EUR-Lex -  62002CC0239 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
L.A. GEELHOED
föredraget den 11 december 2003(1)

Mål C-239/02

Douwe Egberts NV
mot
Westrom Pharma NV

Christophe Souranis med firma ”Établissements FICS”

mot

Douwe Egberts NV

mot

FICS-World BVBA



(Begäran om förhandsavgörande från Rechtbank van Koophandel te Hasselt (Belgien))

Livsmedel - Märkning och presentation - Hänvisningar till hälsa, viktminskning och rekommendationer, intyg eller utlåtanden från läkare

I – Inledning

1.       Detta mål gäller tolkningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om märkning och reklam för livsmedel, företrädesvis kaffe. Första frågan är huruvida gemenskapslagstiftningen om obligatoriska beteckningar för vissa kaffeprodukter utesluter att även fantasinamn får användas jämte sådana beteckningar. Vidare är frågan huruvida nationell lagstiftning som innehåller förbud mot hänvisningar till viktminskning och till rekommendationer från läkare vid märkning av livsmedel eller vid reklam för livsmedel kan anses förenlig med den primära och den sekundära gemenskapsrätten.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Gemenskapsrätten

2.       Enligt artikel 28 EG skall kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan medlemsstaterna.

3.       Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe- och cikoriaextrakt (2) (nedan kallat direktiv 1999/4 eller kaffedirektivet) innehåller bestämmelser om märkning av och beteckningar på sådana varor.

4.       Artikel 2 i direktiv 1999/4 lyder enligt följande:

”Direktiv 79/112/EEG skall tillämpas på de varor som anges i bilagan, enligt följande villkor:

a) De beteckningar som föreskrivs i bilagan skall vara förbehållna de varor som anges där och skall användas i handeln för att beteckna dessa varor. Dessa beteckningar skall, i förekommande fall, kompletteras med orden

– ’pasta’ eller ’i pastaform’ eller

– ’flytande’ eller ’i flytande form’.

…”

5.       Enligt artikel 3 i direktivet skall medlemsstaterna inte för de varor som definieras i bilagan anta nationella bestämmelser vilka inte föreskrivs i direktivet.

6.       I bilagan till direktiv 1999/4 ges följande definition av kaffeextrakt, lösligt kaffeextrakt, lösligt kaffe eller snabbkaffe:

”Den koncentrerade vara som utvinns ur rostade kaffebönor med vatten som enda extraktionsmedel och utan någon hydrolys med tillsats av syra eller bas. Förutom sådana olösliga ämnen som det är tekniskt omöjligt att avlägsna samt olösliga oljor från kaffe, får kaffeextrakt innehålla endast lösliga och aromatiska beståndsdelar av kaffe.

…

Kaffeextrakt i fast form eller i pastaform får inte innehålla andra ämnen än sådana som härrör från kaffeextraktionen …”

7.       Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (3) (nedan kallat direktiv 2000/13 eller märkningsdirektivet) utgör en kodifierad version av det ofta ändrade direktivet 79/112/EEG med samma namn, till vilket en hänvisning görs i artikel 2 i direktiv 1999/4.

8.       I artikel 2.1 i direktiv 2000/13 föreskrivs följande beträffande märkning av livsmedel:

”Märkningen och dess närmare utformning får inte

a) vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet

i) om vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess slag, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung eller härkomst, framställnings- eller produktionsmetod,

ii) genom att tillskriva livsmedlet verkningar eller egenskaper som det inte har,

iii) genom att antyda att livsmedlet har speciella egenskaper, då i själva verket alla liknande livsmedel har sådana egenskaper,

b) såvida något annat inte följer av gemenskapsbestämmelser för naturliga mineralvatten och specialdestinerade livsmedel, tillskriva livsmedel egenskaper som förebygger, behandlar eller botar någon sjukdom hos människor eller antyda sådana egenskaper.”

9.       Artikel 3.1 i direktiv 2000/13 lyder i utdrag enligt följande:

”Om något annat inte följer av artiklarna 4–17, är endast följande uppgifter obligatoriska vid märkning av livsmedel:

1. Det namn under vilket varan säljs.

…”

10.     Artikel 5.1 första meningen och artikel 5.2 i direktiv 2000/13 lyder som följer:

”1. Det namn under vilket ett livsmedel säljs skall vara det namn som förbehållits livsmedlet i gemenskapens bestämmelser för livsmedlet.

…

2. Inget varumärke, märkesnamn eller fantasinamn får användas i stället för det namn under vilket varan säljs.

…”

11.     I artikel 18 i direktiv 2000/13 föreskrivs följande i fråga om nationella bestämmelser om märkning och presentation av livsmedel som inte har harmoniserats genom direktivet:

”1. Medlemsstater får inte förbjuda handel med livsmedel som följer reglerna i detta direktiv genom att tillämpa nationella icke harmoniserade bestämmelser för märkning och presentation av vissa livsmedel eller av livsmedel i allmänhet.

2. Punkt 1 gäller inte nationella icke harmoniserade bestämmelser som motiveras av att man vill

– skydda människors hälsa,

– förebygga oredlighet, såvida inte sådana bestämmelser kan befaras hindra tillämpningen av de definitioner och regler som fastställs genom detta direktiv,

– skydda industriella och kommersiella äganderätter, uppgifter om ursprung och registrerade ursprungsbeteckningar samt att förebygga illojal konkurrens.”

B – Nationell rätt

12.     Tillämpliga bestämmelser i belgisk rätt om beteckning på kaffe finns i Koninklijk Besluit betreffende koffie, koffie‑extracten en koffiesurrogaten (kunglig förordning om kaffe, kaffeextrakt och kaffesurrogat) av den 5 mars 1987 (nedan kallad belgiska kaffeförordningen).

13.     I artikel 1 i den belgiska kaffeförordningen definieras varan ”kaffe” som

”… det korrekt renade och rostade sättkornet av kaffebönan (arten Coffea )”.

14.     I artikel 3.1 föreskrivs följande:

”Vid saluföringen får uteslutande och måste sådana livsmedel som nämns i artikel 1 förses med en beteckning som motsvarar definitionen av varan i denna artikel.”

15.     Artikel 2 i Koninklijk Besluit betreffende de reclame voor voedingsmiddelen (kunglig förordning om reklam för livsmedel) av den 17 april 1980 lyder enligt följande:

”Det är förbjudet att i reklam använda följande uppgifter

…

3. Hänvisningar till viktminskning.

…

7. Hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden av läkare eller därmed instämmande förklaringar, dock med undantag för hänvisningar till att ett livsmedel inte bör intas mot läkares inrådan …”

III – Bakgrund och förfarande

16.     Douwe Egberts NV (nedan kallat Douwe Egberts) framställer och säljer under firma ”Douwe Egberts” kaffe på den belgiska marknaden. Douwe Egberts för talan vid domstol mot marknadsföringen av en produkt som säljs under namnet ”DynaSvelte Koffie”. Denna produkt framställs av Westrom Pharma NV (nedan kallat Westrom Pharma). Till och med den 31 december 2001 såldes produkten av Christophe Souranis med firma ”Établissements FICS”. Därefter övertogs försäljningen av FICS‑World BVBA (nedan kallat FICS‑World).

17.     ”DynaSvelte Koffie” är en produkt som består av lösligt kaffe, fruktsocker och krom. I marknadsföringen påstås uttryckligen att den bidrar till viktminskning. På burken, på förpackningen och i bruksanvisningen påstås bland annat följande:

– ”Det avgörande genombrottet i fråga om viktkontroll.”

– ”Viktminskning, bättre viktkontroll, minskad fettbildning.”

