EUR-Lex -  62005TJ0048 - SV

Mål T‑48/05

Yves Franchet och Daniel Byk

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Personalmål – Utredningar gjorda av OLAF – Ärendet Eurostat – Överlämnande till nationella rättsliga myndigheter av uppgifter om omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder – De berörda tjänstemännen och OLAF:s övervakningskommitté har inte underrättats i förväg – Läckor i pressen – Spridande genom OLAF och genom kommissionen – Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion – Ideell skada – Orsakssamband”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Åtgärder för processledning – Begäran att en institutions interna handlingar ska avlägsnas från handlingarna i målet

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 64)

2.      Tjänstemän – Skadeståndstalan – Föremål – Begäran om ersättning för skada som orsakats av en utredning som utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)

(Artiklarna 235 EG och 236 EG)

3.      Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Närmare bestämmelser för interna utredningar som antagits av gemenskapsinstitutionerna

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 10.2 och 10.3; kommissionens beslut 1999/396, artikel 4)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Åsidosättande av skyldigheten att informera den berörde under en undersökning som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Åsidosättande av skyldigheten att i förväg informera övervakningskommittén

(Artikel 288.2 EG; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 10.2 och 10.3; kommissionens beslut 1999/396, artikel 4; arbetsordningen för OLAF:s övervakningskommitté, artikel 2)

5.      Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Överlämnande till nationella myndigheter av de uppgifter som inhämtats i samband med en utredning

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artiklarna 4.5 och 10.2 och 10.3)

6.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Grunder – Talan om skadestånd för skada som orsakats av en utredning som utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)

(Tjänsteföreskrifterna artikel 91; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 10.2)

7.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Bevisbördan åvilar sökanden – Gränser

(Artikel 288, andra stycket EG )

8.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Pressmeddelande från administrationen som kan ge intryck av att en tjänsteman är inblandad i oegentligheter utan att någon skuld bevisas

(Artikel 288, andra stycket EG; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 8.2)

9.      Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Rätten till försvar – Räckvidd – Rätten till tillgång till handlingarna i utredningen – Föreligger inte annat än vid publiceringen av den slutliga rapporten

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41, Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, kommissionens beslut 1999/396, artikel 4)

10.    Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Förfarandets längd

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artiklarna 6.5 och 11.7)

11.    Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF – Utredningssekretess

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artikel 12)

12.    Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Disciplinärt förfarande – Samtidiga straffrättsliga och disciplinära förfaranden avseende samma omständigheter

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 88 femte stycket, bilaga IX, artikel 7 andra stycket)

1.      En institution har i regel goda skäl att begära att en intern handling avlägsnas från handlingarna i målet, om den som åberopar handlingen inte har erhållit den på ett lagligt sätt. En intern handling är nämligen sekretesskyddad, om inte den institution som den härrör från har accepterat att sprida den. Det är emellertid i vissa situationer inte nödvändigt att sökanden visar att han lagligen erhållit den sekretessbelagda handling som åberopats till stöd för hans uppfattning och det ska, genom en avvägning av de intressen som ska skyddas, göras en bedömning av huruvida särskilda omständigheter, såsom den omständigheten att överlämnandet av handlingen är avgörande för att säkerställa kontrollen av att förfarandet för att anta den angripna akten har skett på ett regelmässigt sätt, eller att det förekommit maktmissbruk, motiverar att en handling inte avlägsnas.

(se punkterna 77 och 79)

2.      Yrkanden om ersättning för den materiella och ideella skada som en tjänsteman påstår sig ha lidit till följd av det sätt på vilket OLAF har lett och avslutat en utredning som anger honom vid namn och eventuellt offentligt tillskriver honom ansvaret för vissa oegentligheter som fastställts före ett slutligt beslut från den behöriga nationella domstolen, samt det sätt på vilket kommissionen har agerat i samband med denna utredning kan inte avvisas som för tidigt framställda med följd att tjänstemannen kan framställa en sådan begäran först efter de nationella rättsliga myndigheternas eventuella slutliga beslut. Det resultat som eventuellt följer av det nationella förfarandet kan nämligen inte påverka förfarandet vid gemenskapsdomstolen, då det inom ramen för skadeståndsyrkandena inte är fråga om huruvida de omständigheter som tjänstemannen kritiseras för har fastställts eller inte, eller huruvida tjänstemannen i sin yrkesverksamhet har gjort sig skyldig till felaktigheter eller inte, utan att undersöka det sätt på vilket OLAF har lett och avslutat sin utredning samt det sätt på vilket kommissionen har agerat i samband med denna utredning, eftersom den skada som tjänstemannen påstås ha utsatts för skiljer sig från den skada som kan bevisas av att de nationella rättsliga myndigheterna fastställer sökandenas ansvarsfrihet.

(se punkterna 90–91)

3.      Det framgår av bestämmelserna i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen att den tjänsteman som berörs snabbt ska underrättas om att han möjligen är personligen involverad, när detta inte riskerar att skada utredningen, och att slutsatser under inga omständigheter får dras efter utredningen rörande en namngiven tjänsteman inom kommissionen, utan att den berörde har getts möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom. Åsidosättande av dessa bestämmelser, vilka styr villkoren för att skyddet för den berörde tjänstemannens rätt till försvar ska kunna förenas med de sekretesskrav som gäller för alla utredningar av denna typ, innebär ett åsidosättande av de väsentliga formföreskrifter som ska tillämpas på utredningsförfarandet.

Artikel 4 i beslut 1999/396 avser visserligen inte uttryckligen överlämnandet av andra uppgifter än dem vilka OLAF, enligt artikel 10.2 och 10.3 i förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), i fråga om externa respektive interna utredningar, kan eller ska överlämna till de nationella rättsliga myndigheterna, och det föreskrivs i denna artikel således inte en skyldighet att underrätta den berörde tjänstemannen före ett sådant överlämnande. Om sådana uppgifter emellertid innehåller uppgifter som namnger den berörde tjänstemannen ska denne i princip underrättas och höras angående de omständigheter som rör honom.

I denna artikel föreskrivs dock ett undantag avseende de fall i vilka det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och som kräver att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter. I sådana fall kan skyldigheten att anmoda tjänstemannen att yttra sig skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens generalsekreterare. Sålunda måste, för att informationen ska kunna skjutas upp, det dubbla villkoret vara uppfyllt att det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och att det krävs att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter. Dessutom måste ett föregående samtycke erhållas från kommissionens generalsekreterare. Skyldigheten att begära och erhålla samtycke av kommissionens generalsekreterare är inte en ren formalitet som i förekommande fall kan uppfyllas i ett senare skede. Kravet att erhålla detta samtycke blir nämligen meningslöst, det vill säga kravet att säkerställa att de berörda tjänstemännens rätt till försvar respekteras, om inte informationen till dem endast i rena undantagsfall skjuts upp och det inte endast ankommer på OLAF att bedöma detta undantag utan att det även krävs att kommissionens generalsekreterare bedömer detta.

(se punkterna 128–130, 133, 144–146 och 151)

4.      Den rättsregel, enligt vilken de personer som är föremål för en utredning som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) ska underrättas om den och ges möjlighet att yttra sig över alla de uppgifter som rör dem, ger enskilda rättigheter. Visserligen ger artikel 4 i beslut 1999/369 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen OLAF ett utrymme för skönsmässig bedömning, i de fall i vilka det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och där det krävs att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter, så att skyldigheten att anmoda tjänstemannen att yttra sig kan skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens generalsekreterare. När det gäller formerna för att anta ett beslut om att skjuta upp informationen till de berörda tjänstemännen har OLAF dock inget utrymme för skönsmässig bedömning. På samma sätt har OLAF inte något som helst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att kontrollera villkoren för att tillämpa artikel 4 i beslut 1999/396.

Härav följer att OLAF genom att villkoren och formerna för att tillämpa detta undantag inte iakttagits, gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda, när OLAF inte har hänvisat till att sådana utredningsåtgärder har använts och inte har begärt något samtycke av kommissionens generalsekreterare i tillräckligt god tid för att skjuta upp den obligatoriska kallelsen till den av utredningen berörda tjänstemannen att yttra sig.

Så är även fallet vad gäller åsidosättande av OLAF:s skyldighet enligt artikel 11.7 i förordning nr 1973/1999 om utredningar som utförs av OLAF att underrätta kommittén i förväg om de ärenden där det är nödvändigt att överlämna information till de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av den rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter till de berörda. Även om OLAF:s övervakningskommitté enligt artikel 11.1 i förordning nr 1073/1999 inte stör pågående utredningar, ska den enligt artikel 2 i dess arbetsordning ”vaka över att OLAF:s verksamhet genomförs med respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i enlighet med fördragen och de rättsakter som härrör från dessa, i synnerhet protokollet om immunitet och privilegier, samt tjänsteföreskrifterna”. Det föreskrivs vidare i artikel 11.7 i förordning nr 1973/1999 att informationen till övervakningskommittén är en ovillkorlig skyldighet som inte ger OLAF något utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkterna 146, 153–156, 164 och 167–170)

5.      Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) är inte skyldig att informera den berörda institutionen innan den enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten ska överlämna de uppgifter som inhämtats vid utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Enligt artikel 10.3 i nämnda förordning är nämligen överlämnandet till den berörda institutionen av uppgifter som inhämtats under interna utredningar endast en möjlig åtgärd. I denna artikel finns det ingen bestämmelse om att överlämnandet av uppgifter till de nationella rättsliga myndigheterna ska föregås eller åtföljas av information till den berörda institutionen. Den berörda institutionen ska däremot i samband med interna utredningar informeras i enlighet med artikel 4.5 i förordning nr 1073/1999 när utredningen visar att en av institutionens ledamöter, chefstjänstemän, tjänstemän eller kontraktsanställda kan vara personligen inblandade. I denna bestämmelse föreskrivs dock ingen tidsfrist för att lämna denna information. Dessutom innehåller bestämmelsen ett undantag i de fall det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen.

De bestämmelser som angetts i föregående punkt innehåller slutligen inte några rättsregler som ger rättigheter till enskilda och vars iakttagande gemenskapsdomstolarna ska säkerställa.

(se punkterna 158–159 och 162)

6.      Inom ramen för en talan om ersättning för den materiella och ideella skada som en tjänsteman påstår sig ha lidit till följd av det sätt på vilket OLAF har lett och avslutat en utredning, saknar en grund, avseende den påverkan som sker av de nationella rättsliga myndigheterna, när i enlighet med artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av OLAF uppgifter överlämnas till de nationella myndigheterna och enligt vilka OLAF har visat vägen för de nationella rättsliga myndigheterna genom att redan som brott kvalificera de omständigheter som den hade trott sig kunna fastställa i ärendet, verkan. Det ankommer nämligen uteslutande på de nationella myndigheterna att besluta om vilka åtgärder de ska vidta med anledning av de uppgifter som OLAF har överlämnat till dem. Dessa myndigheter ska således själva pröva huruvida sådana uppgifter motiverar eller kräver att straffrättsliga åtgärder vidtas. Följaktligen ska rättsligt skydd mot sådana åtgärder säkerställas på nationell nivå med alla skyddsregler som föreskrivs i nationell rätt, vilket även innefattar de skyddsregler som följer av de grundläggande rättigheterna vilka, eftersom de ingår bland de allmänna gemenskapsrättsliga principerna, medlemsstaterna är bundna av vid genomförandet av gemenskapsrättsliga bestämmelser.

(se punkterna 171–173)

7.      Det ankommer inom ramen för en skadeståndstalan på sökanden att visa att villkoren för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna göras gällande i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG är uppfyllda. Det finns dock ett undantag från denna regel, när skadan har flera olika orsaker och gemenskapsinstitutionen inte har lämnat något bevis som gör att det kan fastställas vilken av dessa orsaker som denna skada kan tillskrivas, trots att gemenskapsinstitutionen är bäst lämpad att förebringa bevisning i detta avseende, så att den osäkerhet som kvarstår ska läggas på dess ansvar

(se punkterna 182–183)

8.      Principen om oskuldspresumtion kräver att en person som är anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig så länge det under en rättegång inte har bevisats att hans skuld är utom allt rimligt tvivel. En institution kan dock inte vara förhindrad att upplysa allmänheten om en pågående utredning av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) avseende oegentligheter som ägt rum inom institutionen. Den ska emellertid göra det med all den takt och återhållsamhet som krävs och respektera en lämplig avvägning mellan de berörda tjänstemännens intressen och institutionens intressen.

Om en institution ger ut ett pressmeddelande som ger allmänheten, eller åtminstone en del av den, intryck av att en tjänsteman är inblandad i oegentligheter som begåtts inom institutionen när dennes skuld ännu inte har bevisats, går detta utöver vad som kan motiveras med att det ligger i tjänstens intresse och utgör ett tillräckligt klart åsidosättande av oskuldspresumtionen, eftersom institutionens utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på respekten för denna presumtion är obefintligt.

Genom att under ett undersökningsförfarande mot en tjänsteman, låta sådana uppgifter som återspeglar känslan av att tjänstemannen är skyldig till en brottslig handling och får allmänheten att tro på dennes skuld innan skulden har fastställts i domstol, spridas i pressen, har OLAF på så sätt likaledes åsidosatt principen om oskuldspresumtion. Genom en sådan läcka har OLAF även åsidosatt skyldigheten att sekretessbelägga utredningarna. Genom att orsaka att känsliga uppgifter från utredningarna har spritts i pressen har OLAF även skadat intresset av en god förvaltningssed, eftersom den har gjort det möjligt för den stora allmänheten att under utredningsförfarandet få tillgång till förvaltningens sekretessbelagda uppgifter. Det är i ett sådant fall fråga om tillräckligt klara åsidosättanden av dessa rättsregler. Det ankommer nämligen på OLAF att se till att sådana läckor inte äger rum som innebär att berörda personers grundläggande rättigheter, såsom oskuldspresumtionen, åsidosätts, eftersom förvaltningen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om att iaktta denna skyldighet.

(se punkterna 216–217, 219, 309–311 och 314)

9.      Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) är inte skyldig att ge en gemenskapstjänsteman som påstås vara berörd av en intern utredning – innan det fattats ett slutligt beslut från hans tillsättningsmyndighet som går honom emot – tillgång till handlingar som omfattas av en sådan utredning eller till handlingar som OLAF själv upprättat i samband härmed. I annat fall kan effektiviteten och den konfidentiella behandlingen av det uppdrag som OLAF tilldelats samt OLAF:s oberoende hindras. I synnerhet kan inte endast den omständigheten att en del av en sekretessbelagd akt i en utredning synes rättsstridigt ha överlämnats till pressen, i sig motivera att det görs undantag från den konfidentiella behandlingen av denna akt och av den utredning som OLAF genomför, till förmån för den tjänsteman som påstås åsyftas. Respekten för den ifrågavarande tjänstemannens rätt till försvar är tillräckligt säkerställd genom artikel 4 i beslut 1999/396 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen vilken inte förpliktar OLAF att ge tillgång till dessa handlingar.

Detta synsätt strider inte mot iakttagandet av den rätt till en god förvaltning som föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken denna rätt innebär att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet. Sålunda kan tillgången till akten från OLAF:s utredning före det att slutrapporten upprättats enligt denna princip nekas, om iakttagandet av sekretessen kräver det.

OLAF är inte heller skyldig att ge tillgång till slutrapporten. Ingen av de skyldigheter som följer av artikel 4 i beslut 1999/396 avser nämligen denna fråga. Vad avser den kontradiktoriska principen kan det endast fastställas att det föreligger en rättsstridighet med avseende på OLAF i det fall då slutrapporten publiceras eller då det som en uppföljning av denna antas en rättsakt som går någon emot. Om dessa rapporter överlämnats till institutionen och till de berörda nationella rättsliga myndigheterna är det denna institution och dessa andra myndigheter som i förekommande fall ska ge sökandena tillgång till dessa rapporter enligt deras egna förfarandebestämmelser, i den mån de avser att anta en sådan rättsakt som går tjänstemannen emot och därvid grunda sig på slutrapporterna.

(se punkterna 255–260)

10.    Även om det i förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) inte föreskrivs någon exakt och ovillkorlig frist för när OLAF ska ha slutfört utredningarna, utgör skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden en allmän gemenskapsrättslig princip, som säkerställs av gemenskapsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förfarandet vid OLAF kan följaktligen inte förlängas utöver en skälig tidsfrist, som ska bedömas i förhållande till omständigheterna i fallet och ärendets grad av komplexitet.

De berörda tjänstemännen ska inte behöva lida av bristerna i den administrativa organisationen av kommissionens tjänstegrenar när OLAF sattes i funktion, och dessa omständigheter kan inte ensamma motivera att utredningsförfarandet ska ta lång tid i anspråk och utgöra en grund till att frita kommissionen från dess ansvar.

(se punkterna 272–274 och 280–281)

11.    Visserligen ska institutionerna enligt artikel 12.3 tredje stycket i förordning nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) säkerställa att sekretessen i OLAF:s utredningar och de berörda personernas legitima rättigheter respekteras. Dock kan denna bestämmelse inte tolkas så att det åvilar kommissionen en allmän skyldighet att säkerställa att OLAF, som genomför sina utredningar helt oberoende, respekterar sekretessen. Denna bestämmelse ska tolkas i förening med det föregående stycket i artikeln, enligt vilket OLAF:s generaldirektör regelbundet ska rapportera till institutionerna om resultaten av sina utredningar med iakttagande av dessa principer. Det framgår sålunda av artikel 12 i förordning nr 1073/1999 att i de fall då OLAF:s generaldirektör till institutionerna, kommissionen inbegripet, har överlämnat uppgifter avseende utredningarna, ska institutionerna vid behandlingen av dessa uppgifter säkerställa att sekretessen beträffande dem och de berörda personernas legitima rättigheter iakttas.

(se punkt 299)

12.    Det framgår av artikel 88 femte stycket i tjänsteföreskrifterna att det inte är tillåtet för tillsättningsmyndigheten att fatta ett slutligt beslut i disciplinärendet angående den berörde tjänstemannen genom att uttala sig om omständigheter som samtidigt är föremål för ett straffrättsligt förfarande innan avgörandet som fattas av den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft. Tillsättningsmyndigheten har enligt nämnda bestämmelse inte något utrymme för skönsmässig bedömning. Principen att frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas slås fast i nämnda bestämmelse, vilket särskilt motiveras av att nationella domstolar i brottmål har vidare undersökningsbefogenheter än tillsättningsmyndigheten. När samma handlingar kan utgöra en straffbelagd gärning och ett åsidosättande av skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna är administrationen därför bunden av vad den nationella domstolen har konstaterat avseende de faktiska omständigheterna i brottmålet. När denna domstol funnit att vissa omständigheter i målet är bevisade kan administrationen bedöma huruvida de ska anses utgöra ett fel i tjänsten som kan föranleda en disciplinåtgärd, varvid den särskilt ska pröva huruvida dessa omständigheter utgör åsidosättanden av skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 341 och 342)

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 8 juli 2008(*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Personalmål – Utredningar gjorda av OLAF – Ärendet Eurostat – Överlämnande till nationella rättsliga myndigheter av uppgifter om omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder – De berörda tjänstemännen och OLAF:s övervakningskommitté har inte underrättats i förväg – Läckor i pressen – Spridande genom OLAF och genom kommissionen – Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion – Ideell skada – Orsakssamband”

I mål T‑48/05,

Yves Franchet, tidigare tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Nice (Frankrike),

Daniel Byk, tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Luxemburg (Luxemburg),

företrädda av advokaterna G. Vandersanden och L. Levi,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J.‑F. Pasquier, i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ersättning för den materiella och ideella skada som kommissionen och OLAF påstås ha orsakat inom ramen för utredningar i samband med ärendet Eurostat,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna V. Tiili (referent) och T. Tchipev,

justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 oktober 2007,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), som har inrättats genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 (EGT L 136, s. 20), har bland annat till uppgift att utföra administrativa utredningar inom institutionerna för att efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder.

2        I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av OLAF (EGT L 136, s. 1), regleras de kontroller, inspektioner och åtgärder som de anställda vid OLAF vidtar i tjänsten. De utredningar som OLAF utför består av externa utredningar, det vill säga utredningar utanför gemenskapens institutioner, och av interna utredningar, det vill säga utredningar inom dessa institutioner.

3        I skäl 10 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs följande:

”Dessa utredningar bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokollet om gemenskapernas privilegier och immunitet, och med iakttagande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda … samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. Institutioner, organ och byråer bör därför utforma villkor och bestämmelser för hur dessa interna utredningar bör utföras. Tjänsteföreskrifterna bör därför ändras genom att bestämmelser om tjänstemäns och övriga anställdas rättigheter och skyldigheter vid interna utredningar införs.”

4        I skäl 13 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs följande:

”Det bör åligga de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, institutionerna, organen och byråerna, att på grundval av [OLAF:s] rapport besluta om hur en avslutad utredning bör följas upp. Det bör dock föreskrivas att [OLAF:s] direktör skall ha skyldighet att direkt till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter överlämna de upplysningar som byrån har samlat in i samband med interna utredningar om omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder.”

5        Artikel 4 i förordning nr 1073/1999 har följande lydelse:

”Interna utredningar

1.      Inom de områden som avses i artikel 1 skall [OLAF] utföra administrativa utredningar inom institutioner, organ och byråer.

Dessa interna utredningar … skall utföras under iakttagande av fördragens bestämmelser, särskilt protokollet om immunitet och privilegier, och av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med villkoren och bestämmelserna i denna förordning och de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Institutionerna skall samråda om den ordning som skall inrättas genom ett sådant beslut.

…

5.      Om utredningarna visar att en enskild ledamot, chef, tjänsteman eller annan anställd kan vara personligen involverad, skall den institution, det organ eller den byrå där denne är verksam informeras.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen eller om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, kan man avvakta med denna information.

…”

6        I artikel 6.5 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs följande:

”Utredningarna skall pågå kontinuerligt under en tidsperiod som skall vara avpassad efter omständigheterna och ärendets komplexitet.”

7        Artikel 8 i förordning nr 1073/1999, vilken har rubriken ”Sekretess och skydd av uppgifter”, har följande lydelse:

”1.      Alla uppgifter som inhämtas i samband med externa utredningar skall oavsett form vara skyddade genom tillämpliga bestämmelser.

2.      Alla uppgifter som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar skall, oavsett form, omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som det som ges enligt de bestämmelser som gäller för gemenskapens institutioner.

Uppgifterna får endast överlämnas till sådana personer inom Europeiska gemenskapernas eller medlemsstaternas institutioner som på grund av sin befattning skall känna till dem, och de får inte användas i andra syften än att bekämpa bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet.

3.      Direktören skall se till att [OLAF:s] anställda och de andra personer som handlar under hans eller hennes överinseende följer gemenskapsbestämmelserna och nationella bestämmelser om skydd av personuppgifter, särskilt dem som framgår av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [EGT L 281, s. 31].

4.      [OLAF:s] direktör och ledamöterna i den övervakningskommitté som avses i artikel 11 skall övervaka tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel och i artiklarna 286 [EG] och 287 [EG].”

8        I artikel 9 i förordning nr 1073/1999, vilken har rubriken ”Rapport om och uppföljning av utredningarna”, föreskrivs följande:

”1.      När [OLAF] har avslutat en utredning, skall den under direktörens överinseende upprätta en rapport som bland annat skall omfatta de omständigheter som konstaterats, uppgifter om eventuell ekonomisk skada samt utredningens slutsatser, inklusive rekommendationer från [OLAF:s] direktör om lämplig uppföljning.

2.      Dessa rapporter skall upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Dessa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. De skall bedömas enligt samma regler som de som gäller för administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer och ha samma värde som dessa rapporter.

3.      En rapport som upprättas efter en extern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar.

4.      En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar och inom den tidsfrist som [OLAF:s] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”

9        I artikel 10 i förordning nr 1073/1999, vilken har rubriken ”Överlämnande av uppgifter från [OLAF]”, föreskrivs följande:

”1.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning eller i förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 får [OLAF] när som helst till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna överlämna uppgifter som har inhämtats i samband med externa utredningar.

2.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning skall [OLAF:s] direktör till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten överlämna de uppgifter som [OLAF] har inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Med förbehåll för de krav som utredningen ställer skall direktören samtidigt informera den berörda medlemsstaten.

3.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8 och 9 i denna förordning får [OLAF] när som helst till den berörda institutionen, det berörda organet, kontoret eller byrån överlämna information som inhämtats i samband med interna utredningar.”

10      I artikel 11 i förordning nr 1073/1999, vilken har rubriken ”Övervakningskommitté”, föreskrivs följande:

”1.      Övervakningskommittén skall genom regelbunden kontroll av utredningsarbetet stödja [OLAF:s] oberoende.

Övervakningskommittén skall på begäran av byråns direktör eller på eget initiativ avge yttranden om [OLAF:s] verksamhet till direktören, dock utan att störa pågående utredningar.

…

7.      Direktören skall en gång om året till övervakningskommittén överlämna en plan för [OLAF:s] verksamhet enligt artikel 1 i denna förordning. Direktören skall regelbundet underrätta kommittén om [OLAF:s] verksamhet och utredningar och om resultaten och uppföljningen av dessa. Om en utredning pågår längre än nio månader, skall direktören underrätta övervakningskommittén om orsakerna till att utredningen inte ännu har kunnat avslutas och när detta beräknas kunna ske. Direktören skall underrätta kommittén om de ärenden där institutionen, organet eller byrån inte har vidtagit åtgärder i enlighet med direktörens rekommendationer. Direktören skall underrätta kommittén om de ärenden där det är nödvändigt att överlämna information till de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat.

…” 

11      I artikel 12.3 andra och tredje styckena i förordning nr 1073/1999 föreskrivs följande:

”Direktören skall regelbundet rapportera till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten om resultaten av de utredningar som görs av [OLAF], med iakttagande av deras förtroliga karaktär, berörda personers legitima rättigheter och i förekommande fall tillämpliga nationella bestämmelser för rättsliga förfaranden.

Dessa institutioner skall garantera att förtrolighet iakttas beträffande de utredningar som görs av [OLAF], liksom att berörda enskilda personers legitima rättigheter och, om rättsliga förfaranden har inletts, tillämpliga nationella bestämmelser för dessa förfaranden iakttas.”

12      I artikel 4 i kommissionens beslut 1999/396/EG, EKSG, Euratom av den 2 juni 1999 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen (EGT L 149, s. 57) anges formerna för att underrätta den berörda på följande sätt:

”Om det finns en möjlighet att en ledamot, tjänsteman eller anställd vid kommissionen är personligt involverad skall den berörda snabbt informeras, om detta inte riskerar att skada utredningen. Under inga omständigheter får slutsatser dras efter utredningen om en namngiven ledamot, tjänsteman eller anställd inom kommissionen, utan att den berörde har givits möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, får denna skyldighet att ge ledamoten, tjänstemannen eller den anställde vid kommissionen möjlighet att yttra sig skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens ordförande respektive generalsekreterare.”

13      I artikel 2 i arbetsordningen för OLAF:s övervakningskommitté (EGT L 41, s. 12), vilken har rubriken ”Respekt för lagenligheten”, föreskrivs följande:

”Kommittén skall vaka över att OLAF:s verksamhet genomförs med respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i enlighet med fördragen och de rättsakter som härrör från dessa, i synnerhet protokollet om immunitet och privilegier, samt tjänsteföreskrifterna.”

14      I artikel 14.1–3 i arbetsordningen för OLAF:s övervakningskommitté föreskrivs följande:

”1.      Övervakningskommitténs sammanträden är inte offentliga. Kommitténs överläggningar och samtliga dokument som ligger till grund för dessa överläggningar är sekretessbelagda, såvida inte övervakningskommittén beslutar om annat.

2.      De handlingar och den information som läggs fram av OLAF:s direktör faller under bestämmelserna i artikel 287 [EG] om tystnadsplikt.

3.      Övervakningskommitténs överläggningar skall grundas på handlingar och förslag till yttranden, rapporter och beslut.”

15      I artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), undertecknad i Rom den 4 november 1950, om rätten till en rättvis rättegång föreskrivs följande:

”…

2.      Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3.      Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

a)      att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b)      att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

…” 

16      I utkast till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1) (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:

”Artikel 41

Rätt till god förvaltning

1.      Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ.

2.      Denna rättighet innebär bl.a. att

–        var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne,

–        var och en skall ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet,

–        förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

3.      Var och en har rätt att få ersättning av gemenskapen för skador som har orsakats av dess institutioner eller dess tjänstemän under deras tjänsteutövning, enligt de allmänna gemensamma principerna i medlemsstaternas lagstiftning.

