Sammanfattning
Parter
Domskäl
Domslut
Nyckelord
Statligt stöd - Begrepp - Logistiska och kommersiella tjänster som ett företag med uppdrag att erbjuda en tjänst som är av allmänt ekonomiskt intresse tillhandahåller sitt dotterbolag - Omfattas inte - Villkor - Täckande av ytterligare rörliga kostnader - Normal avgift för täckande av fasta kostnader som följer av utnyttjandet av det nät som byggts upp av nämnda företag - Normal avkastning på eget kapital som påverkas av dotterbolagets konkurrerande verksamhet
(EG-fördraget, artikel 90.2 (nu artikel 86.2 EG) och artikel 92.1 (nu artikel 87.1 EG i ändrad lydelse))
Sammanfattning
$$Eftersom det inte går att jämföra situationen för ett företag som har fått i uppdrag fått i uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget (nu artikel 86.2 EG), såsom ett företag som har ett lagstadgat monopol och är verksamt inom sektorn för normal postbefordran, vars nät aldrig skulle ha inrättats av ett privat företag, med situationen för en privat företagskoncern som inte har monopolställning, skall kriteriet de "normala marknadsvillkoren", som med nödvändighet är hypotetiska och som möjliggör en bestämning av huruvida en offentlig verksamhets tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sitt privaträttsliga dotterbolag kan utgöra ett statligt stöd bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter.
Kostnaderna som detta företag har haft för att tillhandahålla nämnda stöd kan utgöra sådana objektiva och kontrollerbara omständigheter. På denna grundval kan det uteslutas att det förekommit något statligt stöd till dotterbolaget om det för det första kan slås fast att den begärda ersättningen vederbörligen täcker alla ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet, en normal avgift för täckande av fasta kostnader som följer av utnyttjandet av det allmänna postnätet, liksom en normal avkastning på eget kapital i den utsträckning som det egna kapitalet används för dotterbolagets konkurrensutsatta verksamhet, och om det för det andra inte finns något som tyder på att dessa faktorer har undervärderats eller fastställts godtyckligt.
( se punkterna 34, 36 och 38-40 )
Parter
I de förenade målen C-83/01 P, C-93/01 P och C-94/01 P,
Chronopost SA, Issy-les-Moulineaux (Frankrike), företrätt av V. Bouaziz Torron och D. Berlin, avocats, med delgivningsadress i Luxemburg (C-83/01 P),
La Poste, Boulogne-Billancourt (Frankrike), företrädd av H. Lehman, avocat, med delgivningsadress i Luxemburg (C-94/01 P),
Republiken Frankrike, företrädd av G. de Bergues och F. Million, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg (C-93/01 P),
klagande,
angående överklagande av dom meddelad den 14 december 2000 av förstainstansrätten (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) i mål T-613/97, Ufex m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-4055), i vilket det förs talan om upphävande av den domen,
i vilket de andra parterna är:
Union française de l'express (Ufex), Roissy-en-France (Frankrike),
DHL International, Roissy-en-France,
Federal express international (Frankrike) SNC, Gennevilliers (Frankrike),
CRIE SA, Asnières (Frankrike),
företrädda av E. Morgan de Rivery och J. Derenne, avocats,
sökande i första instans,
och
Europeiska gemenskapernas kommission,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet och M. Wathelet (referent) samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, P. Jann, V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr och A. Rosas,
generaladvokat: A. Tizzano,
justitiesekreterare: byrådirektören M.-F. Contet,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 28 maj 2002,
och efter att den 12 december 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Chronopost SA (nedan kallat Chronopost), La Poste och Republiken Frankrike har, genom var sin ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 respektive den 23 februari 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 14 december 2000 i mål T-613/97, Ufex m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-4055) (nedan kallad den överklagade domen), vari förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade artikel 1 i kommissionens beslut 98/365/EG av den 1 oktober 1997 om stöd som Frankrike påståtts ha beviljat SFMI-Chronopost (EGT L 164, 1998, s. 37) (nedan kallat det omtvistade beslutet).
I - Faktiska omständigheter i målet
2 Bakgrunden till tvisten redovisas på följande sätt i den överklagade domen:
"1 Syndicat français de l'express international (nedan kallad SFEI) - som efterträtts av sökanden, Union française de l'express, och i vilken [DHL International, Federal express international (France) SNC och CRIE SA] är medlemmar - är en branschorganisation bildad enligt fransk rätt och som omfattar nästan alla företag som erbjuder expressposttjänster och som konkurrerar med Société française de messagerie international (nedan kallat SFMI).
2 SFEI lämnade den 21 december 1990 in ett klagomål till kommissionen, eftersom SFEI ansåg att det logistik- och försäljningsstöd som den franska posten ([nedan kallad] La Poste) tillhandahållit SFMI utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i EG-fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse). I klagomålet påtalades främst att den ersättning som SFMI betalat för det av La Poste tillhandahållna stödet inte utgetts enligt normala marknadsvillkor. Skillnaden mellan marknadspriset för att erhålla sådana tjänster och det pris som faktiskt har betalats av SFMI utgör ett statligt stöd. En ekonomisk studie som på begäran av SFEI har utförts av konsultbolaget Braxton har bilagts ansökan i syfte att visa med vilket belopp stödet har utgått under perioden 1986-1989.
