EUR-Lex -  62006CC0487 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 17 juli 20081(1)

Mål C‑487/06 P

British Aggregates Association

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande av en dom meddelad av förstainstansrätten – Statligt stöd – Miljöskatt på ballast i Förenade kungariket”

1.        I förevarande överklagande har British Aggregates Association (nedan kallad BAA eller klaganden) yrkat att domstolen ska upphäva förstainstansrättens dom av den 13 september 2006 (nedan kallad den överklagade domen)(2), i vilken förstainstansrätten ogillade dess talan mot kommissionens beslut av den 24 april 2002 att inte göra invändningar mot den av Förenade kungariket införda skatten på ballast(3) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2.        Samma dom är dessutom föremål för ett anslutningsöverklagande av kommissionen som avser förstainstansrättens dom i den del det i denna avgörs huruvida talan i första instans kan tas upp till sakprövning.

I –    Bakgrund till överklagandet

3.        Bakgrunden till detta mål beskrivs i den överklagade domen enligt följande.

4.        Ballast är korniga, kemiskt inerta material som används inom sektorn för byggnadsindustri och offentliga arbeten. De kan användas som sådana, till exempel som fyllningsmassa eller ballast, eller blandas med bindemedel som cement eller bitumen.

5.        Aggregates Levy (skatt på ballast, nedan kallad AGL) infördes i Förenade kungariket genom några bestämmelser i Finance Act 2001 (finanslag för år 2001) som trädde i kraft den 1 april 2002.

6.        Genom Finance Act 2002 gjordes vissa ändringar i skattesystemet. Bland annat infördes ett undantag för avfall som uppkommer vid utvinning av vissa mineraler, bland annat skiffer, skifferlera, ball clay och kaolin. Dessutom föreskrivs en övergångsperiod för att införa skatten i Nordirland.

7.        AGL tas ut till ett belopp av 1,60 pund sterling (GBP) per ton kommersiellt i Förenade kungariket utnyttjad ballast. Ballast som exporteras eller transporteras ut från Förenade kungariket utan vidare bearbetning är undantagen.

8.        I lagen föreskrivs att ballast inte ska beskattas i fyra följande situationer: om den är uttryckligen undantagen, om den förut har använts för byggändamål, om den redan har belagts med skatt på ballast eller om den, när lagen träder i kraft, inte finns kvar på sin ursprungsplats.

9.        BAA är en sammanslutning av små oberoende företag som bedriver verksamhet i stenbrott i Förenade kungariket.

10.      Genom skrivelse av den 24 september 2001 anmälde två företag utan någon anknytning till klaganden vissa aspekter på AGL – särskilt undantaget för vissa material från dess tillämpningsområde, undantaget för export och undantagen för Nordirland – som enligt deras mening var oförenliga med bestämmelserna i EG‑fördraget om statligt stöd.

11.      Den 20 december 2001 anmälde Förenade kungariket stödordningen kallad ”Etappvis införande av skatten på ballast” till kommissionen.

12.      Genom skrivelse av den 6 februari 2002 anmodade kommissionen Förenade kungariket att dels inkomma med synpunkter på klagomålet, dels tillhandahålla ytterligare upplysningar om AGL. Förenade kungariket svarade genom skrivelse av den 19 februari 2002.

13.      Den 11 februari 2002 väckte klaganden talan avseende AGL vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division.

14.      Genom skrivelse daterad den 15 april 2002 lämnade klaganden in ett klagomål till kommissionen. Klaganden gjorde därvid gällande att uteslutandet av vissa material från AGL:s tillämpningsområde och undantaget för export utgjorde statligt stöd. Vidare anförde klaganden att undantagen avseende Nordirland som Förenade kungarikets myndigheter hade anmält till kommissionen var oförenliga med den gemensamma marknaden.

15.      Genom dom av den 19 april 2002 ogillade High Court of Justice BAA:s talan.

16.      Den 24 april 2002 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Kommissionen ansåg dels att AGL inte innehåller något inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, dels att det undantag som beviljats Nordirland är förenligt med den gemensamma marknaden.

17.      Klaganden överklagade domen från High Court of Justice till Court of Appeal (England & Wales), som beslutade att vilandeförklara målet i avvaktan på förstainstansrättens avgörande av den talan som BAA under tiden väckt mot det omtvistade beslutet.

II – Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

18.      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 juli 2002 yrkade BAA att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, utom i den del beslutet avsåg det undantag som hade beviljats Nordirland. Förenade kungariket tilläts att intervenera i förfarandet till stöd för svarandens yrkanden.

19.      Fyra grunder låg till stöd för talan. Med den första grunden påtalade klaganden kommissionens åsidosättande av artikel 87.1 EG. Med den andra grunden gjorde klaganden gällande att motiveringen av det omtvistade beslutet var bristfällig. Med den tredje och den fjärde grunden gjorde klaganden gällande att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet respektive att den hade åsidosatt sina skyldigheter vid den preliminära granskningen.

20.      Kommissionen invände först att talan inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att klaganden saknade talerätt enligt artikel 230 fjärde stycket EG. Kommissionen gjorde gällande att klaganden inte hade visat att den var personligen berörd av det omtvistade beslutet, eftersom den inte hade visat att konkurrensställningen för åtminstone en av dess medlemmar hade påverkats väsentligen av AGL. Kommissionen anförde att klagandens invändningar saknade grund.

21.      I den överklagade domen ogillade förstainstansrätten talan i sin helhet efter att ha funnit att den kunde tas upp till sakprövning. Dessutom förpliktade förstainstansrätten klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

III – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

22.      Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 27 november 2006 har klaganden överklagat den ovannämnda domen.

23.      Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen. Klaganden har dessutom yrkat att domstolen ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet, utom såvitt avser det undantag som beviljats Nordirland. Klaganden har slutligen yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i detta överklagande och i målet vid förstainstansrätten.

24.      Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och fastslå att talan i första instans inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har i andra hand yrkat att domstolen ska slå fast att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning och/eller ogilla det. Kommissionen har slutligen yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

25.      Förenade kungariket, intervenient i första instans, har yrkat att överklagandet ska ogillas.

IV – Rättslig bedömning

26.      I anslutningsöverklagandet har kommissionen ifrågasatt förstainstansrättens dom i den del i vilken frågan har prövats huruvida talan i första instans kan tas upp till sakprövning. Av påståendet att denna talan inte kan prövas följer enligt kommissionen att huvudöverklagandet inte kan tas upp till sakprövning. Det finns således anledning att före huvudöverklagandet pröva anslutningsöverklagandet.

A –    Anslutningsöverklagandet

27.      Kommissionen anser för det första att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att BAA:s talan kunde tas upp till sakprövning. Enligt kommissionen utgör AGL en åtgärd av allmän räckvidd som rör ett potentiellt obegränsat antal aktörer i Förenade kungariket och därför inte kan anses vara en åtgärd som personligen rör BAA:s medlemmar. Följaktligen har även kommissionens beslut, enligt vilket denna åtgärd har godkänts, en allmän räckvidd.

28.      Kommissionen har för det andra kritiserat förstainstansrätten för att den inte på ett riktigt sätt har undersökt villkoret att AGL ska ha medfört en väsentlig skada på konkurrenssituationen för BAA:s medlemmar.

29.      Jag ska i det följande undersöka de två aspekterna av att talan i första instans inte kan tas upp till sakprövning som kommissionen har framfört. Först ska jag dock sammanfatta den rättspraxis som avser villkoren för att talan mot beslut som antas inom ramen för förfarandet för granskning av stöd ska kunna tas upp till sakprövning.

1.      Rättspraxis avseende villkoren för att talan mot beslut som antas inom ramen för förfarandet för granskning av statligt stöd ska kunna tas upp till sakprövning

30.      De beslut som kommissionen antar i samband med förfarandet för granskning av statligt stöd är endast riktade till de berörda medlemsstaterna.

31.      Enligt en fast rättspraxis som inleddes med domen i målet Plaumann mot kommissionen(4) kan andra personer än dem som ett beslut är riktat till göra anspråk på att vara personligen berörda i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett dylikt beslut är riktat till.

32.      Inom sektorn för statligt stöd har denna regel ursprungligen klargjorts i domen i målet Cofaz(5). Med utgångspunkt i rättspraxis som avser talan mot beslut som kommissionen antagit på grundval av förordning nr 17/62;(6) har domstolen i denna dom slagit fast att de konkurrenter till stödmottagare som aktivt har deltagit i förfarandet är berättigade att väcka talan mot ett beslut som antagits efter det formella granskningsförfarandet, förutsatt dock att deras ställning på marknaden väsentligt påverkas av stödåtgärden(7). Den omständigheten att klaganden deltar i förfarandet har i de följande domarna gradvis förlorat sin betydelse; och gemenskapsdomstolarna har i huvudsak inriktat sig på att undersöka åtgärdens ekonomiska inverkan på marknaden och därvid funnit att det centrala kriterium som ska ligga till grund för bedömningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning är hur åtgärden påverkat klagandens konkurrenssituation.

33.      I domarna i de välkända målen Matra(8) och Cook(9), lade domstolen, med utgångspunkt i de skilda syften som inom ramen för granskningsförfarandet av statligt stöd kännetecknar det inledande förfarandet enligt artikel 88.3 EG och det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG, i början på 1990-talet grunden för en skillnad i villkoren för upptagande till sakprövning beroende på var man befinner sig i det förfarande som leder fram till antagandet av det beslut som är föremål för talan. Domstolen påpekade i dessa domar, utan att citera domen i målet Cofaz men huvudsakligen med utgångspunkt i samma resonemang, att inför ett beslut av kommissionen att inte inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG har de som omfattas av de processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i denna bestämmelse endast kommit i åtnjutande av dem om de haft möjlighet att vid gemenskapsdomstolarna föra talan mot detta beslut. I båda domarna drog domstolen således slutsatsen att talan kunde tas upp till sakprövning, eftersom den väckts av personer som skulle tillerkännas egenskapen av berörda personer på grundval av artikel 88.2 EG.

34.      Som bekant har domstolen, i samband med ett överklagande i vilket kommissionen begärde att domstolen skulle revidera de principer som slagits fast i domarna i målen Cook och Matra och förstainstansrättens följande tillämpning av dem, nyligen bekräftat och noga definierat denna rättspraxis. I punkterna 34–37 i domen i målet kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (ARE),(10) har domstolen sammanfattat de villkor för upptagande till sakprövning som för närvarande gäller när en talan väcks mot ett beslut som antagits utan att förfarandet enligt artikel 88.2 EG har inletts. Dessa villkor är olika beroende på det syfte som eftersträvas av den som väcker talan. Om detta syfte är att skydda de processuella rättigheter som klaganden åtnjuter enligt artikel 88.2 EG och i huvudsak inleda kommissionens formella granskningsförfarande, kan talan prövas endast under förutsättning att klaganden visar att han har egenskapen av berörd person i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen. Om den som väcker talan däremot ifrågasätter ”det beslut som innehåller själva bedömningen av stödet” är det inte tillräckligt att han har denna egenskap, och klaganden måste visa att han uppfyller de restriktivare villkoren enligt rättspraxis i målet Plaumann och att hans marknadsställning påtagligt påverkas av den stödåtgärd som är föremål för det omtvistade beslutet.

35.      Sammanfattningsvis är villkoren för att talan mot kommissionens beslut i fråga om stöd ska kunna prövas, på grundval av ovannämnda rättspraxis, olika beroende på i vilket skede av förfarandet besluten har antagits och på det syfte som den som väckt talan eftersträvar. Vidare består skillnaden i huvudsak av hur olika intensivt skadan inverkat på de egna intressena hos den som väckt talan, vilket denne är skyldig att visa.

