EUR-Lex -  62002CC0115 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Mischo föredraget den 20mars2003

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Domstolen har, i dom av den 26 september 2000 i målet kommissionen mot Frankrike,(1) fastställt att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse), genom att med stöd av Code de la propriété intellectuelle (fransk lagsamling om immaterialrätt) föreskriva att tullmyndigheterna kan genomföra förfarande för kvarhållande av varor som lagligen har tillverkats i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater och som, efter att ha transiterats genom franskt territorium, är avsedda att släppas ut på marknaden i en annan medlemsstat, där de lagligen kan saluföras.

2 I förevarande mål söker Cour de cassation (Frankrike) klarhet i huruvida denna rättspraxis är överförbar på fall där varor som lagligen har tillverkats i en medlemsstat är avsedda för ett tredje land, i förevarande fall Polen.

I - Tillämpliga bestämmelser

A - De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 Förutom att uttryckligen begära en tolkning av artikel 28 EG har den nationella domstolen även hänvisat till artikel 10.4 i Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Polen, å andra sidan(2) (nedan kallat avtalet), vilken har följande lydelse:

"Kvantitativa restriktioner på import till Polen och åtgärder med motsvarande verkan för produkter med ursprung i gemenskapen skall avskaffas när detta avtal träder i kraft med undantag av de restriktioner och åtgärder som tillämpas på produkter enligt bilaga 5 och som skall avskaffas enligt tidsplanen i den bilagan."

4 I artikel 35 i avtalet föreskrivs följande:

"Detta avtal skall inte utesluta tillämpningen av förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering av varor, om detta grundas på ... intresset ... att skydda immateriella, industriella och kommersiella rättigheter ... . Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan parterna."

B - Den nationella lagstiftningen

5 Artikel L.716-8 i Code de la propriété intellectuelle, som infördes genom artikel 11 i lag 94-102 av den 5 februari 1994(3), har följande lydelse:

"Tullmyndigheten kan, efter skriftlig ansökan från innehavaren av rätten till ett registrerat varumärke eller av ensamrätten till export, i samband med kontroll kvarhålla varor som säljs under ett varumärke som rättighetsinnehavaren anser utgöra förfalskningar av det varumärke som rättighetsinnehavaren har fått registrerat eller som innehavaren har exklusiv nyttjanderätt till.

Tullmyndigheterna skall genast underrätta åklagarmyndigheten, sökanden samt den som deklarerat eller innehar varorna om kvarhållandet.

Kvarhållandeåtgärden hävs helt om inte sökanden inom tio arbetsdagar från delgivningen av beslutet om kvarhållande av varorna inför tullmyndigheterna visar

- att ordföranden för Tribunal de grande instance har fattat beslut om vidtagande av säkerhetsåtgärder eller

- att talan har väckts vid en civil domstol eller en brottmålsdomstol och att säkerhet har ställts som täcker sökandens eventuella ansvar i fall där det senare inte befinns föreligga en varumärkesförfalskning. ..."

II - Tvisten vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

6 Rioglass SA (nedan kallat Rioglass), ett bolag bildat enligt spansk rätt, tillverkar och saluför rutor och vindrutor avsedda för alla bilmärken. Det framgår av handlingarna i målet att bolaget har godkänts som leverantör till de franska biltillverkarna Peugeot, Citroën och Renault av bolaget Sogédac, som i egenskap av ombud och central uppköpsorganisation är ansvarigt för godkännande av de nämnda tillverkarnas leverantörer.

7 I november 1997 sålde Rioglass till bolaget Jann, som är verksamt i Polen, en serie rutor och vindrutor vilka var avsedda för bilar av olika märken och lagligen tillverkade i Spanien. Rioglass hade anlitat Transremar SL (nedan kallat Transremar), ett bolag bildat enligt spansk rätt, för transporten av varorna. Varorna exporterades från Spanien till Polen med stöd av gemenskapstransiteringshandlingen EX T2, underskriven den 24 november 1997, och omfattades således av uppskovsregler som möjliggör deras rörlighet mellan gemenskapens tullområde och Polen utan att beröras av införselavgifter, tullavgifter eller handelspolitiska åtgärder. På ett visst antal rutor och vindrutor som skulle monteras på Peugeot-, Citroën- och Renaultmodeller fanns de franska tillverkarnas logotyp eller märke vid sidan av den spanska tillverkarens märke.

