EUR-Lex -  62001CC0277 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Geelhoed föredraget den 20 juni 2002. - Europaparlamentet mot Ignacio Samper. - Överklagande - Tjänstemän - Återupprättande av karriär - Jämförelse av kvalifikationer. - Mål C-277/01 P.

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1. Genom förevarande överklagande yrkar Europaparlamentet att domstolen skall upphäva förstainstansrättens dom av den 3 maj 2001 i mål T-99/00, Ignacio Samper mot Europaparlamentet, nedan kallad den överklagade domen. Denna dom ogiltigförklarar Europaparlamentets beslut av den 9 juni 1999 att befordra Ignacio Samper till lönegrad A4 med verkan från och med den 1 januari 1998. Förstainstansrätten biföll således en av sökandens grunder. Ignacio Samper gjorde gällande att hans befordran till lönegrad A4 borde ha tagit sin början från och med den 1 januari 1997 eftersom omständigheten att han, vid den tidpunkten, redan hade arbetat som avdelningschef sedan två år tillbaka inte hade beaktats i tillräcklig utsträckning. I sitt överklagande åberopar parlamentet som grunder att förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen och överskridit gränserna för domstolsprövning.

II - Bakgrund och förfarande

2. Bakgrunden till tvisten, så vitt framgår av den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

3. Efter ett internt uttagningsprov, i vilket Ignacio Samper kom på första plats i förteckningen över godkända sökande, utnämndes Ignacio Samper till avdelningschef i lönegrad A3 vid Europaparlamentets informationskontor i Madrid genom parlamentets beslut av den 21 februari 1995, i kraft den 1 april 1995. Han innehade denna tjänst till och med den 18 mars 1999 då domstolen genom dom i mål C-304/97 P, Carbajo Ferrero mot parlamentet, ogiltigförklarade beslutet av den 21 februari 1995.

4. Parlamentet verkställde domen genom beslut av den 14 april 1999 och ogiltigförklarade utnämningen av Ignacio Samper till avdelningschef och återupprättade hans karriär från och med den 1 april 1995 i lönegrad A5, löneklass 2.

5. Genom beslut av den 9 juni 1999, nedan kallad det omtvistade beslutet, befordrade tillsättningsmyndigheten Ignacio Samper till lönegrad A4, löneklass 1 med retroaktiv verkan från den 1 januari 1998, i enlighet med befordringskommitténs enhälliga yttrande. Den 8 september 1999 anförde Ignacio Samper klagomål mot detta beslut. Klagomålet avslogs av parlamentets ordförande den 20 januari 2000.

6. Den 20 april 2000 väckte Ignacio Samper talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, i den del det fastställer att hans befordran till lönegrad A4 skall träda i kraft den 1 januari 1998 och inte den 1 januari 1997. Han har särskilt gjort gällande att parlamentet inte tillräckligt beaktat det ansvar han har haft som avdelningschef för informationskontoret i Madrid vid den jämförande bedömningen av kvalifikationer.

7. Endast denna grund har bedömts i den överklagade domen. För att återupprätta Ignacio Sampers karriär ankommer det enligt förstainstansrätten på tillsättningsmyndigheten att utföra en jämförande bedömning av hans kvalifikationer i förhållande till samtliga tjänstemän som kunde komma i fråga för en befordran till lönegrad A4 vid denna befordringsomgång och särskilt i förhållande till de tjänstemän som befordrades till denna grad i slutet av befordringsomgången (punkt 39 i den överklagade domen). Förstainstansrätten kommer till slutsatsen att tillsättningsmyndigheten har gjort en uppenbart felaktig bedömning vid den jämförande bedömningen av Ignacio Sampers kvalifikationer genom att inte tillräckligt värdera hans arbete som avdelningschef, vilket han med framgång har utövat under två år (punkterna 52 och 53 i den överklagade domen). Förstainstansrätten ogiltigförklarar därefter det omtvistade beslutet i den del det fastställer att Ignacio Sampers befordran till lönegrad A4 skall träda i kraft den 1 februari 1998 (punkt 54 i den överklagade domen).