3 La Poste, som är ett lagstadgat monopol verksamt inom sektorn för normal postbefordran, utgjorde en del av den franska administrationen fram till slutet av år 1990. Från och med den 1 januari 1991 omorganiserades La poste till en offentligrättslig juridisk person enligt bestämmelserna i lag 90-568 av den 2 juli 1990. Genom denna lag tillåts La Poste att bedriva viss verksamhet som är konkurrensutsatt, däribland leverans av expresspost.
4 SFMI är ett privaträttsligt företag som från och med slutet av år 1985 har fått ta hand om driften av La Postes verksamhet inom området expresspost. Detta företag bildades med ett eget kapital på 10 miljoner franska franc (FRF), fördelat mellan Sofipost (66 procent) - som i sin tur är helägt av La Poste - och TAT Express (34 procent) - ett dotterbolag till flygbolaget Transport aérien transrégional (nedan kallat TAT).
5 Post- och teleministeriet fastställde genom anvisningar av den 19 augusti 1986 formerna för hur SFMI skall bedriva och marknadsföra sin tjänsteverksamhet på området expresspost under namnet EMS/Chronopost. Enligt dessa anvisningar skall La Poste tillhandahålla SFMI logistik- och försäljningsstöd. De avtalsrättsliga relationerna mellan La Poste och SFMI regleras genom överenskommelser, varvid den första är daterad år 1986.
6 Strukturen i den expresspostverksamhet som SFMI bedrev ändrades år 1992. Sofipost och TAT skapade ett nytt företag, Chronopost SA, där man ånyo hade andelar på 66 respektive 34 procent. Chronopost, som fram till den 1 januari 1995 hade ensamrätt till La Postes nätverk, inriktade sin verksamhet på nationell expresspost. SFMI köptes upp av GD Express Worldwide France, vilket är ett franskt dotterbolag till ett internationellt samriskföretag med karaktär av koncentration som har godkänts genom kommissionens beslut av den 2 december 1991 och som består av det australiska företaget TNT och postväsendet i fem andra länder (TNT/Canada Post, DBP Postdienst, La Poste, PTT Poste och Sweden Post, ärende IV/M.102, EGT C 322, s. 19). SFMI behöll den internationella verksamheten och Chronopost skulle fungera som agent och tillhandahålla tjänster när det gäller den franska hanteringen av internationella försändelser (nedan kallat SFMI-Chronopost).
7 Genom skrivelse av den 10 mars 1992 informerade kommissionen SFEI om att dess klagomål enligt artikel 92 i fördraget avskrivits. SFEI och andra företag väckte den 16 maj 1992 talan vid domstolen och begärde att kommissionens beslut skulle ogiltigförklaras. Domstolen fann inte anledning att döma i saken (domstolens beslut av den 18 november 1992 i mål C-222/92, SFEI m.fl. mot kommissionen, inte publicerat i rättsfallssamlingen) efter det att kommissionen i beslut av den 9 juli 1992 återkallat beslutet av den 10 mars 1992.
...
9 SFEI och andra företag väckte den 16 juni 1993 talan vid Tribunal de commerce de Paris mot SFMI, Chronopost, La Poste m.fl. Till denna talan bifogades en andra studie av företaget Braxton i vilken de uppgifter som lämnats i den första studien var uppdaterade samt den period under vilken stöd skulle ha utgått utsträcktes till slutet av år 1991. Genom beslut av den 5 januari 1994 ställde Tribunal de commerce de Paris fyra frågor till EG-domstolen om tolkningen av artiklarna 92 och 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG), varav en rörde begreppet statligt stöd under de i detta mål aktuella omständigheterna. Tillsammans med sina skriftliga synpunkter av den 10 maj 1994 bifogade den franska regeringen en ekonomisk studie som utarbetats av företaget Ernst & Young. Genom dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547, nedan kallad SFEI-domen) fann domstolen att en offentlig verksamhets tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sina privaträttsliga dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget, om den ersättning som utges för dessa tjänster är lägre än den som skulle ha utgått enligt normala marknadsvillkor.
10 Under tiden hade Republiken Frankrike genom en skrivelse av den 20 mars 1996 blivit underrättad av kommissionen om att ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget hade inletts. Republiken Frankrike lämnade sina synpunkter i detta avseende den 30 maj 1996.
11 Kommissionen offentliggjorde den 17 juli 1996 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning ett meddelande om att ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget inletts om det förmodade stöd som Frankrike gett till SFMI-Chronopost (EGT C 206, s. 3).
12 SFEI lämnade synpunkter på detta meddelande i en skrivelse av den 17 augusti 1996. Till denna skrivelse bifogade SFEI en ny ekonomisk studie av konsultföretaget Bain & Cy. SFEI utvidgade dessutom sitt klagomål från december 1990 till att avse vissa nya åtgärder, däribland användningen av La Postes märkesnamn, det privilegierade tillträdet till Radio France sändningar, tull- och skatteprivilegier samt investeringar som La Poste gjort i plattformar för hantering av paketpost."
