EUR-Lex -  62005CC0362 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JULIANE KOKOTT

föredraget den 15 februari 20071(1)

Mål C-362/05 P

Jacques Wunenburger

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Tjänsteman i Europeiska gemenskaperna – Tjänsteföreskrifterna – Befordran – Talan om ogiltigförklaring – Anledning saknas att döma i saken – Berättigat intresse av att få saken prövad”

I –    Inledning

1.        Det föreliggande överklagandeförfarandet ger anledning att undersöka ett problem som uppkommer i samband med det berättigade intresset av att få saken prövad och att det saknas anledning att döma över ett överklagande av rättsakter som antagits av gemenskapsorgan.

2.        Förfarandet har sin bakgrund i en tvist mellan en tjänsteman i Europeiska gemenskaperna, Jacques Wunenburger (nedan kallad klaganden) och Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallad kommissionen), i egenskap av tillsättningsmyndighet, och avser tillsättning av tjänsten som direktör vid Byrån för samarbete EuropeAid(2) vid kommissionen.

3.        Genom dom av den 5 juli 2005 (nedan kallad den överklagade domen)(3) ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av tre beslut av kommissionen. Det är för det första fråga om beslutet att inte anställa klaganden på ovannämnda tjänst som direktör, för det andra om beslutet att utse hans konkurrent Naqvi till tjänsten och slutligen beslutet att avslå klagandens klagomål.

4.        I sitt överklagande, som inkom till domstolen den 23 september 2005, har klaganden även i denna instans yrkat att dessa tre beslut skall ogiltigförklaras. Kommissionen ingav ett anslutningsöverklagande i vilket den åberopade att förstainstansrätten borde ha fastställt att det saknades anledning att döma i målet, eftersom den omtvistade tjänsten som direktör utlystes på nytt redan innan den överklagade domen meddelades.

5.        Med avseende på anslutningsöverklagandet skall klargöras under vilka omständigheter det i sådana fall som det förevarande kan antas att tjänstemän överhuvudtaget har ett fortsatt rättsligt intresse av att få saken prövad. Denna fråga är av väsentlig betydelse för domstolens rättspraxis när det gäller tvister rörande tjänstemän, men har även därutöver stor betydelse.

II – Tillämpliga bestämmelser

6.        I förevarande mål är Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna(4) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) i dess lydelse före den 1 maj 2004 tillämpliga, särskilt artiklarna 7, 25, 29, 90 och 91. Det är inte nödvändigt att här återge de tillämpliga bestämmelserna.

III – Bakgrund till tvisten och förfarandet vid förstainstansrätten

7.        Parterna tvistar om tillsättningen av en tjänst som direktör i den tidigare lönegraden A2 vid EuropeAid (direktorat C ”Afrika, Västindien, Stillahavsområdet”). För denna tjänst genomfördes två uttagningsförfaranden vid tiden för omständigheterna i målet, som, i den mån det är relevant i detta mål, kan sammanfattas på följande sätt.

Det första uttagningsförfarandet

8.        Det första av de båda uttagningsförfarandena inleddes med ett internt meddelande från kommissionen som publicerades den 19 september 2002.(5) Klaganden som var tjänsteman i lönegrad A3 var vid den tidpunkten verksam vid generaldirektoratet för yttre förbindelser som chef för kommissionens delegation i Kroatien. Han ansökte om den lediga tjänsten genom skrivelse av den 27 september 2002.

9.        Efter att ha genomfört anställningsintervjuer med var och en av totalt tio kandidater, vilket dels skedde per telefon, översände generaldirektören för EuropeAid den 18 november 2002 ett meddelande till generaldirektorat för personal och administration, i vilket han delade in sökandena i två grupper. I den första gruppen angavs de sex kandidater som enligt generaldirektörens uppfattning var lämpade att utöva den ifrågavarande tjänsten. I den andra gruppen angavs de fyra övriga kandidaterna som enligt hans uppfattning inte hade kunnat visa att de besitter de färdigheter och kvalifikationer som var erforderliga för den tjänst som skulle tillsättas. Bland dessa kandidater befann sig klaganden.

10.      Den rådgivande kommittén i nomineringsfrågor (”Comité consultatif des nominations”) (nedan kallad CCN) upprättade därpå en förteckning med sex kandidater som skulle kallas till vidare samtal. Dessa personer överensstämde med de kandidater i den första gruppen som generaldirektören för EuropeAid hade föreslagit. Klaganden kallades följaktligen inte.

11.      Den 8 januari 2003 tillsattes Naqvi, som konkurrerade med klaganden, på den omtvistade tjänsten. Genom skrivelse av den 11 mars 2003 informerades klaganden om att han inte haft någon framgång med sin ansökan. Den 2 april 2003 anförde klaganden med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ett klagomål mot utnämningen av Naqvi. Efter det att hans klagomål avslagits av kommissionen den 14 juli 2003 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten (nedan även kallad rätten) den 5 november 2003.

Det andra uttagningsförfarandet

12.      Det andra uttagningsförfarandet för den ifrågavarande tjänsten som direktör vid EuropeAid inleddes efter det att kommissionen den 11 mars 2004 beslutat att pensionera Naqvi från tjänsten enligt artikel 50 i tjänsteföreskrifterna med verkan från den 1 april 2004 och utlysa tjänsten på nytt.(6)

13.      Det var under dessa omständigheter som kommissionen genom separat skrivelse av den 15 mars 2004 som inkom till förstainstansrätten den 16 mars 2004 yrkade att det skulle fastställas att det saknades anledning att döma i det där anhängiggjorda målet avseende det första uttagningsförfarandet.

14.      I maj 2004 ansökte klaganden för andra gången om den lediga tjänsten. Genom skrivelse av den 2 september 2004 informerades klaganden emellertid om att hans ansökan inte tagits med på slutlistan. Klaganden vidtog inte några rättsliga åtgärder mot detta beslut.

15.      I mars 2005 beslutade kommissionen att omorganisera EuropeAid. Antalet chefstjänster reducerades från åtta till sju. Tjänsten som direktör i direktorat C som fortfarande var ledig tillsattes genom att en annan direktör omplacerades. Till följd därav inställdes det andra uttagningsförfarandet.

