EUR-Lex -  62003CC0397 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANTONIO TIZZANO

föredraget den 7 juni 20051(1)

Mål C‑397/03 P

Archer Daniels Midland Company

Archer Daniels Midland Ingredients Ltd

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Förbud mot karteller – Lysin – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Likabehandling – Proportionalitet – Förbud mot retroaktiv bestraffning – Principen om ne bis in idem”

1.     Förevarande mål avser det överklagande som ingetts av bolagen Archer Daniels Midland Company (nedan kallat ADM Company) och Archer Daniels Midland Ingredients Ltd (nedan kallat ADM Ingredients) av förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland Company och Archer Daniels Midland Ingredients Ltd mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen),(2) varigenom kommissionens beslut 2001/418/EG av den 7 juni 2000 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (nedan kallat det ifrågasatta beslutet)(3) i huvudsak fastställdes.

I –    Tillämpliga bestämmelser

2.     Enligt artikel 81 i EG‑fördraget är som bekant följande förbjudet: ”alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden”.

3.     Kommissionen kan beivra sådana beteenden och ålägga de ansvariga företagen böter.

4.     I artikel 15.2 i rådets förordning nr 17/62 (nedan kallad förordning nr 17)(4) föreskrivs följande:

”Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)      överträda bestämmelserna i fördragets artikel 85.1 eller artikel 86,

b)      …

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

5.     För att säkerställa öppenheten och objektiviteten i sina beslut på området utfärdade kommissionen år 1998 riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (nedan kallade riktlinjerna).(5)

6.     Enligt metoden i riktlinjerna fastställs bötesbeloppet i huvudsak genom en rad successiva etapper.

7.     I ett första skede skall kommissionen fastställa grundbeloppet för böterna ”på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet” (punkt 1 i riktlinjerna). I det första avseendet delas överträdelserna in i kategorierna ”mindre allvarliga överträdelser, allvarliga överträdelser och mycket allvarliga överträdelser”(6), med hänsyn till överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Såvitt avser varaktigheten delas överträdelserna in i överträdelser med kort varaktighet (kortare än ett år), överträdelser med medellång varaktighet (ett till fem år) och överträdelser med lång varaktighet (längre än fem år).

8.     Sedan grundbeloppet för böterna fastställts skall kommissionen bedöma huruvida detta belopp skall ökas på grund av försvårande omständigheter(7) eller minskas på grund av förmildrande omständigheter(8).

9.     I punkt 5 a i riktlinjerna fastställs följande:

”Det är självklart att slutresultatet av bötesberäkningen enligt schemat (grundbelopp med procentuella ökningar och minskningar) aldrig får överstiga 10 % av företagens totala omsättning enligt artikel 15.2 i förordning nr 17.”

10.   Det på detta sätt beräknade beloppet kan enligt artikel 5 b i riktlinjerna, med hänsyn till gränsen på 10 procent, ändras ytterligare på grundval av kommissionens bedömning av ”vissa objektiva uppgifter, såsom t.ex. det särskilda ekonomiska sammanhanget, den eventuella ekonomiska eller finansiella fördel som den som begått överträdelsen fått ..., de aktuella företagens egna kännetecken samt deras faktiska betalningskapacitet i ett visst socialt sammanhang”.

II – Bakgrund och förfarande

1.      Bakgrunden till tvisten

11.   I den överklagade domen beskrivs den faktiska bakgrunden till tvisten enligt följande:

”1.      Sökandena, Archer Daniels Midland Company ... och dess europeiska dotterbolag Archer Daniels Midland Ingredients Ltd ... är verksamma inom bearbetning av spannmål och oljehaltiga frön. De inledde sin verksamhet på lysinmarknaden under år 1991.

2.      Lysin är den mest använda aminosyran i djurfoder, och används för att anpassa näringsinnehållet. Syntetiskt lysin används som tillskott i djurfoder som inte innehåller tillräckligt med naturligt lysin, till exempel spannmål, vilket gör det möjligt för näringsexperter att anpassa proteininnehållet så att det bättre motsvarar djurens behov. Foder där syntetiskt lysin tillsatts kan också ersätta foder som naturligt innehåller tillräckligt mycket lysin, till exempel soja.

3.      År 1995 genomfördes i Förenta staterna, efter en hemlig undersökning av Federal Bureau of Investigation (FBI), husrannsakan i lokaler tillhöriga ett flertal företag med verksamhet på lysinmarknaden. Under augusti och oktober 1996 påtalade de amerikanska myndigheterna att ADM Company, Kyowa Hakko Kogyo Co. Ltd …, Sewon Corp. Ltd, Cheil Jedang Corp. … och Ajinomoto Co. Inc. ... mellan juni 1992 och juni 1995 genom konkurrensbegränsande samverkan hade fastställt priser på och fördelat försäljningsvolymer för lysin. Genom avtal med det amerikanska justitieministeriet åtog sig dessa företag att betala de böter som fastställts av domstol, det vill säga 10 miljoner amerikanska dollar (USD) för Kyowa Hakko Kyogo och Ajinomoto, 70 miljoner USD för ADM Company och 1,25 miljoner USD för Cheil. Sewon Corp. har uppgett att de ålagts betala 328 000 USD i böter. Dessutom har tre personer i ledningen för ADM Company dömts till fängelse och böter för sitt handlande i samband med denna konkurrensbegränsande samverkan.

4.      Ajinomoto erbjöd sig i juli 1996, mot bakgrund av kommissionens meddelande [96/C 207/04] om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden ..., att samarbeta med kommissionen i utredningen om konkurrensbegränsande samverkan på lysinmarknaden och dess verkningar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).”

12.   Det framgår dessutom av domen att kommissionen till följd av upplysningarna från Ajinomoto inledde ett administrativt förfarande för att kontrollera eventuella överträdelser av artikel 85.1 i EG‑fördraget (nu artikel 81.1 EG). Efter avslutad undersökning antog kommissionen det ifrågasatta beslutet, genom vilket den

–      fastställde att olika företag, däribland ADM Company och ADM Ingredients, hade begått överträdelser mot artikel 85.1 i EG‑fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet genom att ingå ”avtal om priser, försäljningsvolymer och utbyte av individuella uppgifter om försäljningsvolymer för syntetiskt lysin som gäller hela EES-området” (artikel 1),(9) och

–      ålade ADM Company och ADM Ingredients (solidariskt ansvariga) böter på 47 300 000 euro (artikel 2).

13.   Kommissionen fastställde i motiveringen av beslutet att ADM Company och ADM Ingredients från och med den 23 juni 1992 till och med den 27 juni 1995 tillsammans med de asiatiska lysinproducenterna hade deltagit i en rad avtal som utsträckts till att omfatta världshandeln för lysin. Dessa avtal syftade i huvudsak till a) att reglera marknaden för lysin genom fastställande av priser och fördelning av försäljningsvolymer och till b) att samordna de deltagande företagens beteende för att säkerställa att de initiativ som dessa tagit i fråga om priser och försäljningskvantiteter hade framgång (punkterna 50–234 i det ifrågasatta beslutet).

14.   Vad avser den viktigaste frågan som skall diskuteras i förevarande mål, det vill säga beräkningen av de böter som ålagts de två företagen, hänvisade kommissionen uttryckligen till bestämmelserna i riktlinjerna (punkt 255 i beslutet).

15.   Kommissionen fastställde alltså grundbeloppet för böterna på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet.

16.   I det första avseendet betecknade kommissionen företagens överträdelse på marknaden för lysin som en mycket allvarlig överträdelse (punkterna 257–302 i det ifrågasatta beslutet).

17.   Kommissionen ansåg särskilt att det vid fastställandet av grundbeloppet för böterna i förhållande till överträdelsens allvar var nödvändigt att ta hänsyn till a) de berörda företagens faktiska möjlighet att allvarligt skada lysinmarknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och b) behovet att garantera att bötesbeloppet hade en tillräckligt avskräckande effekt.

18.   I detta syfte indelade kommissionen företagen i två grupper, i förhållande till deras respektive storlek. Jämförelsen gjordes på grundval av de berörda företagens totala omsättning och globala omsättning på marknaden för lysin under det sista året för överträdelsen.(10) Kommissionen ansåg att denna bedömningsgrund var den som var lämpligast för att ge den möjlighet att bedöma dessa företags verkliga resurser och inflytande på de marknader som berörts av det olagliga beteendet.

19.   Kommissionen fastställde följaktligen, och endast i förhållande till den begångna överträdelsens allvar, grundbeloppet för de böter som skulle åläggas ADM Company och ADM Ingredients till 30 miljoner euro.

20.   Beträffande den ifrågasatta överträdelsens varaktighet ansåg kommissionen att överträdelsen kunde betecknas som en överträdelse av medellång varaktighet. Detta medförde en ökning av de ursprungliga bötesbeloppen som fastställts i förhållande till överträdelsens allvar med 10 procent per år. Följaktligen skulle det belopp som ålagts ADM Company och ADM Ingredients höjas med 30 procent.

21.   Grundbeloppet för de böter som skulle åläggas ADM Company och ADM Ingredients fastställdes sålunda till 39 miljoner euro.

22.   Sedan detta grundbelopp fastställts övergick kommissionen till att bedöma huruvida det med hänsyn till vart och ett av företagens ställning kunde föreligga försvårande och/eller förmildrande omständigheter.

23.   I detta avseende drog kommissionen slutsatsen att ADM Company och ADM Ingredients hade haft en ledande roll i lysinkartellen, vilket fick till följd att grundbeloppet för böterna skulle höjas med 50 procent.

24.   Däremot ansåg kommissionen att det sålunda fastställda beloppet skulle nedsättas a) med 10 procent på grund av att ADM Company och ADM Ingredients alltsedan kommissionens första undersökningar hade upphört med det olagliga beteendet och b) med ytterligare 10 procent på grund av att de två bolagen samarbetat med kommissionen efter det att de erhållit meddelandet om anmärkningar.

25.   Det slutgiltiga bötesbelopp som ålades ADM Company och ADM Ingredients fastställdes således till 47 300 000 euro.

2.      Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

26.   Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 augusti 2000 yrkade bolagen ADM Company och ADM Ingredients att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet eller, i andra hand, nedsätta det bötesbelopp som kommissionen ålagt dem.

27.   Till stöd för sin talan anförde ADM Company och ADM Ingredients en rad invändningar mot det ifrågasatta beslutet avseende, såvitt är av intresse här, a) åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning, b) åsidosättande av principen om likabehandling, c) åsidosättande av principen om ne bis in idem, d) åsidosättande av proportionalitetsprincipen, e) kommissionens felaktiga bedömning av bevisningen.

28.   Förstainstansrätten besvarade de ovannämnda invändningarna enligt följande.

29.   a) Förstainstansrätten underkände framför allt grunden om ett påstått åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning som parterna hade framfört med hänsyn till att riktlinjerna hade tillämpats på beteenden som företagen praktiserat innan riktlinjerna hade trätt i kraft.

30.   Förstainstansrätten fastställde i detta avseende att denna princip dels utgör en av de allmänna principer vars efterlevnad gemenskapsdomstolarna skall säkerställa, dels innebär att ”de påföljder som åläggs ett företag för överträdelse av konkurrensreglerna [skall] motsvara de påföljder som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks”.(11)

31.   Förstainstansrätten ansåg dock att det inte utgjorde ett åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning att tillämpa riktlinjerna för beräkningen av böter i förevarande fall, eftersom dessa riktlinjer inte går utöver den rättsliga påföljdsram som anges i artikel 15 i förordning nr 17.

32.   Enligt denna artikel skall kommissionen när den fastställer det bötesbelopp som följer av att konkurrensreglerna har överträtts ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Det sålunda fastställda beloppet får i vart fall inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen.