II - Det omtvistade beslutet
3 Av punkterna 17-23 i den överklagade domen framgår följande:
"17 Kommissionen antog den 1 oktober 1997 [det omtvistade beslutet], vilket SFEI underrättades om genom skrivelse av den 22 oktober 1997.
18 I [det omtvistade beslutet] fann kommissionen att det var lämpligt att skilja på två typer av åtgärder. Den första typen består i att La Poste till SFMI-Chronopost tillhandahållit för det första logistikstöd genom att ge SFMI-Chronopost tillgång till La Postes infrastruktur för insamling, sortering, transport och distribution av sina försändelser och för det andra genom försäljningsstöd, det vill säga i att ge SFMI-Chronopost direkt tillgång till La Postes kunder och goodwill. Den andra typen består i speciella åtgärder, såsom privilegierad tillgång till Radio France samt skatte- och tullförmåner.
19 Enligt kommissionen hade SFEI felaktigt tolkat SFEI-domen genom att hävda att kommissionen inte bör beakta koncernens strategiska intressen eller de stordriftsfördelar som följer av SFMI-Chronoposts privilegierade tillgång till La Postes nätverk och anläggningar ... eftersom La Poste har en monopolställning. Domstolen har i gengäld inte antytt att kommissionen skall använda sig av olika metoder för det fall att en av parterna har en monopolställning. För att avgöra om det rör sig om statligt stöd eller inte inom ramen för den första typen av åtgärder är kommissionen därför inte tvungen att ta hänsyn till att det avsåg transaktioner mellan ett moderbolag med monopolställning och dess dotterbolag som bedriver konkurrensutsatt verksamhet.
20 Kommissionen ansåg därför att den avgörande frågan var huruvida villkoren för La Postes och SFMI-Chronopostes mellanhavanden är jämförbara med villkoren för ett liknande avtal mellan ett privat moderbolag, som mycket väl kan ha en monopolställning (till exempel genom att ha exklusiva rättigheter) och dess dotterbolag. Enligt kommissionen förelåg ingen ekonomisk fördel om de interna priser till vilka man utbyter produkter och tjänster mellan företag i samma koncern är beräknade på grundval av full kostnadstäckning (det vill säga totala kostnader plus avkastning på eget kapital).
21 I detta avseende anmärkte kommissionen att SMFI:s betalningar inte täckte de totala kostnaderna under de två första årens drift, men däremot kostnaderna exklusive utgifter för huvud- och regionkontor. Kommissionen ansåg, för det första, inte att det var onormalt att de betalningar som ett nytt företag, nämligen SFMI-Chronopost, gör under startperioden bara täcker de rörliga kostnaderna. Enligt kommissionen hade Republiken Frankrike, för det andra, påvisat att den ersättning som SFMI-Chronopost hade betalat för stödet sedan år 1988 täcker alla La Postes kostnader, och att man dessutom hade gett ett bidrag till dess avkastning på eget kapital. Kommissionen beräknade vidare att den av La Poste gjorda investeringens internränta vida översteg kapitalkostnaden för år 1986, det vill säga den normala avkastning som en privat investerare skulle kräva under motsvarande förhållanden. Det av La Poste tillhandahållna logistik- och försäljningsstödet hade sålunda getts under normala marknadsvillkor och detta stöd utgjorde således inte statligt stöd.
22 När det gäller den andra typen, nämligen vissa speciella åtgärder, ansåg kommissionen att SFMI-Chronopost inte hade åtnjutit några fördelar såvitt avser tullbehandling, stämpelskatt, löneskatt eller betalningsfrister. Vad gäller nyttjandet av La Postes fordon som reklambärare ansåg kommissionen att detta skulle anses utgöra ett normalt försäljningsstöd mellan ett moderbolag och dess dotterbolag. SFMI-Chronopost hade inte heller åtnjutit någon specialbehandling vad avsåg reklamsändningar i Radio France. Kommissionen kunde också konstatera att de åtaganden som La Poste gjorde i samband med att kommissionen den 2 december 1991 godkände samriskföretaget inte utgjorde statligt stöd.
23 I artikel 1 i [det omtvistade beslutet] konstaterar kommissionen att [d]et logistik- och försäljningsstöd som La Poste har gett sitt dotterbolag SFMI-Chronopost, övriga ekonomiska transaktioner mellan de två företagen, förhållandet mellan SFMI-Chronopost och Radio France, det tullsystem som tillämpas på La Poste och SFMI-Chronopost, det system för löne- och stämpelskatt som tillämpas på La Poste samt dess investeringar på [affärshemlighet] i plattformar för hantering av paketpost utgör inte statligt stöd till förmån för SFMI-Chronopost. I artikel 2 preciseras att [det omtvistade] beslutet riktas till Republiken Frankrike."
III - Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen
4 Union française de l'express (Ufex), DHL International, Federal express international (France) SNC och CRIE SA (nedan tillsammans kallade Ufex m.fl.) har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 december 1997, väckt en talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Chronopost, La Poste och Republiken Frankrike har intervenerat till stöd för kommissionen.
5 Det framgår av punkt 37 i den överklagade domen att Ufex m.fl. har anfört fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltighetsförklaring. Den första grunden avser att "rätten till ett försvar åsidosatts, särskilt rätten till tillgång till handlingar". Den andra grunden avser "bristande motivering". Enligt den tredje grunden har "faktiska fel begåtts och det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning". Den fjärde grunden rör "åsidosättande av begreppet statligt stöd".
6 Den fjärde grunden är av särskild betydelse i förevarande mål om överklaganden, och den består av två delar enligt vilka kommissionen har felbedömt begreppet statligt stöd, dels genom att i sin analys av ersättningen för det stöd som La Poste tillhandahållit SFMI-Chronopost inte ha beaktat normala marknadsvillkor, dels genom att från detta begrepp utesluta vissa åtgärder som SFMI-Chronopost skall ha haft fördel av. Inledningsvis skall invändningen beträffande analysen av ersättningen för det stöd som La Poste tillhandahållit SFMI-Chronopost tas upp till prövning.
7 Förstainstansrätten gjorde i fråga om den fjärde grundens första del följande analys i punkterna 64-79 i den överklagade domen:
"64 Artikel 92.1 i fördraget har till syfte att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion (domstolens dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I-877, punkt 12, av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321 och SFEI-domen, punkt 58).
65 Begreppet stöd omfattar därmed inte enbart konkreta förmåner som subventioner, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (domstolens dom i SFEI-målet, punkt 58, och i det ovannämnda målet Banco Exterior de España, punkt 13, samt av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade, REG 1998, s. I-7907, punkt 34). I dom av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France mot kommissionen (REG 1996, s. II-2109, punkt 67) har förstainstansrätten preciserat följande vad avser artikel 92.1 i fördraget:
Denna bestämmelse omfattar således alla likvida medel som den offentliga sektorn faktiskt kan använda för att stödja företag och det är inte relevant om dessa medel permanent ingår bland denna sektors tillgångar, eller inte.
66 Som domstolen ansåg i dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329) skall framför allt verkningarna av stödet för de företag eller tillverkare som är mottagare av detta beaktas och inte situationen för de organ som fördelar och administrerar stödet.
67 Av detta följer att begreppet stöd är ett objektivt begrepp, och att det uteslutande sammanhänger med huruvida en statlig åtgärd gynnar ett eller flera företag (förstainstansrättens dom av den 27 januari 1998 i mål T-67/94, Ladbroke Racing mot kommissionen, REG 1998, s. II-1, punkt 52, och av den 10 maj 2000 i mål T-46/97, SIC mot kommissionen, REG 2000, s. II-2125, punkt 83).
68 Tolkningen av begreppet statligt stöd under de i målet aktuella förutsättningarna har bestämts av domstolen i SFEI-domen enligt vilken:
[En] offentlig verksamhets tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sina privaträttsliga dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget, om den ersättning som utges för dessa tjänster är lägre än den som skulle ha utgått enligt normala marknadsvillkor.
69 Av ovanstående överväganden följer att för att det skall vara möjligt att bedöma om de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd måste situationen bedömas utifrån det mottagande företaget, i förevarande fall SFMI-Chronopost, och det måste fastställas om detta företag har fått det aktuella logistik- och försäljningsstödet till ett pris som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsvillkor (SFEI-domen, punkt 60, domen i det ovannämnda målet SIC mot kommissionen, punkt 78, och domstolens dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen, REG 1999, s. I-2459, punkt 41, och av den 29 juni 1999 i mål C-256/97, DM Transport, REG 1999, s. I-3913, punkt 22).
70 I SFEI-domen har domstolen konstaterat att denna bedömning förutsätter en ekonomisk analys som beaktar alla de faktorer som ett företag som agerar enligt normala marknadsvillkor måste ta hänsyn till när det skall fastställa vilket vederlag som skall utgå för de tillhandahållna tjänsterna (punkt 61).
71 I det förevarande fallet har kommissionen i det omtvistade beslutet anfört att [d]et faktum att det rör sig om samspelet mellan ett företag med monopolställning och ett dotterbolag med en konkurrensutsatt verksamhet spelar inte in i detta fall. Domstolen har aldrig antytt att kommissionen - när man skall avgöra huruvida det förekommer statligt stöd i ett visst fall - skall använda sig av olika metoder beroende på om en av parterna har en monopolställning eller inte.
72 Kommissionen har följaktligen ansett att de interna priser till vilka man utbyter produkter eller tjänster mellan företag i samma koncern inte medför några som helst ekonomiska fördelar om det handlar om priser som är beräknade på grundval av full kostnadstäckning.
