EUR-Lex -  62007CC0290 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 23 februari 20101(1)

Mål C‑290/07 P

Europeiska kommissionen

mot

Scott SA

”Överklagande – Statligt stöd – Stöd som de franska myndigheterna beviljat Scott Paper – Förmånligt pris på ett markområde och förmånsberäkning av reningsavgiften för att uppföra en anläggning för tillverkning av hushålls- och sanitetspapper”

I –    Inledning

1.        Detta är inte första gången som domstolen ska avgöra fallet med det statliga stöd som Frankrike har beviljat bolaget Scott, som tillverkar hushålls- och sanitetspapper. Det är inte den första och kommer inte heller att vara den sista gången. Oberoende av utgången av förevarande mål föreligger det åtminstone två andra mål som fortfarande är anhängiga och som avser samma fall. Jag kommer att redogöra härför nedan.

2.        Domstolen känner numera till de faktiska omständigheterna som går tillbaka till år 1987. De franska offentliga myndigheterna överlät det året ett markområde till ett privat bolag, Scott, till ett pris som kommissionen ansåg vara lägre än marknadspriset. Detta markområde har använts för att uppföra en anläggning för tillverkning av papper. År 1996 förvärvades Scott av ett annat bolag, Kimberly-Clark Corp som, efter att ha lagt ned fabriken, år 1998 överlät denna tillsammans med motsvarande markområde till ett annat bolag, Procter & Gamble.

3.        Kommissionen antog, med hänsyn till dessa händelser, den 12 juli 2000 beslut 2002/14/EG om de stödåtgärder Frankrike genomfört till förmån för Scott Paper SA/Kimberly-Clark(2) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

4.        I själva beslutsdelen i det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”Artikel 1

Det statliga stöd i form av ett förmånligt tomtpris och en förmånlig reningsavgift som Frankrike har genomfört till förmån för Scott, till ett belopp av 39,58 miljoner franska franc (6,03 miljoner euro) motsvarande ett nuvärde på 80,77 miljoner franska franc (12,3 miljoner euro) vad avser det förmånliga tomtpriset och till ett belopp som de franska myndigheterna skall fastställa vad avser den andra fördelen, enligt den beräkningsmodell som kommissionen har fastställt, är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

1. Frankrike skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagaren återkräva det stöd som avses i artikel 1 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagaren.

2. Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

Artikel 3

Frankrike skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.”

5.        Det omtvistade beslutet har varit föremål för talan i två parallella mål vid förstainstansrätten. Den första talan, som väcktes av Département du Loiret (den region där det markområde som beslutet avser ligger), vilken registrerats under nummer T‑369/00, har avgjorts genom att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades ”i den del det avser det stöd som beviljats i form av ett förmånligt pris på ett markområde som avses i artikel 1 i beslutet”.(3) Genom denna dom av förstainstansrätten ogiltigförklarades beslutet i sin helhet (i den del som avsåg ett förmånspris på ett markområde) särskilt på grund av ett fel som kommissionen begått vid beräkningen av vilka räntor som skulle betalas i förhållande till återkravet av stödet. Kommissionen överklagade domen. Domstolen bekräftade visserligen att förstainstansrättens överväganden vid beräkningen av räntorna var riktiga men slog fast att denna grund för den överklagade rättsaktens rättsstridighet inte kunde motivera att beslutet ogiltigförklarades i sin helhet, utan endast i den specifika del av detta som avsåg räntorna. Förstainstansrättens dom ogiltigförklarades följaktligen och målet är nu på nytt anhängigt vid förstainstansrätten.(4)

6.        Den andra talan som väckts mot det omtvistade beslutet, och som är den talan som är aktuell i förevarande mål, har väckts av Scott Paper SA (nedan kallat Scott), till vilket företag de åtgärder som kommissionen har kvalificerat som stöd är riktade. Detta mål är registrerat under nummer T‑366/00 och utmynnade i en dom som meddelades den 29 mars 2007, samma dag som domen i målet T‑369/00. I domen ogiltigförklaras endast artikel 2 i det omtvistade beslutet ”i den del det avser det stöd som beviljats i form av ett förmånligt pris på ett markområde som avses i artikel 1 i beslutet”.

