR-Lex -  62001CC0125 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Mischo föredraget den 24 september 2002

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens har antagits med stöd av artikel 100 i EG-fördraget (nu artikel 94 EG) och syftar enligt domstolens fasta rättspraxis till att garantera arbetstagarna ett minimiskydd vid arbetsgivarens insolvens (se särskilt domen av den 14 juli 1998 i mål C-125/97, Regeling, REG 1998, s. I-4493, punkt 3).

2. Direktivet kräver tillnärmning i varierande omfattning. På vissa punkter är direktivet väldigt detaljerat, såsom definitionen av insolvens eller de arbetstagarkategorier som medlemsstaterna i undantagsfall kan utesluta från direktivets tillämpningsområde. På andra punkter är det inte alls lika detaljerat. Till exempel avser det inte att beröra medlemsstaternas nationella lagar beträffande definitionen av i synnerhet termerna "arbetstagare", "arbetsgivare" och "lön". Medlemsstaterna ges också möjlighet att föreskriva att garantin inte skall gälla för bidrag enligt såväl nationella författningsreglerade socialförsäkringssystem som andra kompletterande socialförsäkringssystem.

3. Beträffande själva målsättningen med direktivet, det vill säga skyldigheten för den garantiinstitution som föreskrivs att inträda i den insolvente arbetsgivarens ställe och garantera att arbetstagaren får ut sin lön, anges följande. I artikel 4 i direktivet föreskrivs att garantiinstitutionen skall betala ut ett minimibelopp. Samtidigt får medlemsstaterna välja att begränsa garantiinstitutionernas betalningsansvar. Minimibeloppet fastställs således med reservation för medlemsstaternas möjlighet att fastställa en övre gräns för betalningsansvaret på grund av arbetstagarnas utestående fordringar för att undvika utbetalning av belopp som går utöver de sociala målen med direktivet. Den tidsperiod för vilken garantiinstitutionen skall betala löner som arbetsgivaren inte har betalat avgör minimibeloppets storlek.

4. Denna begränsade ambitionsnivå hos gemenskapslagstiftaren upprepas i artikel 9 i direktivet, enligt vilken "[d]etta direktiv [inte] skall ... påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa och utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna".

5. När det gäller sättet på vilket garantiinstitutionerna skall fullgöra sina uppgifter är direktivet inte alltför utförligt. I artikel 5 i direktivet har man nämligen endast angett följande:

"Medlemsstaterna skall införa detaljerade bestämmelser för garantiinstitutionernas organisation, finansiering och verksamhet, i överensstämmelse med framför allt följande principer:

a) Institutionernas tillgångar skall vara fristående från arbetsgivarnas driftskapital och skall inte vara tillgängliga vid ett insolvensförfarande.

b) Arbetsgivarna skall bidra till institutionernas finansiering om den inte fullgörs helt av offentliga myndigheter.

c) Institutionernas ansvar skall bestå oberoende av om förpliktelserna att bidra till finansieringen har uppfyllts eller inte."

6. Vid närmare eftertanke är detta inget märkvärdigt. I artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG) föreskrivs nämligen att "[e]tt direktiv skall med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet".

7. Det är precis vad gemenskapslagstiftaren har gjort i förevarande fall. Direktivet anger nämligen det resultat som skall uppnås, det vill säga att en garantiinstitution skall inträda i den insolvente arbetsgivarens ställe för att säkerställa att arbetstagarna åtnjuter ett i förväg fastställt minimiskydd vad gäller löneutbetalningar, samtidigt som det överlåter åt medlemsstaterna att bestämma garantiinstitutionernas organisation, finansiering och verksamhet i överensstämmelse med de principer som uppställs i artikel 5 i direktivet.

8. Även om det område som på så sätt lämnats fritt åt medlemsstaterna att bestämma över förefaller vara väldigt omfattande, kvarstår trots allt det tvingande kravet på att uppnå ett visst resultat, det vill säga att arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde verkligen kommer i åtnjutande av det minimiskydd som föreskrivs.

9. Eftersom medlemsstaterna saknar handlingsutrymme när det gäller resultatet, är samtliga organisationsformer eller verksamheter hos en garantiinstitution som hindrar att detta uppnås otillåtna.