73 Det följer av dessa uttalanden att kommissionen inte har stött sig på en sådan ekonomisk analys som det enligt SFEI-domen erfordras för att kunna visa att den aktuella transaktionen motsvaras av en transaktion mellan företag som agerar enligt normala marknadsvillkor. Kommissionen har i det omtvistade beslutet tvärtom nöjt sig med att undersöka vilka kostnader som La Poste har haft för att tillhandahålla logistik- och försäljningsstödet och i vilken omfattning dessa kostnader har ersatts av SFMI-Chronopost.
74 Även om man skulle anta att SFMI-Chronopost har betalat La Postes totala kostnader för tillhandahållandet av logistik- och försäljningsstödet är det inte tillräckligt för att visa att det inte rör sig om statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget. Eftersom La Poste på grund av sin situation som offentligt företag med monopolställning kanske har haft möjligheten att tillhandahålla en del av logistik- och försäljningsstödet till en kostnad som är mindre än den som ett privat företag utan samma rättigheter skulle ha haft, är en analys som endast tar hänsyn till kostnaderna för detta offentliga företag inte tillräcklig i sig för att utesluta att de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd. Det är tvärtom så att det skapas en situation där statligt stöd kan existera genom det förhållandet att moderbolaget har en monopolställning och att dess dotterbolag bedriver sin verksamhet på en konkurrensutsatt marknad.
75 Kommissionen borde sålunda ha undersökt om dessa totala kostnader överensstämde med de faktorer som ett företag som agerar under normala marknadsvillkor skulle ha beaktat i samband med fastställandet av ersättningen för tillhandahållna tjänster. Kommissionen borde därför åtminstone ha kontrollerat att det vederlag som La Poste har erhållit var jämförbart med vad som skulle ha begärts av ett privat finansieringsbolag eller en privat företagskoncern som inte har en monopolställning och som har en övergripande eller sektorsinriktad strukturpolitik (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 mars 1991 i mål C-305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1603, punkt 20).
76 Det följer av det anförda att kommissionen har grundat sitt beslut på en felaktig tolkning av artikel 92 i fördraget genom att i detta [omtvistade] beslut utesluta förekomsten av ett statligt stöd utan att undersöka om den ersättning som La Poste erhållit för logistik- och försäljningsstödet till SFMI-Chronopost motsvarades av det vederlag som skulle ha begärts under normala marknadsvillkor.
77 Denna tolkning står inte i motsatsförhållande till kommissionens uttalande att det i artikel 222 i EG-fördraget (nu artikel 295 EG) föreskrivs att fördraget inte i något hänseende skall ingripa i medlemsstaternas egendomsordning. Det förhållandet att det krävs att den ersättning som ett offentligt företag med monopolställning erhåller för att tillhandahålla logistik- och försäljningsstöd till sitt dotterbolag skall motsvaras av det vederlag som skulle ha begärts under normala marknadsvillkor, utgör inte hinder för att ett sådant offentligt företag skulle kunna ta sig in på den öppna marknaden, men underställer detta företag konkurrensreglerna, såsom krävs enligt gemenskapsrättens grundläggande principer. Ett sådant krav påverkar inte den offentliga egendomsordningen utan innebär endast att offentligrättsliga och privaträttsliga ägare behandlas likadant.
78 Av detta följer att talan skall bifallas på den fjärde grundens första del.
79 Artikel 1 i det omtvistade beslutet skall därför ogiltigförklaras vad avser den del i vilken kommissionen har funnit att logistik- och försäljningsstödet som La Poste gett sitt dotterbolag SFMI-Chronopost inte utgör statligt stöd till förmån för SFMI-Chronopost, utan att det är nödvändigt att bedöma vare sig den andra delen av denna grund eller resterande grunder till den del de avser logistik- och försäljningsstödet som La Poste har gett sitt dotterbolag SFMI-Chronopost. Särskilt den andra grunden, genom vilken [Ufex m.fl.] i huvudsak har påstått att motiveringen av det omtvistade beslutet om logistik- och försäljningsstödet inte är tillräckligt motiverat, behöver inte prövas."
8 I de följande punkterna i den överklagade domen undersökte förstainstansrätten följaktligen endast den första grunden avseende det påstådda åsidosättandet av Ufex m.fl. rätt till försvar, och den tredje grunden avseende sakfel och uppenbart oriktiga bedömningar, i den utsträckning dessa inte avsåg invändningar som blandats ihop med dem som tidigare prövats inom ramen för den fjärde grunden. Inte i något av fallen godtogs invändningarna från Ufex m.fl.
9 Förstainstansrätten stannade vid att ogiltigförklara artikel 1 i det omtvistade beslutet då den fann att logistik- och försäljningsstödet som La Poste gett sitt dotterbolag SFMI-Chronopost inte utgjorde statligt stöd till sistnämnda bolag.
IV - Överklagandena
10 Chronopost har yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen såvitt artikel 1 i det omtvistade beslutet ogiltigförklaras däri,
- i första hand själv slutligt avgöra tvisten, och därvid ogilla den talan som förs av Ufex m.fl. mot det omtvistade beslutet,
- förplikta Ufex m.fl. att ersätta rättegångskostnaderna, och
- i andra hand återförvisa målet till förstainstansrätten och förplikta Ufex m.fl. att ersätta de rättegångskostnader som förorsakats Chronopost i förstainstansrätten och domstolen.