36.      Det är inom ramen för denna rättspraxis som de anmärkningar som kommissionen framfört i sitt anslutningsöverklagande ska prövas.

2.      Huruvida förstainstansrätten inte har beaktat AGL:s karaktär av åtgärd av allmän räckvidd

37.      Kommissionen anser att förstainstansrätten vid prövningen av huruvida den talan som väckts i första instans kan tas upp till sakprövning, efter att ha påpekat att klaganden inte bara hade ”ifrågasatt kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet”, utan ”även själva det omtvistade beslutet”(11), korrekt har funnit att ovannämnd rättspraxis i målen Cook och Matra inte ska tillämpas. Förstainstansrätten har däremot enligt kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den drog slutsatsen att detta beslut personligen rör klaganden. Kommissionen har påpekat att AGL är en rättsakt av allmän räckvidd genom vilken ett skatteuttag införts vars villkor för uttag fastställts i objektiva och abstrakta ordalag. AGL kan som sådan inverka negativt på ett potentiellt obegränsat antal företag och inte endast på klagandens medlemmar. Förstainstansrätten har underlåtit att beakta den ifrågavarande åtgärdens karaktär och endast bedömt dennas effekter på klagandens tre medlemmar. Detta har för övrigt gjorts utan att valet av dessa företag motiverats av för dem specifika omständigheter som kan särskilja dem från alla andra skattskyldiga personer. Kommissionen anser att om domstolen skulle fastställa förstainstansrättens synsätt innebär detta att de beslut i fråga om statligt stöd som avser åtgärder med allmän räckvidd kan överklagas av ett obegränsat antal personer, vilket får till följd att villkoret att vara personligen berörd enligt artikel 230 EG fråntas sin betydelse.

38.      Eftersom den aktuella anmärkningen skiljer sig från den anmärkning som avser den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten gjorde sig skyldig till när den bedömde AGL:s inverkan på konkurrenssituationen för klagandens medlemmar, ska den enligt min mening logiskt sett tolkas så att kommissionen, med denna, vill påpeka att om den omtvistade åtgärden har en allmän räckvidd är det kriterium som fastställts i domen i målet Cofaz och som avser den väsentliga skada som stödåtgärden medför på klagandens marknadsställning inte i sig tillräckligt för att bedöma huruvida talan kan tas upp till sakprövning.

39.      Jag säger genast att denna uppfattning enligt min mening inte har stöd i domstolens och förstainstansrättens rättspraxis.

40.      Framför allt synes de av kommissionen åberopade rättsfallen inte ha någon avgörande betydelse. Dessa domar avser dels talan som väckts av potentiella mottagare av sådana stödåtgärder som fastställts vara oförenliga med den gemensamma marknaden, dels talan av ett företag som handlat i egenskap av konkurrent till potentiella mottagare av en godkänd stödordning. Dessa domar avser således rättsliga och faktiska situationer som skiljer sig från den situation som nu är föremål för prövning.

41.      Dessutom kan dessa rättsfall enligt min mening inte tolkas så som kommissionen har föreslagit.

42.      I domarna i målen Kwekerij van der Kooy m.fl. mot kommissionen(12) och Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen(13), ogillade domstolen respektive förstainstansrätten talan i de mål som hade anhängiggjorts vid dem, efter att ha konstaterat att de omtvistade besluten i förhållande till potentiella mottagare av sådana stöd som fastställts vara oförenliga med den gemensamma marknaden framstod ”som ... åtgärd[er] med allmän räckvidd som är tillämplig[a] på objektivt bestämda situationer och har rättsverkningar för en kategori personer som bestämts generellt och abstrakt” och att dessa beslut följaktligen endast berörde klagandena i deras objektiva egenskap av potentiella förmånstagare av dessa stöd(14). I domen i målet Kahn Scheepvaart mot kommissionen(15) avvisade förstainstansrätten talan framställd av ett företag som utgjorde en konkurrent till de potentiella mottagarna av sådana åtgärder som skulle antas inom ramen för en av kommissionen godkänd allmän stödordning. I motiveringen till denna dom påpekade förstainstansrätten bland annat att klagandens konkurrenssituation ”endast [kunde] påverkas potentiellt och indirekt av att det ifrågasatta beslutet har antagits”. Eftersom detta avser ”godkännande av ett allmänt stödprogram, vars potentiella stödmottagare endast definieras på ett allmänt och abstrakt sätt, måste stödprogrammet tillämpas i ett konkret fall genom beviljande av enskilda stöd, för att det skall kunna anses att det finns en aktuell stödmottagare och ett verkligt konkurrerande företag till denne”(16).

43.      Till skillnad från vad kommissionen synes hävda anser jag inte att det av dessa domar kan dras slutsatsen att ett beslut avseende frågan huruvida en statlig åtgärd med allmän räckvidd är förenlig med artikel 87 EG i princip inte kan överklagas av mottagarna av denna åtgärd eller av konkurrerande företag. Av detta kan enligt min mening endast den slutsatsen dras att egenskapen av stödmottagare respektive konkurrent under sådana omständigheter inte i sig räcker för att klagandebolaget ska ha talerätt och att bolaget i detta syfte ska visa att det befinner sig i en situation som gör att det kan särskiljas från alla andra näringsidkare som berörs av åtgärden och, därigenom, särskiljas i den mening som avses i rättspraxis i målet Plaumann.

44.      Det ska därefter erinras om att domstolen från och med domen i målet Codorniu(17) uttryckligen har slagit fast att den omständigheten att en gemenskapsrättsakt har allmän räckvidd inte hindrar att vissa näringsidkare kan beröras direkt och personligen av den. Domstolen har under åberopande av denna dom nyligen fastställt en dom genom vilken förstainstansrätten hade slagit fast att den talan kunde prövas som vissa belgiska samordningscentra hade väckt mot kommissionens beslut, att det på dessa centra tillämpliga skattesystemet ansågs vara oförenligt med gemenskapsrätten(18).

45.      Den omständigheten att, såsom i det aktuella fallet, ett beslut av kommissionen gentemot vissa personer framstår som en åtgärd av allmän räckvidd, då det tillåter ett skattesystem som är tillämpligt på en kategori näringsidkare som utsetts på ett allmänt och abstrakt sätt, hindrar således inte att vissa av dessa näringsidkare på grund av de kännetecken som är utmärkande för dem kan beröras direkt och personligen av denna åtgärd.

46.      Såsom har framgått ovan har domstolen från och med domen i målet Cofaz ansett att såvitt avser talan mot beslut i fråga om stöd ska villkoren enligt rättspraxis i målet Plaumann anses vara uppfyllda när det konkurrerande företaget visar att dess marknadsställning kan skadas väsentligt av den åtgärd som är föremål för det omtvistade beslutet. På grundval av det ovan anförda ska denna regel enligt min mening tillämpas både i det fall då det omtvistade beslutet avser individuella stöd och i det fall då det i detta beslut fattas beslut om en allmän stödordning eller en annan åtgärd av allmän räckvidd.(19) Denna lösning har för övrigt uttryckligen bekräftats i punkt 70 i domen i det ovannämnda målet ARE.(20)

47.      Det ska dessutom påpekas att den skada som BAA har påtalat inte följer av att dess medlemmar är skyldiga att betala AGL utan av den konkurrensnackdel som följer för dem på grund av att viss konkurrerande tillverkning är undantagen. Klaganden har således inte åberopat någon skada för dess medlemmars intressen i medlemmarnas egenskap av skattskyldiga för AGL utan i deras egenskap av företag som är föremål för konkurrenstryck från producenter som är befriade från denna skatt. Det som klaganden ifrågasätter är med andra ord inte tillämpningen av skatten i sig, utan det inslag av stöd som ligger i det sätt på vilket dess tillämpningsområde har fastställts.

48.      Den av kommissionen fruktade risken för att möjligheten att väcka talan mot beslut avseende skatteåtgärder av allmän räckvidd – om BAA:s talan tillåts tas upp till sakprövning – till slut utsträcks till att omfatta ett potentiellt obegränsat antal personer, ”så att begreppet ’personligen berörd person’ i den mening som avses i artikel 230 EG”(21) fråntas all rättslig betydelse, måste under sådana omständigheter enligt min mening uteslutas.

49.      Kommissionen har slutligen anfört att valet av tre av klagandens medlemmar vars konkurrenssituation förstainstansrätten har beaktat förefaller vara godtyckligt och omotiverat. Detta argument innebär enligt min mening dels en upprepning av den ovan kritiserade uppfattningen hos kommissionen på grundval av vilken det, för det fall att den ifrågavarande åtgärden har allmän räckvidd, inte räcker för att fastställa att talan kan prövas att klaganden visar att hans marknadsställning påverkats väsentligt, dels ett föregripande av kommissionens andra anmärkning mot den överklagade domen om att förstainstansrättens bedömning av AGL:s inverkan på konkurrensställningen för klagandens medlemmar är felaktig och ofullständig. Det räcker i vart fall att i detta avseende, såsom med rätta angetts i punkt 47 i den överklagade domen, påpeka att på grundval av rättspraxis kan en talan som väcks av en sammanslutning som agerar i en eller flera av dess medlemmars ställe tas upp till sakprövning om medlemmarna skulle ha haft talerätt om de själva hade väckt talan.(22) Det ankommer således på klagandesammanslutningen att bevisa att en eller flera av dess medlemmar har talerätt var för sig och på förstainstansrätten att bedöma huruvida sådan bevisning har företetts. Frågan huruvida det val kan motiveras som klagandesammanslutningen gör när den väljer vilken information som i detta syfte ska lämnas till förstainstansrättens prövning beror under dessa omständigheter slutligen endast på utgången av denna prövning.

50.      På grundval av samtliga ovan anförda skäl anser jag inte att kommissionens första anmärkning i dess anslutningsöverklagande kan godtas.

51.      Jag övergår således till att undersöka kommissionens andra anmärkning mot den överklagade domen.

3.      Huruvida förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning av villkoret att BAA:s medlemmars konkurrenssituation ska påverkas väsentligt

52.      Kommissionen anser för det första att förstainstansrätten vid prövningen av huruvida marknadsställningen för BAA:s medlemmar påverkats väsentligt, i strid med rättspraxis och särskilt med domen i det ovannämnda målet Cofaz, endast har slagit fast att det föreligger ett konkurrensförhållande mellan de tre företag som belagts med AGL och de företag som var undantagna från beskattningen.

53.      Såsom redan har påpekats ska det i det nuvarande läget av rättspraxis slås fast att en talan som väckts av ett konkurrerande företag som agerar utanför förutsättningarna för att tillämpa rättspraxis i målen Cook och Matra mot ett beslut som antagits på grundval av artikel 88.3 EG ska kunna tas upp till sakprövning om klaganden visar att den åtgärd som är föremål för det omtvistade beslutet medför att hans marknadsställning påverkas väsentligt. Ett företag kan under sådana förhållanden därför inte enbart åberopa att det konkurrerar med det stödmottagande företaget utan ska dessutom visa att det befinner sig i en konkret situation som försätter det i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som ett beslut är riktat till.(23)

54.      I punkterna 55–63 i den överklagade domen har förstainstansrätten vid prövningen av kommissionens invändning om rättegångshinder kontrollerat huruvida klaganden har ”angett relevanta skäl för att AGL väsentligen kan påverka åtminstone en av dess medlemmars ställning på marknaden för ballast”(24). Förstainstansrätten påpekade för det första att syftet med den omtvistade skatten var att styra en del av efterfrågan på naturlig ballast till andra produkter som var undantagna från skatten och att de brittiska myndigheterna förväntade sig att detta ingripande skulle medföra minskad efterfrågan på naturlig ballast med i genomsnitt cirka 8–9 procent per år. Förstainstansrätten påpekade för det andra att vissa av klagandens medlemmar, särskilt Torrington Stone, Sherburn Stone Co. Ltd och Cloburn Quarry befann sig i direkt konkurrens med producenter av material som var undantagna från beskattningen, vilka hade blivit konkurrenskraftiga tack vare införandet av AGL. För det tredje beaktade förstainstansrätten, i punkterna 59–61 i den överklagade domen och i punkt 65 i denna, såvitt avser undantaget för export, den enskilda situationen för dessa tre företag. På grundval av de undersökta omständigheterna ogillade förstainstansrätten kommissionens invändning.