– ”Framtaget av dr Ann de Wees Allen, som är knuten till Glycemie Research Institute, med patent i Förenta staterna.”

18.     Douwe Egberts har i ett interimistiskt förfarande (”kort geding”) vid Rechtbank van Koophandel te Hasselt gjort gällande att dessa uppgifter strider mot flera olika nationella bestämmelser om reklam för och märkning av sådana produkter, och att Westrom Pharma och FICS‑World har brutit mot nationella bestämmelser om god handelssed. Douwe Egberts har därför yrkat bland annat att svarandena förbjuds att använda de nämnda uppgifterna samt åläggs att återta de varor som är försedda med uppgifterna.

19.     Den nationella domstolen har ansett att svaren på en rad frågor om tolkningen och giltigheten av direktiv 1999/4 samt tolkningen av direktiv 2000/13 och artikel 28 EG är avgörande för utgången av tvisten. Den nationella domstolen har därför förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

A.1 Skall artikel 2 i direktiv 1999/4 tolkas så, att beteckningarna i bilagan till direktivet skall vara förbehållna de varor som anges där och att därjämte inga andra beteckningar (exempelvis fantasi- eller handelsnamn) får användas, eller skall artikel 2 tolkas så, att beteckningarna i bilagan till direktivet får användas för de varor som anges där, men att därjämte även andra beteckningar (exempelvis fantasi- eller handelsnamn) får användas?

A.2 Om domstolen anser att artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe- och cikoriaextrakt skall tolkas så, att beteckningarna i bilagan till direktivet skall vara förbehållna de varor som anges där och att därjämte inga andra beteckningar (exempelvis fantasi- eller handelsnamn) får användas, strider då inte direktivet mot artikel 28 i EG-fördraget, enligt vilken kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna, eftersom direktivet med en sådan tolkning i fråga om varor som uppfyller definitionen i bilagan på kaffeextrakt

– utesluter att andra beteckningar som exempelvis ”kaffeextrakt” eller ”snabbkaffe” får användas som beteckning på ”kaffe”,

– och därmed förbehåller användningen av beteckningen ”kaffe” en enda form av ”kaffe”, nämligen kaffe av kaffebönor,

– och därmed på konstlad väg från marknaden avskärmar konkurrerande produkter som utgör andra former av kaffe än kaffe av kaffebönor, exempelvis kaffeextrakt och snabbkaffe?

B.1 Skall artikel 18.1 och artikel 18.2 i direktiv 2000/13/EG tolkas så, att en icke harmoniserad nationell bestämmelse om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel, som innehåller förbud mot att vid märkning och/eller presentation av livsmedel och/eller reklam för livsmedel använda sådana uppgifter som ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”, medan sådana uppgifter inte är förbjudna enligt direktivet, strider mot direktivet med hänsyn till att den lämpligaste märkningen enligt punkt nr 8 i skälen i direktivet är den som medför minsta möjliga hinder för den fria handeln, och att en sådan nationell bestämmelse därför inte får tillämpas?

B.2 Skall artikel 18.2 i direktiv 2000/13 tolkas så, att uttrycket ”skydda människors hälsa” kan avse en icke harmoniserad nationell bestämmelse om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel i vilken förbjuds ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”?

C. Skall artikel 28 i EG-fördraget tolkas så, att en nationell bestämmelse om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel, som inte har harmoniserats på europeisk nivå och som avviker från direktiv 2000/13/EG på så sätt att den förbjuder vissa uppgifter vid märkning och/eller presentation av livsmedel och/eller reklam för livsmedel, såsom ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”, skall anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan och/eller en kvantitativ importrestriktion mellan medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen, om denna nationella bestämmelse

– å ena sidan medför en ytterligare pålaga vid import av livsmedel eftersom livsmedlen måste göras förenliga med nationell rätt, och därmed också ett hinder för handeln mellan medlemsstaterna, och

– å andra sidan inte är tillämplig på alla näringsidkare som är verksamma inom det nationella territoriet i den meningen att det finns helt likartade varor (exempelvis kosmetiska produkter) på vilka vare sig denna eller andra liknande bestämmelser är tillämpliga, så att dessa bestämmelser inte får tillämpas av de nationella domstolarna?

20.     Skriftliga yttranden har getts in av parterna i målet vid den nationella domstolen, den belgiska regeringen, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessa har utvecklat sina ståndpunkter närmare vid den muntliga förhandlingen den 6 november 2003.

IV – Den första frågan (fråga A.1)

21.     Den första fråga som ordföranden för Rechtbank van Koophandel te Hasselt har ställt gäller tolkningen av artikel 2.a i direktiv 1999/4, närmare bestämt de beteckningar som skall användas för kaffe- och cikoriaextrakt.

22.     Flera av de som yttrat sig i målet har anfört att en förutsättning för frågan är att produkten ”DynaSvelte Koffie” faktiskt omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 1999/4. Den nationella domstolen har inte uttryckligen sagt något om detta i sitt beslut om hänskjutande. Av detta kan man dock inte dra slutsatsen att den nationella domstolen faktiskt har konstaterat att ”DynaSvelte Koffie” skall anses utgöra ett kaffe- och cikoriaextrakt i den mening som avses i artikel 1 i direktivet 1999/4.

23.      Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande framför allt anfört att produkten eventuellt skall anses vara ett s.k. specialdestinerat livsmedel. Enligt den uppfattningen kan det därför inte uteslutas att det är gemenskapsbestämmelser om specialdestinerade livsmedel, (4) och särskilt beträffande bantningsmedel (5) , som är tillämpliga i förevarande fall.

24.     Även den belgiska regeringen, rådet och – mer underförstått – Europaparlamentet har anfört att ”DynaSvelte Koffie” med hänsyn till att den är en sammansatt produkt (till synes) inte motsvarar definitionen av ”kaffeextrakt” och därför (förmodligen) inte faller under kaffedirektivets tillämpningsområde. Därför får ingen av de beteckningar som enligt direktiv 1999/4 är förbehållna vissa varor användas för denna produkt.

25.     Jag vill i sammanhanget erinra om att det – inom ramen för fördelningen av uppgifter mellan domstolen och de nationella domstolarna – ankommer på den nationella domstolen att slå fast vilka faktiska omständigheter som ligger till grund för målet vid den nationella domstolen och vilka bestämmelser som är tillämpliga, liksom att bedöma behovet av att begära ett förhandsavgörande av de frågor som underställs domstolens prövning. Enligt fast rättspraxis är domstolen i princip skyldig att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har hänskjutit. Domstolen har endast möjlighet att vägra avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. (6)

26.     I detta fall finns inget skäl till varför domstolen skulle underlåta att besvara den första frågan. Av den omständigheten att den nationella domstolen har hänskjutit en fråga om direktiv 1999/4 kan man – oaktat de tvivel som har framförts angående karaktären hos produkten ”DynaSvelte Koffie” – dra slutsatsen att produkten enligt den nationella domstolens uppfattning faktiskt faller under direktivets tillämpningsområde. Det måste därför presumeras att den ställda tolkningsfrågan är möjlig att besvara. (7) Därmed skall den första tolkningsfrågan som kommissionen har anfört besvaras utifrån antagandet att ”DynaSvelte Koffie” är ett livsmedel för normal konsumtion och inte ett specialdestinerat livsmedel, och att produkten faktiskt faller under tillämpningsområdet för direktiv 1999/4.