11 Republiken Frankrike har yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen, och
- förplikta Ufex m.fl. att ersätta rättegångskostnaderna i domstolen samt att ånyo besluta om rättegångskostnaderna i förstainstansrätten.
12 La Poste har yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen såvitt artikel 1 i det omtvistade beslutet däri ogiltigförklaras, och
- förplikta Ufex m.fl. att ersätta La Postes rättegångskostnader i domstolen.
13 Ufex m.fl. har yrkat att domstolen skall
- delvis avvisa överklagandena och delvis ogilla desamma, och
- förplikta klagandena att ersätta samtliga rättegångskostnader.
14 Efter att ha hört parterna och generaladvokaten beslutar domstolen att förevarande mål, på grund av sambandet dem emellan, skall förenas vad gäller den slutliga domen, i enlighet med artikel 43 i domstolens rättegångsregler.
15 Chronopost, La Poste och Republiken Frankrike har åberopat olika grunder för talan vilka till stor del är överensstämmande. Klagandena har i huvudsak lastat förstainstansrätten för att ha
- åsidosatt artikel 92.1 i fördraget på grund av en felaktig tolkning av hänvisningen till "normala marknadsvillkor" i SFEI-domen,
- åsidosatt förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget och åsidosatt handläggningsregler,
- åsidosatt det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen tillerkänts vid bedömningen av en ekonomiskt komplex åtgärd,
- åsidosatt artikel 92.1 i fördraget på grund av en felaktig tolkning av de faktorer som utgör begreppet statligt stöd, och särskilt hänvisningen till fördelar för det stödmottagande företaget och till överföringen av offentliga medel, samt
- åsidosatt motiveringsskyldigheten.
Den första grunden
Parternas argument
16 Den första grunden som klagandena har åberopat för att ifrågasätta den överklagade domen rör begreppet normala marknadsvillkor som använts i SFEI-domen för att fastställa i vilka fall ett offentligt företags tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd.
17 Domstolen angav följande i denna dom:
"59 ... tillhandahållande av varor eller tjänster till förmånliga villkor kan utgöra statligt stöd (dom av den 2 februari 1988, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, 67/85, 68/85 och 70/85, [REG 1988,] s. 219, punkt 28, samt av den 29 februari 1996, [Belgien] mot kommissionen, C-56/93, REG 1996, s. I-723, punkt 10).
60 För att kunna bedöma om en statlig åtgärd utgör stöd måste det således avgöras om det mottagande företaget får ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsvillkor.
61 Inom ramen för denna bedömning ankommer det på den nationella domstolen att avgöra vad som kan anses vara normal ersättning för prestationerna i fråga. En sådan bedömning förutsätter en ekonomisk analys som beaktar alla de faktorer som ett företag som agerar enligt normala marknadsvillkor måste ta hänsyn till när det skall fastställa vilket vederlag som skall utgå för de tillhandahållna tjänsterna.
62 Mot bakgrund av de föregående övervägandena kan ... frågan besvaras på så sätt att [ett offentligt företags] tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sina privaträttsliga dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget, om den ersättning som utges för dessa tjänster är lägre än den som skulle ha utgått enligt normala marknadsvillkor."
18 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten missuppfattade begreppet "normala marknadsvillkor" när den i punkt 75 i den överklagade domen slog fast att kommissionen borde ha undersökt om de totala kostnaderna för La Poste överensstämde med de faktorer som ett företag som agerar under normala marknadsvillkor skulle ha beaktat i samband med fastställandet av ersättningen för tillhandahållna tjänster.
19 Det följer nämligen av domstolens rättspraxis att man för att bedöma huruvida stöd eventuellt har utgått, som ett första steg i resonemanget måste jämföra beteendet hos ett offentligt företag med beteendet hos en privat aktör av "jämförbar storlek" eller "som, i den mån det är möjligt, befinner sig i samma situation". Genom att hänvisa till en privat verksamhet "som inte har en monopolställning" har förstainstansrätten således gjort sig skyldig till misstaget att som jämförelse använda ett företag med en annan struktur än La Postes, i stället för att jämföra beteendet hos La Poste med beteendet hos ett företag som befinner sig i samma situation, och som alltså har en monopolställning.
20 Det är först som ett andra steg i resonemanget som det skall prövas om beteendet var normalt, det vill säga om man med hänsyn till parametrarna hos det företag (dess uppbyggnad, kapacitet etcetera) som påstås ha delat ut stödet kan anse att detta företag beaktat de lämpliga ekonomiska faktorerna när det fattade sitt beslut och bestämde parametrarna för sin investering (kostnader, avkastningsmöjligheter, risker etcetera). Man borde därvid exempelvis fråga sig om La Poste hade en normal täckning för sina kostnader. Endast om så inte är fallet kan ett statligt stöd sägas ha förelegat.