8. I överklagandet som ingavs den 13 juli 2001 har parlamentet yrkat att domstolen skall upphäva förstainstansrättens dom och avgöra tvisten slutgiltigt genom att ogilla Ignacio Sampers talan om ogiltigförklaring. I andra hand yrkar klaganden att målet skall återförvisas till förstainstansrätten för omprövning av Ignacio Sampers talan om ogiltigförklaring. Parlamentet yrkar även att domstolen skall fatta beslut om rättegångskostnader enligt gällande regler.

9. Ignacio Samper yrkar att domstolen skall avvisa överklagandet eftersom det är uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning eller i andra hand eftersom det är ogrundat. I vart fall yrkar Ignacio Samper att domstolen skall fastställa den överklagade domen och att parlamentet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

10. Muntligt förfarande har inte ägt rum.

11. Jag kommer nedan att i första hand behandla frågan huruvida talan skall tas upp till sakprövning i sin helhet, för att sedan undersöka parlamentets andra grund avseende gränserna för domstolsprövning. Det kommer sedan inte att vara nödvändigt att bedöma den första grunden. Genom denna grund gör parlamentet gällande att förstainstansrätten inte skulle ha återgivit vissa faktiska omständigheter på ett korrekt sätt, vilket skulle ha lett till rättsliga fel som motiverar att den överklagade domen upphävs. Det gäller sättet på vilket förstainstansrätten framställer det "avgörande" kriteriet för befordringsomgången år 1997 i punkt 40 i den överklagade domen, förstainstansrättens konstaterande i punkterna 46 och 47 att befordringskommitténs bedömning felaktigt grundats på idén att sökanden haft anpassningsproblem i sin tjänst som chef för informationskontoret i Madrid och konstaterandet i punkt 48 enligt vilket befordringskommittén endast grundat sig på de betyg som givits i betygsrapporterna. Enligt min uppfattning är dessa delgrunder, i den mån de kan upptas till sakprövning, i sak nära sammanhängande med de anmärkningar som framställts inom ramen för den andra grunden.

III - Upptagande till sakprövning

A - Parternas argument

12. Ignacio Samper gör gällande att tvistens utgång inte har någon betydelse för parlamentet. Parlamentet har redan placerat honom i lönegrad A4 från och med den 1 januari 1997 genom beslut av den 31 juli 2001. Enligt Ignacio Samper är det beslutet en fristående åtgärd från tillsättningsmyndigheten utan något samband med verkställandet av förstainstansrättens överklagade dom. Domen tvingar inte parlamentet att befordra honom från och med den 1 januari 1997. Det är därför uppenbart att överklagandet skall avvisas i sin helhet.

13. Parlamentet bestrider denna inställning. Den överklagade domen av den 3 maj 2001, vars domslut skall läsas tillsammans med motiveringen, lämnar inget utrymme för tillsynsmyndigheten att bedöma vilka åtgärder som skall vidtas, särskilt med hänsyn till bedömningen i punkt 54 enligt vilken det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den del det underlåter att fastställa att sökandens befordran till lönegrad A4 skall träda i kraft den 1 januari 1997. Parlamentet framhåller att det har intresse av utgången i målet dels som skydd mot en eventuell skadeståndstalan från Ignacio Sampers sida, dels på grund av möjligheten att återkräva de lönesummor som betalts ut till honom som verkställighet av domen. För övrigt understryker parlamentet att brevet som skickats till Ignacio Samper den 16 augusti 2001 uttryckligen nämner att hans befordran till lönegrad A4 från och med den 1 januari 1997 har skett för att verkställa den överklagade domen och inte på grund av tillsättningsmyndighetens egna överväganden.

B - Bedömning

14. Det följer av domstolens fasta praxis att det är en förutsättning för att klaganden skall ha ett berättigat intresse av att överklaga, att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom. I förevarande fall medför en dom i vilken domstolen upphäver förstainstansrättens överklagade dom en viss fördel för parlamentet. Den skulle mycket riktigt slutgiltigt skydda parlamentet mot skadeståndsanspråk från Ignacio Sampers sida på grund av den skada som han lidit till följd av tillsättningsmyndighetens beslut. Det kan även tänkas att parlamentet, om den överklagade domen upphävdes, vill återkräva överskottet av Ignacio Sampers lön om befordran inte skulle träda i kraft den 1 januari 1997 utan rätteligen kunde bestämmas börja gälla från den 1 januari 1998.

15. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att talan skall tas upp till sakprövning.

IV - Huruvida förstainstansrätten har överskridit gränserna för domstolsprövning

A - Parternas huvudargument

16. Parlamentet gör gällande att förstainstansrätten ersatt befordringskommitténs bedömning av sökandens förtjänstfullhet med sin egen bedömning. Detta strider mot fast praxis.

17. Förstainstansrätten har, genom en subjektiv bedömning i två delar, felaktigt i punkterna 53 och 54 i den överklagade domen konstaterat att sökanden med framgång tjänstgjort som chef för informationskontoret och därigenom underlåtit att göra en objektiv jämförelse mellan sökanden och dennes kolleger.

18. Förstainstansrätten har inlett sin bedömning med en jämförelse mellan det totala antalet poäng som Ignacio Samper har tilldelats och det totala antalet poäng som fyra av hans kolleger har fått. Förstainstansrätten uppger inte varför den utför denna jämförelse men för parlamentet förefaller det uppenbart att förstainstansrätten på detta sätt försöker minimera betydelsen av skillnaden mellan antalet poäng som de fem berörda avdelningscheferna har fått. Enligt parlamentet misstar sig emellertid förstainstansrätten på två sätt när den utför denna jämförelse.

19. För det första kan inte någon giltig jämförelse mellan tjänstemännens kvalifikationer göras om det totala antalet poäng som de tilldelats inte beaktas. För det andra har förstainstansrätten felaktigt konstaterat att poängskillnaden mellan tjänstemännen grundar sig på en eller annan del i helhetsbedömningen i rapporten. Det följer av betygsrapporten i fråga att det antal poäng som en tjänsteman fått i själva verket utgör poängsumman som tilldelats honom i enlighet med de åtta standardkriterierna som utgör den analytiska bedömningen i rapporten.

20. Förstainstansrätten har sedan fortsatt sin bedömning med en jämförelse av helhetsbedömningen av Ignacio Samper och som beskrivs av förstainstansrätten som "lovordande", och de tre andra avdelningschefernas bedömningar som har fått liknande utlåtanden. Denna jämförelse leder förstainstansrätten till slutsatsen att de nämnda helhetsbedömningarna är "jämförbara" (punkt 45 sista meningen i den överklagade domen). Genom att begränsa jämförelsen till endast helhetsbedömningarna, utan att beakta omständigheten att de tre avdelningscheferna i fråga hade fått ett högre antal poäng totalt sett än Ignacio Samper, har förstainstansrätten begått samma misstag en andra gång eftersom den inte har jämfört avdelningschefernas kvalifikationer.

21. Förstainstansrättens subjektiva bedömning enligt vilken Ignacio Samper har utfört sin uppgift som avdelningschef "med framgång" framstår som än mindre övertygande eftersom även dess andra jämförelse är selektiv. Den begränsar sig till de tre kolleger som givits en "liknande" helhetsbedömning.

22. Parlamentet understryker ytterligare en följd av att uttrycket "med framgång" används för att beteckna sättet som Ignacio Samper utfört sina uppgifter på. Det blir svårt att hitta formuleringar som beskriver de andra avdelningschefernas, som har fått ett högre antal poäng, prestationer. Parlamentet frågar sig hur man skall värdera en person som har utfört sin uppgift på ett ännu bättre sätt än "med framgång".

23. Enligt parlamentet har förstainstansrätten, genom att anse att tillsättningsmyndigheten i själva verket skulle ha kommit fram till att Ignacio Samper har utfört sina uppgifter som avdelningschef "med framgång", inte bara avsevärt inkräktat på tillsättningsmyndighetens betydande utrymme för skönsmässig bedömning, utan också underlåtit att visa att den har gjort en uppenbart felaktig bedömning och överskridit de rimliga gränserna för detta bedömningsutrymme.

24. Parlamentet gör slutligen gällande att förstainstansrätten felaktigt har ansett, i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, att tillsättningsmyndigheten inte tillräckligt har värderat de uppgifter som sökanden de facto har utfört "med framgång" i egenskap av avdelningschef under två år. På grundval av denna subjektiva uppfattning är det inte möjligt att dra slutsatsen att tillsättningsmyndigheten har gjort en uppenbart felaktig bedömning.