…

Artikel 48

Presumtion för oskuld och rätten till försvar

1.      Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.

2.      Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall garanteras respekt för rätten till försvar.”

 Bakgrund till tvisten

17      Sökandena Yves Franchet och Daniel Byk arbetade tidigare som generaldirektör respektive direktör vid Eurostat (Europeiska gemenskapernas statistikbyrå).

18      Vid ett flertal interna revisioner av Eurostat framkom att oegentligheter eventuellt hade förekommit i den ekonomiska förvaltningen. Till följd härav inledde OLAF ett antal utredningar, bland annat avseende de kontrakt som Eurostat slutit med bolagen Eurocost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire samt de subventioner som dessa hade beviljats.

19      Den 4 juli 2002 överlämnade OLAF till de luxemburgska rättsliga myndigheterna en akt som rörde utredningen beträffande Eurocost samt en annan akt som rörde utredningen beträffande Eurogramme.

20      Den 13 november 2002 ställde Yves Franchet en skrivelse till OLAF:s generaldirektör med följande lydelse:

”…

Jag har av budgetkontrollutskottet erfarit att ni gett dem upplysningar beträffande de akter som ni hade överlämnat till de luxemburgska rättsliga myndigheterna, upplysningar som jag inte har. Jag har i tidskriften Stern läst att ni vid Eurostat hade identifierat ’en hel rad fall’ som era tjänstemän inte alls har underrättat mig om.

…” 

21      Den 13 mars 2003 antog Europaparlamentet en resolution beträffande ärendet Eurostat.

22      Den 19 mars 2003 sände OLAF:s generaldirektör en skrivelse till de franska rättsliga myndigheterna, som rörde ”Överlämnande av upplysningar avseende omständigheter som kan komma att betecknas som brott CMS N° IO/2002/0510 − Eurostat/Datashop/Planistat” (nedan kallad skrivelsen av den 19 mars 2003), åtföljd av ett meddelande från två utredare vid OLAF, som samma dag överlämnats till OLAF:s generaldirektör och som rörde ”Anmälan av omständigheter som kan komma att betecknas som brott CMS N° IO/2002/0510 − Eurostat/Datashop/Planistat” (nedan kallat meddelandet av den 19 mars 2003).

23      Den 3 april 2003 sände OLAF:s generaldirektör en sammanfattande not till kommissionens generalsekreterare angående de pågående utredningar som rörde Eurostat.

24      Den 19 maj 2003 begärde sökandena av kommissionen ”biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för att bevara [sitt] anseende och [sin] rätt att försvara sig mot upphovsmännen och mot dem som sprider lögnaktiga uppgifter” och att befrias från sina uppdrag för att kunna säkerställa sitt försvar.

25      Den 21 maj 2003 omplacerades sökandena på egen begäran.

26      Den 26 maj 2003 sände sökandena två skrivelser till OLAF:s generaldirektör och begärde bland annat att ”så snabbt som möjligt [bli underrättade] om de anmärkningar och anklagelser som OLAF framfört” gentemot dem för att säkerställa att rätten till försvar respekterades vid de förhör som hade fastställts till slutet av juni 2003. Sökandena begärde sålunda att få tillgång till akten i dess helhet. Sökandena påpekade att de inte hade underrättats eller hörts innan akterna hade överlämnats till de nationella rättsliga myndigheterna. De angav dessutom att ”det även [var] uppenbart att det [hade] förekommit läckor av förtroliga uppgifter från OLAF till pressen och att dessa läckor, i förekommande fall, med avsikt hade planerats inom ramen för en förtalskampanj och ett ifrågasättande av Eurostat, samt även av andra högt placerade personer inom kommissionen”.

27      Samma dag ställde sökandena även två skrivelser till OLAF:s övervakningskommitté och underrättade den om att de genom pressen hade fått kännedom om att OLAF hade överlämnat en akt till de nationella rättsliga myndigheterna som innehöll anklagelser om ”förskingring, trolöshet mot huvudman och bildande av en kriminell sammanslutning”, att de aldrig hade hörts av OLAF och att det hade förekommit läckor. Sökandena begärde att övervakningskommittén skulle ”uttala sig om OLAF:s oacceptabla agerande, vilken antingen ha[de] planerat dessa läckor, eller inte ha[de] vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att förhindra dem och därmed tagit på sig hela sitt ansvar gentemot [dem] och anmoda OLAF att se till att deras grundläggande rättigheter i framtiden respektera[de]s till fullo”.

28      Den 26 maj 2003 ställde sökandena ytterligare två skrivelser, till kommissionens generalsekreterare respektive en generaldirektör vid kommissionen, i vilka de begärde att kommissionen skulle närmare ange vad den hjälp bestod av som denna hade samtyckt till att ge dem. De begärde även att få kunna kontrollera de uppgifter i OLAF:s akt som kommissionen eventuellt förfogade över.

29      Den 5 juni 2003 vände sig sökandena till OLAF:s generaldirektör och begärde att få tillgång till akten före de förhör som hade planerats till slutet av juni 2003.

30      Den 11 juni 2003 gav kommissionen tjänsten för internrevision (nedan kallad TIR) i uppdrag att i samband med uppföljningen av förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet granska kontrakt som slutits och subventioner som beviljats av Eurostat. TIR upprättade tre rapporter, den första av den 7 juli, den andra av den 24 september och den tredje av den 22 oktober 2003.

31      Under månaderna juni och juli 2003 sammanträdde Europaparlamentets budgetkontrollutskott (nedan kallat budgetkontrollutskottet) för ett meningsutbyte angående akten Eurostat med bland annat vissa kommissionsledamöter.

32      Den 18 juni 2003 vände sig sökandena på nytt till OLAF:s generaldirektör. De påpekade därvid att ”rätten att bli hörd föruts[atte] att den berörde är underrättad om de anmärkningar som riktats mot honom och att han har tillgång till akten” och angav att de förhör som hade planerats till slutet av juni således inte kunde äga rum på ett regelmässigt sätt. Sökandena konstaterade att ”[s]å snart som akten [kunde] bli tillgänglig och ombuden och deras huvudmän [kunde] få tillräcklig tid för att granska handlingarna, kunde förhören äga rum”.

33      Den 23 juni 2003, vid ett första förhör vid OLAF, inlämnade Yves Franchet en förhandsförklaring med en rättslig anmärkning avseende rätten till försvar. Den 25 och den 26 juni 2003 hördes han av OLAF angående akten Eurocost. Den 26 och den 27 juni 2003 hördes han angående akterna Datashop och Planistat och den 2 juli 2003 angående akten CESD Communautaire.

34      Den 1 juli 2003 sände enhetschefen vid kommissionens generalsekretariat, M. P., en skrivelse till kommissionsledamöterna angående sammanträdet i budgetkontrollutskottet samt meningsutbytet med kommissionens generalsekreterare och OLAF:s generaldirektör av den 30 juni 2003.

35      Den 3 och den 4 juli 2003 hördes Daniel Byk av OLAF angående akterna Datashop och Planistat. Daniel Byk inlämnade även en inledande förklaring med en rättslig anmärkning avseende rätten till försvar.

36      Den 9 juli 2003 beslöt kommissionen att inleda ett disciplinärt förfarande gentemot sökandena. Detta förfarande vilandeförklarades omedelbart på grund av att OLAF:s utredning ännu pågick. Kommissionen tillsatte även en arbetsgrupp bestående av personer med kompetens inom olika sakområden (nedan kallad arbetsgruppen).

37      Samma dag publicerade kommissionen ett pressmeddelande med rubriken ”Kommissionen vidtar åtgärder till följd av finansiella oegentligheter vid Eurostat” (IP/03/979).

38      Den 17 juli 2003 ställde sökandena skrivelser till kommissionens ordförande och underrättade honom om sin situation.

39      Den 22 juli 2003 ställde sökandena en skrivelse till kommissionen i vilken de åberopade de fel som denna påstods ha gjort sig skyldig till och som aktualiserade dess skadeståndsansvar De begärde även att kommissionen skulle överlämna de handlingar till dem som angavs i besluten att inleda disciplinära förfaranden.

40      Rapporterna från förhören med sökandena i slutet av juni månad och i början av juli månad upprättades den 11 augusti 2003.

41      Den 24 september 2003 överlämnade OLAF:s generaldirektör till kommissionens ordförande en ”sammanfattning av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade”. Enligt följebrevet ”[kunde] denna sammanfattning på intet sätt betraktas som en slutlig utredningsrapport i den mening som avses i förordning nr 1073/1999” och den ”ha[de] endast som mål att klarlägga de viktigaste slutsatserna från de genomförda utredningarna”.

42      Denna sammanfattning, som åtföljdes av ”Rapport från arbetsgruppen vid Eurostat (TFES) – Sammanfattning och slutsatser” och av ett informationsmeddelande avseende Eurostat, som grundats på den andra mellanliggande rapporten som upprättats av TIR, överlämnades samma dag till Europaparlamentet.

43      Den 25 september 2003 upprättade OLAF, i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1073/1999, de slutliga utredningsrapporterna i ärendena Eurocost, Datashop, Planistat och CESD Communautaire.

44      Samma dag hördes kommissionens ordförande av budgetkontrollutskottet och han höll även ett tal inför Europaparlamentets parlamentsgruppers talmanskonferens.

45      Den 25 september 2003 ställde sökandena en skrivelse till kommissionen och hänvisade till de handlingar som den 24 september 2003 överlämnats till Europaparlamentet. I denna skrivelse ansåg sökandena att ”det inte [kunde] godtas att [de] ifrågasattes offentligt utan att ha [haft] tillgång till de handlingar i vilka de anklaga[des]” och de ville få klarlagt huruvida ”det [var] normalt att [de] återigen genom pressen [fick] kännedom om att de [var] anklagade för olika oegentligheter”. Genom denna skrivelse begärde klagandena dessutom att kommissionen skulle överlämna dessa rapporter samt de handlingar till dem som begärts genom skrivelsen av den 22 juli 2003, det vill säga

” –       meddelandet av den 3 april 2003 (004201) och skrivelserna av den 19 mars 2003 (003441 och 003440) som upprättats av OLAF,

–        rapporten från generaldirektoratet för budget av den 4 juli 2003 (DG BUDG Report – Analysis of audit reports on Eurostat systems for grants and procurement),

–        rapporten från kommissionen [TIR] av den 7 juli 2003 (First Interim Report – IAS examination of Eurostat contracts and grants: reportable events),

–        de tre rapporter som upprättats av [TIR], arbetsgruppen och OLAF för förhöret med [kommissionens ordförande] den 25 september 2003”.

46      Den 1 oktober 2003 antog kommissionen ett beslut om att omorganisera Eurostat, vilket trädde i kraft den 1 november 2003. Det beslutades att ett direktorat och en direktörstjänst skulle avskaffas.

47      Den 10 oktober 2003 mottog sökandena en kopia av slutrapporterna av den 25 september 2003 i ärendena Eurocost, Datashop och CESD Communautaire samt en kopia av de tre handlingar som överlämnats till Europaparlamentet den 24 september 2003 och som angetts ovan i punkt 42. Samma dag mottog sökandena de handlingar som angetts i besluten att inleda disciplinära förfaranden och som begärts genom skrivelserna av den 22 juli och den 25 september 2003, med undantag för skrivelsen och meddelandet av den 19 mars 2003, med motiveringen att det ”[var] fråga om skrivelser som OLAF ställt till de franska rättsliga myndigheterna i Paris och att dessa således [ingick] som en integrerad del av utredningen på nationell nivå”.

48      Den 23 oktober 2003 inlämnade sökandena en begäran med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän vid Europeiska gemenskaperna, i den version som är tillämplig i förevarande fall (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) om ersättning för den skada som de lidit på grund av de fel som kommissionen gjort sig skyldig till, inbegripet de fel som tillskrevs OLAF.

49      Genom beslut av den 10 maj 2004 som sökandena mottog den 17 maj 2004 avvisade tillsättningsmyndigheten denna begäran.

50      Den 19 maj 2004 inlämnade sökandena med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna en begäran om omprövning av beslutet av den 10 maj 2004. Den 5 augusti 2004 inlämnade sökandena ett tillägg till sin begäran om omprövning.

51      Genom beslut av den 27 oktober 2004, som delgavs sökandena genom skrivelse av den 3 november 2004, avvisade tillsättningsmyndigheten uttryckligen denna begäran om omprövning.

 Förfarandet och parternas yrkanden

52      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 januari 2005 väckte sökandena förevarande talan.

53      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och uppmanade, såsom åtgärder för processledning enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, parterna att förete vissa handlingar och att svara på vissa skriftliga frågor. Parterna efterkom delvis denna begäran inom föreskriven tidsfrist.

54      Genom beslut av den 6 juni 2007 förelade förstainstansrätten kommissionen, med stöd av artiklarna 65 b, 66.1 och 67.3 andra stycket i rättegångsreglerna att förete alla de handlingar som överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna inom ramen för ärendet Eurostat samtidigt som den föreskrev att dessa handlingar inte skulle överlämnas till sökandena i detta skede. Kommissionen efterkom föreläggandet.

55      Den 11 juni 2007 inkom kommissionen med sitt yttrande över sökandenas svar på förstainstansrättens frågor och begäran om att förete handlingar. Samma dag inkom sökandena med yttranden över kommissionens svar på dessa frågor och denna begäran.

56      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 3 oktober 2007.

57      Vid förhandlingen bekräftade parterna att de enda handlingar, bland de handlingar som kommissionen företett till följd av förstainstansrättens föreläggande, som sökandena inte innehade var bilagorna till skrivelsen av den 19 mars 2003, klagomålet av den 10 juli 2003 och slutrapporten avseende Planistat. Sökandena accepterade att förstainstansrätten i förekommande fall kunde använda uppgifterna i dessa handlingar, som inte hade överlämnats till dem, vilket antecknades i protokollet. Förstainstansrätten har endast funnit det vara nödvändigt att använda de handlingar som sökandena innehade.

58      Vid förhandlingen inkom kommissionen på förstainstansrättens begäran med ett meddelande från OLAF av den 16 maj 2003. Sökandena invände inte mot att detta ingavs, vilket antecknades i protokollet.

59      Sökandena har yrkat att förstainstansrätten ska

–        förplikta kommissionen att som skadestånd för deras ekonomiska och ideella skada betala ett belopp till dem som preliminärt uppskattas uppgå till 1 miljon euro, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

60      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

61      Sökandena har till stöd för sin skadeståndstalan åberopat att det förekommit fel som både OLAF och kommissionen har gjort sig skyldiga till, att det uppkommit en allvarlig ekonomisk och ideell skada samt att det föreligger ett direkt orsakssamband mellan de fel som påstås ha begåtts och den skada som har följt därav.

62      Kommissionen har inledningsvis ifrågasatt att sökandena har framlagt vissa handlingar från OLAF:s övervakningskommitté, som bifogats som bilaga till ansökan.

63      Kommissionen anser även att skadeståndstalan delvis är för tidigt väckt.

I –  Begäran om att vissa bilagor till ansökan ska dras tillbaka

A –  Parternas argument

64      Kommissionen har begärt att vissa handlingar från OLAF:s övervakningskommitté som sökandena har gett in till stöd för sin ansökan ska avlägsnas från handlingarna i målet. Det är fråga om sex bilagor till ansökan.

65      Kommissionen har påpekat att dessa handlingar är interna handlingar som inte ska offentliggöras. Vidare har sökandena erhållit dem på olagligt sätt och de ska följaktligen avlägsnas från handlingarna i målet, inbegripet de hänvisningar och omnämnanden som återges i ansökan (domstolens dom av den 17 december 1981 i de förenade målen 197/80–200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmühle Erling m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1981, s. 3211, punkterna 13–16).

66      Kommissionen har påpekat att sekretessbelagda interna handlingar endast kan ges in av sökande till stöd för deras talan, om dessa kan visa att de har erhållit dem på lagligt sätt.

67      Emellertid är de ifrågavarande handlingarna i förevarande fall interna handlingar från OLAF:s övervakningskommitté och är med stöd av artikel 14 i arbetsordningen för denna sekretessbelagda. Övervakningskommittén har aldrig beslutat att upphäva den sekretess som är knuten till dessa handlingar och offentliggöra dem, inte heller att överlämna dem till sökandena i samband med deras försvar. Eftersom det är fråga om handlingar som avses förbli rent interna kan den omständigheten att dessa handlingar inte försetts med anteckningen ”sekretessbelagd” inte innebära att de förlorar sin sekretess.

68      Under alla förhållanden ankommer det, enligt kommissionen, på sökandena att ange på vilket lagligt sätt de har kunnat erhålla dessa handlingar, till exempel genom en begäran om tillgång till handlingarna följt av ett gynnsamt svar från OLAF:s övervakningskommitté. Det utgör inte ett bevis på att dessa handlingar erhållits på lagligt sätt att sökandena inger intyg, enligt vilka de varken har undanhållit, stulit eller hindrat någon intern handling som upprättats av sekretariatet vid OLAF:s övervakningskommitté, vilket kommissionen aldrig har anklagat dem för.

69      Slutligen kan enligt kommissionen ingen av dessa handlingar på något som helst sätt bevisa OLAF:s eller kommissionens påstådda fel.

70      Sökandena har bestridit att dessa handlingar är sekretessbelagda samt att de har erhållit dem på ett olagligt sätt.

71      Sökandena har påpekat att om det i en akt, såsom akten i förevarande mål, i vilken det eftersträvas ett skadestånd, inte är möjligt att kommentera eller ha tillgång till handlingar som faktiskt bevisar de fel som OLAF och kommissionen har gjort sig skyldiga till, vilka är väsentliga omständigheter för att aktualisera ett skadeståndsansvar, är det klart att den totala respekten för rätten till försvar och ett effektivt domstolsskydd allvarligt och faktiskt har skadats.

72      Sökandena har påpekat att de ifrågavarande handlingarna stärker deras ställning vad avser kritiken av OLAF:s sätt att fungera, vilket är det verkliga skälet till att kommissionen har bestridit att handlingarna ska utges.

B –  Förstainstansrättens bedömning

73      Kommissionen har gjort gällande att vissa bilagor till ansökan är sekretessbelagda interna handlingar från OLAF:s övervakningskommitté som sökandena inte har erhållit på ett regelmässigt sätt. Det är fråga om följande handlingar:

–        Mötesprotokollet från kommissionens generalsekreterares inlägg inför OLAF:s övervakningskommitté den 3 september 2003. Denne hade vid tidpunkten för sitt inlägg inte underrättats om denna upptagning och hade av övervakningskommitténs ordförande senare erhållit försäkran om att denna handling fortfarande var en för denna kommitté och dess sekretariat rent intern handling.

–        Meddelande av den 5 mars 2003 från övervakningskommitténs sekretariat till ordföranden i denna kommitté och till en ledamot i kommittén.

–        Meddelande av den 27 maj 2003 från övervakningskommitténs sekretariat till ordföranden i denna kommitté.

–        Protokollet från övervakningskommitténs möte den 2 och den 3 september 2003.

–        Rapporten från övervakningskommittén av den 15 januari 2004 som överlämnats på begäran av Europaparlamentet avseende de frågor om förfarandet som ställts av utredningarna i ärendet Eurostat.

–        Informationsmeddelandet från övervakningskommitténs sekretariat av den 10 oktober 2003 om OLAF:s pågående utredningar i ärendet Eurostat och deras återverkan på OLAF:s ställning.

74      Det ska påpekas att varken det förhållandet att de ifrågavarande handlingarna eventuellt är sekretessbelagda eller att dessa handlingar eventuellt inte har erhållits på ett regelmässigt sätt hindrar att de behålls i akten.

75      Det finns nämligen inte någon bestämmelse i vilken det uttryckligen föreskrivs ett förbud mot att beakta olagligt erhållna bevis, exempelvis med åsidosättande av de grundläggande rättigheterna.

76      Visserligen har domstolen i domen i det ovan i punkt 65 nämnda målet Ludwigshafener Walzmühle Erling m.fl. mot rådet och kommissionen, som åberopats av kommissionen, slagit fast att det förelåg tvivel om både den ifrågasatta handlingens karaktär och frågan om huruvida intervenienterna hade erhållit den på ett lagligt sätt och att handlingen därför skulle avlägsnas från handlingarna i målet (punkt 16).

77      Sålunda har en institution i regel goda skäl att begära att en intern handling dras tillbaka, om den som åberopar handlingen inte har erhållit den på ett lagligt sätt. En intern handling är nämligen sekretesskyddad, om inte den institution som den härrör från har accepterat att sprida den.

78      Domstolen har i sin senare rättspraxis dock inte uteslutit att även interna handlingar i vissa fall lagligen kan förekomma i en ärendeakt (domstolens beslut av den 19 mars 1985 i mål 232/84, Tordeur m.fl., ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 8, och av den 15 oktober 1986 i mål 31/86, LAISA mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 5). Dessutom har förstainstansrätten ibland accepterat att beakta handlingar beträffande vilka det dock inte fastställts att de erhållits på lagligt sätt.

79      Sålunda har det i vissa situationer inte varit nödvändigt att sökanden visar att han lagligen erhållit den sekretessbelagda handling som åberopats till stöd för hans uppfattning. Förstainstansrätten har genom att göra en avvägning av de intressen som ska skyddas ansett att det finns anledning att bedöma huruvida särskilda omständigheter, såsom den omständigheten att överlämnandet av handlingen är avgörande för att säkerställa kontrollen av att förfarandet för att anta den angripna akten har skett på ett regelmässigt sätt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 mars 2001 i mål T‑192/99, Dunnet m.fl. mot Europeiska investeringsbanken, REG 2001, s. II‑813, punkterna 33 och 34), eller såsom att det fastställs att det föreligger ett maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 februari 1996 i mål T‑280/94, Lopes mot EG‑domstolen, REGP 1996, s. I‑A-77 och s. II‑239, punkt 59), motiverar att en handling inte avlägsnas.

80      Det ska påpekas att det i förevarande fall genom den specifika ramen för denna talan kan anses att de ifrågavarande handlingarna ska behållas i akten. Dessa handlingar är nödvändiga för att bedöma OLAF:s agerande i samband med undersökningarna avseende Eurostat. Den särskilda karaktären av förevarande talan, i vilken sökandena strävar efter att visa att OLAF:s agerande är rättsstridigt, motiverar följaktligen att dessa handlingar inte dras tillbaka (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 79 nämnda målet Dunnet m.fl. mot EIB, punkterna 33 och 34).

81      Det ska i detta avseende erinras om att det är fråga om förberedande handlingar från OLAF:s övervakningskommitté. Enligt artikel 2 i arbetsordningen för denna kommitté har den till uppgift att vaka ”över att OLAF:s verksamhet genomförs med respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i enlighet med fördragen och de rättsakter som härrör från dessa, i synnerhet protokollet om immunitet och privilegier, samt tjänsteföreskrifterna”. Vidare är det fråga om ett mötesprotokoll från kommissionens generalsekreterares inlägg vid denna kommitté. Det ska dessutom konstateras att sökandena befinner sig i en svår situation för att visa att OLAF:s agerande eventuellt är rättsstridigt. Slutligen ska det påpekas att dessa handlingar kan visa de omständigheter som sökandena kritiserar OLAF för och därmed kan ha en viss betydelse för lösningen av denna tvist.

82      Med hänsyn till de ifrågavarande handlingarnas karaktär och de särskilda omständigheterna i tvisten ska begäran om dessa handlingars tillbakadragande följaktligen avvisas.

II –  Huruvida talan är för tidigt väckt

A –  Parternas argument

83      Kommissionen har gjort gällande att de flesta av sökandenas påståenden beträffande de oegentligheter som påstås ha begåtts under utredningsförfarandet är för tidigt väckta.

84      Kommissionen har angett att den inte har framställt någon invändning om rättegångshinder avseende talan, men att den har hänvisat till att talan har väckts för tidigt. Kommissionen anser nämligen dels att vissa av sökandenas grunder avseende de förfarandefel som kommissionen eller OLAF har gjort sig skyldiga till endast kan bedömas mot bakgrund av de tänkbara följderna av dessa fel på ett eventuellt kommande slutligt beslut i de straffrättsliga eller disciplinära förfarandena (förstainstansrättens dom av den 18 december 1992 i de förenade målen T‑10/92–T‑12/92 och T‑15/92, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 1992, s. II‑2667; svensk specialutgåva, volym 13, s. 97, punkt 48), dels att om det antas att fel kan läggas kommissionen till last, eller läggas OLAF till last, är bedömningen av skadan olika beroende på de straffrättsliga och/eller disciplinära beslut som rör dem. Bedömningen av den påstådda ideella skadan sätts i samband med deras grad av ”skuld” och följderna av OLAF:s eller kommissionens felaktigheter, om de fastställs, kan sålunda inte bedömas utan att sökandenas eventuella fel beaktas.

85      Kommissionen har åberopat domstolens dom av den 28 mars 1979 i mål 90/78, Granaria mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 1081), punkt 6, och har hänvisat till att förstainstansrätten i ett första skede av förfarandet kan fatta beslut i frågan om huruvida OLAF:s eller kommissionens agerande är av sådan beskaffenhet att det leder till skadeståndsansvar för gemenskapen, samtidigt som den med hänsyn till de fastställda felen eventuellt kan behandla frågan om den ideella skadans räckvidd vid ett senare skede.

86      Sökandena har bestridit påståendet att talan är för tidigt väckt och har konstaterat att kommissionens yrkanden i detta avseende inte är tydliga.

87      Sökandena har gjort gällande att talan uppfyller alla de villkor för att tas upp och prövas i sak som krävs för att aktualisera kommissionens skadeståndsansvar och för att möjliggöra för förstainstansrätten att utöva sin domstolsprövning.

88      Det finns inget som talar för att en skadeståndstalan är subsidiär i förhållande till inledandet av ett disciplinärt förfarande och/eller utredning som utförs av en medlemsstats rättsliga myndigheter. Det skulle strida mot den grundläggande principen om rätten till ett effektivt domstolsskydd och en sund rättskipning om en framtida och osäker händelse i sig själv kunde villkora och lamslå en skadeståndstalan med den följden att skadan fortsätter att förstoras och att de berörda berövas rätten att erhålla ersättning för denna.

89      Enligt sökandena har deras skada uppkommit och är aktuell alltsedan kommissionen gjorde sig skyldig till felen och har endast förstorats med tiden.

B –  Förstainstansrättens bedömning

90      Det är ostridigt att de nationella rättsliga förfarandena fortfarande pågår. De resultat som eventuellt följer av dessa förfaranden kan dock inte påverka det aktuella förfarandet. I detta förfarande är det nämligen inte fråga om huruvida de omständigheter som sökandena kritiseras för har fastställts eller inte, eftersom denna fråga inte omfattas av förstainstansrättens behörighet. Sålunda är det i förevarande fall inte fråga om att få klarhet i huruvida sökandena i sin yrkesverksamhet har gjort sig skyldiga till felaktigheter eller inte, utan att undersöka det sätt på vilket OLAF har lett och avslutat en utredning som anger dem vid namn och eventuellt tillskriver dem ansvaret för de oegentligheter som fastställts offentligt före ett slutligt beslut, samt det sätt på vilket kommissionen har agerat i samband med denna utredning. Om sökandena betraktas som icke skyldiga av de nationella rättsliga myndigheterna, innebär detta inte heller med nödvändighet att den eventuella skada som dessa då orsakats även repareras.

91      Eftersom den påstådda skada som åberopats i förevarande talan skiljer sig från den skada som kan bevisas av att de nationella rättsliga myndigheterna fastställer sökandenas ansvarsfrihet, kan skadeståndsyrkandena följaktligen inte avvisas som för tidigt framställda så att sökandena kan framställa en sådan begäran först efter de nationella rättsliga myndigheternas eventuella slutliga beslut.

92      Eftersom talan inte är för tidigt väckt finns det följaktligen inte anledning att skjuta upp prövningen av frågorna om skadans karaktär och räckvidd till ett eventuellt senare skede.

III –  Huruvida gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar kan göras gällande

93      Det framgår av fast rättspraxis att gemenskapens utomobligatoriska ansvar för sina organs otillbörliga agerande, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 29 september 1982 i mål 26/81, Oleifici Mediterranei mot EEG, REG 1982, s. 3057, punkt 16, förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T‑175/94, International Procurement Services mot kommissionen, REG 1996, s. II‑729, punkt 44, av den 16 oktober 1996 i mål T‑336/94, Efisol mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1343, punkt 30, och av den 11 juli 1997 i mål T‑267/94, Oleifici Italiani mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1239, punkt 20).