10. Ett utbetalande organ - som med avseende på alla dem som bidrar till dess finansiering följaktligen ansvarar för att verksamheten fungerar - kan omöjligen fullgöra sina uppgifter utan att utfärda tydliga och bindande regler som arbetstagarna måste iaktta om de vill göra gällande sin rätt till betalning, som annars förfaller.

11. Garantiinstitutionen är tvungen att utfärda tydliga bestämmelser. Ett förfarande för ansökan om utbetalning, en metod för att utröna huruvida anspråken är välgrundade och en metod för utbetalning av medel till mottagarna när dessa väl har identifierats och storleken på deras utestående fordringar har fastställts måste också inrättas.

12. Det säger sig självt att medlemsstaterna inte inom ramen för denna nödvändiga regleringsbefogenhet, får utfärda regler som går stick i stäv med direktivets bestämmelser om när garantin skall inträda, vilka som skall omfattas av garantin och storleken på det belopp som skall garanteras.

13. Det verkligt stora problemet när det gäller förenligheten med direktivets krav på att införa bestämmelser för garantiinstitutionernas verksamhet uppstår i förhållande till sådana regler som inte är direkt oförenliga med någon bestämmelse i direktivet, men som, om de åsidosätts, leder till att garantin inte utgår. En arbetstagare mister därmed det minimiskydd som han har rätt till enligt direktivet.

14. Den aktuella bestämmelsen förefaller berättigad med hänsyn dels till att garantiinstitutionen måste fungera effektivt, dels till att den har antagits med stöd av det handlingsutrymme som gemenskapslagstiftaren har givit medlemsstaterna vad gäller förvaltningen. Därför gäller det att avgöra om den mot bakgrund av de krav som uppställs i direktivet skall anses vara tillåten eller om den i stället skall anses åsidosätta direktivet för att den utan godtagbara skäl leder till att en arbetstagare mister det minimiskydd som den har rätt till enligt direktivet, vilket i så fall innebär att den inte får tillämpas av den nationella domstolen.

15. Det är denna problematik som Sozialgericht Leipzig (Tyskland) har ställts inför i en tvist mellan Peter Pflücke och Bundesanstalt für Arbeit (nedan kallad Bundesanstalt), som ansvarar för den i direktivet föreskrivna lönegarantin i Tyskland.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16. Peter Pflücke var fram till den 30 juni 1997, då hans uppsägning trädde i kraft, anställd i ett bolag vars verksamhet upphörde den 31 december 1997. Den 2 januari 1998 inleddes ett konkursförfarande mot bolaget.

17. Peter Pflücke anser sig ha en utestående lönefordran mot sin tidigare arbetsgivare för juni månad 1997 på 3 502,80 DEM före skatt. Den 2 februari 1998 framställde han sin fordran vid konkursdomstolen.

18. Konkursförvaltaren bestred inledningsvis denna fordran för att slutligen, sedan Arbeitsgericht München (Tyskland) som Peter Pflücke hade vänt sig till meddelat tredskodom mot honom, godta den, först delvis i ett skriftlig intyg av den 10 mars 1999 ställd till den berörda personen, och därefter till fullo i en skrivelse av den 11 maj 1999.

19. Den 9 april 1999 översände Peter Pflücke nämnda intyg till Bundesanstalt innan han, den 9 (eller den 17 - begäran om förhandsavgörande är otydlig på den punkten) juni 1999, uttryckligen ansökte om betalning enligt garantin för en utestående lönefordran på grund av arbetsgivarens konkurs med stöd av artikel 141 b i Arbeitsförderungsgesetz (den tyska lagen om främjande av sysselsättning), vilken har följande lydelse:

"(1) En arbetstagare har rätt till betalning enligt garantin, om han har fordringar som gäller lön för de tre sista månaderna av ett anställningsavtal närmast före den dag då konkursförfarandet i arbetsgivarens konkurs inleddes."

20. Genom beslut av den 14 juli 1999 avslogs denna ansökan.

21. Bundesanstalt grundade sitt avslagsbeslut på att ansökan inte hade framställts i tid. I det avseendet stödde sig Bundesanstalt på artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz, som har följande lydelse:

"Betalning enligt garantin beviljas efter ansökan av behörig Arbeitsamt. En ansökan skall framställas inom två månader efter det att konkursförfarandet inleddes. Efter fristens utgång utgår ändå betalning enligt garantin om förseningen inte beror på arbetstagaren och ansökan framställs inom två månader efter det att hindret har avlägsnats. Om arbetstagaren inte visar att han har bevakat sina rättigheter tillräckligt skyndsamt, skall förseningen anses bero på honom."

