Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Konkurrens - Administrativt förfarande - Prövning av klagomål - Orimligt lång tid - Följder
2. Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna - Kan inte prövas - Domstolens kontroll av förstainstansrättens bedömning av uppgifterna i målet - Tillåten endast om dessa uppgifter missuppfattats
(Artikel 225 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51)
3. Överklagande - Grunder - Upptagande till sakprövning - Villkor
(Artikel 225 EG; EG-stadgan för domstolen, artikel 51 första stycket)
Sammanfattning
1. Det förhållandet att handläggningen av ett klagomål rörande överträdelser av konkurrensreglerna har tagit orimligt lång tid i anspråk har i princip inte någon betydelse för giltigheten av själva innehållet i det slutliga beslut som kommissionen fattar. En sådan tidsutdräkt påverkar nämligen inte, utom i undantagsfall, de materiella omständigheter som visar huruvida konkurrensreglerna har överträtts eller inte eller som rättfärdigar kommissionens beslut att inte inleda någon utredning.
( se punkt 34 )
2. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att uppgifterna om de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte en rättsfråga som domstolen kan pröva i sig inom ramen för ett överklagande, utom då den bevisning som framlagts vid förstainstansrätten har missuppfattats.
( se punkt 41 )
3. I ett överklagande skall det klart anges inte bara på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, utan även de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.
( se punkt 44 )
Parter
I mål C-1/01 P,
Asia Motor France SA, Chemille (Frankrike), i konkurs,
André-François Bach, i egenskap av konkursförvaltare för företaget Jean-Michel Cesbron, Chemille, i konkurs,
och
Monin automobiles SA, Bourg-de-Péage (Frankrike), i konkurs,
företrädda av J.-C. Fourgoux, avocat, med delgivningsadress i Luxemburg,
klagande,
angående överklagande av dom meddelad den 26 oktober 2000 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (femte avdelningen) i mål T-154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-3453), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Marenco och F. Siredey-Garnier, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans
Europe auto services SA (EAS), Livange (Luxemburg),
sökande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden V. Skouris samt domarna R. Schintgen (referent) och N. Colneric,
generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: R. Grass,
efter att ha hört generaladvokaten,
följande
Beslut
Domskäl
1 Asia Motor France SA, André-François Bach, i egenskap av konkursförvaltare för företaget Jean-Michel Cesbron, och Monin automobiles SA har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 3 januari 2001, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 26 oktober 2000 i mål T-154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-3453, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade deras talan om dels att ogiltigförklara kommissionens beslut av den 15 juli 1998 att avslå de klagomål som klagandena och Europe auto services SA (nedan kallat EAS) hade ingett avseende samverkan som påstods strida mot artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels att det formellt skulle fastslås att de förbehöll sig rätten att senare framställa skadeståndsanspråk för den skada de åsamkats.
Bakgrund till tvisten
2 Klagandena och EAS importerade och sålde japanska fordon i Frankrike, som hade satts i fri omsättning i andra medlemsstater i gemenskapen, såsom Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg. Företagen är för närvarande försatta i konkurs.
3 En av dem som väckte talan vid förstainstansrätten, Jean-Michel Cesbron, ingav den 18 november 1985 ett klagomål till kommissionen avseende särskilt en överträdelse av artikel 85 i fördraget, eftersom han ansåg sig missgynnas av en otillåten samverkan mellan fem importörer av japanska bilar till Frankrike, närmare bestämt Sidat Toyota France, Mazda France Motors, Honda France, Mitsubishi Sonauto och Richard Nissan SA.
4 Den 29 november 1988 ingav klagandena och EAS ett nytt klagomål beträffande dessa fem importörer. Det framgår av punkt 4 i den överklagade domen att de som avfattade klagomålet i synnerhet gjorde gällande att importörerna av japanska bilar gentemot den franska förvaltningen hade åtagit sig att på den franska marknaden inte sälja fler bilar än 3 procent av det antal motorfordon som under föregående kalenderår hade registrerats inom hela det franska territoriet. Dessa importörer skulle enligt klagandena ha kommit överens om att fördela denna kvot mellan sig enligt i förväg fastställda regler och utesluta alla andra företag som i Frankrike ville sälja fordon av japanskt ursprung av andra märken än dem som de påstått samverkande företagen sålde.