25. I punkt 50 i den överklagade domen kritiseras tillsättningsmyndighetens arbetsmetod som består i att jämföra det ansvar som de berörda personerna har haft. Enligt förstainstansrätten tillåter "inga omständigheter" att anta att tillsättningsmyndigheten verkligen har genomfört en jämförelse mellan Ignacio Samper och de andra avdelningscheferna som har befordrats till lönegrad A4.

26. Enligt parlamentet går denna kritik inte att försvara. Det följer av fast rättspraxis att tillsättningsmyndigheten enligt tjänsteföreskrifterna har befogenhet att göra en jämförande bedömning enligt den metod som den anser vara lämpligast. Av protokollet från befordringskommitténs möte den 19 maj 1999 framgår steg för steg och på ett klart och tydligt sätt hur kommittén har resonerat och vilken metod som den har använt. Det framgår tydligt av protokollet att tillsättningsmyndighetens beslut om återupprättande av Ignacio Sampers karriär har fattats på grundval av en jämförande undersökning i vilken samtliga relevanta omständigheter har beaktats, särskilt sifferbetygen i betygsrapporterna, hans rörlighet och ansvarsnivå, antalet tjänsteår samt lika möjligheter. Eftersom åtskilliga tjänstemän hade liknande kvalifikationer var det nödvändigt att genomföra en omfattande värdebedömning av samtliga omständigheter. Även om det gäller ett känsligt beslut går tillsättningsmyndighetens beslut att inte befordra Ignacio Samper vid befordringsomgången år 1997 och som fattats enligt den lämpligaste metoden, inte utanför myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning.

27. Omständigheten att förstainstansrätten har tillämpat en annan metod och gjort en egen subjektiv bedömning räcker inte för att visa att tillsättningsmyndighetens beslut är rättsstridigt enligt parlamentet.

28. Ignacio Samper gör i första hand gällande att parlamentets anmärkningar inom ramen för den andra grunden är helt baserade på fakta och inte kan ligga till grund för ett överklagande.

29. Han anser för övrigt att förstainstansrätten inte har ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning av Ignacio Sampers kvalifikationer med sin egen subjektiva bedömning. Förstainstansrätten har inom ramen för domstolsprövningen endast fastslagit de uppenbara fel som tillsättningsmyndigheten gjort och ogiltigförklarat det omtvistade beslutet.

30. Avseende parlamentets påstående att tillsättningsmyndigheten i brist på särskilda omständigheter inte kunde befordra honom inom ramen för befordringsomgången år 1997 påpekar svaranden att tillsättningsmyndigheten genom beslut av den 30 juli 2001 befordrade honom från och med den 1 januari 1997. En stor del av parlamentets argumentering inom ramen för den andra grunden motsägs således av denna omständighet.

31. I sin replik vidhåller parlamentet att förstainstansrätten nästan helt har ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning med sin egen. Parlamentet jämför exempelvis tillsättningsmyndighetens centrala bedömning vilken följer av befordringskommitténs bedömning i enlighet med protokollet från dess möte den 19 maj 1999, med förstainstansrättens bedömning i den överklagade domen. Enligt parlamentet framkommer det av denna jämförelse att förstainstansrätten genom att först beteckna Ignacio Sampers betyg som "mycket hedersvärt", sedan som "lovordande" har tillämpat sin egen subjektiva metod för att komma fram till sin egen subjektiva slutbedömning, enligt vilken personen ifråga har utfört sina arbetsuppgifter "med framgång". Tillsättningsmyndighetens uppenbart felaktiga bedömning enligt den överklagade domen består i att inte ha dragit en slutsats som stämmer överens med förstainstansrättens subjektiva slutbedömning och slutligen att inte (tillräckligt) ha värderat denna slutbedömning så att den medförde att tillsättningsmyndigheten skulle ha kunnat befordra Ignacio Samper från och med den 1 januari 1997. Genom att förfara på ett sådant sätt, upprepar parlamentet, har förstainstansrätten överskridit gränserna för domstolsprövning så som de följer av gemenskapsrättslig praxis.