55.      Det framgår av domskälen avseende den aktuella frågan att förstainstansrätten inte endast allmänt påpekade att det förelåg ett konkurrensförhållande mellan de produkter som belagts med AGL och de produkter som var undantagna från skatten, utan grundade sin slutsats, att marknadsställningen för klagandens medlemmar påverkats väsentligt, på en rad omständigheter som delvis hade samband med karaktären och syftet med AGL, delvis med information framförd av klaganden. Den sistnämnda vittnade bland annat dels om ett ökat konkurrenstryck som klagandens medlemmar, små företag, hade utsatts för till följd av att skatten tillämpats, samt de därav följande svårigheterna med att förvalta lagren, dels om den inverkan som undantaget för exporten haft på de priser som företag som även var verksamma på exportmarknaden tillämpade på den inhemska marknaden.

56.      I motsats till vad kommissionen har anfört har förstainstansrätten således inte endast påpekat att det föreligger ett konkurrensförhållande mellan beskattade produkter och produkter som är undantagna från beskattningen. Vad avser de av kommissionen åberopade rättsfallen har de inte sådana likheter med det aktuella fallet att de kan jämföras med den överklagade domen.(25)

57.      Kommissionen har dessutom ifrågasatt huruvida förstainstansrättens bedömning av Torrington Stones situation är tillräcklig. Enligt kommissionen har det nämligen inte klargjorts vilka följder ”i form av pris, marknadsandelar eller företagets inkomster” som uppstår från det ökade konkurrenstryck som detta företag utsatts för till följd av att AGL tillämpats. En motsvarande kritik har framförts mot förstainstansrättens bedömning av Sherburn Stones situation.

58.      Det kan i detta avseende räcka med att erinra om att domstolen nyligen har angett att den konkurrensskada som gör att klaganden kan särskiljas i den mening som avses i rättspraxis i målen Plaumann och Cofaz inte ”nödvändigtvis borde framgå av sådana omständigheter som en avsevärd minskning av omsättningen, en icke försumbar ekonomisk förlust, eller en betydande minskning av marknadsandelar till följd av att det ifrågavarande stödet beviljades”(26). Denna skada kan nämligen även bestå i ”en minskad vinst eller en mer negativ utveckling än vad som hade varit fallet om ett sådant stöd inte hade beviljats”(27).

59.      Kommissionen har slutligen gjort gällande att både de företag som mottar det förmodade stödet och de företag som konkurrerar med de sistnämnda är till antalet potentiellt obegränsade och att AGL:s verkningar på konkurrensen har en sektoriell räckvidd. Under dessa omständigheter leder förstainstansrättens slutsatser i det omtvistade avgörandet till att ett företag kan visa att det påverkats väsentligt av en stödåtgärd och således betraktas som personligen berört i den mening som avses i artikel 230 EG i förhållande till det beslut i vilket detta stöd beviljats, även när dess situation inte på något sätt skiljer sig från situationen för många andra företag.

60.      Dessa argument är desamma som gjorts gällande i den första anmärkningen och ska, enligt min mening, i samband med den andra anmärkningen, tolkas som en anmodan till domstolen att tillämpa strängare bedömningsgrunder vid bedömningen av den skada som åsamkats klagandens marknadsställning när det är fråga om en åtgärd med allmän räckvidd.

61.      Rättspraxis synes i viss mån bekräfta en sådan hållning. Såsom generaladvokaten Jacobs har påpekat i sitt förslag till avgörande, som föredrogs i det ovannämnda målet ARE, ”förefaller det i rättspraxis, om än inte helt konsekvent, ha använts striktare villkor när det gäller bevisningen för verkningarna på sökandens konkurrensställning när stödordningen är av generell art”(28). Generaladvokaten Jacobs citerade exempelvis domen i målet Khan Schepvaart som åberopats ovan. I detta avseende kan även punkt 72 i domen i målet ARE tolkas.(29)

62.      Trots det ovan anförda anser jag dock att den hållning som kommissionen har föreslagit inte ska följas, åtminstone i förhållande till förevarande fall.

63.      Det ska allmänt påpekas att när det i domen i målet Cofaz har fastställts vilka villkor som ett företag ska uppfylla för att ha rätt att väcka talan mot ett beslut, enligt vilket ett stöd beviljas konkurrerande företag, har detta inneburit att den bevisbörda lättats som enligt domen i målet Plaumann åligger den klagande som inte är adressat till den överklagade rättsakten. Från och med domen i målet Cofaz anses bevis för att stödåtgärden åsamkat väsentlig skada på klagandens konkurrensställning räcka för att ge detta företag talerätt mot det beslut enligt vilket åtgärden godkänns, oberoende av att ett icke fastställt antal andra konkurrenter eventuellt kan åberopa en motsvarande skada.(30)

64.      Såvitt mer specifikt avser förevarande fall skiljer sig detta från de fall som är föremål för målen Khan Scheepvart och ARE. I det omtvistade beslutet i det förstnämnda målet hade en stödordning godtagits som den nederländska regeringen skulle genomföra genom beviljande av individuella stöd. Såsom domstolen har påpekat var det under sådana omständigheter inte möjligt att särskilja de faktiska stödmottagarna som godkänts av kommissionen eller följaktligen konkurrenterna till dem. Domstolen drog således slutsatsen att det var en rent potentiell skada som klagandena hade påtalat. På motsvarande sätt begränsades, i det mål som gav upphov till domen i målet ARE, det omtvistade markförvärvsprogrammet till att särskilja kategorierna av potentiella stödmottagare. Det var således omöjligt att fastställa både identiteten och antalet framtida förvärvare och följaktligen identiteten på och antal konkurrenter till de sistnämnda. I förevarande fall har den omtvistade nationella åtgärden däremot allmän räckvidd men dess tillämpningsområde har dock fastställts så, att det är möjligt att särskilja de företag som är belagda med skatten och de företag som är undantagna från denna och som enligt vad klaganden har anfört på grund härav har gynnats.

65.      Dessutom ska enligt min mening inte den omständigheten ignoreras att det uttryckliga syfte som eftersträvas med den omtvistade nationella åtgärden är att styra en del av efterfrågan på naturlig ballast till andra produkter. Det är således fråga om en åtgärd avsedd att direkt påverka marknadsstrukturen för den ifrågavarande produkten och följaktligen konkurrensställningen för de företag som är verksamma på denna marknad.(31) I den flera gånger nämnda domen i målet Lenzing har domstolen bland annat slagit fast att ”graden av [skadan på klagandens marknadsställning kan] variera på grundval av ett stort antal omständigheter såsom, bland annat, den aktuella marknadens struktur eller karaktären av det ifrågavarande stödet”. Enligt min mening ska man bland de faktorer som är hänförliga till stödets karaktär även beakta de verkningar som de nationella myndigheterna avser uppnå med sitt ingripande och detta oavsett dessa verkningars sektoriella karaktär.

66.      På grund av det ovan anförda anser jag inte heller att kommissionens andra anmärkning mot den överklagade domen kan godtas.

67.      Jag föreslår därför att domstolen ska ogilla anslutningsöverklagandet i dess helhet.

4.      Avslutande synpunkter på anslutningsöverklagandet

68.      Det återstår ännu att pröva klagandens argument som svar på anslutningsöverklagandet. Enligt detta argument var den omständigheten att klaganden till stöd för talan i första instans hade åberopat kommissionens åsidosättande av sin skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG i sig tillräckligt för att på grundval av rättspraxis i målen Cook och Matra kunna medföra att talan ska prövas i sin helhet, inbegripet de grunder genom vilka det omtvistade beslutet ifrågasattes.(32) Detta argument har endast betydelse om domstolen, i motsats till vad jag har föreslagit, skulle komma till slutsatsen att klaganden inte uppfyller villkoren för upptagande till sakprövning enligt rättspraxis i målen Plaumann och Cofaz. Domstolen ska i detta fall bedöma huruvida och i vilken mån talan kan prövas på grundval av kriterierna enligt rättspraxis i målen Cook och Matra.

69.      Prövningen av detta argument ger mig tillfälle att göra några korta ytterligare iakttagelser. Jag ska genast säga att det inte är min avsikt att gå in i diskussionen angående möjligheten att se över nuvarande rättspraxis i fråga om huruvida villkoren för att talan som väckts mot beslut som kommissionen antagit i samband med granskningsförfarandet av statligt stöd ska kunna tas upp till sakprövning.(33) Jag ska således endast lämna några kortfattade synpunkter.

70.      Såsom erinrats om ovan är de villkor för upptagande till sakprövning som den person ska uppfylla som väckt talan mot ett beslut som antagits på grundval av artikel 88.3 EG utan att förfarandet enligt artikel 88.2 EG inletts, enligt rättspraxis, olika beroende på om syftet med talan är att skydda de processuella rättigheter som för klaganden följer av den sistnämnda bestämmelsen eller ifrågasätta ”huruvida beslutets bedömning av stödet som sådant är välgrundad”. Det räcker i det första fallet att bevisa egenskapen av berörd person i den mening som avses i artikel 88.2 EG. Det är i det andra fallet nödvändigt att visa att det omtvistade beslutet rör klaganden personligen i den mening som avses i rättspraxis i målet Plaumann. När klaganden endast agerar i sin egenskap av berörd person, i den mening som avses i artikel 88.2 EG, är klaganden dessutom skyldig att i talan uttryckligen framföra ett direkt skäl för att göra gällande att de processuella skyddsregler som denna bestämmelse innehåller har åsidosatts eller att kommissionens skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet har åsidosatts. Domstolen har för övrigt uteslutit praktiskt taget alla möjligheter att åtgärda att dessa skäl inte åberopas genom att ändra beteckningen på de skäl som faktiskt framförts.

71.      Skälen till en sådan rättspraxis som är synnerligen komplicerad och ganska formalistisk kan enligt min mening finnas i kravet att säkerställa att den kontroll som gemenskapsdomstolarna gör av det omtvistade beslutet, då talan väckts av en person som endast gör gällande sin egenskap av berörd person i den mening som avses i artikel 88.2 EG, inte går utöver vad som är nödvändigt för att garantera att de processuella rättigheter som denna bestämmelse ger rätt till iakttas. Så sker om nämnda domstol inte endast kontrollerar huruvida de förutsättningar föreligger som motiverar att det formella granskningsförfarandet inte har inletts – det vill säga när det inte föreligger allvarliga svårigheter att beteckna åtgärden som stöd(34) och/eller att bedöma huruvida den är förenlig med den gemensamma marknaden – men fastställer att det föreligger ett stöd (eller sådana enskilda omständigheter som är utmärkande för stöd och som kommissionen har ansett saknas), eller också att de av kommissionen åberopade villkoren för att fastställa att det är förenligt med fördraget inte är uppfyllda. I sådant fall uppnår klaganden, förutom att det formella granskningsförfarandet eventuellt inleds, även att kommissionen binds vid gemenskapsdomstolarnas ovannämnda konstateranden(35) och att innehållet i det beslut som ska antas efter ett sådant förfarande åtminstone delvis förutbestäms, det vill säga en rättsakt som denne, enbart i sin egenskap av berörd person i den mening som avses i artikel 88.2 EG, inte har rätt att överklaga.

