Sammanfattning av personalmål
Sammanfattning av personalmål
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Sakprövningsförutsättningar – Genomförande av ett föregående förlikningsförfarande – Föregående ingivande av en ansökan eller ett klagomål – Omfattas inte – Sådana förfarandens frivilliga karaktär
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Organisation av verksamheten – Åtgärder för att tillämpa en dom från förstainstansrätten – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser
3. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Allmänna arbetsvillkor som antagits av banken – Uppförandekodex – Tillämplighet när det saknas föregående samtycke från berörda anställda
4. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Ordförandens behörighet – Beslut som får följder för arbetsförhållanden – Delegation – Tillåtet – Villkor
(Europeiska investeringsbankens stadga, artikel 13.7)
5. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut om att avstänga en anställd
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 88, 90 och 91)
6. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Disciplinåtgärder – Iakttagande av rätten till försvar – Skyldighet att låta den berörda personen yttra sig innan denne avstängs med stöd av artikel 39 i personalföreskrifterna
7. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Talan mot en rättsakt med allmän giltighet – Artikel 39 i personalföreskrifterna – Avvisning
(Artikel 236 EG)
8. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Föremål för talan – Föreläggande riktat till administrationen – Kan inte prövas
9. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den omtvistade rättsstridiga rättsakten – Tillräcklig ersättning
10. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Disciplinåtgärder – Åtgärd – Uppsägning – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Omfattning – Gränser
11. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Disciplinåtgärder – Disciplinärt förfarande – Bevisbörda
12. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Disciplinåtgärder – Åtgärd – En anställd lämnar ut sekretessbelagda uppgifter och sprider påståenden som skadar bankens och vissa av kollegernas anseende – Förmildrande omständigheter – Beaktades inte – Uppenbart oriktig bedömning
(Artikel 280 EG)
13. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Åtgärd – Fel vid fastställandet eller bedömningen av de påtalade omständigheterna – Domstolsprövning – Omfattning – Gränser
14. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Fastställande av ersättningens storlek – Full prövningsrätt
15. Förfarande – Muntligt förfarande – Referentens förhandlingsrapport – Parternas yttranden – Syfte
16. Förfarande – Åtgärder för bevisupptagning – Sakkunnigutlåtande– Fastställande av ersättningens storlek i ett personalmål – Otillåtet – Förstainstansrättens behörighet
17. Tjänstemän – Lön – Åläggande att betala utestående löner – Dröjsmålsränta – Beräkning – Utgångspunkt
18. Tjänstemän – Talan – Full prövningsrätt – Begäran om utbetalning – Beviljande av dröjsmålsränta – Syfte – Beräkning
19. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Avskedsansökan – Kvittning av de belopp som parterna är skyldiga varandra till följd av en dom, varigenom vägran att godta att avskedsansökan tagits tillbaka ogiltigförklaras – Omfattning
20. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor
21. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Rättsstridigt beslut om uppsägning på grund av allvarligt fel – Bedömning av den ekonomiska skadan och skadan på yrkeskarriären – Den anställdes vägran att godta förslag som kan begränsa skadan skall beaktas
1. Frågan huruvida en talan som väcks av en anställd vid Europeiska investeringsbanken (EIB) kan tas upp till sakprövning är inte på något sätt beroende av att ett förlikningsförfarande har genomförts inför den förlikningskommitté som föreskrivs i artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter eller att en ansökan eller ett klagomål dessförinnan har ingetts. Förlikningsförfarandet har visserligen samma syfte som det obligatoriska administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), nämligen att göra det möjligt att nå en samförståndslösning av tvisten, genom att administrationen får möjlighet att dra tillbaka den omtvistade rättsakten och att den berörde tjänstemannen eller anställde får möjlighet att godta motiveringen till den omtvistade rättsakten och i förekommande fall avstå från att väcka talan. Enbart dessa förhållanden kan emellertid inte påverka konstaterandet att EIB, vilken ensam är behörig att fastställa sakprövningsförutsättningarna för en talan som väcks av en anställd, inte har föreskrivit någon skyldighet för de anställda att inge ett klagomål eller använda sig av interna tvistlösningsförfaranden innan talan väcks vid förstainstansrätten.