IV – Den överklagade domen

16.      Förstainstansrätten har i den överklagade domen inledningsvis fastställt att det till skillnad från vad som anförts av kommissionen inte saknas anledning att döma i målet, utan att klaganden fortfarande har ett rättsligt intresse av att få saken prövad.(7) Förstainstansrätten ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring i sak med motiveringen att den är ogrundad.

17.      Den första grunden, genom vilken det huvudsakligen gjorts gällande att motiveringsskyldigheten enligt artikel 25.2 andra meningen i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts, godtogs inte, eftersom kommissionens omprövningsbeslut var tillräckligt motiverat.(8)

18.      Genom den andra grunden gjorde klaganden särskilt gällande att artiklarna 7, 29.1 a och 45 i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts,(9) och anfört att det innebar en felaktig rättstillämpning att utse hans konkurrent Naqvi till tjänsten. Förstainstansrätten godtog inte heller denna grund med motiveringen att tillsättningsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillsättningen av lediga tjänster och att Naqvi faktiskt uppfyllde alla krav enligt meddelandet om lediga tjänster.(10)

V –    Överklagandet

19.      Klaganden har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande.

–        Genom den första grunden har klaganden huvudsakligen ifrågasatt förstainstansrättens beslut att inte bifalla talan på den första grunden. Förstainstansrätten har därvid gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattning av de faktiska omständigheterna. Dessutom är domen motsägelsefull och otillräcklig i detta hänseende.

–        Genom den andra grunden har klaganden klandrat förstainstansrätten för att inte ha bifallit talan på den andra grunden som åberopades i första instans. Förstainstansrätten har därmed gjort sig skyldig till missuppfattning av de faktiska omständigheterna och felaktig rättstillämpning.

20.      Kommissionen har ingett ett anslutningsöverklagande i vilket den har klandrat förstainstansrätten för att inte ha bifallit det yrkande som framställdes i dess separata skrivelse av den 15 mars 2004 om att det skulle fastställas att det saknades anledning att döma i målet.

21.      Klaganden har yrkat att domstolen skall

1)      förklara att hans överklagande kan tas upp till sakprövning och att det är välgrundat samt upphäva den överklagade domen,

2)      pröva målet i sak och ogiltigförklara följande beslut av kommissionen:

–        tillsättningsmyndighetens beslut av den 11 mars 2003 att inte godta klagandens ansökan,

–        tillsättningsmyndighetens beslut av den 8 januari 2003 att tillsätta Naqvi,

–        tillsättningsmyndighetens beslut av den 14 juli 2003 att avslå klagandens klagomål R/147/03,

3)      avvisa kommissionens anslutningsöverklagande eller i vart fall ogilla överklagandet, eftersom det är ogrundat,

4)      förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

22.      Kommissionen har yrkat att domstolen

1)      i första hand, skall

–        förklara att dess anslutningsöverklagande kan upptas till sakprövning och att det är välgrundat samt upphäva den överklagade domen i den del förstainstansrätten avslog kommissionens yrkande att det skulle fastställas att det saknades anledning att döma i målet, och

–        besluta om rättegångskostnaderna enligt gällande regler, och

2)      i andra hand, skall

–        avvisa klagandens överklagande eller i vart fall ogilla överklagandet, eftersom det är ogrundat, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet.

VI – Rättslig bedömning

23.      I förevarande fall är det nödvändigt att inledningsvis pröva kommissionens anslutningsöverklagande. Inom ramen för detta uppkommer nämligen frågan huruvida det saknas anledning att döma i målet till följd av en händelse som inträffade efter det att talan väcktes. Om så är fallet skulle förstainstansrättens avgörande angående huruvida klagandens talan vid förstainstansrätten är välgrundad, vilket ifrågasatts av klaganden, inte längre var relevant.

A –    Kommissionens anslutningsöverklagande

24.      Kommissionen har genom sitt anslutningsöverklagande huvudsakligen gjort gällande att förstainstansrätten inte borde ha avgjort målet i sak, utan borde ha fastställt att det saknades anledning att döma i målet.

1.      Huruvida anslutningsöverklagandet kan upptas till sakprövning

25.      Klaganden har anfört att kommissionens överklagande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den överklagade domen inte gick kommissionen emot. Förstainstansrättens dom var nämligen till förmån för kommissionen, eftersom klagandens talan om ogiltigförklaring ogillades.

26.      Enligt artikel 56 andra stycket första meningen i domstolens stadga har emellertid varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga. Talan går någon emot i denna mening föreligger också när en part visserligen vunnit målet i sak, men tappat målet i den del som avser rättegångsfrågan om rättegångshinder. I rättspraxis har det slagits fast att ett avgörande går en part emot och att det därmed finns befogenhet att överklaga när det framförts en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler genom separat skrivelse, men rätten fastställt att talan kan tas upp till sakprövning och därefter ogillat denna talan.(11) Domstolen har emellertid funnit att ett avgörande inte går en klagande emot i de fall där rätten inte avgjort frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning och ogillat talan.(12) Samma sak gäller när det inte framförts någon särskild invändning om rättegångshinder vid förstainstansrätten och svaranden endast åberopat rättegångshinder inom ramen för en allmän skrivelse, i vilken den även tog ställning till frågan huruvida talan är välgrundad.(13)

27.      Kommissionen har i förevarande fall genom separat skrivelse av den 15 mars 2004 uttryckligen yrkat att det skall fastställas att det saknas anledning att döma i målet. Kommissionen har i detta sammanhang visserligen inte uttryckligen åberopat artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler. Detta påverkar emellertid inte det förhållandet att kommissionen genom sin skrivelse har framställt ett självständigt yrkande om talans upptagande till prövning. Detta yrkande föranleddes av den omständigheten att Naqvi skulle pensioneras från sin tjänst med verkan från den 1 april 2004, varför klaganden inte längre hade något intresse av att målet prövades.

28.      Förstainstansrätten fastställde emellertid att klaganden hade ett fortsatt rättsligt intresse av att få saken prövad och ogillade uttryckligen kommissionens yrkande.(14) Kommissionen har därmed tappat målet i första instans i den del som avser en rättegångsfråga och hade således befogenhet att inge ett överklagande.