5 Klagandena och EAS väckte först talan vid förstainstansrätten för att rätten skulle fastställa att kommissionen hade underlåtit att fatta ett beslut med stöd av artikel 85 i fördraget. Förstainstansrätten ogillade talan genom dom av den 18 september 1992 i mål T-28/90, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. II-2285), på grund av att det saknades anledning att pröva yrkandena i ansökan eftersom kommissionen, genom skrivelse av den 5 december 1991, hade underrättat klagandena och EAS om beslutet att avslå deras klagomål.
6 Det framgår dessutom av punkt 13 i den överklagade domen att avslaget på klagomålen i synnerhet motiverades med att de fem importörernas uppträdande utgjorde en väsentlig del av den franska statsmaktens politik i fråga om import av japanska motorfordon till Frankrike. Inom ramen för denna politik fastställde statsmakten inte bara det totala antalet fordon som fick importeras varje år till Frankrike, utan även närmare regler för hur detta antal skulle fördelas.
7 Förstainstansrätten ogiltigförklarade beslutet av den 5 december 1991 såvitt avsåg artikel 85 i fördraget, genom dom av den 29 juni 1993 i mål T-7/92, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-669, svensk specialutgåva, volym 14, s. 81, nedan kallad domen i målet Asia Motor France II).
8 I punkt 48 i domen i målet Asia Motor France II påpekade förstainstansrätten att de franska myndigheternas påstående om att näringsidkarna inte hade någon autonomi vid tillämpningen av den reglering som den franska statsmakten infört inte stöddes av något bevis. Förstainstansrätten drog därefter i punkt 55 slutsatsen att beslutet av den 5 december 1991 - i den mån klagomålen avslogs med motiveringen att näringsidkarna i fråga inte hade någon autonomi eller något "handlingsutrymme" trots att denna motivering motsades av precisa och detaljerade bevis som klagandena hade förelagt kommissionen för bedömning - innehöll en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken medförde att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning vad gäller frågan huruvida artikel 85 i fördraget var tillämplig på de ifrågavarande näringsidkarnas beteende.
9 Efter domen i målet i Asia Motor France II utförde kommissionen nya undersökningar särskilt hos de franska myndigheterna. Genom skrivelse av den 13 oktober 1994 underrättade kommissionen klagandena och EAS om beslutet att ännu en gång avslå deras klagomål. I beslutet anfördes samma skäl som anges i punkt 6 i detta beslut.
10 Genom dom av den 18 september 1996 i mål T-387/94, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-961, nedan kallad domen i målet Asia Motor France III), ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens nya beslut till den del det innebar avslag på de klagomål som klagandena och EAS hade ingett.
11 I domen i målet Asia Motor France III fastslog förstainstansrätten följande:
- De franska myndigheterna hade själva bekräftat att det inte fanns någon bestämmelse i fransk rätt som hade ålagt importörerna av japanska bilar till det franska moderlandet att utföra de handlingar som påtalats i klagomålen (punkt 64).
- Kommissionen hade grundat beslutet av den 13 oktober 1994, såvitt avsåg klagomålen rörande import av japanska bilar till det franska moderlandet, på samma omständigheter som anfördes till stöd för slutsatsen i det tidigare beslutet av den 5 december 1991, enligt vilken de ekonomiska aktörerna i fråga inte hade någon autonomi eller något "handlingsutrymme" (punkt 66).
- Det fanns inte någon uppgift i akten som visade att importörerna faktiskt hade utsatts för indirekta påtryckningar genom att deras importtillstånd återkallades eller genom att de uteslöts från systemet för typgodkännande av nya modeller, och någon undersökning beträffande denna omständighet hade inte företagits under det administrativa förfarandet hos de franska myndigheterna eller importörerna i det franska moderlandet (punkt 68).