27.     Med sin första fråga vill den nationella domstolen framför allt få svar på hur ordet ”uitsluitend” (i den svenska versionen, ”förbehållna”) i den nederländska lydelsen av artikel 2 a i direktiv 1999/4 skall tolkas. Betyder det att de beteckningar som föreskrivs i bilagan endast får användas för de varor som anges där, så att användningen av beteckningarna med andra ord är förbehållen de varor som uppvisar sådana kännetecken som anges i bilagan? Eller betyder ordet ”uitsluitend” att dessa varor får benämnas uteslutande med dessa beteckningar? Om det första tolkningsalternativet gäller, innebär det att även andra beteckningar får användas jämte de tvingande beteckningarna, exempelvis handelsnamn och fantasinamn. Om det andra tolkningsalternativet gäller, är det uteslutet att använda sådana ytterligare beteckningar.

28.     De flesta av dem som har ingett skriftliga yttranden (8) anser att frågan skall besvaras enligt det första tolkningsalternativet. De anser samstämmigt att enligt artikel 2 a i direktiv 1999/4 får endast varor med sådana kännetecken som nämns i bilagan till direktivet saluföras, vilket dock inte utesluter att även andra beteckningar såsom fantasi- eller handelsnamn får användas. Douwe Egberts anser att detta endast gäller såvida andra namn som används av målgrupperna inte kan uppfattas som beteckningar och därmed inte verka vilseledande. Kommissionen tar i sitt svar sikte på medlemsstaternas införlivandeskyldighet: Enligt artikel 2 i direktiv 1999/4 får medlemsstaterna inte förbjuda att även andra hänvisningar används jämte de obligatoriska beteckningarna för importerade varor som faller under direktivets tillämpningsområde.

29.     Denna tolkning anser även jag är riktig, och detta av skäl som jag kommer till nedan. När framför allt parterna i målet vid den nationella domstolen är så ense om svaret på den frågan måste jag ändå påminna om att meningarna är delade när det gäller frågan huruvida ”DynaSvelte Koffie” kan anses vara en beteckning. Om svaret på den frågan är jakande betyder det att det i produktnamnet ingående ordet ”koffie” (kaffe) får användas. Som jag redan har uttalat ovan är det en uppgift som ankommer på den nationella domstolen att pröva en sådan sakomständighet.

30.     Att artikel 2 a i direktiv 1999/4 skall tolkas så, att den inte utesluter att även andra benämningar får användas jämte de enligt direktivet tvingande beteckningarna, framgår av bestämmelsens ordalydelse, dess plats i systemet med gemenskapsrättsliga föreskrifter om märkning av livsmedel och den funktion som föreskrifterna om märkning av livsmedel har.

31.     Redan placeringen av ordet ”uitsluitend” i satsbyggnaden i artikel 2 a i direktiv 1999/4 tydliggör att bestämmelsen handlar om den exklusiva användningen av de berörda beteckningarna för de varor som definieras i bilagan. Om syftet med bestämmelsen hade varit att inga andra beteckningar än de föreskrivna skulle få användas för de berörda varorna hade det varit nödvändigt att välja en annan satskonstruktion så att ordet ”uitsluitend” skulle ha stått i direkt samband med ordet ”verkoopbenamingen” (”beteckningar”). I sådant fall skulle bestämmelsens lydelse förslagsvis ha varit ”uitsluitend de in de bijlage genoemde verkoopbenamingen mogen worden gebruikt voor de daar genoemde producten …” (”endast de beteckningar som föreskrivs i bilagan får användas för de varor som anges där …”). Denna skillnad med avseende på satsbyggnad klargör enligt min mening att artikel 2 a i direktiv 1999/4 endast kan tolkas på det sätt jag har angett.

32.     För denna tolkning talar även de övriga språkversionerna av bestämmelsen. De flesta av dessa, som har en annan syntax än den nederländska versionen, är så formulerade att de berörda beteckningarna skall vara ”förbehållna” de varor som anges i bilagan. Som exempel får jag hänvisa till (som även FICS-World har gjort) den franska och den tyska versionen: ”les dénominations prévues à l´annexe sont réservées aux produits qui y figurent” och ”die im Anhang vorgesehenen Verkehrsbezeichnungen sind den dort aufgeführten Erzeugnissen vorbehalten”. Ännu mer entydig är den engelska versionen: ”the product names listed in the Annex shall apply only to the products referred to therein.” Som dessa språkversioner entydigt visar har det inte varit meningen att de varor som anges i bilagan skall få saluföras endast med de beteckningar som föreskrivs i bilagan.

33.     Slutsatsen blir densamma om man betraktar artikel 2 a i direktiv 1999/4 i den legislativa helheten tillsammans med bestämmelserna om märkning av livsmedel. Direktiv 1999/4 är ett specialdirektiv i förhållande till märkningsdirektivet 2000/13. Det bekräftar att märkningsdirektivet är tillämpligt på kaffe- och cikoriaextrakt och innehåller närmare bestämmelser för sådana varor. Som lex specialis skall kaffedirektivet tolkas i ljuset av märkningsdirektivet.

34.     Skyldigheten att vid märkning av livsmedel ange dess beteckning är fastlagd i artikel 3.1 i direktiv 2000/13. Enligt den bestämmelsen är ett antal uppgifter obligatoriska vid märkningen, däribland det namn under vilket varan säljs. Medan bestämmelsen är mer mångtydigt formulerad i den nederländska språkversionen (”moeten … uitsluitend de volgende gegevens worden vermeld”), framgår det av andra språkversioner (”the following particulars alone shall be compulsory”, ”comporte … les seules mentions obligatoires suivantes”, ”enthält … nur folgende zwingende Angaben”) att syftet är att klargöra vilka uppgifter som medlemsstaterna måste göra tvingande i sin lagstiftning, varvid det dock inte skall vara uteslutet att även andra uppgifter kan lämnas vid märkningen. Även kommissionen och Europaparlamentet har anfört att artikel 3 i direktiv 2000/13 skall förstås på detta sätt. Tillämpat på direktiv 1999/4 betyder detta att inte heller artikel 2 a i det direktivet kan tolkas så, att det är uteslutet med andra angivelser jämte de föreskrivna beteckningarna för kaffe- och cikoriaextrakt.

35.     Ytterligare stöd för denna tolkning av allmänna bestämmelser och specialbestämmelser om användningen av beteckningar finns i artikel 5.2 i direktiv 2000/13. Enligt den bestämmelsen får inget varumärke, märkesnamn eller fantasinamn användas i stället för det namn under vilket varan säljs. Detta innebär självfallet att sådana uppgifter får användas jämte det namn under vilket varan säljs.

36.     Att det vid försäljning av livsmedel inte är oförenligt med en obligatorisk beteckning att även använda andra beteckningar följer också av en obligatorisk betecknings funktion. En obligatorisk beteckning skall för konsumenten utgöra en garanti för att en vara som saluförs har vissa kännetecken som är typiska för detta slags vara. Därigenom kan den särskiljas från andra varor som har andra allmänna kännetecken. Om tvånget att ange de berörda beteckningarna skulle utesluta även andra angivelser skulle detta syfte förfelas, och näringsidkarna skulle då vara betagna möjligheten att på andra sätt särskilja sina saluförda varor från andra varor.

37.     Den första tolkningsfrågan skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 2 i direktiv 1999/4 om kaffe- och cikoriaextrakt skall tolkas så, att de beteckningar som föreskrivs i bilagan till direktivet endast får användas för de varor som anges i bilagan, och att jämte dessa beteckningar även andra beteckningar (såsom fantasi- eller handelsnamn) får användas under förutsättning att förväxling inte kan ske med den föreskrivna beteckningen.