B - Bedömning

32. Parlamentets grund riktar sig huvudsakligen mot förstainstansrättens slutsats att tillsättningsmyndigheten felaktigt, eller åtminstone inte tillräckligt, har beaktat omständigheten att svaranden har utfört sina arbetsuppgifter som avdelningschef "med framgång" under två år. Tillsättningsmyndigheten skulle därigenom ha gjort en uppenbart felaktig bedömning. Förstainstansrätten har ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning som likväl grundar sig på objektiva kriterier med sin egen subjektiva bedömning.

33. Jag anser att denna grund skall tas upp till sakprövning. Den gäller nämligen felaktig kvalificering av omständigheter och oriktig motivering. Frågan huruvida motiveringen av en av förstainstansrättens domar är ofullständig eller motsägelsefull utgör en rättsfråga vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande.

34. Enligt artikel 45.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna sker beslut om befordran av tillsättningsmyndigheten efter en jämförelse av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran och av rapporterna om dessa.

35. Domstolen har upprepade gånger uttalat sig om tillämpningsområdet för artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, bl.a. avseende förfarandets marginella villkor, tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning och gränsen för den kontroll som gemenskapsdomstolarna, domstolen och förstainstansrätten, får utöva.

36. I enlighet med fast praxis förfogar tillsättningsmyndigheten över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för bedömningen av tjänstens intresse och kvalifikationerna för de tjänstemän som skall beaktas vid ett befordringsbeslut enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna. Domstolen har upprepade gånger understrukit att tillsättningsmyndigheten avseende befordringar får genomföra den jämförande bedömningen "enligt den metod som tillsättningsmyndigheten anser mest lämplig". Den får följaktligen beakta olika omständigheter och på grundval av dessa göra en bedömning i enlighet med sin egen uppfattning.

37. Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillsättningsmyndigheten har är emellertid begränsat med hänsyn till kravet på att jämförelsen av sökandena skall ske opartiskt och med omsorg, i tjänstens intresse och i enlighet med likabehandlingsprincipen. Om ett förfarande och en bedömningsmetod har upprättats för genomförandet av årlig befordran skall tillsättningsmyndigheten tillämpa dessa bestämmelser. Varje tjänsteman som kan befordras har rätt att förvänta sig att befordringskommittén skall jämföra hans kvalifikationer med kvalifikationerna hos övriga tjänstemän som kan befordras i den lönegrad som är aktuell. Befordringskommittén skall därför göra en reell jämförelse mellan de tjänstemän som kan befordras och inte endast mellan kvalifikationerna hos de tjänstemän som är högst placerade på den aktuella listan. Besluten om befordran förutsätter att tillsättningsmyndigheten gör en jämförande bedömning av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan befordras och även av rapporterna som upprättas om dem inom ramen för varje befordringsförfarande. Denna bedömning skall visserligen i lämplig omfattning avse de perioder som föregår det aktuella befordringsförfarandet, men bör också avse denna senare period.

38. Inom detta område skall domstolsprövningen begränsas till frågan huruvida myndigheten har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utnyttjat sin befogenhet på ett uppenbart felaktigt sätt med hänsyn till de sätt och metoder som lett fram till dess bedömning. Gemenskapsdomstolen kan inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av kandidaternas kvalifikationer och förtjänst med sin egen bedömning. Av detta följer att gemenskapsdomstolen skall begränsa sig till en marginell prövning av tillsättningsmyndighetens jämförande bedömning, inom ramen för vilken den särskilt kan kontrollera att allmänna principer om god förvaltningssed har upprätthållits. Bedömningen skall därutöver motiveras så att parterna och domstolen i ett överklagandeförfarande tydligt kan få kännedom om förstainstansrättens skäl.

39. För att avgöra om förstainstansrätten har överskridit sin befogenhet i den överklagade domen genom att ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning med sin egen, som parlamentet gör gällande, skall i första hand utredas vilken bedömningsmetod som det omtvistade beslutet grundar sig på.

40. I enlighet med praxis har tillsättningsmyndigheten grundat det omtvistade beslutet på befordringskommitténs yttrande. Den partssammansatta befordringskommittén som yttrade sig över Ignacio Samper i det omtvistade beslutet rekommenderade enhälligt att sökanden inte skulle befordras vid befordringsomgången år 1997.