33.   Även enligt de ifrågavarande riktlinjerna skall kommissionen dock fastställa grundbeloppet för påföljden i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet. I riktlinjerna föreskrivs dessutom att det sålunda beräknade beloppet inte i något fall får överstiga 10 procent av företagens totala omsättning. Härav följer enligt förstainstansrätten att ”enligt den i riktlinjerna föreskrivna metoden skall fastställandet av bötesbeloppet även fortsättningsvis ske på grundval av de två kriterier som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17, nämligen överträdelsens allvar och varaktighet, med iakttagande av den högsta gräns som i samma bestämmelse anges i förhållande till vart och ett av företagens omsättning”.(12)

34.   b) Förstainstansrätten lämnade därefter även invändningarna avseende det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling utan avseende.

35.   Förstainstansrätten påpekade i detta avseende att ”[n]är det gäller åtgärder mot överträdelser av konkurrensrätten medför likabehandlingsprincipen att företag som har gjort sig skyldiga till överträdelser av samma slag under samma period skall bli föremål för samma rättsliga påföljder, oavsett vid vilken senare tidpunkt beslut om dessa påföljder fattas. Likabehandlingsprincipen är på detta sätt oupplösligt förbunden med förbudet mot retroaktiv bestraffning, det vill säga att påföljden för ett företags överträdelse av konkurrensrätten skall motsvara den som föreskrevs när överträdelsen inträffade. Den omständigheten att kommissionen i förevarande mål har tillämpat riktlinjerna vid fastställande av bötesbeloppen ... medför emellertid inte att likabehandlingsprincipen har åsidosatts. Såsom framhållits ovan utgjorde nämligen inte den förändring i kommissionens administrativa praxis som antagandet av riktlinjerna innebar en ändring av den rättsliga ramen för fastställande av böternas storlek vid överträdelser av gemenskapens konkurrensregler ... ADM har således inte diskriminerats i förhållande till andra företag som överträtt gemenskapens konkurrensregler under samma period, men som till följd av att överträdelsen upptäckts tidigare eller att det administrativa förfarandet rörande denna förlöpt snabbare har blivit föremål för kommissionens beslut innan riktlinjerna trädde i kraft, genom att kommissionen tillämpat den metod som angetts i riktlinjerna när den fastställde bötesbeloppen. De böter som respektive företag ådragit sig genom dessa överträdelser ryms nämligen inom den vid tidpunkten för överträdelsen gällande gräns som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17.”(13)

36.   Enligt ADM Company och ADM Ingredients hade kommissionen även åsidosatt principen om likabehandling genom att den beaktade deras totala omsättning samt omsättningen avseende försäljningen av lysin inom EES. De två företagen hade på detta sätt diskriminerats både i förhållande till de företag som var föremål för andra beslut av kommissionen, vilka föregick eller fattades efter riktlinjernas offentliggörande, och i förhållande till de andra företag som det ifrågasatta beslutet var riktat till.

37.   I synnerhet hade ADM Company och ADM Ingredients med orätt jämförts med Ajinomoto trots att deras andel på marknaden för lysin inom EES motsvarade 20 procent och således var klart lägre än de 48 procent som Ajinomoto innehade på denna marknad.

38.   Även denna invändning lämnades utan avseende av förstainstansrätten.

39.   Med hänvisning till den påstådda diskrimineringen i förhållande till andra företag till vilka beslut av kommissionen, som hade föregått eller hade fattats efter det ifrågasatta beslutet, hade riktats, påpekade förstainstansrätten att kommissionen vid sin bedömning av den allmänna bötesnivån ”har rätt att ... beakta att uppenbara överträdelser av gemenskapens konkurrensregler fortfarande är förhållandevis vanligt förekommande och att kommissionen därför har rätt att höja bötesnivån för att förstärka böternas avskräckande verkan”.(14)

40.   I synnerhet ansåg förstainstansrätten att även om kommissionen i vissa på senare tid fattade beslut, i vilka den hade tillämpat riktlinjerna, hade beaktat företagens omsättning på den marknad som berördes av överträdelsen ”kan emellertid [i förevarande fall] inte någon jämförelse göras mellan det ifrågavarande beslutet och andra beslut där riktlinjerna tillämpats. Såsom påpekats ovan anges det inte uttryckligen i riktlinjerna att böterna skall bestämmas med hänsyn till en viss omsättning, utan endast att vissa omständigheter (ekonomisk förmåga, företagens förmåga att skada, företagens storlek, den särskilda vikten och den faktiska påverkan på konkurrensen av varje företags förfarande, etcetera) skall beaktas vid avgörande av vilken omsättning som skall fästas avseende vid. Det ankommer således på kommissionen att i varje enskilt fall, och under förstainstansrättens överinseende, avgöra huruvida det som skall beaktas är den ena eller den andra omsättningen eller andra faktorer såsom marknadsandel. Att kommissionen inte beaktat omsättningen på den relevanta marknaden innebär således inte i sig någon diskriminering jämfört med de företag som avses i andra beslut.”(15)

41.   Enligt förstainstansrätten hade kommissionen inte diskriminerat ADM i förhållande till Ajinomoto. Förstainstansrätten påpekade i detta avseende att visserligen var ADM:s omsättning på den relevanta marknaden under år 1995 lägre än Ajinomotos under samma period men ”ADM är ... ett mycket större företag än de tre ’små’ lysintillverkarna [och kan inte jämföras med dessa, eftersom] ... Sewon[s], Kyowa[s] och Cheil[s omsättning avseende lysin inom EES] ... uppgick till 15, 16 respektive 17 miljoner euro under år 1995 ... Framför allt visar ADM:s totala omsättning, som utgör en indikation på ett företags storlek och ekonomiska betydelse, tydligt att ADM är dubbelt så stort som Ajinomoto, vilket kompenserar för den omständigheten att dess inflytande på lysinmarknaden inom EES är mindre än Ajinomotos, och visar att utgångsbeloppet fastställts på en tillräckligt avskräckande nivå. Det var således korrekt av kommissionen att fastställa utgångsbeloppen för böterna för ADM och Ajinomoto på samma nivå.”(16)

42.   c) Förstainstansrätten ansåg inte heller att kommissionen i det ifrågasatta beslutet hade åsidosatt principen om ne bis in idem.

43.   Enligt ADM Company och ADM Ingredients hade kommissionen i det ifrågasatta beslutet nämligen endast ålagt dem böter för deltagandet i en kartell, vilket redan beivrats av de amerikanska och kanadensiska myndigheterna.

44.   Denna invändning bemötte förstainstansrätten med att påpeka att ”[g]emenskapsdomstolarna har slagit fast att det inte är otillåtet att ett företag är föremål för parallella förfaranden avseende samma överträdelse, och således heller inte att de åläggs dubbla påföljder, den ena av de behöriga myndigheterna i den ifrågavarande medlemsstaten, och den andra av gemenskapens myndigheter. Denna möjlighet till dubbla påföljder motiveras av att dessa förfaranden tjänar olika ändamål ... I förevarande mål är skälen mot en tillämpning av principen om non bis in idem desto större, eftersom det är uppenbart att de förfaranden som aktualiserats och de påföljder som ålagts av kommissionen respektive de amerikanska och kanadensiska myndigheterna tjänar olika ändamål. I det första fallet är ändamålet att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids inom ... Europeiska unionen eller EES-området, medan ändamålet i det andra fallet är att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den amerikanska eller kanadensiska marknaden. Denna slutsats stöds genom omfattningen av förbudet mot dubbla påföljder, i den mening som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till EKMR och i Europadomstolen för mänskliga rättigheters tillämpning. Det framgår av den bestämmelsens lydelse att den endast innebär ett förbud för en stat att lagföra eller bestraffa en person för en lagöverträdelse för vilken denne blivit frikänd eller dömd i den staten. Principen om non bis in idem hindrar däremot inte att en person lagförs eller bestraffas mer än en gång på grund av samma omständigheter i olika stater ...”.(17)

45.   Förstainstansrätten påpekade även att ”det för närvarande ... inte [heller] finns något i folkrätten som hindrar olika staters myndigheter eller domstolar att lagföra eller bestraffa en person på grund av samma omständigheter. Ett sådant förbud skulle således endast kunna följa av ett [nära internationellt] samarbete som gett upphov till antagande av gemensamma bestämmelser, såsom de i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), undertecknad i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990. ADM har inte gjort gällande att det finns någon konvention mellan gemenskapen och tredje land, såsom Förenta staterna eller Kanada, som innehåller ett sådant förbud.”(18)

46.   Vidare gjorde ADM Company och ADM Ingredients gällande att kommissionen, genom att vägra att dra av det bötesbelopp som de redan ålagts i Förenta staterna och i Kanada från de böter som fastställts i det ifrågasatta beslutet, hade åsidosatt den princip som domstolen fastställt i domen i målet Boehringer,(19) enligt vilken ett allmänt krav på skälighet medför en skyldighet för kommissionen att beakta de påföljder som ålagts av myndigheter i ett tredje land om det gäller påföljder som avser samma omständigheter.

47.   I detta avseende ansåg förstainstansrätten att domstolen i domen i målet Boehringer inte hade prövat frågan huruvida kommissionen är skyldig att tillgodoräkna påföljder som ålagts av myndigheterna i tredje land när de omständigheter som kommissionen och dessa myndigheter har åberopat mot företaget är identiska. Förstainstansrätten fann i stället att domstolen i den ovannämnda domen endast hade ansett att ”[d]et är ... en förutsättning att de omständigheter som kommissionen anför är identiska med dem som myndigheterna i tredje land anfört för att det skall vara aktuellt att genomföra ovan angiven prövning”.(20)

48.   Förstainstansrätten påpekade därefter att ”mot bakgrund av dels det nära sambandet mellan nationella marknader i medlemsstaterna och den gemensamma marknaden, dels systemet för kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna i fråga om karteller inom samma geografiska område, det vill säga den gemensamma marknaden, och med beaktande av att parallella förfaranden kan komma att medföra dubbla påföljder, [har domstolen] slagit fast att det följer av ett allmänt rättvisekrav att det tidigare påföljdsbeslutet beaktas ... Någon sådan situation föreligger emellertid inte i förevarande mål. Då det heller inte ens påståtts föreligga någon konventionsbestämmelse i vilken det uttryckligen föreskrivs en skyldighet för kommissionen att [vid fastställandet av bötesbelopp] beakta tidigare påföljder avseende samma företag för samma överträdelse som beslutats av myndigheterna [eller domstolarna] i tredje land, såsom Förenta staterna eller Kanada, har kommissionen således inte handlat rättsstridigt genom att inte beakta dessa.”(21)

49.   Vidare slog förstainstansrätten fast att ”[ä]ven om det skulle vara så att det följer motsatsvis av domen ... i det ovannämnda målet Boehringer mot kommissionen att kommissionen skulle vara skyldig att tillgodoräkna påföljder som ålagts av myndigheterna i tredje land när de omständigheter som kommissionen och de ifrågavarande myndigheterna har åberopat mot företaget är identiska, har ADM, som har bevisbördan för den omständigheten ..., inte visat att det föreligger en sådan identitet. Vad avser domen mot ADM Company i Förenta staterna framgår det av United States District Courts dom av den 15 oktober 1996 att företaget ... ålades betala dels 70 miljoner USD för dess medverkan i lysinkartellen, dels 30 miljoner USD för dess medverkan i en kartell avseende citronsyra. Det framgår av de handlingar som ADM tillhandahållit att de kanadensiska myndigheterna dessutom ålagt ADM Company att betala 16 miljoner kanadensiska dollar för dess medverkan i kartellerna avseende lysin respektive citronsyra. De amerikanska och kanadensiska avgörandena förefaller således omfatta ett större antal avtal och samordnade förfaranden. I synnerhet har den amerikanska domstolen vid bestämmandet av påföljd tagit hänsyn till omfattningen av kommersiella transaktioner ’på såväl lysin- som citronsyramarknaden’ ...”.(22)