V – Den andra frågan (fråga A.2)

38.     Den nationella domstolen har ställt sin andra fråga för det fall den första frågan besvaras så, att de varor som faller under direktiv 1999/4 får saluföras endast med de beteckningar som föreskrivs i direktivet. Eftersom jag inte besvarar den första frågan på det sättet behöver jag inte behandla den andra frågan närmare.

VI – Inledande kommentar till de övriga tolkningsfrågorna

39.     Den nationella domstolens beslut om hänskjutande ger vid handen att uppgifter på förpackningen (märkning) vid tillämpningen av de nationella bestämmelserna om reklam för livsmedel även skall anses utgöra uppgifter i reklam. I sina tolkningsfrågor har den nationella domstolen därför inte gjort någon åtskillnad mellan å ena sidan märkning av livsmedel och å andra sidan reklam för livsmedel när det gäller frågan i vilken utsträckning de nationella bestämmelserna är tillämpliga. I den frågan vill jag påpeka att direktiv 2000/13 gör en åtskillnad mellan märkning och reklam (9) och att de bestämmelser som är tillämpliga på respektive fall inte är helt identiska. (10)

40.     I fråga om märkning av livsmedel föreskrivs i direktiv 2000/13 en fullständig harmonisering. Det betyder att nationella bestämmelser om märkning av livsmedel uteslutande skall bedömas med utgångspunkt från detta direktiv. Rör det sig om harmoniserade bestämmelser skall en prövning ske huruvida direktivets bestämmelser har införlivats på ett korrekt sätt. Rör det sig om icke harmoniserade bestämmelser skall en prövning ske huruvida dessa är berättigade på någon av de grunder som anges i artikel 18.2 i märkningsdirektivet. Som domstolen har uttryckt det i domen i målet SARPP fastställs gränserna för den befogenhet som medlemsstaterna givits att utfärda nationella bestämmelser om märkning av livsmedel i direktivet självt. Det betyder att artiklarna 28 EG och 30 EG inte har någon funktion inom direktivets tillämpningsområde. (11)

41.     I direktiv 2000/13 däremot föreskrivs i fråga om reklam endast en begränsad harmonisering. Detta följer redan av hur tillämpningsområdet anges i artikel 1.1, där det sägs att direktivet gäller märkning av livsmedel samt ”vissa aspekter” på presentation och reklam. Vilka aspekter detta är framgår av artikel 2.3, enligt vilken de förbud och begränsningar som avses i artikel 2.1 och artikel 2.2 beträffande vilseledande uppgifter vid märkning av livsmedel skall gälla även presentation och reklam. I övrigt innehåller direktivet inga särskilda regler om harmonisering av nationella bestämmelser om presentation av och reklam för livsmedel. I domen i målet SARPP (12) uttalade domstolen uttryckligen att artikel 15.2 i direktivet 79/112 (numera artikel 18.2 i direktivet 2000/13) inte gäller beträffande reklam. Det betyder att märkningsdirektivet endast har en begränsad tillämplighet på nationella bestämmelser om reklam för livsmedel och att sådana bestämmelser, i den mån de inte utgör ett införlivande av artikel 2 i direktivet, skall ses i ljuset av den primära gemenskapsrätten enligt artiklarna 28 EG och 30 EG.

42.     Ingen av dem som har ingett skriftliga yttranden har berört denna skillnad. Däremot har kommissionen vid den muntliga förhandlingen påpekat att såväl frågan om märkning som frågan om reklam skall prövas enligt direktiv 2000/13 eftersom där föreskrivs en omfattande harmonisering, och att den femte tolkningsfrågan om artikel 28 EG inte behöver besvaras. I det sammanhanget har kommissionen hänvisat till domen i målet Sterbenz och Haug. (13) Jag måste emellertid påpeka att det målet endast handlade om märkning och att de väsentliga domskälen (14) avsåg artikel 15.2 i direktiv 79/112, vilken bestämmelse som jag redan anfört inte är tillämplig på reklam.

43.     Med hänsyn till de olika regler som enligt nämnda rättspraxis gäller för märkning av livsmedel respektive reklam för livsmedel skall de övriga tolkningsfrågorna besvaras separat rörande dessa ämnen eftersom den femte tolkningsfrågan angående artiklarna 28 EG och 30 EG inte är relevant när det gäller märkning av livsmedel.

VII – Den tredje, den fjärde och den femte frågan (frågorna B.1, B.2 och C)

Märkning

44.     Den tredje och den fjärde frågan hänger nära samman och skall behandlas gemensamt när det gäller frågan om märkning. Frågorna gäller huruvida nationella icke-harmoniserade bestämmelser, som innehåller förbud mot hänvisningar till viktminskning eller rekommendationer av läkare vid märkning av varor är förenliga med artikel 18 i direktiv 2000/13 eller ej.

45.     Den nationella domstolen har utgått från att de berörda nationella bestämmelserna faktiskt är att betrakta som icke harmoniserade bestämmelser i den mening som avses i artikel 18. Därmed företräder den nationella domstolen uppfattningen att ett förbud mot hänvisningar till viktminskning eller rekommendationer och intyg från läkare inte faller under artiklarna 3–14 i direktiv 2000/13.

46.     Denna uppfattning är enligt min mening riktig. Uppfattningen bekräftas av domarna i målen kommissionen mot Österrike samt Sterbenz och Haug. Där uttalade domstolen att märkningsdirektivet innehåller ett förbud mot användning av alla uppgifter som avser sjukdomar hos människor, oavsett om dessa uppgifter kan vilseleda konsumenten eller ej, men att hälsorelaterade uppgifter som inte avser sjukdomar är förbjudna endast om de är vilseledande. Livsmedel med en märkning som innehåller icke vilseledande hälsorelaterade uppgifter måste därför anses uppfylla bestämmelserna i direktiv 2000/13, och medlemsstaterna kan inte förbjuda försäljningen av sådana av det skälet att märkningen eventuellt inte är korrekt. (15)

47.     Icke harmoniserade bestämmelser om märkning, som hindrar handeln med varor och som överensstämmer med bestämmelserna i direktiv 2000/13, får som jag redan anfört ovan under punkt 40 tillämpas endast om de är berättigade på någon av de grunder som anges i artikel 18.2 i märkningsdirektivet. (16) Eftersom artikel 18.2 kan ses som en särskild tillämpning inom området märkning av livsmedel av det undantag från principen om fri rörlighet för varor som finns i artikel 30 EG och som erkänts i rättspraxis, skall artikeln tolkas i ljuset av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor med tillhörande rättspraxis. (17) De berörda icke harmoniserade nationella bestämmelserna måste därmed inte endast vara berättigade på en eller flera av de grunder som anges i artikel 18.2, utan de måste dessutom vara ägnade att skydda de angivna intressena och de får inte hindra handeln med varorna i fråga mer än vad som är nödvändigt för att uppnå dessa syften. (18)

48.     I de nationella bestämmelser som är tvistiga i målet föreskrivs såvitt nu är av intresse ett absolut förbud mot uppgifter i reklam för livsmedel (inklusive uppgifter på förpackningen) som innehåller hänvisningar till viktminskning eller rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare. Såtillvida skiljer de sig från de nationella bestämmelser som var föremål för bedömning i de ofta citerade domarna i målen kommissionen mot Österrike samt Sterbenz och Haug. Dessa mål handlade om generella förbud mot att utan tillstånd från behöriga nationella myndigheter lämna hälsorelaterade hänvisningar i fråga om livsmedel. I förevarande mål är det fråga om förbudsbestämmelser som å ena sidan till sin natur är mer begränsade och specifika, å andra sidan mer långtgående eftersom det inte finns någon möjlighet till upphävande eller undantag.