72.      Det ovannämnda kravet att anpassa omfattningen av domstolsprövningen av den överklagade rättsakten till talerätten, såsom klaganden har gjort gällande, kräver enligt min mening dock inte att klaganden i formuleringen av sina grunder för talan måste iaktta vissa fasta formuleringar, vid äventyr att talan annars inte kan tas upp till sakprövning. Det är härvid tillräckligt att konstatera att de grunder som formellt används för att fastställa att det föreligger ett stöd eller att detta stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden är begränsade till att göra gällande att det föreligger allvarliga svårigheter när det gäller att kvalificera åtgärden eller bedöma huruvida den är förenlig med fördraget eller, åtminstone, till att ifrågasätta huruvida de skäl som använts i det omtvistade beslutet är lämpliga för att utesluta att sådana svårigheter föreligger.

73.      Jag är dock övertygad om att komplexiteten i den rättspraxis som hittills undersökts och de svårigheter som hänger samman med dess konkreta tillämpning sammantaget följer av den speciella karaktären av de beslut som fattas enligt artikel 88.3 EG.

74.      Sådana beslut som antas utan att det formella granskningsförfarandet inletts är rättsakter som antas efter en summarisk undersökning som genomförts under begränsad tid och vanligtvis i samband med en exklusiv dialog mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Dessa rättsakter borde enligt lagstiftarens avsikt ge kommissionen möjlighet att undvika en långdragen fullständig undersökning i det fall i vilket det redan prima facie uppenbart framgår att det inte föreligger något stöd eller att detta är förenligt med den gemensamma marknaden.

75.      Jag frågar mig om det inte är lämpligare att gemenskapsdomstolarnas kontroll av sådana rättsakter, mot bakgrund av akternas karaktär, i vart fall och således oavsett grunden till klagandens talerätt, begränsas till en kontroll av huruvida det föreligger sådana villkor som motiverar att det formella granskningsförfarandet inte inleds eller till en fastställelse av att det inte föreligger allvarliga tvivel på att åtgärden inte utgör stöd eller på att den dock är förenlig med den gemensamma marknaden. Avgörandet av ”frågorna i sak”, det vill säga fastställandet av att det föreligger eller inte föreliggernågot stöd eller att detta är förenligt med den gemensamma marknaden, ska på så vis, i fall av ogiltigförklaring, ske vid prövningen av den talan som eventuellt väcks mot det slutliga beslut som kommissionen fattat efter det ovannämnda förfarandet. Detta ger möjlighet att förhindra att gemenskapsdomstolarna, vid det slutliga avgörandet av de frågor som kommissionen efter den inledande undersökningen i själva verket endast prima facie har uttalat sig om, överskrider gränserna för den normala prövning av lagenligheten som inom ramen för en talan om ogiltigförklaring ankommer på denna domstol.

76.      När jag slutligen kommer till BAA:s argument framgår det av det ovan i punkt 68 anförda att om klaganden endast kan göra gällande sin egenskap av berörd person, i den mening som avses i artikel 88.2 EG, skulle enbart den omständigheten att han bland grunderna för talan i första instans även anfört den grund som avsåg kommissionens åsidosättande av sin skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet, inte i sig ge honom rätt att, i motsats till vad denne påstått, av förstainstansrätten få ett avgörande i frågan om hur AGL skulle kvalificeras mot bakgrund av artikel 87.1 EG.

B –    Huvudöverklagandet

77.      I det omtvistade beslutet har AGL inte kvalificerats som ett statligt stöd, eftersom AGL enligt detta beslut inte ansetts innebära någon selektiv förmån. Syftet med den första, den tredje och den fjärde grunden till stöd för huvudöverklagandet är att kritisera den överklagade domen för att ha bekräftat kommissionens bedömning i denna fråga. Dessa grunder ska i det följande prövas efter hand (i punkterna 2, 3 och 4). Denna prövning ska föregås av några anmärkningar om rättspraxis på området för selektivitet (punkt 1).

78.      Den andra grunden för överklagande avser räckvidden av förstainstansrättens prövning av det omtvistade beslutet och ska undersökas i punkt 5.

79.      I punkt 6 slutligen ska den femte och den sjätte grunden behandlas. Genom dessa grunder har förstainstansrätten kritiserats för felaktig rättstillämpning vid bedömningen av kommissionens skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet respektive av huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat.

1.      Anmärkningar om rättspraxis i fråga om stödets selektivitet

80.      I enlighet med artikel 87.1 EG ska en åtgärd för att kunna kvalificeras som stöd gynna vissa företag eller viss produktion, det vill säga ha en selektiv karaktär.

81.      På grundval av villkoret avseende selektivitet ska bestämmelserna i fråga om stöd inte tillämpas på så kallade allmänna åtgärder som inte är avsedda att stödja specifika verksamheter eller företag utan är avsedda att stödja samtliga näringsidkare som är verksamma på medlemsstatens territorium. I detta avseende har det i rättspraxis angetts att ett statligt ingripande som gynnar ett obestämt antal stödmottagare som fastställts med tillämpning av en rad objektiva kriterier ska kvalificeras som ett stödprogram som utgör en selektiv åtgärd, om det på grund av dess tillämpningskriterier medför fördelar för vissa företag eller vissa verksamheter, medan andra företag eller verksamheter utesluts.(36) I rättspraxis har det vidare klargjorts att även synbarligen allmänna åtgärder – eftersom de inte är begränsade till vissa sektorer eller territorier och inte är riktade till en begränsad kategori företag – kan omfattas av förbudet i artikel 87.1 EG. Förutsättningen är att genomförandet av dessa åtgärder, särskilt såvitt avser valet av stödmottagare, belopp och villkoren för det finansiella ingripandet, överlåts åt de nationella myndigheternas skönsmässiga bedömning. Domstolen har dessutom slagit fast att ett stöd kan vara selektivt även om det rör en hel bransch.(37)

82.      Det framgår mer allmänt av rättspraxis att frågan om huruvida selektivitetskravet är uppfyllt ska bedömas från fall till fall och syfta till att kontrollera huruvida den ifrågavarande åtgärden, med hänsyn till dess karaktär, tillämpningsområde, former för genomförande och verkningar, medför fördelar uteslutande för vissa företag eller vissa verksamhetssektorer eller inte.(38) Om det fastställs att det föreligger en sådan fördel kan även det förhållandet att vissa näringsidkare inte är skattskyldiga till en ny skatt utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.(39)

83.      Med särskild hänvisning till statliga ingripanden av skattekaraktär har det i rättspraxis dock angetts att även åtgärder med selektiv karaktär – i den mån de innebär att företag behandlas olika – kan undgå att kvalificeras som stöd, om denna skillnad i behandling är berättigad på grund av karaktären eller strukturen på det skattesystem i vilka dessa åtgärder ingår.(40) Härav följer enligt domstolen att det, för att bedöma en åtgärds selektivitet för tillämpningen av artikel 87.1 EG, ”skall ... undersökas om den, inom ramen för en viss rättslig reglering, utgör en fördel för vissa företag i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation”(41).

84.      Det är särskilt mot bakgrund av den rättspraxis som åberopats ovan som det ska bedömas huruvida förstainstansrätten har gjort sig skyldig till den felaktiga rättstillämpning som klaganden har kritiserat förstainstansrätten för i samband med den första, den tredje och den fjärde grunden för överklagande.

2.      Den första grunden: Åsidosättandet av artikel 87.1 EG

85.      Som första grund har BAA ifrågasatt den överklagade domen på grund av felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 87.1 EG. Klaganden har särskilt framfört tre anmärkningar.

86.      För det första har förstainstansrätten enligt klaganden tillämpat ett icke objektivt stödbegrepp. Klaganden har påpekat att den omständigheten att det med en skatteåtgärd eftersträvas allmänpolitiska mål enligt rättspraxis inte utgör ett hinder för att beteckna denna åtgärd som ett statligt stöd. Den får nämligen endast den verkan att det ska bedömas huruvida de åtskillnader som lagstiftaren gjort vid fastställandet av dess tillämpningsområde är motiverade på grundval av åtgärdens karaktär och allmänna systematik. I den överklagade domen har förstainstansrätten enligt klaganden däremot använt ett annat synsätt, genom att tillerkänna medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av tillämpningsområdet för sådana skatteåtgärder som syftar till att uppnå miljöskyddsmål, och genom att utesluta att sådana åtgärder är selektiva även då de innebär att det görs skillnad mellan företag som befinner sig i jämförbara situationer som inte är motiverad av miljöhänsyn.

87.      För det andra har förstainstansrätten gjort en bedömning av stödets selektivitet som avviker från den bedömning som gjorts i domen i målet Adria Wien Pipeline.(42)

88.      Slutligen fann förstainstansrätten att AGL inte var av selektiv karaktär då det inte gjorts någon exakt definition av den sektor i vilken AGL tillämpas.

89.      Den tredje anmärkningen ska enligt min mening inte prövas, eftersom dess syfte i huvudsak är att ifrågasätta förstainstansrättens bedömningar av de faktiska omständigheterna. I det följande ska jag således endast undersöka den första och den andra anmärkningen som enligt min mening ska behandlas samtidigt.

90.      I detta avseende är särskilt punkterna 114–118 och 120–121 i den överklagade domen aktuella. De olika avsnitten av förstainstansrättens resonemang kan sammanfattas enligt följande.

91.      Förstainstansrätten har först och främst definierat miljöskatten som ”en fristående skatteåtgärd”(43) som inte ingår i ett allmänt skattesystem och som ”kännetecknas av sitt miljömål och sitt specifika skatteunderlag”(44). Av denna definition följer att den omständigheten att man inte beskattar verksamheter som liknar den som beskattas och som har en på miljön jämförbar inverkan inte kan betraktas på samma sätt som en skattebefrielse som utgör ett undantag från ett system av sådana pålagor som normalt åvilar företagen.(45)

92.      Förstainstansrätten har därefter påpekat att medlemsstaterna vid utövandet av sin behörighet på det miljöpolitiska området ”har rätt att införa sektoriella miljöskatter i syfte att uppnå vissa miljömål”. Medlemsstaterna är särskilt fria att ”vid en avvägning mellan olika berörda intressen fastställa sina prioriteter i fråga om miljöskydd och att i enlighet härmed bestämma vilka varor eller tjänster som skall beläggas med miljöskatt”.(46)

93.      I punkt 117 i den överklagade domen har förstainstansrätten dragit slutsatsen att det mot denna rättsliga bakgrund ”ankommer ... på kommissionen att ... beakta de miljöskyddskrav som anges i artikel 6 EG vid bedömningen av huruvida en miljöskatt är förenlig med gemenskapsbestämmelserna om statligt stöd”. Denna slutsats är enligt förstainstansrätten motiverad mot bakgrund av bestämmelsen i denna artikel, i vilken ”det [föreskrivs] ... att dessa krav skall integreras i utformningen och genomförandet av bland annat en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids”.

94.      I punkterna 120 och 121 i den överklagade domen underkände förstainstansrätten klagandens argument som grundats på domen i målet Adria-Wien Pipeline. Förstainstansrätten har påpekat att i det målet ”prövade domstolen inte, såsom i förevarande mål, avgränsningen av en miljöskatts materiella tillämpningsområde utan ett partiellt undantag från betalning av en sådan skatt ... [som] enbart [beviljades] företag som tillverkar materiella varor”.(47) Förstainstansrätten påpekade vidare att ”den omtvistade åtskillnaden således inte [berodde] på vilken typ av produkt som var belagd med den ifrågavarande miljöskatten, utan på om de industriella användarna bedrev verksamhet inom primär- och sekundärsektorerna i den nationella ekonomin”.