41. I sitt arbete i förevarande fall var befordringskommittén bunden av de kriterier som återfinns i informationsnot nummer 7, 1995, om befordringsförfarandet (avseende bedömningen av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan befordras). Det gäller i första hand betygsrapporten som i sin tur grundar sig på åtta kriterier i bilagan till de gällande interna föreskrifterna för befordringskommittéerna 1992: kunskap, förståelse och omdömesförmåga, initiativförmåga, organisationsförmåga, arbetskvalitet, regelbundenhet i arbetet, snabbhet avseende verkställandet, yrkesheder och mänskliga relationer i arbetet. Utöver de kriterier som nämns i 1995 års föreskrifter är även tidigare betygsrapport, eventuella rekommendationer från ledningen, sökandens rörlighet och principen om att vid lika kvalifikationer ge företräde åt kvinnor inom de kategorier där de är underrepresenterade, av vikt.

42. Befordringskommitténs arbetsmetod i förevarande fall framgår av rapporten från det extraordinära mötet den 19 maj 1999. Kommittén beslutade att jämföra Ignacio Sampers sammantagna kvalifikationer med kvalifikationerna för de tjänstemän som kunde befordras till lönegrad A4. Den beslutade att inom ramen för jämförelsen inte endast beakta betygsrapporten utan även Ignacio Sampers ansvarsnivå och arbetsuppgifter. Befordringskommittén beaktade även protokollet från befordringskommittén för det aktuella befordringsåret. På detta sätt kunde särskilda kriterier som uppmärksammats under befordringsåret tas med i bedömningen. Slutligen beslutade befordringskommittén att beakta övriga avdelningschefers betygsrapporter.

43. Ur förfarandesynpunkt förefaller befordringskommittén helt ha uppfyllt de interna föreskrifterna. Det har inte visats eller gjorts gällande i tvisten vid förstainstansrätten att felaktigheter har begåtts i detta hänseende.

44. Den enda av sökandens anmärkningar som förstainstansrätten har utrett gäller tillsättningsmyndighetens påstådda underlåtenhet att i vederbörlig ordning vid jämförelsen beakta de kvalifikationer som han förvärvat på grund av sin tjänst som avdelningschef vid parlamentets informationskontor i Madrid under två år. Som jag har anfört ankommer det på tillsättningsmyndigheten att bedöma nämnda kvalifikationer inom ramen för en jämförande bedömning mellan de tjänstemän som kan befordras. I detta avseende sträcker sig gränsen för domstolsprövning till frågan om tillsättningsmyndigheten otvetydigt har underlåtit att beakta dessa kvalifikationer på ett avgörande sätt.

45. I min mening har emellertid befordringskommittén inte gjort något uppenbart fel och ingenting tyder på att tillsättningsmyndigheten inte har beaktat eller tillräckligt beaktat Ignacio Sampers ifrågavarande kvalifikationer. Tvärtom förefaller även förstainstansrätten medge att dessa kvalifikationer har tagits med i tillsättningsmyndighetens bedömning.

46. Enligt min mening har förstainstansrätten i punkterna 48 till 51 inte tillmätt omständigheten att befordringskommittén i sina överväganden vid flera tillfällen hänvisar till Ignacio Sampers kvalifikationer som avdelningschef tillräckligt stor betydelse. Det följer av befordringskommitténs protokoll av den 19 maj 1999 att den har beaktat nivån på de uppgifter som sökanden utfört och har anpassat hans betyg till dem (bedömningen steg hypotetiskt från 56 till 59 poäng). Det följer dessutom av delar av protokollet från mötet i fråga den 19 maj 1999 som återges i den överklagade domen att Ignacio Sampers kvalifikationer verkligen har jämförts med de tjänstemäns som befordrades till lönegrad A4 under befordringsomgången år 1997, liksom med betygsrapporterna för de fem tjänstemän som också kunde befordras och som hade fått lovordande omdömen utan att för den sakens skull bli befordrade. Förstainstansrätten hänvisar dessutom till protokollet där det anförs att "de flesta [av dessa tjänstemän] har under en viss period tjänstgjort som avdelningschefer vars uppgifter kan liknas vid en avdelningschefs" (punkt 50 i den överklagade domen).