50.   Slutligen preciserade förstainstansrätten att ”[ä]ven om lysinkartellen skulle anses vara skild från citronsyrakartellen och det i den dom som meddelats i Förenta staterna angetts att lysinkartellens syfte var att begränsa produktionen och höja priserna i Förenta staterna och i andra länder, har det inte på något sätt visats att den domen avsåg [något annat än] tillämpningen eller verkningarna [av kartellen i detta land] ..., och i synnerhet inte i EES-området ... Detta gäller även den dom som meddelats i Kanada. ... ADM:s talan skall således inte bifallas på den grunden att kommissionen har åsidosatt den av ADM påstådda skyldigheten att tillgodoräkna de böter som fastställts av myndigheterna i tredje land ...”.(23)

51.   d) Vad avser det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen påpekade förstainstansrätten framför allt att kommissionen i det ifrågasatta beslutet inte hade tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt, eftersom den vid förfarandet för att fastställa överträdelsens allvar hade underlåtit att beakta de två företagens omsättning på marknaden för lysin inom EES och således ”[hade] åsidosatt punkt 1 A fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna”.(24)

52.   Förstainstansrätten ansåg trots detta inte att det förhållandet att omsättningen på den relevanta marknaden inte hade beaktats utgjorde ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. För ADM Company och ADM Ingredients, vilka klagade över att bötesbeloppet var oproportionerligt, eftersom det motsvarade 115 procent av deras omsättning på marknaden för lysin inom EES under överträdelsens sista år, påpekade förstainstansrätten att ”[e]ftersom det slutliga bötesbeloppet inte överstiger 10 procent av ADM:s totala omsättning under överträdelsens sista år skall böterna således inte anses vara oproportionerliga bara för att de överstiger omsättningen på den ifrågavarande marknaden”.(25)

53.   Förstainstansrätten godtog inte heller ADM Companys och ADM Ingredients argument, enligt vilket proportionalitetsprincipen åsidosatts på grund av att omsättningen i fråga om de produkter som överträdelsen hänförde sig till var relativt obetydlig jämfört med företagens omsättning från den totala försäljningen. Förstainstansrätten framförde härvidlag att ”[g]ranskningen av ADM:s omsättning i olika hänseenden under år 1995 ger upplysningar om två omständigheter. Den första är att den omsättning som härrör från lysinförsäljning på EES-marknaden är ringa i förhållande till ADM:s totala omsättning – endast 0,3 procent av denna. Den andra är att den del av ADM:s omsättning på lysinmarknaden som är hänförlig till EES-området (41 miljoner euro ...) utgör en relativt stor del av dess totala omsättning av lysin (202 miljoner euro ...), det vill säga mer än 20 procent. Då ADM:s omsättning på lysinmarknaden inom EES inte endast utgjorde en bråkdel av dess totala omsättning, utan en väsentlig andel av dess totala omsättning på lysinmarknaden, har proportionalitetsprincipen således inte åsidosatts. Utgångsbeloppet för böterna har dessutom inte endast fastställts genom en enkel beräkning grundad på den totala omsättningen, utan också utifrån dess omsättning i branschen och andra relevanta omständigheter, såsom överträdelsens art, kartellens påverkan på konkurrensen, omfattningen av den marknad som påverkats, graden av avskräckande verkan hos påföljden, samt företagens vikt och storlek.”(26)

54.   e) Slutligen ansåg inte förstainstansrätten att kommissionen i det ifrågasatta beslutet hade underlåtit att på ett tillfredsställande sätt visa att kartellen haft en faktisk påverkan på marknaden.

55.   Förstainstansrätten ansåg i detta avseende att kommissionen hade lämnat tillräckliga bevis för att den omtvistade kartellen hade a) inneburit att försäljningsvolymerna begränsats, b) inneburit att företagen tillåtits behålla sina marknadsandelar och c) lett till att priserna steg mer än vad de annars skulle ha gjort.(27)

56.   Härav följde enligt förstainstansrätten att ”[k]ommissionen ..., mot bakgrund av vad som ovan anförts angående överträdelsens art och dess konkreta påverkan på konkurrensen, och med hänsyn till omfattningen av den relevanta geografiska marknaden (EES-området), korrekt [har] beslutat att kartellen skall anses utgöra en ’mycket allvarlig överträdelse’ i den mening som avses i punkt 1 A andra stycket i riktlinjerna”.(28)

57.   Till följd av denna bedömning har förstainstansrätten i den överklagade domen a) i huvudsak fastställt den bedömning av överträdelsen som kommissionen gjorde i det ifrågasatta beslutet, b) dock ansett att, för att säkerställa iakttagandet av principen om likabehandling och i enlighet med riktlinjerna, de höjningar eller nedsättningar som bestämts till följd av försvårande eller förmildrande omständigheter skall tillämpas på grundbeloppet för böterna och inte, såsom kommissionen gjorde i det ifrågasatta beslutet, på det belopp som följer av en första höjning som gjorts till följd av andra försvårande eller förmildrande omständigheter,(29) och c) följaktligen nedsatt det bötesbelopp som ålagts ADM Company och ADM Ingredients och fastställt det till 43 875 000 euro.

3.      Förfarandet vid domstolen

58.   Genom ansökan som ingavs den 19 september 2003 har ADM Company och ADM Ingredients yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen i den mån som förstainstansrätten ogillade talan mot det ifrågasatta beslutet eller, i andra hand, upphäva beslutet att påföra böter eller nedsätta de böter som de ålagts, eller i tredje hand, upphäva domen och återförvisa målet till förstainstansrätten, samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandena vid förstainstansrätten och vid domstolen.

59.   Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

III – Rättslig bedömning

60.   Klagandenas invändningar mot förstainstansrättens dom avser

i)      åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning vad avser tillämpningen av riktlinjerna på överträdelser som begåtts före antagandet av riktlinjerna,

ii)      åsidosättande av principen om likabehandling på grund av att klagandena ålagts påföljder på ett annat sätt än de företag som överträdde konkurrensrätten vid samma tidpunkt som lysinkartellen pågick,

iii)      åsidosättande av principen om ne bis in idem vad avser det förhållandet att de påföljder som klagandena ålagts av de amerikanska och kanadensiska myndigheterna inte beaktades och att motiveringen i förstainstansrättens dom är bristfällig i detta avseende,

iv)      felaktig bedömning av bevisningen i fråga om kartellens faktiska påverkan på marknaden,

v)      åsidosättande av proportionalitetsprincipen vad avser det förhållandet att klagandenas omsättning på den relevanta marknaden inte beaktades, att motiveringen i förstainstansrättens dom är bristfällig i det avseendet och att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, efter det att den slagit fast att kommissionen hade åsidosatt riktlinjerna, underlät att beakta omsättningen på den relevanta marknaden,

vi)      åsidosättande av principen om likabehandling i fråga om fastställandet av grundbeloppet för böterna.

61.   Jag skall nu bedöma de enskilda invändningarna i ovannämnd ordning.

1.      Huruvida principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning har åsidosatts

62.   Såsom jag har erinrat om ovan har klagandenabolagen genom den första grunden för överklagandet hävdat att förstainstansrätten felaktigt ansåg att kommissionen i det ifrågasatta beslutet inte hade åsidosatt principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning.

63.   Klagandebolagen har i detta avseende påpekat att kommissionen, såsom framgår av dess beslut från år 1994 avseende cement- och kartongkartellerna, innan riktlinjerna antogs brukade beräkna bötesbeloppet genom att utgå från företagens omsättning på den relevanta marknaden. Med stöd av denna beräkningsmetod motsvarade bötesbeloppet i allmänhet en procentsats på mellan 2,5 procent och 9 procent av den ovannämnda omsättningen. Genom att det i riktlinjerna föreskrivs ett beräkningssystem enligt vilket det däremot helt bortses från omsättningen i de företag som deltar i överträdelsen, innebär riktlinjerna en radikal ändring av den praxis som kommissionen följt fram till år 1998.

64.   Såsom förstainstansrätten slog fast kräver principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning att de påföljder som åläggs ett företag på grund av att konkurrensreglerna har överträtts motsvarar de påföljder som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Härav följer således att kommissionen borde ha beslutat om påföljder för klagandenas överträdelser av konkurrensrätten enligt den beräkningsmetod som var tillämplig vid den tidpunkt då de ifrågavarande överträdelserna begicks.

65.   Dessutom kunde kommissionen inte tillämpa riktlinjerna på överträdelser som begåtts innan riktlinjerna trädde i kraft, eftersom kommissionen enligt en väl etablerad princip inte har befogenhet att efter eget skön avvika från de regler som den själv har föreskrivit. Denna princip gäller inte endast i förhållande till skrivna regler utan även med avseende på väl etablerad praxis, såsom den som kommissionen fastslagit före antagandet av riktlinjerna.

66.   Slutligen har, enligt klagandena, förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den av domstolens rättspraxis, särskilt av domen i målet Musique Diffusion Française,(30) drog slutsatsen att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet har full frihet att höja nivån på böterna för att anpassa den efter vad gemenskapens konkurrenspolitik kräver.

67.   Även om det skulle medges att kommissionen har en befogenhet av denna typ, är, enligt klagandena, denna befogenhet underkastad de begränsningar som följer av gemenskapsrätten. I synnerhet

–      skall bestämmelserna om överträdelser och påföljder tolkas restriktivt och till förmån för det rättssubjekt som överträdelsen tillskrivits,

–      är kommissionen skyldig att vid fastställandet av bötesbeloppet iaktta rättssäkerhetsprincipen, som principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning är ett uttryck för, och enligt vilken företagen skall kunna förutse följderna av sitt agerande, och det är för övrigt endast på detta sätt som böterna kan ha en verkligt avskräckande effekt,

–      skall kommissionens befogenhet att företa skönsmässig bedömning begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas,

–      skall kommissionen handla med iakttagande av icke-diskrimineringsprincipen. Att tillåta kommissionen att retroaktivt tillämpa en bestämd metod för att beräkna böterna innebär att de företag som har överträtt konkurrensreglerna under samma period men som har ålagts påföljder vid olika tidpunkter diskrimineras på ett omotiverat sätt.

68.   Kommissionen har försvarat förstainstansrättens resonemang och bemött klagandenas invändningar, genom att påpeka att

–      det i fråga om fastställande av bötesbeloppet på grund av överträdelse av konkurrensreglerna aldrig, under den period som föregick riktlinjernas utfärdande, fanns någon fast praxis som kommissionen ständigt följde,

–      även om det skulle medges att en sådan praxis fanns har kommissionen, i domen i målet Musique Diffusion Française, om än inom gränserna enligt artikel 15 i förordning nr 17 och med iakttagande av de allmänna principerna i gemenskapsrätten, getts befogenhet att efter eget skön avvika från en väl etablerad praxis i fråga om böter, när detta är nödvändigt för att uppnå målen för gemenskapens konkurrenspolitik,

–      det således inte fanns något som hindrade kommissionen från att, i avsaknad av riktlinjerna, ålägga klagandena de böter som faktiskt påförts,

–      i motsats till vad klagandena har hävdat är denna befogenhet inte oinskränkt. Dels begränsas den genom villkoren i artikel 15.2 i förordning nr 17, dels skall företagen kunna få kännedom om de påföljder som tillämpas vid överträdelse av konkurrensrätten, eftersom dessa uttryckligen föreskrivs i artikel 15,

–      även om det är riktigt att kommissionen skall handla med iakttagande av rättssäkerhetsprincipen, kräver denna princip inte att företagen i förväg och exakt skall kunna beräkna det bötesbelopp som de kan åläggas på grund av överträdelser av gemenskapens antitrustlagstiftning.

69.   Kommissionen har dessutom hävdat att det förhållandet att riktlinjerna även tillämpas på överträdelser som begåtts före riktlinjernas ikraftträdande inte heller utgör ett åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken klagandena vid upprepade tillfällen har åberopat.