I det avseendet skall det påpekas att EIB: stadga, genom att artikel 283 EG inte är tillämplig, vilken artikel ger rådet behörighet att fastställa tjänsteföreskrifter för tjänstemännen och anställningsvillkor för övriga anställa i Europeiska gemenskaperna, ger EIB en funktionell självständighet vid fastställandet av de bestämmelser som skall gälla för dess personal. EIB har använt sig av denna funktionella självständighet genom att välja en ordning som bygger på avtal snarare än en ordning med föreskrifter, varför det är uteslutet att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna kan tillämpas på anställningsförhållandet mellan EIB och dess personal.
(se punkterna 54–57 och 60)
Hänvisning till domstolen den 15 juni 1976, 110/75, Mills mot EIB, REG 1976, s. 955, punkt 22; domstolen den 14 mars 1989, 133/88, Del Amo Martinez mot parlamentet, REG 1989, s. 689, punkt 9; förstainstansrätten den 23 februari 2001, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, punkterna 90, 91, 95 och 96; förstainstansrätten den 17 juni 2003, T‑385/00, Seiller mot EIB, REGP 2003, s. I‑A‑161 och II‑801, punkterna 50, 51, 65 och 73
2. EIB har, i likhet med andra gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad avser hur den organiserar verksamheten och placerar personalen för att fullgöra de uppgifter av allmänintresse som den anförtrotts. Omfattningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär att det, för tillämpningen av tillfälliga åtgärder som EIB vidtar i förhållande till en anställd för att följa domslutet i en dom från förstainstansrätten, inte kan krävas samtycke från den berörda personen. Ett sådant krav skulle nämligen innebära att EIB:s frihet vid organisationen av sin verksamhet och anpassningen till förändringar i behoven begränsades på ett oacceptabelt sätt.
Med hänsyn till omfattningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning är gemenskapsdomstolens prövning av sådana åtgärders lagenlighet begränsad till frågan huruvida EIB har hållit sig inom de rimliga gränser som tjänstens intresse kräver och inte har utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.
(se punkterna 83–86)
Hänvisning till domstolen den 24 februari 1981, 161/80 och 162/80, Carbognani m.fl. mot kommissionen, REG 1981, s. 543, punkt 28; förstainstansrätten den 16 december 1993, T‑80/92, Turner mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1465, punkt 53; förstainstansrätten den 17 juli 1998, T‑28/97, Hubert mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑435 och II‑1255, punkt 76; förstainstansrätten den 16 december 1999, T‑143/98, Cendrowicz mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑273 och II‑1341, punkt 23; förstainstansrätten den 9 augusti 2001, T‑120/01 R, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑171 och II‑783, punkt 28; förstainstansrätten den 22 oktober 2002, T‑178/00 och T‑341/00, Pflugradt mot ECB, REG 2002, s. II‑4035, punkt 54
3. I likhet med vad som gäller för de övriga allmänna anställningsvillkor som EIB har antagit med stöd av sin normgivningsmakt, kan tillämpligheten av uppförandekodexen, vilken godkänts av EIB:s direktion och som innehåller yrkesetiska regler, inte vara avhängig något föregående samtycke från den berörde anställde.
(se punkt 92)
4. Det följer inte av artikel 13.7 i EIB:s stadga, enligt vilken EIB:s ordförande har behörighet att anställa och avskeda bankens anställda, att varje beslut som har följder för anställningsförhållanden inom EIB med nödvändighet måste fattas av ordföranden personligen. För att EIB:s verksamhet skall fungera effektivt krävs tvärtom, i likhet med andra institutioner eller gemenskapsorgan och, mer allmänt, företag, att antagandet av sådana beslut kan delegeras till vissa organ eller vissa personer inom dessa institutioner eller organ. När det gäller den praktiska administrationen av anställningsförhållanden inom ett organ som EIB kan det i synnerhet visa sig vara ändamålsenligt att antagandet av nödvändiga beslut i det sammanhanget delegeras, enligt en formell handling om delegering i vilken det anges vad de delegerade befogenheterna omfattar, till en person som har de nödvändiga kvalifikationerna.
