EUR-Lex -  62002CC0056 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 13 februari 2003

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 187 andra stycket i gemenskapens tullkodex.

2. Bundesfinanzhof (i egenskap av högsta domstolsinstans för skattefrågor) har ställt en fråga till EG-domstolen som avser huruvida den person som inför varor innehållande förädlingsprodukter till gemenskapens tullområde, vilka omfattas av den ordning som gäller för återinförda varor, alltid är skyldig att styrka de exakta uppgifter som krävs för beräkningen av importtull, eller om det tvärtom är tullmyndigheten själv som skall tillhandahålla dessa uppgifter när importören inte har möjlighet att göra detta.

I - Tillämpliga bestämmelser

3. I artikel 187 i gemenskapens tullkodex föreskrivs följande:

"Artiklarna 185 och 186 skall också tillämpas på förädlingsprodukter som ursprungligen exporterats eller återexporterats efter ett förfarande för aktiv förädling.

Det importtullbelopp som enligt lag skall erläggas fastställs på grundval av reglerna för förfarandet för aktiv förädling, varvid dagen för återexport skall anses vara den dag då varorna övergår till fri omsättning."

4. För att förstå omfattningen av ovannämnda bestämmelse skall jag i all hast skissera de bestämmelser som reglerar förfarandet för aktiv förädling och produktimporten.

B - Reglerna för förfarandet för aktiv förädling och för återinförsel av förädlingsprodukter

5. Produkter som importeras från länder eller områden utanför Europeiska unionen erhåller status som gemenskapsvaror när de övergår till fri omsättning, vilket medför att den tull som lagligen skall betalas påförs.

6. De varor som införs till nämnda tullområde befrias emellertid från tull om de är avsedda för återexport inom en tidsfrist som behöriga myndigheter fastställer, och används i en eller flera förädlingsprocesser i form av behandling, bearbetning och reparation inklusive återställande av dessa varor. De förfaranden som används för varorna betecknas aktiv förädling och de varor som framställs genom sådana förfaranden benämns förädlingsprodukter. Dessa handhavanden förutsätter under alla förhållanden tillstånd och det är den person som utför eller låter utföra förädlingsprocesserna som skall ansöka om tillståndet.

7. På ansökan av den enskilde kan även sådana gemenskapsvaror som efter export från gemenskapens tullområde återinförs till detta område och övergår till fri omsättning befrias från tull. Detta är den förmånliga behandling som ges "varor som återinförs", vilken endast tillämpas om varorna inom en tidsfrist av tre år har införts i samma skick som de var i när de fördes ut från nämnda tullområde.

8. För det fall varorna utgör förädlingsprodukter till följd av aktiv förädling omfattas de av den förmånliga behandling som föreskrivs för "varor som återinförts", varigenom de befrias från vederbörlig tull.

9. För denna produktklass uppgår befrielsen endast till det värde på varan som motsvarar den förädling som skett inom gemenskapen, medan den del av värdet på varan som härstammar från tredje land inte befrias från tull. Under dessa förutsättningar fastställs tullen på grundval av de regler som var tillämpliga "för förfarandet för aktiv förädling", med beaktande av "de taxeringsgrunder som gäll[de] för varorna" den dag när de återexporterades.

C - Skyldigheter för importören och tullmyndigheterna

10. Importören är skyldig att i enlighet med en officiell modell och med behörigt undertecknande skriftligen tillhandahålla alla upplysningar som är nödvändiga för att behöriga myndigheter skall kunna beräkna tullskulden.

11. Har importören emellertid inte möjlighet att skaffa fram exakta uppgifter skall tullmyndigheterna tillhandahålla de handlingar och uppgifter som de har tillgång till.