47. Befordringskommitténs slutliga bedömning för befordringsomgången år 1997 visar sig ändå utfalla till Ignacio Sampers nackdel. Skälet till detta är inte att det ansvar som han har haft inte har beaktats utan därför att befordringskommittén ansåg att andra sökande var (ännu) bättre. Omständigheten att Ignacio Samper har klara och tydliga kvalifikationer som avdelningschef utesluter inte att det inom ramen för en jämförelse kan konstateras att andra tjänstemän är mer kvalificerade oavsett om det beror på arbetsuppgifterna som avdelningschef eller på andra orsaker. Tillsättningsmyndigheten kunde därför rimligen anse att Ignacio Sampers kvalifikationer inte berättigade till ytterligare extrapoäng. Tillsättningsmyndigheten har med andra ord inte gjort en uppenbart felaktig bedömning när den å ena sidan bedömde Ignacio Sampers kvalifikationer fördelaktigt utan att komma till slutsatsen att han, å andra sidan, hade rätt att bli befordrad.

48. Av detta skäl har förstainstansrätten enligt min mening på ett övertygande sätt varken konstaterat eller kunnat konstatera att kommittén och följaktligen tillsättningsmyndigheten i förevarande fall har överskridit rimliga gränser för sin befogenhet. Av denna anledning är det inte fråga om att befordringskommitténs bedömning är "till viss del motsägelsefull" (punkt 47 i den överklagade domen). Förstainstansrättens bedömning att Ignacio Samper har utfört sin uppgift som avdelningschef "med framgång" räcker inte för att dra slutsatsen att tillsättningsmyndigheten har gjort en "uppenbart felaktig bedömning" genom att underlåta att åtminstone tillräckligt värdera hans arbetsuppgifter som avdelningschef (punkterna 52 och 53 i den överklagade domen).

49. Förstainstansrätten har ersatt tillsättningsmyndighetens motiverade och kontrollerbara bedömning som överensstämmer med tillämpliga bestämmelser och som otvetydigt ligger inom utrymmet för myndighetens skönsmässiga bedömning, med sin egen bedömning. Jag anser följaktligen att parlamentets grund skall godtas. Ett antal ytterligare omständigheter stärker dessutom min uppfattning än mer.

50. För det första anser jag att förstainstansrätten utgår från en felaktig förutsättning när den fastslår att befordringskommittén endast grundat sig på de betyg som givits i betygsrapporten (punkt 48 i den överklagade domen). Det följer av det ovan angivna att hans arbetsuppgifter som chef för informationskontoret har beaktats vid fastställandet av dessa betyg. Ingenting tyder för övrigt på att befordringskommittén inte har tillämpat de särskilda kriterier som skall beaktas, nämnda i punkt 41 i detta förslag till avgörande, på Ignacio Samper.

51. För det andra är det fastställt att skillnaderna mellan de berörda tjänstemän som kunde befordras vid befordringsomgången 1997 var obetydliga. I förevarande mål gäller det dessutom ett enskilt fall eftersom befordringskommittén skulle undersöka hur Ignacio Samper hade utfört sitt arbete som avdelningschef vid informationskontoret i Madrid utan att inom ramen för detta beakta de omständigheter som medförde att hans tillsättning ogiltigförklarades. Av dessa skäl är det än mer lämpligt att domstolen intar en reserverad hållning när den prövar tillsättningsmyndighetens bedömning.

52. Enligt min mening skall förstainstansrättens dom därför upphävas. Den är bristfälligt motiverad eftersom förstainstansrätten inte på ett övertygande sätt har visat att tillsättningsmyndigheten uppenbart har missbrukat sin befogenhet. Eftersom förstainstansrätten endast har prövat en enda av Ignacio Sampers anmärkningar i sin dom anser jag att det är lämpligt att återförvisa målet för omprövning.

V - Förslag till avgörande

53. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att domstolen skall

1) upphäva förstainstansrättens dom av den 3 maj 2001 i mål T-99/00, Samper mot parlamentet,

2) återförvisa målet till förstainstansrätten för omprövning av Ignacio Sampers talan om ogiltigförklaring,

3) fatta beslut om rättegångskostnader enligt gällande regler.

Full & Egal Universal Law Academy