29.      Huruvida klaganden förlorat sitt rättsliga intresse av att få saken prövad under förfarandet i första instans och det följaktligen saknas anledning att döma i målet är för övrigt en fråga som domstolen kan befatta sig med i målet om överklagande. Enligt artikel 225.1 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga skall ett överklagande till domstolen visserligen vara begränsat till rättsfrågor,(15) vilket innebär att förstainstansrätten ensam är behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna. När det gäller frågan huruvida det finns ett rättsligt intresse av att få saken prövad och frågan huruvida det saknas anledning att döma i saken är det emellertid fråga om den rättsliga kvalifikationen av de faktiska omständigheterna såsom de fastställts av förstainstansrätten. Domstolen har otvivelaktigt behörighet att pröva dessa i ett överklagande.(16)

30.      Anslutningsöverklagandet kan följaktligen tas upp till sakprövning.

2.      Huruvida anslutningsöverklagandet är välgrundat

31.      I sak skall således prövas huruvida rätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa att det saknas anledning att döma i målet, såsom kommissionen yrkat i första instans. Detta beror på huruvida klaganden förlorat det rättsliga intresse av att få saken prövad som han inledningsvis hade innan den överklagade domen meddelades.

a)      Parternas huvudargument

32.      Kommissionen anser att klaganden har förlorat det rättsliga intresset av att få saken prövad och att förfarandet saknar föremål till följd av att Naqvi pensionerades och det andra uttagningsförfarandet genomfördes. Klaganden hade genom sin talan nämligen på sin höjd kunnat uppnå att det första uttagningsförfarandet upprepades. Under tiden har emellertid ett andra uttagningsförfarande genomförts, i vilket klaganden deltog med en ansökan.

33.      Ett avgörande av tvisten i målet kan inte heller medföra någon framtida fördel för klaganden. Frågan huruvida klaganden kommer att ansöka till jämförbara tjänster i framtiden är rent hypotetisk. Vad gäller framtida tillsättningsbeslut har han i förekommande fall möjlighet att få beslutet överprövat. Förfaranden för tillsättning av tjänster kan inte heller jämföras med varandra på grund av de skillnader som finns mellan sökandena. En dom i denna fråga kan följaktligen inte ha någon verkan för framtida utnämningar.

34.      Klaganden har genmält att han fortfarande har ett intresse av att få tvisten prövad. För det första måste rättsstridiga beslut av kommissionen förhindras i framtiden. För det andra kan beslutet att inte godta klagandens ansökan ha en negativ inverkan på hans chanser till framgång vid ansökan till jämförande tjänster i framtiden. En dom i denna fråga är slutligen av betydelse med avseende på klagandens eventuella rätt till skadestånd.

a)      Rättslig bedömning

35.      Med kravet på ett rättsligt intresse av att få saken prövad säkerställs på processrättslig nivå att domstolarna inte används för att lämna sakkunnigutlåtanden genom att klargöra rent hypotetiska rättsfrågor. Kravet på ett rättsligt intresse av att få saken prövad är därför ett nödvändigt villkor för upptagande till sakprövning, vilket kan vara relevant på olika stadier av förfarandet. Detta intresse måste utan tvekan redan föreligga när talan väcks. Ett sådant intresse måste emellertid även finnas efter det att talan väckts och kvarstå fram till dess att domstolen dömt i saken.(17)

36.      Om det rättsliga intresset av att få saken prövad först faller bort under det anhängiggjorda domstolsförfarandet saknas visserligen anledning för rätten att döma i saken. Samtidigt kan man emellertid inte kräva av klaganden att han skall godta att hans talan som ursprungligen kunnat tas upp till sakprövning utan vidare ogillas och att han förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.(18) Det enda rimliga i ett sådant fall är att förklara att det saknas anledning att pröva saken(19), varigenom det å ena sidan framkommer att grunden för talan först bortföll efter det att den väckts, och, å andra sidan, att negativa konsekvenser för klaganden med avseende på kostnaderna, kan undvikas.

37.      Vid gemenskapsdomstolarna uppkommer med jämna mellanrum frågan huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad när talan om ogiltigförklaring väcks mot rättsakter som formellt sett fortfarande existerar, men där rättsaktens ursprungliga föremål under tiden har försvunnit. I rättspraxis har fastställts att det kan finnas ett intresse av att även sådana rättsakter prövas av domstolen. Detta förutsätter emellertid att en ogiltigförklaring av en sådan rättsakt fortfarande har rättsverkningar(20) eller på annat sätt kan medföra någon fördel för klaganden.(21)

38.      Det är ostridigt i förevarande fall att klaganden fortfarande hade ett rättsligt intresse av att få saken prövad vid den tidpunkt då talan väcktes vid förstainstansrätten. I synnerhet kunde inte endast den omständigheten att de överklagade besluten verkställdes medföra att det inte längre förelåg något rättsligt intresse av att få saken prövad.(22) Förstainstansrätten utgick i punkt 19 i den överklagade domen därför med rätta från att de överklagade besluten hade verkningar tiden efter det att Naqvi tillträtt tjänsten.

39.      De överklagade besluten har dessutom inte heller vid något tillfälle formellt upphävts av tillsättningsmyndigheten. Klaganden har i detta hänseende mycket riktigt påpekat att pensioneringen av Naqvi som ägde rum efter det att han väckt talan inte kan jämföras med en ogiltigförklaring av de här omtvistade ursprungliga besluten om hans utnämning.(23)

40.      Förevarande fall kännetecknas emellertid av att ett andra uttagningsförfarande för tillsättning av den omtvistade tjänsten inleddes till följd av Naqvis pensionering. De beslut som antagits i det första uttagningsförfarandet och som klaganden vid den tidpunkten vid förstainstansrätten gjort gällande att de var rättsstridiga upphördeattgälla genom det nya förfarandet.