- Vid förhandlingen hade kommissionen uppgett att den franska förvaltningens beslut att inte bevilja importtillstånd för andra japanska märken än de fem ifrågavarande importörernas utgjorde en väsentlig del av det arrangemang som införts för att begränsa införseln av japanska fordon till 3 procent av marknaden i det franska moderlandet och kunde anses utgöra "en gottgörelse" för att importörerna accepterade den politik som förvaltningen eftersträvade. Detta föreföll vid en första anblick utesluta att de franska myndigheterna hade utövat påtryckningar som företagen inte hade kunnat stå emot (punkt 69).
12 Förstainstansrätten drog av det ovan anförda slutsatsen att "beslutet [av den 13 oktober 1994], i avsaknad av nya uppgifter om den i det franska moderlandet tillämpliga importregleringen, inte grundar sig på objektiva, relevanta och samstämmiga indicier som visar att de franska myndigheterna ensidigt har utövat påtryckningar på företagen som dessa inte har kunnat stå emot, i syfte att förmå dessa att agera på det i klagomålen påtalade sättet" (punkt 70). Förstainstansrätten drog även slutsatsen att "[n]är det saknas uppgifter som visar att det har förekommit påtryckningar som inte är möjliga att stå emot ... och som tvingar importörerna att acceptera att deras import begränsas, måste ett handlande av importörerna som överensstämmer med den franska förvaltningens önskemål - med beaktande av samtliga relevanta risker och fördelar - anses utgöra en del av ett affärsmässigt val" (punkt 71 andra meningen).
13 Under dessa omständigheter fann förstainstansrätten att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att utifrån tillgängliga uppgifter anse att importörer med importtillstånd i det franska moderlandet till den grad saknade autonomi i sitt handlande att detta därför föll utanför tillämpningsområdet för artikel 85.1 i fördraget (punkt 71 första meningen).
14 Efter domen i målet Asia Motor France III gjorde kommissionen en kompletterande utredning av de klagomål som klagandena och EAS hade ingett. Mot bakgrund av importörernas svar på begäran om upplysningar som kommissionen hade skickat till dem, underrättade kommissionen dem som hade avfattat klagomålen om det omtvistade beslutet, genom skrivelse av den 16 juli 1998.
15 Det framgår av punkt 52 i den överklagade domen att detta beslut var grundat på i synnerhet följande överväganden:
"... Under den aktuella perioden har den franska statsmakten i början av varje år fastställt antalet fordon som får importeras av varje importör med importtillstånd. Den franska förvaltningen hade således ensam ansvar för fördelningen av den sammanlagda kvoten på 3 procent. I motsats till vad de som hade ingett klagomålen har gjort gällande gjorde importörerna inte någon fördelning utan de var tvungna att följa de försäljningskvoter som ensidigt fastställts av förvaltningen. Detta bekräftar att det, vad gäller fördelningen av den sammanlagda kvoten, inte fanns någon gemensam vilja mellan de fem importörerna och att det följaktligen inte förelåg någon konkurrensbegränsande samverkan i den mening som avses i artikel 85.1 (punkt 6).
... Den franska förvaltningen utövade inte påtryckningar på gruppen av importörer för att de sinsemellan skulle komma överens om att se till att den sammanlagda kvoten på 3 procent iakttogs, utan ... varje enskild importör utsattes för påtryckningar för att den skulle iaktta en andel som fastställts av förvaltningen. För att uppnå målet med påtryckningarna var det inte nödvändigt att importörerna höll kontakt med varandra (punkt 12)."
Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen
16 Klagandena och EAS yrkade, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 september 1998, att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och att det formellt skulle fastslås att de förbehöll sig rätten att senare framställa skadeståndsanspråk för den skada de åsamkats.
17 Förstainstansrätten fastslog i beslut av den 21 maj 1999 i mål T-154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-1703), att talan kunde tas upp till sakprövning i den del den grundades på att det skett en uppenbart oriktig bedömning och på att artikel 176 i EG-fördraget (nu artikel 233 EG) åsidosatts.
18 I punkterna 42-45 i den överklagade domen avvisade förstainstansrätten den grund som klagandena och EAS åberopade för första gången i samband med repliken, eftersom den utgjorde en ny grund som åberopats under rättegången. Grunden avsåg att det dröjde orimligt lång tid innan kommissionen tog ställning till deras klagomål och att den därför hade åsidosatt den allmänna gemenskapsrättsliga principen att envar har rätt till en opartisk rättegång (se särskilt dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 21).