95.      Förstainstansrättens synsätt, såsom det framgår av undersökningen av de punkter i den överklagade domen som sammanfattats ovan, visar sig vara fullkomligt nydanande i förhållande till gemenskapens rättspraxis om tillämpningen av selektivitetskravet och mer allmänt av stödbegreppet i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

96.      Enligt fast rättspraxis räcker varken skattekaraktären eller det ekonomiska och sociala syftet med den statliga åtgärden i fråga, eller de miljöskyddsmål som eftersträvas med den,(48) för att den ska undgå tillämpningen av förbudet i artikel 87 EG. Såsom gemenskapsdomstolarna vid upprepade tillfällen har slagit fast sker det inte någon uppdelning efter skälen för eller målen med de åsyftade ingripandena, utan de definieras enbart i förhållande till sina verkningar.(49)

97.      De mål som eftersträvas med åtgärden är således relevanta först vid en tidpunkt efter den då åtgärden kvalificeras såsom stöd och med andra ord vid bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Om den nationella lagstiftarens avsikt när åtgärden antagits och de mål som eftersträvas med den i vissa fall har beaktats av gemenskapsdomstolarna då åtgärden kvalificeras, har detta skett enbart i syfte att bedöma huruvida villkoren för att ett stöd ska föreligga är uppfyllda(50) och inte för att a priori utesluta en åtgärd från tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG.

98.      När förstainstansrätten utan ytterligare analys, på grundval av miljöskattens miljömål, har rättfärdigat att näringsidkare (eller produktion) som befinner sig i jämförbara situationer i förhållande till dessa mål eventuellt har behandlats olika, har den klart ställt sig över denna rättspraxis. Detta synsätt innebär a priori att det inte finns någon möjlighet att identifiera en selektiv förmån enligt artikel 87 EG utifrån det förhållandet att vissa aktörer inte är skattskyldiga till miljöskatten, bortsett från hänsyn till det konkurrensförhållande som eventuellt föreligger mellan dessa aktörer och de aktörer som är skattskyldiga och följaktligen oberoende av en bedömning av verkningarna av åtgärden i fråga.(51)

99.      I den överklagade domen, i den del i vilken BAA:s påståenden om inkonsekvenser i definitionen av AGL:s tillämpningsområde prövas(52), har förstainstansrätten för övrigt dragit slutsatsen att dessa påståenden inte kan godtas om denna prövning skulle genomföras med det ifrågavarande skattesystemets karaktär och allmänna struktur som bedömningsgrund, i enlighet med den rättspraxis som åberopats ovan i punkt 83(53). Med utgångspunkt från förutsättningen att medlemsstaterna är fria att avväga de olika berörda intressena vid fastställandet av tillämpningsområdet för en miljöskatt(54), har förstainstansrätten slutligen medgett att förekomsten av eventuella inkonsekvenser eller skillnader i behandling kan rättfärdigas även om de motiveras av andra mål än miljöskyddet och, följaktligen, av andra mål än åtgärdens inre logik(55).

100. Såvitt slutligen avser den del av skälen i den överklagade domen genom vilken BAA:s argument som grundats på domen i målet Adria-Wien Pipeline har underkänts, har förstainstansrättens analys riktat sin sig på de formella sidorna av den aktuella åtgärden, såsom den lagstiftningsteknik som de nationella myndigheterna har använt. Från konkurrensinverkanssynpunkt är det dock inte stor skillnad mellan å ena sidan uttag av en allmän skatt med tillhörande skattebefrielse för vissa stödmottagare och å den andra sidan uttag av en pålaga av vissa skattskyldiga med undantag för andra skattskyldiga som befinner sig i en jämförbar situation. Enligt min mening innebär den överklagade domen även i detta fall ett avståndstagande från ett synsätt där den analys som grundas på åtgärdens verkningar ges företräde.

101. Även om den lösning som förstainstansrätten har föreslagit i den överklagade domen begränsas till statliga ingripanden som innebär att det till nackdel för en viss sektor tas ut pålagor för miljösyften anser jag inte att domstolen ska fastställa densamma.

102. Varken den omständigheten att medlemsstater har en behörighet på skatteområdet eller på miljöområdet, eller principen att krav som hänger samman med miljöskyddet ska integreras vid fastställandet och genomförandet av gemenskapens politik enligt artikel 6 EG, motiverar att sådana statliga ingripanden som potentiellt kan snedvrida konkurrensen helt undgår kommissionens kontroll med avseende på fördragets bestämmelser om statligt stöd. Iakttagandet av artikel 6 EG kräver enligt min uppfattning inte att det tas hänsyn till en åtgärds miljömål då den bedöms enligt artikel 87.1 EG, eftersom kravet att dessa mål ska integreras i samband med gemenskapens kontroll av statligt stöd kan uppfyllas genom att de på ett tillfredsställande sätt beaktas vid bedömningen av huruvida denna åtgärd enligt artikel 87.3 EG är förenlig med den gemensamma marknaden.

103. Av ovan angivna skäl anser jag att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden för överklagande beträffande åsidosättande av artikel 87.1 EG och att den överklagade domen ska ogiltigförklaras i den del det har fastställts att tillämpningsområdet för AGL endast kan motiveras mot bakgrund av de miljömål som eftersträvas med den.

3.      Den tredje grunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av AGL :s karaktär och allmänna systematik

104. Klaganden har i samband med sin tredje grund framfört tre anmärkningar.

105. För det första har BAA kritiserat förstainstansrätten för att den med stöd av principen att ”förorenaren ska betala” har ansett det vara motiverat att påföra AGL på vissa naturliga material som det inte finns ersättningsprodukter för, trots att det i det omtvistade beslutet ansågs att den omständigheten att de inte kunde ersättas med andra produkter innebar att viss användning av sådant naturligt material som annars skulle vara skattebelagt kunde undantas från skattens tillämpningsområde. BAA har av detta dragit slutsatsen att förstainstansrätten i punkterna 135 och 136 i den överklagade domen har ersatt kommissionens motivering med den egna motiveringen. Enligt BAA har förstainstansrätten dessutom ”selektivt tillämpat” principen att ”förorenaren ska betala” och underlåtit att på ett tillfredsställande sätt motivera sina egna slutsatser. Enligt min mening kan denna anmärkning prövas i sin helhet, eftersom den, i motsats till vad kommissionen och Förenade kungariket har påstått, tar upp rättsfrågor.

106. Klaganden har enligt min mening inte fel när den anser att principen att ”förorenaren ska betala” inte omfattas av beskrivningen av AGL:s mål, såsom dessa framgår av det omtvistade beslutet. I detta beslut hänvisas det uttryckligen endast till att användningen av återanvänd ballast eller andra ersättningsmaterial ska maximeras och till att en rationell användning av den naturliga ballasten ska främjas.

107. I domen i målet DIR International som klaganden har åberopat har domstolen, efter att ha erinrat om att gemenskapsdomstolarna i samband med prövningen av lagenligheten enligt artikel 230 EG inte kan ersätta den motivering som upphovsmannen lämnat till den överklagade rättsakten med sin egen, angett att ”[ä]ven om förstainstansrätten i ett mål om ogiltigförklaring kan ha anledning att tolka motiveringen till den omtvistade rättsakten annorlunda än dennas upphovsman, eller till och med förkasta den motivering som formellt angetts av denne, kan den inte göra så då det inte finns någon som helst faktisk omständighet som motiverar detta”.(56) I förevarande fall kan, till skillnad från vad förstainstansrätten fastställt i punkt 124 i den överklagade domen, enligt min mening hänvisningen till skäl 31 i det omtvistade beslutet, i vilket kommissionen har slagit fast att ”the environmental costs of aggregate extraction that the United Kingdom seeks to address through the AGL include noise, dust, damage to biodiversity and visual amenity”, i motsats till vad förstainstansrätten har gjort inte tolkas som en hänvisning, om än underförstådd, till principen att ”förorenaren ska betala”.

108. Även om det ovan anförda innebär att det kan anses att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ersatt motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen, anser jag icke desto mindre att den överklagade domen inte ska upphävas på denna punkt, eftersom det är möjligt att ändra motiveringen. Såsom kommissionen enligt min mening med rätta har påpekat grundade sig klagandens påståenden om inkonsekvensen i samband med tillämpningen av AGL, vilka framförts i målet i första instans och som förstainstansrätten avvisade i punkterna 135 och 136 i den överklagade domen, på en felaktig förutsättning, det vill säga att kommissionen i det omtvistade beslutet ansåg att det förhållandet att naturlig ballast som inte används för andra ändamål än användning som ballast undantas från tillämpningsområdet för AGL, motiverades av att det saknades ersättningsmaterial. Kommissionen har i skälen till det omtvistade beslutet(57) i själva verket motiverat undantagandet av dessa material mot bakgrund av AGL:s sektoriella område och att den brittiska lagstiftarens avsikt var att ta ut en pålaga enbart på ballasten.

109. De övriga påståenden som klaganden har framfört i denna första anmärkning kan enligt min mening inte godtas. Dels synes den överklagade domen vara tillräckligt motiverad på den punkt som klaganden har tagit upp. Dels kan man av de skäl som redan anförts i föregående punkt enligt min mening inte, såsom klaganden har gjort, beskylla förstainstansrätten för ”en selektiv tillämpning” av principen att ”förorenaren ska betala”.

110. För det andra har klaganden ifrågasatt vissa avsnitt i den överklagade domen i vilka förstainstansrätten inte har godtagit påståendena om att skatteuttaget för vissa produkter som härrör från utvinningen av icke beskattade material inte överensstämmer med AGL:s mål. Anmärkningen avser särskilt punkterna 112 och 137 i den överklagade domen.

111. I punkt 112 har förstainstansrätten tolkat vissa begrepp som förekommer i det omtvistade beslutet, särskilt i skäl 29 i detta. Förstainstansrätten har därvid kommit till slutsatsen att kommissionen i detta skäl och i hela det omtvistade beslutet har ”använt begreppet primär ballast för att beteckna i huvudsak ballast som är belagd med AGL, och begreppet sekundär ballast för att beteckna i huvudsak de i lagen exakt angivna undantagna typerna av ballast”. Klaganden anser att denna tolkning är felaktig.

112. I skäl 29 i det omtvistade beslutet har kommissionen bland annat påpekat att ”the AGL will be levied only on virgin aggregate. It will not be levied on aggregates extracted as a by-product or waste from other processes (secondary aggregates), nor will it be levied on recycled aggregates”.

113. Jag medger att det är svårt att ge uttrycket “secondary aggregates” som används i detta skäl en annan betydelse än den som följer av den definition som föregår detta uttryck, nämligen ”ballast som utgörs av biprodukter eller avfall från andra processer”. Jag kan således inte dela förstainstansrättens påstående att kommissionen, i skäl 29 i det omtvistade beslutet, endast påpekat att ”AGL inte skall tas ut på restprodukter eller avfall från den första utvinningen när dessa är undantagna från skatteplikt enligt lagen i dess ändrade lydelse”.

114. Dessutom motsägs, såsom klaganden enligt min mening korrekt har påpekat, förstainstansrättens tolkning av uttrycket ”secondary aggregates” av skäl 32 i det omtvistade beslutet – som har en central roll i rättsaktens systematik, eftersom AGL:s struktur och tillämpningsområde definieras häri – i vilket kommissionen har påpekat att ”the structure and the scope of the tax reflect the clear distinction between the extraction of virgin aggregates, bearing with it undesirable environmental consequences, and the production of secondary or recycled aggregates, which makes an important contribution to the treatment of rock, gravel and sand incidentally arising from excavations or from other works or treatments lawfully carried out for different purposes”.

115. Jag anser följaktligen att förstainstansrätten i punkt 112 i den överklagade domen har gjort sig skyldig till en sådan felaktig tolkning av det omtvistade beslutet som ska anses utgöra en felaktig rättstillämpning.