12. Framför allt när förädlingsprodukter övergår i fri omsättning vid förfarandet för aktiv förädling skall den tullmyndighet som mottar deklarationen begära att kontrollkontoret lämnar de upplysningar som är nödvändiga för att tullskulden skall kunna fastställas. Enligt den stadga som föreskrivs för varor som återinförs, vilken, som jag påpekat, även är tillämplig på förädlingsprodukter, skall exporttullkontoret på begäran av det tullkontor där återimporten sker lämna alla uppgifter som det innehar till sistnämnda kontor för att detta skall kunna fastställa om varorna uppfyller de nödvändiga villkoren för att ges den förmånliga behandling som bestämmelserna medför.

13. Nämnda skyldigheter är begränsade och avser inte upplysningar som omfattas av kravet på tystnadsplikt, det vill säga sådana upplysningar som är konfidentiella eller som lämnats på konfidentiell grund. De ansvariga tullmyndigheterna får inte yppa dessa upplysningar utan uttryckligt tillstånd från den person eller den myndighet som har lämnat dem, utom i det fall när tullmyndigheterna är tvungna därtill enligt gällande bestämmelser, i synnerhet de som avser dataskydd eller i samband med rättsliga förfaranden.

II - Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

14. IHW Rebmann GmbH (nedan kallat Rebmann eller bolaget) importerade 158 bilar från Republiken Tjeckien till gemenskapen under perioden den 13 december 1994-den 17 mars 1995. Bilarna kom ursprungligen från Tyskland och skulle övergå till fri omsättning. Importen skedde i form av 20 sändningar och vid varje tillfälle deklarerades bilarna såsom varor som återinfördes, med bifogande av rätt faktura innehållande de tyska tullmyndigheternas anteckning om export.

15. Nämnda tullmyndigheter konstaterade att fordonen hade varit föremål för aktiv förädling i gemenskapen och att de därefter sänts till Prag. I avsaknad av upplysningar för fastställandet av den andel i produkterna som var hänförlig till gemenskapen, påförde Hauptzollamt Weiden (Weidens huvudkontor för tull) företaget importtull på hela värdet.

16. Rebmann överklagade tullbeslutet till Finanzgericht (domstol som är första instans i skattemål) i München och hävdade att tullskulden skulle beräknas utan hänsyn till värdet på de gemenskapskomponenter som bilarna innehöll, samt att det saknades exakta uppgifter för att värdera dessa komponenter då det var ett annat företag som hade genomfört den aktiva förädlingen. Tullmyndigheterna invände mot detta och gjorde gällande att det ålåg importören att tillhandahålla alla upplysningar som var nödvändiga för att fastställa tullskulden, och att det med hänsyn till tystnadsplikten var förbjudet att använda konfidentiella upplysningar som exportören av förädlingsprodukterna tillhandahållit.

17. Finanzgericht ogillade överklagandet med motiveringen att importtull inte kunde fastställas med stöd av artikel 187 andra stycket i gemenskapens tullkodex, eftersom uppgifterna avseende den andel av varor från tredje land som är nödvändig för nämnda beräkning inte var tillgängliga.

18. Rebmann anförde besvär vid Bundesfinanzhof och gjorde gällande att bolaget endast var skyldigt att styrka att fordonen hade exporterats vid ett förfarande för aktiv förädling och att det avsåg att återinföra dem i gemenskapen såsom varor som återinförts, varvid det ankom på tullmyndigheterna att fastställa tullskulden medelst de upplysningar som exportören av förädlingsprodukterna tillhandahållit.

19. Bundesfinanzhof ansåg att ifrågasättandet av huruvida beslutet att påföra tull är lagenligt bestäms av om bolaget som väckt talan, i enlighet med Finanzgerichts överväganden, inte bara skall styrka att de fordon som exporterats vid ett förfarande för aktiv förädling och som därefter återimporterats, utgör varor som återinförts, utan också deklarera och styrka de omständigheter som skall ligga till grund för beräkningen av tullbeloppet. Det är på grund av dessa omständigheter som Bundesfinanzhof har ställt följande tolkningsfråga till EG-domstolen:

"Skall artikel 187 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen tolkas så, att även de uppgifter om faktiska förhållanden som krävs för beräkningen av den tull som lagligen skall betalas måste deklareras och styrkas när förädlingsprodukter, vilka deklarerats som varor som återinförts, övergår till tullrättsligt fri omsättning, eller skall det tullkontor som skall fatta beslut om tullen i den mån detta är möjligt genom formulär INF 1 begära dessa uppgifter från kontrollkontoret i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 613 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen i dess till och med den 30 juni 2001 gällande lydelse?"

