EUR-Lex -  62001CC0216 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ANTONIO TIZZANO
föredraget den 22 maj 2003(1)

Mål C-216/01

Budějovický Budvar, národní podnik
mot
Rudolf Ammersin GmbH



(begäran om förhandsavgörande från Handelsgericht Wien (Österrike))

Geografiska beteckningar – Avtal som ingåtts mellan en medlemsstat och en tredje stat – Statssuccession såvitt avser traktater – Avtal som ingåtts före anslutningen – Fri rörlighet för varor – Skydd för immateriell äganderätt

Innehållsförteckning I – Inledning II – Tillämpliga bestämmelser Gemenskapsrätten Bestämmelserna i fördraget Förordning (EEG) nr 2081/92 De österrikisk-tjeckoslovakiska avtalen Rättsakter efter Tjeckoslovakiens upplösning III – Bakgrund och förfarande IV – Rättslig bedömning Upptagande till sakprövning Den första frågan a) Skyddet för beteckningen Bud mot bakgrund av förordning nr 2081/92 Upptagande till sakprövning Prövning i sak – Parternas argument – Bedömning b) Skyddet för beteckningen Bud mot bakgrund av artiklarna 28 EG och 30 EG Parternas argument Bedömning Den andra frågan Den tredje frågan a) Parternas argument b) Bedömning Wienkonventionen om statssuccession såvitt avser traktater Praxis i internationella relationer efter kodifieringen Praxis i de nya staterna – Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien – Republikerna som uppstått ur upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien – Praxis i de avtalsslutande tredje staterna Den rättsprincip som är tillämplig i förevarande fall Den fjärde frågan V – Förslag till avgörande

I – Inledning

1.        I förevarande mål skall domstolen besvara vissa frågor avseende skyddet för geografiska härkomstbeteckningar för jordbruksprodukter. Domstolen skall i detta sammanhang dessutom avgöra huruvida ett internationellt avtal om skydd för geografiska beteckningar mellan en medlemsstat och en tredje stat ingår bland de ”avtal som ingåtts ... före tidpunkten för ... [en medlemsstats] anslutning i gemenskapen”, i den mening som avses i artikel 307 EG, även med avseende på sagda avtals verkan mellan medlemsstaten i fråga och en av de stater som inträtt i den ursprungliga avtalsslutande tredje statens ställe efter det att denna upplösts.

2.        Frågorna har uppkommit inom ramen för en tvist mellan ett ölbryggeri, som är etablerat i Republiken Tjeckien, och ett österrikiskt företag, som bedriver handel med öl, angående det österrikiska företagets användning av beteckningen Bud för öl som kommer från Amerikas förenta stater, trots att denna beteckning genom en rad avtal som mellan åren 1976 och 1981 ingåtts mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken (nedan även kallad Tjeckoslovakien) förbehålls rättssubjekt som är etablerade i Tjeckoslovakien.

II – Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

Bestämmelserna i fördraget

3.        Enligt artikel 28 EG skall som bekant kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan medlemsstaterna. I artikel 30 EG görs förbehåll för sådana förbud eller restriktioner som bland annat är motiverade med hänsyn till intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt.

4.        I artikel 307 första och andra styckena föreskrivs följande:

”De rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredje länder skall inte påverkas av bestämmelserna i detta fördrag.

I den mån dessa avtal inte är förenliga med detta fördrag skall den eller de berörda medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördraget. Medlemsstaterna skall vid behov bistå varandra i detta syfte och i förekommande fall inta en gemensam hållning.”

Förordning (EEG) nr 2081/92

5.        Av betydelse för detta mål är dessutom rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (nedan kallad förordning nr 2081/92 eller förordningen). (2) Genom denna förordning har ett enhetligt skyddssystem på gemenskapsnivå införts för ”skyddade geografiska beteckningar” och för ”skyddade ursprungsbeteckningar”.

6.        Denna förordning antogs med beaktande av att framställning, tillverkning och distribution av jordbruksprodukter spelar en betydelsefull roll i gemenskapens ekonomi (första skälet) och för att särskilt uppmuntra diversifiering av produktionen och stimulera efterfrågan på kvalitetsprodukter (andra skälet). För detta syfte har genom förordningen ett gemenskapsrättsligt regelverk för skyddade beteckningar avseende livsmedelsprodukternas ursprung införts, som ersatt tidigare gällande nationella system och som skall säkerställa en enhetlig metod och konkurrens på lika villkor (sjunde skälet). Förordningens räckvidd har begränsats till ”vissa jordbruksprodukter och livsmedel där det finns ett samband mellan egenskaperna hos produkten eller livsmedlet och det geografiska ursprunget” (nionde skälet).

7.        I det system som införts genom förordningen definieras, såsom redan angivits i ingressen, två slags geografiska beskrivningar, nämligen skyddade geografiska beteckningar och skyddade ursprungsbeteckningar (tionde skälet). I artikel 2.2 klargörs i detta hänseende följande:

”I denna förordning används följande uttryck med de betydelser som här anges:

a) ursprungsbeteckning: Namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

– som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och

– vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.

b) geografisk beteckning: Namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

– som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och

– som besitter viss kvalitet, har visst anseende eller äger viss annan egenskap som kan hänföras till detta geografiska ursprung och som framställs, bearbetas och bereds i det ifrågavarande geografiska området.”

8.        Kommissionen skall medge registrering (artikel 6), när produkterna för vilka registrering begärs uppfyller villkoren i en produktspecifikation (artiklarna 4 och 5).

9.        Enligt artikel 12 kan förordningen under vissa förutsättningar tillämpas på jordbruksprodukter eller livsmedel från tredje land. (3) Under alla förhållanden skall ”tillämpningen av internationella överenskommelser [inte påverkas]” (artikel 12.1).

De österrikisk-tjeckoslovakiska avtalen

10.      För detta mål är dessutom det avtal av betydelse som den 11 juni 1976 ingicks i Wien mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters ursprung (nedan kallat det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet). (4)

11.      Genom avtalet får vissa österrikiska härkomstbeteckningar, som specificerats i bilaga A till tillämpningsavtalet som upprättats i Prag den 7 juni 1979 (nedan kallat tillämpningsavtalet), (5) endast användas för österrikiska produkter. Vidare garanteras att vissa tjeckiska och slovakiska härkomstbeteckningar, som specificerats i bilaga B till tillämpningsavtalet, endast får användas för tjeckiska och slovakiska produkter.

12.      Enligt artikel 1 i avtalet har de avtalsslutande parterna särskilt åtagit sig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger de jordbruksprodukters och industriella produkters härkomst som anges i själva avtalet och i tillämpningsavtalet skyddas mot illojal konkurrens.

13.      I artikel 2 i det ovannämnda avtalet föreskrivs följande:

”Med härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger härkomsten i den mening som avses i detta avtal skall alla de beteckningar förstås som direkt eller indirekt hänför sig till produkternas ursprung. Det är i allmänhet fråga om en geografisk beteckning i egentlig mening. Det kan dock även vara fråga om beteckningar av annat slag om dessa, i förhållande till en viss produkt, i de delar som berörs i ursprungslandet uppfattas som beteckning för härkomstlandet. Sagda beteckningar kan, förutom hänvisningen till produktens ursprung i ett bestämt geografiskt område, även innehålla information om produktens kvalitet. Sådana särskilda egenskaper hos produkten är uteslutande eller till övervägande delen en följd av geografisk eller mänsklig påverkan.”6 –Inofficiell översättning.

14.      I artikel 3.1 anges vidare att

”[i] Republiken Österrike får de tjeckoslovakiska beteckningar som enligt artikel 6 anges i tillämpningsavtalet endast användas för tjeckoslovakiska produkter”.

15.      I artikel 5 anges de typer av jordbruksprodukter och industriella produkter vars härkomstbeteckningar garanteras skydd genom avtalet. Däribland ingår öl.

16.      När det gäller att fastställa vilka härkomstbeteckningar som är skyddade hänvisas i artikel 6 till tillämpningsavtalet. I bilaga B till detta anges, bland de beteckningar som uteslutande gäller tjeckiskt öl, försåvitt är av intresse här, följande beteckningar:

”– Bud

– Budejovické pivo

– Budejovické pivo – Budvar

– Budějovický Budvar”.

17.      I artikel 7 i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet slutligen föreskrivs i fråga om den konkreta typen av skydd följande:

”1.     Om de namn eller beteckningar som är skyddade ... i detta avtal används i strid med dessa bestämmelser i affärssammanhang, särskilt på förpackningar eller omslag på fakturor, fraktsedlar eller på andra affärshandlingar eller i reklam får alla de rättsliga eller administrativa åtgärder vidtas som avser att bekämpa illojal konkurrens och förhindra att otillåtna beteckningar används enligt lagstiftningen i den avtalsslutande medlemsstaten, i vilken skydd har erhållits, i enlighet med de villkor som fastställs i denna lagstiftning och med beaktande av artikel 9 [i detta avtal].

2.       Om det i affärssammanhang föreligger en risk för förväxling skall punkt 1 också tillämpas när de beteckningar som är skyddade enligt avtalet används i en ändrad form eller för andra varor än dem som de enligt artikel 6 i avtalet kan hänföras till.

3.       Punkt 1 är också tillämplig när de enligt avtalet skyddade beteckningarna används i en översättning eller i en hänvisning till ursprung eller i samband med uttryck som ’art’, ’typ’, ’form’, ’efterbildning’ eller ’liknande.’” (7)

Rättsakter efter Tjeckoslovakiens upplösning

18.      Tjeckoslovakien upplöstes som bekant den 1 januari 1993 och på dess territorium uppstod två nya stater, Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien.

19.      Det tjeckiska nationalrådet hade några få dagar före den formella självständigheten, den 17 december 1992, antagit en förklaring enligt vilken ”Republiken Tjeckien i enlighet med gällande principer i internationell rätt, och i den omfattning som det föreskrivs i denna, från och med den 1 januari 1993 skall anse sig vara bunden av de multilaterala och bilaterala avtal som ... Tjeckiska och slovakiska federativa republiken denna dag var part i”. (8)

20.      I Republiken Tjeckiens grundlag nr 4/1993 fastställdes i överensstämmelse med denna förklaring därefter att ”Republiken [T]jeckien skall överta de rättigheter och skyldigheter ... som i kraft av internationell rätt gällde i Tjeckiska och slovakiska federativa republiken den dag då denna upplöstes ...”. (9)

21.      Genom förbundskanslerns meddelande angående bilaterala avtal i kraft mellan Republiken Österrike och Republiken Tjeckien (BGBl 1997, III, s. 123 av den 31 juli 1997) tillkännagavs, försåvitt är av intresse här, följande:

”På grundval av en gemensam granskning av de bilaterala avtalen mellan Republiken Österrike och Republiken Tjeckien ... har det konstaterats att följande bilaterala avtal, på grundval av allmänt erkända folkrättsliga regler, var i kraft den 1 januari 1993, den dag då Republiken Tjeckien efterträdde Tjeckiska och slovakiska federativa republiken på territoriet i fråga, och från den dagen skall tillämpas av de behöriga myndigheterna i de två länderna inom ramen för deras respektive rättsordningar:

...