7.        Det ska för fullständighetens skull för övrigt noteras att förevarande fall är bakgrunden till andra mål vid domstolen. För det första har domstolen i mål C‑276/03 P(5) fastställt förstainstansrättens resonemang. Genom två deldomar hade förstainstansrätten lämnat de invändningar som grundats på preskriptionen utan avseende.(6) För det andra fälldes Frankrike genom dom som meddelades i oktober 2006 för att inte inom de fastställda tidsfristerna ha vidtagit åtgärder för att återkräva stödet.(7) Slutligen är mål C‑210/09 för närvarande anhängigt vid domstolen. Detta mål har sitt ursprung i en begäran om förhandsavgörande från Cour administrative d’appel de Nantes i samband med det nationella förfarandet för att återkräva stödet.

II – Den överklagade domen

8.        Till stöd för sin talan i mål T‑366/00 anförde Scott fyra grunder, avseende åsidosättande av processuella rättigheter, åsidosättande av principen om likabehandling, åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar respektive den felaktiga beräkningen av stödet.(8)

9.        Förstainstansrätten har framför allt prövat kommissionens invändning om rättegångshinder i förhållande till några av bilagorna till Scotts talan. Eftersom dessa handlingar inte ingick bland de administrativa handlingarna i målet kunde de enligt kommissionen inte på giltigt sätt ha bilagts ansökan.

10.      Förstainstansrätten har i detta avseende noterat att frågan i själva verket inte är en fråga om den eventuella möjligheten att bifoga dessa handlingar till ansökan. Frågan gäller i stället huruvida dessa handlingar eventuellt kan användas i målet för att bedöma om det omtvistade beslutet är lagenligt. Förstainstansrätten uteslöt denna möjlighet i fråga om tre av de ifrågavarande fyra handlingarna och uppehöll sig därefter vid en skrivelse som Scotts advokat sänt till kommissionen den 24 december 1999. Kommissionen vägrade att beakta denna skrivelse, eftersom den kom från tredje man och ingavs efter utgången av den tidsfrist som föreskrevs i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet.

11.      Förstainstansrätten har med avseende på denna skrivelse framfört en rad synpunkter som särskilt inriktats på stödmottagarens roll i samband med förfarandet för kontroll av det statliga stödet. De synpunkter som förstainstansrätten har framfört i detta avseende ska inte sammanfattas här. De är föremål för flera av kommissionen anförda grunder för överklagandet och ska därför avhandlas nedan i detta förslag till avgörande. Det ska här endast påpekas att förstainstansrätten har ansett att kommissionen inte borde ha vägrat att lägga den ovannämnda skrivelsen till handlingarna i det administrativa förfarandet. Förstainstansrätten beaktade följaktligen innehållet i denna skrivelse för att bedöma huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt.

12.      Det är dock inte klart vilken slutsats som förstainstansrätten konkret har dragit av denna synpunkt eller på vilken grund den har gjort detta. För det första följer det inte av domen att Scott som grund för ogiltigförklaring har åberopat att dess skrivelse inte har beaktats.(9) För det andra har förstainstansrätten ogiltigförklarat det omtvistade beslutet på grundval av överväganden som inte avser det förfarande som följts, utan de bedömningar som kommissionen har gjort. Det följer dessutom av den överklagade domen att bedömningarna och hänvisningarna i den av kommissionen avvisade skrivelsen från Scott har återgetts i en skrivelse som den franska regeringen den 21 februari 2001 riktade till kommissionen, och har följaktligen ingått i handlingarna i målet.(10)

13.      Av den överklagade domen framgår att eftersom kommissionen borde ha accepterat Scotts skrivelse av den 24 december 1999 kan innehållet i denna skrivelse enligt förstainstansrätten användas för att bedöma huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt. Såsom har framgått av föregående punkt har förstainstansrätten å andra sidan påpekat att argumenten i denna skrivelse i huvudsak har medtagits i akten, eftersom Frankrike senare har återgivit dem. Jag förnekar inte att redan ett sådant resonemang enligt min mening innebär vissa problem. Jag kommer att längre fram i detalj behandla dem och diskutera de grunder för överklagandet som avser den roll som stödmottagaren ska tillerkännas.

14.      Efter denna inledning övergick förstainstansrätten direkt till att pröva den fjärde grunden för talan avseende kommissionens felaktiga beräkning av stödet.