III - Förfarandet vid EG-domstolen

20. I tvisten har kommissionen och Rebmann inkommit med skriftliga yttranden inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 20 i EG-stadgan för domstolen.

21. Domstolen beslutade att ställa flera frågor till dem som intervenerat under den skriftliga delen samt till den tyska regeringen angående tolkningen av vissa bestämmelser i gemenskapens tullkodex och dess tillämpningsförordning.

22. Vid förhandlingen som hölls den 23 januari 2003 deltog Rebmann och kommissionen för att avge muntliga yttranden.

VI - Behandling av tolkningsfrågan

A - Förädlingsprodukter i form av varor som återinförs

23. Alla varor som införs till gemenskapsterritoriet för att användas i ett visst förfarande, benämnt aktiv förädling, för att sedan exporteras befrias från vederbörlig tull. Om en sådan vara senare återinförs till Europeiska unionen och genom övergång till fri omsättning blir en gemenskapsvara, upphör skälet till befrielsen och importören åläggs att betala den tullskuld som tidigare inte uppstått.

24. Från tull befrias också gemenskapsvaror som har exporterats men som inom en tidsperiod av tre år återinförs till tullområdet och som övergår till fri omsättning. När denna tidsperiod har löpt ut anses varorna med vissa undantag som främmande för gemenskapen och inordnas därmed i allmänna gemensamma tullsystemet.

25. Nu är vanligtvis förädlingsprodukterna som framställs i förädlingsförfarandet i likhet med de bilar som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, färdiga produkter som innehåller olika beståndsdelar. Några utgör varor som är främmande för gemenskapen och som importerades uteslutande för att "förädlas". Andra utgörs av gemenskapsvaror som infogats genom förfaranden för förädling, bearbetning eller reparation.

26. Under dessa förhållanden är det, för det fall förädlingsprodukten återinförs till tullområdet, nödvändigt att känna till de beståndsdelar som hör ihop med de varor som härrör från territoriet utanför gemenskapen och som ursprungligen har importerats, då det endast är dessa beståndsdelar som skall påföras tull.

27. Detta är innebörden av de bestämmelser som jag har beskrivit under A i avdelning I i detta förslag till avgörande.

B - Skyldigheten att tillhandahålla upplysningar för beräkningen av importtull

1. Allmän regel: importörens skyldighet

28. Jag tvivlar inte det minsta på att det i princip, som en allmän regel, är den som importerar den förädlingsprodukt som i sin tur exporterades som skall tillhandahålla och styrka de exakta uppgifter som krävs för beräkningen av tullskulden. Detta följer inte endast av det system som inrättades genom gemenskapens tullkodex, i synnerhet av ordalydelsen i artikel 62, utan också av systemets sammanhang, då det är importören eller dennes företrädare som bäst känner till varorna och deras egenskaper vilka skall deklareras på därför fastställt formulär när de uppvisas för tullmyndigheten.

2. Undantag: tullmyndigheternas skyldighet

29. Som framgår av omständigheterna i det mål som föranlett tolkningsfrågan, är det möjligt att situationer uppstår där importören inte kan ge tullmyndigheterna de uppgifter de behöver för att påföra vederbörlig tull, eftersom denne inte känner till uppgifterna. I sådana situationer kan de behöriga myndigheterna utverka uppgifterna eller använda dem om myndigheterna redan har dem i besittning.