19. Avtal som den 11 juni 1976 ingåtts i Wien mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters härkomst, med bilagt protokoll upprättat i Wien den 30 november 1977 (BGBl. Nr. 75/1981)

...

26. Tillämpningsavtal mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters härkomst (BGBl. Nr 76/1981)

...”10 –Inofficiell översättning.

III – Bakgrund och förfarande

22.      Det tjeckiska ölbryggeriet Budějovický Budvar (11) (nedan kallat ölbryggeriet Budvar eller enbart Budvar) med säte i den bömiska staden Ceské Budejovice, Budweis på tyska (12) (Republiken Tjeckien) exporterar ölet Budweiser Budvar (13) till olika länder, däribland Österrike.

23.      Bolaget Rudolf Ammersin GmbH (nedan kallat Ammersin) med säte i Wien (Österrike) bedriver grossistverksamhet. Bolaget marknadsför bland annat ett öl som tillverkas i Amerikas förenta stater, nämligen ölet American Bud. (14)

24.      Genom ansökan av den 22 juli 1999 till Handelsgericht i Wien (Österrike) yrkade ölbryggeriet Budvar att Ammersin skulle förbjudas att i sin affärsverksamhet avseende öl och liknande produkter använda beteckningen Bud, eller motsvarande beteckningar som lätt kan förväxlas, förutom när det är fråga om Budvars varor. Käranden anförde till stöd för sitt yrkande att varumärkesrätten hade överträtts (15) och, försåvitt är av intresse här, att de härkomstbeteckningar som skyddades genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet av år 1977 hade använts på ett rättsstridigt sätt.

25.      Genom beslut av den 15 oktober 1999, som därefter fastställdes av Oberlandesgericht Wien, biföll Handelsgericht kärandens yrkande om [interimistiska] åtgärder. Det därpå följande överklagandet till Oberster Gerichtshof (den högsta domstolen, nedan kallad OGH) avvisades.

26.      Sedan det interimistiska skedet av förfarandet avslutats, skall Handelsgericht Wien nu pröva målet i sak.

27.      Jag erinrar för övrigt om att Budvar i ett parallellt förfarande mot den österrikiske importören av det konkurrerande amerikanska ölet – först vid Landgericht Salzburg och därefter vid Oberlandesgericht Linz – på samma rättsgrunder redan hade väckt motsvarande talan om förbud, och av domstolen erhållit den yrkade åtgärden, vilken slutligen fastställts genom OGH:s beslut av den 1 februari 2000. (16) OGH fastslog i detta beslut, försåvitt är av intresse här, att importen och marknadsföringen av ölet American Bud utgör en överträdelse av bestämmelserna om användningen av den tjeckiska härkomstbeteckningen Bud, vilken beteckning är skyddad enligt det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet, och påpekade dessutom att förbudsåtgärden som beviljats på detta sätt inte åsidosätter EG-fördraget.

28.      Då Handelsgericht inte är direkt bunden av den högsta domstolens avgörande i det förfarandet, och då den tvekar om huruvida den nämnda domstolens lösning är förenlig med gemenskapsrätten, har den genom beslut av den 26 februari 2001 ställt följande frågor till Europeiska gemenskapernas domstol:

”1.    Är tillämpningen av en bestämmelse i ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och ett tredje land, enligt vilken en enkel och indirekt geografisk beteckning, som i ursprungslandet varken är ett namn på en region, en ort eller ett land, skall anses, oberoende av om det föreligger någon risk för vilseledande, vara en geografisk beteckning i den mening som avses i förordning nr 2081/92 EEG, förenlig med artikel 28 EG och/eller förordning nr 2081/92 EEG, när tillämpningen av denna bestämmelse kan utgöra ett hinder för handel med varor som lagligen kan säljas i en annan medlemsstat?

2.       Förhåller det sig på samma sätt när den geografiska beteckningen, som i ursprungslandet varken är ett namn på en region eller en plats, i ursprungslandet inte anses vara en geografisk beteckning för en bestämd produkt och inte heller en enkel eller indirekt geografisk beteckning?

3.       Skall frågorna 1 och 2 besvaras på samma sätt när det bilaterala avtalet är ett avtal som medlemsstaten ingick före dess anslutning till Europeiska unionen och som det efter dess anslutning till Europeiska unionen genom en federal regeringsförklaring överförde på en stat som efterträdde den ursprungliga avtalsslutande staten?

4.      Åläggs en medlemsstat enligt artikel 307 andra stycket EG att tolka ett sådant bilateralt avtal som denna stat ingått före dess anslutning till Europeiska unionen med en tredje stat, i enlighet med gemenskapsrätten enligt artikel 28 EG och/eller förordning nr 2081/92, på så sätt att det i avtalet fastställda skyddet för en enkel/indirekt geografisk beteckning som i ursprungslandet varken är ett namn på en region, en plats eller ett land endast skall anses avse ett skydd mot vilseledande och inte ett fullständigt skydd för en geografisk beteckning i den mening som avses i förordning nr 2081/92.”

29.      I förfarandet vid domstolen har käranden och svaranden i förfarandet vid den nationella domstolen, den österrikiska, den tyska och den franska regeringen samt kommissionen avgivit yttranden.

IV – Rättslig bedömning

Upptagande till sakprövning

30.      Innan den hänskjutande domstolens frågor till domstolen behandlas i sak skall jag erinra om att vissa intervenienter har betvivlat huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning. Det är enligt min mening lämpligt att redan nu behandla dessa invändningar, åtminstone i den mån som de omfattar frågan huruvida begäran om förhandsavgörande i sin helhet kan upptas till sakprövning, medan däremot prövningen av de invändningar som avser enskilda frågor bör ske i ett annat och lämpligare skede.

31.      Jag påpekar först och främst att frågorna, enligt Budvar, i själva verket rör tillämpningen av avtalsbestämmelser som gäller mellan en medlemsstat och en tredje stat. Domstolen har således inte ombetts tolka bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen, utan internationella avtal som införlivats med en medlemsstats nationella lagstiftning, vilket inte ingår i domstolens behörighet.

32.      Invändningen är dock, enligt min mening, ogrundad. Det är riktigt att lösningen på den tvist som är anhängig vid den hänskjutande domstolen är knuten till tillämpningen av de avtal som gäller mellan Österrike och Republiken Tjeckien. Enligt min mening är det dock uppenbart att den hänskjutande domstolens frågor till domstolen inte direkt avser tolkningen av dessa avtal, utan tolkningen av regler i fördraget (artiklarna 28 EG, 30 EG och 307 EG) och av sekunddärrätten (förordning nr 2081/92). Det är en sådan tolkning som den hänskjutande domstolen anser vara nödvändig för att frågan som anhängiggjorts vid denna skall kunna besvaras, och den ingår till fullo i domstolens behörighet enligt artikel 234 EG (tidigare artikel 177 i fördraget).

33.     Även kommissionen har, om än med andra argument, betvivlat huruvida frågorna kan upptas till sakprövning. Kommissionen har nämligen invänt att de är av hypotetisk karaktär och därför inte kan upptas till sakprövning.

34.      Enligt kommissionen har den hänskjutande domstolen ställt en fråga till EG-domstolen om tolkning av gemenskapsrätten enbart i syfte att utesluta en hypotetisk tolkning av den nationella rätten, som den hänskjutande domstolen i själva verket inte instämmer i, det vill säga den tolkning av det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet som OGH gjort i sitt ovannämnda beslut av den 1 februari 2000 (ovan punkt 27), enligt vilken det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet ger ett absolut skydd för beteckningen Bud, oberoende av om denna kan framkalla någon risk för förväxling.

35.      Inte heller denna invändning är enligt min mening välgrundad.

36.      Enligt fast rättspraxis ankommer det nämligen ”[i] princip ... uteslutande på de nationella domstolarna att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen” medan ”[e]n begäran från en nationell domstol ... bara [kan] avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen”. (17)

37.      I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande enligt min mening tillräckligt klart att den omtvistade beteckningen, enligt den nationella domstolen och inte olikt det som OGH redan fastställt i det ovannämnda beslutet av den 1 februari 2000, har ett absolut skydd enligt det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet. Följaktligen skall på grundval av österrikisk rätt den åtgärd som sökanden begär beviljas och den innebär på så sätt ett potentiellt hinder för handeln mellan medlemsstaterna.

38.      Det kan enligt min mening mot bakgrund härav inte betvivlas att de frågor som ställts är nödvändiga och betydelsefulla. Invändningen saknar enligt min mening således grund.

Den första frågan

39.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en bestämmelse i en medlemsstats rättsordning enligt vilken ett absolut skydd ges för en geografisk beteckning som är såväl ”enkel”, då den inte förutsätter några särskilda band mellan produktens ursprung och dess kvaliteter, som ”indirekt” eftersom den, även om den är avsedd att associera till produktens ursprung, varken motsvarar namnet på en region eller namnet på en ort är förenlig med förordning nr 2081/92 och artiklarna 28 EG och 30 EG.

40.      Frågan ger vid närmare påseende upphov till två olika frågeställningar om skyddet för beteckningen Bud, nämligen en fråga som rör tolkningen av förordning nr 2081/92 och en fråga som däremot rör tolkningen av artiklarna 28 EG och 30 EG, vilka skall prövas var för sig.

a) Skyddet för beteckningen Bud mot bakgrund av förordning nr 2081/92

Upptagande till sakprövning

41.      Den österrikiska regeringen har inledningsvis noterat att denna fråga inte kan upptas till sakprövning vad gäller förordning nr 2081/92, eftersom det av den hänskjutande domstolens beslut på intet sätt framgår att beteckningarna i fråga i förevarande mål har eller skall registreras i den mening som avses i denna förordning. Frågan huruvida de är förenliga med det systemet är således rent teoretisk och hypotetisk.

42.      Jag anför omedelbart att en sådan invändning enligt min mening saknar grund. Enligt min uppfattning begär den nationella domstolen inte alls något avgörande rörande huruvida en (obefintlig) registrering av de omtvistade beteckningarna enligt förordning nr 2081/92 är giltig eller inte, utan snarare en tolkning av den ovannämnda förordningen i syfte att fastställa om den utgör hinder för det system med härkomstbeteckningar för livsmedel som inrättats genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet.

43.      Mot denna bakgrund anser jag inte att den nationella domstolens frågor till EG-domstolen är hypotetiska eller teoretiska, och jag tror således inte att det finns skäl att betvivla att denna fråga kan upptas till sakprövning.

Prövning i sak

– Parternas argument

44.      I sak är det endast Ammersin, svaranden i målet vid den nationella domstolen, som har föreslagit att frågan skall besvaras nekande. Bolaget anser nämligen att förordning nr 2081/92 utgör hinder för ett nationellt system som det som är tillämpligt i förevarande fall, eftersom en indirekt geografisk beteckning skyddas enligt det systemet oberoende av risken för förväxling, och beteckningens skydd inte är villkorat av att det skall finnas ett direkt samband mellan produktens ursprung och dess kvaliteter.