8 Den 25 november 1997 genomförde de franska tullmyndigheterna i närheten av Bordeaux en kontroll av en av Transremars lastbilar. Som en följd av kontrollen upprättade tulltjänstemännen ett protokoll om kvarhållande av varorna och därefter ett protokoll av den 27 november 1997 avseende kvarstad på grund av misstanke om varumärkesförfalskning.

9 Rioglass och Transremar väckte talan om hävande av åtgärderna för kvarhållande och kvarstad vid den domstolen som ansvarade för interimistiska förfaranden. Denna domstol avslog sökandenas ansökningar genom beslut av den 8 december 1997 respektive den 8 januari 1998. Besluten överklagades av sökandena. Cour d'appel i Bordeaux biföll överklagandena och fastställde i sin dom av den 22 november 1999 att kvarhållandet av såväl lastbilen som vindrutorna och rutorna utgjorde sådant myndighetsmissbruk som inkräktar på rätten till egendom samt förpliktade Administration des Douanes et des Droits indirects (myndigheten för tullar och indirekta skatter, nedan kallad tullmyndigheten) att återställa varorna, handlingarna och säkerheten.

10 Tullmyndigheten överklagade denna dom till Cour de cassation. Denna bedömde, med hänvisning till den ovannämnda domen, kommissionen mot Frankrike, att det krävdes en tolkning av gemenskapsrätten för att fastställa huruvida den lösning som domstolen valde i nämnda dom även är tillämplig i förevarande mål, vilket, enligt Cour de cassations mening, var en förutsättning för att det aktuella målet skulle kunna avgöras.

11 Cour de cassation förklarade följaktligen målet vilande och ställde följande tolkningsfråga till domstolen:

"Skall artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG) tolkas så, att den utgör hinder för att tullmyndigheterna, med stöd av Code de la propriété intellectuelle, genomför förfaranden för kvarhållande av varor som lagligen har tillverkats i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater och som, efter att ha transiterats genom franskt territorium, är avsedda att släppas ut på marknaden i ett tredje land, i det förevarande fallet Polen?"

III - Bedömning

12 Den franska regeringen är den enda av dem som har inkommit med yttranden som anser att de ifrågasatta kvarhållandeåtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten.

13 Den anser att den nationella domstolens hänvisning till artikel 28 EG är felaktig. Enligt denna regering är nämligen inte denna bestämmelse tillämplig på omständigheterna i förevarande mål, eftersom dessa avser varor som är avsedda för ett tredje land. Det saknas följaktligen anledning att hänvisa till nämnda artikel, som endast skall tillämpas på handeln inom gemenskapen. Av detta följer även att domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike är irrelevant för förevarande mål.

14 Eftersom de kvarhållna varorna var avsedda för Polen är det avtalet med detta land som är tillämpligt, i synnerhet artiklarna 10.4 och 35.

15 Den franska regeringen har i detta avseende hänvisat till rättspraxis,(4) av vilken framgår att det förhållandet att en artikel i fördraget och en artikel i ett associationsavtal är identiska inte nödvändigtvis innebär att de skall tolkas på samma sätt. Ett sådant avtal har nämligen inte samma syfte som fördraget, vilket skall beaktas vid tolkningen av dessa texter.

16 Däremot har varken Rioglass, Transremar, kommissionen eller den portugisiska regeringen hänvisat till nämnda avtal. De anser att artiklarna 28 EG och 30 EG skall tillämpas i tvisten vid den nationella domstolen och att utgången i det förevarande målet följaktligen framgår av domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike.

17 Rioglass och Transremar har även hänvisat till rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar.(5)

18 Slutligen hänvisar samtliga som har inkommit med yttranden till förordning (EG) nr 3295/94(6). Den franska regeringen anser att denna förordning utgör ett berättigande för tullmyndigheternas åtgärder vilka ligger till grund för tvisten vid den nationella domstolen, medan den portugisiska regeringen och kommissionen bestrider dess relevans.

19 Det framgår av beskrivningen ovan att det är obestritt att det föreligger ett hinder för varornas transitering. Enligt den ifrågavarande nationella bestämmelsen kan tullmyndigheterna kvarhålla de omtvistade reservdelarna i tio dagar. Detta kvarhållande kan följas av en konfiskering som beslutas av behörig nationell domstol.