15.      Förstainstansrätten angav i detta avseende att kommissionen hade fel när den för att fastställa värdet på det markområde som överlåtits till Scott använt de kostnader som de offentliga myndigheterna haft för att förvärva och iordningställa det. Förstainstansrätten påpekade att kostnaderna inte är den tillförlitligaste metoden för att fastställa värdet.(11) Även om det medges att användningen av kostnadsmetoden är lagenlig har kommissionen gjort sig skyldig till en rad fel i sina beräkningar. Vissa av dessa fel har till sist varit till fördel för Scott genom att lägre kostnader än de verkliga kostnaderna har använts. Andra fel har dock gått i motsatt riktning. Kommissionen har inte heller tillräckligt utforskat vissa omständigheter som kunde ha gett den möjlighet att fastställa markområdets värde på ett tillförlitligt sätt. Beräkningen av detta markområde i det omtvistade beslutet ”omfattade flera fel”.(12)

16.      Förstainstansrätten har därefter kritiserat kommissionen för att den i sin beräkning har valt att inte beakta vissa värderingar av markvärdet som gjorts av den franska skattemyndigheten, av expertbyrån Galtier och av den revisor (Commissaire aux apports) som utsetts av ordföranden för handelsdomstolen i Nanterre, och för att den inte heller ansett att priset för att sälja Scotts markområde till Procter & Gamble år 1998 var relevant. Alla dessa omständigheter som åberopats i Scotts skrivelse av den 24 december 1999 och i den franska regeringens skrivelse av den 21 februari 2000 – även om de i sig inte visar kommissionens felaktiga beräkning – borde enligt förstainstansrätten ha beaktats, exempelvis genom att begära av parterna att de skulle förete de ovannämnda värderingarna i sin helhet eller genom att anlita en utomstående värderingsmans tjänster.(13)

17.      Förstainstansrätten ansåg slutligen att kommissionen hade gjort sig skyldig till en överträdelse när den, innan den utfärdade ett beslut grundat på tillgängliga upplysningar, inför en medlemsstats bristande samarbete inte utnyttjade sin behörighet att förelägga denna stat att lämna specifika upplysningar.(14) Den allmänna begäran som riktats till Frankrike att lämna ”alla handlingar, upplysningar och uppgifter i syfte att göra det möjligt [för kommissionen] ... att undersöka huruvida [åtgärderna] var förenliga” med den gemensamma marknaden var alltför allmänt formulerad och uppfyller inte kraven enligt artikel 10.3 i förordning nr 659/99.(15)

18.      Förstainstansrätten ansåg slutligen att med hänsyn till att det förelåg betydande tvivel beträffande värdet av den mark som sålts till Scott hade kommissionen inte genomfört en tillräckligt fördjupad undersökning. Förstainstansrätten ogiltigförklarade följaktligen artikel 2 i det omtvistade beslutet i den del denna hänvisar till det stöd som beviljats i form av ett förmånligt pris på markområdet.(16)

III – Räckvidden av och logiken i förstainstansrättens dom

19.      Den första frågan som måste behandlas i förevarande mål avser inte de grunder som kommissionen har åberopat utan den övergripande samstämmigheten i förstainstansrättens dom.

20.      Förstainstansrätten har såsom framgått ansett att kommissionen gjort sig skyldig till vissa fel vid beräkningen av värdet av det markområde som de franska myndigheterna sålt till Scott. Dessa fel avser följaktligen det statliga stödbeloppet. Det är för övrigt inte uteslutet att en ny värdering av markområdet på grundval av förstainstansrättens resonemang även kan leda till att det inte anses att det föreligger något stöd. Om priset på försäljningen av markområdet till Scott är lika med marknadspriset är det uppenbart att det inte har förelegat något stöd.

21.      Efter att ha framfört dessa synpunkter om beräkningen av stödet, ogiltigförklarade förstainstansrätten emellertid artikel 2 i det omtvistade beslutet.

22.      Själva beslutsdelen av beslutet har refererats ovan. Såsom har framgått och som för övrigt är typiskt för denna typ av beslut om statligt stöd avser artikel 2 i beslutet återkrav av stödet och de sätt på vilka detta återkrav ska ske. Konstaterandet att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden, samt kvantifieringen av detta anges däremot i artikel 1 i beslutet, vilken inte har ogiltigförklarats.