116. Klaganden har dessutom ifrågasatt punkt 137 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten ansåg att det var motiverat att belägga vissa produkter från utvinningen av icke beskattade material med AGL. Enligt klaganden har förstainstansrätten i denna fråga ersatt skälen i det omtvistade beslutet, antagit en motivering i vilken det gjorts en felaktig bedömning och missuppfattat viss bevisning.

117. Det ska i detta avseende påpekas att förstainstansrätten vid motiveringen av beskattningen av de ifrågavarande biprodukterna inte endast har åberopat principen att ”förorenaren ska betala”, utan på samma sätt har hänvisat till det mål att rationalisera utvinningen och behandlingen av ballasten som förekommer bland de mål för AGL som anges i det omtvistade beslutet. Jag anser således inte att förstainstansrätten i denna fråga kan beskyllas för att ha ersatt motiveringen i detta beslut. Det räcker för övrigt att påpeka att i den mån som klaganden har ifrågasatt de omständigheter som förstainstansrätten särskilt har angett i punkt 137 i den överklagade domen (omöjligheten att minska volymen av dessa biprodukter, prisskillnaden, och hänvisningen till Förenade kungarikets skrivelse av den 19 februari 2002) är hans syfte i huvudsak att domstolen på nytt ska undersöka den bedömning av de faktiska omständigheterna som den överklagade domen innehåller. Klaganden har slutligen inte visat att förstainstansrätten skulle ha missuppfattat den bevisning som den haft att undersöka.

118. Jag anser på grund av det ovan anförda att den andra anmärkningen som klaganden har framfört i den tredje grunden ska godtas i den del där förstainstansrätten kritiseras för en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet. I den övriga delen anser jag inte att anmärkningen ska godtas, eftersom den delvis är ogrundad och delvis inte kan tas upp till prövning.

119. För det tredje anser klaganden att förstainstansrätten har haft fel när den ansett att det var motiverat att inte beskatta viss naturlig ballast, som skiffer, skifferlera och lera. Enligt BAA har förstainstansrätten på denna punkt ersatt motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen när den i punkterna 130, 131, 133 och 134 i den överklagade domen fastslog att syftet med detta undantag var att främja användningen av icke beskattad naturlig ballast som ersättningsmaterial för naturlig ballast som är belagd med AGL. Förstainstansrättens rättfärdigande är för det första felaktigt men följer även av en missuppfattning av de bevis som framlagts i målet (särskilt Förenade kungarikets skrivelse av den 19 februari 2002). Det är vidare otillräckligt motiverat och innebär att klagandens rätt till försvar har åsidosatts. Enligt klaganden hade han under målet i första instans inte haft möjlighet att lämna sina synpunkter härvidlag.

120. Det ska i detta avseende för det första påpekas att förstainstansrätten i punkt 130 i den överklagade domen har påpekat att det förhållandet att vissa material, särskilt skifferlera och skiffer av låg kvalitet, lera samt avfall från kaolin och ball clay, undantas från AGL ”gör det möjligt att använda dem som ersättning för sådan naturlig ballast som är belagd med miljöskatt och kan på så sätt bidra till en rationalisering av utvinningen och användningen av naturlig ballast”. Såsom kommissionen med rätta har påpekat har förstainstansrätten kommit fram till denna slutsats på grundval av konstaterandet, som inte kan ifrågasättas av domstolen, att dessa material ”hittills endast i liten utsträckning har använts som ballast på grund av höga transportkostnader”.

121. Det ska dessutom erinras om att ett av AGL:s mål som anges i det omtvistade beslutet är att rationalisera utvinningen och användningen av den naturliga ballasten.(58) Härav följer att förstainstansrätten, i motsats till vad klaganden har hävdat, inte i denna fråga har ersatt skälen.

122. Jag anser inte heller att det finns stöd för klagandens påstående att definitionen i det omtvistade beslutet av AGL:s karaktär och allmänna systematik är oförenlig med ett undantag vars syfte är att främja användningen av hittills föga använda naturliga material som ballast som ersättning för andra som ballast traditionellt använda material. Detta undantag kan, såsom förstainstansrätten enligt min mening med rätta har funnit, bidra till det i det omtvistade beslutet angivna målet att rationalisera användningen av ballast.

123. Jag anser slutligen att klagandens tolkning av punkt 131 i den överklagade domen, i den del i vilken det hänvisas till Förenade kungarikets skrivelse av den 19 februari 2002, är olämplig och att det inte framgår av denna punkt att innehållet i denna handling har missuppfattats på något sätt.

124. Följaktligen anser jag att överklagandet inte kan bifallas med stöd av den tredje anmärkning som klaganden framfört inom ramen för den tredje grunden.

125. Mot bakgrund av det ovanstående ska överklagandet vinna bifall såvitt avser vissa delar av den tredje grunden av de skäl som det redogjorts för ovan. Överklagandet är ogrundat eller kan inte tas upp till prövning såvitt avser övriga delar av den tredje grunden.

4.      Den fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömning av undantaget för export

126. Klaganden anser att förstainstansrätten, vid bedömningen av huruvida undantaget för export från tillämpningsområdet för AGL utgör stöd, har gett kommissionen och den berörda medlemsstaten möjlighet att retroaktivt ändra motiveringen av det omtvistade beslutet. Vidare har förstainstansrätten åsidosatt artiklarna 91 EG och 92 EG när den kvalificerat AGL som en indirekt skatt och även underlåtit att på ett tillfredsställande sätt motivera denna kvalificering.

127. I punkt 148 i den överklagade domen har förstainstansrätten påpekat att kommissionen i det omtvistade beslutet (skäl 33) har motiverat undantaget för export ”med hänsyn till att myndigheterna i Förenade kungariket inte kan kontrollera huruvida material används som ballast utanför dess territorium”. I den följande punkten 149 har förstainstansrätten påpekat att vid nämnda domstol har ”kommissionen och intervenienten ... närmare förklarat denna motivering”. Kommissionen betonade att AGL är en indirekt konsumtionsskatt vilken i princip tas ut i destinationsmedlemsstaten. Intervenienten anförde att detta undantag medgavs enligt artikel 91 EG. Enligt förstainstansrätten skulle denna motivering, grundad på att AGL är en indirekt skatt, beaktas, ”eftersom den ... hör samman med kommissionens motivering i det omtvistade beslutet och därför inte kan anses som en ny motivering som har gjorts gällande först efter det att beslutet antogs”.

128. I punkt 151 konstaterade förstainstansrätten vidare att AGL ”tas ut på försäljning av ballast och således träffar produkterna och inte producenternas inkomster” och att den därför utgör en indirekt skatt. I punkt 153 har förstainstansrätten dragit slutsatsen att i det aktuella fallet ”kan undantaget för export därför inte anses medföra en selektiv förmån för exportörerna, eftersom det är motiverat med hänsyn till att AGL är en indirekt skatt”. Den berörda medlemsstaten hade enligt förstainstansrätten nämligen ”rätt att gynna de hänsyn som hänger samman med det berörda skattesystemets struktur jämfört med de eftersträvade miljömålen”.

129. För det första kan klagandens argument att AGL ska anses vara en direkt skatt och som sådan är undantagen från tillämpningsområdet för artikel 91 EG enligt min mening inte godtas, eftersom skatten drabbar utvinningsprocessen och inte produkten som sådan. Såsom angetts på annat håll i den överklagade domen (se punkt 136) har AGL fastställts i förhållande till ett visst belopp per ton skattepliktig produkt som säljs inom medlemsstatens territorium.

130. Det principförbud som fastställts i artikel 92 EG mot befrielse och återbetalning vid export i fråga om direkta skatter är motiverat, eftersom de direkta skatterna inte överförs på produktionskostnaden och således inte omedelbart inverkar på produktpriset. Detta är skälet till att det är svårt att bedöma huruvida den befrielse eller den återbetalning som eventuellt medgetts vid export är anpassad till den interna skatt som påförs denna produkt eller om den utgör en skattelättnad vid export. Frågan uppkommer däremot inte när det gäller en skatt som i likhet med AGL tas ut när produkten säljs. Den omständigheten, såsom förstainstansrätten har påpekat i punkt 136 i den överklagade domen, att skattebeloppet kan jämföras med miljökostnaden vid utvinning av de skattebelagda produkterna är enligt min mening inte relevant och ändrar inte den omständigheten att detta belopp, eftersom det tillämpas på en enhetskvantitet av produkten när den säljs, omedelbart kan återspeglas i dennas pris.

131. Jag anser således att överklagandet inte kan bifallas med stöd av klagandens anmärkning i den aktuella grunden som avser åsidosättande av artiklarna 91 EG och 92 EG.

132. På samma sätt saknar enligt min mening även den anmärkningen grund som avser bristande motivering av den överklagade domen. Förstainstansrätten har visserligen kortfattat men klart, i punkt 153, förklarat skälen till att den anser att AGL ska kvalificeras som en indirekt skatt, och detta eftersom den ”tas ut på försäljning av ballast och således träffar produkterna och inte producenternas inkomster”.

133. Det återstår att undersöka anmärkningen avseende den retroaktiva ändringen av motiveringen av det omtvistade beslutet. Denna anmärkning är enligt min mening välgrundad.

134. I skäl 33 i det omtvistade beslutet har kommissionen påpekat att undantaget för export ”is justified by the fact that aggregate in the United Kingdom may be exempted if it is used for exempt processes. Since the United Kingdom authorities have no control over the use of aggregate outside their jurisdiction, the exemption for exports is necessary in order to provide legal certainty to aggregate exporters and to avoid imposing an unequal treatment on exports of aggregate that would otherwise qualify for an exemption within the United Kingdom”.

135. Denna motivering hänvisar till den skillnad i behandling som i avsaknad av undantag för export görs av ballast som säljs på den nationella marknaden, vilken beläggs med skatt endast om den brukas för viss användning, och exporterad ballast, vilken dock beläggs med skatt även då den är avsedd att användas i undantagna produktionsprocesser. Ingen anmärkning har däremot gjorts beträffande kravet att inte missgynna den nationella ballast som exporteras i förhållande till den ballast som säljs i destinationsmedlemsstaten, eller till målet att hindra en dubbelbeskattning. Enligt min mening är det härvidlag verkligen svårt att, såsom förstainstansrätten har gjort i punkt 150 i den överklagade domen, i skäl 33 identifiera någon, om än underförstådd, hänvisning till bestämmelsen i artikel 91 EG. Enligt min mening har förstainstansrätten, mer än att den godkänt att motiveringen till det omtvistade beslutet integrerats eller ändrats retroaktivt, i själva verket gett kommissionen möjlighet att i denna fråga framföra en i grunden annan motivering än den som godtogs i detta beslut.

136. Av ovanstående skäl anser jag att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden i den del som det görs gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionens motivering av undantaget för export i målet i första instans hör samman med de skäl som anges i det omtvistade beslutet och därför inte är en ny motivering som har gjorts gällande efter det att beslutet antogs.