20 De yttranden som har framförts vid domstolen skiljer sig däremot åt beträffande vilken bestämmelse som skall ligga till grund för bedömningen av om det skall anses föreligga ett sådant hinder. Det finns därför anledning att först pröva huruvida artikel 28 EG, föremålet för den tolkningsfråga som ställts vid domstolen, faktiskt är tillämplig på omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen.

21 Endast den franska regeringen anser att så inte är fallet. Den har, vilket framkommit ovan, till stöd för detta anfört den omständigheten att de ifrågavarande varorna i förevarande fall var avsedda att släppas ut på marknaden i ett tredje land, vilket utesluter att artikel 28 kan tillämpas, eftersom den endast är tillämplig på nationella åtgärder som kan hindra handeln inom gemenskapen.

22 Den omständighet att en åtgärd, såsom i förevarande fall, utgör ett hinder för rörligheten av varor som är avsedda för ett tredje land, innebär emellertid inte på något sätt att samma åtgärd inte även kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för nämnda varor inom den inre marknaden. Det rör sig följaktligen inte om att, såsom i domen i målet Bouhelier m.fl.(7) som den franska regeringen har hänvisat till, överföra fördraget på förhållandet med tredje länder, utan att fastställa huruvida förhållandet mellan medlemsstaterna påverkas.

23 Det är obestridligt att detta är fallet i förevarande mål eftersom den omtvistade nationella åtgärden hindrar, eller i varje fall försvårar, transiteringen genom Frankrike av varor som är lagligen tillverkade i en annan medlemsstat, såsom domstolen har konstaterat i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, där den fastställde att denna form av tullmyndighetsbeslut om kvarhållande "vilket försenar förflyttningen av varorna och kan leda till att förflyttningen helt stoppas, om behörig domstol förordnar att de skall tas i beslag, har den verkan att den fria rörligheten för varor begränsas".(8)

24 Den inre marknaden påverkas, såsom kommissionen har betonat, på två sätt. För det första utgör transitering, inklusive transport, av varor från en medlemsstat i sig en sådan ekonomisk verksamhet som omfattas av de grundläggande friheterna i fördraget. För det andra skulle en annan lösning kunna medföra att export till tredje land av produkter som har tillverkats i en medlemsstat endast blev tillåten enligt gemenskapsrätten om varorna transporterats på rätt vägsträcka inom gemenskapen. Detta kan i sin tur medföra en omdirigering av trafiken och följaktligen utgöra en uppenbar störning av den inre marknadens fria rörlighet och konkurrensvillkor.

25 Båda dessa effekter förekommer oavsett destinationen för varorna som transiteras genom en medlemsstat. Av detta följer att artiklarna 28-30 EG är tillämpliga i en sådan situation som den som ligger till grund för tvisten i den nationella domstolen oavsett om de kvarhållna varorna är avsedda för ett tredje land eller ej.

26 Denna slutsats bekräftas av domstolens rättspraxis. Domstolen har nämligen alltid tillämpat artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget (nu artiklarna 28 EG och 30 EG i ändrad lydelse) i de mål där problem avseende transitering genom en medlemsstat till ett tredje land behandlats.(9) Dessa mål skiljer sig från de mål som den franska regeringen har hänvisat till, i vilka det, i motsats till förevarande mål, inte förekom något problem med transiteringen genom en medlemsstat. Det är endast i sådana fall som domstolen har bedömt situationen med beaktande av de avtal som slutits med den stat som utgjorde destination för de ifrågavarande varorna.

27 Det framgår av rättspraxis(10) avseende problem med transitering genom en medlemsstat till ett tredje land att "den fria transiteringen av varor inom gemenskapen, som en följd av tullunionen och i medlemsstaternas ömsesidiga intresse, måste erkännas som generell princip ... Denna princip bekräftas för övrigt av att ordet 'transitering' nämns i artikel 36 i fördraget."

28 Av vad anförts följer att bedömningen av huruvida den omtvistade begränsningen kan berättigas skall ske med beaktande av bestämmelserna i fördraget. Det är således inte nödvändigt att pröva bestämmelserna i EU-Polenavtalet och inte heller att klargöra huruvida de skall tolkas på samma sätt som fördragets bestämmelser avseende fri rörlighet för varor.