70.   I målet Coëme mot Belgien har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna nämligen fastställt att principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning inte åsidosätts om det ådömda straffet hade kunnat utdömas även vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Eftersom kommissionen, med stöd av sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning på området, även under år 1995 kunde ha ålagt klagandena de böter som sedan faktiskt ålades, kan det i förevarande fall inte anses att principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning har åsidosatts.

71.   När jag föreslår domstolen ett svar på klagandenas invändningar kan jag inte underlåta att åberopa mitt förslag till avgörande i de förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen,(31) i vilket jag utförligt har motiverat mitt ställningstagande i dessa frågor. Även i dessa mål hade klagandena nämligen hävdat att riktlinjernas tillämpning på sådana överträdelser av konkurrensrätten som begåtts före riktlinjernas ikraftträdande utgjorde ett åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning.

72.   När jag hänvisar till detta förslag till avgörande för en mer omfattande argumentation skall jag här endast erinra om att jag i det förslaget föreslog domstolen att lämna klagandenas påstående utan avseende. Jag ansåg framför allt att riktlinjerna ligger inom de gränser som fastställts i artikel 15 i förordning nr 17, eftersom beräkningen av böterna fortsätter att göras i förhållande till de två bedömningsgrunder som anges där (överträdelsens allvar och varaktighet) och inom en högsta gräns på 10 procent. Vidare erinrade jag om domstolens fasta rättspraxis av vilken det framgår att kommissionen, när den håller sig inom dessa gränser, kan höja den allmänna nivån på böterna i syfte att göra sin politik på konkurrensområdet mycket mer effektiv.(32) Av denna rättspraxis följer dessutom att, i motsats till vad klagandena har hävdat, de berörda ekonomiska aktörerna vid den tidpunkt då de beivrade överträdelserna begicks faktiskt kunde förutse en skärpning av bötesnivån, eftersom domstolen redan uttryckligen tillerkänt kommissionen möjlighet att göra sådana höjningar.(33)

73.   I det ovannämnda förslaget till avgörande ansåg jag således att det inte förelåg något åsidosättande av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning från kommissionens sida, eftersom kommissionen även om den tillämpat den nya beräkningsmetoden enligt riktlinjerna dock hade iakttagit de gränser som föreskrivs i artikel 15 i förordning nr 17, såsom den tolkats i domstolens rättspraxis.

74.   Eftersom domstolens dom ännu inte har avkunnats i denna fråga ser jag i nuvarande skede inget skäl till att avvika från den uppfattning som uttryckts i samband med de ovannämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl.

75.   Jag anser därför att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

2.      Huruvida principen om likabehandling har åsidosatts

76.   Genom sin andra grund för överklagandet har klagandena hävdat att kommissionen har åsidosatt principen om likabehandling genom att påföljder som ålagts för överträdelser som begåtts under samma tidsperiod för vissa företag beräknats enligt den nya metoden i riktlinjerna, och för andra företag enligt kommissionens tidigare praxis.

77.   I den överklagade domen fastställde förstainstansrätten att principen om likabehandling kräver att företag som har gjort sig skyldiga till överträdelser av samma slag under samma tidsperiod skall bli föremål för samma påföljder, oavsett vid vilken – med nödvändighet slumpartade – tidpunkt beslut om dessa påföljder fattas. Trots detta ansåg förstainstansrätten att det i förevarande fall inte förekommit något åsidosättande av denna princip, och detta än en gång i övertygelsen om att riktlinjerna inte hade ändrat den rättsliga ram som fastställts i artikel 15.2 i förordning nr 17.

78.   Klagandena anser att förstainstansrätten genom denna bedömning har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Ändringen av en fast administrativ praxis utgör nämligen en ändring av den rättsliga ramen, eftersom den innebär att de lagbestämmelser som kommissionen är skyldig att iaktta förändras.

79.   Kommissionen har invänt att klagandenas argumentation har nära samband med den argumentation som redan utvecklats i samband med invändningen om det påstådda åsidosättandet av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning. Härav följer således att argumentationen, av samma skäl som angivits tidigare, är ogrundad.

80.   Kommissionen har hävdat att den även under den period som föregick riktlinjernas antagande hade kunnat tillämpa samma metod för beräkning av böterna som föreskrivs i dessa eller fastställa böter med motsvarande belopp. De påföljder för överträdelse av konkurrensreglerna som företagen var underkastade före år 1998 var med andra ord exakt identiska med dem som föreskrivs i riktlinjerna.

81.   Den omständigheten att de böter som ålagts företagen innan riktlinjerna antogs i praktiken var lägre berodde endast på kommissionens politiska val, vilken, såsom domstolen fastställt i domen i målet Musique Diffusion Française, hade befogenhet att företa skönsmässig bedömning och höja nivån på böterna i syfte att öka effektiviteten i gemenskapens konkurrenspolitik.

82.   Jag vill omedelbart påpeka att även jag, i likhet med kommissionen, anser att den invändning som klagandena framfört genom sin andra grund för överklagandet utgör en upprepning, i en annan rättslig form, av de argument som redan framförts avseende det påstådda åsidosättandet av principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning. Klagandena har nämligen gjort gällande att likabehandlingen åsidosatts enbart på grund av att det sätt på vilket de behandlats i fråga om påföljder inte är identiskt med kommissionens behandling av andra karteller som ingåtts vid samma tidpunkt som lysinkartellen, men som är föremål för beslut som meddelats innan riktlinjerna utfärdades.

83.   Än en gång utgår klagandena således från antagandet att riktlinjerna inte kan tillämpas på överträdelser av konkurrensrätten som begåtts vid en tidpunkt före antagandet av riktlinjerna, eftersom de avviker från det påföljdssystem som gällde vid den tidpunkt då dessa överträdelser begicks.

84.   Ett sådant antagande saknar dock, såsom framgått ovan, grund. I detta avseende hänvisar jag endast till vad som anförts i de ovanstående punkterna 70 och 71, i vilka jag erinrade om att kommissionen i förevarande fall inte har åsidosatt principen om förbudet mot retroaktiv bestraffning eftersom a) det låg inom kommissionens befogenhet att efter eget skön höja den allmänna bötesnivån på villkor att den följde de bestämmelser om böter på grund av överträdelse av konkurrensrätten som gällde när de omtvistade överträdelserna begicks och b) beräkningsmetoden i riktlinjerna är helt förenlig med den rättsliga ramen i artikel 15 i förordning nr 17.

85.   Jag anser därför att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den andra grunden.

3.      Huruvida principen om ne bis in idem har åsidosatts och huruvida motiveringen i förstainstansrättens dom är bristfällig i detta avseende

86.   Genom sin tredje grund för överklagandet har klagandena kritiserat förstainstansrättens dom för att det i denna inte har fastställts att kommissionen har åsidosatt principen om ne bis in idem genom att vägra att från de böter som fastställts i det ifrågasatta beslutet dra av det bötesbelopp som redan ålagts ADM Company i Förenta staterna och i Kanada.

87.   Genom sin fjärde grund har klagandena vidare tillagt att förstainstansrätten inte på ett tillfredsställande sätt bemötte deras argument att kommissionen även hade åsidosatt denna princip på grund av att den beaktade ADM Companys globala omsättning, det vill säga en omsättning som redan delvis beaktades vid beräkningen av de påföljder som ålagts av de amerikanska och kanadensiska myndigheterna.

88.   a) Klagandena har, med utgångspunkt från grunden avseende ett påstått åsidosättande av principen om ne bis in idem, av domstolens domar i målen Walt Wilhelm och Boehringer dragit slutsatsen att kommissionen är skyldig att beakta en påföljd som ålagts av myndigheterna i ett tredje land på grund av samma rättsstridiga beteende. Denna skyldighet är en allmän rättsprincip som är tillämplig på alla situationer då det är fråga om dubbla påföljder, även om dessa är en följd av utövandet av olika befogenheter att utdöma straff i internationell rätt. Förstainstansrätten har således tolkat ovannämnd rättspraxis alltför restriktivt när den har fastställt att ”det för närvarande ... inte finns något i folkrätten”(34) som förbjuder dubbla påföljder, på samma sätt som när den har begränsat räckvidden av de principer som anges i dessa domar till påföljder som ålagts inom Europeiska unionen.

89.   Enligt klagandena har förstainstansrätten dessutom missuppfattat bevisningen, åsidosatt motiveringsskyldigheten och skadat klagandenas rätt till försvar när den fastställde att de omständigheter som dels kommissionen, dels de amerikanska och kanadensiska myndigheterna hade åberopat mot ADM inte var identiska, trots att det både av kommissionens beslut och klagandenas bevisning klart framgick att de var identiska.

90.   Enligt kommissionen har förstainstansrätten tvärtom, mot bakgrund av domstolens rättspraxis, korrekt fastställt räckvidden av principen om ne bis in idem. Skälet härtill är enligt kommissionen att tillämpningen av denna princip i internationell rätt endast kan följa av särskilda konventionsregler. Såsom förstainstansrätten påpekade finns det i nuvarande skede dock ingen konventionstext som tvingar kommissionen att avräkna eller beakta påföljder som ålagts i utlandet.

91.   Enligt kommissionen var det med rätta som förstainstansrätten vidare inte ansåg att de omständigheter som kommissionen och de amerikanska och kanadensiska myndigheterna hade åberopat mot klagandena var identiska. Det skall nämligen, såsom domstolen har fastställt i domen i målet Boehringer, göras åtskillnad mellan å ena sidan de avtal som ingåtts på det internationella planet och som är bakgrunden till en kartell (omständigheterna) och som eventuellt kan vara desamma, och å andra sidan deras syfte och tillämpningsområde. De böter som kommissionen fastställde i förevarande fall avser endast det förhållandet att en kartell genomförts inom EES-området, det vill säga andra omständigheter än dem som åberopats av de ifrågavarande myndigheterna i tredje land.

92.   Jag vill omedelbart påpeka att jag inte instämmer i klagandenas argumentation.

93.   Framför allt kan det, såsom förstainstansrätten fastställde i den överklagade domen, i nuvarande skede inom den internationella rätten, även enligt min mening, inte anses att en princip har fastställts som hindrar olika staters myndigheter eller domstolar att lagföra eller bestraffa en person för samma överträdelser för vilka denna har dömts i en annan stat. Att utöva befogenheten att utdöma straff anses av staterna fortfarande vara ett av de mest relevanta uttrycken för deras suveränitet, och dessa är följaktligen ovilliga att avstå från att utöva denna befogenhet i samband med rättsstridiga beteenden som har något samband med den egna rättsordningen, även om dessa beteenden redan varit föremål för åtgärder av myndigheterna i andra stater.

94.   I de multilaterala instrument, i vilka principen om ne bis in idem fastställs, begränsas dessutom i allmänhet tillämpligheten av denna princip till att enbart avse rättsliga avgöranden i en och samma stat.

95.   Jag erinrar i detta avseende framför allt om den välbekanta artikel 14.7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av år 1966, i vilken det fastställs att ”ingen må rannsakas eller straffas på nytt för ett brott, för vilket han redan blivit slutligt fälld till ansvar eller frikänd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i varje land”. Förenta nationernas kommitté för de mänskliga rättigheterna angav, när den skulle uttala sig om räckvidden av denna regel, att den ”prohibits double jeopardy only with regard to an offence adjudicated in a given State”.(35)

96.   I detta avseende är ordalydelsen av artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ännu tydligare. I denna artikel fastställs att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”.(36)

97.   Det som påpekats ovan bekräftas dessutom klart i internationell rättspraxis. I synnerhet har Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien utan att tveka fastställt att ”the principle of non bis in idem appears in some form as part of the internal legal code of many nations. Whether characterised as non bis in idem, double jeopardy or autrefois acquit, autrefois convict, this principle normally protects a person from being tried twice or punished twice for the same acts. This principle has gained a certain international status since it is articulated in Article 14(7) of the International Covenant on Civil and Political Rights as standard of a fair trial, but it is generally applied so as to cover only a double prosecution within the same State. The principle is binding upon this International Tribunal to the extent that it appears in Statute, and in the form it appears there.”(37)

98.   Också vissa nationella författningsdomstolar har uttryckligen instämt i detta resonemang.(38) Genom dom av den 31 mars 1987 har exempelvis Bundesverfassungsgericht i Tyskland inte ansett att den ifrågavarande principen ”kan betraktas på samma sätt som en allmänt erkänd internationell rättsprincip”.(39) På samma sätt har Corte costituzionale i Italien i två domar ansett att enbart den omständigheten att denna princip är gemensam för nästan samtliga nationella rättsordningar inte är ett tillräckligt skäl för att anse att den utgör en allmän folkrättslig princip som även är tillämplig på utländska domar.(40)

99.   Jag erinrar slutligen om att också i ett integrerat sammanhang, såsom i samband med gemenskapsrätten, har principen om ne bis in idem gjort sig gällande endast tack vare att den föreskrivs i särskilda konventionsregler, såsom i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (artikel 54),(41) konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (artikel 7) och konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (artikel 10).