30. Det finns olika skäl som pekar i denna riktning. Några kan hämtas från själva texten i gemenskapslagstiftningen angående tullsystemet. Andra följer av allmänna rättsprinciper.

a) Tullagstiftningen

31. Artikel 6 ingår i kapitel 2, som innehåller allmänna bestämmelser om personers rättigheter och skyldigheter enligt tullagstiftningen. Enligt nämnda artikel skall den person som begär att tullmyndigheterna skall fatta ett beslut tillhandahålla alla upplysningar och handlingar som behövs för att beslutet skall kunna fattas. I tillämpningsförordningen beaktas emellertid att den person som begärt beslutet kan sakna möjlighet att tillhandahålla nämnda upplysningar och handlingar, varvid det föreskrivs att nämnda myndigheter själva skall tillhandahålla upplysningarna, om de har tillgång till dem (artikel 2).

32. Denna bestämmelse tillämpas på konkreta sektorer inom gemenskapens tullagstiftning, i synnerhet på dem som rör omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

i) Tillhandahållande av uppgifter vid aktiv förädling

33. Genom detta förfarande befrias varor som inte är gemenskapsvaror, och som har importerats för senare export i egenskap av förädlingsprodukter, från tull och de ingår i det system som benämns "suspensionssystem" som, försåvitt är av intresse i förevarande fall, upphör att gälla i och med att varorna förs ut från gemenskapens tullområde. Jag har redan påpekat att om sådana produkter återinförs till nämnda område när de väl har exporterats, skall de påföras tull i en proportion som motsvarar de utomgemenskapliga varor som är införlivade med dem. För detta ändamål skall den som har tillstånd för aktiv förädling tillhandahålla kontrollkontoret en avräkningsnota med de uppgifter som behövs för att tullbeloppen skall kunna fastställas.

34. I själva tillämpningsförordningen beaktas emellertid möjligheten att vissa uppgifter kan erhållas utan att den enskilde medverkar. Härvid avses samverkan mellan myndigheter. När påförandet av tull och övergången till fri omsättning sker på ett annat kontor än det där tillämpningen av suspensionssystemet upphör att gälla, skall ett informationsformulär med beteckningen INF 1 upprättas. Detta ger myndigheterna befogenhet att beräkna tullbeloppet med hjälp av de uppgifter som formuläret innehåller.

ii) Tillhandahållande av uppgifterna vid förfarandet för varor som återinförs

35. När tullformaliteterna genomförs, skall de tullmyndigheter som medverkade vid den första exporten utfärda en handling som innehåller de upplysningar som behövs för att identifiera varorna i den händelse de skall återinföras till gemenskapens tullområde. De är också skyldiga att på begäran av den enskilde utfärda informationsformulär som för samma ändamål skall innehålla alla de uppgifter som myndigheterna har begärt att få.

36. Det krävs att något av dessa formulär företes för att återimporten av varorna skall befrias från tull. Detta är dock inte nödvändigt om de myndigheter som medverkar vid importen, med hjälp av det bevismaterial som de har att tillgå, från exporttullkontoret kan begära att få eller från den enskilde kräva att få kontrollera att de nödvändiga rekvisiten för tillämpning av detta förmånliga tullsystem är uppfyllda.

37. När det gäller varor som återinförs har lagstiftaren föreskrivit en skyldighet för den enskilde att tillhandahålla relevanta uppgifter som är nödvändiga för befrielsen, men också att dessa uppgifter skall tillhandahållas av myndigheten själv om den antingen har tillgång till uppgifterna eller om den har begärt att få dessa uppgifter från importören. På grund härav åläggs myndigheterna i tillämpningsförordningen att utfärda ett original och två kopior av informationsformulär INF 3, varvid originalet och en av kopiorna skall återlämnas till exportören för att uppvisas vid tullkontoret för återimporten, medan den andra kopian skall arkiveras vid det kontor som utfärdade formuläret.

38. Gemenskapens tullkodex och förordningen för dess tillämpning innehåller inte någon automatisk och formell lösning som i avsaknad av uppgifter från importören, och med bortseende från omständigheterna i målet och anledningen till att den som skall betala tullskulden hindras från att tillhandahålla de uppgifter som är nödvändiga för beviljandet av förmånen, medger att tullbeloppet beräknas som om de återimporterade varorna inte var varor som återinförts.