23.      Det är således fråga om en minst sagt egendomlig dom. I denna dom har förstainstansrätten, efter att ha fört ett resonemang som logiskt sett borde leda till att artikel 1 i beslutet ogiltigförklaras, eller också beslutet i sin helhet, däremot ogiltigförklarat artikel 2 som endast avser ett krav på återbetalning.

24.      Det är inte klart varför detta har skett(17), och det är inte klart vilka följder detta får.

25.      Såvitt avser skälen till att begränsa ogiltigförklaringen till enbart artikel 2 i det omtvistade beslutet, anges det i domen att det i Scotts talan om ogiltigförklaring endast yrkades att artikel 2 skulle ogiltigförklaras.(18) Den logik som förstainstansrätten har följt synes därför kunna sammanfattas enligt följande. Felen i beslutet motiverar inte en ogiltigförklaring av beslutet i dess helhet. Emellertid har det endast yrkats en ogiltigförklaring av artikel 2. Följaktligen ska artikel 2 ogiltigförklaras.

26.      Det föreligger dock två problem.

27.      För det första visar en genomgång av handlingarna i målet vid förstainstansrätten att Scotts talan om ogiltigförklaring avsåg det omtvistade beslutet i sin helhet, och inte endast artikel 2 i detta. Scott har bekräftat att dess ursprungliga talan avsåg en ogiltigförklaring av hela beslutet. Det ska i detta avseende dock noteras att Scott inte har överklagat förstainstansrättens dom då bolaget uppenbarligen ansåg sig vara tillfreds med denna dom.(19) Den omständigheten att förstainstansrätten endast delvis har bifallit Scotts ursprungliga yrkanden skapar således i sig ingen svårighet, och det skulle eventuellt ha ankommit på Scott att överklaga en viss del av förstainstansrättens dom.

28.      Det andra problemet är dock allvarligare och avser de praktiska följderna av förstainstansrättens dom. Genom denna dom har såsom framgått endast artikel 2 i det omtvistade beslutet ogiltigförklarats. Artikel 1 i vilken det fastställs att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilken stödbeloppet anges har däremot förblivit ”orörd”, eftersom den inte berörs i domslutet i domen. Det är i detta skede inte klart vad kommissionen ska göra för att följa den överklagade domen. Kommissionen ska dels rätta till artikel 2 som förstainstansrätten har ogiltigförklarat. Men hur kan den göra det? Vilka anvisningar ska ligga till grund härför? Förstainstansrättens dom har såsom framgått endast behandlat beräkningen av värdet på markområdet, och således en uppgift som återgetts i själva beslutsdelen av beslutet, i artikel 1 och inte i artikel 2.

29.      Vi befinner oss således i en återvändsgränd. Ur en rent formell synpunkt är det i detta skede kanske tillräckligt att kommissionen för att följa vad som angetts i den överklagade domen utfärdar ett nytt beslut som endast avser ett nytt krav på återbetalning riktat till de franska myndigheterna. Det paradoxala är dock att formuleringen av den ”nya” artikel 2 även kan vara identisk med formuleringen i det omtvistade beslutet. Även om artikel 2 har ogiltigförklarats genom förstainstansrättens dom har det i denna dom dock inte angetts något ändringskriterium för artikel 2. De enda ändringar som ska göras i den ”nya” artikel 2 är de ändringar som föreskrivs till följd av utgången av det parallella målet (T‑369/00 och därefter C‑295/07 P). I det målet har såsom framgått kritik riktats mot den metod som kommissionen har använt för att fastställa de räntor som ska betalas vid återkrav av stödet.

30.      Föremålet för förevarande överklagande är sammanfattningsvis således en dom från förstainstansrätten i vilken a) ett resonemang har förts där en del av ett kommissionsbeslut har kritiserats, genom vilken b) beslutet dock har ogiltigförklarats i en annan del än den del som har kritiserats, c) som följaktligen förmodligen inte kan få någon betydande praktisk effekt och som d) dock inte har överklagats på denna specifika punkt.

31.      Jag anser att frågan härvid uppstår huruvida en sådan situation passivt ska godtas, med tanke på att föremålet för ett överklagande av en dom av förstainstansrätten begränsas av parternas yrkanden, eller huruvida domstolen tvärtemot har verktyg som ger den möjlighet att lösa problemet. Med andra ord ska frågan ställas här huruvida domstolen ex officio kan fastställa att en dom av förstainstansrätten som förevisar en klar brist på samband mellan motiveringen och domslutet är bristfälligt motiverad.