41.      Domstolen har i punkt 19 i den överklagande domen bortsett från denna synpunkt, som den hade kännedom om,(24) när den fastställde att beslutet att inte godta klagandens ansökan i det första uttagningsförfarandet fortfarande har verkningar. Enligt min mening är beslutet att utnämna klagandens konkurrent och beslutet att inte godta klagandens ansökan två sidor av samma mynt. Båda besluten står och faller tillsammans. Båda besluten saknar verkan sedan ett nytt uttagningsförfarande för tillsättning av den omtvistade tjänsten inleddes till följd av Naqvis pensionering. Därmed upphörde nödvändigtvis även omprövningsbeslutet, som också överklagades, att gälla. Rättsverkningarna av omprövningsbeslutet kunde nämligen inte sträcka sig längre än rättsverkningarna av de båda ursprungliga besluten av tillsättningsmyndigheten som bekräftades genom omprövningsbeslutet.

42.      Endast den omständigheten att de överklagade besluten inte längre hade några verkningar efter talans väckande medför emellertid inte att domstolen är skyldig att fastställa att det saknas anledning att döma i saken. Det skall däremot prövas huruvida klaganden fortfarande har ett rättsligt intresse av att få saken prövad, trots den omständigheten att de överklagade besluten upphört att gälla. Skulle ett sådant intresse fortfarande anses föreligga så skulle det strida mot kravet på en domstolskontroll av lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter(25), vilket är grundläggande inom en rättslig gemenskap, att förneka klaganden ett beslut i saken.

43.      Enligt rättspraxis kan klagandens fortsatta intresse av att få saken rättsligt prövad för det första följa av risken för att ett gemenskapsorgan upprepar sitt (påstått) rättsstridiga handlande,(26) även och just i samband med det behöriga gemenskapsorganets förnyade behandling av fallet enligt artikel 233.1 EG.(27) För det andra kan intresset av att få saken rättsligt prövad kvarstå när ett beslut i en talan om ogiltigförklaring är av betydelse för ett eventuellt skadeståndskrav(28) från klaganden. För det tredje kan klaganden i vissa fall, särskilt i tvister rörande tjänstemän, ha ett intresse av att nedvärderande uttalanden om honom undanröjs, så att han rentvås för framtiden.(29)

44.      I den överklagade domen behandlas endast den första av dessa tre fall, det vill säga risken för att tillsättningsmyndigheten upprepar sitt (påstått) rättsstridiga handlande. Rätten har till stöd för sin bedömning i punkt 20 i sin dom hänvisat till klagandens invändning att det sätt på vilket generaldirektören(30) för EuropeAid deltagit i uttagningsförfarandet var formellt felaktigt. Enligt förstainstansrättens uppfattning var det inte uteslutet att generaldirektören skulle spela en motsvarande roll i ett senare uttagningsförfarande som i det här omtvistade första uttagningsförfarandet för tillsättning av den omtvistade tjänsten som direktör. Mot bakgrund av denna risk för upprepning drog förstainstansrätten slutsatsen att klaganden fortfarande hade ett intresse av att få saken rättsligt prövad.

45.      Vid en ytlig betraktelse skulle mot antagandet att det skulle finnas en sådan risk för upprepning i första hand visserligen den omständigheten kunna tala att beslut som avser tillsättning av tjänster, trots att de antas ofta, aldrig upprepar sig mekaniskt.(31) Även om sådana förfaranden förekommer ofta inom gemenskapsorganen är tillsättningsmyndighetens urvalsbeslut alltid unikt. För det första skall det göras en bedömning av kandidaternas kvalifikationer mot bakgrund av kravprofilen för var och en av de tjänster som skall tillsättas. För det andra kan såväl kandidaterna och deras kvalifikationer som de krav som ställs på dem skilja sig avsevärt från fall till fall. Kommissionen har i detta sammanhang med rätta påpekat och även klaganden har anfört att i förevarande fall kunde det andra uttagningsförfarandet inte kunde jämföras med det första, eftersom olika kandidater skulle jämföras i respektive förfarande.

46.      Förevarande fall kännetecknas emellertid av att klaganden genom sin talan om ogiltigförklaring inte enbart har ifrågasatt uttagningsförfarandet till sitt innehåll utan har även ifrågasatt förfarandet som lett till detta beslut. klaganden har nämligen gjort gällande att förfarandet som sådant är diskriminerande, eftersom inte alla ansökningar har granskats lika noggrant och att kandidaterna därmed inte konkurrerat med varandra på samma villkor.(32) Generaldirektören för EuropeAid, där den omtvistade tjänsten som direktör skulle tillsättas, gjorde ett första urval av vilket såväl CCN som tillsättningsmyndigheten lät sig vägledas, utan att själva göra en noggrann bedömning av färdigheterna och kvalifikationerna hos alla kandidater, inklusive de kandidater som inte rekommenderats av generaldirektören.

47.      Till skillnad från bedömningen av de olika ansökningarna är genomförandet av ett uttagningsförfarande inom ramen för vilket den behörige generaldirektören gör ett första urval av vilket CCN och tillsättningsmyndigheten låter sig vägledas inte unikt. Detta förfarande kan tvärtom upprepas även vid tillsättning av andra direktörstjänster. Klagandens invändning i detta sammanhang avser alltså inte endast ett problem i det enskilda fallet, utan ett problem av strukturell natur. Vid en objektiv betraktelse skulle ett klargörande av huruvida den ovan beskrivna utformningen av ett uttagningsförfarande är riktig vara av betydelse för klaganden med avseende på hans eventuella framtida ansökningar till tjänster som direktör.

48.      Till skillnad från kommissionen anser jag inte heller att antagandet att klaganden överhuvudtaget kan komma att ansöka till andra tjänster som direktör i framtiden är rent hypotetiskt. Av handlingarna i målet framgår nämligen att klaganden ansökt till en sådan tjänst redan före det här omtvistade uttagningsförfarandet. Han har dessutom ansökt två gånger till den här omtvistade tjänsten.

49.      Därmed hade förstainstansrätten i förevarande fall tillräckliga skäl att anta att klaganden fortfarande hade rättsligt intresse av att få saken prövad vid den tidpunkten då den överklagade domen meddelades.

50.      Mot bakgrund härav kommer jag sammantaget till den slutsatsen att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 21 i den överklagade domen ogillade kommissionens yrkande att förstainstansrätten skulle förklara att det saknas anledning att döma i målet. Med hänsyn till att klaganden fortfarande hade ett rättsligt intresse av att få saken prövad var rätten dessutom skyldig att döma i saken.