94      Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren (förstainstansrättens dom av den 20 februari 2002 i mål T‑170/00, Förde-Reederei mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑515, punkt 37; se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C‑146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I‑4199, punkt 81).

95      I fråga om det första villkoret krävs det enligt rättspraxis att det fastställts en tillräckligt klar överträdelse av den rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 42). Beträffande kravet att överträdelsen ska vara tillräckligt klar är det avgörande kriteriet för att anse att det är uppfyllt att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (domstolens dom av den 10 december 2002 i mål C‑312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico, REG 2002, s. I‑11355, punkt 54, och förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑198/95, T‑171/96, T‑230/97, T‑174/98 och T‑225/99, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1975, punkt 134).

96      Sökandena har gjort gällande att fel har begåtts både av OLAF och av kommissionen och att kommissionen inte ensam kan läggas samtliga dessa felaktigheter till last. OLAF har enligt sökandena gjort sig skyldig till fel såväl gentemot sökandena som gentemot kommissionen.

97      Förstainstansrätten anser således att det finns anledning att först pröva frågan om huruvida OLAF och/eller kommissionen har gjort sig skyldiga till tillräckligt klara överträdelser av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

A –  Huruvida OLAF:s agerande är rättsstridigt

1.     Felen som begåtts i samband med att OLAF överlämnat akterna avseende ärendet Eurostat till de franska och luxemburgska rättsliga myndigheterna

a)     Parternas argument

98      Sökandena har först och främst framhållit den klara skillnad som vad avser OLAF:s överlämnande av uppgifter föreligger mellan de externa utredningarna och de interna utredningarna. Sökandena har noterat den förvirring som har uppstått i fråga om utredningens karaktär och arten av försändelsen av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna. Enligt uttalandena av OLAF:s generaldirektör vid budgetkontrollutskottet den 30 juni 2003 är det fråga om en ”extern akt” i vilken sökandenas namn dock nämns. Undersökningen var dock rent intern, vilket skulle ha krävt att den berörda institutionen underrättades om denna innan den överlämnades till utomstående.

99      Enligt sökandena har OLAF således kvalificerat sina interna utredningar som externa utredningar för att täcka sådana förfarandefel som beror på att varken kommissionen eller OLAF:s övervakningskommitté hade underrättats i förväg om att akten Eurostat skulle överlämnas till de franska och luxemburgska rättsliga myndigheterna.

100    Vidare har sökandena gjort gällande att de inte heller i förväg hade underrättats om att OLAF överlämnat akterna Datashop och Planistat till de franska rättsliga myndigheterna och att Yves Franchet inte hade underrättats om att akten Eurocost, i vilken Daniel Byk inte var inblandad, hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna.

101    Enligt sökandena har OLAF följaktligen med avsikt åsidosatt principen om god förvaltningssed, den kontradiktoriska principen, rätten till försvar och kravet på en undersökning i vilken det beaktas omständigheter både till nackdel och fördel för de berörda, som bland annat fastställts i Europakonventionen och i stadgan.

102    Sökandena har även åberopat artikel 4 i beslut 1999/396 och i detta avseende hänvisat till Europeiska ombudsmannens beslut av den 26 april 2002 avseende det klagomål som registrerats under ärendenummer 781/2001/IJH, såvitt det avser OLAF. Enligt detta beslut ”föreligger det enligt denna bestämmelse skyldighet för OLAF att inte dra ofördelaktiga slutsatser om en person beträffande vilken den genomför en utredning förrän den berörda personen har underrättats om de påståenden som rör honom och de omständigheter som ligger till grund för dessa och innan han getts möjlighet att uttrycka sin uppfattning”. Ombudsmannen har dessutom ansett att ”[d]et därvidlag [var] fråga om ett normalt inslag i alla förfaranden för en effektiv och rättvis undersökning” och att ”[d]ärutöver ha[de] ett vittnesmål som inte [kunde] ha ifrågasatts på så sätt vanligen inte något bevisvärde”.

103    Enligt sökandena har kommissionen tolkat artiklarna 4 och 10 i förordning nr 1073/1999 samt artikel 4 i beslut 1999/396 alltför restriktivt och följaktligen åsidosatt de grundläggande rättigheterna. Enligt en sådan tolkning kan OLAF:s beslut att skjuta upp den information som ska ges till kommissionen i princip inte kontrolleras och OLAF kan således fatta ett sådant beslut för att utan någon verklig tidsgräns frita sig från skyldigheten att informera.

104    Enligt sökandena har varken OLAF eller kommissionen någonsin förklarat på vad sätt den absoluta sekretessen har krävts eller vilken motiveringen har varit för den påstådda nödvändigheten att skjuta upp informationen till kommissionen, med undantag för den sammanfattning över de pågående utredningarna avseende Eurostat som OLAF:s generaldirektör den 3 april 2003 sände till kommissionens generalsekreterare (se ovan punkt 23). I fråga om nödvändigheten att skjuta upp informationen till den berörde tjänstemannen har generalsekreteraren, såvitt sökandena vet, aldrig gett det samtycke som krävs enligt artikel 4 andra stycket i beslut 1999/369.

105    Sökandena har även åberopat ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning av den 10 februari 2004 om ändring av förordning nr 1073/1999 (KOM(2004)0103) samt ett förslag till ett institutionellt avtal av den 14 augusti 2003 om upprättandet av en uppförandekod för att säkerställa ett snabbare utbyte av information mellan OLAF och kommissionen i samband med interna utredningar (SEK(2003)0871 konsoliderad), i vilka det bland annat föreskrivs en skyldighet att ge OLAF:s information ett innehåll. På samma sätt ska den inblandade tjänstemannen enligt förslaget till förordning om ändring av förordning nr 1073/1999 höras vid den tidpunkt då information överlämnas till de nationella rättsliga myndigheterna, vilket inte utgör någon ändring av den befintliga förordningen. Såsom kommissionen har erinrat om skulle det endast innebära att de grundläggande principer som bland annat stadgan innehåller fastställs. Sökandena har påpekat att de har hörts av OLAF, eftersom de hade begärt detta förhör och inte på grund av att OLAF hade kallat dem till detta.

106    Slutligen har, enligt sökandena, OLAF gett de franska rättsliga myndigheterna ”en inriktning” genom att redan som brott kvalificera de omständigheter som den hade trott sig kunna identifiera i ärendet Eurostat, vilket strider mot dess roll, vilken är att utföra administrativa utredningar. Meddelandet av den 19 mars 2003, som sändes till de franska rättsliga myndigheterna, innehåller en verklig rättslig analys enligt fransk lag av de omständigheter som rapporterats och kvalificerar dem som brott enligt fransk lag och går därmed utöver det informationsmeddelande som föreskrivs enligt förordning nr 1073/1999.

107    För det första har kommissionen gjort gällande att sökandena inte kan åberopa OLAF:s skyldighet att informera dem, att höra dem eller att i förväg informera dem om att uppgifter ska överlämnas till de nationella rättsliga myndigheterna, oavsett hur utredningen kvalificeras (intern eller extern).

108    Kommissionen har påpekat att enligt artikel 10 i förordning nr 1073/1999 ska OLAF till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter överlämna de uppgifter som inhämtats vid de interna utredningarna av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. I samband med externa utredningar är ett sådant överlämnande däremot endast en möjlig åtgärd. Ingen bestämmelse i denna artikel föreskriver att detta överlämnande ska föregås eller åtföljas av information från den berörda institutionen eller av information från eventuellt inblandade tjänstemän.

109    Kommissionen har hänvisat till artikel 4.5 i förordning nr 1073/1999 och konstaterat att det förhållandet att det inte föreligger någon information från den myndighet som de tjänstemän tillhör som kan vara personligt inblandade kan motiveras av nödvändigheten att skjuta upp denna information. Om det antas att ett sådant uppskov inte kan motiveras i förevarande fall, får den eventuellt bristande informationen från kommissionen inte någon verkan på lagenligheten av förfarandet avseende sökandena, eftersom dessa på intet sätt har skadats av denna frånvaro av information.

110    I fråga om sökandenas rätt att höras eller informeras har kommissionen påpekat att enligt artikel 4 i beslut 1999/396 är villkoret för att den tjänsteman som kan vara personligt inblandad ska informeras att det inte riskerar att skada utredningen, vilket villkor ska bedömas av OLAF. Skyldigheten att låta den berörde yttra sig över alla uppgifter som rör honom är avgörande vid den tidpunkt då OLAF drar slutsatser vid slutet av utredningen. Denna skyldighet kan nämligen endast i vissa särskilda fall skjutas upp efter samtycke av kommissionens ordförande eller kommissionens generalsekreterare, men inte vid den tidpunkt då OLAF enligt artikel 10 i förordning nr 1073/1999 under pågående utredning överlämnar uppgifter till de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat.

111    Dessutom har sökandena i enlighet med artikel 4 i beslut 1999/396 getts möjlighet att yttra sig över alla de omständigheter som angår dem innan OLAF dragit slutsatserna av de utredningar som avser dem.

112    I motsats till vad sökandena har påpekat är det fel att påstå att ett beslut av OLAF att skjuta upp den information som ska ges till kommissionen i princip inte kan kontrolleras, utan att denna kontroll kan utföras först i slutet av utredningen om denna inte följdes upp, eller i slutet av straffrättsliga och/eller disciplinära förfaranden. Eftersom frånvaron av information enligt kommissionen motiveras av att det är nödvändigt med en absolut sekretess för syftet med utredningen eller av kravet på att använda utredningsåtgärder som omfattas av en nationell rättslig myndighets behörighet, innebär viljan att kontrollera denna motivering vid ett tidigare skede att ”den kullkastas”.

113    Kommissionen har dessutom påpekat att ett fel endast kan följa av att lagbestämmelser som gäller vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna åsidosätts, och inte av att en bestämmelse i ett förslag till nya lagbestämmelser som framlagts efter det att de faktiska omständigheterna har inträffat åsidosätts.

114    Kommissionen har för det andra gjort gällande att OLAF:s kvalificering av de rättsstridiga handlingarna som straffbara, som den överlämnat till en nationell rättslig myndighet enbart är antaganden, som på intet sätt förpliktigar den sistnämnda. De är endast ett uttryck för överväganden av de anställda vid OLAF som ansvarar för en sådan akt. Överlämnandet till en rättslig myndighet motiveras endast om OLAF anser att de ifrågavarande omständigheterna kan kvalificeras som brott. Kommissionen har påpekat att de nationella rättsliga myndigheter som OLAF har överlämnat ärendena till har full frihet att godta och/eller att begränsa detta anhängiggörande och att det inte ankommer på OLAF att ge några som helst anvisningar till dessa myndigheter.

115    Vidare gör sökandena enligt kommissionen en felaktig tolkning av punkt 3.4.3 i kommissionens rapport av den 2 april 2003 om utvärderingen av OLAF:s verksamhet (KOM(2003)0154). Kommissionen har aldrig velat säga att överlämnandet till en nationell rättslig myndighet medför att denna myndighet blir bunden såvitt avser resultaten på OLAF:s område, utan det förhåller sig snarare tvärtom.

b)     Förstainstansrättens bedömning

 Kvalifikationen av utredningarna

116    Det ska erinras om att enligt förordning nr 1073/1999 består de utredningar som OLAF utför av externa utredningar, det vill säga utredningar utanför gemenskapens institutioner, och av interna utredningar, det vill säga utredningar inom dessa institutioner. De processuella regler som OLAF ska följa är olika beroende på utredningens karaktär.

117    Sökandena har gjort gällande att OLAF har kvalificerat sina interna utredningar som externa utredningar för att täcka förfarandefel. Enligt sökandena var utredningen rent intern, vilket hade krävt att den berörda institutionen, OLAF:s övervakningskommitté och de inblandade tjänstemännen underrättades därom innan den överlämnades till utomstående.

118    Förstainstansrätten konstaterar att det under det att de ifrågavarande olika utredningarna pågick hade rått förvirring angående dessas karaktär.

119    Det framgår i detta avseende av den sammanfattande noten av den 3 april 2003 (se ovan punkt 23) att OLAF hade kvalificerat utredningarna avseende akterna Eurocost (som överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna) och Datashop (som överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna) som interna utredningar. I ”sammanfattningen av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” hade utredningarna betecknats enligt följande: i akten Eurocost som intern utredning, i akten Eurogramme som extern utredning, i akten CESD Communautaire som intern utredning och i akten Datashop som intern utredning. Det konstateras även att den interna utredningen avseende nätverket Datashop har gett möjlighet att påvisa bolaget Planistats centrala roll, vilket är skälet till att OLAF den 18 mars 2003 inledde en extern utredning med avseende på detta sistnämnda bolag.

120    Emellertid framgår det av skrivelsen av den 1 juli 2003 (se ovan punkt 34) angående mötet i budgetkontrollutskottet och meningsutbytet med kommissionens generalsekreterare av den 30 juni 2003 att denna kvalifikation inte var klar. Enligt detta meddelande hade OLAF:s generaldirektör påpekat att de interna och externa delarna i akten Eurostat delvis sammanföll, och närmare bestämt att den externa delen i akterna Eurocost och Eurogramme nästan var avslutad, att den hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna och att de externa och interna delarna i akterna Datashop och Planistat på samma sätt delvis sammanföll.

121    I rapporten från OLAF:s övervakningskommitté av den 15 januari 2004, som upprättats på begäran av Europaparlamentet angående de frågor om förfarandet som ställts i utredningarna avseende Eurostat hade ovannämnda kommitté dessutom konstaterat följande:

”OLAF har även stött på svårigheter vid genomförandet av bestämmelserna i förordningen avseende dels de interna utredningarna, dels de externa utredningarna. Från början inledde OLAF externa utredningar och det var först när det visade sig att tjänstemännen kunde ifrågasättas som de interna utredningarna inleddes. Denna rent administrativa uppdelning av samma akter har gett upphov till missförstånd.”

122    Det framgår av handlingarna i målet att åtminstone i slutet av utredningarna var akterna Eurocost, Datashop och CESD Communautaire interna akter, medan akterna Eurogramme och Planistat var externa akter. Dock framgår det även att akterna Datashop och Planistat hade ett nära samband.

123    Arten av försändelsen av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna ska bestämmas. Det ska i detta avseende påpekas att den omständigheten att hänvisningen i skrivelsen och meddelandet av den 19 mars 2003 anger den externa akten Planistat (som påbörjats dagen innan), och inte den interna akten Datashop, inte har någon betydelse. En sådan omständighet kan inte innebära ett frigörande från processuella skyldigheter i samband med interna utredningar, eftersom det finns tjänstemän som är inblandade. Dessutom har utredarna, trots hänvisningen till en extern akt i meddelandet av den 19 mars 2003, hänvisat till den relevanta bestämmelsen i förordning nr 1073/1999 angående överlämnande av uppgifter som OLAF har inhämtat vid interna utredningar. I skrivelsen av den 19 mars 2003 har det inte uttryckligen angetts om det är fråga om en intern eller en extern utredning. Enligt rubriken var det dock fråga om ”[ö]verlämnande av uppgifter avseende omständigheter som kan kvalificeras som brott”, vilket motsvarar innehållet i artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 om överlämnande av uppgifter som erhållits i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Den omständigheten att det inte hänvisas till en intern akt medför sålunda inte att rätten till försvar för de personer som anges i denna får förbises. Under alla förhållanden har det efter aktens ärendenummer angetts ”Eurostat/Datashop/Planistat”. Dessutom har OLAF:s generaldirektör själv i sitt meddelande av den 3 april 2003 (se ovan punkt 23) konstaterat att den interna akten Datashop, i vilken tjänstemän var inblandade, hade överlämnats till allmänna åklagaren i Paris (Frankrike).

124    Det ska följaktligen anses att för detta förfarande avsåg försändelsen den 4 juli 2002 av akten Eurocost till de luxemburgska rättsliga myndigheterna, på samma sätt som försändelsen den 19 mars 2003 av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna, en intern utredning.

125    Det finns således anledning att undersöka huruvida OLAF har åsidosatt en rättsregel som ger enskilda rättigheter vid överlämnande av akter avseende interna utredningar till nationella rättsliga myndigheter.

 Information till sökandena, kommissionen och OLAF:s övervakningskommitté

–       Information till sökandena

126    Sökandena har gjort gällande att de inte i förväg underrättades om att akten Datashop/Planistat hade överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna och att Yves Franchet inte heller underrättades om att akten Eurocost, i vilken Daniel Byk inte var inblandad, hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna. Följaktligen har OLAF enligt sökandena med avsikt åsidosatt principen om god förvaltningssed, den kontradiktoriska principen, rätten till försvar och kravet på en utredning i vilken det beaktas omständigheter som är både till sökandens nackdel och fördel, som bland annat fastställts i Europakonventionen och i stadgan. Sökandena har även hänvisat till artikel 4 i beslut 1999/396.

127    Förstainstansrätten erinrar om att berörda tjänstemän enligt artikel 4 i beslut 1999/396 endast ska informeras i samband med interna utredningar. Genom detta beslut har kommissionen definierat genomförandet av villkoren och formerna för de interna utredningarna.

128    Det framgår av bestämmelserna i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 att den tjänsteman som berörs snabbt ska underrättas om att han möjligen är personligen involverad, när detta inte riskerar att skada utredningen, och att slutsatser under inga omständigheter får dras efter utredningen rörande en namngiven tjänsteman inom kommissionen, utan att den berörde har getts möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom (beslut av domstolens ordförande av den 8 april 2003 i mål C‑471/02 P (R), REG 2003, s. I‑3207, punkt 63).

129    Åsidosättande av dessa bestämmelser, vilka styr villkoren för att skyddet för den berörde tjänstemannens rätt till försvar ska kunna förenas med de sekretesskrav som gäller för alla utredningar av denna typ, innebär ett åsidosättande av de väsentliga formföreskrifter som ska tillämpas på utredningsförfarandet (beslutet i det ovan i punkt 128 nämnda målet Gómez-Reino mot kommissionen, punkt 64).

130    Emellertid avser artikel 4 i beslut 1999/396 inte uttryckligen överlämnandet av uppgifter till de nationella rättsliga myndigheterna och det föreskrivs i denna artikel således inte en skyldighet att underrätta den berörde tjänstemannen före ett sådant överlämnande. Med stöd av artikel 10 i förordning nr 1073/1999 kan nämligen OLAF (i fråga om externa utredningar) eller ska (i fråga om interna utredningar) överlämna uppgifter till de nationella rättsliga myndigheterna. Detta överlämnande av uppgifter kan således föregå de ”slutsatser [som får] dras efter utredningen”, och som vanligen innefattas i utredningsrapporten.

131    Dessutom ska, enligt beslutet i det ovan i punkt 128 nämnda målet Gómez-Reino mot kommissionen, punkt 68, slutsatserna av OLAF:s utredning, i vilka en tjänsteman namnges i den mening som avses i artikel 4 i beslut 1999/396, med nödvändighet vara de som förekommer i en rapport som upprättats under överinseende av direktören för den byrån i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 1073/1999, och åtgärderna till följd av den berörda institutionens interna utredning kan i synnerhet bestå i disciplinära och rättsliga åtgärder.

132    Det kan sålunda anses att det, vid den tidpunkt då uppgifterna överlämnades till de nationella rättsliga myndigheterna, inte förelåg någon rapport i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1073/1999 som OLAF skulle ha överlämnat till kommissionen och i vilken sökandena personligen skulle ha ifrågasatts.

133    Det finns dock anledning att undersöka om de ”uppgifter” som överlämnats till de luxemburgska och franska rättsliga myndigheterna eventuellt ska förstås så att de innehåller ”slutsatser om [de] namngiv[na]” sökandena.

134    Vad för det första avser överlämnandet den 4 juli 2002 av akten Eurocost till de luxemburgska rättsliga myndigheterna anges det i följebrevet att varken Yves Franchet eller företrädarna för Eurocost hade hörts av OLAF, och detta med avsikt för att inte äventyra resultaten av den rättsliga undersökningen. Det råder sålunda inget tvivel om att Yves Franchet inte hade hörts angående denna akt innan den överlämnades till de luxemburgska rättsliga myndigheterna.

135    I detta följebrev angavs att Yves Franchet är en av grundarna och även har varit ordförande, vice ordförande och ledamot av Eurocost, att han regelbundet var närvarande vid bolagsstämmorna i Eurocost och att han vid den tidpunkt han var ordförande hade undertecknat anställningskontraktet för direktören i Eurocost. OLAF:s generaldirektör har påpekat att det föreligger en potentiell intressekonflikt och att slutsatserna från en internrevision visar många oegentligheter och fall av bedrägeri som, till skada för Eurostat, de ansvariga vid Eurocost har gjort sig skyldiga till. Det angavs även att det beträffande ”bokföringsmanipulationerna för att dölja bedrägerier till skada för Eurostat” hade hänvisats till att det fanns tysta överenskommelser med Eurostat i det avseendet. ”Dubbelfinansiering och även tredubbel finansiering av vissa kostnader” nämndes också.

136    Det ska påpekas att detta följebrev, i vilket Yves Franchet uttryckligen nämndes såvitt avser en potentiell intressekonflikt, ska tolkas så att det innehåller ”slutsatser om [den] namn[givne]” Yves Franchet. I detta avseende ska det även påpekas att OLAF:s generaldirektör i meddelandet av den 3 april 2003 (se ovan punkt 23) angav att ”statsåklagaren i Luxemburg genom skrivelse av den 10 juli 2002 inte invänt mot att de tjänstemän som ifrågasatts av OLAF förhördes” och att ”[Eurostats] generaldirektör[en] kunde vara inblandad”.

137    Vad för det andra avser överlämnandet den 19 mars 2003 av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna är det ostridigt att sökandena varken har underrättats eller getts möjlighet att yttra sig om akten innan den överlämnades. Det ska därefter erinras om att skrivelsen av den 19 mars 2003 hade till syfte att ”[ö]verlämna uppgifter om omständigheter som kan kvalificeras som brott”, och följebrevet att ”[a]nmäla omständigheter som kan kvalificeras som brott”.

138    OLAF:s generaldirektör har i skrivelsen av den 19 mars 2003 angett att med förbehåll för de franska rättsliga myndigheternas bedömning ”synes OLAF ha identifierat bedrägliga handlingar som har skadat gemenskapsbudgeten och som kan kvalificeras som brott” och preciserat att ”[u]tredningen har visat att upphovsmännen till dessa gärningar var företagsledarna i bolaget Planistat Europe SA vars säte är i Paris, med europeiska tjänstemäns aktiva medhjälp”.

139    I meddelandet av den 19 mars 2003 angavs i samband med en ”[h]istorisk översikt av de omständigheter som är föremål för utredningen” i punkt 2.3, vilken har rubriken ”Konstateranden som gjorts under utredningen”, att en rapport från Eurostats internrevision daterad i september 1999, som avsåg de Datashops som är belägna i Bryssel (Belgien), i Luxemburg (Luxemburg) och i Madrid (Spanien), och som låg till grund för inledandet av OLAF:s utredning, ”ha[de] visat många oegentligheter som begåtts vid förvaltningen av dessa tre Datashops under perioden från och med år 1996 till slutet av år 1999” och att ”[i] detta fall en betydande del av den av dessa tre Datashops ’deklarerade’ omsättning – mellan 50 och 55 procent – avsattes till en svart kassa vars användning var beroende av tillstånd från en tjänsteman vid [Eurostat]”.

140    I meddelandet angavs även att ”[d]e enda personer som har en total överblick över hela denna affär är direktörerna i Groupe Planistat och förmodligen Daniel Byk, enhetschef vid Eurostat och fransk medborgare”, att de falska fakturorna ”betalades från den svarta kassan … efter godkännande av Daniel Byk, direktör vid Eurostat och fransk medborgare”, att ”[o]mkring 922 500 [euro] på så sätt [hade] fakturerats och betalats”, och att ”Eurostat genom fifflet med de svarta kassorna på så sätt [hade] reglerat ett betydande underskott i Planistat Europe SA som kommissionens avtalspart normalt borde ha burit kostnaden för”. Det preciserades samtidigt att ”den svarta kassan även [hade] använts till att betala utgifter för restauranger, hotell, resor ... som vissa tjänstemän vid Eurostat, däribland Daniel Byk, hade förorsakat”.

141    I punkt 3.1, vilken har rubriken ”Förskingring”, konstaterades i samband med beskrivningen av de ifrågavarande brotten följande:

”Vissa gemenskapstjänstemäns inrättande av ett nätverk av ekonomiska aktörer vars ena mål är att för kommissionen dölja en del av de intäkter som härrör från försäljningen av gemenskapsprodukter eller gemenskapens statistiska tjänster kan innebära ett missbruk av ’medel, värden eller någon som helst tillgång’ såsom de fastställs i artikel 314-1 i Code pénal, i vilken förskingring definieras. Samtliga de moment som utgör brottet har genomförts i samverkan med de berörda gemenskapstjänstemännen, företagsledarna i koncernen Planistat och företagsledarna i Datashops. Gemenskapstjänstemännen kunde inte vara okunniga om gällande budgetförordning enligt vilken de var skyldiga att höja samtliga intäkter.

Dessutom har samma gemenskapstjänstemän förfogat över de ifrågavarande beloppen för syften som är främmande för gemenskapsintresset, eftersom dessa pengar uppenbart har använts för att betala kostnader som inte förutses i avtalet mellan bolaget Planistat Europe SA och kommissionen eller också personliga utgifter för dessa tjänstemän. Den bedrägliga avsikten följer av denna användning för andra syften än gemenskapens syften.”

142    Efter det att frågan om förskingring och trolöshet mot huvudman avseende bolaget Planistat behandlats anges det i punkt 3.3, vilken har rubriken ”Kriminell sammanslutning”, följande:

”Enligt artikel 450-1 i Code pénal ’[u]tgörs en kriminell sammanslutning av alla grupper som bildats eller samförstånd som etablerats i syfte att, genom en eller flera faktiska gärningar, planera ett eller flera brott eller en eller flera överträdelser som straffas med åtminstone fem års fängelse ...’.

Frågan kvarstår huruvida denna kvalifikation inte även kan införas i samband med förevarande akt, eftersom det för att slutföra plundringen av gemenskapsmedlen har krävts en sammanslutning av de tjänstemän, företagsledare i Planistat och företagsledare i Datashops som har gjort sig skyldiga till förskingring.

…” 

143    I punkt 3.5, vilken har rubriken ”Tillämpning av fransk lag på brott som begåtts i utlandet av franska medborgare”, anges slutligen följande:

”…

I förevarande ärende är Yves Franchet, direktör vid Eurostat, och Daniel Byk, enhetschef vid Eurostat, båda två tjänstemän vid Europeiska kommissionen, baserade i Luxemburg, som kan ha inrättat hela eller delar av systemet, franska medborgare.

Av samtliga ovan anförda omständigheter framgår att OLAF står inför en omfattande verksamhet för plundring av gemenskapsmedel med i grunden en rad omständigheter som, med förbehåll för den behöriga rättsliga myndighetens bedömning, kan kvalificeras som brott.

Det finns följaktligen anledning att överlämna detta meddelande och bilagorna till allmänna åklagaren i Paris.”

144    Det framgår klart av meddelandet av den 19 mars 2003 att det innehåller ”slutsatser om [de] namngiv[na]” sökandena.

145    Innan akten Eurocost, vad avser Yves Franchet, överlämnades till de luxemburgska rättsliga myndigheterna och innan akten Datashop/Planistat, vad avser Yves Franchet och Daniel Byk, överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna, borde följaktligen Yves Franchet och Daniel Byk enligt artikel 4 i beslut 1999/396 i princip ha underrättats och hörts angående de omständigheter som rör dem.

146    I denna artikel föreskrivs dock ett undantag avseende de fall i vilka det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och som kräver att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter. I sådana fall kan skyldigheten att anmoda tjänstemannen att yttra sig skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens generalsekreterare. Sålunda måste, för att informationen ska kunna skjutas upp, det dubbla villkoret vara uppfyllt att det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och att det krävs att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter. Dessutom måste ett föregående samtycke erhållas från kommissionens generalsekreterare.

147    Vad avser överlämnandet av akten Eurocost till de luxemburgska rättsliga myndigheterna framgår det av en skrivelse av den 2 augusti 2002 från kommissionens generalsekreterare till OLAF:s generaldirektör härvidlag att den förstnämnde gett sitt samtycke till att inte underrätta de berörda personerna. Han motiverade detta med att ”[han] i avvaktan på resultatet av diskussioner mellan [deras] tjänstegrenar angående sättet att förbättra befintliga förfaranden, [kunde] ge [sitt] samtycke till förslag[et] [från OLAF:s generaldirektör] att inte underrätta de berörda parterna i det ärende som ang[avs] ovan”. Kommissionens generalsekreterare åberopade således inte något av de ovannämnda villkoren. Under alla förhållanden gavs detta samtycke efter det att den ifrågavarande akten hade överlämnats.