45.      Ammersin har framför allt gjort gällande att det absoluta skyddet för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar enligt systemet i förordningen görs beroende av att bestämda kvalitetsvillkor är uppfyllda. Det måste för det första finnas ett direkt samband mellan produktens ursprung och dess egenskaper (artikel 2). För det andra skall produkten överensstämma med de kvalitetskrav som fastställts i en produktspecifikation, och denna överensstämmelse skall fastställas genom ett noggrant granskningsförfarande (artiklarna 4 och 6).

46.      Ammersin har vidare hävdat att ett enhetligt system som på detta sätt införts genom förordningen inte kan existera samtidigt med ett nationellt skydd, som likaså är absolut men underkastat mindre stränga villkor, eftersom målen med gemenskapssystemet – nämligen att främja jordbruksprodukternas kvalitet och garantera lika villkor för konkurrens inom den gemensamma marknaden – annars skulle äventyras.

47.      En liknande slutsats bekräftas enligt svaranden i målet vid den nationella domstolen dessutom av artikel 17 i förordningen. Enligt denna artikel kan det nationella skyddet för en beteckning, för vilken registrering har begärts i enlighet med förordningen, bibehållas endast under den tid som krävs för att gemenskapsregistrering skall ske.

48.      Eftersom någon gemenskapsregistrering i detta fall aldrig har begärts för beteckningen Bud, kan denna därför inte längre skyddas med stöd av det nationella system som införts genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet.

49.      Alla övriga intervenienter anser däremot att förordning nr 2081/92 inte utgör något hinder för att det nationella systemet för skydd för de geografiska beteckningarna i fråga bibehålls.

50.      Budvar har först och främst ifrågasatt de förutsättningar som den hänskjutande domstolen synes utgå ifrån, och har angivit att beteckningen Bud är en ”direkt” geografisk beteckning, eftersom den är en förkortning av namnet på den bömiska staden Budweis, och att den är ”kvalificerad”, eftersom den är lämplig för att ge ölet ett världsomfattande anseende för bryggeritraditionen i staden Budweis. Det tjeckiska bryggeriet har vidare anfört att förordning nr 2081/92 under dessa förhållanden inte utgör något hinder för att en geografisk beteckning som kvalificerats av en tredje stat skyddas genom ett nationellt system.

51.      Budvar har i andra hand gjort gällande att den ovannämnda förordningen, enligt vad som klargjorts i domstolens rättspraxis, inte utgör något hinder för att det i en nationell lagstiftning ges ett ”absolut” skydd, oberoende av risken för förväxling, för en ”enkel” geografisk beteckning, som inte förutsätter några särskilda samband mellan produktens härkomst och dess egenskaper, eftersom en sådan geografisk beteckning inte ingår i tillämpningsområdet för förordningen. (18)

52.      Det argument som Budvar har gjort gällande i andra hand delas i huvudsak även av den österrikiska regeringen och av kommissionen, som dock har framlagt det i första hand.

53.     Även den tyska regeringen anser att förordningen under inga förhållanden utgör något hinder för skyddet för beteckningen Bud, oavsett denna skall kvalificeras som enkel geografisk beteckning eller om det däremot är fråga om en kvalificerad beteckning. Inte i någotdera fallet omfattas den nämligen av förordningens tillämpningsområde. Skälet i det första fallet är att tillämpningsområdet är begränsat till kvalificerade geografiska beteckningar. Skälet i det andra fallet är att förordningen uteslutande tillämpas på beteckningar som kvalificerats för produkter som härstammar från medlemsstater och den kan inte tillämpas på beteckningar på produkter som härstammar från tredje länder, annat än under förutsättningarna enligt artikel 12, vilka i förbindelserna med Republiken Tjeckien dock inte är uppfyllda.

54.      Slutligen har också den franska regeringen kommit till slutsatsen att frågan skall besvaras jakande. Den franska regeringen har särskilt gjort gällande att ett avtalssystem som det österrikisk-tjeckoslovakiska uttryckligen är undantaget i artikel 12 i förordningen. Systemet för geografiska beteckningar beträffande produkter med ursprung i tredje land begränsas nämligen i denna bestämmelse och därigenom skyddas uttryckligen internationella överenskommelser, och med dessa således det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet och det speciella system som föreskrivs i detta.

– Bedömning

55.      När jag nu kommer till bedömningen av intervenienternas ställningstaganden noterar jag först och främst att Budvar har tagit upp problemet hur beteckningen Bud i den mening som avses i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet skall kvalificeras och har ifrågasatt den hänskjutande domstolens kvalificering (se ovan punkt 50).

56.      Denna kvalificering kräver vid närmare påseende en tolkning av den bestämmelse genom vilken den österrikiska rättsordningen har genomfört motsvarande bestämmelse i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet. Enligt fast rättspraxis är det dock ”de nationella domstolarna och inte domstolen som inom ramen för den rättsliga samarbetsordningen enligt artikel 177 i fördraget har att tolka nationella bestämmelser” (19) , såsom det för övrigt är dessa domstolars och inte domstolens uppgift att tolka bestämmelserna i bilaterala avtal ”som är bindande för medlemsstaterna, men som inte omfattas av gemenskapsrättens område”. (20)

57.      Det skall därför anses att det inom ramen för fördelningen av behörigheter enligt artikel 234 EG i huvudsak ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet ange hur den ifrågavarande beteckningens art skall kvalificeras, och att den nationella domstolens tolkning inte kan ifrågasättas vid EG-domstolen.

58.      Här skall jag således endast notera att den hänskjutande domstolen, i enlighet med ordalydelsen av tolkningsfrågan, har kvalificerat beteckningen i fråga som en ”enkel” och ”indirekt” beteckning, och det är med utgångspunkt i denna förutsättning som det skall bedömas huruvida det ifrågavarande avtalssystemet är förenligt med förordning nr 2081/92.

59.      Sedan detta fastställts skall jag redan nu säga att den nationella domstolens fråga enligt min mening kräver ett jakande svar, eftersom jag, till skillnad från Ammersin och i överensstämmelse med alla övriga intervenienter, vars argument jag i huvudsak delar, anser att förordning nr 2081/92 inte utgör något hinder för att det absoluta skyddet för en enkel beteckning, såsom det föreskrivs i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet, bibehålls.

60.      Jag erinrar dessutom om att frågan redan har behandlats av domstolen i domen i målet Warsteiner av den 7 november 2000.

61.      Domstolen angav vid det tillfället först och främst att enligt artikel 2.2 b i förordning nr 2081/92 ”avser denna förordning emellertid endast de geografiska beteckningar hos vilka det finns ett direkt samband mellan, å ena sidan, en viss kvalitet, ett visst anseende eller en viss annan egenskap hos produkten och, å andra sidan, dess särskilda geografiska ursprung ” (21) och att således ”[e]nkla geografiska härkomstbeteckningar, där det, såsom den nationella domstolen har uttryckt det i tolkningsfrågan, inte finns något samband mellan produktens egenskaper och dess geografiska härkomst, [inte] omfattas ... av denna definition och ... alltså inte [kan] skyddas inom ramen för förordning nr 2081/92”. (22) Sedan detta fastställts konstaterade domstolen ”emellertid [att det] i förordning nr 2081/92 [inte finns något] som säger att sådana geografiska härkomstbeteckningar inte kan skyddas inom ramen för nationella bestämmelser i en medlemsstat” (23) , varvid den särskilt påpekade att ”syftet med förordning nr 2081/92 inte kan äventyras genom att det vid sidan av förordningen tillämpas nationella regler om skydd för geografiska härkomstbeteckningar vilka inte omfattas av förordningens tillämpningsområde”. (24)

62.      Enligt min mening är det lätt att ur dessa konstateranden ta fram ett svar på den hänskjutande domstolens fråga. Jag drar följaktligen slutsatsen att förordning nr 2081/92 inte utgör något hinder för tillämpningen av ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och en tredje stat som ger ett absolut skydd för en geografisk beteckning vilken, även om den inte är namnet på en bestämd region eller en bestämd ort i den tredje staten, anger en ursprungsprodukt från en region eller från en bestämd ort i den staten, trots att det inte finns några särskilda samband mellan produktens ursprung och dess kvaliteter.

b) Skyddet för beteckningen Bud mot bakgrund av artiklarna 28 EG och 30 EG

Parternas argument

63.      När det gäller frågan huruvida det ovannämnda systemet i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet är förenligt med artiklarna 28 EG och 30 EG betvivlar ingen att skyddet för en geografisk beteckning, åtminstone potentiellt, är en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion enligt artikel 28 EG. På grund av att de nationella lagstiftningarna på området är olika kan detta skydd nämligen utgöra hinder för importen av produkter som lagenligen marknadsförts i andra medlemsstater.

64.      Vad beträffar möjligheten att rättfärdiga denna åtgärd står dock två olika uppfattningar mot varandra. Medan Ammersin har uteslutit möjligheten att åtgärden kan vara motiverad, anser de andra intervenienterna att avtalssystemet är motiverat.

65.      Svaranden i målet vid den nationella domstolen har för det första uteslutit att det skydd som beteckningen Bud givits genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet kan motiveras av skäl som rör skyddet för industriell och kommersiell äganderätt enligt artikel 30 EG. Genom denna bestämmelse har det nämligen införts ett undantag från principen om fri rörlighet för varor. Den skall som sådan tolkas restriktivt och kan inte utvidgas utöver vad som är nödvändigt för att skydda det specifika syftet för den industriella äganderätt varom är fråga.

66.      Såsom har klargjorts i domstolens rättspraxis består det specifika syftet med skyddet för geografiska beteckningar i att det säkerställs att användningen av namnet på en ort endast gäller för producenter som är etablerade på den orten, men detta endast om beteckningen åtnjuter ett stort anseende hos konsumenterna. Beteckningen i fråga är däremot enligt Ammersin inte namnet på en ort och åtnjuter inte heller något anseende hos konsumenterna. Skyddet för den kan därför inte motiveras enligt artikel 30 EG.

67.      Dessutom kan det absoluta skyddet för en liknande beteckning inte heller motiveras såsom en åtgärd av allmänintresse för syftet att skydda konsumenterna. Enligt Ammersins mening, och av ovan angivna skäl, kan användningen av namnet American Bud för ett öl nämligen på intet sätt vilseleda konsumenterna beträffande ölets ursprung och kan i synnerhet inte leda dem till att tro att det är fråga om ett öl från Budweis/Ceské Budejovice.

68.      När det gäller de andra intervenienterna skall jag först och främst påpeka att tvisten i målet vid den nationella domstolen enligt Budvar inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 28 EG, eftersom det öl som Ammersin marknadsför är importerat från ett tredje land, Amerikas förenta stater, utan att det föreligger något samband med handeln av varor mellan medlemsstaterna.