100. Även om det antas att antagandet som ligger till grund för klagandenas resonemang är välgrundat, och att det följaktligen finns en allmän rättsprincip, enligt vilken ett och samma rättssubjekt – även i avsaknad av särskilda konventionsregler – inte kan åläggas påföljder flera gånger i olika stater för ett och samma rättsstridiga beteende, underkastas dock tillämpningen av denna princip, vilket domstolen nyligen påpekat, ”ett tredubbelt krav på identitet mellan de faktiska omständigheterna, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas”.(42) Det är med andra ord endast under sådana omständigheter som man kan tala om en situation med dubbla påföljder som är av betydelse för tillämpningen av ifrågavarande princip. Även om det således skulle godtas att det finns en sådan princip måste det fastställas huruvida de ovannämnda villkoren är uppfyllda i förevarande fall.

101. Enligt min mening är det uppenbart att åtminstone ett av de ovannämnda villkoren inte är uppfyllt i förevarande fall, nämligen att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Såsom förstainstansrätten nämligen med rätta har påpekat ”[tjänar] de förfaranden som aktualiserats och de påföljder som ålagts av kommissionen respektive de amerikanska och kanadensiska myndigheterna ... olikaändamål. I det första fallet är ändamålet att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids inom ... Europeiska unionen eller EES-området, medan ändamålet i det andra fallet är att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den amerikanska eller kanadensiska marknaden.”(43) Dessa förfaranden syftar således inte till att ”skydda samma rättsliga intresse”.(44)

102. I detta avseende är det tillräckligt att erinra om att förutsättningen för att gemenskapsrättens kartellbestämmelser skall tillämpas, och således för kommissionens åtgärder, är att det finns ett avtal, ett beslut eller ett samordnat förfarande som ”kan påverka handeln mellan medlemsstater” samt ”hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden” (artikel 81.1 EG). Om inte den ena eller den andra av dessa förutsättningar är för handen föreligger det inte någon överträdelse av artikel 81.1 EG.

103. Härav följer att när kommissionen vidtar sanktionsåtgärder mot ett rättsstridigt beteende som, såsom i förevarande fall, kan ha sitt ursprung i en enda ”internationell strategi”, avser den att skydda ett specifikt ”rättsligt intresse”, nämligen den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, och som således skiljer sig från det som skyddas av myndigheterna i tredje land. Det skyddade rättsliga intressets specifika karaktär återspeglas inte bara i de principer och regler som kännetecknar gemenskapens konkurrensrätt, utan även i kommissionens bedömningar. Det är bedömningar som i huvudsak består i att det i varje enskilt fall fastställs vilka effekter som de förmodade konkurrensbegränsande beteendena får på den specifika ekonomiska struktur som den gemensamma marknaden utgör, och som således avsevärt kan skilja sig från de bedömningar som eventuellt görs av utländska myndigheter.

104. Jag tillägger att kravet på att det skyddade rättsliga intresset skall vara identiskt (ett krav som i klagandenas ståndpunkt för övrigt helt lämnats utan avseende) är enligt min mening en väsentlig aspekt av den aktuella frågan, eftersom den har nära samband med det grundläggande syftet för alla påföljdssystem, nämligen att fastställa vilka intressen och värden som i rättsordningen anses vara värda att skyddas. Av ovan angivna skäl anser jag dock att frågan huruvida dessa intressen och värden är identiska i förevarande fall skall besvaras nekande.

105. Vidare kan enligt min mening någon annan slutsats inte dras av klagandenas hänvisning till den princip som domstolen fastställt i domen i målet Walt Wilhelm, enligt vilken kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet skall beakta de påföljder som redan ålagts företaget på grund av överträdelser av konkurrensrätten i en medlemsstat. Enligt klagandena finns det skäl att här utsträcka denna rättviseprincip eller allmänna rättsgrundsats till att även omfatta påföljdsbeslut som fattats av myndigheter i tredje land.

106. Såsom förstainstansrätten med rätta preciserade(45) har domstolen dock fastställt den ovannämnda principen mot bakgrund av den särskilda situation som gäller inom gemenskapen och som följer av dels det nära sambandet mellan nationella marknader och den gemensamma marknaden, dels systemet för kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna i fråga om karteller. I synnerhet betraktas kartellerna i gemenskapsrätten och i den nationella konkurrensrätten från olika utgångspunkter, även om dessa är kompletterande: ”[m]edan konkurrensbegränsande samverkan i artikel [81] bedöms utifrån de hinder i handeln mellan medlemsstaterna som kan uppstå som en följd av sådan samverkan betraktas den i nationell lagstiftning endast inom ramen för de särskilda överväganden som denna lagstiftning grundar sig på”.(46) Det är således i detta specifika sammanhang, i vilket samma ”[överträdelser] som ... har skett inom gemenskapens territorium”(47) kan ge upphov till parallella förfaranden vid de nationella myndigheterna och gemenskapens myndigheter, som domstolen har fastställt att om ”möjligheten att föra talan genom två förfaranden samtidigt skulle leda till en kumulering av påföljder följer av ett allmänt rättvisekrav ... att man skall beakta alla tidigare påföljdsbeslut vid bestämmandet av en eventuell påföljd”.(48)

107. Det skall i detta avseende påpekas att sedan domstolen avkunnade domen i målet Walt Wilhelm (mer än trettio år sedan) har de aspekter som avser sambandet mellan och integrationen av de gemenskapsrättsliga och nationella systemen för skydd för konkurrensen som legat till grund för denna dom avsevärt stärkts, särskilt genom den decentralisering av tillämpningen av gemenskapens antitrustlagstiftning som införts genom den nyligen antagna förordningen nr 1/2003.(49) På detta sätt har ett mycket originellt system skapats, inom ramen för vilket kommissionen och medlemsstaternas myndigheter, inom ramen för deras respektive befogenheter, ”gemensamt” skyddar den fria konkurrensen inom gemenskapen.(50)

108. Helt annorlunda är däremot den situationen – såsom den här aktuella – där påföljder ålagts av myndigheter som ingriper på helt olika områden. Detta förklarar enligt min mening varför kommissionens skyldighet att beakta påföljder som redan ålagts uttryckligen har fastslagits av domstolen enbart i samband med beslut av medlemsstaternas myndigheter.(51)

109. Jag anser därför att förstainstansrätten i punkt 100 i den överklagade domen med rätta fastställde att det förevarande målet inte kan jämföras med situationer i vilka kommissionen enligt gemenskapens rättspraxis är underkastad den ovannämnda skyldigheten.

110. Man kan dock fråga sig om inte kommissionen, utöver det mycket särskilda förhållandet mellan gemenskapens konkurrensrätt och medlemsstaternas lagstiftningar, även under andra omständigheter, av rättviseskäl, skall beakta sådana påföljdsbeslut som fattats av utländska myndigheter. Jag tänker framför allt på den snarast speciella, men inte helt otroliga, situationen med en produktmarknad som är helt integrerad över hela världen, och som därför kännetecknas av fullständigt homogena konkurrensvillkor på det internationella planet. I ett sådant fall kan en situation med dubbla påföljder nämligen bedömas vara orimlig, eftersom alla de böter som ålagts av olika myndigheter i själva verket syftar till att beivra den skada som orsakats en enda, global, konkurrensstruktur.

111. Jag måste dock påpeka att även om man vore positivt inställd till ett liknande resonemang tror jag inte det innebär att mitt tidigare svar ändras, eftersom de hypotetiska villkoren inte är uppfyllda i förevarande fall. I förevarande fall har kommissionen – och förstainstansrätten har inte ifrågasatt bedömningen – a) uttryckligen hänvisat till ”lysinmarknaden inom EES” och b) ålagt påföljder för klagandenas medverkan i avtal om priserna och om de försäljningsvolymer som specifikt och uttryckligen avsåg denna marknad, även om dessa avtal ingick i en rad avtal och samordnade förfaranden som ingåtts på det globala planet.(52)

112. b) Genom sin fjärde grund för överklagandet har klagandena, såsom har nämnts, hävdat att förstainstansrätten inte har iakttagit sin motiveringsskyldighet enligt artikel 36 i domstolens stadga. Förstainstansrätten har nämligen underlåtit att besvara klagandenas argument, enligt vilket kommissionen även åsidosatte principen om förbudet mot dubbla påföljder genom att beakta ADN Companys globala omsättning, det vill säga en omsättning som omfattar omsättningen i Förenta staterna, trots att de amerikanska och kanadensiska myndigheterna redan hade beaktat denna i beräkningen av respektive böter.

113. Jag anser inledningsvis det vara lämpligt att erinra om att motiveringen i en dom, enligt fast rättspraxis, skall vara tillräckligt klar och fullständig för att ge de berörda möjlighet att kontrollera dess innehåll och att, i förekommande fall, bedöma om det är lämpligt att ifrågasätta lagenligheten av domen, och för att ge domstolen möjlighet att utöva sin prövningsrätt.(53) Domstolen har dock även preciserat att ”[m]otiveringsskyldigheten ... inte [innebär] någon skyldighet för förstainstansrätten att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan alltså vara underförstådd på villkor att den ger de berörda personerna möjlighet att få kännedom om skälen till att de ifrågavarande åtgärderna har vidtagits, och att den behöriga domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.”(54)

114. Sedan detta klarlagts skall det påpekas att den aktuella frågan var beroende av förstainstansrättens avgörande av den mer omfattande frågan huruvida det förelåg en princip om förbud mot dubbla påföljder och huruvida den kunde tillämpas. Det är nämligen uppenbart att om det inte ansågs att denna princip kunde tillämpas i förevarande fall hade kommissionen inte kunnat åsidosätta den genom att beakta ADN Companys globala omsättning.

115. Förstainstansrätten ansåg efter en ingående bedömning av parternas argument, i punkterna 85–104 i den överklagade domen, att principen om ne bis in idem inte skulle tillämpas. Efter detta konstaterande drog förstainstansrätten logiskt slutsatsen att denna princip inte heller hade åsidosatts i samband med att kommissionen beaktade en omsättning som redan delvis hade beaktats vid beräkningen av de påföljder som fastställts av myndigheter i tredje land.(55)

116. Härav följer enligt min mening att det av domen tydligt och fullständigt, i enlighet med kraven i ovannämnd rättspraxis, framgår vilket resonemang som har föranlett förstainstansrätten att inte heller godta klagandenas argument avseende beaktandet av ADM Companys globala omsättning.

117. Av detta drar jag således slutsatsen att förstainstansrätten i förevarande fall inte har åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

118. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag därför att domstolen inte skall bifalla överklagandet på den tredje och den fjärde grunden.