49.     Den nationella domstolen har som framgår av den fjärde frågan uppfattningen att det endast är intresset att skydda människors hälsa som kan komma i fråga som grund för att de omtvistade nationella bestämmelserna skall kunna anses berättigade.

50.     Vid bedömningen av förbudet mot att ange de ifrågavarande uppgifterna vid märkning eller förpackning av livsmedel skall jag först erinra om den princip som ligger till grund för märkningsdirektivet, och som innebär att konsumenten i positivt hänseende skall informeras om olika kännetecken hos ett livsmedel och i negativt hänseende inte skall bli vilseledd om dessa kännetecken genom de uppgifter som lämnas. På så sätt har direktivet såväl ett ekonomiskt som ett hälsofrämjande syfte.

51.     Frågan uppkommer därmed huruvida ett förbud mot hänvisningar till viktminskning eller rekommendationer och intyg från läkare nödvändigtvis måste bygga på en uppfattning hos den nationelle lagstiftaren att sådana hänvisningar till sin natur är uppenbart vilseledande och att konsumtion av varor som är försedda med sådana hänvisningar innebär en hälsofara.

52.     Enligt min mening är en så strikt syn inte hållbar. Om det nämligen faktiskt och vetenskapligt går att bevisa att en produkt kan bidra till viktminskning är det svårt att påstå att en hänvisning till en sådan egenskap vid märkningen eller på förpackningen är vilseledande. Tvärtom är detta särskilt viktig information till konsumenten som kan föranleda honom att antingen köpa och konsumera varan eller att inte alls göra detta. Utan sådan information kan det som FICS-World har påpekat till och med uppstå en hälsofara för en ovetande konsument som överkonsumerar ett bantningsmedel.

53.      Motsvarande gäller i fråga om hänvisningar till rekommendationer och intyg från läkare. Det kan inte uteslutas att även sådana hänvisningar är vetenskapligt grundade och, såvida de inte är vilseledande, kan ge information som har betydelse för konsumentens beslut att köpa eller inte köpa varan i fråga. Sådana hänvisningar torde för övrigt endast ha en subsidiär eller förstärkande verkan när det är fråga om påstådda egenskaper hos varan som sådan. Om det är fråga om en enstaka hänvisning kan jag inte inse hur den skulle kunna utgöra en hälsofara.

54.     Jag skall här erinra om att domstolen, då den har bedömt frågor om huruvida produktinformation är vilseledande, har beaktat de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha. (19) Detta förutsätter att konsumenten innan han (första gången) anskaffar en viss vara får del av den information som finns på märkningen och att han är i stånd att värdera informationen på ett riktigt sätt. Enligt min mening är det tillräckligt att konsumenten skyddas från vilseledande uppgifter om varan, men det är inte nödvändigt att han avskärmas från information när han själv kan bedöma värdet av denna information inför ett beslut att eventuellt köpa och konsumera varan.

55.     Ett absolut förbud mot sådana uppgifter förfelar därför helt klart sitt syfte eftersom det träffar även uppgifter som till sin natur inte är vilseledande. Ett sådant förbud är därför inte nödvändigt för att uppnå syftet att avvärja hälsofara. (20)

56.     Ett sådant förbud är också oproportionerligt i förhållande till ändamålet när det är möjligt att tillgripa åtgärder som är mindre handelsbegränsande. Detta kan vara särskilt aktuellt i fråga om förbud mot vilseledande uppgifter om varuegenskaper som skall bidra till viktminskning och mot vilseledande hänvisningar till rekommendationer och intyg från läkare. (21) Mindre ingripande åtgärder är sådana som gör det möjligt för nationella myndigheter att ingripa i enskilda fall mot överträdelser, när de uppgifter som används rent faktiskt kan innebära en hälsofara, utan att man måste hindra handeln med varor som inte utgör någon hälsorisk. Med ett sådant system är det inte uteslutet att varor som är försedda med vilseledande information om viktminskande egenskaper (tillfälligt) kommer ut i handeln. Men det är inte sannolikt att konsumtion av en vara som saknar påstådda viktminskande egenskaper utgör en hälsofara.

57.     Douwe Egberts har i målet gjort gällande att förbudet mot hänvisningar till viktminskning kan bidra till att förhindra anorexia. Till grund för förbudet mot hänvisningar till rekommendationer från läkare ligger tanken, att man av sådana rekommendationer kan tro att varan i fråga har medicinska egenskaper som den inte har. Med denna tanke tycks man utgå från en uppfattning om konsumenten som en omyndig varelse utan kritiskt tänkande, vilket står i ren motsatsställning till domstolens beskrivning av konsumenten, vilken jag redovisat ovan under punkt 54. Om det finns ett behov av att motverka överdriven bantning tycks för mig det lämpligaste vara att motverka detta fenomen som sådant. Därvid är det inte ett ändamålsenligt medel att från marknaden försöka utestänga varor som lagligen tillhandahålls som bantningsmedel, och en sådan åtgärd begränsar handeln mer än vad som är nödvändigt. Dessutom kan den tanke som ligger bakom Douwe Egberts argumentation om den förs vidare leda till att ett generellt förbud mot reklam för livsmedel kan anses berättigat för att motverka fetma.

58.     Med hänsyn till det ovan anförda skall den tredje och den fjärde frågan besvaras så, att en nationell icke-harmoniserad bestämmelse om märkning av livsmedel sådan som den som avses i artikel 18.1 i direktiv 2000/13, och som innehåller förbud mot vissa uppgifter såsom ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”, inte kan anses berättigad enligt artikel 18.2 i direktiv 2000/13.

Reklam

59.     Innan jag besvarar den tredje, den fjärde och den femte frågan med avseende på tillåtligheten av nationella bestämmelser med förbud mot hänvisningar i reklam till viktminskning samt rekommendationer och intyg från läkare, skall jag först gå närmare in på de tillämpliga bestämmelserna i märkningsdirektivet.

60.     Under punkt 41 har jag redan berört att den harmonisering som genomförts i fråga om reklam på grund av direktiv 2000/13 är begränsad. Bestämmelserna i fråga har enligt inledningen till direktiv 2000/13 (22) en kompletterande karaktär och skall möjliggöra att förbudet mot vilseledande märkning blir verksamt.

61.     De omtvistade nationella bestämmelserna går dock i fråga om reklam längre än märkningsdirektivets förbudsbestämmelser. Där förbjuds nämligen vissa uppgifter i reklam oberoende av frågan huruvida uppgifterna är vilseledande. Av detta följer att de berörda nationella bestämmelserna enligt systemet i direktivet skall bedömas enligt artiklarna 28 EG och 30 EG.

62.     Innan jag går in på den prövningen skall jag dock kommentera den uppfattning som Douwe Egberts har framfört, att det gränsöverskridande inslag som är en förutsättning för en tillämpning av artiklarna 28 EG och 30 EG saknas eftersom samtliga relevanta omständigheter i målet vid den nationella domstolen är begränsade till Belgien. Frågan är med andra ord om det i detta fall rör sig om rent interna förhållanden på vilka nämnda artiklar inte är tillämpliga.