22. Av denna lydelse har Bundesanstalt slutit sig till att preskriptionsfristen sträckte sig från den 3 januari till den 2 mars 1998. Peter Pflückes ansökan framställdes långt efter det att tidsfristen hade löpt ut. Någon möjlighet att förlänga denna fanns inte med hänsyn till att Peter Pflücke hade framställt en lönefordran vid konkursdomstolen i februari 1998, vilket visar att han vid den tidpunkten kände till att hans tidigare arbetsgivare var insolvent.

23. Sozialgericht, som skall pröva den talan som Peter Pflücke har väckt då hans överklagande av ovannämnda avslagsbeslut ogillats, har ifrågasatt huruvida tillämpningen av artikel 141 e i Arbeitsförderungsgesetz leder till att Peter Pflücke, då direktivet inte alls ger medlemsstaterna någon möjlighet att införa en preskriptionsfrist, går miste om det minimiskydd som han har rätt till enligt direktivet. Om svaret är jakande vill den nationella domstolen även veta om den är skyldig att underlåta att tillämpa denna bestämmelse i sin nationella lagstiftning.

24. Den nationella domstolen har således genom beslut, som inkom till domstolens kansli den 19 mars 2001 och som registrerats som ärende C-125/01, ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Är det förenligt med artikel 9 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens att i nationell rätt föreskriva en preskriptionsfrist för arbetstagares ansökningar om att få utestående lönefordringar betalda av en garantiinstitution?

2) Utgör en sådan preskriptionsfrist en bestämmelse som är gynnsammare för arbetstagaren i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 80/987/EEG?

3) Är den nationella domstolen mot bakgrund av domstolens rättspraxis skyldig att underlåta att tillämpa bestämmelsen om preskriptionsfristen?"

25. Den tyska regeringen, den danska regeringen, den finska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

26. Innan jag prövar dessa frågar skall jag, såsom kommissionen har framhållit slå fast att artikel 9 i direktivet, vilken det hänvisas till i de två första frågorna, inte är relevant. Införandet av en preskriptionsfrist som kan drabba en arbetstagare som ansöker om betalning hos garantiinstitutionen skall naturligtvis inte anses vara gynnsammare för löntagarna än vad som föreskrivs i direktivet. Med beaktande av skälen för begäran om förhandsavgörande verkar det som om den nationella domstolen egentligen söker utröna huruvida den tyska lagstiftaren kunde införa en preskriptionsfrist, trots att direktivet inte alls tar upp frågan, utan att underlåta att ge arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde det minimiskydd som avses i direktivet.

27. Jag kommer därför att följa kommissionens förslag och omformulera de två första frågorna till en.

28. I det syftet verkar följande lydelse vara den som bäst överensstämmer med den nationella domstolens frågor: Skall direktiv 80/987 tolkas på så sätt att det utgör hinder för att tillämpa en preskriptionsfrist, såsom den som föreskrivs i artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz, för att göra gällande rättigheter som omfattas av direktivets tillämpningsområde?

De två första frågorna

29. För att besvara dessa frågor skall jag i likhet med kommissionen, vars yttrande - vilket jag till stor del kommer att följa - förefaller både tydligt och fullständigt i den meningen att det behandlar samtliga aspekter i den problematik som Sozialgericht har berört, börja med att visa att enbart det förhållandet att direktivet inte innehåller några föreskrifter om införandet av en preskriptionsfrist inte innebär att en sådan frist skulle vara otillåten.

30. Beträffande direktiv har medlemsstaterna för det första, såsom redan har anförts, per definition möjlighet att välja medel för att uppnå det föreskrivna resultatet. Inrättandet av ett förfarande som måste iakttas för att garantiinstitutionen skall betala utestående lönefordringar ingår definitivt bland dessa medel.

31. Det är för övrigt nödvändigt att inrätta ett förfarande, för utan ett sådant vore det nämligen omöjligt att verkställa den garanti som föreskrivs i direktivet.

32. För det andra ger artikel 5 i direktivet (se punkt 5 ovan), om det skulle behövas, tillräckligt rättsligt stöd för att medlemsstaterna skall kunna införa handläggningsregler som är bindande för de arbetstagare som kan göra anspråk på betalning enligt garantin.