29 Det skulle dock kunna erinras om fast rättspraxis(11) enligt vilken fördragets bestämmelser inte skall tillämpas när det förekommer en gemenskapsharmonisering på det ifrågavarande området. Det finns emellertid gemenskapsbestämmelser om harmonisering och förenhetligande på området för varumärkesrätt.(12)

30 Det skall emellertid påpekas att den nationella domstolens fråga avser immaterialrätten i allmänhet och inte endast varumärkesrätten. Av detta följer att förekomsten av gemenskapsbestämmelser avseende varumärkesrätten inte är avgörande för svaret på tolkningsfrågan. Omständigheterna i målet är inte heller begränsade till varumärkesområdet eftersom, såsom kommissionen har erinrat om, den franska tullmyndigheten i sina protokoll av den 25 och 27 november 1997 även har gjort gällande misstankar om mönsterintrång.

31 Dessutom innehåller varken direktiv 89/104 eller förordning nr 40/94 bestämmelser avseende interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder på bland annat området för sådana av tullmyndigheter fattade beslut om kvarhållande som de som är aktuella i förevarande mål. Det skall, avseende mönsterrätt, konstateras att Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd(13) inte var tillämpligt vid tiden för omständigheterna i målet. Under alla omständigheter harmoniseras mönsterskyddet endast delvis genom direktivet, bland annat avseende sådana reservdelar till bilar som de i förevarande fall, beträffande vilka det i direktivet hänvisas till nationell rätt, vilket framgår av artikel 14 i direktivet av vilken följer att "... [f]ram till dess att ändringar till detta direktiv antas på förslag från kommissionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 18 skall medlemsstaterna bibehålla sina rättsliga bestämmelser om användning av ett mönster till en beståndsdel som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende, och de skall endast kunna vidta förändringar i dessa bestämmelser om syftet är att liberalisera marknaden för sådana delar".

32 Det framgår av vad som anförts ovan att det i detta fall inte föreligger en sådan situation där fördragets bestämmelser inte skall tillämpas på grund av en harmonisering.

33 Det skall följaktligen fastställas huruvida sådana åtgärder som de som är aktuella i tvisten vid den nationella domstolen kan motiveras med stöd av ett av skälen i artikel 30 EG, nämligen skyddet av industriell och kommersiell äganderätt. Denna motivering har gjorts gällande av de franska myndigheterna och har prövats av samtliga som har inkommit med yttranden.

34 Det skall genast påpekas att bedömningen formuleras på samma sätt som bedömningen i domstolens dom i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike. I förevarande mål rör det sig nämligen om samma form av förfarande för kvarhållande från tullmyndighetens sida. Frågan huruvida förfarandet kan motiveras med hänsyn till skyddet av industriell och kommersiell äganderätt i enlighet med artikel 30 EG förekom även i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike.

35 I tvisten vid den nationella domstolen är det visserligen även, för att inte säga i första hand fråga om en misstanke om varumärkesförfalskning, medan domen i det tidigare målet rörde ett påtalat mönsterintrång. Såsom framgår nedan saknar detta betydelse för resonemanget.

36 Det skall först erinras om domstolens bedömning i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike. Domstolen nämnde att den industriella och kommersiella äganderätten var en möjlig motivering till en begränsning av den fria rörligheten för varor, och betonade att artikel 36 har till syfte att förena de krav som föranleds av denna frihet med rätten till industriell och kommersiell egendom och samtidigt undvika att konstlade avskärmningar inom den inre marknaden upprätthålls eller skapas. Domstolen fastställde att denna bestämmelse "inte [tillåter] avvikelser från den grundläggande principen om den fria rörligheten för varor inom gemenskapen annat än om dessa avvikelser är motiverade för att värna de rättigheter som utgör det särskilda föremålet för äganderätten i fråga (se bland annat dom av den 17 oktober 1990 i mål C-10/89, Hag GF, REG 1990, s. I-3711, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 10, s. 521, och dom av den 22 september 1998 i mål C-61/97, FDV, REG 1998, s. I-5171, punkt 13)".

37 Domstolen prövade därefter innehållet i det särskilda föremålet för den berörda industriella och kommersiella äganderätten, det vill säga en mönsterrätt, för att undersöka huruvida denna rätts särskilda föremål omfattar möjligheten att hindra en utomstående från att transitera ifrågavarande varor genom territoriet som omfattas av rätten utan rättighetsinnehavarens samtycke.