51.      Kommissionens anslutningsöverklagande skall följaktligen ogillas, eftersom det är ogrundat.

B –    Klagandens överklagande

52.      Med avseende på ovannämnda slutsats vad gäller kommissionens anslutningsöverklagande skall följaktligen klagandens överklagande prövas.

53.      Det skall inledningsvis erinras om att domstolen i ett överklagande på eget initiativ kan pröva om klaganden har ett berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande.(33)

54.      I förevarande fall har det emellertid inte anförts något stöd för uppfattningen att det rättsliga intresse av att få saken prövad som klaganden hade fram till den tidpunkten då den överklagande domen meddelades inte längre kvarstod(34) efter det att domen hade meddelats. Det finns fortfarande en risk för att felaktighet i uttagningsförfarandet som klaganden har anfört upprepas. I förfarandet vid domstolen har det inte framkommit några nya omständigheter som skulle föranleda en omprövning av frågan huruvida det finns ett rättsligt intresse av att få saken prövad. Domstolen skall följaktligen pröva klagandens överklagande.

1.      Den första grunden

55.      Genom sin första grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 32 och 33 i den överklagade domen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning samt att skälen i förstainstansrättens dom är motsägelsefulla och otillräckliga. Klaganden verkar framför allt ha utgått från att förstainstansrätten vad beträffar meddelandet från generaldirektören för EuropeAid av den 18 november 2002(35) borde ha riktat invändningar mot tillsättningsmyndighetens ifrågasatta beslut i den del som det fastställdes att den utvalda kandidaten Naqvi var ”den kandidat som bäst uppfyllde alla krav i meddelandet om lediga tjänster”. (36)

a)      Den första delen av den första grunden: Missuppfattning av de faktiska omständigheterna

56.      Den första delen av den första grunden avser missuppfattning av de faktiska omständigheterna.

57.      Klaganden har anfört att förstainstansrätten har grundat sig på felaktiga omständigheter. Den har inte beaktat den omständigheten att det för den omtvistade tjänsten som direktör krävdes god erfarenhet av personalledning och styrkt förmåga att leda, motivera och övervaka stora grupper.(37) Detta framgår av meddelandet från generaldirektören för EuropeAid. Av detta meddelande följer också att Naqvis, det vill säga den som utvaldes, färdigheter endast hade poängsatts med ett utav tre möjliga poäng på detta område medan tre andra sökande hade erhållit det maximala antalet poäng på detta område. I detta meddelande fastställdes därutöver att Naqvis starka sidor snarare låg inom området för ”utformning, förmåga att dra slutsatser och analys” än inom området för ”omorganisering och ledning av en stor grupp”.

58.      Enligt fast rättspraxis skall en påstådd missuppfattning av de faktiska omständigheterna framstå som uppenbar av de handlingar som förstainstansrätten förfogar över i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.(38) Efter att ha undersökt det ovannämnda meddelandet från generaldirektören för EuropeAid kan konstateras att det inte finns något stöd för att förstainstansrätten skulle ha missuppfattat de faktiska omständigheterna.

59.      I detta meddelande bekräftades uttryckligen att sökanden Naqvi uppfyllde alla krav enligt meddelandet om lediga tjänster.(39) I meddelandet placerades Naqvi dessutom i den grupp kandidater som enligt generaldirektören för EuropeAid var lämpade att utöva funktionen som direktör på den ifrågavarande tjänsten. Det ovannämnda meddelandet ger följaktligen inte någon grund för antagandet att generaldirektören för EuropeAid inte ansett Naqvi vara tillräckligt lämpad för den omtvistade tjänsten som direktör.

60.      Det stämmer visserligen att generaldirektören för EuropeAid gjort en viktning i det ovannämnda meddelandet på så sätt att vissa kandidater bedömdes vara bättre än andra mot bakgrund av kravprofilen. Detta framgår framför allt av tabellen i bilagan till hans meddelande i vilken generaldirektören poängsatte varje kandidats förmåga, bland annat även vad gäller personalledning, med en till tre poäng samt gjorde ytterligare indelningar bland kandidaterna i sin helhetsbedömning. Sådana åtskillnader gjorde generaldirektören för övrigt inte endast mellan de båda grupperna av kandidater, utan även inom den grupp av sökande som han rekommenderade CCN och tillsättningsmyndigheten såsom lämpliga kandidater. Det är ostridigt att Naqvi, som slutligen utvaldes, erhöll en mindre bra bedömning av generaldirektören för EuropeAid i förhållande till andra kandidater.

61.      Hänsyn måste emellertid också tas till att CCN:s och tillsättningsmyndighetens beslut inte endast grundade sig på ovannämnda meddelande av generaldirektören för EuropeAid. Detta framgår redan av den omständigheten att de sex kandidater, däribland Naqvi, som rekommenderades i meddelandet, kallades till vidare anställningsintervjuer av CCN. Det var först på grundval av dessa som CCN och tillsättningsmyndigheten skaffade sig en slutgiltig bild av kandidaterna och valde ut Naqvi för tjänsten som direktör.

62.      Förstainstansrätten var således inte heller skyldig att huvudsakligen eller till och med uteslutande grunda sitt avgörande på den bedömning som generaldirektören för EuropeAid gjort av de olika kandidaterna. Frågan vilket värde detta meddelande skulle tillmätas vid sidan av annan bevisning, nämligen den som nämns i punkt 65 i den överklagade domen,(40) är snarare en fråga om bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisning som endast omfattas av förstainstansrättens behörighet. Domstolen kan inte ersätta denna bedömning med sin egen bedömning i ett överklagande.(41)

63.      Den första delen av den första grunden kan således inte läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

b)      Den andra delen av den första grunden: Bristande motivering

64.      Genom den andra delen av den första grunden har klaganden gjort gällande att skälen i förstainstansrättens dom är motsägelsefulla och otillräckliga. I punkterna 28–35 i den överklagade domen har det felaktigt fastställts att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

65.      Enligt artikel 36 första meningen jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga skall förstainstansrättens domar ange skälen för domsluten. Syftet med denna motiveringsskyldighet är, å ena sidan, att ge de berörda personerna möjlighet att få kännedom om skälen för det fattade beslutet och, å andra sidan, att ge domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(42)

66.      I förevarande fall har förstainstansrätten i punkterna 28–35 i den överklagade domen specifikt och utförligt behandlat kommissionens omprövningsbeslut och närmare redogjort för skälen till att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet. Det framgår således inte att domskälen innehåller motsägelser. Såsom redan anförts(43) var det varken ologiskt eller motsägelsefullt att vid prövningen av de överklagade besluten bedöma olika faktiska omständigheter och bevisning i stället för att uteslutande eller åtminstone huvudsakligen beakta den bedömning som generaldirektören för EuropeAid gjort av kandidaterna, vilket klaganden tycks anse.