69.      I sak anser såväl Budvar som den tyska och den österrikiska regeringen och kommissionen att även om en medlemsstats skydd för en geografisk beteckning, såsom Bud, utgör ett potentiellt hinder för rörligheten för varor mellan medlemsstaterna är det dock motiverat med hänsyn till skyddet av den industriella och kommersiella äganderätten enligt artikel 30 EG.

70.      De ovannämnda intervenienterna har nämligen noterat att enligt domstolens rättspraxis är det skydd för enkla geografiska beteckningar som föreskrivs i bilaterala internationella avtal motiverat av hänsyn till skyddet av den industriella och kommersiella äganderätten enligt artikel 30 EG, under förutsättning att dessa beteckningar inte har blivit generiska i ursprungsstaten (25) och i den staten således faktiskt är avsedda som ursprungsbeteckningar. (26) Det är den hänskjutande domstolens uppgift – vilket särskilt den tyska regeringen har påpekat – att fastställa huruvida dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall.

71.      Det förhållandet att Bud kan vara en ”enkel” ursprungsbeteckning påverkar enligt intervenienterna över huvud taget inte det svar som skall lämnas till den nationella domstolen. Det specifika syftet med skyddet för den geografiska beteckningen består nämligen i att hindra att de producenter som inte är etablerade på den ort till vilken denna beteckning hänvisar på ett rättsstridigt sätt drar fördel av beteckningens faktiska eller även enbart potentiella anseende, till skada för de producenter som är etablerade på orten. För detta syfte kan det förhållandet att det föreligger ett direkt samband mellan produktens kvalitet och dess ursprung således inte anses som ett väsentligt villkor för skyddet.

72.      Under alla förhållanden har både Budvar och den tyska regeringen i andra hand gjort gällande att det skydd som beviljats beteckningen i fråga dock är motiverat av tvingande hänsyn till konsumenternas skydd mot bedrägerier och samtidigt som en garanti för lojal konkurrens. Där den skyddade beteckningen, åtminstone i en del av den gemensamma marknaden, fungerar som ursprungsbeteckning finns det risk för förväxling genom association, om ett rättssubjekt som inte är etablerat i Budweis använder den. Ett förbud att marknadsföra produkter som har sådana beteckningar är under dessa omständigheter följaktligen en lämplig och proportionerlig skyddsåtgärd.

Bedömning

73.      Då jag kommer till bedömningen av de ställningstaganden som framkommit vid den muntliga förhandlingen, skall jag inledningsvis säga att förbudet enligt artikel 28 EG mot kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna, såsom det uttryckligen stadgas i artikel 23.2 EG, och såsom domstolen redan har fastställt, uteslutande är tillämpligt på varor med ursprung i medlemsstaterna och på varor som, även om de har sitt ursprung i tredje länder, är i fri omsättning i en medlemsstat. (27)

74.      Eftersom det i förevarande fall är fråga om marknadsföring av öl som framställts i Amerikas förenta stater bör det noteras att en nationell åtgärd som den som det hänvisas till i tolkningsfrågan, skall granskas mot bakgrund av artikel 28 EG enbart i den mån den avser import till Österrike av öl som är i fri omsättning i en annan medlemsstat.

75.      Sedan detta fastställts, och jag nu övergår till att granska den österrikiska åtgärden, skall jag erinra om att enligt fast rättspraxis skall nationella regler ”som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen ... anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner” i den mening som avses i artikel 28 EG. (28)

76.      Det skydd får dock betydelse i målet vid den nationella domstolen som en medlemsstat, Österrike, beviljar för en geografisk beteckning i en tredje stat, Republiken Tjeckien, vilken beteckning inte åtnjuter det enhetliga gemenskapsskyddet i den mening som avses i ovannämnda förordning nr 2081/92.

77.      Under liknande omständigheter kan tillämpningen av de österrikiska bestämmelserna, såsom ovan sagts, endast innebära ett hinder för importen av det ifrågavarande ölet som lagligen marknadsförs i en annan medlemsstat. Även om tillämpningen av dessa bestämmelser sker inom dessa gränser utgör den dock otvivelaktigt en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion enligt artikel 28 EG.

78.      Resonemanget är dock inte avslutat med detta, eftersom det som bekant även skall granskas huruvida denna åtgärd kan motiveras med stöd av andra bestämmelser i fördraget, särskilt artikel 30 EG.

79.      I detta hänseende anser jag, i likhet med det stora flertalet intervenienter, att åtgärden i fråga är nödvändig för att skydda den industriella och kommersiella äganderätten och att den således är berättigad, i den mening som avses i artikel 30 EG. Jag anser framför allt att denna slutsats följer av gemenskapens rättspraxis i sig.

80.      Domstolen har i domen i målet Exportur redan behandlat frågan huruvida det skydd för enkla geografiska beteckningar som föreskrivs i en bilateral internationell konvention är förenligt med fördraget. (29)

81.      Sedan domstolen i det fallet hade ombetts bedöma huruvida artiklarna 30 och 36 i fördraget, nu artiklarna 28 EG och 30 EG, utgjorde hinder för ett absolut skydd av enkla geografiska beteckningar, noterade den först och främst att detta skydd hade till syfte att ”förhindra att producenter i en av de avtalsslutande staterna använder en annan stats geografiska namn och därigenom drar nytta av anseendet hos produkter som tillverkas av företag i de regioner eller på de platser som namnen avser” (30) , fastän någon bestämd och särskild kvalitet inte med nödvändighet var knuten till produktens ursprung.

82.      Domstolen konstaterade, sedan detta fastställts, vidare att ”[d]etta syfte, som går ut på att säkerställa lojal konkurrens, kan anses falla inom ramen för skyddet av industriell och kommersiell äganderätt enligt artikel 36 [i fördraget, nu artikel 30 EG], under förutsättning att namnen i fråga inte blivit generiska i ursprungslandet vid tidpunkten för konventionens ikraftträdande eller därefter” (31) .

83.      Det är dock tveklöst så att ett helt likvärdigt mål eftersträvas genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet. Det syftar nämligen till att hindra att rättssubjekt som inte är etablerade i Republiken Tjeckien vid marknadsföringen av ölet använder en tjeckisk geografisk beteckning, och närmare bestämt en beteckning som hänvisar till den bömiska staden Budweis och därigenom drar fördel av det särskilda anseende som ölet som framställs på den orten har.

84.      Enligt min mening är den princip som domstolen formulerat i domen i målet Exportur därför tillämplig även i förevarande fall. Den österrikiska åtgärden skall därför anses vara motiverad, eftersom den är nödvändig för att skydda den industriella och kommersiella äganderätten, i den mening som avses i artikel 30 EG.

85.      Jag föreslår således att domstolen besvarar denna fråga så att artiklarna 28 EG och 30 EG inte utgör något hinder för tillämpningen av ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och en tredje stat, enligt vilket ett absolut skydd ges för en geografisk beteckning vilken, även om den inte utgör namnet på en region eller en bestämd ort i den tredje staten, anger en produkt med ursprung i en region eller i en bestämd ort i den staten, trots att det inte finns några särskilda samband mellan produktens ursprung och dess kvaliteter. Detta gäller under förutsättning att beteckningen, vid tidpunkten för avtalets ikraftträdande eller vid en senare tidpunkt, inte har förvärvat generisk karaktär i ursprungsstaten.

Den andra frågan

86.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 28 EG och 30 EG (eller förordning nr 2081/92) utgör hinder för en nationell åtgärd, enligt vilken endast producenter som är etablerade i en tredje stat får använda en beteckning som i ursprungslandet inte kan tänkas skapa något samband mellan produkten och dess geografiska ursprung, och som ger en sådan beteckning ett absolut skydd, oberoende av om det finns risk för förväxling.

87.      Alla intervenienterna är eniga när de anser att frågan skall besvaras jakande. Om det inte finns något samband mellan beteckningen i fråga och produkternas ursprungsort utgör en sådan åtgärd nämligen en kvantitativ restriktion som strider mot artikel 28 EG och som inte kan motiveras, vare sig i den mening som avses i artikel 30 EG eller på någon annan grund.

88.      Det är även min mening att svaret inte kan bli något annat, eftersom man i ett sådant fall inte kan åberopa motiveringen att skydda den industriella och kommersiella äganderätten enligt artikel 30 EG, och då den ifrågavarande beteckningen i själva verket inte alls kan hänföras till kategorin geografiska beteckningar.

89.      Denna slutsats följer för övrigt även av gemenskapens rättspraxis.

90.      Som jag redan har erinrat om ovan (punkt 82) har domstolen, i domen i målet Exportur, nämligen uteslutit att skyddet av geografiska namn kan vara berättigat för att skydda industriell äganderätt när sådana beteckningar har blivit generiska (32) , det vill säga när den använda beteckningen är ett namn som, för att använda ordalydelsen i förordning nr 2081/92, ”visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes men [som] har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga” (33) .

91.      Om skyddet för en beteckning som från början kunde tänkas skapa ett samband med produktens ursprung, men som därefter har blivit generisk, således inte utgör ett skydd för den industriella äganderätten enligt artikel 30 EG, måste det särskilt anses att detta gäller för en beteckning som aldrig har kunnat tänkas skapa ett sådant samband.

92.      Man kan knappast heller hävda att det absoluta skyddet för en sådan beteckning är nödvändigt på grund av andra tvingande hänsyn till allmänintresset eller, särskilt, för syftet att skydda den lojala konkurrensen.

93.      Det är nämligen helt uppenbart att där det inte – såsom i det fall som den hänskjutande domstolen har framlagt – finns någon som helst möjlighet att vilseleda konsumenterna beträffande produktens ursprung, kan beteckningen i fråga inte ens potentiellt innebära vare sig att kundkretsen vilseleds eller att man på ett rättsstridigt sätt drar fördel av ett anseende som per definition inte finns.

94.      En nationell bestämmelse enligt vilken denna beteckning uteslutande får användas av producenter som är etablerade i en bestämd ort, är under sådana omständigheter således faktiskt inte nödvändig för att skydda ett gott handelsskick, utan innebär snarare att dessa producenter ges en i förhållande till deras konkurrenter omotiverad fördel.

95.      Sedan detta sagts måste jag dock instämma i Budvars och den tyska och den österrikiska regeringens uppfattning, när de har noterat att beteckningen Bud faktiskt inte synes omfattas av det fall som den hänskjutande domstolen har framfört med denna fråga, eftersom det uppenbart är fråga om en förkortning av namnet på staden Budweis.

96.      Det är enligt min mening nämligen obestridligt att om beteckningen Bud används beträffande öl kan den tänkas erinra om produktens bömiska ursprung genom att den förknippas med staden Budweis. Det räcker att tänka på det berömda tjeckiska ölbryggeriets firmanamn för att upptäcka att Budweiser Budvar, där Budweiser är den utvidgade geografiska beteckningen (och grammatikaliskt riktiga) av staden Budweis, medan Budvar är en ordlek som binder samman den första av de två stavelserna som utgör namnet på denna stad (Bud) med det tjeckiska suffixet för ölbryggeri (var).