33. Inte heller skall det, såsom den nationella domstolen tycks göra, anses att införandet av en preskriptionsfrist i sig skulle strida mot gemenskapslagstiftarens vilja, såsom den har uttryckts i domstolens rättspraxis, att garantera arbetstagarna ett minimiskydd vid arbetsgivarens insolvens av den anledningen att en sådan frist med nödvändighet leder till att vissa arbetstagare som försummar fristen inte kommer i åtnjutande av den garanti som avses i direktivet.

34. Minimiskyddet avser nämligen det belopp som löntagaren kan göra anspråk på och kan inte uppfattas som en ovillkorlig rätt till ersättning. Artikel 10 i direktivet, som ger medlemsstaterna rätt att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra missbruk, vittnar för övrigt om detta.

35. Efter dessa nödvändiga klargöranden skall jag i likhet med den danska regeringen och kommissionen först erinra om domen av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, i vilken domstolen fastställde följande:

"I avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser på detta område tillkommer det därför varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa rättegångsreglerna för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för de enskilda genom gemenskapsrättens direkta effekt, varvid förutsätts att dessa regler inte får vara mindre gynnsamma än de som gäller för liknande talan av nationell karaktär.

...

Det kan endast förhålla sig på annat sätt om dessa rättegångsregler och frister i praktiken skulle omöjliggöra utövandet av de rättigheter som det åligger de nationella domstolarna att skydda."

36. Denna möjlighet som domen i det ovannämnda målet Rewe tillerkänner och som vanligtvis kallas processuell autonomi omfattar naturligtvis fastställandet av frister som måste iakttas av den som vill göra gällande sina gemenskapsrättsliga rättigheter inför de nationella myndigheterna.

37. Detta bekräftas, om det skulle behövas, i domen av den 22 februari 2001 i de förenade målen C-52/99 och C-53/99, Camarotto och Vignone (REG 2001, s. I-1395), punkt 28, i vilken följande påpekas:

"Domstolen har i fast rättspraxis slagit fast att det är förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga tidsfrister för att väcka talan (se domar av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, REG 1976, s. 1989, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261, och i mål 45/76, Comet, REG 1976, s. 2043, punkterna 17-18, samt av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 5, s. 149)."

38. Detta principiella godkännande av preskriptionsfrister ger dock ingen vägledning när det gäller tillåtligheten av en viss preskriptionsfrist, såsom den som den nationella domstolen förhört sig om.

39. För att kunna fastställa om den är tillåten måste man nämligen undersöka huruvida den uppfyller de gemenskapsrättsliga krav som fastslagits i domstolens rättspraxis.

40. Jag skall därför börja med att pröva huruvida den ifrågavarande fristen fyller någon funktion. Det är i det avseendet naturligtvis önskvärt att garantiinstitutionen snabbt löser problemen med utestående lönefordringar på grund av ett bolags insolvens.

41. Förutom att denna skyndsamhet ligger i arbetstagarnas eget intresse måste man medge att en ansökan om utbetalning som framställs månader eller år efter det att bolaget blev insolvent i de allra flesta fall ställer till allvarliga problem för garantiinstitutionen.

42. En bolagskonkurs leder såsom den tyska, den danska och den finländska regeringen har hävdat ofta till att bolagets historik utplånas i den meningen att personalen skingras och arkivförvaringen blir slumpartad. På så sätt kan det bli svårt att bevisa existensen av utestående lönefordringar och därmed uppstår en risk för sådant missbruk som medlemsstaterna, vilket det skall erinras om, har rätt att förhindra enligt artikel 10 i direktivet.

43. Man kan därför hävda att sent framställda anspråk kan äventyra själva effektiviteten hos garantisystemet och rättssäkerheten.

44. Framför allt, vilket nämnda regeringar har framhållit, förefaller preskriptionsfrister nödvändiga med hänsyn till garantiinstitutionernas finansiering.

45. Eftersom garantiinstitutionen övertar rättigheterna från de arbetstagare som den har ersatt är den nämligen, för att kunna göra gällande sina fordringar, själv skyldig att iaktta de frister som borgenärerna måste iaktta för att få sina fordringar godkända i en konkurs.