67.      Endast den omständigheten att förstainstansrätten dragit en annan slutsats än klaganden med avseende på frågan huruvida Naqvi var lämpad för den omtvistade tjänsten som direktör innebär emellertid inte att den överklagade domen skulle vara bristfälligt motiverad.

68.      Följaktligen kan inte heller den andra delen av den första grunden läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

2.      Den andra grunden

69.      Genom sin andra grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisning samt till felaktig rättstillämpning genom att inte ogiltigförklara kommissionens ifrågasatta beslut till följd av åsidosättande av artiklarna 7, 29.1 a och 45.1 i tjänsteföreskrifterna.

a)      Den första delen av den andra grunden

70.      I den första delen av den andra grunden har klaganden gjort gällande att man vid urvalet mellan sökandena för den omtvistade tjänsten som direktör inte borde ha beaktat de ”utmaningar”(44) eller den ”medvetenhet om behovet av reformer” som tjänsten var förenad med.(45) Dessa kriterier angavs inte i meddelandet om lediga tjänster. I själva verket hade de emellertid en avgörande roll i uttagningsförfarandet och framför allt i meddelandet från generaldirektören för EuropeAid. Förstainstansrätten uppmärksammade inte denna synpunkt tillräckligt i den överklagade domen och gjorde sig därmed skyldig till missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.

71.      Till skillnad från klaganden anser jag att det inte finns något stöd för påståendet att förstainstansrätten gjort sig skyldig till missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Av punkterna 55–58 i den överklagade domen framgår tydligt att förstainstansrätten befattat sig med problemet med de ”utmaningar” som den utvalde direktören skulle stå inför och den ”medvetenhet om behovet av reformer” som krävdes av honom. Förstainstansrätten har varken ignorerat klagandens argumentation i detta avseende eller underlåtit att beakta faktiska omständigheter i sin dom.

72.      Förstainstansrätten har i sak anfört att betydelsen av begreppet ”utmaningar” inte skall överskattas och att det skall ses mot bakgrund av den personliga åsikt som generaldirektören för EuropeAid uttalade avseende sökandena.(46) Vad gäller ”medvetenhet om behovet av reformer” har förstainstansrätten vidare på ett detaljerat sätt beskrivit att detta kriterium överensstämmer med uppgifterna i meddelandet om lediga tjänster.(47)

73.      Med denna bedömning av fallet håller sig förstainstansrätten inom ramen för vad som är rimligt vid bedömningen av faktiska omständigheter och bevisning. Enbart den omständigheten att förstainstansrättens bedömning inte överensstämmer med klagandens innebär inte att de faktiska omständigheterna har missuppfattats.

74.      Genom denna del av överklagandet avser klaganden i själva verket inte att få förstainstansrättens dom upphävd på grund av att den har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, utan klaganden försöker snarare få domstolen att ersätta den bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen som förstainstansrätten gjort med sin egen bedömning. Detta är emellertid inte tillåtet i ett överklagande.(48)

75.      Den första delen av den andra grunden kan således inte läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

b)      Den andra delen av den andra grunden: Felaktig rättstillämpning med avseende på den behörige generaldirektörens deltagande i uttagningsförfarandet

76.      I den andra delen av den andra grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 54 i den överklagade domen inte har beaktat det inflytande som den behörige generaldirektörens första urval har på det fortsatta uttagningsförfarandet vid CCN. Rent faktiskt är CCN bunden av det första urvalet. Detta framgår även av förevarande fall, eftersom CCN nämligen endast kallade de klaganden till vidare intervjuer som generaldirektören för EuropeAid valt ut.

77.      Det skall härvid erinras om att de rättsfrågor som redan prövats av förstainstansrätten kan tas upp på nytt till diskussion i överklagandeförfarandet.(49) I förevarande fall rör det sig om frågan huruvida uttagningsförfarandet genomförts på ett rättsenligt sätt och särskilt huruvida det sätt på vilket den behöriga generaldirektören deltagit i förfarandet var rättsenligt.(50) I ett sådant fall skall det emellertid tydligt anges vilka rättsliga grunder som åberopas till stöd för överklagandet. Ett överklagande som bland annat inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som endast upprepar eller återger grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten uppfyller inte detta krav.(51)

78.      Så förhåller det sig i detta fall. Klaganden har i överklagandet inte konkret angett vilken kritik han önskar rikta mot den överklagade domen med avseende på den roll som generaldirektören för EuropeAid hade i uttagningsförfarandet. Han har endast allmänt upprepat uppfattningen som redan har anförts vid förstainstansrätten att generaldirektörens första urval hade en bindande verkan för uttagningsförfarandets fortsatta förlopp.(52)

79.      Därmed kan inte denna del av den andra grunden tas upp till sakprövning och kan inte heller läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

3.      Slutsats i denna del

80.      Klagandens överklagande kan således till viss del inte tas upp till sakprövning och är i övriga delar ogrundat och skall följaktligen ogillas i sin helhet.

VII – Rättegångskostnader

81.      Enligt artikel 122 jämförd med artiklarna 118 och 69.2 i domstolens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

82.      För klagandens överklagande gäller enligt artikel 122 i domstolens rättegångsregler visserligen att domstolen, utan hinder av vad som föreskrivs i artikel 69.2 kan förplikta parterna att dela rättegångskostnaderna när så anses skäligt. I förevarande fall framgår det emellertid inte att detta skulle vara skäligt och klaganden har dessutom inte heller åberopat att det skulle förhålla sig på det sättet. Jag anser därför att klaganden som har tappat målet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna för sitt överklagande i enlighet med kommissionens yrkande.