(se punkterna 97 och 98)
5. Den rättspraxis, enligt vilken beslut om att avstänga en tjänsteman med stöd av artikel 88 i tjänsteföreskrifterna utgör en rättsakt som går någon emot och kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring på de villkor som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kan tillämpas på beslut om avstängning som EIB:s ordförande kan anta med stöd av artikel 39 i EIB:s personalföreskrifter. Detta gäller särskilt med hänsyn till att det i fjärde stycket i nämnda bestämmelse föreskrivs att en eventuell uppsägning gäller från och med dagen för avstängningen.
(se punkterna 113–115)
Hänvisning till domstolen den 5 maj 1966, 18/65 och 35/65, Gutmann mot Euratom-kommissionen, REG 1966, s. 149, 168; förstainstansrätten den 19 maj 1999, T‑203/95, Connolly mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑83 och II‑443, punkt 33
6. Rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall iakttas även när det saknas en uttrycklig bestämmelse om detta.
Ett beslut om avstängning av en anställd vid EIB som har fattats i enlighet med artikel 39 i EIB:s personalföreskrifter utgör en rättsakt som går denna person emot. Även om antagandet av ett sådant beslut normalt ställer krav på skyndsamhet, när det görs gällande att ett allvarligt fel har begåtts, måste beslutet fattas med iakttagande av rätten till försvar. Förutom när det föreligger särskilda omständigheter som har styrkts i vederbörlig ordning, kan ett beslut om avstängning därför endast fattas om den anställde har getts tillfälle att framföra sin uppfattning om de uppgifter som lagts honom till last och på vilka den behöriga myndigheten avser att grunda detta beslut. Det är endast under särskilda omständigheter som det skulle kunna visa sig vara omöjligt i praktiken, eller oförenligt med tjänstens intresse, att höra den anställde innan beslut om avstängning fattas. Under sådana omständigheter kan de krav som följer av principen om rätten till försvar uppfyllas genom att den anställde hörs snarast möjligt efter beslutet om avstängning.
(se punkterna 121–124)
Hänvisning till Gutmann mot Euratom-kommissionen, nämnt ovan, punkt 168; domstolen den 24 oktober 1996, C‑32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I‑5373, punkt 24; Connolly mot kommissionen, nämnt ovan, punkt 33; förstainstansrätten den 15 juni 2000, T‑211/98, F mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑107 och II‑471, punkt 26 och följande punkter; förstainstansrätten den 18 oktober 2001, T‑333/99, X mot ECB, REG 2001, s. II‑3021, punkt 183
7. I egenskap av en bestämmelse i EIB:s personalföreskrifter, vilka antagits av EIB med stöd av den normgivningsmakt som tillkommer EIB enligt dess stadga, utgör artikel 39 i nämnda personalföreskrifter en rättsakt med allmän giltighet och kan därför inte bli föremål för en direkt talan vid förstainstansrätten.
(se punkterna 131 och 132)
Hänvisning till förstainstansrätten den 6 mars 2001, T‑192/99, Dunnett m.fl. mot EIB, REG 2001, s. II‑813, punkt 62
8. Det ankommer inte på gemenskapsdomstolen att göra principiella konstateranden eller rikta förelägganden till administrationen. En begäran som inges av en anställd vid EIB, i syfte att den uppförandekodex som godkänts av EIB:s direktion skall förklaras inte vara tillämplig på honom, kan därför inte prövas.
(se punkterna 136 och 137)
Hänvisning till X mot ECB, nämnt ovan, punkt 48
9. För att Europeiska gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall uppkomma krävs att sökanden visar att det agerande som läggs gemenskapsorganet till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet oc h den åberopade skadan.
Villkoret att det skall föreligga ett rättstridigt agerande är uppfyllt när förstainstansrätten, på grund av att rätten till försvar har åsidosatts, ogiltigförklarar ett beslut om avstängning av en anställd, vilket fattats utan att den anställde först har hörts. Ogiltigförklaringen av beslutet om avstängning utgör emellertid en lämplig och tillräcklig ersättning för den skada som den berörda personen har lidit i det avseendet.