4.      Huruvida bevisningen vad avser kartellens faktiska påverkan på marknaden har missuppfattats

119. Genom sin femte grund har klagandena hävdat att förstainstansrätten missuppfattade bevisningen avseende kartellens faktiska påverkan på lysinmarknaden inom EES. I synnerhet har kommissionen inte, såsom däremot krävs enligt gemenskapens rättspraxis, bevisat att de priser som medlemmarna i kartellen tillämpade var högre än de priser som skulle ha tillämpats om konkurrensrätten inte överträtts. Förstainstansrätten drog således felaktigt slutsatsen att kommissionen skulle anses ”ha visat att kartellen medfört negativa verkningar på marknaden”.(56)

120. Innan grunden bedöms skall det i korthet erinras om att enligt artikel 225 EG och artikel 51 i domstolens stadga kan förstainstansrättens domar överklagas ”endast i rättsfrågor”. Härav följer att bedömningen av de faktiska omständigheterna, utom då det är fråga om att den vid förstainstansrätten åberopade bevisningen har missuppfattats, inte utgör en sådan rättsfråga som är underställd domstolens prövning.(57)

121. I rättspraxis har det, beträffande frågan om förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen, vidare preciserats att ”[a]rtikel 225 EG och artikel 51 första stycket i EG‑stadgan för domstolen och artikel 112.1 första stycket c i domstolens rättegångsregler ... i synnerhet [innebär] att en klagande som gör gällande att förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen har en skyldighet att ange exakt vilka omständigheter som förstainstansrätten har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos förstainstansrätten”.(58)

122. I synnerhet en talan som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att bevisningen eventuellt har missuppfattats och som endast upprepar eller ordagrant återger de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, däri inbegripet de grunder och argument som avser omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen har underkänt, uppfyller inte kraven som följer av de ovannämnda bestämmelserna. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den talan som väcktes vid förstainstansrätten, vilket faller utanför domstolens behörighet.(59)

123. Sedan detta preciserats skall det framför allt konstateras att klagandena i sitt överklagande, till skillnad från vad som krävs enligt ovannämnd rättspraxis, inte har förklarat varför förstainstansrätten har missuppfattat den bevisning som framlagts vid den, utan i huvudsak endast har påstått att kommissionen inte har visat att den prisnivå som till följd av kartellens ingående konstaterats på lysinmarknaden var högre än den prisnivå som skulle ha förelegat om inte kartellen funnits. Enligt klagandena borde förstainstansrätten vid denna brist på bevisning ha godtagit klagandenas argument, särskilt argumenten i de två ekonomiska undersökningar som under det administrativa förfarandet ingavs till kommissionen, och som visade att kartellen inte hade konkurrensbegränsande effekter.

124. Den kritik som klagandena framfört mot förstainstansrättens resonemang är enligt min mening ogrundad. Av beslutet och av den överklagade domen framgår nämligen att kommissionen lämnade en rad bevis på den prisökning som framkallats av kartellen och att dessa bevis på ett uttömmande sätt prövades av förstainstansrätten, vilken dessutom påpekade att vissa av dessa omständigheter inte heller hade bestridits av klagandena.(60) Jag påpekar dessutom att förstainstansrätten dessutom bedömde de motargument som klagandena framförde innan den drog slutsatsen att dessa inte vederlade kommissionens bevisning.(61)

125. Härav följer att klagandenas grund inte innehåller någon uppgift som kan visa att förstainstansrätten har missuppfattat vissa bevis. Framför allt syftar dock denna grund för överklagandet, genom upprepningen av argument som förstainstansrätten redan underkänt, i själva verket till att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av kartellens konkurrensbegränsande påverkan, och således till att ifrågasätta en bedömning av de faktiska omständigheterna som, vilket jag har erinrat om ovan, inte kan ifrågasättas inom ramen för förevarande överklagande.

126. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag således att domstolen skall slå fast att överklagandet inte kan prövas på denna grund.

5.      Huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts

127. Genom de sjätte, sjunde och åttonde grunderna för överklagandet har klagandena väckt olika frågor avseende ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen. För att förenkla redogörelsen anser jag att det är ändamålsenligt att först pröva den invändning som framförts genom den åttonde grunden för överklagandet.

128. a) Genom denna grund har klagandena hävdat att förstainstansrätten åsidosatte proportionalitetsprincipen när den ansåg att de böter klagandena ålagts inte var oproportionerliga i förhållande till deras omsättning på den relevanta marknaden, det vill säga på lysinmarknaden inom EES.

129. Av förstainstansrättens och domstolens rättspraxis, särskilt av domarna i målen KNP(62) och Parker Pen(63), framgår det enligt klagandenas mening att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet är skyldig att beakta företagens omsättning på den relevanta marknaden.

130. Härav följer att i det fall då kommissionen inte har beaktat denna omsättning är böterna med nödvändighet oproportionerliga. Detta framgår för övrigt just i förevarande fall, i vilket de böter som ADM Company och ADM Ingredients ålagts visar sig motsvara 115 procent av dessa företags omsättning på den relevanta marknaden.

131. Kommissionen har svarat att den för att fastställa bötesbeloppet vare sig enligt riktlinjerna eller gemenskapens rättspraxis är skyldig att beakta företagens omsättning på den relevanta marknaden. Denna omsättning är tvärtom endast en av de omständigheter som kommissionen kan beakta i detta syfte.

132. Att kräva att böterna skall stå i proportion till omsättningen på den relevanta marknaden får, enligt kommissionen, inte till resultat att böterna faktiskt står i proportion till överträdelsens varaktighet och allvar, såsom krävs i artikel 15.2 i förordning nr 17. Kommissionen skall i stället beakta en hel rad omständigheter som leder till att den kan fastställa bötesbeloppet på ett tillräckligt avskräckande sätt. I förevarande fall har dessa omständigheter beaktats.

133. Slutligen har kommissionen hävdat att den rättspraxis som klagandena har åberopat till stöd för sitt påstående inte är relevant.

134. Även om det beträffande målet KNP medges att domstolen i denna dom har fastställt att böterna skall stå i proportion till omsättningen på den relevanta marknaden, preciserades det dock att detta uttalande, såsom förstainstansrätten med rätta har slagit fast, har nära samband med de särskilda omständigheterna i det fallet och inte utgör en allmän princip som är bindande för kommissionen.

135. Beträffande domen i målet Parker Pen har kommissionen påpekat att förstainstansrätten i det fallet på intet vis ålade den att beakta företagens omsättning på den relevanta marknaden. Förstainstansrätten varnade endast kommissionen för att lägga oproportionerlig vikt vid den globala omsättningen när omsättningen på den relevanta marknaden utgör en obetydlig del av den globala omsättningen. Trots detta bekräftade förstainstansrätten i vart fall att omsättningen på den relevanta marknaden endast är en av de olika omständigheter som kommissionen kan beakta vid fastställandet av böterna.

136. För övrigt är målet Parker Pen helt olikt målet i förevarande fall. Eftersom det var fråga om ett vertikalt avtal var det nämligen logiskt att distributörens, Parker Pen, omsättning på den produktmarknad som var föremål för kartellen skulle beaktas. Denna rättspraxis kan enligt kommissionen inte överföras på förevarande fall, vilket avser ett avtal av horisontell typ.

137. Jag anser det lämpligt att inledningsvis precisera att bedömningen av huruvida böter står i proportion till överträdelsens allvar och varaktighet ingår i förstainstansrättens behörighet att göra en prövning i sak enligt artikel 17 i förordning nr 17. Det är således endast förstainstansrätten som är behörig att kontrollera på vilket sätt kommissionen från fall till fall har bedömt de rättsstridiga beteendenas allvar och varaktighet.(64)

138. Inom ramen för ett överklagande kan domstolens prövning därför endast avse att kontrollera huruvida förstainstansrätten på ett juridiskt korrekt sätt har beaktat samtliga faktorer som är väsentliga för bedömningen av överträdelsen och huruvida den har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den har prövat klagandenas frågor.(65)

139. I synnerhet skall det, vad gäller bötesbeloppens påstått oproportionerliga storlek, påpekas att det inte ankommer på domstolen att göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att de har åsidosatt gemenskapsrätten.(66)

140. Härav följer att domstolens bedömning även i förevarande fall skall begränsas till frågan huruvida förstainstansrätten iakttog proportionalitetsprincipen när den slog fast de kriterier som kommissionen använt för att fastställa böterna och kontrollerade tillämpningen av dessa, och till och med korrigerade denna tillämpning.(67)

141. Med de angivna begränsningarna av domstolens prövningsrätt i minnet övergår jag nu till att undersöka klagandenas invändning.

142. Jag måste i detta avseende medge att förstainstansrättens bedömning i den överklagade domen på denna särskilda punkt inte är särskilt tydlig. När förstainstansrätten prövade huruvida kommissionen i det ifrågasatta beslutet hade iakttagit proportionalitetsprincipen

–      erinrade den om att överträdelsernas allvar enligt riktlinjerna avgörs med hänsyn till ett flertal faktorer (punkt 183),

–      påpekade den att det i riktlinjerna inte föreskrivs att bötesbeloppet skall fastställas på grundval av företagens totala omsättning eller deras omsättning på den relevanta marknaden, och att riktlinjerna inte utgör något hinder för att dessa faktorer tas i beaktande vid fastställandet av bötesbeloppet (punkt 187),

–      ansåg den det klarlagt att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet inte hade beaktat företagens omsättning på lysinmarknaden inom EES utan deras totala globala omsättning och den globala omsättningen på lysinmarknaden (punkterna 191 och 192),

–      påpekade den att kommissionen inte uttryckligen hade uppgett att den beaktade den särskilda vikten och således den faktiska påverkan på konkurrensen av varje företags förfarande i samband med överträdelsen (punkt 194),

–      noterade den att det av domstolens rättspraxis följer att ”den del av företagets omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen kan ge en god anvisning om en överträdelses omfattning på den berörda marknaden”(68) (punkt 196),

–      drog den slutsatsen att kommissionen genom att inte beakta omsättningen på den relevanta marknaden hade åsidosatt riktlinjerna, eftersom det enligt dessa krävs att de berörda företagens ”ekonomiska kapacitet” och ”särskilda vikt” beaktas (punkt 197).

143. Trots detta ansåg förstainstansrätten, som samtidigt ersatte kommissionens bedömning med sin egen, att kommissionen i varje fall inte hade åsidosatt proportionalitetsprincipen, eftersom a) det av rättspraxis inte kunde dras någon slutsats om att det förelåg en princip enligt vilken kommissionen var skyldig att beakta företagens omsättning på den relevanta marknaden, b) den omsättning som avsåg lysinförsäljningen inom EES utgjorde en relativt stor andel av klagandenas omsättning på den globala marknaden för lysin och c) grundbeloppet för böterna inte hade fastställts enbart på grundval av en beräkning grundad på den totala omsättningen, utan också i förhållande till andra relevanta omständigheter (punkterna 200–205).

144. Förstainstansrättens motivering förefaller således vara motsägelsefull. I ett första skede tycks förstainstansrätten ha ansett att kommissionen borde ha beräknat bötesbeloppet med beaktande av företagens omsättning på den relevanta marknaden. Därefter har den dock utan att tveka fastställt att det av domstolens rättspraxis inte kunde utläsas att det förelåg en sådan skyldighet och att böterna således hade beräknats på ett korrekt sätt.

145. Mot bakgrund av den osäkerhet som förstainstansrättens resonemang ger vid handen anser jag således det vara lämpligt att bedöma huruvida denna osäkerhet har lett till en sådan felaktig bedömning som kan påverka giltigheten av förstainstansrättens slutsats.