97.      Sedan detta sagts kvarstår dock faktum att en sådan bedömning ändock alltid utgör en bedömning av de faktiska omständigheterna och således inte omfattas av domstolens behörighet, utan av den nationella domstolens behörighet, på vilken det således ankommer att fastställa om beteckningen Bud, använt beträffande öl, kan tänkas erinra om produktens ursprung genom att den förknippas med staden Budweis.

98.      Jag föreslår därför att domstolen som svar på den andra frågan skall fastställa att artiklarna 28 EG och 30 EG utgör hinder för en nationell åtgärd enligt vilken endast producenter som är etablerade i en tredje stat får använda en beteckning som inte kan tänkas skapa något samband mellan produkten och dess geografiska ursprung, och att en sådan beteckning därigenom skall ges ett absolut skydd, oberoende av någon som helst risk för förväxling.

Den tredje frågan

a) Parternas argument

99.      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida systemet enligt det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet omfattas av bestämmelsen i artikel 307 första stycket EG, trots att successionen i det avtalet från österrikisk sida tillkännagavs officiellt först år 1997, och således efter Österrikes inträde i gemenskapen.

100.    Budvar, den österrikiska, den tyska och den franska regeringen samt kommissionen har dragit slutsatsen att denna fråga skall besvaras jakande och har gjort gällande att det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet har ingåtts långt före Österrikes anslutning till gemenskapen, som skedde den 1 januari 1995. Den omständigheten att förbundskanslern först år 1997 officiellt tillkännagav de avtal som gällde i förhållandet mellan Österrike och Republiken Tjeckien kan enligt deras mening inte ha någon betydelse för tillämpningen av artikel 307 EG, eftersom meddelandet från förbundskanslern har betydelse enbart som en förklaring. (34)

101.    Den österrikiska och den tyska regeringen samt kommissionen har noterat att det i allmän internationell rätt föreskrivs en automatisk succession för stater som uppstått efter upplösningen av en tidigare stat i de bilaterala avtal som denna stat har ingått. Den österrikiska regeringen har särskilt påpekat att den internationella sedvanan som utformats på området har kodifierats i artikel 34.1 i Wienkonventionen av år 1978 om statssuccession såvitt avser traktater, som just innehåller regeln om automatisk succession. (35)

102.    Såväl Budvar som den franska regeringen har noterat att det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet innebär att Österrike har en internationell skyldighet, och inte enbart en möjlighet, att skydda de beteckningar som föreskrivs i avtalet. EG-fördragets ikraftträdande för Österrike utgör enligt artikel 307 första stycket EG därför inte något hinder för att tillämpa detta avtalssystem.

103.    Enligt Ammersin däremot är artikel 307 första stycket EG inte tillämplig i förevarande fall, eftersom Österrike vid tidpunkten för sin anslutning till gemenskapen inte var bundet av det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet. Detta avtal var nämligen utan verkan mellan den 1 januari 1993, den dag då den ursprungliga avtalsslutande parten upphörde att existera, och den 31 juli 1997, när successionen i enlighet med förbundskanslerns ovannämnda förklaring ägde rum till förmån för Republiken Tjeckien.

104.    Enligt svaranden i målet vid den nationella domstolen föreskrevs i allmän internationell rätt vid tidpunkten för Tjeckoslovakiens upplösning inte någon automatisk succession för Republiken Tjeckien i avtalet mellan Österrike och Tjeckoslovakien. Praxis i Österrikes internationella förbindelser före förbundskanslerns ovannämnda förklaring av år 1997 grundades alltid på principen om tabula rasa, det vill säga principen enligt vilken de avtal som en stat ingått upphör i händelse av dess upplösning och succession föreligger enbart till följd av ett avtal mellan den nya staten och den andra ursprungligen avtalsslutande staten (i förevarande fall Österrike).

b) Bedömning

105.    När jag nu skall bedöma frågan är det enligt min mening uppenbart att, för att besvara den hänskjutande domstolens frågor, det framför allt är nödvändigt att fastställa huruvida det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet av år 1976 ägde giltighet i förbindelserna mellan Österrike och Republiken Tjeckien före den dag då Österrike anslöt sig till gemenskapen, den 1 januari 1995. Det är nämligen endast om denna fråga kan besvaras jakande som villkoren för tillämpning av artikel 307 första stycket EG är uppfyllda, och i synnerhet förekomsten av ett avtal som har ingåtts före EG-fördragets ikraftträdande, genom vilket ett tredje land ”tillerkänns rättigheter som det kan fordra att den berörda medlemsstaten respekterar”. (36)

106.    Ett svar på den ovannämnda frågan kräver, med tanke på omständigheterna i förevarande fall och särskilt upplösningen av Tjeckiska och slovakiska federativa republiken den 1 januari 1993, att det dessförinnan fastställs vilka bestämmelser i den internationella rättsordningen som reglerar vad som gäller för ett avtal vid en av de avtalsslutande parternas upplösning.

Wienkonventionen om statssuccession såvitt avser traktater

107.    Diskussionen har, såsom framgått, i detta avseende rört sig om Wienkonventionen av år 1978 om statssuccession såvitt avser traktater, som vissa parter har åberopat och andra har ifrågasatt.

108.    Jag skall först och främst notera att den ovannämnda konventionen trädde i kraft först år 1996, för ett mycket begränsat antal stater (sjutton stycken), däribland Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien men ingen av de stater som för närvarande är medlemmar i gemenskapen. Såsom folkrättsligt instrument är konventionen således inte bindande för dessa stater och därmed inte heller för Österrike.

109.    Detta konstaterande utesluter som bekant dock inte att bestämmelserna i konventionen i fråga, såsom i allmänhet i konventioner om kodifiering av internationell rätt, likaså kan vara bindande även för de stater som inte har ratificerat dem. Dessa konventioner är nämligen, i avsikterna hos den som utarbetar dem och antar dem, i stor utsträckning enbart en kodifiering av gällande allmän internationell rätt. Den kodifiering som diskuteras här är inte något undantag. (37) Att Österrike inte deltar behöver således inte vara av avgörande betydelse om det visas att de bestämmelser i konventionen som är relevanta för detta mål innebär ett rent erkännande av tidigare existerande principer i internationell rätt.

110.    Det är därför nödvändigt att granska innehållet i dessa bestämmelser, för att pröva om de endast återspeglar sådana principer eller om de är nydanande bestämmelser på området.

111.    I konventionen görs som bekant åtskillnad mellan det fall där staterna uppstått ur en avkolonialiseringsprocess, som i konventionen anges med uttrycket Nyligen självständiga stater (artikel 24), och andra fall där en ny stat har bildats (artikel 34).

112.    För nyligen självständiga stater som har frigjort sig från kolonialmakten föreskrivs i artikel 24 en bestämmelse som grundas på principen om tabula rasa och som således i princip utesluter alla fall av automatisk succession i avtal som kolonialmakten ingått tidigare. (38)

113.    För alla andra fall där en ny stat har bildats – antingen det skett på grund av utbrytning eller avstyckning av denna stat – föreskrivs i artikel 34 däremot en omvänd regel, som grundats på principen om avtalsskyldigheters kontinuitet. I artikeln föreskrivs en automatisk succession för den nya staten i de traktater som företrädarstaten har ingått. (39)

114.    I bestämmelsen anges endast två undantag från denna regel. Någon succession äger inte rum om de berörda staterna kommer överens därom, eller om det visar sig att tillämpningen av traktaten med avseende på den nya staten ”är oförenlig med ändamålet och syftet med traktaten eller radikalt ändrar villkoren för traktatens genomförande”.

115.    Sedan detta fastställts måste jag omedelbart säga att principen i artikel 34 i konventionen, enligt min mening, inte återspeglar innehållet i en tidigare existerande allmän regel i internationell rätt.

116.    Det är framför allt i de förarbeten till konventionen som utarbetats inom utskottet för internationell rätt som synpunkter i den riktningen har framförts. Jag erinrar i detta avseende om att Sir Humphrey Waldock, som var den av utskottet utsedde specielle rapportören, av en analys av internationell praxis hade ställt upp en i förhållande till principen i artikel 34 motsatt princip, nämligen den så kallade principen om tabula rasa. Enligt denna är det uteslutet att det förhållandet att en ny stat uppstår på det territorium som tidigare tillhört en annan stat innebär en automatisk succession för denna stat i den senares avtalsförhållanden. (40) För det fall en union av stater upplöses, men uteslutande i detta fall, föreslogs däremot en adhoc -bestämmelse, som grundats på principen om automatisk succession. Först därefter – och utan någon hänvisning till praxis – utvidgade lagstiftningskommittén (drafting committee) för utskottet för internationell rätt bestämmelsen om automatisk succession till att omfatta alla fall av avskiljande eller delning, (41) med undantag som sagts av successionen för stater som uppstått ur avkolonialiseringen (se artikel 24 i konventionen).

117.    Jag tillägger att den vid tidpunkten för kodifieringen gällande doktrinen var inriktad på att principen om automatisk succession inte skulle gälla, utan att principen om tabula rasa i allmänhet skulle föredras, om än med betydande undantag i förhållande till särskilda typer av traktat eller till särskilda situationer av förändrad suveränitet. (42)

118.    I detta sammanhang är det mycket tveksamt att principen i artikel 34 i Wienkonventionen, vid den tidpunkt när den antogs år 1978, skulle kunna anses vara uttryck för en allmänt erkänd regel i internationell rätt. (43)

119.    Det kan inte heller tänkas att det förhållandet att konventionen slutits i sig skulle kunna vara ett tecken på att det har skapats en ny sedvanerättslig regel med motsvarande innebörd. Bortsett från alla andra överväganden om sådana instruments art och funktion talar det mycket knappa deltagandet i konventionen mot en sådan möjlighet. Som jag redan har angivit ovan är det nämligen endast sjutton stater som har ratificerat konventionen. (44)

Praxis i internationella relationer efter kodifieringen

120.    Innan några slutgiltiga slutsatser kan dras skall dock även den praxis som följt på konventionen undersökas. Det skall nämligen prövas om den har bidragit till att en sedvanerättslig regel har tagit form som grundats på principen om automatisk succession.

121.    Praxis efter kodifieringen är nämligen mycket omfattande, eftersom nittonhundratalets sista decennium, som bekant, i Europa utmärktes av att de flernationsstater som uppstått vid utgången av det första och det andra världskriget upplöstes. Från och med år 1991 upplöstes först Sovjetunionen och sedan Jugoslavien i ett stort antal oberoende stater. Detta skedde i en upplösningsprocess som i det första fallet till övervägande delen var fredlig, men som, såsom är sorgligt bekant, i det andra fallet ofta var blodig. Den första januari 1993 upphörde därefter även Tjeckiska och slovakiska federativa republiken att existera och på dess territorium uppstod på fredlig väg två nya stater, Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien.