(se punkterna 140–142)
Hänvisning till förstainstansrätten den 26 maj 1998, T‑177/96, Costacurta mot kommisisonen, REGP 1998, s. I‑A‑225 och II‑705; 23 februari 2001, De Nicola mot EIB, nämnt ovan, punkt 332
10. Ett beslut om att påföra en anställd vid EIB disciplinåtgärden omedelbar uppsägning utan avgångsvederlag på grund av ett allvarligt fel innebär med nödvändighet att EIB gör svåra överväganden med hänsyn till att det får allvarliga och oåterkalleliga följder för den berörda personen. EIB har i detta hänseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och domstolsprövningen är begränsad till en kontroll av att de faktiska omständigheter som legat till grund för beslutet är materiellt riktiga och att bedömningen av omständigheterna inte är uppenbart oriktig.
(se punkterna 167 och 168)
Hänvisning till förstainstansrätten den 28 september 1999, T‑140/97, Hautem mot EIB, REGP 1999, s. I‑A‑171 och II‑897, punkt 66
11. I ett disciplinärt förfarande som inletts mot en anställd vid EIB har den behöriga myndigheten bevisbördan för de anmärkningar som riktas mot den anställde.
(se punkt 180)
12. Vid bedömningen av hur allvarligt det är att en anställd vid EIB, utan tillstånd eller föregående information från sina överordnade, lämnat ut interna och sekretessbelagda uppgifter och handlingar, vilket tar sig uttryck i att påståenden sprids som allvarligt skadar vissa av kollegernas anseende och EIB:s anseende, skall följande anses utgöra förmildrande omständigheter: För det första överlämnades dessa uppgifter till ledamöter av Europaparlamentet, vilka bland annat är behöriga att med stöd av artikel 280 EG vidta åtgärder för att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen, däribland EIB:s. Vidare var det på uttrycklig begäran av dess viceordförande som uppgifterna översändes, med fullständig sekretess, till Europaparlamentets budgetkontrollutskott, och den anställde vittnade därefter vid flera tillfällen vid detta utskott och deltog i olika sammankomster med ledamöter vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning
Dessa omständigheter är visserligen inte i sig sådana att de motiverar slutsatsen att de påtalade handlingarna inte skall anses utgöra åsidosättanden av de skyldigheter att uppföra sig på ett viss sätt som EIB har föreskrivit, men EIB måste ovillkorligen beakta dessa som förmildrande omständigheter i syfte att besluta om en lämplig disciplinåtgärd. I annat fall gör den sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av hur allvarliga de påtalade handlingarna är.
(se punkterna 208–214)
Hänvisning till domstolen den 10 juli 2003, C‑15/00, kommissionen mot EIB, REG 2003, s. I‑7281, punkt 125
13. När förstainstansrätten godtar en grund som avser att det begåtts fel vid fastställandet eller bedömningen av omständigheter som beaktats för att vidta en disciplinåtgärd mot en tjänsteman, skall beslutet om disciplinåtgärd ogiltigförklaras i sin helhet, med hänsyn till att det genom beslutet vidtas en enda enhetlig disciplinåtgärd och med hänsyn till att denna åtgärd grundas på en helhetsbedömning av de anmärkningar som gjorts i detta beslut. Under dessa förhållanden ankommer det inte på förstainstansrätten att ersätta disciplinnämndens bedömning med sin egen för att besluta om den disciplinåtgärd som i förekommande fall kan motsvara de anmärkningar som visar sig vara styrkta efter prövningen av grunden.
(se punkt 219)
Hänvisning till förstainstansrätten den 9 juli 2002, T‑21/01, Zavvos mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑101 och II‑483, punkt 316; förstainstansrätten den 11 september 2002, T‑89/01, Willeme mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑153 och II‑803, punkt 83
14. Tvister mellan EIB och dess anställda rörande fastställandet av belopp som skall erläggas enligt reglerna om personalens löner och förmåner är av ekonomisk art, och förstainstansrätten har därför i det avseendet full prövningsrätt.
(se punkt 257)
Hänvisning till domstolen den 2 oktober 2001, C‑449/99 P, EIB mot Hautem, REG 2001, s. I‑6733, punkterna 94 och 95
15. Enligt de grundläggande principer som reglerar förfarandet vid förstainstansrätten syftar parternas yttranden över förhandlingsrapporten endast till att rätta till eventuella faktiska fel eller oriktigheter i den rapport som parterna delgetts före förhandlingen, och inte till att ge parterna möjlighet att bemöta motpartens argument och än mindre att utveckla nya argument.