146. Jag börjar denna undersökning med att, såsom jag redan har gjort i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Dansk Rørindustri m.fl.,(69) erinra om att enligt fast rättspraxis förfogar kommissionen över en särskilt omfattande befogenhet att företa skönsmässig bedömning när det gäller att välja vilka omständigheter som skall beaktas för att fastställa bötesbeloppet. Såsom domstolen har påpekat skall ”[b]edömningen av hur allvarliga överträdelserna är ... göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande”.(70) Exempelvis kan storleken och den ekonomiska styrkan hos de företag som begått överträdelsen, den roll som vart och ett av dessa företag haft i överträdelsen, och det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket överträdelsen placeras även ingå bland dessa många faktorer för bedömningen av överträdelsen.(71)

147. I synnerhet har domstolen vad avser beaktandet av företagets omsättning, i domen i målet Musique Diffusion Française, preciserat att ”det vid fastställandet av böterna är tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning ... som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen ... [utan att ] varken den ena eller den andra av dessa siffror... får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier”.(72)

148. Av dessa uttalanden framgår att även om den globala omsättningen och omsättningen på den relevanta marknaden utgör ändamålsenliga och relevanta uppgifter om företagets ekonomiska styrka, utgör de endast två av de olika faktorer som kommissionen kan beakta vid sin bedömning av överträdelsens allvar. Kommissionen är därför inte skyldig att beakta företagens omsättning på den relevanta marknaden.

149. Det som fastställts ovan motsägs enligt min mening inte av domstolens uttalanden i domen i målet KNP, som klagandena i sitt överklagande vid upprepade tillfällen har hänvisat till. Jag erinrar i detta avseende om att klaganden i det målet hävdade att kommissionen vid fastställandet av böterna felaktigt hade beaktat försäljningen inom hela den ifrågavarande koncernen, det vill säga en del av omsättningen på den relevanta marknaden. Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som domstolens uttalande, i punkterna 61 och 62 i denna dom, är motiverat. Enligt detta har beaktandet av omsättningen på den relevanta marknaden, däri inbegripet omsättningen från den interna försäljningen inom en koncern, betydelse för att säkerställa att böterna är proportionerliga och därmed särskilt hindra att vertikalt integrerade företag omotiverat gynnas.

150. Till skillnad från vad förstainstansrätten tycks ha fastställt framgår en sådan skyldighet inte heller av riktlinjerna.

151. Enligt riktlinjerna anmodas kommissionen i detta avseende endast att ”beakta de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada” (punkt A, fjärde stycket) och att beakta att ”[o]m en överträdelse begås av flera företag (t.ex. en kartell) kan det vara nödvändigt att i vissa fall variera de belopp som fastställs inom var och en av de ovan angivna kategorierna för att ta hänsyn till den särskilda vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags förfarande i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storleken på de företag som begått en överträdelse av samma slag” (punkt A, sjätte stycket).

152. Med andra ord skall kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet se till så att böterna står i proportion till den specifika vikten och till den faktiska påverkan på marknaden som förorsakats av beteendet hos ett enskilt företag som medverkar i kartellen. Dock är kommissionen härvid inte skyldig att beakta detta företags omsättning på den relevanta marknaden, vilken för övrigt inte uttryckligen omnämns i riktlinjerna. Såsom tidigare sagts utgör denna omsättning endast en av de olika faktorer som kommissionen kan beakta. I förevarande fall har kommissionen, såsom förstainstansrätten med rätta har påpekat, nämligen avvägt bötesbeloppet i förhållande till de berörda företagens storlek och tillgångar med beaktande av andra sådana relevanta omständigheter som deras totala omsättning och deras globala omsättning på lysinområdet. På grundval av dessa kriterier har kommissionen därefter delat in deltagarna i kartellen i två kategorier ”[f]ör att ta hänsyn till de berörda företagens faktiska möjlighet att allvarligt skada lysinmarknaden inom EES och behovet att garantera att bötesbeloppet har en tillräckligt avskräckande effekt”(73) och för varje kategori föreskrivit olika grundbelopp för böterna.

153. Det får dessutom inte glömmas att det i många fall är just den globala (totala eller sektoriella) omsättningen som utgör det viktigaste indiciet på företagets ekonomiska styrka och som gör det lättare att ålägga företaget böter som i högre grad står i proportion till denna styrka. Detta framgår enligt min mening i fråga om multinationella företag som är verksamma på det globala planet, och som kan ha en mycket hög global omsättning och en mycket lägre omsättning på den berörda marknaden.

154. Slutligen måste det även noteras att det inte heller i artikel 15 i förordning nr 17 föreskrivs att det skall göras någon bedömning av omsättningen på den relevanta marknaden. I denna artikel hänvisas det uteslutande till företagens globala omsättning under det föregående räkenskapsåret.

155. Ovanstående visar att förstainstansrätten felaktigt – om dess motivering skall förstås på detta sätt – ansåg att kommissionen hade åsidosatt riktlinjerna genom att inte beakta de berörda företagens omsättning på den relevanta marknaden.

156. Det skall dock undersökas huruvida förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning är sådan att den kan påverka giltigheten av dess slutsats, enligt vilken bötesbeloppet i vart fall skulle anses vara proportionerligt på grundval av de andra faktorerna som kommissionen hade beaktat. Enligt fast rättspraxis gäller som bekant att ”om en dom från förstainstansrätten innehåller domskäl som strider mot gemenskapsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, skall överklagandet ogillas”.(74)

157. Såsom jag har påpekat ovan har vid beräkningen av de böter som ålagts av kommissionen, och som fastställts av förstainstansrätten, skillnaden i storlek och tillgångar hos kartellens deltagare vederbörligen beaktats. Härav skall slutsatsen således dras att även om det anses att domen innebär felaktig rättstillämpning på denna punkt, är domslutet trots allt välgrundat.

158. Jag anser därför att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den åttonde grunden.

159. b) Genom sin sjätte grund för överklagandet har klagandena hävdat att förstainstansrätten, efter det att den slagit fast att kommissionen hade åsidosatt riktlinjerna, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta klagandenas omsättning på den relevanta marknaden och följaktligen inte fastställa ett korrekt bötesbelopp.

160. I detta avseende är det, med förbehåll för vad som ovan anförts om att kommissionen inte har åsidosatt riktlinjerna, enligt min mening inte svårt att svara att förstainstansrätten vid sin bedömning av förfarandet för att fastställa bötesbeloppet även kan göra en prövning i sak. Förstainstansrätten har på detta sätt möjlighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen när den funnit att denna har åsidosatt rättsregler eller rättsprinciper.

161. Detta är just vad som har skett i förevarande fall. Efter det att förstainstansrätten slagit fast att kommissionen hade tillämpat riktlinjerna felaktigt gjorde den en egen bedömning och fastställde att de böter som ålagts i vart fall inte var oproportionerliga.

162. Härav följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den sjätte grunden.

163. c) Genom sin sjunde grund för överklagandet har klagandena slutligen hävdat att förstainstansrätten åsidosatte skyldigheten att motivera sina beslut när den ansåg att de böter som ålagts dem var proportionerliga, trots att kommissionen hade tillämpat riktlinjerna felaktigt.

164. Kommissionen har självklart en annan uppfattning.

165. I detta avseende erinrar jag om att enligt domstolens rättspraxis, och såsom jag tidigare har påpekat (punkt 109 ovan), kan motiveringen av en dom vara kortfattad, på villkor att den ger de berörda personerna möjlighet att få kännedom om skälen till att åtgärden har vidtagits, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(75)

166. Sedan detta nämnts finner jag att, även om det inte är uteslutet att förstainstansrätten inte uttryckligen besvarade det ena eller det andra specifika argumentet, motiveringsskyldigheten har uppfyllts i den överklagade domen. Efter att ha fastställt att kommissionen hade åsidosatt bestämmelserna i riktlinjerna kontrollerade förstainstansrätten nämligen huruvida denna brist hade inverkat menligt på principen att böterna skall vara proportionerliga. I detta avseende ansåg förstainstansrätten att kommissionen likväl hade iakttagit denna princip och angav tydligt skälen till varför denna slutsats kunde dras.

167. Framför allt erinrade förstainstansrätten om att det i artikel 15 i förordning nr 17 föreskrivs att det slutliga bötesbeloppet inte får överstiga 10 procent av företagets totala omsättning just för att möjliggöra att böterna står i proportion till företagets ekonomiska styrka. Härav följer att när bötesbeloppet, såsom i förevarande fall, inte överstiger denna gräns skall böterna anses vara proportionerliga.

168. Vidare underkände förstainstansrätten, genom att utförligt motbevisa argumenten, klagandenas uppfattning att kommissionen enligt gemenskapens rättspraxis är skyldig att beakta omsättningen på den relevanta marknaden.

169. Förstainstansrätten var slutligen angelägen att understryka att även om en sådan skyldighet skulle anses föreligga hade kommissionens sätt att fastställa böterna i det ifrågasatta beslutet inte lett till oproportionerliga böter. Omsättningen som härrörde från lysinförsäljningen inom EES utgjorde nämligen en relativt stor andel av klagandenas omsättning på världsmarknaden för lysin. Grundbeloppet för böterna hade hur som helst inte beräknats enbart på grundval av den totala omsättningen, utan även utifrån andra faktorer såsom omsättningen i branschen, överträdelsens art, överträdelsens faktiska påverkan på marknaden, den relevanta geografiska marknadens omfattning, den nödvändiga graden av avskräckande verkan hos påföljden, samt företagens storlek och styrka.(76)

170. Enligt min mening kan överklagandet inte heller vinna bifall på den sjunde grunden.

6.      Huruvida principen om likabehandling har åsidosatts vad avser fastställandet av grundbeloppet för böterna

171. Genom sin nionde grund för överklagandet har klagandena slutligen hävdat att förstainstansrätten åsidosatte likabehandlingsprincipen när den bekräftade kommissionens fastställande, i syfte att beräkna böterna, av ett för ADM och Ajinomoto lika stort grundbelopp, trots att det sistnämnda företaget på den relevanta marknaden (marknaden för lysin inom EES) innehade en marknadsandel som var ungefär dubbelt så stor som ADM:s marknadsandel. Företag av olika storlek har därför behandlats på motsvarande sätt. Mot bakgrund av denna skillnad i storlek och den omständigheten att förstainstansrätten ansåg att kommissionen alltid skall beakta omsättningen på den relevanta marknaden borde förstainstansrätten ha nedsatt ADM:s grundbelopp.

172. Jag noterar först och främst att den aktuella grunden bygger på ett enligt min mening felaktigt antagande, nämligen att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet absolut måste beakta omsättningen på den relevanta marknaden. Såsom jag tidigare har försökt visa (punkterna 142–151 ovan) kan en sådan skyldighet inte utläsas av gemenskapens rättspraxis eller av artikel 15 i förordning nr 17 och inte heller av riktlinjerna.

173. Härav följer att de ifrågavarande grundbeloppen, till skillnad från vad klagandena har hävdat, inte kan anses vara diskriminerande enbart på grund av att de inte har fastställts i förhållande till omsättningen på den relevanta marknaden.

174. Sedan detta preciserats skulle det dock eventuellt kunna vara tal om åsidosättande av likabehandlingsprincipen om förstainstansrätten hade ansett att det grundbelopp som tillämpats på ADM Company var berättigat, trots att detta företag befann sig i en annan situation än Ajinomoto, det vill säga jämfört med det företag för vilket ett identiskt grundbelopp beräknats. Enligt domstolens fasta rättspraxis åsidosätts likabehandlingsprincipen när lika situationer behandlas olika eller när olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(77)

175. Enligt min mening har dock likabehandlingsprincipen inte heller i detta avseende åsidosatts.

176. Det skall i detta avseende påpekas att förstainstansrätten slog fast att kommissionen hade fastställt grundbeloppet för böterna i förhållande till en rad faktorer, däribland särskilt de berörda företagens storlek och ekonomiska styrka.(78) För att beakta den sistnämnda faktorn hade kommissionen delat in deltagarna i kartellen i två kategorier med hänvisning till deras totala globala omsättning och till deras globala omsättning på lysinmarknaden,(79) och på grundval av denna jämförelse ansåg kommissionen att det högre grundbeloppet skulle tillämpas på ADM Company och Ajinomoto.

177. Det är således i förhållande till de två kriterier som kommissionen, i syfte att avgränsa de två grupperna, tillämpade (total global omsättning och global omsättning på lysinmarknaden), och som förstainstansrätten har godtagit, som det skall fastställas huruvida klagandena har utsatts för en diskriminerande behandling.