19 Klagandena och EAS åberopade att förstainstansrätten ex officio skulle beakta den grund som avsåg åsidosättande av denna princip, eftersom det är en grundläggande rättighet som säkerställs genom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad konventionen), vilken skall iakttas av unionen i enlighet med artikel F.1 och F.2 i Fördraget om Europeiska unionen (nu artikel 6.1 och 6.2 EU i ändrad lydelse). Förstainstansrätten besvarade detta argument genom att, i punkt 46 i den överklagade domen, erinra om att den visserligen ex officio kan undersöka om väsentliga formföreskrifter, i synnerhet de processrättsliga skyddsregler som följer av gemenskapens rättsordning, har åsidosatts. Förstainstansrätten ansåg emellertid att det i detta fall saknades anledning att göra en sådan undersökning ex officio, eftersom förstainstansrätten redan hade varit tvungen att fastställa vilka grunder som i vederbörlig ordning hade åberopats i ansökan (se beslutet i det ovannämnda målet Asia Motor France m.fl. mot kommissionen).
20 Därefter påpekade förstainstansrätten i punkt 48 i den överklagade domen att det inom ramen för en talan som väckts med stöd av artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) inte ankommer på gemenskapsdomstolen att formellt fastslå att en av parterna har förbehållit sig rätten att väcka skadeståndstalan. Förstainstansrätten avvisade följaktligen yrkandet i ansökan om att rätten skulle fastslå detta.
21 Slutligen prövade förstainstansrätten huruvida de två grunder som den i beslutet i det ovannämnda målet Asia Motor France m.fl. mot kommissionen hade ansett kunde tas upp till sakprövning var befogade.
22 Vad gäller den grund som avsåg en uppenbart oriktig bedömning angav förstainstansrätten, i punkterna 79, 80, 81 och 84 i den överklagade domen, flera nya uppgifter som kommissionen hade inhämtat under den kompletterande utredning som den gjorde efter domen i målet Asia Motor France III. I punkt 85 konstaterade förstainstansrätten att kommissionens slutsats i det omtvistade beslutet, nämligen att de klagomål som klagandena och EAS hade ingett inte var befogade, var grundad på objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter, eftersom det inte förelåg någon konkurrensbegränsande samverkan i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.
23 Förstainstansrätten tillade i punkt 87 i den överklagade domen att de nya uppgifter som inhämtades vid den kompletterande utredningen dessutom möjliggjorde en ny analys av de uppgifter som förstainstansrätten hade tillmätt stort värde i målen Asia Motor France II och Asia Motor France III som bevis för att det sannolikt förelåg en gemensam vilja.
24 Vad beträffar särskilt det faktum - vilket påpekades i punkt 69 i domen i målet Asia Motor France III - att de fem importörerna lämnades "gottgörelse" genom den franska förvaltningens beslut att inte utfärda importtillstånd till andra japanska bilmärken än dem som distribuerades av nämnda importörer, fastslog förstainstansrätten, i punkt 89 i den överklagade domen, att "den förklaring som kommissionen gav vid sammanträdet, enligt vilken den franska förvaltningen därigenom försökte att begränsa nackdelarna med den politik som införts, rimligen [kunde] godtas".
25 Vad beträffar grunden att kommissionen i strid med artikel 176 i fördraget inte hade vidtagit de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen i målet Asia Motor France III, konstaterade förstainstansrätten, i punkt 103 i den överklagade domen, att efter domen i målet Asia Motor France III och i synnerhet efter kritiken mot kommissionen i punkt 68 i den domen, enligt vilken kommissionen inte hade kontrollerat hos de franska myndigheterna eller importörerna i det franska moderlandet om importörerna hade utsatts för påtryckningar av förvaltningen för att de skulle godta en begränsning av deras import, anmodade kommissionen importörerna att särskilt styrka att de hade utsatts för sådana påtryckningar och att de inte hade kunnat stå emot dessa. Förstainstansrätten tillade att den inte kunde godta att påståendet att de frågor som kommissionen i det avseendet ställde till importörerna genom begäran om upplysningar var "olämpliga" och "ledande", eftersom dessa frågor uppenbarligen formulerades mot bakgrund av domen i målet Asia Motor France III. Vidare fastslog den att det av domskälen i denna dom inte framgick att kommissionen, vid den kompletterande utredningen, nödvändigtvis borde ha erhållit upplysningar även från de franska myndigheterna.