32.      Det finns enligt min kännedom inga fall i rättspraxis som har behandlat detta specifika problem. Det är för övrigt känt att problemet med fastställande ex officio vid unionsdomstolarna är mycket känsligt.

33.      I domstolens rättspraxis har möjligheten att i varje skede av förfarandet påtala eventuella brister som kan fastställas ex officio allmänt bekräftats.(20) Det råder följaktligen inga tvivel om att ett fel som kan fastställas ex officio kan göras gällande av parterna och/eller av domstolen för första gången vid överklagandet, även om det inte beaktats av förstainstansrätten.

34.      Domstolen har dessutom bekräftat sin behörighet att i egenskap av överklagandeinstans ex officio påpeka att den person som har ingett överklagandet eventuellt saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad, även då detta intresse inte längre föreligger.(21) Mer allmänt är domstolen behörig att ex officio pröva alla frågor avseende frågan huruvida ett överklagande av en dom av förstainstansrätten kan upptas till sakprövning.(22)

35.      I förevarande fall är det dock inte fråga om något av de nyssnämnda fallen. Det eventuella felet skulle inte ha kunnat påpekas av förstainstansrätten. Det är nämligen fråga om ett fel som avser förstainstansrättens egen dom. Det är helt uppenbarligen inte heller fråga om ett problem om huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning.

36.      Det ska dock noteras att domstolen inte har uteslutit möjligheten att ex officio påtala eventuella fel i en dom av förstainstansrätten. Detta har i synnerhet skett med hänvisning till frågan huruvida förstainstansrättens sammansättning är rättsenlig.(23)

37.      I domstolens rättspraxis har i fråga om administrativa åtgärder dessutom möjligheten medgetts att ex officio påtala fel vars kännetecken teoretiskt sett kan likställas med det fel som i förevarande fall kännetecknar den överklagade domen. Jag avser särskilt bristande motiveringar som hindrar unionsdomstolarna att till fullo utöva sin prövning av att en rättsakt är lagenlig. Domstolen anser enligt fast rättspraxis att avsaknaden av, eller en bristfällig, motivering av en rättsakt kan påtalas ex officio. Motiveringsskyldigheten har fastställts inte endast för att tillvarata intresset hos dem som rättsakten är riktad till, utan även i syfte att möjliggöra en domstolsprövning av denna rättsakt.(24) Denna domstolsprövning förutsätter, vilket är uppenbart, att domstolen på ett fullständigt sätt kan förstå det resonemang som ligger till grund för den överklagade rättsakten. En otillräcklig, eller bristande, motivering möjliggör inte en sådan prövning.

38.      Även i det fall då ett fel kan påtalas ex officio är det dock nödvändigt att det härvidlag har förelegat ett kontradiktoriskt förfarande, i vilket parterna har kunnat ta ställning.(25) I förevarande fall har parterna haft tillfälle att uttala sig i frågan om den uppenbara bristande samstämmigheten mellan motiveringen och domslutet i förstainstansrättens dom, både skriftligen på grundval av en särskild begäran i detta avseende från domstolen, och muntligen vid förhandlingen.

39.      Enligt min kännedom har det däremot inte hittills prövats situationer i vilka domstolen ex officio har påtalat en bristande motivering i en dom av förstainstansrätten. Frågan uppstår således huruvida detta är möjligt.

40.      Det är klart att om man med bristande motivering avser vilken felaktig rättstillämpning som helst som förstainstansrätten har gjort ska frågan besvaras nekande. Det är den tappande parten som i allmänhet ska ansvara för överklagandet till domstolen. Detta är för övrigt vad som sker även i förhållande till administrativa rättsakter. Det är den person som har intresse därav som ska överklaga rättsakten och ange de grunder som kan leda till att unionsdomstolen ogiltigförklarar den.