148    I fråga om överlämnandet av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna framgår det av meddelandet av den 3 april 2003, vilket således överlämnades senare än överlämnandet av den 19 mars 2003, att OLAF:s generaldirektör i detta konstaterade att tjänstemän vid Eurostat och vid byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer var inblandade, att denna del hade överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna och att det på grund av att det var nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen fanns anledning att skjuta upp informationen till tjänstemännen i enlighet med artikel 4 i beslut 1999/396. OLAF:s generaldirektör gjorde dock ingen hänvisning till det ovannämnda andra villkoret.

149    Dessutom bekräftade kommissionen, som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten, att kommissionens generalsekreterare ”inte ha[de] haft tillfälle att ge sitt samtycke för att skjuta upp skyldigheten att kalla sökandena att yttra sig”.

150    Följaktligen var villkoren för att tillämpa undantaget i artikel 4 i beslut 1999/396, som ger möjlighet att skjuta upp informationen, inte uppfyllda i förevarande fall.

151    Det ska påpekas att skyldigheten att begära och erhålla samtycke av kommissionens generalsekreterare inte är en ren formalitet som i förekommande fall kan uppfyllas i ett senare skede. Kravet att erhålla detta samtycke blir meningslöst, det vill säga kravet att säkerställa att de berörda tjänstemännens rätt till försvar respekteras, om inte informationen till dem endast i rena undantagsfall skjuts upp och att det inte endast ankommer på OLAF att bedöma detta undantag utan att det även krävs att kommissionens generalsekreterare bedömer detta.

152    Under dessa förhållanden har OLAF vid överlämnandet av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna åsidosatt artikel 4 i beslut 1999/396 och sökandenas rätt till försvar. På samma sätt har OLAF vid överlämnandet av akten Eurocost till de luxemburgska rättsliga myndigheterna åsidosatt ovannämnda artikel och rätten till försvar för Yves Franchet.

153    Det kan inte bestridas att den i förevarande fall åsidosatta rättsregeln, enligt vilken de personer som är föremål för en utredning ska underrättas om den och ges möjlighet att yttra sig över alla de uppgifter som rör dem, ger enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑259/03, Nikolaou mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 263).

154    Visserligen ger artikel 4 i beslut 1999/369 OLAF ett utrymme för skönsmässig bedömning i de fall i vilka det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och det krävs att utredningsåtgärder används som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter (se analogt domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 264). När det gäller formerna för att anta ett beslut om att skjuta upp informationen till de berörda tjänstemännen har OLAF dock inget utrymme för skönsmässig bedömning. På samma sätt har OLAF inte något som helst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att kontrollera villkoren för att tillämpa artikel 4 i beslut 1999/396.

155    Såsom har konstaterats ovan har villkoren och formerna för att tillämpa detta undantag inte iakttagits i förevarande fall. OLAF har inte hänvisat till att sådana utredningsåtgärder har använts och har inte begärt och än mindre erhållit något samtycke av kommissionens generalsekreterare i tillräckligt god tid för att skjuta upp den obligatoriska kallelsen till den av utredningen berörda tjänstemannen att yttra sig.

156    Under dessa förhållanden har OLAF genom att inte iaktta sin informationsskyldighet gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda.

–       Information till kommissionen

157    Sökandena har gjort gällande att kommissionen inte i förväg har underrättats om att OLAF hade överlämnat akter avseende Eurostat till de franska och luxemburgska rättsliga myndigheterna. Förstainstansrätten anser att detta argument ska förstås så att det är fråga om att fastställa huruvida kommissionen borde underrättas på ett annat sätt än i samband med tillämpningen av artikel 4 i beslut 1999/396 för att generalsekreteraren vid denna ska ge sitt samtycke, vilket har undersökts ovan.

158    Det ska i detta avseende erinras om att OLAF enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten ska överlämna de uppgifter som inhämtats vid interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. I samband med externa utredningar är ett sådant överlämnande däremot endast en möjlig åtgärd. I förevarande fall ska det påpekas att utredningsrapporterna ännu inte hade upprättats och att överlämnandet av akterna följaktligen a priori bestod i att överlämna uppgifter, även om de innehöll slutsatser om de namngivna sökandena, och inte i att överlämna utredningsrapporter, som regleras genom artikel 9 i förordning nr 1073/1999. Enligt artikel 10.3 i nämnda förordning är överlämnandet till den berörda institutionen av uppgifter som inhämtats under interna utredningar likaså en möjlig åtgärd. I denna artikel finns det ingen bestämmelse om att överlämnandet av uppgifter till de nationella rättsliga myndigheterna ska föregås eller åtföljas av information till den berörda institutionen.

159    Den berörda institutionen ska i samband med interna utredningar informeras i enlighet med artikel 4.5 i förordning nr 1073/1999. I denna bestämmelse föreskrivs dock ingen tidsfrist för att lämna denna information. I bestämmelsen anges exempelvis inte att den berörda institutionen ska informeras innan uppgifterna överlämnas till de nationella rättsliga myndigheterna. Dessutom innehåller bestämmelsen ett undantag i det fall det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen. I ett sådant fall kan OLAF avvakta med denna information. Det framgår av handlingarna i målet att OLAF har ansett att det, åtminstone vad avser akten Datashop/Planistat, var fråga om ett fall i vilket det var nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen (se det ovan i punkt 23 nämnda meddelandet av den 3 april 2003). Det ska påpekas att det ankommer på OLAF att besluta huruvida detta undantag ska tillämpas.

160    Det ska i förevarande fall påpekas att OLAF inte hade skyldighet att informera kommissionen innan uppgifterna enligt artikel 4.5 i förordning nr 1073/1999 överlämnades till de nationella rättsliga myndigheterna.

161    OLAF har följaktligen inte åsidosatt artiklarna 4 och 10 i förordning nr 1073/1999 genom att inte informera kommissionen innan uppgifterna överlämnades till de nationella rättsliga myndigheterna.

162    Under alla förhållanden har sökandena inte visat på vilket sätt den omständigheten att kommissionen inte hade informerats innan uppgifterna överlämnades till de nationella rättsliga myndigheterna har skadat deras rättigheter, med förbehåll för övervägandena i samband med tillämpningen av artikel 4 i beslut 1999/396. De bestämmelser som angetts i föregående punkt innehåller nämligen inte några rättsregler som ger rättigheter till enskilda och vars iakttagande gemenskapsdomstolarna ska säkerställa.

–       Information till OLAF:s övervakningskommitté

163    Sökandena har gjort gällande att OLAF:s övervakningskommitté inte heller hade informerats innan uppgifterna överlämnades till de luxemburgska och franska rättsliga myndigheterna.

164    Förstainstansrätten erinrar i detta avseende om att enligt artikel 11.7 i förordning nr 1073/1999 ska, i samband med övervakningskommitténs regelbundna kontroll av utredningsarbetet, ”[OLAF:s] [d]irektör[en] … underrätta kommittén om de ärenden där det är nödvändigt att överlämna information till de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat”. Enligt denna bestämmelse ska informationen ske före överlämnandet. Om inte skulle den nämligen inte hänvisa till ”de ärenden där det är nödvändigt att överlämna information”, vilket uttryck hänvisar till en framtida händelse. Denna tolkning stöds även av uttalandet av ordföranden för OLAF:s övervakningskommitté inför House of Lords Select Committee on the European Union (House of Lords särskilt utvalda EU-kommitté, Förenade kungariket) av den 19 maj 2004, i vilket denne påpekade att ”OLAF [hade] en skyldighet att underrätta [övervaknings]kommittén innan den tillställde en rättslig myndighet något som helst”.

165    Det framgår av kommissionens svar på förstainstansrättens skriftliga fråga att OLAF:s generaldirektör den 25 oktober 2002 underrättade övervakningskommittén om att akterna Eurocost och Eurogramme hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna, det vill säga efter överlämnandet den 4 juli 2002. På samma sätt underrättades övervakningskommittén den 24 mars 2003 om att akten Datashop/Planistat hade överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna, det vill säga likaså efter det överlämnande som skedde den 19 mars 2003.

166    OLAF har följaktligen åsidosatt artikel 11.7 i förordning nr 1073/1999. Det finns dock fortfarande anledning att pröva huruvida det är fråga om en rättsregel som ger enskilda rättigheter vars iakttagande gemenskapsdomstolarna ska säkerställa.

167    Det ska i detta avseende erinras om att även om OLAF:s övervakningskommitté enligt artikel 11.1 i förordning nr 1073/1999 inte stör pågående utredningar ska den enligt artikel 2 i dess arbetsordning ”vaka över att OLAF:s verksamhet genomförs med respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i enlighet med fördragen och de rättsakter som härrör från dessa, i synnerhet protokollet om immunitet och privilegier, samt tjänsteföreskrifterna”.

168    Denna kommitté ska således skydda rättigheterna för de personer som är föremål för OLAF:s utredningar. Det kan följaktligen inte bestridas att kravet att vända sig till denna kommitté innan uppgifterna överlämnas till de nationella rättsliga myndigheterna syftar till att ge de berörda personerna rättigheter.

169    Det ska följaktligen anses att OLAF genom åsidosättandet av artikel 11.7 i förordning nr 1073/1999 har åsidosatt en rättsregel som ger enskilda rättigheter.

170    Eftersom det i artikel 11.7 i förordning nr 1973/1999 föreskrivs att informationen till övervakningskommittén är en ovillkorlig skyldighet och inte ger något utrymme för skönsmässig bedömning är det dessutom fråga om ett tillräckligt klart åsidosättande.

 Inflytandet på de nationella rättsliga myndigheterna

171    Sökandena har gjort gällande att OLAF har ”visat vägen för” de franska rättsliga myndigheterna genom att redan som brott kvalificera de omständigheter som den hade trott sig kunna fastställa i ärendet Eurostat, vilket strider mot dess roll som är att utföra administrativa utredningar.

172    Förstainstansrätten erinrar om att det uteslutande ankommer på de nationella myndigheterna att besluta om vilka åtgärder de ska vidta med anledning av de uppgifter som OLAF har överlämnat till dem. Dessa myndigheter ska således själva pröva huruvida sådana uppgifter motiverar eller kräver att straffrättsliga åtgärder vidtas. Följaktligen ska rättsligt skydd mot sådana åtgärder säkerställas på nationell nivå med alla skyddsregler som föreskrivs i nationell rätt, vilket även innefattar de skyddsregler som följer av de grundläggande rättigheterna vilka, eftersom de ingår bland de allmänna gemenskapsrättsliga principerna, medlemsstaterna är bundna av vid genomförandet av gemenskapsrättsliga bestämmelser (domstolens dom av den 13 juli 1989 i mål 5/88, Wachauf, REG 1989, s. 2609, punkt 19, av den 10 juli 2003 i de förenade målen C‑20/00 och C‑64/00, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, REG 2003, s. I‑7411, punkt 88, och beslut av domstolens ordförande av den 19 april 2005 i mål C‑521/04 P (R), Tillack mot kommissionen, REG 2005, s. I‑3103, punkt 38).

173    Sökandenas argument avseende inflytandet på de nationella rättsliga myndigheterna saknar följaktligen verkan.

2.     OLAF:s spridande av uppgifter

a)     Parternas argument

174    Sökandena har kritiserat OLAF för att ha åsidosatt den sekretesskyldighet som bland annat fastställts i artiklarna 8 och 12 i förordning nr 1073/1999, principen om god förvaltningssed och principen om oskuldspresumtion. Läckor har enligt sökandena förekommit i samband med överlämnandet av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna. Sökandena fick i maj 2003 genom pressen kännedom om anklagelserna mot dem och om att de franska rättsliga myndigheterna hade kontaktats.

175    Dessa läckor hade dessutom fortsatt. Enligt sökandena byggde läckorna på uppgifter som härrör antingen från rapporten och uppgifter som meddelats de nationella rättsliga myndigheterna eller direkt av de samtal som sökandena den 23 juni och den 4 juli 2003 hade med OLAF:s utredare. Deras upphov är således klarlagt. De förklaringar som lämnades till OLAF:s utredare återfanns dagen efter eller några dagar därefter nästan ordagrant kopierade i pressen.

176    OLAF:s meddelande den 24 september 2003 till kommissionens ordförande av ”sammanfattningen av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” utgör enligt sökandena även ett åsidosättande av sekretesskyldigheten. Denna handling hade inte överlämnats till sökandena och OLAF:s generaldirektör borde ha vetat att kommissionens ordförande följande dag skulle komma att använda den offentligt och att den dagen innan hade spritts offentligt till Europaparlamentet.

177    Dessutom hade OLAF offentligt – däri inbegripet genom läckor i pressen – pekat ut sökandena som skyldiga till en rad brott, vilket hade fått allmänheten att tro på deras skuld och föregripit den franska domstolens bedömning av omständigheterna och således åsidosatt principen om oskuldspresumtion. OLAF:s generaldirektör hade uttalat sig i pressen och vid budgetkontrollutskottet och kvalificerat ärendet som allvarligt. Uttalandena hade således innehållit en bedömning av ärendet, trots att utredningarna fortfarande pågick. OLAF har följaktligen inte heller iakttagit sekretesskyldigheten.

178    Kommissionen har bestridit sökandenas argument och konstaterat att det ankommer på dem att visa att den anklagelse eller den beskyllning som allvarligt skadar OLAF:s heder och som de uttalat är sanningsenlig.

179    I fråga om meddelandet av den 24 september 2003 avseende ”sammanfattning[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” har kommissionen hänvisat till artikel 10 i förordning nr 1073/1999 och konstaterat att även om det är fråga om en extern utredning hade OLAF även kunnat överlämna dessa uppgifter till kommissionen, eftersom denna med hänvisning till gemenskapens finansiella intressen var berörd.

180    Kommissionen anser slutligen att anmärkningen rörande åsidosättandet av oskuldspresumtionen saknar all grund. OLAF kan inte fatta något rättsligt eller disciplinärt beslut mot sökandena, eftersom den inte är ett rättsligt eller disciplinärt organ. Även om oskuldspresumtionen kunde skadas även av andra offentliga myndigheter har sökandena inte visat under vilka omständigheter OLAF offentligt har pekat ut dem som skyldiga till en rad brott.

b)     Förstainstansrättens bedömning

 Läckorna

181    Enligt sökandena har läckor ägt rum i samband med att akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna. Dessa läckor hade dessutom fortsatt.

182    Förstainstansrätten erinrar om att enligt rättspraxis ankommer det inom ramen för en skadeståndstalan på sökanden att visa att villkoren för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna göras gällande i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG är uppfyllda (förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑273/01, Innova Privat-Akademie mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1093, punkt 23, och av den 17 december 2003 i mål T‑146/01, DLD Trading mot rådet, REG 2003, s. II‑6005, punkt 71). Eftersom sökandena i förevarande fall inte har visat att publiceringen av uppgifter om den utredning som avsåg dem var en följd av att OLAF hade spritt uppgifterna kan OLAF i princip inte klandras för en sådan publicering (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 141).

183    Det finns dock ett undantag från denna regel när skadan har flera olika orsaker och gemenskapsinstitutionen inte har lämnat något bevis som gör att det kan fastställas vilken av dessa orsaker som denna skada kan tillskrivas. Gemenskapsinstitutionen är dock bäst lämpad att förebringa bevisning i detta avseende, så att den osäkerhet som kvarstår ska läggas på dess ansvar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink-Brummelhuis mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkterna 16 och 17). Det finns anledning att anta detta synsätt och undersöka huruvida sökandena har visat att vissa uppgifter hade spritts av OLAF eller av en av dess anställda, utan att det i detta skede påverkar förstainstansrättens bedömning av frågan om huruvida dessa eventuella spridanden innebär att OLAF gjort sig skyldig till ett rättsstridigt handlande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 142).

–       Huruvida det förekommit läckor och innehållet i dem

184    Det ska påpekas att det i detta ärende ska anses vara allmänt känt att det har förekommit läckor. Kommissionen har vid förhandlingen själv medgett att ”det ha[de] förekommit ett överlämnande till de nationella rättsliga myndigheterna, att [det] säkert förekommit läckor vid en eller annan tidpunkt som ha[de] medfört att det några veckor senare ha[de] dykt upp i pressen”. Kommissionen har, trots att den allmänt medgett att det har förekommit läckor, vidhållit att det ankommer på sökandena att visa att läckorna från OLAF har ägt rum. Sökandena har å sin sida medgett att de inte har några skriftliga bevis på att den eller den personen har legat bakom läckorna men att det är en mängd ledtrådar och misstankar som pekar på att det har förekommit läckor från OLAF.

185    Det ska i detta avseende konstateras att det i mötesprotokollet från inlägget av kommissionens generalsekreterare vid OLAF:s övervakningskommitté den 2 september 2003 hänvisas till förekomsten av läckor. Det finns anledning att citera ett avsnitt ur detta mötesprotokoll som kommissionen hade begärt skulle avlägsnas från handlingarna och som visar på svårigheterna:

”Beträffande svårigheterna med att förhöra personer instämmer jag helt och fullt, det är ett verkligt problem. Allt kan fungera om man upprätthåller sekretessen. Om det verkligen föreligger sekretess överlämnas en av OLAF förberedd akt till en åklagarmyndighet och det är åklagarmyndigheten som ska bedöma huruvida personerna måste höras eller [inte]. Allt detta är mycket bra om det inte förekommer läckor. Tyvärr [sipprar] för ögonblicket allt [ut] [vid] OLAF. Således, den så kallade sekretessen – det är jag som är [Yves Franchet eller Daniel Byk], och jag [läser] i Financial Times att jag är anklagad för att ha plundrat gemenskapens medel. Ursäkta, men Ert rykte är förstört. Det finns ingen utväg, även om dessa människor därefter blir helt rentvådda är de yrkesmässigt och även privat förstörda. Det är således allvar, allt det[ta]. Man spelar med karriären, privatlivet, personernas integritet. Således måste man, så länge inte läckorna har förhindrats, ge akt på vad man skriver och vad man säger. Man måste hellre vara försiktig.”

186    I meddelandet av den 27 maj 2003 från sekretariatet vid OLAF:s övervakningskommitté till övervakningskommitténs ordförande angavs dessutom följande:

”I olika artiklar som har publicerats framför allt i den tyska pressen och därefter i den franska pressen har det hänvisats till att uppgifter från OLAF överlämnats till allmänna åklagaren i Paris.

Läckorna i den tyska pressen förefaller ha samordnats med dels resor i Tyskland som vissa av OLAF:s ansvariga företagit, dels ceremonierna kring Eurostats [femtio]årsjubileum.

Den bifogade artikeln ur tidningen Libération, som publicerades den 22 maj 2003, förefaller ha skrivits uteslutande på grundval av OLAF:s överlämnande [av akter] till allmänna åklagaren i Paris. Artikeln har undertecknats av två journalister som tjänstgör i Bryssel, vilket tyder på att läckan kommer från Bryssel och inte från Paris.”

187    På samma sätt anges i rapporten av den 15 januari 2004 från OLAF:s övervakningskommitté, som skrivits på begäran av Europaparlamentet angående de frågor om förfarandet som hade ställts i utredningarna avseende Eurostat, följande:

”Utvecklingen av detta ärende har kännetecknats av att OLAF, med eller utan avsikt, till pressen och till institutionerna har överlämnat uppgifter och uttalanden som, genom att de ifrågasätter de enskilda rättigheterna för de personer som är under utredning, men också utredningens utveckling, borde ha behandlats under sekretess.”

188    Det framgår även av meddelandet av den 1 juli 2003 (se ovan i punkt 34) att läckorna var ett konstaterat faktum för OLAF:s generaldirektör, eftersom han hade angett följande: ”Beträffande läckorna gör kommissionens säkerhetstjänst en utredning.”

189    Under dessa förhållanden ska det påpekas att det på grundval av de ovannämnda handlingarna redan är tillräckligt klart att det har förekommit läckor.

190    Sökandena har i sitt svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten angett att de uppgifter och de ordval som använts i OLAF:s skrivelse och meddelande av den 19 mars 2003 ligger till grund för en första serie artiklar eller offentliga ställningstaganden av medierna eller av Europaparlamentets ledamöter som klart haft tillgång till dessa handlingar. Sökandena har i detta avseende hänvisat till flera tidningsartiklar.

191    Kommissionen har i sitt yttrande över sökandenas svar bestridit att de anförda tidningsartiklarna visar att det förekommit läckor, särskilt från OLAF, och har konstaterat att det är fråga om ett påstående utan bevis. Kommissionen har gjort gällande att inget i dessa artiklar ger vid handen att OLAF har legat bekom läckorna i samband med överlämnandet den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna eller någon annan händelse.

192    Förstainstansrätten påpekar i detta avseende att de tidningsartiklar som sökandena har uppvisat utgör stöd för att läckor har förekommit. De innehåller hänvisningar bland annat till en ”välinformerad källa”, samt direkta citat från den skrivelse och det meddelande av den 19 mars 2003 som sändes till de franska rättsliga myndigheterna.

193    Det finns även anledning att citera vissa av dessa artiklar för att mer i detalj undersöka innehållet i läckorna.

194    I en artikel som publicerades i Süddeutsche Zeitung den 26 april 2003 angavs följande:

”Det borde vara en högtidsdag. Den 16 maj firar Europeiska gemenskapernas statistikbyrå sitt femtioårsjubileum ...

Det kan dock tänkas att festen blir mindre storslagen än väntat. Just före detta stora jubileum står ledningen för Eurostat i skottgluggen för kritik. Enligt en uppgift som nått Süddeutsche Zeitung förekommer allvarliga anklagelser i internrevisoner. Det är fråga om ”svarta kassor” till vilka medel från organ som finansieras av Europeiska unionen har överförts. OLAF … har i månader aktivt utrett denna sak.

… Senast från och med år 1999 har åtminstone 900 000 euro – motsvarande inkomster från dessa ’Datashops’ förskingrats från officiella räkenskaper. Man misstänker högre tjänstemän för att ha förskingrat medel för egen räkning, från dessa svarta kassor.

Det är fortfarande alltför lite känt om detaljerna. Alla deltagarna ska antas vara oskyldiga till dess att motsatsen har bevisats. Om anklagelserna kvarstår är det således fråga om ett särskilt grovt bedrägeri ...

Misstankarna har även gällt ledningen, med fransmannen Yves Franchet i spetsen. Yves Franchet tillhör grundarna av bolaget Eurocost, som länge har erhållit ekonomisk hjälp av statistikbyrån. Såsom Europaparlamentet påpekade i mars är Eurocost bland annat anklagat för att ha modifierat sitt bokslut ...

Med denna nya anklagelse om svarta kassor kan ärendet avseende Eurostat ta en ny vändning. Parlamentsledamoten S. har angett följande: ’Om denna allvarliga anklagelse bekräftas antar ärendet då en ny dimension ...’”

195    I Financial Times publicerades den 16 maj 2003 en annan artikel, i vilken det angavs följande:

”Åklagarmyndigheten i Frankrike har inlett en brottsutredning angående de påståenden i vilka det hänvisas till en ’omfattande plundringsverksamhet’ av medel som tillhör Europeiska unionen, i vilken de två chefstjänstemännen vid Eurostat är inblandade ...  

…

Tillkännagivandet av en brottsutredning har kommit i dagen mitt under femdagarsfirandet av Eurostats femtioårsjubileum ...

Det är för närvarande fråga om en rättslig utredning avseende X som Tribunal de grande instance i Paris har inlett. Den har påskyndats som svar på en utredning av OLAF ... som riktats mot två franska högre tjänstemän, Yves Franchet, sedan länge Eurostats generaldirektör, och Daniel Byk, direktör vid en av Eurostats sex direktorat.

Enligt de handlingar som OLAF den 1[9] mars har överlämnat till de franska myndigheterna är de två männen misstänkta för att ha öppnat ett konto i en depositionsbank i Luxemburg, som har använts till att samla ihop upp till 900 000 euro av medel som borde ha nått Eurostat.

…”  

196    I en annan artikel som skrivits av samma journalist i Bryssel hänvisas det till ”[e]n brottsutredning som påskyndats av åklagarmyndigheten i Frankrike angående de anklagelser som vilar över Yves Franchet, generaldirektör, och Daniel Byk, en direktör vid institutionen”, eftersom dessa är ”misstänkta för att vara inblandade i öppnandet av ett bankkonto i en depositionsbank i Luxemburg, som undgick styrekonomernas tillsyn”. Denna artikel hänvisar även till akterna Eurocost, Eurogramme och CESD Communautaire.

197    I en artikel som den 16 maj 2003 publicerades i La Voix du Luxembourg angavs dessutom att ”efter en ingående utredning och enligt en välinformerad källa visar det sig att detta ärende är mycket mer framskridet än så” och att ”det är bevisat att [OLAF:s] generaldirektör i en skrivelse daterad den 19 mars och ställd till allmänna åklagaren vid Tribunal de grande instance i Paris, pekat ut uppdateringen ”av bedrägliga handlingar som har skadat gemenskapens budget och som kan kvalificeras som brott”. Denna artikel innehåller direkta citat från den skrivelse och det meddelande av den 19 mars 2003 som sändes till de franska rättsliga myndigheterna.

198    Av dessa artiklar framgår det följaktligen att pressen med stor förmodan hade tillgång till vissa uppgifter avseende överlämnandet av uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna. I dessa artiklar hänvisas det till ”svarta kassor” och sökandena anges vid namn för att kunna ha inrättat hela eller delar av systemet.

199    Dessutom har Yves Franchet den 14 maj 2003 till kommissionens generalsekreterare sänt en anonym skrivelse som han hade mottagit och som enligt honom hade sänts till en luxemburgsk tidning. Det ska påpekas att denna anonyma skrivelse, som har rubriken ”Eurostats femtioårsjubileum”, innehåller utdrag ur den skrivelse och det meddelande av den 19 mars 2003 som hade sänts till de franska rättsliga myndigheterna, och att det i denna uttryckligen anges sökandenas namn. Det finns även anledning att påpeka att dessa utdrag är desamma som de utdrag som förekommer i den ovan i punkt 197 nämnda artikeln som publicerades i La Voix du Luxembourg.

200    Dessutom framgår det av ett uttalande av den 16 maj 2003 angående Eurostat, vilket har spridits genom pressmeddelandet av den 19 maj 2003 (IP/03/709) och som sökandena har ingett som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten, att kommissionen hade ”beklaga[t] att sekretessen av denna utredning som gjordes av OLAF hade åsidosatts, vilket skapa[de] en svår situation, framför allt för de tjänstemän som angetts i medierna, men även för kommissionen, som inte [kunde] fatta beslut om de eventuella påföljderna så länge som den inte [innehade] de lämpliga uppgifterna från OLAF:s utredning”. Kommissionen hade konstaterat att ”uppgifter [var] i omlopp … i medierna angående den förmodade illegala verksamhet som var knuten till Eurostats ’datashops’ och den eventuella inblandningen av [vissa av dess] tjänstemän” och att ”[d]essa påståenden … [var] föremål för en utredning som gjordes av OLAF, och att OLAF angående vissa aspekter i denna [hade] överlämnat en akt till den franska åklagarmyndigheten”.

201    Det ska på grundval av alla dessa handlingar således anges att det allmänt har förekommit läckor och att sökandena genom pressen fick kännedom om att akten Datashop/Planistat hade överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna, vilket kommissionen inte har bestridit.

202    När det gäller frågan om huruvida OLAF kan tillskrivas dessa läckor har kommissionen, som svar på en fråga av förstainstansrätten vid förhandlingen, angett att eftersom de uppgifter som överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna hade överlämnats till OLAF:s övervakningskommitté och till rättstjänsten innan dessa uppgifter publicerades i pressen, kunde det inte säkert fastställas att läckorna endast kunde komma från OLAF. Förstainstansrätten anser att det i detta avseende räcker att konstatera att en eventuell läcka från OLAF:s övervakningskommitté kan tillskrivas OLAF och att även om läckorna kommer från kommissionens rättstjänst är under alla förhållanden gemenskapen även ansvarig.

203    Under dessa förhållanden, och eftersom kommissionen inte ens har åberopat möjligheten av att källan till läckorna kunde ha varit en icke gemenskapskälla, såsom de franska rättsliga myndigheterna, hindrar inte den omständigheten att informationen kunde vara känd av dessa myndigheter som inte är gemenskapsmyndigheter att det kan antas att källan till denna information var OLAF eller någon annan källa som gemenskapen ska ansvara för.