26 I punkt 104 i den överklagade domen underkände förstainstansrätten även argumentet att de uppgifter som inhämtades under den kompletterande utredningen saknade relevans och inte analyserades på ett noggrant sätt av kommissionen. Förstainstansrätten erinrade om att den redan, i punkterna 78-90 i den överklagade domen, hade konstaterat att dessa uppgifter, tillsammans med de uppgifter som redan fanns tillgängliga, i tillräcklig grad motiverade kommissionens slutsats att de klagomål som klagandena och EAS hade ingett skulle avslås, eftersom det inte förelåg någon samverkan som var förbjuden enligt artikel 85.1 i fördraget.
27 Följaktligen ogillade förstainstansrätten talan i dess helhet.
Överklagandet
28 Klagandena har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omtvistade beslutet samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Klagandena har åberopat två grunder till stöd för överklagandet. Den första avser att grundläggande rättigheter har åsidosatts, den andra en "uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och felaktig rättstillämpning, missuppfattningar, motsägelser, otillräcklig motivering samt åsidosättande av artikel 176 i fördraget".
30 De har dessutom gjort gällande att "det inte framgår vad som hindrade förstainstansrätten från att formellt fastslå att klagandena förbehöll sig rätten att separat väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 288 ... EG".
31 Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet i dess helhet samt förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Domstolens bedömning
32 Om det är uppenbart att ett överklagande inte kan tas upp till prövning eller om det är uppenbart ogrundat, kan domstolen, enligt artikel 119 i domstolens rättegångsregler, ogilla det genom motiverat beslut utan att inleda det muntliga förfarandet.
Den första grunden
33 Som första grund har klagandena påtalat att förstainstansrätten underlät att ex offico beakta grunden att principen om rimlig tidsfrist hade åsidosatts. Följaktligen anser de att förstainstansrätten åsidosatte kravet på en opartisk rättegång, vilket föreskrivs särskilt i artikel 6.1 i konventionen och vilket domstolen har erkänt som en allmän gemenskapsrättslig princip i punkt 21 i domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen.
34 I det avseendet är det tillräckligt att erinra om att domstolen redan har fastslagit att det förhållandet att handläggningen av ett klagomål rörande en överträdelse av i synnerhet artikel 85.1 i fördraget har tagit orimligt lång tid i anspråk i princip inte har någon betydelse för giltigheten av själva innehållet i det slutliga beslut som kommissionen fattar. En sådan tidsutdräkt påverkar nämligen inte, utom i undantagsfall, de materiella omständigheter som visar huruvida konkurrensreglerna har överträtts eller inte eller rättfärdigar kommissionens beslut att inte inleda någon utredning (beslut av den 13 december 2000 i mål C-39/00 P, SGA mot kommissionen, REG 2000, s. I-11201, punkt 44).
35 Under dessa omständigheter var det korrekt av förstainstansrätten att, i punkt 46 i den överklagade domen, besluta att inte ex officio pröva den grund som avsåg att förfarandet vid kommissionen tog orimligt lång tid.
36 Det är således uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden
37 Som andra grund har klagandena gjort gällande att domarna i målen Asia Motor France II och Asia Motor France III, "vilka inte har överklagats av kommissionen, har legat till grund för konstateranden och resonemang som skapat rättigheter för klaganden som förstainstansrätten inte kan bortse från, förvränga eller säga emot". De har i det avseendet hänvisat till vissa avsnitt i domarna, av vilka det skulle framgå att det är nödvändigt att styrka att de importörer som klagomålen avsåg "helt saknade autonomi" och "inte hade något handlingsutrymme", att det inte fanns några lagar eller andra författningar som tvingade importörerna att begränsa sina marknadsandelar och att dessa importörer deltog i ett "arrangemang", vilket utgjorde ett "affärsmässigt val" från deras sida, där den franska förvaltningens beslut att inte bevilja importtillstånd till andra japanska bilmärken än de ifrågavarande importörernas utgjorde en "gottgörelse" för importörernas "åtaganden" om självbegränsning.