63.     Det är i och för sig riktigt att målet vid den nationella domstolen i sak har anknytning endast till Belgien. Detta hindrar dock inte att en lagstiftning som den nu aktuella kan bedömas i ljuset av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. I sådana fall har domstolen ofta uttalat, att det inte är uteslutet att tillämpa artikel 28 EG redan av det skälet att omständigheterna i det konkreta mål som är anhängigt vid den nationella domstolen i inget fall har verkan över de enskilda medlemsstaternas gränser. Detta har domstolen slagit fast inte endast i ”rent interna” tvister där det entydigt varit fråga om diskriminerande åtgärder (23) , utan även i fall där åtgärden i fråga varit tillämplig utan åtskillnad mellan inhemska och importerade produkter. (24)

64.     Den nationella lagstiftning som är aktuell i målet vid den nationella domstolen innehåller ett absolut förbud mot att i reklam för livsmedel göra hänvisningar till viktminskning och till rekommendationer och intyg från läkare. Ett sådant förbud har till sin natur mycket långtgående konsekvenser för handeln med varor som saluförs som bantningsmedel. Det får nämligen till följd att konsumenter undanhålls grundläggande information om utbudet av varorna, särskilt sådana konsumenter som har ett behov av dessa varor. Producenternas möjligheter att lagligen nå varornas målgrupper blir med andra ord väsentligt begränsade. Detta gäller i än högre grad nya varor som ännu inte är kända bland konsumenterna. Om det därvid är fråga om varor som lagligen framställs och saluförs i andra medlemsstater, innebär ett allmänt förbud mot hänvisningar till särskiljande egenskaper att möjligheterna till tillträde till den belgiska marknaden försvåras på ett betänkligt sätt. Under sådana omständigheter anser jag att den nationella lagstiftningen i fråga utgör ett direkt och verkligt hinder för handeln mellan medlemsstaterna, och att en prövning av lagstiftningen i ljuset av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor inte kan underlåtas endast därför att frågan om lagstiftningens förenlighet med fördragets bestämmelser (av en tillfällighet) har uppkommit i en tvist som är rent intern.

65.     Frågan huruvida nationella bestämmelser om reklam är förenliga med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor har varit föremål för flera olika avgöranden av domstolen. Redan år 1980 slog domstolen fast att en lagstiftning som begränsar vissa former av marknadsföring kan, även om den inte direkt påverkar importen, begränsa importvolymen eftersom den påverkar möjligheterna att avsätta de importerade varorna. (25) Det målet gällde en nationell lagstiftning som innehöll ett förbud mot reklam för vissa alkoholdrycker. I det fallet drog domstolen slutsatsen att lagstiftningen stred mot artikel 30 i EEG-fördraget eftersom den framför allt hade betydelse för importerade drycker och inte var godtagbar enligt artikel 36 i EEG-fördraget. Andra nationella bestämmelser om reklam som prövats i tidigare rättspraxis rörande artikel 30 i EEG-fördraget har innehållit förbud mot distribuering av reklamblad med viss information (26) och förbud mot reklam för (återigen) vissa alkoholdrycker på vissa platser. (27) Även i dessa båda fall slog domstolen fast att lagstiftningarna i fråga kunde påverka handeln, även om detta under vissa omständigheter kunde anses berättigat.

66.     Rättspraxis angående nationella reklambestämmelsers förenlighet med artikel 28 EG har senare vidareutvecklats i domen i målet Keck och Mithouard. (28) Den domen utgjorde en reaktion mot att näringsidkarna i allt större utsträckning åberopade artikel 28 EG mot regler som begränsar deras kommersiella frihet. För att stävja den utvecklingen omprövade domstolen vad den dittills hade slagit fast, så att numera alla åtgärder som är ägnade att direkt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna skall anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 28 EG. (29) Från detta begrepp uteslöt domstolen tillämpningen av nationella bestämmelser som begränsar eller förbjuder vissa försäljningsformer på varor från andra medlemsstater, förutsatt att dessa bestämmelser gäller för samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt. (30) Nationella bestämmelser som uppfyller dessa villkor omfattas till sin natur inte av tillämpningsområdet för artikel 28 EG eftersom de anses neutrala med avseende på handeln mellan medlemsstaterna. Domstolen har härvid fastställt följande: ”När dessa villkor är uppfyllda kan tillämpningen av sådana bestämmelser på försäljningen av varor från en annan medlemsstat, vilka uppfyller kraven i denna stat, inte anses hindra varornas tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor.” (31)

67.     Även nationella bestämmelser om reklam kan anses utgöra åtgärder som rör säljformer på sätt som i domen i målet Keck och Mithouard. Exempel är domen i målet Hünermund (32) , som gällde ett förbud för apotekare att utanför sina apotek göra reklam för sedvanliga apoteksvaror, och domen i målet Leclerc-Siplec (33) , som gällde förbud mot TV-reklam inom distributionssektorn. Dessa bestämmelser behövde därför inte prövas enligt artikel 28 EG. Däremot har domstolen i två andra mål, De Agostini och TV-Shop (34) samt Gourmet (35) , angående nationella bestämmelser med förbud mot TV-reklam riktad till barn under tolv år respektive förbud mot reklam för alkoholdrycker i tidskrifter, inte utan vidare ansett att bestämmelserna rörde säljformer utan prövat huruvida den andra förutsättningen enligt domen i målet Keck och Mithouard varit uppfylld. I domarna i dessa mål uttalade domstolen också att ett totalförbud i en medlemsstat mot en viss form av marknadsföring av varor, som lagligen får säljas i den staten, kan påverka varor från andra medlemsstater i högre grad. (36)

68.     I målen Hünermund och Leclerc‑Siplec förekom begränsade reklamförbud. I det förra fallet var förbudet mot reklam utanför apoteken för branschfrämmande varor begränsat. I det senare fallet avsåg förbudet att använda TV-mediet i reklamsyfte endast en viss handelssektor, distributionen. Vid bedömningen tillmätte domstolen betydelse åt att bestämmelserna inte hindrade andra näringsidkare från att göra reklam för varorna i fråga på annat sätt. Den funktion hos reklamen som innebär att varorna skall kunna få tillträde till marknaden förblev med andra ord intakt.

69.     I målen De Agostini och Gourmet var omständigheterna annorlunda. I domen i målet De Agostini nämnde domstolen att TV-reklam var den enda effektiva formen av marknadsföring som gav producenten möjlighet att nå ut på den svenska marknaden, eftersom han inte förfogade över andra marknadsföringsåtgärder för att nå barnen och deras föräldrar. (37) Detta var uppenbarligen en tungt vägande omständighet då domstolen överlät åt den nationella domstolen att bedöma om så faktiskt var fallet. I målet Gourmet var omständigheterna i sak jämförbara. I domen i det målet fastställde domstolen att ett förbud mot all slags reklam för alkoholdrycker kan medföra att marknadstillträdet för varor från andra medlemsstater försvåras i större utsträckning än vad som är fallet för inhemska varor, vilka konsumenterna av naturliga skäl är mer förtrogna med.

70.     Domstolens uttalanden i de båda sistnämnda målen utgör en bekräftelse på vilken betydelse reklamen har för det ekonomiska livet och för marknadsintegrationen. På en inhemsk marknad är denna betydelse inte begränsad till att reklamen skall informera konsumenterna och försöka vinna dessa som kunder. Reklamen utgör också ett medel för tillverkare i medlemsstaterna att slå sig in på andra marknader så att de kan tillhandahålla konsumenterna varor som dittills kanske varit okända för dem eller erbjuda konsumenterna alternativ till varor som de redan är väl förtrogna med. Reklam kan bidra till ökad marknadsinsyn, den stimulerar verksamheten på marknaden och den motverkar att marknaden stagnerar. Bestämmelser med totala reklamförbud och reklamförbud som avser vissa varor eller varors särskiljande kännetecken är till sin natur sådana att de med nödvändighet påverkar handeln med berörda varor. Därför kan man inte säga att sådana bestämmelser är neutrala i fråga om handeln mellan medlemsstaterna. (38)

71.     Kontrasten mellan de båda ovannämnda grupperna av domar illustrerar hur avgränsningen av begreppet åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, som domstolen företog i domen i målet Keck och Mithouard, skall förstås med ledning av begreppet säljformer. Om en viss form av reklam rent faktiskt är det enda effektiva medlet för att vinna tillträde till en viss marknad eller om det finns etablerade konsumtionsmönster på den nationella marknaden, medför ett reklamförbud alltid att marknadstillträdet för varor från andra medlemsstater väsentligt försvåras. Detta gäller enligt min mening även förbud mot reklam för nya varor som lagligen framställs och saluförs i andra medlemsstater. Om en sådan vara skall kunna slå sig in på marknaden måste varan först göras känd. Bedömningen blir inte annorlunda därför att ett sådant förbud försvårar marknadstillträdet även för jämförbara nya varor som framställs och saluförs i den berörda medlemsstaten. Det avgörande är att det ställs upp hinder för marknadstillträde för varor från en annan medlemsstat. Då är det uppenbart att en omfattande prövning skall ske enligt artiklarna 28 EG och 30 EG.