(se punkt 261)
16. Under vissa särskilda omständigheter kan förstainstansrätten visserligen besluta att utse en sakkunnig, men en sådan sakkunnig kan endast få till uppgift att göra punktvisa faktiska eller tekniska efterforskningar. Inte i något fall åligger det förstainstansrätten, i ett personalmål, att till en sådan sakkunnig delegera befogenheten att kontrollera vad som faktiskt skall erläggas i lön till en tjänsteman med hänsyn till de handlingar som ingetts till rätten och direkt fatta beslut om betalning av dessa belopp. En sådan delegering skulle nämligen innebära att befogenheten att avgöra en del av tvisten överfördes till den sakkunnige. Detta gäller i synnerhet när vagheten i vissa relevanta bestämmelser kräver att förstainstansrätten i viss mån gör en skönsmässig bedömning.
(se punkt 265)
17. När en institution har ådömts att till en tjänsteman betala utestående löner, jämte dröjsmålsränta, skall utgångspunkten för beräkningen av räntan vara den tidpunkt då beloppen i fråga borde ha utbetalts till tjänstemannen enligt tillämpliga bestämmelser. Om bestämmelserna saknar närmare uppgifter om detta, ankommer det på förstainstansrätten att avgöra vid vilken tidpunkten beloppen rimligen borde ha utbetalats till tjänstemannen.
(se punkt 272)
18. Eftersom dröjsmålsräntan har till syfte att ersätta den skada som en part lidit till följd av att en annan part inte har betalat vissa belopp, fortsätter dröjsmålsräntan att löpa fram till dess att betalningen av dessa belopp faktiskt har skett.
(se punkt 273)
19. När förstainstansrätten med retroaktiv verkan ( ex tunc ) har ogiltigförklarat följderna av EIB:s vägran att godta att en av dess anställda tagit tillbaka sin avskedsansökan, har EIB rätt att kvitta de belopp som skall erläggas för utestående löner och dröjsmålsränta mot samtliga belopp som EIB har utbetalat till den anställde till följd av att denne slutat sin anställning, nämligen avgångsvederlagets och flyttningsbidragets nettobelopp, eftersom det inte längre finns grund för att utbetala dessa belopp och det följaktligen är motiverat att de återbetalas.
I avsaknad av en begäran om återbetalning av avgångsvederlaget och flyttningsbidraget kan EIB däremot inte kräva att dröjsmålsränta skall utgå på dessa belopp.
(se punkterna 282 och 283)
20. I samband med ett skadeståndsyrkande som framställts av en tjänsteman krävs att flera villkor är uppfyllda för att gemenskapens skadeståndsansvar skall uppkomma, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. De tre ovannämnda villkoren för att gemenskapens skadeståndsansvar skall uppkomma är kumulativa, vilket innebär att gemenskapens skadeståndsansvar inte kan aktualiseras om ett av dessa villkor inte är uppfyllda.
(se punkterna 303 och 304)
Hänvisning till domstolen den 9 september 1999, C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 14; förstainstansrätten den 14 maj 1998, T‑165/95, Lucaccioni mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkt 57; förstainstansrätten den 26 maj 1998, T‑205/96, Bieber mot parlamentet, REGP 1998, s. I‑A‑231 och II‑723, punkt 48; förstainstansrätten den 12 december 2002, T‑338/00 och T‑376/00, Morello mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑301 och II‑1457, punkt 150
21. Ett beslut om uppsägning på grund av allvarligt fel utgör en sådan allvarlig åtgärd att den kan inverka allvarligt på den anställdes chanser att hitta en lämplig anställning på arbetsmarknaden och kan följaktligen orsaka den anställde ekonomisk skada och skada dennes yrkeskarriär. Vid bedömningen av skadan skall det emellertid beaktas att den anställde vägrat att överväga förslag från arbetsgivaren i syfte att underlätta för den anställde att återvända till arbetsmarknaden och således minska skadan. I sådana fall utgör en ogiltigförklaring av beslutet om uppsägning i sig en lämplig ersättning för skadan.
(se punkt 306)
Full & Egal Universal Law Academy