38 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrätten "helt enkelt tog tillbaka vad den fastslagit i sina två tidigare domar", genom att i den överklagade domen godta den förklaring som kommissionen gav under förhandlingen, enligt vilken den franska förvaltningen genom beslutet att inte tillåta import av andra japanska bilmärken försökte "begränsa nackdelarna med den politik som införts". Förstainstansrätten gjorde därigenom en uppenbart felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, "missuppfattade ord som har en innebörd som inte utan vidare får förvanskas, såsom arrangemang gottgörelse, åtagande ... eller affärsmässigt val" och den "motsade sig själv, som om det inte hade fastslagits något och inte uppstått några rättsliga eller faktiska rättigheter".
39 Domstolen påpekar i det avseendet att klagandena som andra grund har gjort gällande att förstainstansrätten inte fastställde de konstateranden som den hade gjort i domarna i målen Asia Motor France II och Asia Motor France III, och att den följaktligen inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet genom att på grundval av dessa konstateranden dra slutsatsen att beslutet, i likhet med de tidigare besluten av den 5 december 1991 och den 13 oktober 1994, innehöll en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som medförde att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning vad gäller frågan huruvida artikel 85 i fördraget var tillämplig på de berörda importörernas beteende.
40 Vidare erinrar domstolen om att det framgår av punkt 22 i förevarande beslut att förstainstansrätten i den överklagade domen klart och tydligt angav de nya uppgifter som kommissionen hade inhämtat under den kompletterande utredningen efter domen i målet Asia Motor France III. På grundval av dessa uppgifter kunde kommissionen dra den korrekta slutsatsen att klagandenas klagomål kunde avslås.
41 Det skall även erinras om att enligt fast rättspraxis är förstainstansrätten dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att uppgifterna om de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte en rättsfråga som domstolen kan pröva i sig, utom då den bevisning som framlagts vid förstainstansrätten har missuppfattats (dom av den 15 juni 2000 i mål C-237/98 P, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen, REG 2000, s. I-4549, punkt 35, och beslutet av den 13 december 2000 i mål C-44/00 P, Sodima mot kommissionen, REG 2000, s. I-11231, punkt 38).
42 Klagandena har emellertid inte på något sätt ifrågasatt riktigheten av de nya uppgifter på grundval av vilka förstainstansrätten fann att det var korrekt av kommissionen att i det omtvistade beslutet slutligen avslå de klagomål som hade ingetts till den.
43 Följaktligen är det uppenbart att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den andra grunden.
Förstainstansrättens vägran att formellt fastslå att klagandena förbehöll sig rätten att senare väcka skadeståndstalan mot kommissionen
44 Det är i det avseendet tillräckligt att erinra om att det i ett överklagande klart skall anges inte bara på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, utan även de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (beslutet i det ovannämnda målet Sodima mot kommissionen, punkt 39).
45 Klagandena har emellertid inte uppfyllt det krav som nämns i föregående punkt, eftersom de enbart har hävdat att "det inte framgår vad som hindrade förstainstansrätten från att formellt fastslå att klagandena förbehöll sig rätten att separat väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 288 ... EG".
46 Följaktligen skall överklagandet avvisas, såvitt det avser förstainstansrättens vägran att formellt fastslå att klagandena hade förbehållit sig rätten att senare väcka skadeståndstalan mot kommissionen.
47 Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att överklagandet i vissa delar inte kan tas upp till prövning och att det i övriga delar är ogrundat. Överklagandet skall följaktligen ogillas med tillämpning av artikel 119 i rättegångsreglerna.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
48 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
Domslut
På dessa grunder fattar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
följande beslut:
1) Överklagandet ogillas.
2) Asia Motor France SA, André-François Bach, i egenskap av konkursförvaltare för företaget Jean-Michel Cesbron, och Monin automobiles SA skall ersätta rättegångskostnaderna.
Full & Egal Universal Law Academy