38 Domstolen fastställde att så inte var fallet genom att göra åtskillnad mellan åtgärder såsom försäljning, tillverkning och import å ena sidan och transitering å andra sidan. De förra innebär nämligen att den utomstående använder produktens utformning, som är skyddad genom mönsterrätten. Rättens särskilda föremål är emellertid att tillförsäkra innehavaren en ensamrätt att saluföra en produkt med en skyddad utformning första gången den släpps ut på marknaden, vilket garanterar innehavaren ersättning i utbyte mot tillåtelsen att använda detta.

39 Transitering innebär däremot ingen användning av den mönsterskyddade utformningen och har följaktligen ingen inverkan på det särskilda föremålet för den industriella och kommersiella äganderätten.

40 Domstolen fastställde att hinder för den fria rörligheten för varor som orsakas av att varan kvarhålls i tullen i den medlemsstat där transiteringen sker inte är motiverade av orsaker som är hänförliga till skyddet av industriell och kommersiell äganderätt.

41 Detta resonemang kan i tillämpliga delar överföras till förevarande mål.

42 Denna begränsning av den fria rörligheten för varor kan nämligen inte endast motiveras av skyddet av det särskilda föremål för den industriella och kommersiella äganderätten som är i fråga i förevarande mål, det vill säga varumärkesrätten.

43 Domstolen har emellertid, såsom kommissionen har betonat, fastställt varumärkesrättens särskilda föremål genom sin fasta rättspraxis(14), vilket bland annat är att tillförsäkra innehavaren ensamrätten att använda varumärket då en vara för första gången släpps ut på marknaden.

44 Det särskilda föremålet innebär följaktligen, såsom för den mönsterrätt som var i fråga i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, ensamrätten till användning i samband med den första saluföringen. Transitering kan emellertid per definition inte innebära en sådan användning och följaktligen inte heller ha någon inverkan på rättens särskilda föremål, eftersom den, såsom domstolen observerade i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike,(15) endast innebär en fysisk förflyttning av produkterna i fråga och inte omfattar en saluföring av dessa.

45 Denna slutsats är giltig oberoende av de transiterande varornas slutdestination. Att destinationen ligger i en annan medlemsstat eller i ett tredje land påverkar nämligen inte det förhållandet att transitering per definition inte innebär att varorna släpps ut på marknaden. Den har sålunda ingen inverkan på det särskilda föremålet för varumärkesrättsinnehavarens rättighet, det vill säga den första saluföringen av en produkt med detta varumärke, vilket skall betonas.

46 Av ovanstående följer att det hinder för den fria rörligheten för varor som orsakas av kvarhållande i tullen av varor som har tillverkats lagligen i en annan medlemsstat, i syfte att hindra deras transitering, inte kan motiveras av skyddet för den industriella och kommersiella äganderätten.

47 Slutligen har det inte gjorts gällande att nämnda kvarhållande var nödvändigt för att kontrollera varifrån de berörda varorna kom eller deras destination. Domstolen har, under alla omständigheter, i punkt 48 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, fastställt att nämnda kvarhållande inte kan motiveras på detta sätt, eftersom en sådan kontroll normalt kan genomföras genast. Domstolen har tillagt att ett kvarhållande som kan sträcka sig upp till tio dagar under alla omständigheter var oproportionerligt i förhållande till en sådan kontrolls syfte.

48 Det skall tilläggas att den franska regeringen även har anfört att tullmyndigheternas åtgärder genomfördes med stöd av artikel 1.1 a första strecksatsen i förordning nr 3295/94, vilken har följande lydelse:

"Denna förordning skall fastställa ... de omständigheter under vilka tullmyndigheterna skall ingripa i fråga om varor som misstänks vara varumärkesförfalskade eller pirattillverkade och som ... införs för fri omsättning, export eller återexport ... "

49 Kommissionen har dock med rätta erinrat om den rättspraxis enligt vilken denna bestämmelse endast avser varor från tredje land.(16) Det är emellertid obestritt att de varor som är aktuella i tvisten vid den nationella domstolen är gemenskapsvaror, som är lagligen tillverkade i en medlemsstat.