39. För förfarandet för aktiv förädling föreskrivs alltså att tullmyndigheterna själva genom samarbete skall skaffa de uppgifter som är nödvändiga för beräkningen av tullskulden, och dessa myndigheter skall vid hanteringen av varor som återinförs vara skyldiga att använda de uppgifter som de har tillgång till för att medge befrielse, vilket skall ske oberoende av om uppgifterna har tillhandahållits av den enskilde eller ej. Ovannämnda bestämmelser skall följaktligen beaktas om varor som återinförs utgör förädlingsprodukter som skall påföras tull i proportion till de komponenter från området utanför gemenskapen som de innehåller.

40. Sammanfattningsvis anser jag att den allmänna regeln enligt artikel 187 i gemenskapens tullkodex är att den enskilde åläggs att deklarera och styrka de uppgifter som är nödvändiga för beräkningen av tullbeloppet för import av förädlingsprodukter, vilka uppvisats som varor som återinförs, men att myndigheterna själva i undantagsfall - när den enskilde inte kan tillhandahålla uppgifterna - åläggs att tillhandahålla uppgifterna om de har tillgång till dessa.

41. Jag delar inte den strikta tolkning som kommissionen i sina skriftliga yttranden har hävdat skall gälla. I artikel 187 andra stycket i gemenskapens tullkodex finns en hänvisning till "reglerna för förfarandet för aktiv förädling" för fastställelsen av "det importtullbelopp som enligt lag skall erläggas". Denna hänvisning är enligt sin ordalydelse inte specifik. Den hänvisar inte enbart till de materiella reglerna för beräkningen av tullskulden, utan även till "tillämpliga" bestämmelser utan närmare precision, och slutligen även till förfarandebestämmelserna. Det finns inte något i lagtexten som medger att det görs en sådan distinktion som den som föreslås av nämnda institution.

42. För att fastställa den tullskuld som belöper på importen av förädlingsprodukterna måste bestämmelserna avseende förfarandet för aktiv förädling beaktas i den mån som de är tillämpliga. Bland dessa återfinns de som styr tillvägagångssättet som tullmyndigheterna måste tillämpa för att förse sig med de rättsliga fakta som är nödvändiga för beräkningen. Jag ser inte några skäl till att dessa bestämmelser inte skall beaktas, och kommissionen har inte heller anfört något sådant skäl. Den har i stället nöjt sig med att hävda att bestämmelserna inte är tillämpliga, utan att anföra något argument till stöd härför.

43. Självfallet utgör inte påståendet om förädlingsprodukternas särskilda situation - som innebär att de övergår till fri omsättning efter att ha varit föremål för aktiv förädling, eller att de efter att ha exporterats återimporteras såsom varor som återinförs - någon giltig förklaring.

44. Denna av kommissionen åberopade skillnad existerar inte. För det första på grund av att gemenskapslagstiftaren inte har ansett att det är så. I annat fall skulle denne inte i nämnda artikel 187 andra stycket ha tillagt att bestämmelserna vid förfarandet för aktiv förädling tillämpas vid beräkningen av tullskulden avseende förädlingsprodukter som importerats såsom varor som återinförs, det vill säga samma regler som om varorna hade övergått till fri omsättning omedelbart efter det att de en gång behandlats, bearbetats eller reparerats, eller efter ett stadium däremellan.

45. För det andra eftersom förädlingsprodukterna i båda fallen befinner sig i samma situation när det gäller beräkningen av tullbeloppet. De utgör en sammansättning av gemenskapsvaror och varor som härrör från territoriet utanför gemenskapen, varför det är nödvändigt, när de övergår till fri omsättning och tullskyldighet uppstår, att veta vilka proportioner dessa har i den färdiga varan då tull endast påförs de senare. Vid denna undersökning är det den som är skyldig att betala tullbeloppet som via deklarationen i första hand skall tillhandahålla de nödvändiga uppgifterna. Om denne inte har möjlighet att göra detta finns det emellertid inte något skäl att inte begagna de mekanismer som föreskrivs i tullagstiftningen för att uppväga denna brist.