204    Det ska följaktligen anses att det är klart att det har förekommit läckor i samband med att akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna. Alla de uppgifter som förekommer i akten på samma sätt som mot bakgrund av denna (se den ovan genomförda analysen av de olika handlingarna) gör dessutom att det kan anses att källan till läckorna är OLAF. Då det inte finns några uppgifter som visar att källan snarare är kommissionens rättstjänst ska det antas att källan till dessa läckor är just OLAF.

205    Vad avser de påstådda läckorna avseende sökandenas samtal mellan den 23 juni och den 4 juli 2003 med OLAF:s utredare eller de påstådda läckorna i samband med rapporterna visar de ovan undersökta handlingarna inte uttryckligen att läckor har förekommit i samband med de ovannämnda samtalen eller de ovannämnda rapporterna. Sökandena har inte heller lyckats visa detta genom de tidningsartiklar som de har ingett. Det är följaktligen inte tillräckligt fastställt att dessa läckor eventuellt har förekommit.

206    Det finns anledning att med hänsyn till det ovan anförda dra slutsatsen att då kommissionen inte har förebringat något som helst bevis som syftade till att visa att läckorna kan ha haft ett annat ursprung är OLAF ansvarig för läckorna avseende uppgifterna i skrivelsen och meddelandet av den 19 mars 2003 angående överlämnandet av akten Datashop/Planistat till de franska rättsliga myndigheterna, och att dessa uppgifter till följd av denna läcka återfanns i pressen.

207    Det ska följaktligen prövas huruvida OLAF har åsidosatt en rättsregel som ger enskilda rättigheter.

–       Analys av påstådda åsidosättanden av rättsregler som ger enskilda rättigheter och som har kunnat följa av OLAF:s spridande av uppgifter

208    Sökandena har bland annat åberopat att sekretesskyldigheten i samband med OLAF:s utredningar, principen om god förvaltningssed och principen om oskuldspresumtion har åsidosatts.

209    I fråga om principen om oskuldspresumtion erinrar förstainstansrätten om att enligt denna princip som utgör en grundläggande rättighet och som anges i artikel 6.2 i Europakonventionen och i artikel 48.1 i stadgan ges enskilda rättigheter vars iakttagande gemenskapsdomstolarna ska säkerställa (förstainstansrättens dom av den 4 oktober 2006 i mål T‑193/04, Tillack mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3995, punkt 121).

210    Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) reglerar artikel 6.2 i Europakonventionen hela straffprocessen, oberoende av utgången av brottmålsförfarandet, och inte endast prövningen av huruvida anklagelsen är välgrundad. Enligt denna bestämmelse garanteras var och en att inte bli utpekad eller behandlad som skyldig till ett brott innan hans skuld har fastställts av en domstol. Enligt denna bestämmelse krävs det följaktligen bland annat att ledamöterna av en domstol vid utövande av sina uppgifter inte ska utgå från den förutfattade uppfattningen att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning för vilken han anklagas. Oskuldspresumtionen skadas av uttalanden eller av beslut som återspeglar känslan av att personen är skyldig, som får allmänheten att tro på hans skuld eller som föregriper den behöriga domstolens prövning av de faktiska omständigheterna (se Europadomstolens dom i målet Pandy mot Belgien av den 21 september 2006, punkterna 41–42).

211    Europadomstolen har dessutom slagit fast att även om den princip om oskuldspresumtion som fastställts i artikel 6.2 i Europakonventionen utgör ett av kännetecknen på en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i samma konvention inskränks den inte till en processrättslig garanti på det straffrättsliga området. Dess räckvidd är nämligen mer omfattande. Denna princip kräver att ingen företrädare för staten får uttala att en person är skyldig till ett brott innan hans skuld har fastställts av en domstol (se Europadomstolens dom av den 28 oktober 2004 i mål Y.B. m.fl. mot Turkiet, punkt 43). Redan i sin dom av den 10 februari 1995 i målet Allenet de Ribemont mot Frankrike (serie A, nr 308, punkterna 35–36), som sökandena har åberopat, ansåg Europadomstolen, varvid den erinrade om att Europakonventionen ska tolkas så att den säkerställer konkreta och effektiva och inte teoretiska och skenbara rättigheter, att principen om oskuldspresumtionen kan åsidosättas inte enbart av domstolar utan även av andra myndigheter. Europadomstolen har i detta avseende påpekat betydelsen av vilka ord som företrädare för statliga myndigheter väljer i sina uttalanden innan en person har dömts och förklarats skyldig till ett brott. Det är den faktiska innebörden av uttalandena i fråga och inte deras bokstavliga form som är av betydelse för tillämpningen av artikel 6.2 i Europakonventionen. Frågan om huruvida uttalandet av en företrädare för en myndighet utgör ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion ska dock avgöras mot bakgrund av de särskilda omständigheter under vilka det omstridda uttalandet har gjorts (domen i det ovannämnda målet Y.B. m.fl. mot Turkiet, punkt 44).

212    Europadomstolen har dessutom slagit fast att artikel 6.2 i Europakonventionen inte, med hänsyn till artikel 10 i samma konvention, som garanterar yttrandefriheten, kan hindra myndigheterna från att upplysa allmänheten om pågående brottsutredningar, men att den kräver att de gör detta med all den diskretion och allt det förbehåll som respekten för oskuldspresumtionen påkallar (domen i det ovan i punkt 211 nämnda målet Allenet de Ribemont mot Frankrike, punkt 38, och domen i det ovan i punkt 211 nämnda målet Y.B. m.fl. mot Turkiet, punkt 47).

213    Denna princip motsvaras av den sekretesskyldighet som i enlighet med artikel 8.2 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs för OLAF.

214    På samma sätt har det ansetts att myndigheten enligt sin omsorgsplikt och principen om god förvaltningssed dels ska undvika att ge pressen sådana uppgifter som kan skada den ifrågavarande tjänstemannen, dels ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att hindra att det inom institutionen sprids uppgifter som kan vara ärekränkande för honom (se beslut av förstainstansrättens ordförande av den 12 december 1995 i mål T‑203/95 R, Connolly mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2929, punkt 35).

215    I förevarande fall har sökandena gjort gällande att OLAF har pekat ut dem offentligt – däri inbegripet genom läckor i pressen – som skyldiga till en serie brott, vilket har fått allmänheten att tro på deras skuld och föregripit den franska domstolens prövning av omständigheterna, och därmed åsidosatt principen om oskuldspresumtion.

216    Det ska exempelvis erinras om att det i den tidningsartikel av den 16 maj 2003 som publicerades i Financial Times, och som citerats ovan i punkt 195, klart anges att sökandena på grundval av de uppgifter som enligt all förmodan genom läckor kom från OLAF kan ha gjort sig skyldiga till en ”omfattande verksamhet för plundring av gemenskapsmedel”. Det är uppenbart att detta uttalande innebär att principen om oskuldspresumtion åsidosatts genom att det återspeglar känslan av att sökandena är skyldiga och får allmänheten att tro på deras skuld.

217    Genom att låta uppgifter som redan i sig själva innehåller ett sådant uttalande sippra ut har OLAF på så sätt åsidosatt principen om oskuldspresumtion. Genom dessa läckor har OLAF även åsidosatt skyldigheten att sekretessbelägga utredningarna. Genom att orsaka att känsliga uppgifter från utredningarna har spridits i pressen har OLAF även skadat intresset av en god förvaltningssed, eftersom den har gjort det möjligt för den stora allmänheten att under utredningsförfarandet få tillgång till förvaltningens sekretessbelagda uppgifter.

218    Såsom det redan har konstaterats ovan innebär principen om oskuldspresumtion att enskilda ges rättigheter. Det ska påpekas att sekretesskyldigheten även ger de enskilda vilka berörs av en utredning som görs av OLAF rättigheter. De har nämligen rätt att vänta sig att de utredningar som berör dem handläggs med iakttagande av deras grundläggande rättigheter. På samma sätt har sökandena rätt att i förevarande fall åberopa principen om god förvaltningssed i den mån den innebär att de har rätt att få sina ärenden handlagda med iakttagandet av sekretess.

219    Det är fråga om tillräckligt klara åsidosättanden av dessa rättsregler. Det ankommer nämligen på OLAF att se till att sådana läckor inte äger rum som innebär att berörda personers grundläggande rättigheter, såsom oskuldspresumtionen, åsidosätts, eftersom förvaltningen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om att iaktta denna skyldighet.

 Försändelsen den 24 september 2003

220    Sökandena har gjort gällande att OLAF har åsidosatt sekretesskyldigheten genom meddelandet den 24 september 2003 till kommissionens ordförande om ”sammanfattning[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade”.

221    Denna sammanfattning sändes till kommissionens ordförande av OLAF:s generaldirektör. Enligt följemeddelandet överlämnade den sistnämnde ”en kort sammanfattning av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade och som eventuellt kan komma att spridas”. Generaldirektören angav dessutom att ”denna sammanfattning på intet sätt [kunde] anses utgöra en slutlig utredningsrapport i den mening som avses i förordning nr 1073/1999”. OLAF:s generaldirektör noterade slutligen att ”detta arbetsdokument, av allmän räckvidd, [hade] som enda syfte att visa de viktigaste slutsatserna som [hade] fastställ[ts] av de genomförda utredningarna”. I själva sammanfattningen anges för varje akt (Eurocost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire) föremålet för utredningen, resultaten och slutsatserna av denna.

222    Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att OLAF enligt artikel 10.3 i förordning nr 1073/1999 när som helst till den berörda institutionen får överlämna information som inhämtats i samband med interna utredningar. I sina argument är sökandena dessutom något motsägelsefulla, eftersom de dels har kritiserat OLAF för att inte ha överlämnat vissa uppgifter till kommissionen, dels har kritiserat den för att ha gjort det beträffande andra uppgifter. Det ska dessutom erinras om att sökandena redan hade hörts angående dessa ärenden vid förhören med dem i juni och i juli 2003. De kan följaktligen inte göra gällande att de inte hade hörts före denna försändelse.

223    Under alla förhållanden ska det påpekas att eftersom OLAF hade rätten att överlämna denna handling till kommissionen kan den inte hållas ansvarig för att kommissionens ordförande eventuellt använt denna handling offentligt och att den spridits offentligt till Europaparlamentet. Denna aspekt ska även undersökas nedan i samband med prövningen av kommissionens eventuellt rättsstridiga agerande.

 OLAF:s generaldirektörs ställningstaganden

224    Sökandena har gjort gällande att OLAF:s generaldirektör såväl i pressen som i samband med sina uttalanden vid budgetkontrollutskottet har tagit ställning till ärendet och kvalificerat det som allvarligt.

225    Vad avser de påstådda uttalandena i pressen av OLAF:s generaldirektör konstaterar förstainstansrätten att sökandena på intet sätt har anfört bevis för dessa. Sökandena har heller inte klarlagt på vad sätt den omständigheten att OLAF:s generaldirektör i en TV‑intervju den 30 juni 2003 förklarade att ärendet avseende Eurostat var ett ”allvarligt ärende” hade skadat ärendets sekretess. Under alla förhållanden har sökandena inte framlagt någon uppgift som gör det möjligt att kontrollera innehållet i de ovannämnda TV‑uttalandena.

226    När det gäller uttalandena av OLAF:s generaldirektör vid budgetkontrollutskottet den 30 juni och den 16 juli 2003 har sökandena inte heller klarlagt på vad sätt den omständigheten att nämnde generaldirektör hade kvalificerat ärendet Eurostat som ”onormalt” och som ”ovanligt” hade skadat ärendets sekretess.

227    Emellertid har sökandena i detta avseende även åberopat att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts.

228    Det ska härvid undersökas vad OLAF:s generaldirektör sade i sina uttalanden vid budgetkontrollutskottet. Enligt meddelandet av den 1 juli 2003 konstaterade OLAF:s generaldirektör i sitt inlägg den 30 juni 2003 vid budgetkontrollutskottet att ”OLAF [skulle] fortsätta den interna utredningen och att Yves Franchet och Daniel Byk [skulle] höras samt att utredningen dock inte kunde slutföras till slutet av juni”. Generaldirektören hävdade dessutom att ”[b]eträffande frågan varför han inte hade vidtagit disciplinära åtgärder såsom avstängning från tjänsten, [hade] han meddelat OLAF:s betänkligheter men [hade] framför allt pekat på att OLAF inte hade velat äventyra den interna utredningen genom att omedelbart slå på larmet”. Generaldirektören påpekade dessutom att ”Yves Franchet och Daniel Byk inte vid något tillfälle hade försökt att ändra utredningens inriktning”. I sitt inlägg den 16 juli 2003 vid budgetkontrollutskottet påpekade OLAF:s generaldirektör ”att det [var] ett undantagsfall att en generaldirektör var inblandad” och att ”denna uppgift inte hade framkommit från början”. Generaldirektören anförde även ”att en revisionsrapport inte med nödvändighet innebär att det föreligger bevis”. Han konstaterade även att Yves Franchet hade underrättats om att utredningen satts i gång samt att resultaten hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna.

229    Det ska påpekas att trots att OLAF:s generaldirektör uttryckligen har omnämnt sökandena vid sina inlägg inför budgetkontrollutskottet kan det inte anses att han har åsidosatt principen om oskuldspresumtion. Hans uttalanden, särskilt som svar på frågorna från budgetkontrollutskottets ledamöter, hade mer karaktären av information än karaktären av att ledamöterna skulle fås att tro på sökandenas skuld.

230    OLAF har under dessa förhållanden inte åsidosatt principen om oskuldspresumtion i detta avseende.

3.     De påstådda felaktigheterna i samband med upprättandet och överlämnandet av meddelandena och slutrapporterna

a)     Parternas argument

231    Sökandena har hänvisat till ombudsmannens beslut av den 3 juli 2003 angående klagomålet mot OLAF som registrerades under ärendenummer 1625/2002/IJH. Enligt detta beslut kräver principen om god förvaltningssed att OLAF:s administrativa utredningar ska utföras ”försiktigt, opartiskt och objektivt”. Så har emellertid inte varit fallet i förevarande fall.

232    OLAF hade enligt sökandena redan dragit slutsatserna i ett meddelande av den 1 juli 2002 avseende akten Eurocost. OLAF hade dock inte alls utrett denna akt eller hört Yves Franchet, som dock åsyftades i försändelsen av den 4 juli 2002 till de luxemburgska rättsliga myndigheterna.

233    Dessutom beaktades varken i ”sammanfattningen[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” av den 24 september 2003 eller i OLAF:s slutrapporter de uppgifter som sökandena hade lämnat vid förhören av dem i juni och i juli 2003 angående akterna Eurocost, Datashop/Planistat och CESD Communautaire. På samma sätt hade OLAF inte motiverat skälen till att den inte hade beaktat dem. Endast den omständigheten att det anges att de berörda personerna har bestridit sitt ansvar innebär inte att de på ett lämpligt sätt har hörts av OLAF:s utredare.

234    OLAF hade heller inte lämnat sina slutsatser till sökandena innan den upprättade sina slutrapporter och därmed på nytt åsidosatt deras rätt att bli hörda.

235    Sökandena har påpekat att enligt skäl 10 i förordning nr 1073/1999 kan endast material som har värde som bevisning utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. OLAF ska för att fastställa sina slutsatser följaktligen ta hänsyn till alla de uppgifter som inhämtats och kan inte tolka dem för att tjäna den sak eller det mål som den har ställt upp på förhand.

236    Dessutom hade OLAF utövat kraftiga påtryckningar på de nationella rättsliga myndigheterna för att dessa skulle väcka åtal mot sökandena. Enligt sökandena strider det nämligen mot artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 att OLAF till de franska rättsliga myndigheterna överlämnat slutrapporterna avseende akterna CESD Communautaire och Datashop/Planistat, eftersom det är den berörda institutionen och inte OLAF som ska vidta de disciplinära och rättsliga åtgärder som slutrapporterna påkallar.

237    Kommissionen har när det gäller skyldigheten att utföra utredningarna försiktigt och opartiskt påpekat att OLAF själv kan bestämma den tidpunkt då den anser att den ska överlämna de uppgifter som inhämtats under en utredning. Kommissionen har bestridit att utredarna angett att de hade överlämnat uppgifterna utan att ha exakt och fullständig kännedom om de därtill hänförliga omständigheterna. Sökandena hade själva medgett att de hade hörts av OLAF:s utredare. Utredarna hade dock kunnat höra dem först från och med den tidpunkt då framstegen i utredningsarbetet medgav detta, vilket innebar att sökandenas påstående att de endast hade hörts på sin begäran skulle relativiseras.

238    Kommissionen har vad avser det förhållandet att de uppgifter som sökandena vid förhören av dem i juni och i juli 2003 lämnade till OLAF inte har beaktats konstaterat att de ifrågavarande akterna nu hör till de luxemburgska och franska rättsliga myndigheterna och att kommissionen följaktligen anser att den i samband med detta ärende inte ska uttala sig i sakfrågan i dessa akter. Under alla förhållanden är OLAF inte skyldig att dela sökandenas ståndpunkt. I ”sammanfattning[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” anges dessutom att de berörda tjänstemännen hade hörts och att de bestred sitt ansvar.

239    Beträffande OLAF:s påstådda påtryckningar på de franska rättsliga myndigheterna, beroende på att det ankom på kommissionen och inte på OLAF att i enlighet med artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 överlämna utredningsrapporterna, har kommissionen påpekat att denna bestämmelse på intet sätt hindrar OLAF från att som information sända slutrapporten från en intern utredning till en nationell rättslig myndighet, i synnerhet om uppgifter redan under utredningen lämnats till denna myndighet. Enligt denna bestämmelse är det endast den berörda institutionen som har ansvaret för att vidta sådana disciplinära och rättsliga åtgärder som den bedömer vara lämpliga för att följa upp resultaten av en intern utredning.

b)     Förstainstansrättens bedömning

240    Vad för det första avser meddelandet av den 1 juli 2002 räcker det att påpeka att detta meddelande inte innehåller någon, ens underförstådd hänvisning till Yves Franchet. Under alla förhållanden och eftersom förstainstansrätten ovan redan har konstaterat att Yves Franchet borde ha hörts angående överlämnandet av akten Eurocost till de luxemburgska rättsliga myndigheterna finns det inte längre anledning att pröva frågan om huruvida han borde ha hörts angående detta meddelande som ingick som en del av den akt som sändes till de ovannämnda myndigheterna.

241    När det för det andra gäller påståendet att de uppgifter som sökandena lämnade vid upprättandet av slutrapporterna inte beaktades är det tillräckligt att konstatera att sökandena har begränsat sig till att lämna långa utförliga redogörelser för fakta, dock utan att framlägga något bevis som stöd. Det ankommer vidare inte på förstainstansrätten att göra en ny bedömning av dessa akter. Dessutom är, såsom kommissionen har konstaterat, OLAF och dess utredare på intet sätt skyldiga att dela sökandenas ståndpunkt. För övrigt har det i ”sammanfattning[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” av den 24 september 2003 påpekats att de berörda tjänstemännen, som hörts av OLAF:s tjänstemän, hade bestridit sitt ansvar vad avser de omständigheter för vilka de kritiserades, då de bland annat ansåg att de alltid hade handlat i kommissionens intresse.

242    Vad dessutom avser sökandenas argument att det endast är material som har värde som bevisning som kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning och OLAF följaktligen ska beakta alla de uppgifter som inhämtats, utan att tolka dem för att tjäna den sak eller det mål som den ställt upp i förväg, är det tillräckligt att konstatera att sökandena på intet sätt har visat att OLAF grundade sina slutsatser på sådana bevis som inte har bevisvärde eller att den hade fastställt ett visst mål på förhand.

243    När det dessutom gäller påståendet att motiveringsskyldigheten har åsidosatts genom att OLAF inte har förklarat skälen till att den inte beaktade sökandenas yttranden, är det tillräckligt att ange att enligt fast rättspraxis kan ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som fastställts i artikel 253 EG inte i sig medföra att gemenskapen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (domstolens dom av den 15 september 1982 i mål 106/81, Kind mot Europeiska ekonomiska gemenskapen, REG 1982, s. 2885, punkt 14, av den 6 juni 1990 i mål C‑119/88, AERPO m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I‑2189, punkt 20, och av den 30 september 2003 i mål C‑76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet, REG 2003, s. I‑10091, punkt 98, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2589, punkt 57, av den 13 december 1995 i de förenade målen T‑481/93 och T‑484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2941, punkt 104, av den 20 mars 2001 i mål T‑18/99, Cordis mot kommissionen, REG 2001, s. II‑913, punkt 79, och av den 6 december 2001 i mål T‑43/98, Emesa Sugar mot rådet, REG 2001, s. II‑3519, punkt 63). Detta argument kan således inte godtas.

244    Under alla förhållanden innebär motiveringsskyldigheten inte att kommissionen är skyldig att ta upp alla faktiska och rättsliga omständigheter som har diskuterats under det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1984 i de förenade målen 43/82 och 63/82, VBVB och VBBB mot kommissionen, REG 1984, s. 19, svensk specialutgåva, volym 7, s. 437, punkt 22, förstainstansrättens dom av den 5 december 2002 i mål T‑277/01, Stevens mot kommissionen, REGP s. I‑A‑253 och s. II‑1273, punkt 71, och av den 1 april 2004 i mål T‑198/02, N mot kommissionen, REGP, s. I‑A‑115 och s. II‑507, punkt 109).

245    Sökandena kan följaktligen inte åberopa att OLAF inte beaktat alla de uppgifter och yttranden som de lämnat.

246    När det för det tredje gäller sökandenas argument att OLAF inte lämnat sina slutsatser till sökandena innan slutrapporterna upprättades och därmed åsidosatt deras rätt att höras, räcker det att konstatera att sökandena hördes i slutet av juni och i början av juli 2003 angående de ifrågavarande akterna, det vill säga innan OLAF hade upprättat dessa rapporter i september 2003. Rätten att höras kräver inte att OLAF ska ha lämnat sina slutsatser till sökandena.

247    Vad för det fjärde avser överlämnandet av slutrapporterna till de nationella rättsliga myndigheterna och de påtryckningar som påstås ha utövats på dessa, ska det erinras om att enligt artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 ska den rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Dessa ska vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar, och informera OLAF:s direktör härom.

248    Det ska även erinras om att enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 ska OLAF:s direktör till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten överlämna de uppgifter som OLAF inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder.

249    I förevarande fall hade OLAF i enlighet med artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 redan överlämnat uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna. Artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 innebär inte ett hinder för OLAF att som information sända slutrapporten från en intern utredning till en nationell rättslig myndighet, i synnerhet om uppgifter redan under utredningen lämnats till denna myndighet. Enligt artikel 9.4 i ovannämnda förordning är det endast den berörda institutionen som har ansvaret för att vidta disciplinära och rättsliga åtgärder för att följa upp resultaten av en intern utredning och informera OLAF:s direktör härom.

250    Under alla förhållanden har sökandena inte lyckats visa att OLAF faktiskt har utövat kraftiga påtryckningar på de franska rättsliga myndigheterna.

251    Det följer av det ovanstående att sökandena inte, med undantag för det rättsstridiga agerande som redan konstaterats vid prövningen av överlämnandet av uppgifter till de luxemburgska och franska rättsliga myndigheterna, har visat att OLAF:s agerande i samband med upprättandet och överlämnandet av meddelanden och slutrapporter har varit rättsstridigt.

4.     Huruvida tillgång till vissa handlingar har nekats

a)     Parternas argument

252    Sökandena har hävdat att OLAF:s agerande utgör ett administrativt missförhållande, eftersom OLAF förutom att den skadat deras grundläggande rättigheter har vägrat att överlämna hela akten till dem. Ingenting i de tillämpliga bestämmelserna motiverar enligt sökandena vägran att överlämna undersökningsakten och a fortiori (den externa eller interna) utredningsrapporten till en person som OLAF har ifrågasatt, trots frågan huruvida utredningen har genomförts helt eller delvis.

253    OLAF kan inte tillerkännas rätten att vägra tillgång till sina handlingar med den allmänna motiveringen att den ska säkerställa att den uppgift som den anförtrotts ska utföras effektivt och under sekretess samt att den är oberoende. Eftersom tillgång till handlingarna utgör en grundläggande rättighet ska varje eventuell begränsning bedömas restriktivt.

254    Kommissionen har påpekat att OLAF på intet sätt rättsstridigt har invänt mot att sökandena skulle ges tillgång till handlingarna, eftersom den i det avseendet inte har någon skyldighet i det inledande skede som dess utredning är. Det är först vid ett senare skede, om OLAF:s rapporter följts upp, som inom ramen för ett disciplinärt och/eller rättsligt förfarande, rätten till tillgång till akten öppnas. Dessutom hade de relevanta handlingarna lämnats till sökandena under förhören med dem i förhållande till de frågor som hade ställts till dem.

b)     Förstainstansrättens bedömning

255    Det ska erinras om att OLAF inte är skyldig att ge en gemenskapstjänsteman som påstås vara berörd av en intern utredning – innan det fattats ett slutligt beslut från hans tillsättningsmyndighet som går honom emot – tillgång till handlingar som omfattas av en sådan utredning eller till handlingar som OLAF själv upprättat i samband härmed. I annat fall kan effektiviteten och den konfidentiella behandlingen av det uppdrag som OLAF tilldelats samt OLAF:s oberoende hindras. I synnerhet kan inte endast den omständigheten att en del av en sekretessbelagd akt i en utredning synes rättsstridigt ha överlämnats till pressen, i sig motivera att det görs undantag från den konfidentiella behandlingen av denna akt och av den utredning som OLAF genomför, till förmån för den tjänsteman som påstås åsyftas. Respekten för den ifrågavarande tjänstemannens rätt till försvar är tillräckligt säkerställd genom artikel 4 i beslut 1999/396 (förstainstansrättens beslut av den 18 december 2003 i mål T‑215/02, Gómez-Reino mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑345 och s. II‑1685, punkt 65, och domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 241).

256    Artikel 4 i beslut 1999/396 förpliktar sålunda inte OLAF att ge tillgång till handlingar som omfattas av en intern utredning eller till handlingar som OLAF själv har upprättat, särskilt eftersom en tolkning av ovannämnda bestämmelse enligt vilken OLAF förpliktas därtill skulle innebära att arbetet i detta organ hindras (domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 242).

257    Detta synsätt strider inte mot iakttagandet av den rätt till en god förvaltning som föreskrivs i artikel 41 i stadgan, enligt vilken denna rätt innebär att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet. Sålunda kan tillgången till akten enligt denna princip nekas om iakttagandet av sekretessen kräver det.

258    Eftersom denna tolkning utesluter varje skyldighet för OLAF att ge tillgång till dess akt innan dess slutrapport antas, kan sökandenas argument avseende tillgång till utredningsakten inte godtas.

259    I fråga om tillgång till slutrapporten ska det konstateras att ingen av de skyldigheter som följer av artikel 4 i beslut 1999/396 avser denna fråga. Vad avser den kontradiktoriska principen kan det endast fastställas att det föreligger en rättsstridighet med avseende på OLAF i det fall då slutrapporten publiceras eller då det som en uppföljning av denna antas en rättsakt som går någon emot (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkterna 267 och 268).

260    I förevarande fall har det inte påståtts att rapporterna har publicerats utan att först ha lämnats till sökandena. Eftersom mottagarna av slutrapporterna, det vill säga kommissionen och de franska eller luxemburgska rättsliga myndigheterna, avser att anta en sådan rättsakt med avseende på sökandena och därvid grunda sig på slutrapporterna, är det dessa andra myndigheter, och inte OLAF, som i förekommande fall ska ge sökandena tillgång till dessa rapporter enligt deras egna förfarandebestämmelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Nikolaou mot kommissionen, punkt 269).

261    OLAF har i förevarande fall följaktligen inte gjort sig skyldig till någon rättsstridighet vad avser tillgången till slutrapporterna.

262    Under alla förhållanden har, såsom framgår ovan av punkt 47, sökandena till följd av sin begäran haft tillgång till slutrapporterna, med undantag för slutrapporten från utredningen avseende akten Planistat, som rör den externa delen av akten Datashop/Planistat.