46. Om garantiinstitutionen tvingas betala fördröjda lönefordringar till följd av ansökningar som ingivits vid en tidpunkt då garantiinstitutionen inte längre kan framställa anspråk med stöd av de övertagna rättigheterna i konkursen försvinner en av dess finansieringskällor.

47. Det skall dock erinras om att garantiinstitutionens uppgift är just att kompensera för det insolventa bolagets brister, varför den naturligtvis inte kan räkna med att den från ett håll skall återvinna det som det har utbetalat på ett annat. Det är således nödvändigt att den har andra finansieringskällor, oavsett om dessa är bidrag från arbetsgivare och arbetstagare eller kommer ur den gemensamma statsbudgeten.

48. Oavsett om finansieringen genom återvinning av fordringar som garantiinstitutionen ersatt är otillräcklig får den absolut inte äventyras, eftersom övriga finansieringskällor i så fall skulle få ökad betydelse.

49. Enligt min mening handlar det i stället om att optimera denna finansieringskälla. I det avseendet förefaller det vara så gott som nödvändigt och i alla händelser befogat med en preskriptionsfrist.

50. I fråga om tidsfristens längd ankommer det enligt min mening på den nationella domstolen att pröva om den är rimlig med beaktande av att garantiinstitutionen själv måste framställa sina anspråk vid konkursdomstolen inom en viss tidsfrist, även om det enligt vad kommissionen uppgett faktiskt förhåller sig på det viset i Tyskland.

51. Härefter skall jag pröva huruvida den frist som fastställts genom artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz är rimlig, det vill säga att den inte i praktiken gör det omöjligt för arbetstagarna att göra gällande de rättigheter som de har enligt direktivet.

52. Det framgår av lydelsen av artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz att den tyska lagstiftningen inte är överdrivet sträng.

53. Tidsfristen börjar nämligen inte löpa i förhållande till en arbetstagare som varit förhindrad att framställa en ansökan av skäl som inte beror på honom.

54. Man får således utgå ifrån att en arbetstagare som, i likhet med Peter Pflücke, har lämnat bolaget innan det upphörde med sin verksamhet och som därför inte nödvändigtvis känner till dess konkurs inte automatiskt förlorar sin talan om han har försummat att framställa sin ansökan inom två månader efter det att konkursförfarandet inleddes.

55. Kommissionen har för övrigt påpekat att en ansökan enligt tysk rätt inte behöver uppfylla några betungande formkrav. Den kan alltid användas som säkerhetsåtgärd i det fallet arbetstagaren inte omedelbart förfogar över alla de bevis och handlingar som är nödvändiga för att ansökan skall kunna behandlas, såsom var fallet för Peter Pflücke vars fordran var tvistig. Men även i det avseendet ankommer det på den nationella domstolen att göra den utredning som är nödvändig.

56. Eftersom införandet av en preskriptionsfrist således är befogad och inte gör det praktiskt omöjligt att verkställa den rätt till ersättning som tillerkänns genom direktivet, skall jag pröva huruvida fristen enligt de krav som följer av domstolens rättspraxis är förenlig med proportionalitetsprincipen.

57. Är det förenligt med proportionalitetsprincipen att en arbetstagare förlorar sin rätt till ersättning om han försitter sin möjlighet att lämna in en ansökan om betalning inom tvåmånadersfristen som börjar löpa den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde?

58. Om man ställer garantiinstitutionens huvudsakliga intresse av att, såsom redan har nämnts, få in samtliga ersättningsanspråk på grund av en arbetsgivares insolvens så fort som möjligt med hänsyn till såväl rättssäkerheten, verksamhetens effektivitet som hushållningen med dess ekonomiska resurser mot den skada som drabbar en arbetstagare som inte har framställt sin ansökan inom tvåmånadersfristen, anser jag, precis som kommissionen, med hänsyn till de lösningar som anges i artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz att det inte är oproportionerligt att fastställa fristen till två månader. Man kan nämligen förvänta sig att mottagaren av en så viktig förmån som lönegarantin för utfört arbete skall visa ett minimum av skyndsamhet.

59. Fallet med Peter Pflücke skiljer sig i viss mån, vilket kommissionen har påpekat, i den meningen att han visserligen inte framställde någon ansökan till garantiinstitutionen inom den föreskrivna fristen men var aktsam nog att framställa sin fordran direkt till konkursförvaltaren under konkursförfarandet. Peter Pflücke har således inte uppenbarligen försummat sin skyldighet att bevaka sina intressen.