41.      I detta fall är det dock inte fråga om något som helst fel. Det fel som förstainstansrätten har gjort sig skyldig till är nämligen en felaktig rättstillämpning vars räckvidd faktiskt hindrar domstolen från att till fullo utöva sin kontroll av domen, eftersom dennas domslut inte återspeglar den motivering som föregår den. Domstolen har i en sådan situation enligt min mening rätt att använda samma synsätt som den har i förhållande till administrativa rättsakter och ex officio ogiltigförklara en överklagad dom vars motivering inte medger att domstolen utövar sin kontroll.

42.      Den naturliga invändning som kan anföras mot detta förslag är att processen vid unionsdomstolarna i allmänhet kännetecknas av principen att det specifika föremålet för en tvist bestäms av parternas yrkanden. Två synpunkter kan i det specifika fallet emellertid anföras mot denna invändning.

43.      För det första har domstolen vid några tillfällen slagit fast att det är föremålet för parternas yrkanden, och inte deras argument, som utgör den enda gränsen för den befogenhet att döma som tillerkänns unionsdomstolarna.(26) I förevarande fall råder det inga tvivel om att kommissionen har yrkat att den överklagade domen ska ogiltigförklaras.

44.      För det andra föreligger det enligt min mening inga skäl att särskilja det synsätt som domstolen kan ha i fråga om förstainstansrättens domar och det synsätt som den genomgående och alltsedan den inrättades intagit i fråga om de administrativa rättsakterna. Även i förhållande till dessa råder allmänt den princip enligt vilken unionsdomstolen kan ogiltigförklara en rättsakt endast om den har överklagats till densamma, med angivande av de grunder som gör att den är rättsstridig. I rättspraxis anses dock att vissa fel kan påtalas ex officio (självklart under förutsättning att en talan har väckts, eftersom det inte föreligger några alternativa instrument för att inleda ett domstolsförfarande vid unionsdomstolarna).

45.      Jag anser därför, för att avsluta denna inledning till mitt förslag till avgörande, att om domstolen har att avgöra ett överklagande av en dom av förstainstansrätten kan den ex officio påtala en bristande motivering som omöjliggör för domstolen att till fullo utöva sin rättsliga prövning av den överklagade domen.(27) I det aktuella fallet ska enligt min mening följaktligen domen ogiltigförklaras redan på grundval av dessa överväganden.

46.      Mot denna bakgrund ska jag nu undersöka kommissionens grunder för överklagandet.

IV – Kommissionens överklagande

47.      Kommissionen har till stöd för sitt överklagande anfört femton grunder, varav många i själva verket är upprepningar, eller i vart fall liknar varandra. Jag ska för denna undersökning dela in grunderna i två huvudgrupper. I den första gruppen ska jag avhandla grunderna avseende stödmottagarens roll och i den andra gruppen grunderna avseende förstainstansrättens prövning av kvantifieringen av stödet i det omtvistade beslutet.

A –    Grunderna avseende stödmottagarens roll

1.      Inledande synpunkter

48.      Kommissionens första fyra grunder avser frågan om den roll som i samband med förfarandena för kontroll av statliga stöd ska tillerkännas mottagaren av dessa stöd.

49.      Såsom jag redan har påpekat ovan är det inte klart hur stödmottagarens roll påverkat den överklagade domen. Jag är övertygad om att förstainstansrättens påstående, konkret, i förhållande till de slutsatser som nämnda domstol har tillagt endast ska kvalificeras som ett obiterdictum. Förstainstansrättens ogiltigförklaring grundar sig konkret på de fel som kommissionen har begått vid beräkningen av värdet på det markområde som de franska myndigheterna hade sålt till Scott. De väsentliga omständigheter som angavs i Scotts skrivelse och som kommissionen inte godtagit har återupptagits av den franska regeringen och bifogats handlingarna i målet.(28)

50.      De grunder som hänvisar till stödmottagarens roll ska följaktligen förklaras vara verkningslösa.

51.      För det fall domstolen inte skulle dela detta synsätt eller för det fall att den – även om den instämmer med detta – dock vill lämna några uppgifter härom, ska jag under alla förhållanden framföra några synpunkter nedan i denna fråga.