5.      Den andra grunden: Räckvidden av förstainstansrättens domstolsprövning

137. Klaganden anser att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den enbart marginellt och inte fullständigt prövade bedömningarna i det omtvistade beslutet, vilket enligt rättspraxis däremot krävs när det är fråga om att kontrollera huruvida kommissionen på ett riktigt sätt har tillämpat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

138. Enligt fast rättspraxis ska gemenskapsdomstolarna, i samband med en talan om ogiltigförklaring av ett av kommissionen antaget beslut, i princip utöva en fullständig kontroll när den undersöker frågan om hur en statlig åtgärd ska kvalificeras för att fastställa om den omfattas av förbudet i artikel 87.1 EG.(59) Gemenskapsdomstolarna utövar däremot en rent marginell kontroll, med andra ord begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, av att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk, när den bedömer huruvida denna åtgärd är förenlig med den gemensamma marknaden med avseende på artikel 87.3 EG, vilken bestämmelse ger kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.(60)

139. Såsom kommissionen med rätta har påpekat kan räckvidden av gemenskapsdomstolarnas prövning, även när nämnda domstol ska kontrollera att stödbegreppet har tillämpats på ett riktigt sätt, begränsas på grund av den tekniska eller komplicerade karaktären av bedömningarna av de faktiska omständigheterna i den överklagade rättsakten.(61) I rättspraxis har det exempelvis sålunda konstaterats att gemenskapsdomstolarnas endast utövar en marginell kontroll av de komplicerade ekonomiska bedömningar som kommissionen har gjort enligt principen om en privat investerare.(62)

140. När förstainstansrätten i punkt 118 i den överklagade domen angav gränserna för den kontroll som skulle utövas av den överklagade rättsakten, slog den fast att den med hänsyn till det stora ”utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har vid tillämpningen av artikel 88.3 EG” endast skulle hålla sig till en marginell kontroll. Följande punkter i domen synes bekräfta tillämpningen av en sådan norm (särskilt punkterna 134, 139, 171).

141. Kommissionen och Förenade kungariket har hävdat att förstainstansrätten i den ovannämnda punkt 118 i den överklagade domen i själva verket har hänvisat till räckvidden av den kontroll som gemenskapsdomstolarnas utövar på beslut enligt artikel 88.3 EG och inte den kontroll som denna domstol utövar när den bedömer huruvida kommissionen har tillämpat stödbegreppet i den mening som avses i artikel 87.1 EG på ett riktigt sätt.

142. Den uppfattning som svaranden och intervenienten har framfört är enligt min mening inte övertygande.

143. För det första framgår det klart av rättspraxis att om kommissionen efter den preliminära undersökningen fortfarande hyser tvivel om åtgärdens karaktär av stöd eller dess förenlighet med fördraget har den inte någon befogenhet att göra en skönsmässig bedömning när det gäller att inleda det formella granskningsförfarandet.(63)

144. För det andra innehåller besluten enligt artikel 88.3 EG, förutom en ren förfarandeaspekt, en bedömning av den åtgärd som undersöks på grundval av artikel 87.1 EG och, eventuellt, om denna åtgärd ska kvalificeras som stöd, på grundval av artikel 87.3 EG. Jag ser dock inte något skäl till att gemenskapsdomstolarnas prövning av dessa bedömningar inte ska följa den ovan angivna regeln, på grundval av vilken kontrollen, när det är fråga om att kontrollera att kommissionen har tillämpat stödbegreppet på ett riktigt sätt, i princip är fullständig. När det är fråga om bedömningar av huruvida åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden är kontrollen dock endast marginell, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen åtnjuter enligt artikel 87.3 EG.(64) Till skillnad från klaganden anser jag inte heller att karaktären av de beslut som fattats enligt artikel 88.3 EG är oförenlig med en begränsad domstolsprövning. Den sistnämnda motiveras nämligen av det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns kommissionen när det gäller de bedömningar som denna ska göra, bortsett från det processuella sammanhang som dessa bedömningar ingår i.

145. I förevarande fall anser jag inte att det är fråga om ett fall i vilket det förhållandet att kommissionens bedömningar är mycket tekniska eller särskilt komplicerade(65) motiverar att kommissionen tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning, och i motsvarande mån att räckvidden begränsas av den domstolsprövning som, då det är fråga om att kontrollera att stödbegreppet tillämpas på ett riktigt sätt, ska fullgöras ”i princip i största möjliga utsträckning”(66). Av detta följer att förstainstansrätten i punkt 118 i den överklagade domen enligt min mening felaktigt har definierat räckvidden av den domstolsprövning som ska göras av det omtvistade beslutet och följaktligen i denna fråga har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

146. Förenade kungariket och kommissionen har dessutom påpekat att syftet med de grunder som BAA åberopade i första instans var att visa att det gjorts en rad uppenbart felaktiga bedömningar i det omtvistade beslutet. Förstainstansrätten hade konstaterat att några sådana fel inte förelåg och således hållit sig till de argument som klaganden hade framfört. Det ska i detta avseende påpekas att den omständigheten att klaganden har kvalificerat de fel, som enligt hans mening gjorts i det omtvistade beslutet, som uppenbara inte innebär att han avsåg att avstå från att åberopa dessa fel om de förelåg men inte kunde kvalificeras som uppenbara, eller att han avsåg att yrka att förstainstansrätten skulle utöva en mindre ingående kontroll av beslutet än den som den normalt var skyldig att göra. Om det förhållandet att kontrollen av det omtvistade beslutet begränsades till en undersökning av huruvida enbart uppenbart felaktiga bedömningar motiverades av kravet att inte gå utöver vad klaganden hade yrkat, hade förstainstansrätten inte heller behövt göra sådana påståenden av allmän karaktär som de som förekommer i punkt 118 i den överklagade domen.

147. Det följer av det ovan anförda att förstainstansrätten i ovannämnda punkt 118 har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att definiera karaktären av den kontroll som skulle göras av det omtvistade beslutet på ett felaktigt sätt.

148. Konstaterandet av ett sådant fel som kan innebära att bedömningen i sin helhet av det omtvistade beslutet är felaktig ska leda till att den överklagade domen upphävs, och detta, som Förenade kungariket har påpekat, oberoende av att förstainstansrätten i vissa punkter i denna dom faktiskt synes ha överskridit gränserna för en rent marginell kontroll.

149. Av ovanstående skäl anser jag att den andra grunden för överklagande som avser räckvidden av den av förstainstansrätten utövade domstolsprövningen ska godtas.

6.      Den femte och den sjätte grunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av kommissionens skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet respektive av frågan huruvida det omtvistade beslutet är tillräckligt motiverat

150. De argument som klaganden har framfört i den femte och den sjätte grunden för överklagande är enligt min mening uppenbart olämpliga för att visa förekomsten av de ifrågasatta felen. Å ena sidan räcker dock inte den omständigheten att den överklagade domen är tydligare i jämförelse med det omtvistade beslutet och att förstainstansrätten har gjort andra bedömningar än de bedömningar som kommissionen har gjort för att komma till samma slutsatser, för det fall de skulle visa sig vara relevanta, för att visa att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till ett fel, när den drog slutsatsen att kommissionen inte hade någon skyldighet att inleda det formella granskningsförfarandet. Den omständigheten att förstainstansrätten i olika aspekter som avser det omtvistade beslutet har lagt fram en mer ingående motivering, och på vissa punkter radikalt olik den som godtogs i detta beslut, saknar å andra sidan uppenbart betydelse för att visa att nämnda domstol har gjort sig skyldig till ett fel när den mot bakgrund av motiveringen i den överklagade rättsakten drog slutsatsen att denna var tillräckligt motiverad.

151. Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den femte och den sjätte grunden för överklagande.

V –    Förslag till avgörande

152. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska upphäva den överklagade domen.

153. Med hänsyn till omfattningen av det föreslagna upphävandet anser jag dessutom att det är lämpligt att domstolen återförvisar ärendet till förstainstansrätten, med stöd av artikel 61 första stycket i stadgan för en ny prövning av talan i första instans, och meddelar beslut om rättegångskostnaderna för överklagandet senare.

1 – Originalspråk: italienska.

2 – Dom av den 13 september 2006 i mål T‑210/02, British Aggregates Association mot kommissionen (REG 2006, s. II‑2789).

3 – K(2002) 1478 slutlig, av den 24 april 2002 i ärendet om statligt stöd N 863/01 – Förenade kungariket/Skatt på ballast.

4 – Dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).

5 – Dom av den 28 januari 1986 i mål 169/84, Cofaz m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 421).

6 – Förordning nr 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT nr 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). I denna rättspraxis hade domstolen slagit fast principen att om en förordning föreskriver processrättsliga skyddsregler för klagande företag som ger dessa rätt att begära att kommissionen konstaterar en överträdelse av gemenskapsrätten, ska dessa företag ha en möjlighet att föra talan till skydd för sina berättigade intressen. Även om domstolen underförstått konstaterade att bestämmelserna om statligt stöd i fördraget inte ger sådana processrättsliga skyddsregler som kan jämföras med dem som föreskrivs i förordning nr 17/62, påpekade den icke desto mindre att ”artikel [88.2] … i allmänna ordalag … [ger] de berörda företagen rätt att yttra sig till kommissionen”.

7 – Punkt 25.

8 – Dom av den 15 juni 1993 i mål C‑225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I‑3203; svensk specialutgåva, volym 14, s. 213).

9 – Dom av den 19 maj 1993 i mål C‑198/91, Cook mot kommissionen (REG 1993, s. I‑2487; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑201).

10 – Dom av den 13 december 2005 i mål C‑78/03 P, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (ARE) (REG 2005, s. I‑10737).

11 – Punkt 54 i den överklagade domen.

12 – Dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Kwekerij Begroeders van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305).

13 – Dom av den 11 februari 1999 i mål T‑86/96, Hapag-Lloyd mot kommissionen (REG 1999, s. II‑179).

14 – Se punkt 15 i domen i målet Kwekerij van der Kooy m.fl. mot kommissionen och punkterna 45 och 46 i domen i målet Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen. I den förstnämnda domen avvisade domstolen några nederländska växthusodlares talan mot det beslut genom vilket kommissionen hade konstaterat att den förmånstaxa som i Nederländerna tillämpades för leverans av naturgas för odling i uppvärmda växthus var oförenlig med den gemensamma marknaden. I den andra domen avvisade förstainstansrätten, på grund av att klaganden saknade talerätt, den talan som väckts mot ett beslut av kommissionen att inte godkänna förlängning av skattebestämmelser genom vilka ett system för särskild avskrivning av anskaffningskostnaden för vissa kategorier av handels- och fiskefartyg samt luftfartyg hade införts.

15 – Dom av den 5 juni 1996 i mål T‑398/94, Kahn Scheepvaart mot kommissionen (REG 1996, s. II‑477).

16 – Se punkt 41.

17 – Dom av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu (REG 1994, s. I‑1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. 141), punkt 19.

18 – Dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C‑182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen (REG 2006, s. I‑5479), punkt 58 och följande punkter.

19 – Det omtvistade beslutet i målet Cofaz avseende taxesystemet för priser på naturgas i Nederländerna avsåg en åtgärd av allmän räckvidd, men den fördel som var kopplad till tillämpningen av denna åtgärd avsåg, på grund av kännetecknen för den ifrågavarande marknaden, endast fyra aktörer.

20 – Domstolen har i denna punkt slagit fast att ”ARE som är en sammanslutning med uppdrag att främja en viss kategori enskildas gemensamma intressen [endast kan] anses vara personligen berörd i den mening som avses i den rättspraxis som lagts fast i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen, om dess medlemmars marknadsposition väsentligen påverkas av det stödsystem som det omtvistade beslutet avser”.

21 – I domen i målet Waterleiding Maatschappij mot kommissionen åberopades denna risk av förstainstansrätten när denna avvisade klagandens argument vars syfte var att koppla samman skadan på de egna intressena enbart med egenskapen av skattskyldig för den avgift som tagits ut i det av kommissionen godkända skattesystemet (dom av den 16 september 1998 i mål T‑188/95, REG 1998, s. II‑3713).

22 – Se förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i de förenade målen T‑447/93–T‑449/93, AITEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1971), punkt 60, och av den 22 oktober 1996 i mål T‑266/94, Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II‑1399), punkt 50.

23 – Se exempelvis beslut av den 21 februari 2006 i mål C‑367/04 P, Deutsche Post och DHL Express mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 41, och dom av den 23 maj 2000 i mål C‑106/98 P, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I‑3659), punkt 41, och dom av den 22 november 2007 i mål C‑525/04, Spanien mot Lenzing (REG 2007, s. I‑0000), punkt 33.