5.     Huruvida ärendet Eurostat har handlagts inom skälig tid och huruvida artiklarna 6 och 11 i förordning nr 1073/1999 har åsidosatts

a)     Parternas argument

263    Sökandena har kritiserat OLAF för att utredningarna ledde till slutrapporter först den 25 september 2003, det vill säga vad avser akterna Eurocost och Datashop/Planistat nära tre år efter det att de inleddes eller tre och ett halvt år efter det att de hänskjutits till OLAF och vad avser akten CESD Communautaire arton månader efter det att den inleddes eller nära två år efter det att den hänskjutits till OLAF. Dessa fördröjningar är således oskäliga och omotiverade med hänsyn till den tidsfrist på nio månader som föreskrivs i artikel 11.7 i förordning nr 1073/1999 och den skyldighet som föreskrivs i artikel 6.5 i samma förordning att låta utredningarna pågå kontinuerligt under en tidsperiod som ska vara avpassad efter omständigheterna och ärendets komplexitet.

264    Yves Franchet överlämnade redan i mars 2000 (ärendet Eurocost) och i november 2001 (ärendet CESD Communautaire) till OLAF de revisionsrapporter som ligger till grund för utredningarna. Styrekonomen hade förfogat över förhörsrapporten avseende akten Datashop/Planistat sedan februari 2000 och hade överlämnat den till OLAF i mars 2000. OLAF inledde sina utredningar först den 6 oktober 2000 vad avser akterna Eurocost och Datashop/Planistat och den 18 mars 2002 vad avser akten CESD Communautaire. Det tog således OLAF åtta månader (ärendena Eurocost och Datashop/Planistat) och fyra månader (ärendet CESD Communautaire) för att besluta att inleda en utredning, dock utan att den hade haft tid att höra sökandena.

265    Enligt sökandena underrättade OLAF aldrig sin övervakningskommitté om skälen till att utredningen inte kunde avslutas inom niomånadersfristen, lika litet som om en förutsägbar frist för att avsluta utredningen.

266    OLAF har genom att först ta mycket tid på sig för att inleda utredningarna, påskynda dem och avsluta dem, och genom att hänskjuta ärendet till de rättsliga myndigheterna under föga samstämmiga förhållanden och på grundval av ofullständiga och icke genomförda utredningar följaktligen agerat så att begreppet skälig tid och principerna om god förvaltningssed och sund förvaltning har åsidosatts.

267    Sökandena har dessutom lidit skada på grund av denna fördröjning och har skäl att beklaga sig över att en utredning pågått alltför länge innan de ens aktivt var föremål för en sådan utredning eller att det blev känt att de var inblandade i denna utredning.

268    Kommissionen har medgett att det gick lång tid mellan den tidpunkt då OLAF mottog de olika akterna, den tidpunkt då den inledde utredningarna och den tidpunkt då dessa utredningar avslutades. Denna fördröjning förklaras delvis av det faktum att OLAF självt inrättades. OLAF började sin verksamhet den 1 juni 1999 med personalen från den tidigare arbetsgruppen i Enheten för samordning av bedrägeribekämpning som OLAF ersatte. Nyanställda anlände från mitten av år 2001 till mitten av år 2002. Detta personalombyte medförde en fullständig omorganisering av byrån, ändringar i ledningen och omfördelning av akterna.

269    Den långa fördröjningen är i sig dock inte oskälig, om ärendets grad av komplexitet beaktas. Olika akter avseende detta ärende har punktvis hänskjutits till OLAF och det är endast genom att dessa olika akter ställts samman, vilket har kunnat ske först efter en viss tid, som frågans hela vikt har kunnat visas.

b)     Förstainstansrättens bedömning

270    Det ska erinras om att enligt artikel 6.5 i förordning nr 1073/1999 ska utredningarna pågå kontinuerligt under en tidsperiod som ska vara avpassad efter omständigheterna och ärendets komplexitet.

271    I artikel 11.7 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs dessutom att om en utredning pågår längre än nio månader, ska OLAF:s direktör underrätta övervakningskommittén om orsakerna till att utredningen ännu inte har kunnat avslutas och när detta beräknas kunna ske.

272    Det ska således konstateras att det i förordning nr 1073/1999 inte föreskrivs någon exakt och ovillkorlig frist för när OLAF ska ha slutfört utredningarna.

273    Skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän gemenskapsrättslig princip som säkerställs av gemenskapsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i stadgan (förstainstansrättens dom av den 11 april 2006 i mål T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, REG 2006, s. II‑0000, punkt 162).

274    Förfarandet vid OLAF kan följaktligen inte förlängas utöver en skälig tidsfrist, som ska bedömas i förhållande till omständigheterna i fallet.

275    I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att OLAF sedan den 17 mars 2000, den 12 april 2000 respektive den 15 november 2001 förfogade över revisionsrapporterna avseende akterna Datashop, Eurocost och CESD Communautaire.

276    Det framgår även av handlingarna att OLAF inledde sina interna utredningar av akterna Datashop och Eurocost den 6 oktober 2000 och av akten CESD Communautaire den 18 mars 2002. Det har således tagit OLAF sju respektive sex månader för att inleda utredningarna i ärendena Datashop och Eurocost och fyra månader i ärendet CESD Communautaire.

277    Dessa utredningar avslutades den 25 september 2003 genom de slutliga utredningsrapporterna. Följaktligen avslutades utredningarna i ärendena Datashop och Eurocost omkring tre och ett halvt år efter det att ärendet hade hänskjutits till OLAF och nästan tre år efter det att de hade inletts. Utredningen i ärendet CESD Communautaire avslutades omkring ett år och tio månader efter det att ärendet hade hänskjutits till OLAF och ett och ett halvt år efter det att utredningen hade inletts.

278    Det ska anges att dessa tidsramar kan anses vara relativt långa.

279    Såsom kommissionen själv har medgett gick det lång tid mellan den tidpunkt då OLAF mottog de olika akterna, den tidpunkt då den inledde utredningarna och den tidpunkt då dessa utredningar avslutades. Denna fördröjning förklaras delvis av det faktum att OLAF självt inrättades. OLAF började sin verksamhet den 1 juni 1999 med personalen från den tidigare arbetsgruppen vid Enheten för samordning av bedrägeribekämpning som OLAF ersatte. Nyanställda anlände från mitten av år 2001 till mitten av år 2002. Detta personalombyte medförde en fullständig omorganisering av byrån, ändringar i ledningen och omfördelning av akterna.

280    Förstainstansrätten anser att dessa förklaringar inte ensamma kan motivera dessa långa fördröjningar. Såsom sökandena med rätta har konstaterat ska de berörda tjänstemännen inte lida av bristerna i den administrativa organisationen av kommissionens tjänstegrenar. Den omständigheten att OLAF stötte på svårigheter när den sattes i funktion kan inte utgöra en grund till att frita kommissionen från dess ansvar.

281    Såsom kommissionen har gjort gällande ska dock även ärendets grad av komplexitet beaktas. Det har inte bestridits och det framgår av handlingarna att ärendet Eurostat är komplicerat. Denna komplexitet följer av de olika utredningar som den gett upphov till och det eventuella samspelet dem emellan.

282    Tidsfristerna kan under omständigheterna i det förevarande fallet följaktligen inte anses vara oskäliga.

283    Vad avser sökandenas argument att OLAF aldrig har underrättat sin övervakningskommitté om skälen till att utredningen inte kunde avslutas inom nio månader, lika litet som när detta beräknades kunna ske, räcker det att konstatera att även om så vore fallet har sökandena inte visat att det är fråga om ett tillräckligt klart åsidosättande av en rättsregel som ger enskilda rättigheter.

284    Under dessa omständigheter kan förstainstansrätten inte godta sökandenas anmärkning avseende påståendet att utredningarna har pågått under oskäligt lång tid.

285    Det följer av det ovanstående att OLAF har gjort sig skyldig till flera fel som kan leda till skadeståndsansvar för gemenskapen. Dessa fel består i att OLAF har överlämnat uppgifter till de luxemburgska och franska rättsliga myndigheterna utan att först ha hört sökandena och sin övervakningskommitté och i läckorna i samband med att akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna.

B –  Huruvida kommissionens agerande var rättsstridigt

1.     Huruvida kommissionen har spridit uppgifter

a)     Parternas argument

286    Sökandena har gjort gällande att institutionerna i enlighet med artikel 12.3 i förordning nr 1073/1999 ska garantera att förtrolighet iakttas beträffande OLAF:s utredningar och att berörda personers legitima rättigheter iakttas, samt att de grundläggande rättigheterna iakttas, vilket kommissionen inte har gjort.

287    I förevarande fall har överlämnandet till de nationella rättsliga myndigheterna av uppgifter eller rapporter från OLAF lett till ”läckor som OLAF, förmodligen med avsikt, mer eller mindre iscensatt”. Dessa läckor har lett till en förtalskampanj i medierna av sökandena som allvarligt har skadat deras legitima rättigheter, deras heder och deras värdighet. På samma sätt har pressen, efter det att OLAF:s utredare hade förhört sökandena, fått kännedom om synnerligen exakta uppgifter i ärendet Eurostat. Kommissionen har sålunda inte säkerställt att sekretessen iakttagits. Sökandena har dessutom påpekat att detta inte bestridits av kommissionen.

288    Kommissionen har dessutom själv spridit uppgifter och därmed åsidosatt sin sekretesskyldighet samt den kontradiktoriska principen och principen om oskuldspresumtion. Sökandena har hänvisat till ett pressmeddelande av den 9 juli 2003, i vilket kommissionen meddelade att den skulle inleda disciplinära förfaranden mot tre av sina tjänstemän. Även om det i detta meddelande angavs att beslut hade fattats om att inleda dessa förfaranden utan att det påverkade tillämpningen av principen om oskuldspresumtion, skedde det i ett sammanhang som med nödvändighet skadade sökandenas legitima rättigheter. I detta pressmeddelande offentliggjorde kommissionen dessutom sekretessbelagda uppgifter avseende ärendet Eurostat. Kommissionen grundade sig därvid på utredningar under vilka sökandena aldrig hade hörts i förväg.

289    Dessutom har kommissionen den 24 september 2003 vid Europaparlamentet spridit tre handlingar i vilka sökandena ifrågasätts eller kritiseras (se ovan punkt 42). Dessa handlingar hade inte tidigare lämnats till sökandena och sökandena har således inte kunnat yttra sig över dem. Först på deras begäran överlämnades dessa handlingar den 10 oktober 2003 till sökandena, trots att de redan från den 25 september 2003 i stor omfattning spridits inom institutionerna och i pressen.

290    Sökandena har gjort gällande att även om de inte specifikt och personligt ifrågasätts i de ifrågavarande handlingarna från arbetsgruppen och TIR, eftersom dessa instanser inte hade i uppdrag att formellt uttala sig om huruvida det förelåg ett bedrägeri eller att ifrågasätta någon personligen, är enbart den omständigheten att lagenligheten av vissa konstaterade omständigheter ifrågasätts i dessa handlingar till skada för dem.

291    I repliken har sökandena gjort gällande att detta spridande har skett med åsidosättande av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen (bilaga XIII till Europaparlamentets arbetsordning). Enligt detta ramavtal ska de två institutionerna, inom ramen för all sekretessbelagd information, särskilt respektera ”den enskildes grundläggande rättigheter, inbegripet rätten till försvar och skydd av privatlivet”. Dessutom kan den sekretessbelagda informationen endast överföras till Europaparlamentets talman, ordförandena i berörda parlamentsutskott, presidiet och talmanskonferensen. I förevarande fall har spridandet dock varit mer omfattande, eftersom de spridda handlingarna i praktiken har varit tillgängliga för alla parlamentsledamöter och, därutöver, för pressen. Dessutom hade kommissionens ordförande framträtt inför parlamentsgruppernas talmän, en kategori som inte åsyftas i artikel 1.4 i ovannämnda ramavtal.

292    I sitt tal den 25 september 2003 inför Europaparlamentets parlamentsgruppers talmanskonferens uttalade kommissionens ordförande dessutom ytterst allvarliga anklagelser gentemot sökandena och särskilt Yves Franchet. Även om kommissionens ordförande inte, genom att nämna honom vid namn, anklagade Yves Franchet för att vara ansvarig för oegentligheter, kritiserade han honom för att han tillåtit att sådana oegentligheter hade kunnat äga rum. Yves Franchet har även anklagats för att ha vilselett den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen, såsom kommissionen har medgett, och för att ha haft ett intresse av ”att dölja sanningen om de omständigheter som hörde till det förflutna”.

293    Genom denna anklagelse, som inte har föregåtts av minsta samtal med den anklagade, vilken sålunda hade ”lämnats ut” inför ledamöterna i budgetkontrollutskottet och i pressen, och endast på grundval av rapporter som upprättats i ett klimat av misstänksamhet med avseende på kommissionen, som följaktligen behövde visa sig agera med bestämdhet, har kommissionens ordförande inte agerat med den värdighet och den ärlighet som varje medborgare har rätt att vänta sig av honom. Han har inte respekterat de grundläggande rättigheterna och särskilt rätten till försvar, och han har grundat sina bedömningar på felaktiga uppgifter. Enligt sökandena kan det inte godtas att kommissionens ordförande uteslutande av politiska skäl har beslutat att fastställa en skyldig person för att frita sig från all kritik. Avsikten med denna ”paraplystrategi”, såsom pressen betecknade den, hade endast varit att tjäna tid.

294    Kommissionen har påpekat att eftersom OLAF inom ramen för sitt utredningsuppdrag agerar fullständigt oberoende ankommer det inte på den att ingripa i OLAF:s utredningsakter. Enligt artikel 12.3 i förordning nr 1073/1999 åläggs kommissionen att iaktta sekretessen i OLAF:s utredningar vad gäller det varom den får kännedom. Kommissionen tar på sig allt eventuellt ansvar som tillskrivs OLAF, men detta ger den inte någon behörighet att ingripa i dennas utredningsakter för att säkerställa att sekretessen iakttas i dem.

295    Vad avser pressmeddelandet av den 9 juli 2003 samt de beslut som togs samma dag synes de enligt kommissionen vara särskilt försiktiga, väl avvägda och måna om skyddet av de enskilda personerna, om hänsyn tas till sammanhanget, ”som betecknas av att det uppstått ett obestridligt klimat av spänning mellan institutionerna [till] följd [av] beviljandet av ansvarsfrihet för år 2001”.

296    Kommissionen har vad beträffar de tre handlingar som överlämnades till Europaparlamentet den 24 september 2003 (se ovan punkt 42) konstaterat att sammanfattningen och slutsatserna av arbetet i arbetsgruppen inte innehåller något ifrågasättande av sökandena. Informationsmeddelandet som grundats på den andra mellanliggande rapporten som upprättats av TIR innehåller preliminära konstateranden vars fullständighet inte kan garanteras och som inte behandlar frågan om sökandenas eventuella direkta och personliga ansvar. Sökandena kan således inte invända mot att dessa handlingar inte i förväg har överlämnats till dem och att de inte har haft tillfälle att yttra sig. I dessa handlingar konstateras endast brister i systemet. Att medge att de rapporter som kommer från sådana strukturer som arbetsgruppen eller TIR kan skada tjänstemän endast på grund av att de innehåller frågor om lagenligheten av vissa rättsakter eller ageranden skulle helt enkelt innebära att det inte förelåg någon möjlighet att bedriva revision.

297    Vad avser anförandet av kommissionens ordförande av den 25 september 2003 har denne kompromisslöst analyserat en allvarlig situation, dock utan att söka få sökandena att framträda som ”syndabockar”. Även om kommissionens ordförande hade kritiserat Yves Franchet för att han i strid med de anvisningar som den föregående kommissionen hade gett inte tillräckligt snabbt hade dragit sig tillbaka från vissa enheter och för att han trots resultaten av vissa revisioner som han förfogade över hade fortsatt avtalsförbindelserna med vissa bolag, vilket strider mot försiktighetsprincipen i dess mest grundläggande betydelse, har kommissionens ordförande dock inte anklagat sökandena för dessa oegentligheter.

298    Enligt kommissionen ligger den huvudsakliga kritik som riktats mot Yves Franchet inte i att han eventuellt varit personligen inblandad i dessa bedrägerier eller oegentligheter, utan i att den information som överlämnats till den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen varit bristfällig. När den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen tillträdde sin tjänst informerades han nämligen inte om ärendet Eurostat. Kommissionen har påpekat att kommissionens ordförande även klart har identifierat kommunikationsproblemen mellan OLAF och kommissionen. Den har även erkänt att det är nödvändigt att förbättra ekonomistyrningen på central nivå. Kommissionens ordförande har aldrig gjort gällande sökandenas straffrättsliga eller disciplinära ansvar, men har klart hänvisat till Yves Franchets ”administrativa och politiska ansvar”.

b)     Förstainstansrättens bedömning

299    Inledningsvis räcker det, vad avser sökandenas anmärkning att kommissionen inte har vakat över utredningarnas sekretess vid överlämnandet till de nationella rättsliga myndigheterna, att påpeka att visserligen ska institutionerna enligt artikel 12.3 tredje stycket i förordning nr 1073/1999 säkerställa att sekretessen i OLAF:s utredningar och de berörda personernas legitima rättigheter respekteras. Dock kan denna bestämmelse inte tolkas så att det vilar en allmän skyldighet på kommissionen att säkerställa att OLAF, som genomför sina utredningar helt oberoende, respekterar sekretessen. Denna bestämmelse ska tolkas i förening med det föregående stycket i artikeln, enligt vilket OLAF:s generaldirektör regelbundet ska rapportera till institutionerna om resultaten av sina utredningar med iakttagande av dessa principer. Det framgår sålunda av artikel 12 i förordning nr 1073/1999 att i de fall då OLAF:s generaldirektör till institutionerna, kommissionen inbegripet, har överlämnat uppgifter avseende utredningarna, ska institutionerna vid behandlingen av dessa uppgifter säkerställa att sekretessen beträffande dem och de berörda personernas legitima rättigheter iakttas.

300    Det ska följaktligen undersökas huruvida kommissionen har agerat rättsstridigt när den själv spred olika uppgifter i samband med de ifrågavarande utredningarna.

 Kommissionens pressmeddelande av den 9 juli 2003

301    Sökandena har med hänvisning till pressmeddelandet av den 9 juli 2003 (IP/03/979) gjort gällande att kommissionen själv har spridit uppgifter med åsidosättande av sin sekretesskyldighet samt av den kontradiktoriska principen och principen om oskuldspresumtion.

302    Det finns anledning att citera detta pressmeddelande:

”Kommissionen vidtar åtgärder till följd av finansiella oegentligheter vid Eurostat

Under de senaste veckorna har Europeiska kommissionen inlett sin egen utredning inom [Eurostat]. De preliminära resultaten av dessa analyser visar klart att det föreligger brister och oegentligheter i Eurostats administrationssystem. Med all respekt för de åtgärder som för närvarande och helt oberoende vidtas av [OLAF] anser kommissionen att det finns anledning att omedelbart bemöta dessa problem. Följaktligen har kommissionen idag kommit överens om en rad åtgärder som utformats för att reglera de problem som är mest angelägna.

Kommissionens ordförande … har angett: Vi väntar tålmodigt på resultatet från de olika pågående utredningarna. Dock ger våra egna analyser redan nu skäl till att agera och kommissionen är mycket angelägen om att sakerna ska påskyndas. Vi tar redan idag radikala och svåra men absolut nödvändiga åtgärder. Vilka omständigheter som än har inträffat i det förflutna ska de behandlas och Eurostat ska fungera enligt de regler och principer som den nuvarande kommissionen har svurit att tillämpa.

Åtgärder

Kommissionen har inlett disciplinära åtgärder mot tre tjänstemän vid kommissionen. Som en säkerhetsåtgärd kommer ett visst antal direktörer vid Eurostat att omplaceras och kommer att anförtros befattningar som rådgivare.

Om det visar sig att en medlem som ingår eller som har ingått i Eurostats personal har gjort sig skyldig till en överträdelse av budgetförordningen eller av tjänsteföreskrifterna kommer han att bli föremål för ett disciplinärt förfarande. Kommissionen är angelägen om att påpeka att besluten om att inleda ett disciplinärt förfarande eller om tjänstemäns omplacering fattas utan att det påverkar tillämpningen av principen om oskuldspresumtion.

…

[Den analys som generaldirektoratet för budget genomfört av de revisionsrapporter som upprättats till följd av Eurostats internrevision] visar att det har förekommit ett visst antal allvarliga överträdelser av budgetförordningen och att uppföljningen avseende många viktiga aspekter på de interna revisionsrapporterna inte varit så omfattande och exakt som krävts eller som lett till väsentliga åtgärder.

…

Resultaten från [TIR] är preliminära och ska fortfarande bekräftas. Dock tyder dessa resultat och de första tecknen på att det har begåtts allvarliga missgärningar.

OLAF:s rapport som planerats till slutet av juni inväntas fortfarande.”

303    Enligt sökandena skadar detta pressmeddelande deras legitima rättigheter och innebär att principen om oskuldspresumtion åsidosätts.

304    Förstainstansrätten påpekar att sökandena inte uttryckligen anges vid namn i detta pressmeddelande. Eftersom deras namn redan i stor omfattning spridits offentligt, särskilt i maj 2003, vad avser förekomsten av brister och oegentligheter inom Eurostats förvaltningssystem, förelåg det dock inget tvivel om att det var sökandena som avsågs i detta pressmeddelande.

305    Kommissionen hade redan själv meddelat sökandenas namn till allmänheten genom det uttalande avseende Eurostat som den spred genom pressmeddelandet av den 19 maj 2003 (IP/03/709) och som sökandena har ingett som svar på en skriftlig fråga av förstainstansrätten. Detta uttalande har följande lydelse:

”Förra fredagen mottog kommissionen ett kort interimsmeddelande av OLAF om dess pågående utredningar avseende påståendena om oegentligheter i det förflutna inom Eurostat, som bekräftar att vissa av de frågor som utreds kan leda till att vissa högre tjänstemäns personliga ansvar ifrågasätts. I detta meddelande lämnas dock ännu inte någon bevisning avseende bestämda tjänstemän. De berörda tjänstemännen har inte heller hörts av OLAF.

Kommissionen ska studera denna situation vid sitt nästa möte på onsdag, i syftet att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de pågående utredningarna avslutas snabbt och för att försvara gemenskapernas ekonomiska intressen samt institutionens och dess tjänstemäns anseende. Kommissionen ska i samband härmed studera ansökningarna från Yves Franchet, Eurostats generaldirektör, och Daniel Byk, direktör vid Eurostat, om att förflyttas från sina aktuella befattningar, för att skydda institutionens intressen och kunna försvara sig.

Kommissionen begär att OLAF ska påskynda sin utredning och särskilt ge de tjänstemän som den anser vara potentiellt inblandade möjligheten att höras.”

306    Kommissionen har således klart förknippat sökandenas namn med de påstådda oegentligheterna i samband med ärendet Eurostat. Detta skedde återigen den 21 maj 2003, när kommissionen publicerade ett annat pressmeddelande, vilket har rubriken ”Kommissionen agerar för att skydda institutionens och dess personals intressen gentemot påståendena avseende Eurostat” (IP/03/723), som sökandena har ingett som svar på en skriftlig fråga av förstainstansrätten. Detta meddelande har följande lydelse:

”Kommissionen har idag studerat den situation som har uppstått genom påståendena avseende Europeiska statistikbyrån, Eurostat. Kommissionen har i samband härmed vidtagit fyra åtgärder som avser att skydda institutionens och dess personals intressen.

För det första godtar kommissionen att på deras begäran, under den tid som utredningen pågår, förflytta generaldirektören vid Eurostat Yves Franchet och direktören vid Eurostat Daniel Byk. Dessa förflyttningar är på intet sätt en disciplinär åtgärd, utan sker för att skydda institutionens intressen och [för att] ge de berörda personerna lämpliga medel att försvara sig mot påståendena. Från och med denna dag är de två personerna således tillfälligt utnämnda till rådgivare vid generaldirektoratet för [’]personal och administration[’]. Kommissionen har även beslutat att utnämna [M. V. A.], för närvarande generaldirektör för översättningen, till tillförordnad generaldirektör för Eurostat, för att säkerställa den fortsatta ledningen av Eurostat.

Kommissionen noterar att [OLAF] avser att rapportera om den potentiella inblandningen av tjänstemän vid kommissionen i samband med sina undersökningar fram till slutet av juni detta år.

För det andra har kommissionen, mot bakgrund av den situation som särskilt i medierna har uppstått visavi Yves Franchet och Daniel Byk, beslutat att hjälpa dem att försvara sitt anseende och sin rätt till försvar.

För det tredje har kommissionen gett generaldirektoratet för [’]budget[’] i uppdrag att analysera de revisionsrapporter som upprättats av Eurostat, för att kontrollera [att] de former som föreskrivs i budgetförordningen har iakttagits i de fall som är föremål för en utredning av OLAF.

Slutligen har kommissionen beslutat att inträda som part i den utredning som allmänna åklagaren i Paris har inlett, för att försvara institutionens civila såväl som ekonomiska intressen.

Kommissionen påpekar att OLAF:s utredningar pågår och noterar att OLAF dels kommer att ge de potentiellt berörda tjänstemännen möjlighet att höras, dels ska söka att snabbast möjligt slutföra sina utredningar.

Kommissionen önskar även betona varje enskild persons rätt till oskuldspresumtion och erinrar om att den information som den i detta skede förfogar över inte medger att slutsatser dras om de särskilda tjänstemännens ansvar.

OLAF har inrättats just för att försvara gemenskapernas ekonomiska intressen. Dess operationella oberoende och oberoendet i fråga om utredningar är säkerställt. Kommissionen respekterar OLAF:s befogenhet. Kommissionen avstår följaktligen från att företa något som helst som kan undergräva resultatet av dess utredningar och föregriper inte resultaten av dessa. Detta innebär dock att kommissionen inte kan dra sina egna slutsatser innan OLAF har avslutat sitt arbete och avlämnat en rapport.”

307    Genom detta pressmeddelande har således på nytt sökandenas namn klart förknippats med påståendena avseende ärendet Eurostat.

308    Mot denna bakgrund och den publicitet som kommissionen redan själv hade gett sökandena och deras eventuella inblandning i oegentligheterna vid Eurostat ska det följaktligen påpekas att den omständigheten att allmänheten hade meddelats kommissionens beslut av den 9 juli 2003 att inleda disciplinära förfaranden gentemot tre av dess tjänstemän hade kunnat bekräfta uppfattningen att sökandena kunde vara skyldiga eller, åtminstone, misstänkta för de oegentligheter som var föremål för utredningarna avseende administrationen av de program som omfattades av Eurostats behörighet. Detta intryck undanröjs inte av angivelsen att ”[k]ommissionen är angelägen om att påpeka att besluten att inleda ett disciplinärt förfarande eller att förflytta tjänstemän fattas utan att det påverkar tillämpningen av principen om oskuldspresumtion” (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 februari 2007 i mål T‑339/03, Clotuche mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A-0000 och s. II‑0000, punkt 145, och i de förenade målen T‑118/04 och T‑134/04, Caló mot kommissionen, REG 2007, s. I‑A-0000 och s. II‑0000, punkt 120).

309    De former i vilka beslutet av den 9 juli 2003 att inleda disciplinära förfaranden hade meddelats allmänheten hade med nödvändighet, med avseende på allmänheten eller åtminstone en del av denna, gett intrycket av att sökandena var inblandade i de oegentligheter som begåtts inom Eurostat (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 308 nämnda målet Clotuche mot kommissionen, punkt 219, och domen i det ovan i punkt 308 nämnda målet Caló mot kommissionen, punkt 155).

310    Det ska, såsom konstaterats ovan i punkterna 201 och 211, i detta avseende erinras om att principen om oskuldspresumtion kräver att en person som är anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig så länge det under en rättegång inte har bevisats att hans skuld är utom allt rimligt tvivel. Emellertid hade vid den tidpunkt då detta pressmeddelande publicerades, såsom ännu i dag, sökandenas skuld fortfarande inte bevisats.

311    Det ska dock även erinras om att institutionerna inte kan vara förhindrade att upplysa allmänheten om pågående utredningar (se ovan punkt 212). I förevarande fall kan det dock inte anses att kommissionen har gjort det med all den takt och återhållsamhet som krävs och respekterat en lämplig avvägning mellan sökandenas intressen och institutionens intressen. Med den publicitet som kommissionen har beslutat att ge ärendet Eurostat och därvid se till att förknippa sökandena med oegentligheterna har den inte stannat inom gränserna för vad som är motiverat av tjänstens intresse.

312    Under dessa omständigheter kan kommissionens argument, enligt vilket pressmeddelandet av den 9 juli 2003 synes vara särskilt försiktigt, väl avvägt och månt om skyddet av de enskilda personerna, inte godtas om det tas hänsyn till sammanhanget, ”som betecknas av att det uppstått ett obestridligt klimat av spänning mellan institutionerna [till] följd [av] beviljandet av ansvarsfrihet för år 2001”.