2.      Allmänt om den roll som mottagaren av det statliga stödet har

52.      Problemet med den roll som ska tillerkännas mottagaren av det statliga stödet är komplicerat och omdiskuterat. På detta område ställs en snarare fast och restriktiv rättspraxis från domstolen mot en rättspraxis från förstainstansrätten som är mindre tydlig och som kännetecknas av variation och osäkerhet. Den säregna situationen förklarar kanske att förstainstansrätten i den överklagade domen insisterat i detta avseende. Det är möjligt att förstainstansrätten underförstått begär att domstolen ska ompröva sin rättspraxis på området. Det kan enligt min mening inte uteslutas att domstolen i framtiden kan komma att ompröva sin inställning avseende stödmottagarens roll. Av skäl som jag ska förklara nedan anser jag dock inte att förevarande mål är det lämpliga tillfället för att göra det.

53.      I domstolens fasta rättspraxis erinras om att förfarandet för kontrollen av statligt stöd i huvudsak äger rum mellan kommissionen och medlemsstaten, utan att stödmottagaren ges någon särskild roll.(29) Medlemsstaten har en verklig rätt till ett kontradiktoriskt förfarande i samband härmed. Att det kontradiktoriska förfarandet inte iakttas kan leda till att kommissionens beslut ogiltigförklaras, om det visas att förfarandet utan en sådan felaktighet hade kunnat leda till ett annat resultat.(30)

54.      Stödmottagarnas roll är däremot en annan. Enligt artikel 1 i förordning nr 659/1999, vilken i huvudsak har kodifierat domstolens rättspraxis på området,(31) placeras stödmottagaren endast i den allmänna kategorin ”intresserad part”. Enligt artikel 6.1 kan den intresserade parten lämna sina synpunkter till följd av beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande, inom en tidsfrist som normalt inte ska överskrida en månad. För stödmottagaren har det således inte föreskrivits någon ytterligare rätt till ett kontradiktoriskt förfarande eller till att delta i det förfarande som kommissionen leder.

55.      Det råder inga tvivel om att detta allmänna upplägg kännetecknas av en utpräglad formalism som har fått avsevärd kritik i doktrinen. Det är i synnerhet långsökt och inte alltid realistiskt att utgå från förutsättningen, vilken verkar vara underförstådd i denna tolkning av förfarandet i fråga om statligt stöd, att den stat som har beviljat stödet och den person som har uppburit detta har sammanfallande intressen. Det är klart att situationen inte kan uppfattas på samma sätt av staten som på sin höjd kan förpliktas att ta tillbaka de stöd som utbetalats, och av ett företag som vid återbetalning av stödet även kan gå i konkurs. Stöden kan dessutom beviljas, inte av statens nationella regering utan av en regional myndighet eller en i förhållande till denna regering perifer myndighet. I det fallet är det inte sagt att centralregeringen, som är den enda som deltar i förfarandet, har ett intresse som sammanfaller med den lokala myndighetens intresse.

56.      Till följd av gränserna i denna restriktiva rättspraxis har förstainstansrätten vid olika tillfällen sökt att utvidga skyddet för stödmottagarna. Detta har exempelvis skett genom skyldigheten att säkerställa att den rätt att yttra sig som stödmottagaren (på samma sätt som alla de andra intresserade parterna) har enligt förordning nr 659/99 är effektiv.(32) Detta sker också genom att stödmottagaren ges rätt att göra gällande det fel som består i att kommissionen inte har låtit den berörda medlemsstaten yttra sig.(33)

57.      Den överklagade domen är således förenlig med denna ”progressiva” inriktning i förstainstansrättens rättspraxis.

58.      Jag är övertygad om att det i förhållande till problemet med stödmottagarnas roll är möjligt och kanske även påkallat att undvika en manikeisk uppfattning, i vilken två radikalt motsatta uppfattningar ställs emot varandra utan någon möjlighet till en sammanfattning, det vill säga en uppfattning som förnekar varje roll för stödmottagaren och en uppfattning som däremot ställer denne på samma nivå som den berörda medlemsstaten.

59.      I synnerhet kan enligt min mening en jämvikt mellan de olika ställningstagandena uppnås om principen om god förvaltningssed tillämpas.