72.     Det skall tilläggas att kvalificeringen av en nationell bestämmelse som en åtgärd som rör säljformer får till följd att bestämmelsen faller under tillämpningsområdet för artikel 28 EG och därmed också under den rättsliga kontrollen enligt gemenskapsrätten. Därför är kvalificeringen förbehållen bestämmelser som tar sikte på allmänna förutsättningar för försäljning av varor och som begränsar näringsidkarnas kommersiella frihet. 3 (39) 8 Den gäller inte för bestämmelser som avser egenskaper som utmärker de åsyftade varorna eller som begränsar marknadsföringen av varor med särskilda egenskaper.

73.     Kort sagt kan man på reklamområdet skilja mellan å ena sidan bestämmelser som innehåller absoluta förbud av det slag som jag beskrivit ovan under punkt 70, och å andra sidan bestämmelser som i egentlig mening reglerar formerna för uppgifter i reklam. Exempel på den senare typen är förbud mot reklam som förstör landskapet, förbud mot reklam i offentliga byggnader och förbud mot reklam för vissa varor med anledning av vissa händelser. Detta kan sägas klarare på följande sätt. Bestämmelser med reklamförbud som från avsättningssynpunkt inte är totala och generella utan som endast på särskilda grunder ställer upp förutsättningar för reklamen hindrar inte tillträde till marknaden eller försäljning genom andra kanaler. De har inte till syfte att begränsa tillträdet till marknaden och har inget samband med avsättningen som sådan.

74.     På grund av det anförda drar jag slutsatsen att ett absolut förbud mot hänvisningar i reklam till viktminskning eller rekommendationer och intyg från läkare inte kan anses röra säljformer i den mening som avses i domen i målet Keck och Mithouard. Därför skall en fullständig prövning enligt artiklarna 28 EG och 30 EG ske.

75.     Under punkt 64 ovan har jag redan konstaterat att ett sådant förbud faktiskt påverkar importen av varor som kan bidra till viktminskning. Nu skall jag pröva huruvida förbudet kan anses berättigat enligt någon av grunderna i artikel 30 EG eller enligt rättspraxis. Vidare måste jag i enlighet med domstolens fasta rättspraxis undersöka huruvida förbudet är nödvändigt och ändamålsenligt för att uppnå det eftersträvade syftet och att det därvid inte hindrar handeln mer än vad som är nödvändigt.

76.     Den omtvistade nationella lagstiftningen är tillämplig på de berörda uppgifterna i reklam oberoende av varornas ursprung. Vid sidan av det av den nationella domstolen nämnda hälsoskyddsintresset, kan även konsumentintresset komma i fråga som grund för att lagstiftningen skall anses berättigad.

77.     Med tanke på de missförstånd som kan förekomma i fråga om bantningsmedel och den hälsofara som kan uppstå om man konsumerar en sådan vara utan att ha tillräckliga kunskaper är det säkert berättigat att en medlemsstat ställer upp bestämmelser för under vilka former saluföring av och reklam för en sådan vara skall få ske.

78.     Sådana bestämmelser måste visserligen uppfylla kraven på att vara nödvändiga, ändamålsenliga och proportionerliga. Som jag emellertid redan berört när det gäller nationella bestämmelser som är tillämpliga på märkning har konsumenten både ett ekonomiskt och ett hälsorelaterat intresse av att han får korrekt information om egenskaperna hos de varor som han överväger att köpa. Som information till konsumenten har uppgifter vid märkning och uppgifter i reklam en jämförbar funktion. En skillnad finns i den meningen att reklam skall fästa konsumentens uppmärksamhet på varor som denne annars aldrig skulle komma i kontakt med. Uppgifter i reklam är fysiskt frikopplade från den konkreta varan, medan information vid märkning per definition anbringas på själva varan.

79.     Denna skillnad föranleder dock inte någon annan bedömning i fråga om de nationella bestämmelserna såvida dessa är tillämpliga på både märkning och reklam. Konsumenten har i båda fallen ett intresse av att inte bli vilseledd. Så länge informationen är korrekt får man utgå från att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument (40) kan göra sin egen bedömning beträffande en saluförd vara utan att hans ekonomiska intressen eller hans hälsa äventyras. Ett absolut förbud mot att lämna sådan information går därför utöver vad som är nödvändigt för att tillvarata berörda intressen. Snarare är det så att intressena äventyras just genom att information om egenskaper hos ett bantningsmedel undanhålls.

80.     Min slutsats är därför att ett förbud i en nationell lagstiftning mot uppgifter i reklam, som hänvisar till viktminskning och rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar, strider mot artiklarna 28 EG och 30 EG.

81.     Jag ska slutligen gå in på vilka konsekvenser en sådan slutsats får för den nationella lagstiftningen i fråga. Som domstolen ofta har uttalat får en lagstiftning som strider mot artiklarna 28 EG och 30 EG inte tillämpas på importerade varor. (41) I domen i målet SARPP uttalade domstolen, att om en nationell bestämmelse om reklam strider mot artiklarna 30 och 36 i fördraget är det endast förbjudet att tillämpa bestämmelsen på importerade varor, men inte på inhemska varor. (42) Jag har redan berört det nära sambandet mellan märkning och reklam, liksom att vissa bestämmelser i direktiv 2000/13 är tillämpliga på reklam så att bestämmelser om märkning inte skall kunna kringgås genom uppgifter i reklam. Eftersom min slutsats är att ett förbud mot att ange de aktuella uppgifterna vid märkning av livsmedel inte är förenligt med märkningsdirektivet, ankommer det på den nationella domstolen att pröva i vilken utsträckning den omtvistade lagstiftningen är tillämplig även på uppgifter i reklam där samma uppgifter används på inhemska varor.

VIII – Förslag till avgörande

82.     På grund av det anförda föreslår jag att de tolkningsfrågor som ställts av ordföranden för Rechtbank van Koophandel te Hasselt besvaras på följande sätt:

1. Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe- och cikoriaextrakt skall tolkas så, att de beteckningar som föreskrivs i bilagan till direktivet endast får användas för de varor som anges i bilagan, och att jämte dessa beteckningar även andra beteckningar (såsom fantasi- eller handelsnamn) får användas för varorna såvida förväxling inte kan ske med de föreskrivna beteckningarna.

2. Artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel skall tolkas så, att den utgör hinder mot att tillämpa icke harmoniserade nationella bestämmelser om märkning av livsmedel enligt vilka det är förbjudet att vid märkning och/eller presentation av livsmedel och/eller i reklam för livsmedel använda ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”.