83.      Vad gäller kommissionens anslutningsöverklagande framgår redan av artikel 122.2 jämförd med artikel 70 i domstolens rättegångsregler att kommissionen skall bära sin rättegångskostnad. Eftersom kommissionens anslutningsöverklagande inte kan bifallas skall kommissionen i enlighet med klagandens yrkande även förpliktas att bära klagandens rättegångskostnader för detta anslutningsöverklagande. Kommissionen skall följaktligen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna för anslutningsöverklagandet.

VIII – Förslag till avgörande

84.      Jag föreslår att domstolen meddelar följande dom:

1)      Överklagandena ogillas.

2)      Var och en av parterna skall förpliktas att bära rättegångskostnaderna för deras respektive överklagande.

1 – Originalspråk: tyska.

2 – EuropeAid grundades i samband med reformen av förvaltningen av externa bistånd den 1 januari 2001 genom ett kommissionsbeslut. Byrån har ansvaret för utnyttjandet av kommissionens medel för externt bistånd (utvecklingsbistånd) som finansieras av Europeiska gemenskapens budget och Europeiska utvecklingsfonden.

3 – Dom av den 5 juli 2005 i mål T-370/03, Wunenburger mot kommissionen (REG 2005, s. I‑0000).

4 – Tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper som gäller med verkan från och med den 5 mars 1968 och som fastställts genom artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39) i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 1473/72 av den 30 juni 1972 (EGT L 160, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 79).

5 – Meddelande om lediga tjänster (KOM(2002)0138).

6 – Meddelande om lediga tjänster, av den 28 maj 2004 (KOM(2004)0142).

7 – Punkterna 19–21 i den överklagade domen.

8 – Punkterna 28–35 i den överklagade domen.

9 – Därutöver åberopades att även principen om skydd för berättigade förväntningar, principerna om likabehandling och om rätten till karriärutveckling åsidosatts.

10 – Punkterna 51–83 i den överklagade domen.

11 – Dom av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P, rådet mot Boehringer (REG 2002, s. I-1873), punkt 50, och av den 22 februari 2005 i mål C-141/02 P, kommissionen mot max.mobil (REG 2005, s. I-1283), punkterna 50 och 51. För ett liknande resonemang, se dom av den 21 januari 1999 i mål C-73/97 P, Frankrike mot Comafrica m.fl. (REG 1999, s. I-185), jämför särskilt generaladvokaten Mischos förslag till avgörande av den 25 juni 1998 i samma mål (REG 1999, s. I-185), punkt 11 och följande punkter.

12 – Domen i målet rådet mot Boehringer (ovan fotnot 11), punkt 52.

13 – För ett liknande resonemang i ett interimistiskt förfarande, beslut av den 17 december 1998 i mål C-363/98 P (R), Emesa Sugar mot rådet (REG 1998, s. I-8787), punkt 43 och följande punkter.

14 – Punkterna 19–21 i den överklagade domen.

15 – Se dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C‑213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I-123), punkterna 47–49, och domar av den 21 september 2006 i mål C-105/04 P, FEG mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkterna 69 och 70, och i mål C-113/04 P, TU mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkterna 82 och 83 och där angiven rättspraxis.

16 – Dom av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen (REG 2006, s. I‑3173), punkt 51, och domarna i målen FEG mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 69, och TU mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 82 och där angiven rättspraxis.

17 – Dom av den 24 april 2001 i mål T-159/98, Torre m.fl. mot kommissionen (REGP 2001, s. I-A-83 och s. II-395), punkt 30, av den 21 mars 2002 i mål T-131/99, Shaw och Falla mot kommissionen (REG 2002, s. II-2023), punkt 29, och beslut av den 17 oktober 2005 i mål T‑28/02, First Data m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. II-4119), punkterna 35–37.

18 – Såtillvida går det att missförstå domen av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319), punkt 13, som avkunnades inom ramen för ett överklagande, i vilken domstolen konstaterade att den kunde ”avvisa överklagandet eller förklara att det inte finns något berättigat intresse att få saken prövad” om det saknades ett berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande. Enligt min mening avses därmed att överklagandet skall avvisas när ett berättigat intresse redan saknades vid den tidpunkten då överklagandet ingavs, medan domstolen skall förklara att det inte längre finns anledning att pröva överklagandet när det rättsliga intresset av att få saken prövad först bortföll vid en senare tidpunkt.

19 – Dom av den 6 juli 1999 i de förenade målen T-112/96 och T-115/96, Séché mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-115 och s. II-623), punkt 37, och domen i målet Torre m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 17), punkt 31, och beslutet i målet First Data m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 17), punkt 53.

20 – Dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, Akzo Chemie m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 2585; svensk specialutgåva, volym 8, s. 715), punkt 21, av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills mot kommissionen (REG 1995, s. II-2305), punkt 59, och av den 7 juni 2006 i de förenade målen T-213/01 och T-214/01, Österreichische Postsparkasse m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkt 53.

21 – Domen i målet Rendo m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 18), punkt 13, och dom av den 13 juli 2000 i mål C-174/99 P, parlamentet mot Richard (REG 2000, s. I-6189), punkt 33. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005 i de förenade målen C-138/03, C‑324/03 och C-431/03, Italien mot kommissionen (REG 2005, s. I-10043), punkterna 23–25.

22 – Dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen (REG 1979, s. 777), punkt 32, och domen i målet Akzo Chemie m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 20), punkt 21.

23 – Begreppet ”retrait de l’emploi” av en tjänsteman enligt artikel 50 i tjänsteföreskrifterna har inte samma betydelse som ”retrait de la décision”, enligt vilket denna tjänsteman utnämndes.

24 – Se till exempel punkt 2 i kommissionens svaromål av den 30 juni 2004 i förfarandet vid förstainstansrätten (mål T-370/03).