24 – Punkt 54.

25 – I domen i det ovannämnda målet Comité d'entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen, i vilken förstainstansrättens avvisningsbeslut fastställdes, hade talan i första instans väckts av vissa fackföreningar och inte av konkurrenter till det stödmottagande företaget. I förstainstansrättens beslut av den 27 maj 2004 i mål T‑358/02, Deutsche Post och DHL mot kommissionen (REG 2004, s. II‑1565), i vilket förstainstansrätten ogillade den talan som väckts av vissa företag som var konkurrenter till det stödmottagande företaget, hade klagandena inte styrkt att stödet märkbart påverkat deras marknadsställning, utan hade endast gjort gällande sin ställning som konkurrenter. I förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑117/04, Werkgroep Commerciële Jachthavens Zuidelijke Randmeren m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3861), i vilken förstainstansrätten dessutom avvisat talan, hade slutligen klagandena framfört vissa allmänna påståenden om stödåtgärdens inverkan på deras inkomster, vilka påståenden hade vederlagts av uppgifter som lämnats av kommissionen och av den berörda medlemsstaten.

26 – Se domen i det ovannämnda målet, Spanien mot Lenzing, punkt 34.

27 – Ibidem, punkt 35.

28 – Punkt 110 i förslaget till avgörande.

29 – I nämnda punkt påpekade domstolen, vid bedömningen av huruvida marknadsställningen för klagandens medlemmar kunde anses ha påverkats väsentligt av den stödordning som var föremål för det omtvistade beslutet, i punkt 72 följande: ”Även om vissa av ARE:s medlemmar är ekonomiska aktörer som kan anses utgöra direkta konkurrenter till mottagarna av de stöd som infördes genom lagen om regleringsåtgärder och även om deras konkurrensställning oundvikligen påverkas av det omtvistade beslutet ... innebär detta inte att deras marknadsposition väsentligen påverkas av att de nämnda stöden beviljas, eftersom samtliga jordbrukare inom Europeiska unionen ... kan utgöra konkurrenter till stödmottagarna enligt markförvärvsprogrammet.”

30 – Se, för ett liknande resonemang, senast domen i det ovannämnda målet Lenzing. Domstolen ansåg i denna dom att de omständigheter avseende marknadsstrukturen och det stödmottagande företagets tillämpade prispolitik, som inte avsåg klagandens specifika situation, räckte för att bevisa att klagandens marknadsställning påtagligt skadats.

31 – Se, i detta avseende, exempelvis domen i målet Waterleiding Maatschappij mot kommissionen, punkt 80. Se dessutom, mer nyligen, förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑146/03, Asociación de Estaciones de Servicio de Madrid et Federación Catalana de Estaciones de Servicio mot kommissionen (REG 2006, s. II‑98), punkt 52.

32 – Jag påpekar i förbigående att BAA, fortfarande som svar på anslutningsöverklagandet, har kritiserat kommissionen för att felaktigt ha tolkat punkt 54 i den överklagade domen. Denna punkt har följande lydelse: ”Med den förevarande talan har sökanden inte bara ifrågasatt kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet, utan även själva det omtvistade beslutet. Förstainstansrätten skall därför pröva huruvida sökanden har angett relevanta skäl för att AGL väsentligen kan påverka åtminstone en av dess medlemmars ställning på marknaden för ballast.” I motsats till kommissionen anser klaganden att förstainstansrätten i denna punkt inte velat utesluta att rättspraxis i målen Cook och Matra ska kunna tillämpas i förevarande fall. Till skillnad från klaganden anser jag att den tolkning av punkt 54 i den överklagade domen som kommissionen har föreslagit är riktig och att förstainstansrätten faktiskt har uteslutit möjligheten att BAA ska kunna åberopa de villkor för upptagande till sakprövning som anges i domarna i målen Cook och Matra, åtminstone på grund av de grunder för överklagandet med vilka det omtvistade beslutet avses ifrågasättas i sak.

33 – Se i detta avseende, om än med ett annat synsätt, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet ARE och det förslag till avgörande som generaladvokaten Bot föredrog den 6 mars 2008 i mål C‑75/05 P, Tyskland mot Kronofrance (REG 2008, s. I‑0000).

34 – Den möjlighet att på grundval av villkoren enligt rättspraxis i målen Cook och Matra väcka talan mot ett beslut enligt artikel 88.3 EG vari fastställs att det inte föreligger något stöd, som uttryckligen fastställts av förstainstansrätten (se förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i mål T‑11/95, BP Chemicals mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3235, punkterna 165 och 166, och av den 23 oktober 2002 i de förenade målen T‑346/99–T‑348/99, Diputación Foral de Álava mot kommissionen, REG 2002, s. II‑4259, punkterna 41 och 75–79), kan enligt min mening inte ifrågasättas om det godtas att kommissionen är skyldig att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG även i det fall i vilket det under den inledande undersökningen föreligger allvarliga svårigheter att kvalificera den undersökta åtgärden som stöd.

35 – Se, analogt, dom av den 1 juni 2006 i de förenade målen C‑442/03 P och C‑471/03 P, P & O European Ferries (Vizcaya) mot kommissionen (REG 2006, s. I‑4845), punkt 41 och följande punkter.

36 – Se förstainstansrättens dom av den 29 september 2000 i mål T‑55/99, CETM mot kommissionen (REG 2000, s. II‑3207), punkt 40.

37 – Se särskilt dom av den 17 juni 1999 i mål C‑75/97, Belgien mot kommissionen (REG 1999, s. I‑3671), punkt 33, och av den 15 december 2005 i mål C‑148/04, Unicredito Italiano (REG 2005, s. I‑11137), punkt 45.

38 – Se domstolens dom av den 26 september 1996 i mål C‑241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I‑4551), punkt 24, av den 1 december 1998 i mål C‑200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I‑7907), punkterna 40 och 41, och domen i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 26.

39 – Se dom av den 22 november 2001 i mål C‑53/00, Ferring (REG 2001, s. I‑9067), punkterna 18–20 och 22.

40 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkt 33, domen i det ovannämnda målet Unicredito Italiano, punkt 51, och dom av den 6 september 2006 i mål C‑88/03, Portugal mot kommissionen (REG 2006, s. I‑7115), punkt 52. Det ska i detta avseende erinras om att detta synsätt följts även i dom av den 29 april 2004 i mål C‑308/01, GIL Insurance m.fl. (REG 2006, s. I‑4777), punkterna 65–78. Domstolen prövade där huruvida införandet av en högre mervärdesskattesats för vissa kategorier försäkringsavtal var berättigat med hänvisning till karaktären och strukturen i det nationella systemet för beskattning av försäkringspremier, och detta bortsett från bedömningen av huruvida det förelåg en selektiv fördel för de näringsidkare som var skattskyldiga enligt standardskattesatsen.

41 – Se domen i det ovannämnda målet Portugal mot kommissionen, punkt 56.

42 – Dom av den 8 november 2001 i mål C‑143/99, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke (REG 2001, s. I‑8365).

43 – Punkt 114 i den överklagade domen. Min kursivering.

44 – Punkt 114.

45 – Punkt 116.

46 – Punkt 115.

47 – Undantaget beviljas inom ramen för Strukturanpassungsgesetz (österrikisk lag om strukturanpassning) från år 1996 om företagens förbrukning av naturgas och elenergi. Domstolen slog fast att beviljandet av fördelar för företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning av materiella varor inte rättfärdigas av karaktären på och den allmänna systematiken i det skattesystem som infördes med stöd av Strukturanpassungsgesetz.

48 – Se exempelvis dom av den 13 februari 2003 i mål C‑409/00, Spanien mot kommissionen (REG 2003, s. I‑1487), punkterna 53 och 54.

49 – Se domen i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, dom av den 29 februari 1996 i mål C‑56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I‑723), punkt 79, och av den 26 september 1996 i mål C‑241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I‑4551), punkt 20.

50 – Se exempelvis dom av den 30 november 1993 i mål C‑189/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I‑6185), punkterna 17 och 18, med hänvisning till kravet att använda statliga medel, eller domen i det ovannämnda målet Ferring avseende ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, med avseende på frågan om det föreligger en fördel, eller också domen i det ovannämnda målet Adria-Wien Pipeline (särskilt punkt 52), och i allmänhet den rättspraxis som åberopats ovan i punkt 83, med hänvisning till villkoret avseende selektivitet.

51 – Se exempelvis punkterna 128 och 130 i den överklagade domen.

52 – Punkt 123 och följande punkter i den överklagade domen.

53 – Enligt min mening är däremot den konsekvens förenlig med denna rättspraxis som följer av att miljöskatten definieras som en självständig skatteåtgärd, det vill säga möjligheten att rättfärdiga eventuella skillnader i behandling mellan företag eller produktion på grundval av karaktären på och strukturen hos denna åtgärd som är avsedd att vara ett system.

54 – Se punkt 114 i den överklagade domen.

55 – Denna slutsats finns i punkt 128 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten har påpekat att ”[b]eslutet att införa en miljöskatt för enbart ballastsektorn … kan ... inte ge någon anledning att ifrågasätta att AGL är förenlig med de eftersträvade miljömålen, även om det bakomliggande motivet med ett sådant val är att bibehålla vissa sektorers internationella konkurrenskraft”.

56 – Dom av den 27 januari 2000 i mål C‑164/98 P, DIR International Film m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I‑447), punkterna 38 och 42.

57 – Klaganden har i överklagandet angett skälen 10 och 16 i det omtvistade beslutet som ingår i redogörelsen för de faktiska omständigheterna.

58 – Punkt 31 i det omtvistade beslutet.

59 – Se exempelvis dom av den 16 maj 2000 i mål C‑83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I‑3271), punkt 25.

60 – Se exempelvis dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I‑307; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303), punkt 49.

61 – Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, punkt 25. Generaladvokaten Jacobs har i sitt förslag till avgörande, föredraget den 27 oktober 2005 i mål C‑222/04, i vilket dom meddelades den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl. (REG 2006, s. I‑289), punkterna 109–112, uttalat sig mot uppfattningen att tillerkänna kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning i samband med de komplicerade ekonomiska bedömningar som krävs för att kvalificera den nationella åtgärden i fråga enligt artikel 87.1 EG.

62 – Se domen i det ovannämnda målet C‑56/93, Belgien mot kommissionen, punkt 11, och förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑126/96 och T‑127/96, BFM och EFIM mot kommissionen (REG 1998, s. II‑3437), punkt 81.

63 – Se exempelvis domen i det ovannämnda målet Matra mot kommissionen, punkt 33.

64 – Vad avser citatet från domen i det ovannämnda målet Matra mot kommissionen, som förekommer i punkt 118 i den överklagade domen, ska jag endast påpeka att den åberopade punkten i denna dom, i vilken det slås fast att ”kommissionen, vid tillämpningen av artikel [88].3 i fördraget, [ges] ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning” (punkt 24) uttryckligen grundas på ett rättsfall, domen av den 21 mars 1991 i mål C‑303/88, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I‑1433 ; svensk specialutgåva, volym 11, s. 115), punkt 34, i vilken ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning tillerkändes med avseende på artikel 87.3 EG och inte artikel 88.3 EG. Samma rättsfall har för övrigt i ett motsvarande sammanhang citerats i punkt 12 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande, och denna gång hänvisades det korrekt till artikel 87.3 EG. Under dessa förhållanden kan det enligt min mening inte uteslutas att punkt 24 i domen i målet Matra mot kommissionen innehåller ett materiellt fel.

65 – Se generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande, föredraget i det ovannämnda målet Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, punkt 15.

66 – Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, punkt 25.

Full & Egal Universal Law Academy