3. Artiklarna 28 EG och 30 EG utgör hinder mot att tillämpa icke harmoniserade nationella bestämmelser om reklam för livsmedel enligt vilka det är förbjudet att vid märkning och/eller presentation av och/eller i reklam för livsmedel som importerats från andra medlemsstater använda ”hänvisningar till viktminskning” och ”hänvisningar till rekommendationer, intyg, citat eller utlåtanden från läkare eller därmed instämmande förklaringar”. Det är en uppgift för den nationella domstolen att med beaktande av sambandet mellan märknings- och reklambestämmelserna pröva i vilken utsträckning bestämmelserna om reklam kan tillämpas på motsvarande angivelser i fråga om inhemska varor.

1 – Originalspråk: nederländska.

2 – EGT L 66, s. 26.

3 – EGT L 109, s. 29.

4 – Rådets direktiv 89/398/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel (EGT L 186, s. 27; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 51).

5 – Kommissionens direktiv 96/8/EG av den 26 februari 1996 om livsmedel avsedda att användas i energibegränsade dieter för viktminskning (EGT L 55, s. 22).

6 – Se särskilt dom av den 15 december 1995 i mål C‑415/93, Bosman (REG 1995, s. I‑4921), punkterna 59–61, dom av den 13 juli 2000 i mål C‑36/99, Idéal Tourisme (REG 2000, s. I‑6049), punkt 20, dom av den 13 mars 2001 i mål C‑379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I‑2099), punkterna 38 och 39, och dom av den 9 september 2003 i mål C‑137/00, Milk Marque (REG 2003, s. I-0000), punkt 37.

7 – Dom av den 7 september 1999 i mål C‑355/97, Beck och Bergdorf (REG 1999, s. I‑4977), punkterna 22–24, och dom av den 15 maj 2003 i mål C‑300/01, Salzmann (REG 2003, s. I‑0000), punkt 31.

8 – Den belgiska regeringen och rådet har lämnat frågan öppen eftersom produkten i fråga enligt deras uppfattning inte faller under direktivets tillämpningsområde.

9 – Enligt artikel 1.3 a i direktiv 2000/13 avses med ”märkning”, ”varje ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol i samband med livsmedel som anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller hylsa som medföljer eller avser sådant livsmedel”. För begreppet reklam finns ingen definition i direktivet.

10 – Se dom av den 12 december 1990 i mål C‑241/89, SARPP (REG 1990, s. I‑4695), punkterna 15 och 16.

11 – Se mitt förslag till avgörande föredraget den 4 juli 2002 i mål C-221/00, kommissionen mot Österrike, och dom av den 23 januari 2003 i de förenade målen C‑421/00, C‑426/00 och C‑16/01, Sterbenz och Haug (REG 2003, s. I‑1007), punkt 39.

12 – Nämnd ovan i fotnot 10, punkt 15.

13 – Nämnd ovan i fotnot 11.

14 – Se den ovan i fotnot 11 nämnda domen, punkterna 24 och 31.

15 – Domen i de ovan i fotnot 11 nämnda målen kommissionen mot Österrike, punkterna 35 och 37, och Sterbenz och Haug, punkterna 28 och 30. För en närmare genomgång av skillnaden mellan sjukdomsrelaterade uppgifter och hälsorelaterade uppgifter får jag hänvisa till mitt förslag till avgörande i dessa mål, punkterna 53 och 54.

16 – Se de ovan i fotnot 10 nämnda målen SARPP, punkt 14, och kommissionen mot Österrike, punkt 38.

17 – Se bland annat dom av den 2 februari 1994 i mål C‑315/92, Verband Sozialer Wettbewerb (REG 1994, s. I-317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-13), punkt 12, beträffande tolkningen av rådets direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 262, s. 169; svensk specialutgåva, område 13, volym 5, s. 198).

18 – Se den ovan i fotnot 11 nämnda domen i målet kommissionen mot Österrike, punkt 47. Se även dom av den 13 mars 2003 i mål C‑229/01, Müller (REG 2003, s. I-2587), punkterna 31–34.

19 – Se dom av den 16 juli 1998 i mål C‑210/96, Gut Springenheide och Tusky (REG 1998, s. I‑4657), punkt 31, och dom av den 13 januari 2000 i mål C‑220/98, Estée Lauder (REG 2000, s. I‑117), punkt 27.

20 – Se dom av den 28 januari 1999 i mål C‑77/97, Unilever (REG 1999, s. I‑431), punkt 33.

21 – Se den ovan i fotnot 20 nämnda domen i målet Unilever, punkt 35.

22 – Se punkt 14 i skälen till direktivet.

23 – Dom av den 7 maj 1997 i de förenade målen C‑321/94–C‑324/94, Pistre m.fl. (REG 1997, s. I‑2343), punkterna 44 och 45.

24 – Dom av den 22 oktober 1998 i mål C‑184/96, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I‑6197), punkt 17, och av den 5 december 2000 i mål C‑448/98, Guimont (REG 2000, s. I‑10663), punkterna 19–22.

25 – Dom av den 10 juli 1980 i mål 152/78, kommissionen mot Frankrike (REG 1980, s. 2299), punkt 11. Detta har bekräftats i dom av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek (REG 1982, s. 4575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 583), punkt 15, av den 7 mars 1990 i mål C‑362/88, GB‑INNO‑BM (REG 1990, s. I‑667; svensk specialutgåva, volym 10, s. 349), punkt 7, och av den 25 juli 1991 i de förenade målen C‑1/90 och C‑176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior (REG 1991, s. I‑4151; svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑373), punkt 10.

26 – Se den ovan i fotnot 25 nämnda domen i målet GB‑INNO‑BM.

27 – Se den ovan i fotnot 25 nämnda domen i målet Aragonesa de Publicidad Exterior.

28 – Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C‑267/91 och C‑268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I‑6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431).

29 – Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), punkt 5.

30 – Se den ovan i fotnot 27 nämnda domen i målet Keck och Mithouard, punkt 16.

31 – Punkt 17 i domen.

32 – Dom av den 15 december 1993 i mål C‑292/92, Hünermund (REG 1993, s. I‑6787; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-467), punkt 19.

33 – Dom av den 9 februari 1995 i mål C‑412/93, Leclerc-Siplec (REG 1995, s. I‑179), punkt 22.

34 – Dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C‑34/95, C‑35/95 och C‑36/95, De Agostini och TV‑Shop (REG 1997, s. I‑3843).

35 – Dom av den 8 mars 2001 i mål C‑405/98, Gourmet (REG 2001, s. I‑1795).

36 – Se den ovan i fotnot 34 nämnda domen i målet De Agostini och TV‑Shop, punkt 42, och den ovan i fotnot 35 nämnda domen i målet Gourmet, punkt 19.

37 – Se den ovan i fotnot 34 nämnda domen, punkt 43.

38 – Se generaladvokaten Jacobs uttalanden i hans förslag till avgörande till den ovan i fotnot 33 citerade nämnda domen av den 9 februari 1995 i mål C-412/93, Leclerc-Siplec, (REG 1995, s. I‑179), punkterna 20 och 21.

39 – . 38 – Dom av den 29 juni 1995 i mål C-391/92, kommissionen mot Grekland (REG 1995, s. I-1621), punkt 15.

40 – Se nämnd rättspraxis (ovan fotnot 19).

41 – Se den ovan i fotnot 10 nämnda domen i målet SARPP, punkt 16, och den ovan i fotnot 24 nämnda domen i målet Guimont, punkt 35.

42 – Se den ovan i fotnot 10 nämnda domen i målet SARPP, punkt 16.

Full & Egal Universal Law Academy