60. Men kommissionen har även påpekat att det förhållandet att konkursförvaltaren hade informerats om att det fanns en lönefordran inte i sig leder till att kraven på att garantiinstitutionen skall fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt försvinner, oavsett om fordran underkänns i konkursen eller inte. Man kan lätt föreställa sig de svårigheter, för att inte säga det kaos, som denna institution skulle ställas inför om arbetstagaren hade rätt att välja mellan att anmäla sin fordran i konkursen och att framställa en ansökan till den institution som förväntas betala de utestående lönefordringarna.

61. Kravet på att anmälan skall framställas direkt till garantiinstitutionen inom den föreskrivna fristen förefaller därför inte överdrivet strängt.

62. Det sista återstående kravet som måste vara uppfyllt för att det skall anses tillåtet att införa en preskriptionsfrist enligt gemenskapsrätten är att den föreskrivna fristen inte är strängare än de frister som måste iakttas för att göra gällande rättigheter som enbart följer av nationell rätt.

63. Jag anser i likhet med kommissionen att man i det avseendet skall göra en jämförelse med de frister som uppställs i liknande sociala trygghetssystem i den nationella rättsordningen.

64. Enligt kommissionen, som gjort en sådan jämförelse, går det inte att fastställa att den förmån som avses i direktivet behandlas på ett ofördelaktigt sätt, oavsett om man ser till tidsfristens längd eller till den förlust som den som inte iakttar fristen drabbas av.

65. Men även i det avseendet, vilket kommissionen alls inte förnekar, ankommer det på den nationella domstolen att genomföra den utredning som är nödvändig.

66. Det följer av ovanstående att den nationella domstolens första och andra fråga skall besvaras enligt följande. Direktivet skall tolkas på så sätt att det inte utgör hinder mot att tillämpa en preskriptionsfrist vid utövandet av de rättigheter som det tillerkänner arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, såsom som den som införts genom artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz, såvida kravet på att iaktta denna frist inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva nämnda rättigheter och den ifrågavarande fristen varken är ogynnsammare än de frister som är tillämpliga på liknande fall enligt nationell rätt eller är oproportionerlig. Det ankommer på den nationella domstolen att genomföra nödvändig utredning enligt bestämmelserna i nationell rätt och med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Den tredje frågan

67. Eftersom svaret på den nationella domstolens tredje fråga är så uppenbart skall jag fatta mig kort.

68. Om den nationella domstolen nödgas konstatera att preskriptionsfristen i artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz är otillåten mot bakgrund av direktivet ankommer det nämligen på denna att försöka avhjälpa denna oförenlighet genom att tolka den nationella rätten på ett sätt som överensstämmer med direktivet och, när det inte går, underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse som hindrar utövandet av den rättighet som följer av gemenskapsrätten. Detta framgår av domstolens fasta rättspraxis i domar av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75), och av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325; svensk specialutgåva, volym 16).

69. Denna fråga skall således besvaras på så sätt, att den nationella domstolen är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med gemenskapsrätten när den bestämmelsen inte kan tolkas på ett sätt som överensstämmer med gemenskapsrätten.

Förslag till avgörande

70. Med beaktande av samtliga överväganden ovan föreslår jag att domstolen skall besvara de frågor som Sozialgericht Leipzig har ställt enligt följande:

"- Rådets direktiv 89/187/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens skall tolkas på så sätt att det inte utgör hinder mot att tillämpa en preskriptionsfrist vid utövandet av de rättigheter som det tillerkänner arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, såsom den som införts genom artikel 141 e.1 i Arbeitsförderungsgesetz (den tyska lagen om främjande av sysselsättning), såvida kravet på att iaktta denna frist inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva nämnda rättigheter och den ifrågavarande fristen varken är ogynnsammare än de frister som är tillämpliga på liknande fall enligt nationell rätt eller är oproportionerlig. Det ankommer på den nationella domstolen att genomföra nödvändig utredning enligt bestämmelserna i nationell rätt och med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

- Den nationella domstolen är skyldig att underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som är oförenlig med gemenskapsrätten när den bestämmelsen inte kan tolkas på ett sätt som överensstämmer med gemenskapsrätten."

Full & Egal Universal Law Academy