178. Det framgår av de uppgifter som klagandena har lämnat i sin inlaga att för de två typer av omsättning som kommissionen beaktade var ADM Companys omsättning klart högre än omsättningen för alla de andra företagen i kartellen, däribland, om än i mindre omfattning, Ajinomotos omsättning.(80)

179. Enligt min mening kan slutsatsen således dras att fastställandet av grundbeloppen överensstämmer med objektiva kriterier och uppvisar en inre konsekvens,(81) och har inte medfört att likabehandlingsprincipen har åsidosatts till skada för klagandena.

180. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på denna grund.

181. Sammanfattningsvis påpekar jag att ingen av de invändningar som klagandena har framfört har visat sig vara välgrundad, vilket medför att deras överklagande inte kan bifallas.

IV – Rättegångskostnaderna

182. Mot bakgrund av artikel 69.2 i rättegångsreglerna, och med hänsyn till min slutsats att överklagandet skall ogillas, anser jag att klagandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

V –    Förslag till avgörande

183. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen skall slå fast följande:

–      Överklagandet ogillas.

–      Archer Daniels Midland Company och Archer Daniels Midland Ingredients Ltd förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

1 – Originalspråk: italienska.

2  – Dom av den 9 juli 2003 i mål T-224/00, Archer Daniels Midland Company och Archer Daniels Midland Ingredients Ltd mot kommissionen (REG 2003, s. II-2597).

3 – EGT L 152, 2001, s. 24.

4 – EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

5 – EGT C 9, 1998, s. 3.

6 – I riktlinjerna fastställs, i förhållande till överträdelsens allvar, schablonmässigt beräknade belopp som i förening med bedömningen av överträdelsens varaktighet skall utgöra grundbeloppet för beräkningen av böterna. Det tillämpliga bötesbeloppet är för de ”mindre allvarliga” överträdelserna lägst 1000 euro och högst 1 miljon euro, för de ”allvarliga” överträdelserna lägst 1 miljon euro och högst 20 miljoner euro och för de ”mycket allvarliga” överträdelserna över 20 miljoner euro (punkt 1 del A i riktlinjerna).

7 – I punkt 2 i riktlinjerna föreskrivs att ”[g]rundbeloppet [för böterna] kan ökas vid särskilda försvårande omständigheter som t.ex.

– att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma typ,

– att företaget vägrar att samarbeta eller till och med försöker hindra undersökningen,

– att företaget har haft en ledande roll eller uppmuntrat till överträdelsen,

– att företaget har vidtagit bestraffningsåtgärder mot andra företag i syfte att få dem att ’respektera’ de olagliga förfarandena,

– att det är nödvändigt att öka bötesbeloppet för att överskrida beloppet av de olagliga vinster som erhållits tack vare överträdelsen, om det är objektivt möjligt att uppskatta detta belopp,

– övrigt”.

8 – I punkt 3 i riktlinjerna specificeras i detta avseende att ”[g]rundbeloppet kan minskas vid förmildrande omständigheter som t.ex.

– att företaget har haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen,

– att företaget i praktiken inte har tillämpat avtal eller förfaranden som utgör överträdelser,

– att företaget har upphört med överträdelsen vid kommissionens första ingripanden (bland annat kontroller),

– att det från företagets sida har förekommit rimliga tvivel angående det begränsande förfarandets karaktär av överträdelse,

– att överträdelsen har begåtts av oaktsamhet och inte med avsikt,

– att företaget har samarbetat effektivt i förfarandet utanför tillämpningsområdet för kommissionens meddelande av den 18 juli 1996 om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden,

– övrigt”.

9 –      Jag erinrar om att det i artikel 1 i det ifrågasatta beslutet har fastställts att ADM Company och ADM Ingredients hade medverkat i det avtal som beivrats från den 23 juni 1992 till den 27 juni 1995.

10 – Den överklagade domen, punkt 191.

11 – Ibidem, punkt 41.

12 – Ibidem, punkt 51.

13 – Ibidem, punkterna 70–73.

14 – Ibidem, punkt 208.

15 – Ibidem, punkt 210.

16 – Ibidem, punkterna 212 och 213.

17 – Ibidem, punkterna 89–91.

18 – Ibidem, punkt 92.

19 – Dom av den 14 december 1972 i mål 7/72, Boehringer mot kommissionen (REG 1972, s. 1281; svensk specialutgåva, volym 2, s. 61).

20 – Den överklagade domen, punkt 98.

21 – Ibidem, punkterna 99 och 100.

22 – Ibidem, punkterna 101 och 102.

23 – Ibidem, punkterna 103 och 104.

24 – Ibidem, punkt 197.

25 – Ibidem, punkt 200. Min kursivering.

26 – Ibidem, punkterna 204 och 205.

27 – Ibidem, punkterna 142 och 169.

28 – Ibidem, punkt 171.

29 – Ibidem, punkterna 371–380.

30 – Dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion Française mot kommissionen (REG 1983, s. 1825; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133).

31 – Förslag till avgörande av den 8 juli 2004 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C‑205/02 P–C-208/02 P och C-231/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. (REG 2004, s. I-0000).

32 – Ibidem, punkterna 159–165.

33 – Ibidem, punkterna 155–160.

34 – Den överklagade domen, punkt 92.

35 – Beslut av den 2 november 1987, AP mot Italien, meddelande nr 204/1986. Min kursivering.

36 – Min kursivering.

37 – Decision on the Defence Motion on the Principle of Non-bis-in-idem, Prosecutor v. Tadic, Case No. IT-94-1, T.Ch. II, 14 Nov. 1995. Min kursivering.

38 – Det skall för övrigt påpekas att, såvitt framgår, i de flesta rättsordningar i staterna i det internationella samfundet föreskrivs visserligen principen om ne bis in idem, men i regel föreskrivs det att denna princip endast kan tillämpas nationellt. Om jag inte tar fel är det exempelvis bland rättsordningarna i Europeiska unionens medlemsstater endast den nederländska rättsordningen som tillerkänner utländska domar verkan som hinder mot att ny rättegång förs motsvarande vad som gäller nationella domar.

39 – Dom av den 31 mars 1987, 2 BvM 2/86. Icke officiell översättning.

40 – Corte Costituzionale (Italien) av den 18 april 1967, nr 48, i Giur. Cost., 1967, I, s. 299, och av den 8 april 1976, nr 69, i Giur. Cost., 1976, s. 432.

41 – Beträffande denna konvention är det enligt min mening av betydelse att det, även om principen om ne bis in idem i förhållandena mellan de avtalsslutande staterna föreskrivs i denna, i artikel 55 föreskrivs en möjlighet att under en rad omständigheter göra undantag från denna princip.

42 – Dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C‑213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I-0000), punkt 338.

43 – Den överklagade domen, punkt 90. Min kursivering. Se även dom av den 18 november 1987 i mål 137/85, Maizena (REG 1987, s. 4587), i vilken domstolen inte ansåg att principen om ne bis in idem hade åsidosatts, eftersom de två formerna av säkerhet som krävdes av samma person avseende samma omständigheter ”tjänade helt olika ändamål” (punkterna 22 och 23).

44 – Se domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 338: ”[principen om ne bis in idem] innebär ... ett förbud mot att sanktionsåtgärder vidtas mot samma person mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse”. Min kursivering.

45 – Se den överklagade domen, punkt 99 och däri angiven rättspraxis.

46 – Domen i det ovannämnda målet Walt Wilhelm, punkt 3.

47 – Domen i det ovannämnda målet Boehringer, punkt 3.

48 – Domen i det ovannämnda målet Walt Wilhelm, punkt 11.

49 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1). Jag erinrar om att det genom detta nya system har införts ett system ”med parallella befogenheter”, det vill säga ett system som bygger på att fördragets antitrustregler tillämpas i samma syfte av kommissionen och av de nationella myndigheterna och domstolarna. I synnerhet kan de nationella myndigheterna och domstolarna numera tillämpa artikel 81.3 EG, vari föreskrivs möjligheten att göra undantag från förbudet i artikel 81.1 EG.

50 – Se den överklagade domen, punkt 99 och däri angiven rättspraxis.

51 – Såsom förstainstansrätten med rätta har påpekat har domstolen i domen i målet Boehringer endast hypotetiskt nämnt en eventuell skyldighet för kommissionen att även beakta påföljder som ålagts av myndigheterna i en tredje stat. Se domen i det ovannämnda målet Boehringer, punkt 3.

52 – Se det ifrågasatta beslutet, särskilt punkterna 186–212.

53 – Se exempelvis dom av den 14 maj 1998 i mål C-259/96 P, rådet mot de Nil och Impens (REG 1998, s. I-2915), punkterna 32–34, och av den 17 maj 2001 i mål C-449/98 P, IECC mot kommissionen (REG 2001, s. I-3875), punkt 70.

54 – Domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 372.

55 – Den överklagade domen, punkt 94.

56 – Ibidem, punkt 169.

57 – Se särskilt dom av den 21 juni 2001 i de förenade målen C-280/99 P–C-282/99 P, Moccia Irma m.fl. mot kommissionen (REG 2001, s. I-4717), punkt 78, och domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 49.

58 – Domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 50.

59 – Se särskilt beslut av den 9 juli 1998 i mål C-317/97 P, Smanor m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-4269), punkt 21, och dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I-5291), punkt 35, samt domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 51.

60 – Se punkterna 261–296 i kommissionens beslut och punkterna 153–160 i den överklagade domen. I synnerhet påpekade förstainstansrätten i punkt 160 att ”ADM egentligen inte förnekat det samband som kommissionen konstaterat mellan prisöverenskommelserna och det pris som kartellmedlemmarna faktiskt tillämpat på marknaden”.

61 – Den överklagade domen, punkterna 161–169.

62 – Dom av den 16 november 2000 i mål C-248/98 P, KNP BT mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9641).

63 – Förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen (REG 1994, s. II-549).

64 – Dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 128, och av den 29 april 2004 i mål C-359/01 P, British Sugar mot kommissionen (REG 2004, s. I-0000), punkt 47.

65 – Dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen (REG 1997, s. I‑4411), punkt 31.

66 – Domen i det ovannämnda målet British Sugar, punkt 48.

67 – Domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland, punkt 365.

68 –      Min kursivering.

69 – Se punkterna 69–75 och 103–105.

70 – Domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 33. Min kursivering. Se även beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m.fl. mot kommmisionen (REG 1996, s. I‑1661), punkt 54.

71 – Domen i det ovannämnda målet Musique Diffusion Française, och dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351).

72 – Domen i det ovannämnda målet Musique Diffusion Française, punkt 121.

73 – Det ifrågasatta beslutet, punkt 304.

74 – Dom av den 10 december 2002 i mål C-312/00 P, kommissionen mot Camar et Tico (REG 2002, s. I‑11355), punkt 57. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen (REG 1992, s. I-3755), punkt 28, av den 15 december 1994 i mål C-320/92 P, Finsider mot kommissionen (REG 1994, s. I-5697), punkt 37, och av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen (REG 2000, s. I-5843), punkt 58.

75 – Domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl., punkt 372, och dom av den 25 oktober 2001 i mål C-120/99, Italien mot rådet (REG 2001, s. I-7997), punkt 28.

76 – Se den överklagade domen, punkt 205.

77 – Se särskilt domstolens dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide (REG 1984, s. 4209), punkt 28, och av den 28 juni 1990 i mål C-174/89, Hoche (REG 1990, s. I‑2681), punkt 25.

78 – Se särskilt den överklagade domen, punkt 205.

79 – Den överklagade domen, punkt 191.

80 – 12,6 miljarder euro respektive 202 miljoner euro jämfört med Ajinomotos 5 miljarder euro och 183 miljoner euro.

81 – Se även den överklagade domen, punkterna 211–213.

Full & Egal Universal Law Academy