50 Den omständigheten att varorna var föremål för en exportdeklaration fråntar dem inte denna egenskap, som de behåller till dess att de faktiskt förs ut från gemenskapens tullområde. I artikel 4.8 andra stycket i förordning (EEG) nr 2913/92(17) föreskrivs nämligen att "[u]tan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 163 och 164 [avseende intern transitering] skall gemenskapsvaror förlora sin status som sådana varor, när de faktiskt förs ut från gemenskapens tullområde". Att varorna kommit att bli föremål för ett förfarande för intern transitering, såsom den nationella domstolen har angett, innebär inte heller att varorna i fråga förlorar sin status som gemenskapsvaror, eftersom det följer av artikel 163.1 i tullkodexen att "förfarandet för intern transitering skall, på de villkor som anges i punkt 2-4, medge att gemenskapsvaror befordras från en punkt till en annan inom gemenskapens tullområde genom tredje lands territorium utan att det förändrar deras tullstatus ...".

51 Att de ifrågavarande varorna utgör gemenskapsvaror är i sig tillräckligt för att förordning nr 3295/94 inte skall kunna vara tillämplig i förevarande mål. Det finns följaktligen inget behov av att pröva den franska regeringens argumentation enligt vilken villkoren som ställs i artikel 4 i förordningen, avseende att rättighetsinnehavaren skall ha ingett en ansökan om att tullmyndigheterna skall ingripa, var uppfyllda. Kommissionen är däremot av motsatt åsikt och har dessutom bestridit att det föreligger bevis i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket är nödvändigt för att ett kvarhållande skall vara motiverat. Den har i detta hänseende hänvisat till Cour d'appel i Bordeaux som har fastställt att nämnda artikel 4 inte har iakttagits.

52 Av vad ovan anförts följer att kvarhållandeåtgärder från tullmyndighetens sida av samma slag som de som är aktuella i tvisten vid den nationella domstolen utgör inskränkningar av den fria rörligheten för varor, vilka är oförenliga med artikel 28 EG, och att de inte kan motiveras av skyddet för industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i artikel 30 EG.

IV - Förslag till avgörande

53 Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara frågan som ställts av Cour de cassation enligt följande:

Artikel 28 EG skall tolkas så, att den utgör hinder för att tullmyndigheterna genomför sådana förfaranden för kvarhållande som de som är aktuella i tvisten vid den nationella domstolen, som avser varor som lagligen har tillverkats i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater och som, efter att ha transiterats genom franskt territorium, är avsedda att släppas ut på marknaden i ett tredje land, i det förevarande fallet Polen.

(1) - Dom av den 26 september 2000 i mål C-23/99, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-7653).

(2) - EGT L 348, 1993, s. 2; svensk specialutgåva, område 11, volym 26, s. 4.

(3) - JORF av den 8 februari 1994, s. 2151.

(4) - Dom av den 11 oktober 1979 i mål 225/78, Bouhelier m.fl. (REG 1979, s. 3151), av den 9 februari 1982 i mål 270/80, Polydor och RSO (REG 1982, s. 329; svensk specialutgåva, volym 6, s. 309), av den 26 oktober 1982 i mål 104/81, Kupferberg (REG 1982, s. 3641; svensk specialutgåva, volym 6, s. 531), av den 1 juli 1993 i mål C-312/91, Metalsa (REG 1993 s. I-3751), och av den 27 september 2001 i mål C-63/99, Gloszczuk (REG 2001, s. I-6369).

(5) - EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178.

(6) - Rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994, om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor (EGT L 341, s. 8; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 77).

(7) - Se ovan.

(8) - Punkt 22.

(9) - Dom av den 4 oktober 1991 i mål C-367/89, Richardt och Les Accessoires Scientifiques (REG 1991, s. I-4621; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-415), och av den 11 maj 1999 i mål C-350/97, Monsees (REG 1999, s. I-2921).

(10) - Dom i ovannämnda mål Richardt och Les accessoires scientifiques, punkt 14.

(11) - Se exempelvis dom av den 10 juli 1984 i mål 72/83, Campus Oil m.fl. (REG 1984, s. 2727; svensk specialutgåva, volym 7, s. 633).

(12) - Se direktiv 89/104/EEG och rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3).

(13) - EGT L 289, s. 28.

(14) - Se exempelvis dom av den 31 oktober 1974 i mål 16/74, Centrafarm BV m.fl. mot Winthrop BV (REG 1974, s. 1183).

(15) - Punkterna 43 och 44.

(16) - Dom i ovanstående mål kommissionen mot Frankrike, punkt 3.

(17) - Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4, nedan kallad tullkodexen).

Full & Egal Universal Law Academy