21 Chronopost har vidare, fortfarande från samma utgångspunkt, erinrat om att domstolens rättspraxis inte alls kräver att priserna som tillämpas av ett offentligt företag skall jämföras med konkurrenternas priser. Det är således inte korrekt att fastställa att det föreligger ett statligt stöd endast på grund av att La Poste fakturerat sina tjänster till lägre priser än de priser som begärs av moderbolagen till SFMI-Chronoposts konkurrenter. Det skulle ha förelegat ett statligt stöd endast om La Poste hade avstått från en normal ersättning för sina tjänster.
22 Klagandena har även ifrågasatt huruvida förstainstansrättens lösning kan genomföras i praktiken. Republiken Frankrike har i detta avseende hävdat att en privat aktör som inte har en monopolställning aldrig skulle skaffa ett nät för tillhandahållande av offentliga tjänster jämförbart med La Postes nät. La Poste har för sin del erinrat om att Ufex m.fl. vid förstainstansrätten hävdade att "en sådan garanti om utfästelse vad gäller försäljning som erbjuds av SFMI, som endast är tänkbar inom den offentliga sektorn, förefaller vara fullständigt orealistisk i en konkurrensutsatt sektor" och att "[e]tt nät som SFMI:s [det vill säga La Postes] är uppenbart inte ett marknadsanpassat nät".
23 Chronopost har dessutom betonat det abstrakta i den lösning som förstainstansrätten valde i den överklagade domen. Denna lösning skulle i praktiken kräva att man jämför med ett hypotetiskt företag med verksamhet på en hypotetisk marknad. En stor rättsosäkerhet skulle följa av en sådan lösning.
24 Klagandena har därefter mer allmänt noterat att den överklagade domen i praktiken skulle hindra offentliga monopolföretag från att även bedriva verksamhet på marknader som är öppna för konkurrens, och på så sätt innebära en allvarlig diskriminering gentemot dem.
25 Enligt Ufex m.fl. måste man däremot, för att bedöma huruvida vissa transaktioner sker på "normala marknadsvillkor", göra åtskillnad mellan de fall i vilka staten agerar som investerare eller fordringsägare och de fall i vilka den, genom en breddning av verksamheterna i ett offentligt företag som har en lagstadgad monopolställning, är verksam på en konkurrensutsatt marknad.
26 I det första fallet kräver inte bedömningen av de "normala marknadsvillkoren" att något marknadspris fastställs. Eftersom det inte sker någon försäljning av varor eller något tillhandahållande av tjänster från statens sida skall endast avkastningen på investerat kapital och riskerna beaktas.
27 Om däremot ett offentligt företag i en monopolverksamhet liksom i det andra fallet tillhandahåller tjänster till dotterbolag som är verksamma på en konkurrensutsatt marknad, sker transaktionerna "på normala marknadsvillkor" endast under förutsättning att ersättningen för dessa tjänster motsvarar marknadspriset för dem. I detta andra fall bör man i huvudsak använda samma måttstock för marknadspriset som kommissionen vanligen använder för att fastställa huruvida statens beviljande av en garanti eller försäljningen av offentliga tillgångar (såsom exempelvis offentliga företag, mark eller fabriksanläggningar) innebär ett statligt stöd. Man skall till grund för denna bedömning lägga en marknadssituation som är "befriad" från omständigheter som är kopplade till statens särskilda situation.
28 SFEI-domen skall enligt Ufex m.fl. tolkas på detta sätt. För att fastställa huruvida det av La Poste tillhandahållna logistik- och försäljningsstödet har inneburit ett stöd till SFMI-Chronopost, i den mening som avses i den domen, måste man nämligen jämföra det pris som SFMI-Chronopost har betalat med det pris som en konkurrent skulle ha betalat för att erhålla samma tjänster på marknaden. I detta syfte borde man även bedöma förvärvet av tjänsterna i fråga inom en koncern som bedriver verksamhet på "normala marknadsvillkor" - i stället för på en fullständigt oberoende marknad - och således beakta att moderbolaget inom en sådan koncern kan sänka sina priser på grund av en strukturpolitik som kännetecknas av långsiktiga investeringar. En sådan jämförelse skall såsom förstainstansrätten har angivit i den överklagade domen under alla förhållanden avse ett privat finansbolag eller en privat företagskoncern "som inte har någon monopolställning", därför att den som har en lagstadgad monopolställning självklart inte agerar på normala marknadsvillkor.
29 I en sådan situation skulle det således vara felaktigt att vid bedömningen av huruvida det föreligger ett statligt stöd hänvisa till den avkastning som ett moderbolag med monopolställning skulle ha erhållit. Den omständigheten att moderbolaget har en monopolställning med stöd av lag kan nämligen påverka denna bedömning. Det kan nämligen med rätta befaras att en sådan monopolställning kan medföra att företaget har lägre kostnader än marknadskostnaderna och att det således på konstlad väg har en lägre avkastning.
30 Förstainstansrätten handlade således korrekt när den i den överklagade domen inte koncentrerade sig på de kostnader som ett offentligt företag med ett lagstadgat monopol hade, och således på dess lönsamhet, utan hänvisade till marknadspriserna för ifrågavarande tjänster, när de tillhandahållits av ett privat företag som bedriver verksamhet på normala marknadsvillkor och som således inte har någon lagstadgad monopolställning.