313    Kommissionen har genom att publicera detta pressmeddelande följaktligen åsidosatt principen om oskuldspresumtion.

314    Såsom har konstaterats ovan i punkt 209 ger denna princip enskilda rättigheter. Det ska dessutom påpekas att under omständigheterna i förevarande fall ska detta åsidosättande anses vara tillräckligt klart, eftersom kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller dess skyldighet att respektera oskuldspresumtionen.

 Handlingarna som överlämnats till Europaparlamentet den 24 september 2003

315    Sökandena har gjort gällande att kommissionen den 24 september 2003 vid Europaparlamentet spred ut tre handlingar, i vilka de ifrågasattes eller kritik riktades mot dem, som inte tidigare hade lämnats till dem och som de således inte hade haft tillfälle att yttra sig över.

316    Det är fråga om den ”sammanfattning av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” som upprättats av OLAF:s generaldirektör,”Rapport av arbetsgruppen Eurostat (TEFS) – Sammanfattning och slutsatser” och ett informationsmeddelande avseende Eurostat, som grundats på den andra mellanliggande rapporten som upprättats av TIR.

317    Vad avser ”sammanfattning[en] av de ärenden avseende Eurostat som för närvarande är avslutade” sände OLAF:s generaldirektör den till kommissionens ordförande. Det ska påpekas att sökandena endast har kritiserat kommissionen för att inte ha lämnat denna handling till dem och för att inte ha hört dem innan den överlämnades. Det är tillräckligt att påpeka att eftersom det inte var fråga om en handling som upprättats av kommissionen var denna inte skyldig att höra sökandena innan den överlämnade handlingen till Europaparlamentet. Såsom det framgår ovan av punkterna 33 och 35 hade OLAF dessutom hört sökandena i juni och i juli 2003, således innan den upprättade denna sammanfattning.

318    Vad därefter avser de ifrågavarande handlingarna från arbetsgruppen och TIR har sökandena gjort gällande att även om de i dessa handlingar inte specifikt och personligt ifrågasätts, eftersom dessa instanser inte hade i uppdrag att formellt uttala sig om huruvida det förelåg ett bedrägeri eller att ifrågasätta någon personligen, är enbart den omständigheten att de innehåller frågor om lagenligheten av vissa konstaterade omständigheter till skada för dem.

319    Förstainstansrätten påpekar i detta avseende att den handling som innehåller sammanfattningen och slutsatserna från arbetsgruppens rapport inte innebär något direkt ifrågasättande av sökandena. Det är nämligen inte fråga om en rättsakt som går någon emot, så att sökandena inte med framgång kan åberopa principen om respekten för rätten till försvar för att kritisera den omständigheten att de inte har hörts innan denna rapport upprättades. Sökandena kan inte heller åberopa en eventuell skada som följer av att rapporten sänts till Europaparlamentet.

320    Vad gäller det informationsmeddelande avseende Eurostat som grundades på den andra delrapporten som upprättats av TIR innebär det inte heller något direkt ifrågasättande av sökandena. Enligt sökandena innehåller denna handling skadliga uppgifter särskilt gentemot Yves Franchet genom att meddelandet berör bristen på insyn och på kommunikation mellan den tidigare generaldirektören för Eurostat och den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen. Sökandena har dessutom påpekat att det i denna handling har konstaterats att ”bristen på kontroller i förvaltningen av dessa fonder skapar en risk för att man till en oacceptabel grad utsätts för bedrägeri och oegentligheter”. Sökandena har emellertid underlåtit att citera den följande meningen, enligt vilken ”[det] [m]ed hänsyn till karaktären av TIR:s uppdrag [inte är möjligt] att uttala sig om huruvida det är möjligt att bedrägeri som innebär privat vinning kan förekomma”. Dessa omständigheter räcker inte för att visa att sökandena borde ha hörts i detta avseende innan denna rapport upprättades, eller att överlämnandet av denna till Europaparlamentet har orsakat dem någon som helst skada. Under alla förhållanden utgjorde TIR:s rapport som låg till grund för detta meddelande ännu inte den slutliga rapporten. Dessutom kan det inte anses att det är fråga om en rättsakt som går någon emot.

321    Sökandena har i repliken slutligen gjort gällande att spridandet av de ifrågavarande tre handlingarna har skett med åsidosättande av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen (bilaga XIII till Europaparlamentets arbetsordning). Enligt detta ramavtal ska de två institutionerna, inom ramen för all sekretessbelagd information, särskilt respektera ”den enskildes grundläggande rättigheter, inbegripet rätten till försvar och skydd av privatlivet”.

322    Förstainstansrätten anser att det i detta avseende räcker att konstatera att det är fråga om en ny grund, som åberopats under rättegången och som inte grundar sig på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Den ska följaktligen avvisas, i enlighet med artikel 48.2 i rättegångsreglerna.

323    Det ska för fullständighetens skull påpekas att sökandena på intet sätt har visat att kommissionen har överlämnat sekretessbelagda uppgifter till andra mottagare än dem som anges i det ovannämnda ramavtalet och att de handlingar som spridits i praktiken har varit tillgängliga för alla parlamentsledamöter och därutöver för pressen.

324    Eftersom kommissionen inte var skyldig att höra sökandena innan de ifrågavarande tre handlingarna överlämnades till Europaparlamentet eller att lämna dem till sökandena före detta överlämnande kan sökandenas anmärkning i detta avseende följaktligen inte godtas.

 Anförandet av kommissionens ordförande av den 25 september 2003

325    Sökandena har gjort gällande att kommissionens ordförande i sitt anförande av den 25 september 2003 inför Europaparlamentets parlamentsgruppers talmanskonferens uttalat ytterst allvarliga anklagelser gentemot sökandena och särskilt Yves Franchet och att han följaktligen inte har respekterat deras grundläggande rättigheter.

326    Enligt kommissionen har dess ordförande inte anklagat sökandena för oegentligheter under sitt anförande. Förstainstansrätten anger dock att kommissionens tolkning av detta anförande (se ovan punkterna 297 och 298) inte återspeglar verkligheten. Visserligen har kommissionens ordförande i anförandet påpekat den bristande insynen och kommunikationen mellan Eurostats generaldirektör och den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen. Kommissionens ordförande har dock låtit förstå att det inte råder något tvivel om att Eurostats generaldirektör och en annan högre tjänsteman är inblandade i oegentligheterna.

327    Kommissionens ordförande har exempelvis konstaterat att ”[t]rots de anvisningar som den föregående kommissionen gett att dra sig tillbaka från dessa organ … fortsätter generaldirektören dock samarbetet med dessa enheter under andra former och på andra villkor”, att ”[va]nstyre således har förekommit” och att det i ” [e]tt visst antal revisionsrapporter … framhölls oegentligheter som ibland var allvarliga eller mycket allvarliga i förhållande till gällande bestämmelser och som skadade Unionens ekonomiska intressen”. Kommissionens ordförande påpekade vidare att de faktiska omständigheterna blev synliga för kommissionen ”i allt sitt allvar och all sin omfattning i maj 2003, i det första meddelandet från OLAF till generalsekreteraren”, att ”[f]örutom omständigheternas allvar var ifrågasättandet av Eurostats generaldirektör själv och av en annan högre tjänsteman i ärendet Datashops det exempellösa och mest graverande inslaget” och att ”[e]tt väsentligt band bröts”, det vill säga ”det band av de berättigade förväntningar som den politiska nivån har på en generaldirektör, vilket kastade ett helt annat ljus på akten Eurostat i dess helhet och krävde en grundligare genomgång av händelsernas hela kronologiska förlopp”.

328    Kommissionens ordförande har av detta bland annat dragit lärdomen att de ifrågavarande omständigheterna ”förutom att de eventuellt kvalificeras som brott utgör en uppvisning av dåliga metoder, av släpphänthet … till och med av amatörskap i förvaltningen och kontrollen, av uppenbara oegentligheter och av risk för bedrägerier, om inte egentliga bedrägerier” och att ”[a]llt detta accepteras av den högsta nivån i Eurostats hierarki”.

329    Kommissionens ordförande har dessutom, vad avser den bristande kommunikationen mellan Eurostats generaldirektör och den ledamot av kommissionen som utövar tillsynen, konstaterat att från och med den tidpunkt då hans kabinett på hans begäran i juli 2002 mottog ett ”briefingmeddelande”, efter offentliggörandet av OLAF:s meddelande om att akterna avseende Eurostat hade överlämnats till de luxemburgska rättsliga myndigheterna ”var vissa pusselbitar tillgängliga vid kabinettet, vilka bitar i sig var otillräckliga för att utlösa en reaktion, eftersom det viktigaste inslaget fortfarande fattades”, det vill säga ”ifrågasättandet av generaldirektören själv”. Kommissionens ordförande fortsatte och medgav att ”[v]ar och en kan enligt sin egen administrativa kultur bedöma denna uppenbara brist på kommunikation och således reaktion”, rent av att ”[v]issa kan anse att det ankommer på kabinettet att vara mycket mer vaksamt och att kräva upplysningar som generaldirektören inte spontant gav”. Kommissionens ordförande anser dock att det ska bedömas ”[v]em som hade intresse av att dölja sanningen om de omständigheter som tillhörde det förflutna” och att det ”[h]elt visst [inte var] [kommissionens ledamot]”.

330    Det framgår klart av dessa avsnitt att även om kommissionens ordförande inte har anklagat Yves Franchet, genom att nämna honom vid namn, för att vara skyldig till oegentligheter har han kritiserat honom för att han tillåtit att sådana oegentligheter har förekommit. Det framgår vidare att det för kommissionens ordförande rådde inget tvivel om Yves Franchets ansvar. Kommissionens ordförande har dessutom tämligen direkt anklagat Yves Franchet för att ha dolt sanningen om de ifrågavarande omständigheterna. Kommissionens ordförande har på samma sätt nämnt en ”annan högre tjänsteman” i samband med ärendet Datashop, vilket inte lämnar något tvivel om Daniel Byks identitet, vars namn kommissionen själv redan hade spridit offentligt.

331    Det ska under dessa omständigheter anses att kommissionens ordförande genom detta anförande inte fullt ut har respekterat sökandenas grundläggande rättigheter och särskilt principen om oskuldspresumtion. Sådana uttalanden som ”[a]llt detta accepteras på den högsta nivån av Eurostats hierarki” och ”ifrågasättandet av Eurostats generaldirektör själv och en annan högre tjänsteman” och som förekommer i detta tal återspeglar nämligen känslan av att sökandena är skyldiga till de oegentligheter som anges i talet. Ett sådant agerande utgör ett tillräckligt klart åsidosättande av den princip som ger enskilda rättigheter.

332    Det följer av det ovanstående att kommissionen genom sitt pressmeddelande av den 9 juli 2003 och genom anförandet av dess ordförande av den 25 september 2003 har gjort sig skyldig till tillräckligt klara åsidosättanden av principen om oskuldspresumtion för att det ska leda till skadeståndsansvar för gemenskapen.

2.     De disciplinära förfarandena

a)     Parternas argument

333    Sökandena har gjort gällande att kommissionens agerande har varit motsägelsefullt. Den har beslutat att inleda disciplinära förfaranden för att genast vilandeförklara dem i avvaktan på resultaten från de administrativa utredningar som den hade påbörjat. Denna inställning var desto mindre förståelig som de omständigheter som ligger till grund för att inleda dessa disciplinära förfaranden inte skiljer sig från den bakgrund mot vilken kommissionen har beslutat att hjälpa sökandena. Sökandena har påpekat att den omständigheten att ett straffrättsligt förfarande har inletts inte hindrar institutionen från att fullfölja det disciplinära förfarandet. En eventuell påföljd kan nämligen ådömas på det disciplinära planet först efter det att det straffrättsliga förfarandet vid de nationella rättsliga myndigheterna har avslutats.

334    Det förhållandet att ett disciplinärt förfarande har inletts innan de interna utredningarna har avslutats saknar enligt sökandena mening och strider mot principen om god förvaltningssed och om sund förvaltning. Enligt de allmänna genomförandebestämmelserna om genomförande av administrativa utredningar och disciplinära förfaranden, som publicerades i Informations administratives nr 86-2004 av den 30 juni 2004, ska generaldirektören för administration och personal inleda det disciplinära förfarandet efter rapporten från kommissionens byrå för disciplinärenden och undersökningar (IDOC) eller, i förekommande fall, direkt efter rapporten från OLAF.

335    I förevarande fall har kommissionen genom att den 9 juli 2003 påbörja flera parallella utredningar och genom att inleda disciplinära förfaranden dock agerat i panik för att ”lugna människor”, vilket framgår av uttalandena från ordföranden för OLAF:s övervakningskommitté vid kommissionens generalsekreterares inlägg vid mötet i övervakningskommittén den 3 september 2003. Kommissionen borde således ha avvaktat resultatet av arbetet i de interna utredningarna som den hade finansierat och resultatet av OLAF:s arbete och början av IDOC:s ännu ej påbörjade arbete och resultaten av dessa innan den uttalade sig i frågan om att inleda ett disciplinärt förfarande gentemot sökandena.

336    Sökandena har gjort gällande att även om beslutet att inleda disciplinära förfaranden inte utgör en rättsakt som går någon emot kan det ge upphov till en skada på grund av den vanära som ett sådant beslut med nödvändighet medför.

337    Kommissionen har påpekat att beslutet att inleda ett disciplinärt förfarande endast är ett förberedande led i förfarandet som inte föregriper administrationens slutliga ståndpunkt och att det således inte kan betraktas som en rättsakt som går någon emot. Sökandena har inte heller visat att de åtgärder som tillsättningsmyndigheten vidtagit var helt rättsstridiga, medan tillsättningsmyndighetens anmärkningar till stöd för att inleda disciplinära förfaranden hade underbyggts av flera rapporter och av de uppgifter som OLAF lämnade i sina meddelanden av den 3 och den 19 april 2003.

338    Enligt kommissionen var det önskvärt att sökandenas disciplinära förfaranden vilandeförklarades för att undvika eventuella störningar mellan dessa förfaranden och de straffrättsliga förfaranden som redan inletts angående liknande omständigheter. Detta var desto mer önskvärt som de nationella rättsliga myndigheterna förfogar över utredningsåtgärder som de administrativa myndigheterna inte förfogar över.

b)     Förstainstansrättens bedömning

339    Sökandena har kritiserat kommissionen dels för att ha beslutat att inleda disciplinära förfaranden för att i avvaktan på utredningsresultaten genast vilandeförklara dem, dels för att ha inlett disciplinära förfaranden innan de interna utredningarna hade avslutats.

340    Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att tillsättningsmyndighetens beslut att inleda ett disciplinärt förfarande endast är ett förberedande led i förfarandet. Det innebär inte att den föregriper administrationens slutliga ståndpunkt och den kan således inte betraktas som en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna. Beslutet kan följaktligen endast angripas i förbigående inom ramen för en talan mot ett slutligt disciplinärt beslut som går tjänstemannen emot (förstainstansrättens dom av den 13 mars 2003 i mål T‑166/02, Pessoa och Costa mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A-89 och s. II‑471, punkt 37).

341    När det för det första gäller att de disciplinära förfarandena har vilandeförklarats ska det erinras om att det i artikel 88 femte stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[o]m emellertid tjänstemannens handlingar leder till åtal, skall ett slutligt beslut fattas först sedan avgörandet i den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft”. Det framgår av denna bestämmelse att det inte är tillåtet för tillsättningsmyndigheten att fatta ett slutligt beslut i disciplinärendet angående den berörde tjänstemannen genom att uttala sig om omständigheter som samtidigt är föremål för ett straffrättsligt förfarande innan avgörandet som fattas av den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft (domen i det ovan i punkt 340 nämnda målet Pessoa och Costa mot kommissionen, punkt 45). Tillsättningsmyndigheten har enligt artikel 88 femte stycket i tjänsteföreskrifterna inte något utrymme för skönsmässig bedömning, till skillnad från disciplinnämnden som, om ett straffrättsligt förfarande pågår, enligt artikel 7 andra stycket i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna kan besluta att avvakta med att avge ett yttrande till dess att domstolen har fattat beslut (förstainstansrättens dom av den 19 mars 1998 i mål T‑74/96, Tzoanos mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑129 och s. II‑343, punkterna 32 och 33, och av den 10 juni 2004 i mål T‑307/01, François mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1669, punkt 59).

342    Det ska klargöras att artikel 88 femte stycket i tjänsteföreskrifterna har två syften. Denna bestämmelse ska för det första säkerställa att den aktuella tjänstemannens ställning i det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom inte påverkas på grund av handlingar som även omfattas av ett disciplinärt förfarande vid hans institution (domen i det ovan i punkt 341 nämnda målet Tzoanos mot kommissionen, punkt 34). Genom att det disciplinära förfarandet vilandeförklaras i avvaktan på att det straffrättsliga förfarandet avslutas är det, för det andra, möjligt att vid detta disciplinförfarande beakta vad som konstaterats avseende de faktiska omständigheterna, i den lagakraftvunna brottmålsdomen. Principen att frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas slås fast i artikel 88 femte stycket i tjänsteföreskrifterna, vilket särskilt motiveras av att nationella domstolar i brottmål har vidare undersökningsbefogenheter än tillsättningsmyndigheten (förstainstansrättens dom av den 21 november 2000 i mål T‑23/00, A mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A-263 och s. II‑1211, punkt 37). När samma handlingar kan utgöra en straffbelagd gärning och ett åsidosättande av skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna är administrationen därför bunden av vad den nationella domstolen har konstaterat avseende de faktiska omständigheterna i brottmålet. När denna domstol funnit att vissa omständigheter i målet är bevisade kan administrationen bedöma huruvida de ska anses utgöra ett fel i tjänsten som kan föranleda en disciplinåtgärd, varvid den särskilt ska pröva huruvida dessa omständigheter utgör åsidosättanden av skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna (domen i det ovan i punkt 341 nämnda målet François mot kommissionen, punkt 75).

343    Eftersom det är ostridigt att de disciplinära förfaranden som inletts gentemot sökandena åtminstone delvis avsåg samma omständigheter som de som var föremål för de straffrättsliga förfarandena var det i förevarande fall således inte tillåtet för kommissionen att fatta ett slutligt beslut i disciplinärendet angående sökandena, innan brottmålsdomstolarna fattat ett slutligt beslut (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 341 nämnda målet François mot kommissionen, punkt 73).

344    Under dessa förhållanden kan kommissionen således inte kritiseras för att ha vilandeförklarat de disciplinära förfaranden som inletts mot sökandena. Kommissionen var tvärtemot skyldig att vilandeförklara dem.

345    När det vidare är fråga om den omständigheten att kommissionen inledde de disciplinära förfarandena innan de interna utredningarna hade avslutats gäller enligt artikel 4.2 i de allmänna genomförandebestämmelser om genomförande av administrativa utredningar och disciplinära förfaranden som sökandena har åberopat visserligen följande:

”Innan generaldirektören för personal och administration inleder en utredning ska [OLAF] höras för att kontrollera att den inte bedriver en egen utredning eller har för avsikt att göra det. Så länge som OLAF genomför en utredning i den mening som avses i förordning nr 1073/1999 får ingen administrativ utredning i den mening som avses i föregående punkt och som avser samma omständigheter inledas.”

346    Således kan enligt denna bestämmelse ett disciplinärt förfarande inte inledas så länge som OLAF:s utredning som avser samma omständigheter fortfarande pågår. Detta beslut var dock ännu inte tillämpligt när, den 9 juli 2003, besluten antogs om att inleda de disciplinära förfarandena. Den relevanta bestämmelsen vid denna tidpunkt var artikel 5.2 i kommissionens beslut K(2002)0540 av den 19 februari 2002 om administrativa utredningar och disciplinärenden. Denna artikel har följande lydelse:

”Innan generaldirektören för personal och administration inleder en utredning ska [OLAF] höras för att kontrollera att den inte bedriver en egen utredning eller har för avsikt att göra det.”

347    Även om denna bestämmelse inte innehöll något uttryckligt förbud mot att inleda det disciplinära förfarandet innan OLAF:s utredning avseende samma omständigheter har avslutats, finns det anledning att ställa frågan om huruvida denna bestämmelse är användbar om den inte ges denna tolkning. Om det föreskrevs att generaldirektören för personal och administration skulle kontrollera att OLAF å sin sida inte inledde en utredning och inte avsåg att göra det betyder detta att om så vore fallet kunde en disciplinär utredning då ännu inte inledas.

348    I artikel 5.7 i beslut K(2002)0540 föreskrevs dessutom att ”[n]är tillsättningsmyndigheten mottar en utredningsrapport från OLAF ska den, om det blir nödvändigt, undersöka den under minst två veckor och om den bedömer att det är lämpligt begära att OLAF kompletterar rapporten eller inleder ytterligare en administrativ utredning”. Denna utredningsrapport från OLAF låg följaktligen till grund för tillsättningsmyndighetens beslut att eventuellt inleda en administrativ utredning och, i förekommande fall, inleda ett disciplinärt förfarande.

349    Det ska dessutom erinras om att enligt artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 ska institutionerna vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av OLAF:s interna utredningar påkallar.

350    Under dessa omständigheter borde kommissionen inte ha beslutat att den 9 juli 2003 inleda disciplinära förfaranden, medan OLAF:s utredningar som avsåg samma omständigheter ännu inte var avslutade. Kommissionen kunde endast ha tagit ett sådant beslut efter den 25 september 2003, efter det att den hade mottagit de slutliga utredningsrapporterna.

351    Kommissionen har följaktligen åsidosatt reglerna om det disciplinära förfarandet enligt vilka det inte är tillåtet att inleda det disciplinära förfarandet innan OLAF:s utredningar är avslutade.

352    Det ska påpekas att det syfte som eftersträvas med dessa regler särskilt är att skydda den berörda tjänstemannen genom att säkerställa att tillsättningsmyndigheten, innan den inleder det disciplinära förfarandet förfogar över exakta och relevanta uppgifter, som fastställts i samband med OLAF:s, vilken förfogar över omfattande utredningsåtgärder, utredning. Detta gäller särskilt sådana uppgifter som är till tjänstemannens fördel. Härav följer att de regler om det disciplinära förfarandet som åberopats ovan utgör rättsregler som ger enskilda rättigheter.

353    Det är vidare fråga om ett tillräckligt klart åsidosättande av dessa regler, eftersom kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om sin skyldighet att iaktta reglerna avseende det disciplinära förfarandet. Det framgår dessutom av handlingarna att det inte är fullständigt uteslutet att kommissionen har inlett dessa disciplinära förfaranden för att ”lugna människor”, såsom sökandena har gjort gällande. Kommissionen har således inte tillräckligt beaktat sökandenas intressen när den innan utredningarna hade avslutats hade inlett de disciplinära förfarandena.

3.     Kommissionens olika utredningar och deras utveckling

a)     Parternas argument

354    Sökandena har gjort gällande att deras grundläggande rättigheter har kunnat skadas genom att arbetsgruppen inrättats. Denna arbetsgrupp bestod nämligen av tjänstemän som inte tillhörde OLAF och som följaktligen inte omfattades av de stränga regler som gäller OLAF:s tjänstemän när det gäller behörighet, uppdrag och sekretess i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1073/1999, och detta även om arbetsgruppen den 23 juli 2003 direkt underställdes OLAF:s generaldirektör. Eftersom kommissionen dessutom beslutade att förstärka personalen med tjugo personer för akten Eurostat hade fördelningen mellan dessa två arbetsgrupper inte varit känd.

355    Enligt sökandena är den förvirring som skapats genom förfarandena en följd av de många administrativa utredningarna. Åtminstone åtta utredningar har genomförts parallellt i akten Eurostat: åtminstone fem utredningar som gjorts av OLAF, en utredning som gjorts av TIR, en utredning som gjorts av arbetsgruppen och en utredning som gjorts av kommissionens generaldirektorat för budget. Dessutom har ärendet hänskjutits till två nationella rättsliga myndigheter. Förekomsten av dessa olika utredningar, deras former och överlappningar har väckt flera frågor, såsom frågor om huruvida utredningarna är proportionerliga i förhållande till kostnaderna.

356    Skrivelsen av den 10 oktober 2003 från kommissionens generalsekreterare innebar inte att sökandenas frågor besvarades i detta avseende. Sökandena har påpekat att målet för arbetsgruppen fram till den 23 juli 2003 var att ta ansvaret för de interna och externa aspekterna på de av OLAF genomförda utredningarna och att inleda en administrativ utredning i syfte att bedöma personalens ansvar vad beträffar de ekonomiska oegentligheterna. I sin rapport av den 24 september 2003, vilken har rubriken ”Rapport från arbetsgruppen Eurostat (TFES) – Sammanfattning och slutsatser”, hade arbetsgruppen påpekat en rad problem och frågor som faktiskt rörde sökandena och i varje fall Yves Franchet.

357    Sökandena har gjort gällande att den omständigheten att personalen i kommissionens utrednings- och disciplinbyrå hade ställts till arbetsgruppens förfogande inte är harmlös och inte utan följder för den administrativa utredning som ovannämnda byrå kan kallas att genomföra i akten Eurostat. Eftersom arbetsgruppen med nödvändighet har undersökt de frågor som rör sökandena och dessa frågor kan avse deras personliga inblandning synes kommissionens utrednings- och disciplinbyrå ha inlett en utredning utanför sin organiska ram.

358    Sökandena har vidare gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principen om god förvaltningssed. De har nämligen aldrig hörts i samband med de många utredningar som kommissionen har inlett. De hade endast getts möjlighet att yttra sig över rapporten i juni 2003 från generaldirektoratet för budget.

359    Detta agerande visar på en kronisk brist på kommunikation och insyn med avseende på Eurostat. Sökandena har frågat sig varför styrekonomen aldrig hade kontaktat Eurostat för att kräva förklaringar av den eller för ett meningsutbyte efter det att revisionsrapporten avseende Datashop hade överlämnats. Sökandena har även frågat sig varför styrekonomen vände sig direkt till OLAF i ytterst alarmerande ordalag. Styrekonomen hade inte behållit någon kopia för Eurostat av sitt meddelande av den 2 mars 2000 till OLAF, och detta i strid med rekommendationerna i detta meddelande. Styrekonomen hade heller aldrig kontaktat Eurostat om eventuella brister i dess förvaltnings- eller kontrollsystem, trots att han, TIR och generaldirektoratet för budget år 2003 hade uttryckt sådan kritik. Om det funnits grund för denna kritik och det hade funnits skäl till de allvarliga anklagelser som kommissionens ordförande hade uttryckt och offentliggjort borde dessa tjänster ha vänt sig till den berörda kommissionsledamoten. De hade dock förblivit passiva under flera år. Enligt sökandena finns det inget som kan motivera kommissionens upprepade passivitet.

360    Sökandena har dessutom åberopat två parlamentsfrågor som ställdes till kommissionen i juli och i oktober 2003 och som påpekade den villrådighet som kommissionens och OLAF:s agerande i ärendet Eurostat gav upphov till, samt frågan om lagenligheten av de beslut som fattats. Sökandena har även åberopat att pressen har kunnat mäta den ”skada” som kommissionen och OLAF har orsakat.

361    Kommissionen har gjort gällande att vad avser inrättandet av arbetsgruppen har dess generalsekreterare i sin skrivelse av den 10 oktober 2003 utförligt förklarat sig härvidlag till sökandena. Det framgår vidare klart av arbetsgruppens rapport av den 24 september 2003 att denna hade koncentrerat sitt arbete på bristerna i systemet och inte hade uttalat några slutsatser avseende enskilda. De medlemmar i kommissionens utrednings- och disciplinbyrå som skulle ingå i arbetsgruppen hade utsetts ad hoc för att utöka arbetsgruppens kompetens. Enligt kommissionen var det möjligt att utse dem, eftersom arbetsgruppens verksamhet inte omfattades av tillämpningsområdet för beslut K(2002)0540, utan hade ett annat syfte än de administrativa utredningarna och de disciplinära förfarandena, det vill säga att uppdatera bristerna i systemet.

362    Under alla förhållanden kunde sökandena inte bedöma lämpligheten av det sätt på vilket kommissionen hade beslutat att inleda de interna utredningarna i syfte att klargöra Eurostats verksamhet i dess helhet, eftersom dessa olika utredningar inte hade påverkat deras enskilda rättigheter.

363    I fråga om rätten att höras har sökandena själva erkänt att de hade haft möjlighet att yttra sig över rapporten från juni 2003 från generaldirektoratet för budget.