25 – Detta anges uttryckligen i dom av den 28 september 2004 i mål T-310/00, MCI mot kommissionen (REG 2004, s. II-3253), punkterna 46 och 61. Ett liknande resonemang låg också till grund för dom av den 14 oktober 1999 i de förenade målen T-191/96 och T-106/97, CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (REG 1999, s. II-3181), punkt 63.

Grundläggande principer har anförts redan i dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet, kallat AETR (REG 1971, s. 263; svensk specialutgåva, volym 1, s. 551), punkt 40, enligt vilken talan enligt artikel 230 EG ”syftar [till att], i överensstämmelse med vad som föreskrivs i [artikel 220.1 EG], … säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget”, och dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), punkt 23, enligt vilken ”varken medlemsstaterna eller gemenskapsinstitutionerna kan undgå kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med gemenskapens grundläggande konstitutionella urkund, dvs. fördraget”. Beträffande kravet på domstolskontroll inom en rättslig gemenskap, se från senare tid även dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores (REG 2002, s. I-6677), punkt 38.

26 – Se domen i det nyligen avgjorda målet inom området för kontroll av koncentrationer MCI mot kommissionen (ovan fotnot 25), punkterna 55 och 63. Se vidare domen i målet Simmenthal mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 32, domen i målet Akzo (ovan fotnot 20), punkt 21, dom av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen (REG 1988, s. 2151), punkt 16, av den 24 september 1996 i mål T-182/94, Marx Esser m.fl. mot parlamentet (REGP 1996, s. I‑A-411 och s. II-1197), punkt 41, domen i målet CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (ovan fotnot 25), punkt 63, och domen i målet Österreichische Postsparkasse m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 20), punkt 54.

27 – Domen i målet Simmenthal mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 32, dom av den 5 mars 1980 i mål 76/79, Koenecke mot kommissionen (REG 1980, s. 665), punkt 9, domen i målet Antillean Rice Mills mot kommissionen (ovan fotnot 20), punkt 60, domen i målet CAS Succhi di Frutta mot kommissionen (ovan fotnot 25), punkt 63, domen i målet MCI mot kommissionen (ovan fotnot 25), punkt 46, och domen i målet Österreichische Postsparkasse m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 20), punkt 54.

28 – Domen i målet Koenecke mot kommissionen (ovan fotnot 27), punkt 9, dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1375), punkt 74, domen i målet parlamentet mot Richard (ovan fotnot 21), punkterna 33 och 34, och dom av den 21 mars 2002 i mål T-131/99, Shaw och Falla mot kommissionen (REG 2002, s. II-2023), punkt 29.

29 – Se exempelvis dom av den 10 juni 1980 i mål 155/78, M. mot kommissionen (REG 1980, s. 1797), punkt 6.

30 – ”La manière dont le directeur général a présélectionné les candidats.”

31 – Förevarande fall skiljer sig i detta avseende utan tvekan från ett fall som det som exempelvis låg till grund för domem i målet Apesco mot kommissionen (ovan fotnot 26).

32 – Se exempelvis sammanfattningen av sökandens argumentation i punkterna 37 och 38 i den överklagade domen.

33 – Domen i målet Rendo m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 18), punkt 13.

34 – Se i detta avseende argumentationen i anslutningsöverklagandet, särskilt punkterna 38–51 i förevarande förslag till avgörande.

35 – Se i detta avseende punkt 9 i förevarande förslag till avgörande.

36 – Franska: ”Le candidat qui répondait le mieux à l’ensemble des exigences mentionnées dans l’avis de vacance” (se punkt 32 i den överklagade domen).

37 – Franska: ”Solide expérience de management de personnel [et] capacité de gestion, mobilisation et supervision de grandes équipes.”

38 – Dom av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen (REG 2006, s. I-3173), punkt 54, och av den 21 september 2006 i mål C-167/04 P, JCB mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkt 108. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2005, s. I-0000), punkt 37.

39 – Tabellen i bilagan till meddelandet av den 18 november 2002 innehåller följande anmärkning avseende Naqvi i kolumnen ”commentaires”: ”La candidature satisfait aux critères énoncés dans la description du poste.”

40 – Förstainstansrätten har i denna punkt anfört att tillsättningsmyndigheten inte har gjort en uppenbart oriktig bedömning när den utgick från att Naqvi uppfyllde kraven inom området för personalledning. Förstainstansrätten har särskilt hänvisat till ett bedömningsutlåtande av vilket det framgår att Naqvi har dokumenterad erfarenhet av arbetsledning som han såväl förvärvat som enhetschef som delegationschef och att han framstår som lämpad att motivera en grupp. Den har vidare hänvisat till Naqvis båda personalrapporter som föregick uttagningsförfarandet.

41 – Se i detta avseende punkt 29 i förevarande förslag till avgörande och den rättspraxis som angetts i fotnot 15.

42 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2006 i mål C-397/03 P, Archer Daniels Midland m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. I-4429), punkt 60, och domarna i målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 372, FEG mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 72, och TU mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 85.

43 – Se ovan punkterna 58–62 i förevarande förslag till avgörande.

44 – Franska: ”Enjeux du poste.”

45 – Franska: ”Sensibilité pour la réforme.”

46 – Punkt 55 i den överklagade domen.

47 – Punkterna 56–58 i den överklagade domen.

48 – Se i detta avseende punkt 29 i förevarande förslag till avgörande och den rättspraxis som angetts i fotnot 15.

49 – Dom av den 26 oktober 2006 i mål C-68/05 P, Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen (REG 2006, s. I-0000), punkt 54 och där angiven rättspraxis.

50 – Såsom redan anförts i samband med kommissionens anslutningsöverklagande gjorde sökanden vid förstainstansrätten gällande att uttagningsförfarandet, vid vilket den behörige generaldirektören gjorde ett första urval som CCN och tillsättningsmyndigheten väsentligen följde, genomfördes på ett rättsligt felaktigt sätt (se i detta avseende punkterna 46 och 47 i förevarande förslag till avgörande).

51 – Domen i målet Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen (ovan fotnot 49), punkt 55.

52 – Se i detta sammanhang sammanfattningen av hans argument i punkt 39 i den överklagade domen.

Full & Egal Universal Law Academy