46. Den tid som förflutit mellan förfarandet för aktiv förädling och återinförseln av förädlingsprodukterna eller den omständigheten att den person som importerar dessa är någon annan än den som erhöll tillståndet för att genomföra dessa förfaranden och exporterade varorna, kan framkalla andra följdverkningar,

men dessa faktorer medger absolut inte att den tull som skall betalas fastställs till ett annat belopp än det vederbörliga som om varorna inte vore förädlingsprodukter, när de nödvändiga uppgifterna om de rättsliga omständigheterna innehas.

b) Allmänna rättsprinciper

47. Enligt den tolkning som kommissionen har föreslagit skall proportionalitetsregeln inte tillmätas någon betydelse, och någon hänsyn skall inte tas till principen om tro och heder, som bör reglera förhållandet mellan myndigheter och enskilda.

48. Det vore nämligen oproportionerligt att låta importören betala ett högre tullbelopp när denne, på grund av omständigheter som ligger utanför dess kontroll, inte kan tillhandahålla nödvändiga uppgifter för beräkningen av detta belopp, samtidigt som nämnda uppgifter finns tillgängliga i något av tullkontorens arkiv, oavsett om det är detta kontor som är behörigt att beräkna och uppbära tullbeloppet eller om det är ett annat kontor som med hjälp av samverkan mellan myndigheterna kan få tillgång till uppgifterna. För den som är skyldig att betala importtullen framstår samtliga myndigheter som medverkar vid tillämpningen av gemenskapens tullagstiftning som en och samma "juridiska person", och i egenskap av medlemmar i "samma enhet" skall myndigheterna kommunicera med varandra, dock med det förbehållet att uppgifter som är kända inom en myndighet inte får överlämnas till andra myndigheter om detta är till skada för den enskilde.

49. Att blunda för denna verklighet och att trots tillgång till de relevanta uppgifterna utnyttja att importören inte kan tillhandahålla dessa uppgifter, för att fastställa ett tullbelopp som är högre än det vederbörliga beloppet, innebär naturligtvis ett åsidosättande av principen om tro och heder vilken skall reglera förhållandet mellan offentliga myndigheter och enskilda.

50. Dessutom får detta överuttag av tull otillbörligen en sanktionär dimension, vilket kommissionens företrädare har vidgått under förhandlingen. När tullmyndigheterna känner till att de produkter som importeras utgör förädlingsprodukter, och när de har tillgång till de rättsliga uppgifter som är nödvändiga för att beräkna tullbeloppet, utgör beslutet att påföra tull som om produkterna inte innehöll gemenskapskomponenter som är befriade från tull - och detta endast på grund av att importören inte har tillhandahållit uppgifterna - materiellt sett en sanktion som åläggs utan iakttagande av någon av de principer eller gränser som styr utövandet av offentliga befogenheter för bestraffning.

51. Överuttaget innebär ett åsidosättande av legalitetsprincipen, enligt vilken det krävs att det i förväg i lag beskrivs vad som utgör straffbara handlingar. Vidare åsidosätts principen att samtliga brottsrekvisit skall vara uppfyllda, vilken innebär att omständigheterna skall kunna subsumeras under denna beskrivning. Slutligen åsidosätts också skuldprincipen, enligt vilken straff inte får utdömas om det inte föreligger uppsåt eller oaktsamhet.

52. Överuttaget innebär alltså ett oförutsebart straff som utdelas reservationslöst utanför varje förfarande, utan föregående muntlig förhandling och utan någon möjlighet för den enskilde att försvara sig.