122.    I det följande skall jag försöka ge en översikt över den praxis som har utvecklats efter dessa händelser, och särskilt den praxis som avser de bilaterala avtalen. Jag skall redan nu säga att denna praxis enligt min mening vittnar om en betydande förändring i den allmänna internationella rättens ställning, eftersom den leder till att det skall anses att det från och med de första åren på 1990-talet fastställdes en internationell sedvana som grundats på principen om internationella avtalsskyldigheters kontinuitet, om än med en automatik som är mindre strikt än vad som framgår av artikel 34 i Wienkonventionen.

Praxis i de nya staterna

– Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien

123.    Det skall först och främst noteras att båda de stater som uppstått ur upplösningen av Tjeckiska och slovakiska federativa republiken genom allmänna principförklaringar har visat sin avsikt att efterträda företrädarstaten i de avtal som denna har ingått. De högtidliga förklaringarna från de två parlamenten i början av självständigheten (45) och den redan nämnda tjeckiska grundlagen nr 4/1993 (46) är i detta avseende entydiga.

124.    Den praxis som följt på dessa förklaringar visar för övrigt att denna vilja till succession har fullföljts konsekvent och inte mött några principiella invändningar från de tredje stater som hade ingått internationella avtal med Tjeckoslovakien.

– Republikerna som uppstått ur upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien

125.   Även det stora flertalet av de stater som uppstått ur upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien har genom allmänna principförklaringar visat sin avsikt att fortsätta de folkrättsliga avtalsförbindelser i vilka företrädarstaterna var part.

126.    a) När det gäller Sovjetunionens upplösning skall det särskilt erinras om Alma Ata-deklarationen av den 21 december 1991, i vilken de stater som då var medlemmar i Oberoende staters samvälde bekräftade att de ”med iakttagande av respektive författningsenliga förfaranden skulle iaktta de internationella skyldigheter som följer av avtal som ingåtts av före detta De socialistiska rådsrepublikernas union”. (47)

127.    I den följande praxisen har den i den ovannämnda förklaringen uttryckta viljan i princip bekräftats, även om några av dessa stater ibland har agerat på ett försiktigare sätt.

128.    Särskilt i praxis i Azerbajdzjan, Moldavien, Turkmenistan och Uzbekistan – även om denna praxis i princip grundats på succession i företrädarstatens internationella skyldigheter – avpassas denna princip genom att den nya staten i huvudsak ges möjlighet att utesluta successionen för bestämda avtal eller kategorier av avtal (så kallad frivillig succession). (48)

129.    b) Däremot har praxis i de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, ingen betydelse för detta mål. Även om det är sant att dessa tre republiker, sedan de år 1991 (åter)vunnit sin självständighet, inte har ansett sig vara bundna av avtal som ingåtts av före detta Sovjetunionen, skall denna inställning dock inte tolkas så, att successionsprincipen tillbakavisas. Denna inställning härrör i stället från dessa republikers anspråk på att få ett erkännande på att de fortsätter att vara de baltiska stater som år 1918 blev oberoende från Tsarryssland och som år 1940 annekterades av Sovjetunionen. Detta är ett anspråk som för övrigt i huvudsak har bifallits av ursprungligen avtalsslutande stater, av vilka många de jure aldrig erkände den sovjetiska annekteringen år 1940.

130.    c) Även praxis i de stater som uppstått efter upplösningen av före detta Jugoslavien har i princip grundats på principen om internationella avtalsskyldigheters kontinuitet.

131.    I synnerhet har Kroatien och Slovenien vid den tidpunkt när de uppnådde självständighet öppet hävdat principen om succession i jugoslaviska avtal, (49) även om de också försökt att anpassa denna princip vad gäller bestämda kategorier av avtal, (50) eller i vissa fall försvarat idén om en frivillig succession. (51)

– Praxis i de avtalsslutande tredje staterna

132.   Även praxis i tredje stater (eller i andra tredje rättssubjekt) som är avtalsslutande part i de avtal som berörs av successionen ger viktiga upplysningar i fråga om kontinuiteten i de rättsliga förbindelserna.

133.    Det finns först och främst stater, som Tyskland, Nederländerna (52) och utanför Europea, Amerikas förenta stater, (53) som i fråga om utträden och uppdelningar utan att tveka tycks följa principen om automatisk succession.

134.    I synnerhet har den tyska regeringen uttryckligen bekräftat denna inställning under detta förfarande om förhandsavgörande.

135.    Jag noterar vidare att praxis i gemenskapens institutioner har grundats på denna princip, såsom särskilt Protokoll nr 8 till avtalet om associering mellan gemenskapen och Tjeckien avseende succession för Tjeckien i skriftväxlingen mellan gemenskapen och Tjeckoslovakien i fråga om transitering och infrastrukturen för landtransporter vittnar om (54) . I artikel 1 i detta protokoll fastställs nämligen att ”[g]emenskapen å ena sidan och Tjeckien å andra sidan påtar sig alla rättigheter och skyldigheter för gemenskapen, å ena sidan, och de[n] förutvarande Tjeckiska och slovakiska federativa republiken, å andra sidan, som anges i den tidigare nämnda skriftväxlingen” med hänsyn till det förhållandet att, såsom anges i ingressen ”Tjeckien har ... förklarat att de[t] ’skall påta sig alla de skyldigheter som följer av avtalen mellan Tjeckiska och slovakiska federativa republiken och Europeiska gemenskaperna’” och ”att Tjeckien ... från den 1 januari 1993 [är] en successorstat till Tjeckiska och slovakiska federativa republiken”.

136.    Till dessa hänvisningar, som går i riktning mot en automatisk succession vad avser traktater, skall den mindre tydliga praxisen i andra stater läggas.

137.   Även om regeringens praxis – om jag börjar med Italien – i princip förefaller ha grundats på principen om automatisk succession, (55) synes det i rättspraxis snarare anses att det krävs att den nya staten bekräftar successionen genom ett avtal eller lämnar en ensidig förklaring beträffande denna, åtminstone för bestämda kategorier av avtal, såsom avtalen i fråga om utlämnande. (56)

138.    Det skall dessutom erinras om Förenade kungarikets inställning till Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien. I den skrivelse genom vilken den brittiske premiärministern meddelade den tjeckiska och den slovakiska regeringen att Förenade kungariket formellt erkände de två nya staterna, bekräftades från brittisk sida övertygelsen att de avtal som ingåtts tidigare mellan Förenade kungariket och Tjeckoslovakien skulle fortsätta att gälla ”as appropriate”. (57) Av denna precisering framgår, förutom ett klart erkännande av principen om kontinuitet i avtalsförbindelserna, avsikten att behålla en viss handlingsmarginal när det gäller att utanför den strikta automatiken administrera successionen.

139.   Även den franska och den schweiziska praxisen kännetecknas av ett försiktigt synsätt som, även om det utgår från principen om kontinuitet i avtalsförbindelserna, dock gör den slutgiltiga successionen beroende av att de förhandlingar som skall föras med den nya staten får en positiv utgång, varigenom den automatiska karaktären således utesluts. (58)

140.    Detta synes enligt min mening, utöver förklaringarna, för övrigt även vara innebörden av den österrikiska praxisen, beträffande vilken det i detta mål dock har gjorts motstridiga tolkningar (se ovan, punkterna 101, 103 och 104).

141.    Av rättspraxis från österrikiska OGH, både före och efter Österrikes inträde i gemenskapen, framgår det att ett tillbakavisande av en automatisk succession – vilket är det traditionella österrikiska ställningstagandet (59) och vilket Ammersin har framhållit – inte innebär att principen om kontinuitet i avtalsskyldigheter tillbakavisas, eftersom det enligt denna rättspraxis under den tid som krävs för att föra förhandlingar om successionen inte föreligger något rättsligt vakuum, utan Österrike fortsätter att tillämpa avtalen. (60)

142.    Man kan för övrigt inte bortse från att det österrikiska ställningstagandet redan före Österrikes inträde i gemenskapen inte var så orubbligt som Ammersin har hävdat. Det framgår nämligen att den österrikiska regeringen genom not av den 30 november 1994 till den tjeckiska regeringen – men endast för framtiden – satte stopp för ett handelsavtal mellan Österrike och Tjeckoslovakien. (61)

Den rättsprincip som är tillämplig i förevarande fall

143.    Analysen av praxis i såväl de nya staterna som i avtalsslutande tredje stater tillåter enligt min mening således att den ståndpunkt som redan framförts ovan (punkt 122) kan bekräftas, nämligen att en sedvanerättslig regel numera har utformats som grundas på principen om automatisk succession, om än med mindre strikt innehåll än det som framgår av artikel 34 i Wienkonventionen i den meningen att denna inte skall tillämpas om en av de två stater som berörs av successionen har visat en motstridig avsikt.

144.    I förevarande fall finns det som bekant, vare sig från österrikisk eller tjeckisk sida, inte några spår av en vilja att bryta de avtalsförbindelser som upprättats genom det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet av år 1976, utan det föreligger en fullständig överensstämmelse mellan de klara och entydiga tjeckiska förklaringarna från åren 1992/1993 om succession i avtal som Tjeckoslovakien ingått (ovan punkterna 19 och 20) och den österrikiska förklaringen i förbundskanslerns meddelande av år 1997.

145.    Det förhållandet att Österrike först efter sitt inträde i gemenskapen bekräftade att detta avtal och de instrument som tillhörde detta fortfarande var i kraft kan enligt min mening över huvud taget inte inverka på tillämpningen av artikel 307 första stycket EG på detta avtal och på de instrument som tillhör detta.

146.    Jag föreslår därför att den tredje frågan skall besvaras så, att systemet enligt det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet omfattas av bestämmelsen i artikel 307 första stycket EG och således har företräde framför eventuellt avvikande bestämmelser i gemenskapsrätten, trots att Österrike först år 1997, efter sitt inträde i gemenskapen, officiellt tillkännagav statssuccession i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet.

Den fjärde frågan

147.    Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida en nationell domstol inom gemenskapen enligt artikel 307 andra stycket EG åläggs att ge ett avtal som omfattas av bestämmelsen i artikel 307 första stycket EG en tolkning som överensstämmer med materiell gemenskapsrätt.

148.    Någon verklig motsättning i frågan föreligger dock inte mellan intervenienterna. Frånsett kommissionen, som inte har tagit ställning i frågan, anser nämligen alla intervenienter i huvudsak att ett internationellt avtal, som ingåtts av en medlemsstat före dess anslutning till gemenskapen, i möjligaste mån skall tolkas så att det säkerställs att den berörda medlemsstatens gemenskapsrättsliga skyldigheter iakttas. Detta förutsätter dock att den ifrågavarande avtalsbestämmelsen faktiskt är tvetydig och kan tolkas så, att dess förenlighet med EG-fördraget säkerställs.

149.    Jag delar helt och fullt denna uppfattning.

150.    Jag anser nämligen att det vid tillämpning av en bestämmelse som artikel 307 andra stycket EG, genom vilken principen om lojalt samarbete enligt artikel 10 EG på detta område genomförs konkret, med nödvändighet krävs en tolkning som är förenlig med materiell gemenskapsrätt.