Domstolens bedömning
31 Klagandena har som första grund gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 92.1 i fördraget genom att göra en felaktig tolkning av begreppet "normala marknadsvillkor" som använts i domen i målet SFEI.
32 Förstainstansrätten angav i detta avseende i punkt 75 i den överklagade domen att kommissionen åtminstone borde ha kontrollerat att det vederlag som La Poste erhöll var jämförbart med vad som skulle ha begärts av ett privat finansbolag eller en privat företagskoncern som inte har en monopolställning.
33 Denna bedömning som inte tar hänsyn till att ett sådant företag som La Poste befinner sig i en situation som skiljer sig mycket från situationen för ett privat företag som bedriver sin verksamhet på normala marknadsvillkor, utgör en felaktig rättstillämpning.
34 La Poste har nämligen fått i uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i EG-fördraget (nu artikel 86.2 EG) (se dom av den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau, REG 1993, s. I-2533, punkt 15; svensk specialutgåva, tillägg, s. 77). En sådan tjänst består huvudsakligen i en skyldighet att säkerställa insamling, befordran och utdelning av post till förmån för samtliga konsumenter inom den berörda medlemsstatens hela territorium, till enhetliga taxor och på likartade kvalitetsvillkor.
35 La Poste var i detta syfte tvungen att skaffa sig, eller försågs med, en betydande infrastruktur och stora tillgångar ("postnätet") som gjorde att den kunde tillhandahålla den grundläggande posttjänsten till samtliga konsumenter, även inom glest befolkade områden, där taxorna inte täckte kostnaderna för tillhandahållandet av den ifrågavarande tjänsten.
36 På grund av egenskaperna hos den allmänt tillgängliga tjänst som La Poste via sitt nät måste tillhandahålla grundas inrättandet och underhållet av detta nät inte på en rent affärsmässig logik. Som det erinrades om i punkt 22 i föreliggande dom har Ufex m.fl. dessutom medgivit att ett sådant nät som SMFI-Chronopost har kunnat utnyttja uppenbarligen inte är ett marknadsmässigt nät, och det skulle följaktligen aldrig ha inrättats av ett privat företag.
37 Logistik- och försäljningsstödet är för övrigt oskiljaktigt förenat med La Postes nät eftersom den just består i att bereda tillgång till detta nät, som saknar motsvarighet på marknaden.
38 Eftersom det inte går att jämföra La Postes situation med situationen för en privat företagskoncern som inte har monopolställning, skall de "normala marknadsvillkoren", som med nödvändighet är hypotetiska, under dessa förutsättningar bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter.
39 I föreliggande fall kan La Postes kostnader för att tillhandahålla sitt dotterbolag logistik- och försäljningsstöd utgöra sådana objektiva och kontrollerbara omständigheter.
40 På denna grundval kan det uteslutas att det förekommit något statligt stöd till SFMI-Chronopost om det för det första kan slås fast att den begärda ersättningen vederbörligen täcker alla ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik- och försäljningsstödet, en normal avgift för täckande av fasta kostnader som följer av utnyttjandet av det allmänna postnätet, liksom en normal avkastning på eget kapital i den utsträckning som det egna kapitalet används för SMFI-Chronoposts konkurrensutsatta verksamhet, och om det för det andra inte finns något som tyder på att dessa faktorer har undervärderats eller fastställts godtyckligt.
41 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden gjorde sig förstainstansrätten skyldig till en felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 92.1 i fördraget på så sätt att kommissionen inte kunde bedöma huruvida det förelåg ett stöd till SFMI-Chronopost med utgångspunkt i La Postes kostnader och att kommissionen i stället borde ha kontrollerat att det vederlag som La Poste erhöll "var jämförbart med vad som skulle ha begärts av ett privat finansieringsbolag eller en privat företagskoncern som inte har en monopolställning och som har en övergripande eller sektorsinriktad strukturpolitik [och som styrs av långsiktiga lönsamhetsperspektiv]".
42 Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall talan bifallas på den första grunden varför den överklagade domen skall upphävas.
Andra-femte grunderna
43 Klagandenas övriga grunder kan inte föranleda att den överklagade domen upphävs i större utsträckning än enligt den första grunden. Det saknas därför skäl att pröva dem.
Återförvisande till förstainstansrätten
44 Domstolen skall enligt artikel 61 första stycket i sin stadga upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan då själv direkt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.
45 Eftersom förstainstansrätten inte har bedömt huruvida SFMI-Chronoposts vederlag täckte samtliga La Postes kostnader (se punkt 74 i den överklagade domen) är tvisten inte färdig att avgöras. Målet skall således återförvisas till förstainstansrätten och beslut om rättegångskostnaderna skall meddelas senare.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
följande dom:
1) Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 14 december 2000 i mål T-613/97, Ufex m.fl. mot kommissionen, upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt.
3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Full & Egal Universal Law Academy