53. Den lösning som jag föreslår innebär inte att man bortser från de formella och förfarandemässiga tillvägagångssätt som gäller enligt tullagstiftningen, och den medför inte heller några osäkerheter i de rättsliga mellanhavandena, vilket kommissionen har påstått. Jag tror tvärtom att min lösning är i jämvikt mellan å ena sidan kravet på säkerhet i de rättsliga mellanhavandena och å andra sidan garantierna för den enskilde eller, som det uttrycks i femte övervägandet i gemenskapens tullkodex, "mellan ... tullmyndigheternas behov ... och ... marknadsaktörernas rätt till rättvis behandling".

54. Självfallet skall importören styrka att varorna utgör förädlingsprodukter vilka har införts såsom varor som återinförs, vilken andel av komponenterna som skall påföras tull och de uppgifter som behövs för beräkningen av tullskulden. Men om importören på grund av omständigheter som ligger utanför dess kontroll inte kan bevisa något av detta, och myndigheterna samtidigt känner till eller har möjlighet att få kännedom om uppgifterna, innebär utvägen att utan vidare behandling debitera honom för tull som beräknas på alla varor ett åsidosättande av ordalydelsen och andemeningen i bestämmelsen, samt en onödig formalism som inte är nödvändig för att de ändamål som gemenskapslagstiftaren eftersträvar skall uppnås.

C - Uppgifter som omfattas av kravet på tystnadsplikt

55. Avslutningsvis skall jag erkänna att jag inte har lyckats förstå vilka hinder som enligt kommissionen, den tyska regeringen och den hänskjutande domstolen följer av artikel 15 i gemenskapens tullkodex. Nämnda bestämmelse skyddar genom tystnadsplikten de konfidentiella upplysningar eller de upplysningar som lämnats på konfidentiell grund från att yppas av tullmyndigheterna, förutom när yppandet sker med tillstånd från den som tillhandahållit uppgifterna, eller med stöd av domstolsbeslut, eller när utlämnandet föreskrivs i lagstiftning.

56. Genom artikel 15 fastställs följaktligen en gräns för tullmyndigheternas användning av de uppgifter som de har tillgång till, men detta innebär inte på något sätt att icke konfidentiella upplysningar inte får användas och den tolkning som jag föreslår är alltså inte oförenlig med artikeln. Den garanti som tystnadsplikten ger kan inte innebära att mina överväganden i förevarande förslag till avgörande generellt skall underkännas, eftersom den i det motsatta förhållandet, på grund av sin egenskap av abstrakt bestämmelse i den gemenskapsrättsliga tullagstiftningen, skulle leda till att de av mig undersökta bestämmelserna i tullagstiftningen och många andra bestämmelser som innebär att myndigheterna kan eller skall använda de uppgifter de känner till, förlorade sin betydelse.

57. Som jag redan har påpekat åligger det alltså den som skall betala tullbeloppet att deklarera och styrka de uppgifter som är nödvändiga för beräkningen av den tullskuld som uppkommit på grund av import av förädlingsprodukter såsom varor som återinförs. Men om denna person på grund av omständigheter som ligger utanför hans kontroll inte kan tillhandahålla uppgifterna, åligger det myndigheterna att göra detta om de har uppgifterna eller kan få tillgång till dem, förutsatt att de inte omfattas av tystnadsplikt eller skadar tredje man.

V - Förslag till avgörande

58. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara Bundesfinanzhofs tolkningsfråga så, att artikel 187 andra stycket i gemenskapens tullkodex, vilken antagits genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992, som en allmän regel ålägger den enskilde att deklarera och styrka de uppgifter som är nödvändiga för beräkningen av den tullskuld som uppkommer vid import av förädlingsprodukter vilka uppvisats såsom varor som återinförts, men att det finns undantagsfall när den som är skyldig att betala tullbeloppet inte kan tillhandahålla uppgifterna varvid det ankommer på myndigheterna att tillhandahålla uppgifterna om de har dem eller om de kan få tillgång till dem, förutsatt att de inte omfattas av tystnadsplikt eller kan skada tredje man.

Full & Egal Universal Law Academy