151.    Denna princip måste dock bringas i samklang med den uttryckliga bestämmelsen i artikel 307 första stycket EG. I den bestämmelsen fastslås att internationella skyldigheter som följer av avtal som en medlemsstat har ingått före sin anslutning till gemenskapen har företräde.

152.    När den nationella domstolen ger bestämmelser i dessa internationella avtal en tolkning som i möjligaste mån är förenlig med gemenskapsrätten kan den följaktligen inte, för att inte äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 307 första stycket EG, överskrida de gränser som fastställts i allmänna internationella rättsregler i fråga om tolkning av avtal. I synnerhet skall en avtalsbestämmelse först och främst tolkas ”ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte” såsom föreskrivs i artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten. (62)

153.    Det är endast när dessa kriterier inte tillåter att avtalsbestämmelsens innebörd inte med säkerhet kan fastställas som det finns ett verkligt utrymme för en ”förenlig tolkning”, i den mening som avses i artikel 307 andra stycket EG. I detta fall skall den avtalsslutande staten bland flera möjliga tolkningar av avtalsbestämmelsen ge företräde åt den tolkning som är mest förenlig med dess gemenskapsrättsliga skyldigheter.

154.    Sedan detta sagts från en allmän synpunkt anser jag det vara lämpligt att ta ställning till frågan i mer konkreta former, för att söka fastställa huruvida det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet kan ges flera tolkningar, och vilken av dessa som är att föredra.

155.    För att besvara denna fråga måste nämligen den bestämmelse tolkas genom vilken den österrikiska rättsordningen har genomfört den internationella skyldighet som följer av det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet. Såsom jag ovan (punkt 56) redan har noterat är det enligt fast rättspraxis dock inte domstolen utan de nationella domstolarna som skall tolka bestämmelserna i den nationella lagstiftning som är tillämplig på tvisten eller de bilaterala avtalen som binder medlemsstaterna, men som inte ingår i gemenskapsrättens område.

156.    Jag föreslår därför att den fjärde frågan skall besvaras så, att om innebörden av ett avtal som en medlemsstat har ingått före inträdet i gemenskapen, såsom det avtal som den 11 juni 1976 ingicks i Wien mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters ursprung, är tvetydigt och dess tolkning enligt tillämpliga regler i allmän internationell rätt lämnar utrymme för olika innebörder, åläggs den avtalsslutande medlemsstaten enligt artikel 307 andra stycket EG att ge företräde åt den innebörd som bäst överensstämmer med dess gemenskapsrättsliga skyldigheter.

V – Förslag till avgörande

157.    Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Handelsgericht i Wien enligt följande:

1.       Förordning nr 2081/92 utgör inte något hinder för tillämpningen av ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och en tredje stat som ger ett absolut skydd för en geografisk beteckning vilken, även om den inte är namnet på en bestämd region eller en bestämd ort i den tredje staten, anger en ursprungsprodukt från en region eller från en bestämd ort i den staten, trots att det inte finns några särskilda samband mellan produktens ursprung och dess kvaliteter.

2.       Artiklarna 29 EG och 30 EG utgör inte något hinder för tillämpningen av ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och en tredje stat enligt vilket ett absolut skydd ges för en geografisk beteckning vilken, även om den inte utgör namnet på en region eller en bestämd ort i den tredje staten, anger en produkt med ursprung i en region eller i en bestämd ort i den staten, trots att det inte finns några särskilda samband mellan produktens ursprung och dess kvaliteter. Detta gäller under förutsättning att beteckningen, vid tidpunkten för avtalets ikraftträdande eller vid en senare tidpunkt, inte har förvärvat generisk karaktär i ursprungsstaten.

3.       Artiklarna 28 EG och 30 EG utgör hinder för en nationell åtgärd enligt vilken endast producenter som är etablerade i en tredje stat får använda en beteckning som inte kan tänkas skapa något samband mellan produkten och dess geografiska ursprung, och därigenom ge en sådan beteckning ett absolut skydd, oberoende av någon som helst risk för förväxling.

4.       Systemet enligt det avtal som den 11 juni 1976 ingicks i Wien mellan Republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters ursprung omfattas av bestämmelsen i artikel 307 första stycket EG och har således företräde framför eventuellt avvikande bestämmelser i gemenskapsrätten, trots att Österrike först år 1997, efter sitt inträde i gemenskapen, officiellt tillkännagav statssuccession i det österrikisk-tjeckoslovakiska avtalet.

5.       Om innebörden av ett avtal som en medlemsstat har ingått före sitt inträde i gemenskapen, såsom det avtal som den 11 juni 1976 ingicks i Wien mellan republiken Österrike och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om skydd för härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksprodukters och industriella produkters ursprung, är tvetydigt och dess tolkning enligt tillämpliga regler i allmän internationell rätt lämnar utrymme för olika innebörder åläggs den avtalsslutande medlemsstaten enligt artikel 307 andra stycket EG att ge företräde åt den innebörd som bäst överensstämmer med dess gemenskapsrättsliga skyldigheter.

1 – Originalspråk: italienska.

2 – EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153.

3 – ”1. Utan att påverka tillämpningen av internationella överenskommelser kan denna förordning också tillämpas på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel från tredje land under följande förutsättningar: – Tredje land kan ge samma eller likvärd[ig]a garantier som de som avses i artikel 4. – Tredje land har ordnat kontroll likvärd[ig] den som föreskrivs i artikel 10. – Tredje land är berett att ge skydd likvär[dig]t det som är tillgängligt inom gemenskapen för motsvarande jordbruksprodukter eller livsmedel som härstammar från gemenskapen.”

4 – Avtal om skydd för härkomstbeteckningar, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksproduktens och den industriella produktens ursprung, som ingåtts i Wien den 11 juni 1976, med bilagt protokoll upprättat i Wien den 30 november 1977. Avtalet finns i BGBl 1981, s. 75.

5 – BGBl 1981, s. 76.

6 – Inofficiell översättning.

7 – Inofficiell översättning.

8 – ”Det tjeckiska nationalrådets förklaring till världens alla parlament och nationer” av den 17 december 1992. Inofficiell översättning.

9 – Inofficiell översättning.

10 – Inofficiell översättning.

11 – Vars fullständiga företagsnamn är Budejovicky Budvar, národny podnik, Budweiser Budvar, National Corporation, Budweiser Budvar, Entreprise Nationale, som betyder Ölbryggeriet Bud i Budweis, statligt företag. Det aktuella ölbryggeriet är resultatet av en sammanslagning av företaget Budweiser Brauberechtigten Bürgerliches Brauhaus, grundat år 1795 i Budweis, och företaget Tschechische Aktien-Brauerei, senare kallat Budvar’ Tschechische Aktien-Brauerei, och som, också i Budweis, grundats år 1895. Till följd av nationalisering slogs de två företagen år 1948 samman till ett enda statligt företag, Jihoceské pivovary, ur vilket det aktuella företaget uppstod år 1966.

12 – Nedan kallat Budweis. I staden Budweis, som först tillhörde Konungariket Böhmen och därefter fram till år 1918 dubbelmonarkin Österrike-Ungern, finns sedan 1500-talet en blomstrande ölindustri.

13 – De företag som därefter har slagits samman till det aktuella ölbryggeriet Budvar har alltsedan år 1795 framställt och salufört öl med beteckningarna Budweis, Budweiser Bier (på tjeckiska Budejovické pivo, som betyder öl från Budweis), Budvar eller Budbräu (som betyder ölbryggeriet Bud. På tjeckiska motsvarar nämligen ordet var det tyska ordet Bräu, och anger verksamheten bryggeri).

14 – Det ifrågavarande ölet framställs av det amerikanska ölbryggeriet Anheuser-Busch, med säte i Saint Louis. Ölbryggeriet Bavarian Brewery, som därefter omvandlats till Anheuser-Busch har alltsedan år 1876 på den lokala marknaden salufört ett öl med beteckningen Budweiser, därefter även i den förkortade formen Bud. Det synes som om Anheuser-Busch år 1911 – av de ölbryggerier som då var verksamma i Budweis – slutligen erhöll tillstånd att använda denna beteckning på de icke-europeiska marknaderna. År 1939, slutligen, erhöll företaget av de tjeckiska bryggerierna den exklusiva rätten att använda beteckningen Budweiser på den amerikanska marknaden. Efter andra världskriget började Anheuser-Busch emellertid att exportera sitt öl även till Europa (jämför i fråga om dessa årtal det österrikiska OGH-beslutet, nedan fotnot 16, samt den schweiziska förbundsdomstolens beslut av den 15 februari 1999 i BGE 125 III, s. 193).

15 – Det skall noteras att bryggeriet Budvar har låtit registrera åtskilliga märken, däribland Budvar, Budweiser, Budweiser Budvar, Budweiser Budbräu och Bud i olika länder, däribland Österrike.

16 – OGH, beslut av den 1 februari 2002, 4 Ob 13/00s. Beslutet finns att läsa i Bundeskanzleramt – Rechtsinformationssystem, .

17 – Se framför allt dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, Guimont (REG 2000, s. I-10663), punkt 22, och av den 25 juni 2002 i mål C-66/00, Bigi (REG 2002, s. I-5917), punkterna 18 och 19.

18 – Dom av den 7 november 2000 i mål C-312/98, Warsteiner Brauerei (REG 2000, s. I-9187), punkt 54.

19 – Se, mycket klart uttryckt, dom av den 12 oktober 1993 i mål C-37/92, Vanacker (REG 1993, s. I-4947), punkt 7.

20 – Jämför dom av den 27 november 1973 i mål 130/73, Vandeweghe (REG 1973, s. 1329), punkt 2.

21 – Domen i det ovannämnda målet Warsteiner, punkt 43. Liksom dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Pistre (REG 1997, s. I-2343), punkt 35.

22 – Domen i målet Warsteiner, punkt 44.

23 – Domen i målet Warsteiner, punkt 45.

24 – Domen i målet Warsteiner, punkt 49.

25 – Dom av den 10 november 1992 i mål C-3/91, Exportur (REG 1992, s. I-5529; svensk specialutgåva, volym 12, s. 159), punkt 39, och av den 4 mars 1999 i mål C-87/97, Consorzio tutela del formaggio Gorgonzola (REG 1999, s. I-1301), punkt 20.

26 – Domen i det ovannämnda målet Exportur, punkterna 28, 37 och 38.

27 – Se bland annat dom av den 15 december 1971 i de förenade målen 51/71–54/71, International Fruit Company (REG 1971, s. 1107), punkterna 8–10, och av den 15 december 1976 i mål 41/76, Donckerwolcke (REG 1976, s. 1921; svensk specialutgåva, volym 3, s. 247), punkt 17.

28 – Se dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), punkt 5.

29 – Det var i det fallet fråga om konventionen om skydd för ursprungsbeteckningar, härkomstbeteckningar och vissa produkters beteckningar, som Republiken Frankrike och den spanska staten undertecknat i Madrid den 27 juni 1973.