364    Kommissionen har slutligen påpekat att det i detta skede inte ankommer på densamma att svara på de påståenden som särskilt hänför sig till innehållet i de anklagelser som föranlett den att inleda disciplinära förfaranden gentemot sökandena. Det är först i samband med dessa förfaranden som sökandenas argument för att visa att de anmärkningar som riktats mot dem saknar grund ska undersökas, samtidigt som respekten för rätten till försvar upprätthålls.

b)     Förstainstansrättens bedömning

365    För det första räcker det, vad avser inrättandet av arbetsgruppen, att konstatera att sökandena inte konkret har kunnat visa på vad sätt enbart inrättandet av arbetsgruppen skulle ha åsidosatt deras grundläggande rättigheter och på vad sätt det förhållandet att det eventuellt inte var lämpligt att bilda den direkt skulle ha påverkat deras rättigheter. Detta argument kan således inte godtas.

366    För det andra räcker det, i fråga om de många utredningarna, även att konstatera att sökandena inte konkret har kunnat visa på vad sätt enbart inledandet och förekomsten av dessa olika utredningar har utgjort ett tillräckligt klart åsidosättande av en rättsregel som ger dem rättigheter. Även om det verkligen var fråga om en sådan förvirring ankommer det, såsom kommissionen har konstaterat, inte på sökandena att bedöma lämpligheten av det sätt på vilket kommissionen har beslutat att inleda de interna utredningarna i syfte att klargöra Eurostats hela verksamhet. Dessutom faller frågan om huruvida utredningarna är proportionerliga i förhållande till kostnaderna på intet sätt under en rättsregel som ger enskilda rättigheter. Argumenten avseende de många utredningarna kan följaktligen inte godtas.

367    För det tredje räcker det, vad avser påståendet att principen om god förvaltningssed har åsidosatts genom att kommissionen aldrig har hört sökandena i samband med de talrika utredningar som den inlett, att konstatera att sökandenas rätt att höras redan har prövats ovan i samband med prövningen av de konkreta argument som framförts i detta avseende. Det ska bara erinras om att eftersom det från kommissionens sida inte var fråga om rättsakter som gick sökandena emot kan principen om respekten för rätten till försvar inte med framgång åberopas av sökandena för att kritisera den omständigheten att de inte hade hörts innan rapporterna eller meddelandena i samband med de olika utredningarna upprättades.

368    Slutligen räcker det, i fråga om den andra allmänna kritiken som framställts vad avser kommissionens agerande, att konstatera att sökandena ännu en gång inte har kunnat visa att det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande av en rättsregel som ger dem rättigheter.

4.     Huruvida tillgång till handlingarna har nekats

a)     Parternas argument

369    Sökandena har gjort gällande att kommissionen vägrar att lämna dem de handlingar som den innehar och som kommer från OLAF och därmed skadar den grundläggande rätt till tillgång till handlingar som fastställts i artikel 255 EG, i artikel 41 i stadgan och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

370    Sökandena har åberopat den talan som de väckt med stöd av förordning nr 1049/2001 i de förenade målen T‑391/03 och T‑70/04. De har dock påpekat att deras kritik i samband med förevarande talan är oberoende av förordning nr 1049/2001, eftersom den avser deras eget intresse oberoende av varje medborgares rätt till tillgång till kommissionens handlingar. Sökandena har med avseende på deras personliga situation i samband med ärendet Eurostat ett alldeles särskilt intresse av att få de handlingar överlämnade som kommissionen innehar och som kommer från OLAF.

371    Kommissionen har särskilt vägrat att överlämna skrivelsen och meddelandet av den 19 mars 2003 som ställts till de franska rättsliga myndigheterna och i skrivelsen av den 10 oktober 2003 motiverat detta med att de ingår som en integrerad del av handläggningen på nationell nivå. Det är fråga om väsentliga handlingar inom ramen av denna akt som kan ge sökandena möjlighet att bedöma och kritisera lagenligheten av agerandet av kommissionen och dess administrativa tjänst, samt OLAF. Handlingarna ger dem även möjlighet att försvara sina rättigheter.

372    Kommissionen har endast åberopat att sökandena har väckt talan i de förenade målen T‑391/03 och T‑70/04 på grundval av förordning nr 1049/2002 och påpekat att deras begäran om tillgång till handlingarna och kommissionens avslag avsåg denna förordning.

b)     Förstainstansrättens bedömning

373    I den mån sökandena har åberopat tillgång till handlingarna på grundval av förordning nr 1049/2001 omfattas sökandenas begäran inte av detta förfarande, eftersom denna begäran redan har behandlats i samband med förstainstansrättens dom av den 6 juli 2006 i de förenade målen T‑391/03 och T‑70/04, Franchet och Byk mot kommissionen (REG 2006, s. II‑2023).

374    I den mån sökandena har åberopat sitt särskilda intresse räcker det dessutom att konstatera att de under detta förfarande har fått tillgång till den skrivelse och det meddelande av den 19 mars 2003 som överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna och att de följaktligen med framgång har kunnat försvara sina rättigheter. På samma sätt har de vid förhandlingen fått tillgång till OLAF:s meddelande av den 16 maj 2003 som det hänvisats till i pressmeddelandet av den 19 maj 2003, och de har med framgång kunnat försvara sina rättigheter.

375    Det finns därför inte längre anledning att pröva begäran om tillgång till de handlingar som upprättats av OLAF och som kommissionen innehar.

376    Det följer av det ovanstående att kommissionen har gjort sig skyldig till flera fel som kan leda till skadeståndsansvar för gemenskapen. Dessa fel består i offentliggörandet av pressmeddelandet av den 9 juli 2003, i anförandet av kommissionens ordförande av den 25 september 2003 och i att disciplinära förfaranden inletts innan utredningarna hade avslutats.

377    Det ska följaktligen undersökas huruvida den påstådda skadan är verklig och huruvida det finns ett orsakssamband mellan de fel som förstainstansrätten har fastställt och den skada som lidits.

C –  Skadan och orsakssambandet

378    Med hänsyn till det särskilt nära samband som under omständigheterna i detta ärende föreligger mellan frågan om huruvida sökandena har lidit en skada som kan ersättas och frågan om orsakssambandet mellan de konstaterade oegentligheterna och den påstådda skadan ska dessa två frågor behandlas i ett sammanhang.

1.     Parternas argument

a)     Den ideella skadan

379    Sökandena har först gjort gällande att deras yrkesmässiga anseende som var erkänt och uppskattat av alla, såväl inom Eurostat och kommissionen som utanför denna institution, ”har blivit offentligt och allvarligt smutskastat”. Sökandena har utan förvarning, utan att höras, ”blivit förtalade i en brådstörtad försvarsprocess” som är ovärdig hela hierarkin. Dessutom har de häftiga attackerna som viss tysk press har lett mot sökandena, i vilken uttalanden vilka framförts i Europaparlamentet och av vissa tjänstemän och som är helt främmande för de faktiska omständigheterna, tvingat sökandena att den 21 maj 2003 göra en anmälan om ärekränkning.

380    Sökandena har sålunda åberopat att de avvisats av sin yrkeskrets och att deras anseende vållats irreparabel skada. De har undergått en verklig ”yrkesmässig lynchning”. Sökandena har i detta avseende åberopat inlägget av kommissionens generalsekreterare inför OLAF:s övervakningskommitté den 3 september 2003.

381    Yves Franchet som pensionerades i mars 2004 har fått kännas vid att alla band med medarbetare, samarbetspartners och yrkeskrets bröts totalt och brutalt. Det har ”skvallrats” aggressivt och oberättigat om honom.

382    Vad avser Daniel Byk kunde han, även om han av uttagningskommittén hade ansetts vara den bästa för att inneha den tjänst som direktör vid Eurostat som han hade ansökt om efter omorganiseringen av Eurostat, inte utses på grund av det förfarande som inletts mot honom. Förflyttad till generaldirektoratet för personal och administration fick han överge alla planer och allt hopp om att en dag återfinna ett arbete som motsvarade hans specialitet och hans erfarenhet. De ogrundade anklagelserna som spridits i pressen hade gett upphov till ett oerhört lidande och en viss övergivenhet.

383    Sökandena har vidare åberopat allvarliga följder för sitt privatliv och sociala liv. Deras närmaste har ställt sig frågor därvidlag. Dessutom har sökandenas hälsa blivit lidande och Daniel Byk har råkat ut för en hjärninfarkt som eventuellt har samband med den ångest och irritation som beror på ärendet Eurostat. Sökandena anser sig ha varit syndabockar i ett politiskt spel som utvecklats runt dem och som de i stor utsträckning fått kännas vid genom att de har iakttagit sin skyldighet att förhålla sig neutrala.

384    Vad avser utvärderingen av den ideella skadan har sökandena preliminärt uppskattat den till 800 000 euro, vilket står i proportion till allvaret i de av kommissionen och OLAF begångna felen och de följder som de haft på deras fysiska och mentala hälsa. Detta belopp ska fördelas lika mellan sökandena, eftersom de har lidit av samma fel, under samma omständigheter, och även om följderna för deras hälsotillstånd är något olika ska de uppskattas på likvärdigt sätt.

385    Enligt sökandena skulle det aldrig ha förelegat ett ärende avseende Eurostat och ingen skulle omotiverat ha blivit föremål för undersökningar om kommissionen och OLAF hade reagerat redan från det att Yves Franchet redan år 2000 överlämnade rapporterna från internrevisionen beträffande de ifrågavarande akterna, och om en dialog hade inletts vid den tidpunkten. Det förhållandet att kommissionen och OLAF inte har reagerat är till stor del orsak till den följande händelseutvecklingen och till de omotiverade anklagelser som riktats mot sökandena.

386    Sökandena har påpekat att de i allas ögon är skyldiga, även om brottsutredningen avseende Daniel Byk fortfarande pågår i Paris och även om de disciplinära förfarandena fortfarande pågår. Det är ett allvarligt fel att offentligt, utan dom och utan en verklig föregående utredning, fälla till ansvar och det ger upphov till en väsentlig och tilltagande ideell skada, eftersom lidandet fortsätter. Detta offentliga fördömande kan även påverka resultatet av utredningen hos de franska rättsliga myndigheterna.

387    Kommissionen har inte bestridit att den av sökandena upplevda situationen kan utgöra en ideell skada. Kommissionen förstår emellertid inte hur den eventuella skadan har kunnat uppskattats till 800 000 euro, för övrigt inte heller vilken del av detta belopp som tillkommer var och en av dem och på vilken grund.

b)     Den materiella skadan

388    Sökandena har gjort gällande att deras materiella skada i huvudsak består i de betydande utgifter som de måste ha haft för att försvara sina rättigheter alltsedan den tidpunkt (maj 2003) då de för första gången fick kännedom om de anklagelser som riktats mot dem.

389    Sökandena har preliminärt och med förbehåll för en eventuell höjning värderat den materiella skadan till 200 000 euro. Denna skada kan reduceras för det fall att förstainstansrätten beslutar att förplikta kommissionen att betala samtliga rättegångskostnader.

390    I repliken har sökandena preciserat att den materiella skadan inte enbart består i att utgifter och advokatarvoden ska ersättas som rättegångskostnader. De ska fortfarande stå för betydande utgifter som inte täcks av rättegångskostnaderna, såsom transportkostnader till följd av de många resor som efter det att detta förfarande inleddes i maj 2003 hade måst göras mellan Nice och Luxemburg, och även till Bryssel. Dessutom fick sökandena alltsedan denna tidpunkt försvara sig och begära hjälp av sina advokater inför OLAF och under hela det administrativa förfarandet för ansökningar och ersättningsanspråk, eftersom dessa utgifter inte täcks av rättegångskostnaderna. Dessutom föreligger det ytterligare kostnader och utgifter som orsakats av de påskyndade undersökningarna i Frankrike och som täcker resor och franska advokatarvoden. Sökandena har även åberopat talan som de har väckt inom ramen för förordning nr 1049/2001.

391    På begäran av förstainstansrätten är sökandena redo att specificera de delar som utgör deras materiella skada, med undantag för de rättegångskostnader som har samband med målet.

392    Kommissionen har gjort gällande att sökandena inte har visat någon materiell skada. De utgifter som sökandena har tagit på sig för sitt försvar utgör inte en materiell skada utan rättegångskostnader. De kan inte få den del av rättegångskostnaderna ersatt som inte kan återfås genom att kvalificera den som materiell skada, eftersom dessa kostnader utgörs av utgifter som uppkommit under det administrativa förfarandet.

c)     Huruvida det föreligger ett orsakssamband

393    Sökandena har gjort gällande att samtliga skador som de lidit direkt har orsakats av kommissionens och OLAF:s och de andra tjänstegrenarnas felaktiga agerande. Sökandena har exempelvis djupt påverkats av att de attacker som de varit föremål för varit oförutsedda, av att de utan föregående utredning och utan respekt för rätten till försvar åtalats av de franska rättsliga myndigheterna, av att några föregående förhör inte hade ägt rum, av de med avsikt iscensatta läckorna som syftade till att skada, samt av att disciplinära förfaranden hade inletts som omedelbart vilandeförklarats för att ge kommissionen möjlighet att ”rädda ansiktet” visavi Europaparlamentet.

394    Sökandena har påpekat att om kommissionen hade agerat på ett icke felaktigt sätt hade sökandena inte ifrågasatts och deras anseende hade inte förstörts offentligt. De hade inte blivit ”svikna” av sin arbetsmiljö och förklarats ansvariga för de värsta nedrigheter av kommissionens ordförande. Det skulle inte ha förelegat något ärende avseende Eurostat. Det ”institutionella slöseriet” som borde ha lett till ett fördömande av kommissionen hade endast kunnat undvikas genom en sådan manöver som bestod i att skuldbelägga sökandena. Dessutom kan de offentliga anklagelserna föregripa de undersökningar som de franska rättsliga myndigheterna genomför med avseende på Daniel Byk.

395    Sökandena har slutligen frågat sig hur deras skada skulle ha uppkommit om det inte hade varit det sätt på vilket kommissionen och OLAF har behandlat dem. De har frågat sig hur kommissionen dels kan erkänna att det föreligger en verklig ideell skada för dem, dels kan förneka orsakssambandet mellan uppkomsten av denna skada och de fel som den gjort sig skyldig till.

396    Kommissionen har gjort gällande att sökandena inte har bevisat orsakssambandet. Den direkta orsaken till den skada som sökandena har lidit ligger i läckorna i pressen. Sökandena har dock inte anfört någon omständighet som kan visa att kommissionen eller OLAF har ansvarat för dessa läckor.

2.     Förstainstansrättens bedömning

397    Det ska inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis ska en skada för att kunna ersättas följa tillräckligt direkt av det kritiserade agerandet (domstolens dom av den 4 oktober 1979 i de förenade målen 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier Frères m.fl. mot rådet, REG 1979, s. 3091, punkt 21, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 93 nämnda målet International Procurement Services mot kommissionen, punkt 55, av den 25 juni 1997 i mål T‑7/96, Perillo mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1061, punkt 41, och av den 27 juni 2000 i mål T‑72/99, Meyer mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2521, punkt 49). Det följer även av fast rättspraxis att det ankommer på sökandena att bevisa orsakssambandet, i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 januari 1992 i de förenade målen C‑363/88 och C‑364/88, Finsider m.fl. mot kommissionen, REG 1992, s. I‑359, punkt 25, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑168/94, Blackspur m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2627, punkt 40, och av den 30 september 1998 i mål T‑149/96, Coldiretti m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1998, s. II‑3841, punkt 101).

398    Det ska i detta avseende erinras om att de fel som OLAF har gjort sig skyldig till och som kan leda till skadeståndsskyldighet för gemenskapen består i att den utan att ha hört sökandena och sin övervakningskommitté har överlämnat uppgifter till de franska och luxemburgska myndigheterna och i läckorna i samband med att akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna (se ovan punkt 285). De fel som kommissionen har gjort sig skyldig till och som kan leda till skadeståndsskyldighet för gemenskapen består i att pressmeddelandet av den 9 juli 2003 har offentliggjorts, i anförandet av kommissionens ordförande av den 25 september 2003 och i att disciplinära förfaranden inletts innan utredningarna hade avslutats (se ovan punkt 376).

399    Sökandena har åberopat två särskilda skador i förevarande fall, det vill säga en ideell skada och en materiell skada. Förstainstansrätten anser att det finns anledning att i tur och ordning undersöka var och en av dessa typer av skada för att bedöma i vilken mån det har fastställts dels att de föreligger, dels att det finns ett orsakssamband mellan var och en av dem och någon av de rättsstridigheter som OLAF eller kommissionen gjort sig skyldiga till.

a)     Den ideella skadan

400    Den omständigheten att OLAF har överlämnat akterna Eurocost och Datashop/Planistat till de nationella rättsliga myndigheterna utan att ha hört sökandena har orsakat dem en skada. Det förhållandet att de inte har kunnat yttra sig över de omständigheter som direkt avser dem och försvara sig har med nödvändighet väckt känslor av orättvisa och frustration hos sökandena. Det ska konstateras att denna skada direkt följer av OLAF:s rättsstridiga agerande och att det således finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den ovannämnda skadan.

401    I fråga om den omständigheten att OLAF inte har underrättat sin övervakningskommitté före dessa överlämnanden räcker det att påpeka att denna omständighet inte har orsakat sökandena någon ytterligare skada. Följderna av denna rättsstridighet är nämligen desamma som de som följer av att sökandena inte har hörts och kan följaktligen inte utgöra en särskild skada.

402    Vad avser läckorna i samband med att akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna har även kommissionen medgett att sökandenas heder och yrkesmässiga anseende har skadats med hänsyn till de uppgifter som har publicerats i pressen. Det ska även konstateras att det inte råder något tvivel om att det är ett direkt orsakssamband mellan den rättsstridighet som OLAF har gjort sig skyldig till och den ideella skadan för sökandena. Eftersom en sekretessbelagd uppgift är föremål för en läcka är den omständigheten att den publiceras den förutsebara och naturliga följden av denna rättsstridighet, varför orsakssambandet är tillräckligt direkt.

403    I fråga om offentliggörandet av pressmeddelandet av den 9 juli 2003 (se ovan punkt 302) ska det påpekas att kommissionen genom att med detta pressmeddelande, som är fritt tillgängligt för allmänheten, ge intrycket av att sökandena var inblandade i de ifrågavarande oegentligheterna har skadat dessas anseende och heder (se ovan punkterna 308–310). Eftersom detta pressmeddelande offentliggjordes av kommissionen själv råder det inget tvivel om att det föreligger ett direkt orsakssamband mellan denna rättsstridighet som kommissionen har gjort sig skyldig till och en sådan ideell skada.

404    På samma sätt kan det vad avser anförandet av kommissionens ordförande inte förnekas att han genom sina uttalanden inför Europaparlamentet har skadat sökandenas anseende och heder (se ovan punkterna 326–331) och att det följaktligen föreligger ett direkt orsakssamband mellan dessa uttalanden och denna skada.

405    Det ska i fråga om den omständigheten att kommissionen har inlett disciplinära förfaranden gentemot sökandena innan OLAF:s utredningar var avslutade påpekas att denna har skadat sökandenas anseende, stört deras privatliv och försatt dem i ett tillstånd av ovisshet och därmed utgör en ideell skada som ska ersättas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 341 nämnda målet François mot kommissionen, punkt 110). Vidare har, även om kommissionen omedelbart vilandeförklarade de disciplinära förfarandena, detta vilandeförklarande ingen verkan visavi allmänheten eftersom det i pressmeddelandet av den 9 juli 2003 endast angavs att beslut hade fattats om att inleda de discipilinära förfarandena men inte om att de vilandeförklarats. Eftersom OLAF:s utredningar hade avslutats två månader innan de disciplinära förfarandena inleddes, vid en tidpunkt då kommissionen med fog kunde inleda dessa sistnämnda förfaranden, varade detta tillstånd av ovisshet dock inte länge.

406    Sökandena har dessutom gjort gällande att även om Daniel Byk av uttagningskommittén hade bedömts vara den bästa för att inneha tjänsten som direktör vid Eurostat, vilken han hade sökt efter omorganiseringen av Eurostat under hösten 2003, hade han inte kunnat utnämnas på grund av det förfarande som inletts mot honom. Förstainstansrätten konstaterar i detta avseende att sökandena inte har något stöd för sitt påstående. Tvärtom framgår det av ett meddelande av den 5 mars 2004 att sökandena på en skriftlig fråga har svarat förstainstansrätten att tre ansökningar, däribland Daniel Byks ansökan, uppfyllde den kompetens som krävdes för tjänsten i fråga. Det framgår även av detta meddelande att den rådgivande kommittén hade noterat de två andra kandidaternas goda kvalifikationer. Detta argument kan således inte godtas.

407    Under alla förhållanden hade Daniel Byk möjlighet att begära att detta påstådda avslag på ansökan skulle ogiltigförklaras, om han ansåg att avslaget med orätt hade grundats på det förhållandet att det pågick ett disciplinärt förfarande mot honom (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 340 nämnda målet Pessoa och Costa mot kommissionen, punkt 69).

408    Sökandena har dessutom åberopat en skada som har samband med deras hälsotillstånd. Förstainstansrätten påpekar först att sökandena på intet sätt har underbyggt sina argument med bevishandlingar, såsom läkarintyg, och att denna skada följaktligen på intet sätt har fastställts.

409    Under alla förhållanden har sökandena inte lyckats visa att de ovan identifierade rättsstridigheterna, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 397, har varit den direkta orsaken till att deras fysiska eller mentala hälsotillstånd eventuellt påverkats. De har dessutom själva hänvisat till de ”häftiga attackerna som en viss tysk press har lett” mot dem, vilket även kan vara en orsak därtill.

410    Vad slutligen avser den del av den ideella skadan som har samband med de allvarliga följderna för deras närmaste ska det påpekas att sökandenas påståenden inte understöds av någon konkret uppgift enligt vilken det fastställs att den åberopade skadan föreligger samt att det föreligger ett orsakssamband mellan denna påstådda skada och de utredningsförfaranden och disciplinära förfaranden som sökandena är föremål för (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2002 i mål T‑21/01, Zavvos mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑101 och s. II‑483, punkt 334).

411    Det följer av det ovanstående att sökandena måste ha upplevt känslor av orättvisa och frustration och att deras heder och yrkesmässiga anseende har skadats på grund av OLAF:s och kommissionens rättsstridiga agerande. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta ärende och till att sökandenas anseende har påverkats allvarligt ska beloppet av denna skada i överensstämmelse med rätt och billighet uppskattas till 56 000 euro.

b)     Den materiella skadan

412    Sökandena har gjort gällande att deras materiella skada i huvudsak består i de betydande utgifter som de har haft för att försvara sina rättigheter alltsedan den tidpunkt (maj 2003) då de för första gången fick kännedom om de anklagelser som riktats mot dem.

413    Förstainstansrätten konstaterar att yrkandet om ersättning för den materiella skadan inte kan tas upp till sakprövning. Även om sökandena totalt har uppskattat denna skada till 200 000 euro har de inte uppskattat de olika komponenterna av denna påstådda skada och har inte visat eller ens åberopat några särskilda omständigheter som motiverar att de i ansökan inte har uppskattat denna skada. Det är i detta avseende inte tillräckligt att ange att ”[p]å begäran av förstainstansrätten” är de ”redo att specificera de delar som utgör deras [påstådda] materiella skada, med undantag för de rättegångskostnader som har samband med målet”. Det ska därför påpekas att yrkandet om ersättning för den ifrågavarande materiella skadan inte uppfyller kraven i artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler och kan följaktligen inte tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 september 2004 i mål C‑150/03 P, Hectors mot Europaparlamentet, REG 2004, s. I‑8691, punkt 62, förstainstansrättens dom av den 20 september 1990 i mål T‑37/89, Hanning mot Europaparlamentet, REG 1990, s. II‑463, punkt 82, och av den 6 april 2006 i mål T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 166).

414    För fullständighetens skull ska det, såsom kommissionen med rätta har konstaterat, anges att de utgifter som sökandena har haft för sitt försvar inte utgör en materiell skada utan utgör rättegångskostnader. Det ska i detta avseende erinras om att parternas utgifter för det rättsliga förfarandet inte som sådana kan anses utgöra en skada som ska särskiljas från rättegångskostnaderna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juni 1999 i mål C‑334/97, kommissionen mot Montorio, REG 1999, s. I‑3387, punkt 54).

415    I fråga om de advokatarvoden som uppkommit före domstolsförfarandet är den åberopade skadan i själva verket en följd av sökandenas fria val och kan följaktligen inte direkt tillskrivas kommissionen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 juni 2007 i mål C‑331/05 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, REG 2007, s. I‑5475, punkt 27).

416    Härav följer att sökandena inte har skäl att inom ramen för en skadeståndstalan yrka ersättning för skada som följer av utgifter som påstås ha uppkommit under det administrativa skedet av förfarandet vid kommissionen. Det ska påpekas att samma svar gäller vad avser advokatarvodena i samband med förfarandet vid OLAF.

417    Det ska i fråga om de eventuella utgifter som hör samman med förfarandena vid de nationella domstolarna påpekas att de inte kan ersättas i detta ärende, eftersom det inte föreligger något orsakssamband mellan den påstådda skadan och de fel som OLAF och kommissionen har gjort sig skyldiga till (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 341 nämnda målet François mot kommissionen, punkt 109). Frågan om att ersätta utgifter som uppkommit på det nationella planet omfattas i alla förhållanden endast av den nationella domstolens behörighet. Denna ska i avsaknad av gemenskapsrättsliga harmoniseringsåtgärder på detta område avgöra en sådan fråga enligt bestämmelserna i den tillämpliga nationella rätten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 243 nämnda målet Nölle mot rådet och kommissionen, punkt 37).

418    Under dessa omständigheter ska det konstateras att sökandenas yrkande om ersättning för materiell skada inte kan tas upp till sakprövning.

 Rättegångskostnader

419    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan rätten besluta att kostnaderna ska delas om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Detta gäller med förbehåll för att de utgifter som uppkommer för institutionerna i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda enligt artikel 88 i dessa regler ska bäras av dessa.

420    Eftersom talan i förevarande fall delvis har bifallits är det med hänsyn till ärendets särskilda omständigheter skäligt att förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader samt ersätta sökandenas samtliga rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar förstainstansrätten (tredje avdelningen) följande:

1)      Kommissionen ska betala 56 000 euro till Yves Franchet och Daniel Byk.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Jaeger

Tiili

Tchipev

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 juli 2008.

Justitiesekreterare  

       Ordförande

E. Coulon  

       M. Jaeger

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarande och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

I – Begäran om att vissa bilagor till ansökan ska dras tillbaka

A – Parternas argument

B – Förstainstansrättens bedömning

II – Huruvida talan är för tidigt väckt

A – Parternas argument

B – Förstainstansrättens bedömning

III – Huruvida gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar kan göras gällande

A – Huruvida OLAF:s agerande är rättsstridigt

1. Felen som begåtts i samband med att OLAF överlämnat akterna avseende ärendet Eurostat till de franska och luxemburgska rättsliga myndigheterna

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

Kvalifikationen av utredningarna

Information till sökandena, kommissionen och OLAF:s övervakningskommitté

– Information till sökandena

– Information till kommissionen

– Information till OLAF:s övervakningskommitté

Inflytandet på de nationella rättsliga myndigheterna

2. OLAF:s spridande av uppgifter

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

Läckorna

– Huruvida det förekommit läckor och innehållet i dem

– Analys av påstådda åsidosättanden av rättsregler som ger enskilda rättigheter och som har kunnat följa av OLAF:s spridande av uppgifter

Försändelsen den 24 september 2003

OLAF:s generaldirektörs ställningstaganden

3. De påstådda felaktigheterna i samband med upprättandet och överlämnandet av meddelandena och slutrapporterna

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

4. Huruvida tillgång till vissa handlingar har nekats

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

5. Huruvida ärendet Eurostat har handlagts inom skälig tid och huruvida artiklarna 6 och 11 i förordning nr 1073/1999 har åsidosatts

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

B – Huruvida kommissionens agerande var rättsstridigt

1. Huruvida kommissionen har spridit uppgifter

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

Kommissionens pressmeddelande av den 9 juli 2003

Handlingarna som överlämnats till Europaparlamentet den 24 september 2003

Anförandet av kommissionens ordförande av den 25 september 2003

2. De disciplinära förfarandena

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

3. Kommissionens olika utredningar och deras utveckling

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

4. Huruvida tillgång till handlingarna har nekats

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

C – Skadan och orsakssambandet

1. Parternas argument

a) Den ideella skadan

b) Den materiella skadan

c) Huruvida det föreligger ett orsakssamband

2. Förstainstansrättens bedömning

a) Den ideella skadan

b) Den materiella skadan

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.

Full & Egal Universal Law Academy