30 – Domen i det ovannämnda målet Exportur, punkt 37.

31 – Ibidem.

32 – Domen i det ovannämnda målet Exportur, punkt 37.

33 – Förordning nr 2081/92, artikel 3.

34 – OGH har i det ovannämnda beslutet av den 1 februari 2002, 4 Ob 13/00s för övrigt uttryckt sig på ett liknande sätt, just med avseende på det österrikisk-tjeckiska avtalet vars tillämpning diskuteras här. Beslutet har nämnts ovan, punkt 27.

35 – Det är fråga om konventionen om statssuccession såvitt avser traktater, som slöts i Wien den 22 augusti 1978. Om konventionen, jämför nedan punkt 107 och följande punkter. För ordalydelsen av artikel 34, se nedan, punkt 113.

36 – Se bland annat dom av den 10 mars 1998 i de förenade målen C-364/95 och C-365/95, T. Port (REG 1998, s. I-1023), punkt 61.

37 – Jag erinrar om att konventionen är resultatet av ett utkast till artiklar som utarbetats i Förenta nationernas utskott för internationell rätt och som därefter inriktats på en internationell konferens som FN:s generalförsamling utlyst i detta syfte.

38 – Artikel 24 har följande ordalydelse: ”A bilateral treaty which at the date of a succession of States was in force in respect of the territory to which the succession of States relates is considered as being in force between a newly independent State and the other State party when: (a) they expressly so agree; or (b) by reason of their conduct they are to be considered as having so agreed.”

39 – I artikel 34 föreskrivs följande: ”1. When a part or parts of the territory of a State separate to form one or more States, whether or not the predecessor State continues to exist: (a) any treaty in force at the date of the succession of States in respect of the entire territory of the predecessor State continues in force in respect of each successor State so formed; (b) any treaty in force at the date of the succession of States in respect only of that part of the territory of the predecessor State which has become a successor State continues in force in respect of that successor State alone. 2. Paragraph 1 does not apply if: (a) the States concerned otherwise agree; or (b) it appears from the treaty or is otherwise established that the application of the treaty in respect of the successor State would be incompatible with the object and purpose of the treaty or would radically change the conditions for its operation.”

40 – Se artikel 21 i artikelförslaget i ”Fifth report on succession in respect of treaties, av Sir Humphrey Waldock, Special Rapporteur” i Yearbook of the International Law Commission, 1972, volume II, New York, 1974, sidan 39 och följande sidor.

41 – Se artiklarna 20 och 21 i artikelförslaget i ”International Law Commission, 1191st meeting” i Yearbook of the International Law Commission , 1972, volume I, New York, 1974, sidan 272 och följande sidor.

42 – Se, för ett liknande resonemang: Hall W.E, A Treatise on International Law , A.P. Higgins Ed., Oxford, 8th Ed., 1924 (ny upplaga 1979, s. 114 och följande sidor), Oppenheim L., International Law, ATreatise , Lauterpacht Ed. H., Vol. I, London, 8th Ed., 1955, s. 158 och följande sidor, särskilt s. 167, Akademie der Wissenschaften der UdSSR, Völkerrecht , Hamburg, 1960, s. 122 och följande sidor (om än med olika regler i händelse av revolutionära förändringar, för stater som frigjort sig från kolonialmakt och för övriga fall), Balladore Pallieri G., Diritto Internazionale Pubblico , 8. ed., Milano, 1962, s. 224 och följande sidor, D.P. O’Connell, State Succession in Municipal Law and International Law , Vol II, Cambridge, 1967, s. 88 och följande sidor (varvid dock det särskilda förhållandet i situationer av ”utvecklat oberoende” påpekats), Treves T., ”Avtalskontinuitet och de nya oberoende staterna” i Comunicazioni eStudi , XIII, 1969, s. 303 och följande sidor, Udokang O., Succession of New States to International Treaties , Dobbs Ferry, N.Y., 1972, s. 412–415, Nguyen Quoc D., Droit International Public , Paris, 1975, s. 431.

43 – För ett resonemang i denna riktning, se Sahw M., International Law , 4th Ed., Cambridge, 1997, s. 686 och följande sidor, Brownlie I., Principles of Public International Law , 5th Ed., Oxford, 1998, s. 650, 663, Rosenne S., ”Automatic Treaty Succession” i Klabbers J., Lefeber R., Essays on the Law of Treaties , The Hague, 1998, s. 99, K. Doehring, Völkerrecht , Heidelberg, 1999, s. 75, B. Conforti, Diritto Internazionale , Neapel, 2002, s. 118 och följande sidor.

44 – För att få ihop de femton ratificeringar som krävdes för att konventionen skulle träda i kraft behövdes det gott och väl arton år och ... upplösningen av en av de stater som hade ratificerat den, före detta Jugoslavien. Det är nämligen just successionsförklaringarna från de stater som fötts ur denna upplösning, och senast förklaringen av Makedonien som den 7 oktober 1996 fick antalet ratificeringar att ”öka” och på så sätt medförde att konventionen trädde i kraft. Inte bara detta, vid den diplomatiska konferens vid vilken konventionen antogs var enbart 60 av omkring 160 då existerande stater företrädda, och endast 20 av dessa 60 stater har undertecknat konventionen.

45 – Beträffande det tjeckiska nationalrådets förklaring, jämför ovan, punkt 20. För den motsvarande förklaringen av det slovakiska nationalrådet, se Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, i The International LawAssociation , Report of the Sixty-Seventh Conference (Helsinki) , London 1996, s. 670.

46 – Jämför ovan, punkt 20.

47 – Inofficiell översättning. En engelsk översättning finns i 21 ILM (1992), s. 149.

48 – Jämför den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 675 och 684. Jämför dessutom Långström, ”The Dissolution of the Soviet Union in the Light of the 1978 Vienna Convention on Succession of States in Respect of Treaties”, i Eisemann, Koskenniemi, La succession d’États: la codification à l’épreuve des faits , Académie de Droit International de la Haye, The Hague, 2000, s. 773.

49 – Se artikel 3 i den slovenska författningen, som angivits av Koskenniemi, den ovannämnda ”Report of the Director of Studies of the English-speaking Section of the Centre”, i det ovannämnda arbetet av Eisemann, Koskenniemi, s. 73, och Republiken Kroatiens förklaring om oberoende, som angivits av Ortega Terol, ”The Bursting of Yugoslavia: An Approach to Practice Regarding State Succession” i det ovannämnda arbetet av Eisemann, Koskenniemi, s. 906.

50 – I fråga om Kroatien, se artikel 33 i lag av den 26 juli 1991 om internationella avtal, enligt vilken successionen i de avtal som ingåtts av före detta Jugoslavien görs beroende av att de är förenliga med ”den kroatiska författningen eller den kroatiska rättsordningen”, som Ortega Terol åberopat i det ovannämnda arbetet, s. 906. Se även den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 685.

51 – I fråga om Slovenien, jämför den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 685, och det ovannämnda arbetet av Ortega Terol, s. 905 och följande sidor.

52 – Se den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 689.

53 – Jämför Dalton, ”National Treaty Law and Practice: United States”, i American Society of International Law, National Treaty Law and Practice (redigerad av Leigh, Blakeslee, Ederington), Washington, 1999.

54 – Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Tjeckien, å andra sidan – Protokoll nr 8 om Tjeckien som successorstat, i form av skriftväxling mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (gemenskapen) och Tjeckiska och slovakiska federativa republiken om transitering och infrastrukturen för landtransporter (EGT L 360, 1994, s. 2; svensk specialutgåva, område 11, volym 36, s. 4).

55 – Som exempel kan det erinras om den notväxling med Tjeckien som ägde rum i Prag mellan den 27 oktober 1997 och den 4 februari 1998 med ändring av avtalet av den 29 mars 1990 mellan Italien och Tjeckoslovakien i fråga om viseringar (GURI av den 15 januari 1999, nr 11 tillägg) och noten av den 24 februari 1995, genom vilken Italien i förhållande till Makedonien, med omedelbar verkan ( ex nunc ), lät en skriftväxling upphöra mellan Italien och Jugoslavien om erkännande av betyg och akademiska titlar som utfärdats av universitet och högre utbildningsinstitutioner, undertecknad i Rom den 18 februari 1983 (GURI av den 3 maj 1995, nr 101). Båda dessa rättsakter förutsätter uppenbarligen att successionen har inträtt i de avtal som har ändrats eller brutits.

56 – Jämför Corte d’Appello di Roma, den 17 oktober 1980, i Riv. dir. int. 1980, s. 882, Corte d’Appello di Torino, den 2 juli 1993, Riv. dir. int. 1994, s. 197, Corte di Cassazione, VI avdelningen för brottmål, den 6 juli 1995, nr 2828, Jadranko, Cass. Pen. 1996, s. 3022, Corte di Cassazione, sez penale feriale, den 17 augusti 1995, Gligic, Cass. Pen. 1996, s. 2629.

57 – ”I can confirm that, as appropriate , we regard Treaties and Agreements in force to which the United Kingdom and the Czech and Slovak Federal Republic were parties as remaining in force between the United Kingdom and the Czech Republic”: UKMIL 1993, Tredje delen: I.B.i., i 65 BYIL (1994), s. 586. Min kursivering.

58 – I fråga om Frankrike, jämför den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 688. I fråga om Schweiz, jämför de mycket talande ordalag som Direction de droit international public du Departement fédéral des affaires étrangères använt i ett meddelande av den 30 mars 1992 om succession i avtal som ingåtts med före detta Jugoslavien och med före detta Sovjetunionen. I detta meddelande står att ”on constate qu’en matière de succession d’État aux traités, il n’existe aucun principe juridique universellement admis, de même qu’il n’y a pas reprise automatique par l’État successeur des droits et obligations de l’État prédécesseur. Il faut pour chaque traité examiner si la reprise des droits et obligations de l’État prédécesseur par l’État nouvellement créé est conforme aux besoins des deux parties contractuels. Cet examen dure souvent un certain temps, pendant lequel il faudra présumer, pour des raisons non pas juridiques mais pratiques, que les traités en question continuent – provisoirement – à s’appliquer.” Meddelandet finns i Pratique suisse 1992, 6.1, och har återgivits i Council of Europe, State Practice Regarding State Succession and Issues of State Recognition (redigerad av Klabbers, Koskenniemi, Ribbelink, Zimmermann), The Hague, 1999, s. 321.

59 – Se den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 685 och följande sidor.

60 – Se OGH av den 6 oktober 1993, 7 Ob 573/93, av den 20 januari 1994, 8 Ob 590/93, av den 11 januari 1996, 15 Os 150/95. Besluten finns att läsa i Bundeskanzleramt – Rechtsinformationssystem, .

61 – Not nr 11030/94 av den 30 november 1994, se den ovannämnda Association de Droit International, ”Rapport préliminaire sur la succession d’États en matière de traités”, s. 686.

62 – Artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten, Wien den 23 maj 1969.

Full & Egal Universal Law Academy