60.      Denna princip har som bekant uppstått ur rättspraxis och det är endast nyligen som den har ”befästs” i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Såvitt konturerna av principen om god förvaltningssed i viss mån fortfarande är osäkra är det numera uppenbart att denna princip ska betraktas som en allmän princip i unionsrätten.(34)

61.      I synnerhet kan denna princip, oberoende av om den anges uttryckligen eller inte, fastställas på grundval av olika domar i rättspraxis. Jag tänker exempelvis på de fall i vilka myndigheten åläggs att även ex officio, i syfte att vidta en ”snabb och opartisk” granskning av ett klagomål, granska vissa omständigheter som inte uttryckligen nämnts av klaganden,(35) på de fall i vilka det har fastställts en skyldighet att låta den person som berörs av en ofördelaktig åtgärd yttra sig, även om denna yttranderätt inte föreskrivits i den tillämpliga lagstiftningen,(36) samt på de fall, slutligen, i vilka det har fastställts att kommissionen är skyldig att omsorgsfullt beakta alla de uppgifter som lämnats till den i samband med ett förfarande.(37)

62.      I stadgan om de grundläggande rättigheterna nämns, som en väsentlig följd av principen om god förvaltningssed, rätten för var och en att yttra sig innan en åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne, vars och ens rätt att få tillgång till rättsakterna samt skyldigheten att motivera besluten. Det är för övrigt fråga om en icke uttömmande förteckning, vars öppna karaktär visas av formuleringen ”[d]enna rättighet innebär bl.a.”.(38)

63.      Även om principen om god förvaltningssed enligt min mening inte innebär att en stödmottagare måste tillerkännas den formella ställningen som part i förfarandet för granskning av stödet, hindrar den i fråga om statligt stöd samtidigt kommissionen från att restriktivt och utan undantag avfärda någon som helst uppgift som stödmottagaren lämnar, om den ingetts efter utgången av den tidsfrist som de berörda parterna getts för att lämna synpunkter.

64.      Det ska hållas i minnet att förfarandet för granskning av det statliga stödet är administrativt, och inte sker inför domstol, och att stödmottagarens roll i detta förfarande väsentligen är en roll som informationskälla för kommissionen. Medan de synpunkter som stödmottagaren sänt inom den för honom ursprungligen angivna tidsfristen ska godtas och beaktas av kommissionen, kan eventuella synpunkter som stödmottagaren eller någon annan person lämnat därför bli föremål för en skyldighet för myndigheten att undersöka dem, under förutsättning att principen om god förvaltningssed kräver detta. Detta visas särskilt om de ifrågavarande uppgifterna faktiskt är användbara för myndigheten för att klargöra eller för att komplettera dennas kunskaper, och under förutsättning att det administrativa förfarandet fortfarande medger att de beaktas utan att antagandet av det slutliga beslutets försenas.

65.      Det föreligger dock inte någon skyldighet för myndigheten att uttryckligen uttala sig om de synpunkter som stödmottagaren (eller någon annan person) har lämnat senare än utgången av den ursprungliga tidsfristen. Kommissionen behöver således inte nödvändigtvis ange skälen till att den beslutat att inte beakta dessa omständigheter.

66.      I överensstämmelse med dessa synpunkter ska även ur processuell synpunkt en viktig precisering göras. Det ankommer i förekommande fall på den som har lämnat uppgifterna en skyldighet att visa att dessa uppgifter borde ha beaktats av myndigheten.

67.      Mot denna bakgrund kan jag nu slutligen övergå till att i detalj undersöka grunderna för överklagandet.

3.      Den första grunden avseende att kommissionen har vägrat att lägga Scotts skrivelse av den 24 december 1999 till handlingarna i målet.

a)      Parternas argument

68.      Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den hävdat att Scotts skrivelse av den 24 december 1999 borde ha godtagits och lagts till handlingarna i det administrativa förfarandet. I synnerhet har förstainstansrätten inte angett vilken rättsregel som har åsidosatts. Endast ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 230 EG kunde ha lett till en ogiltigförklaring. Scott har i målet emellertid inte påpekat något sådant åsidosättande, varför förstainstansrätten har dömt utöver vad som har yrkats (ultrapetita). Kommissionen har dessutom och framför allt inte åsidosatt några väsentliga formföreskrifter, eftersom Scott var utomstående i förhållande till förfarandet för kontroll av det statliga stödet och inte hade någon rätt att lämna synpunkter i detta framskridna skede av förfarandet. Kommissionen har slutligen noterat att Scotts synpunkter i den avvisade skrivelsen under alla förhållanden har återgivits av Frankrike i dess följande skrivelse av den 21 februari 2000 och som sådana har lagts till handlingarna i målet.

69.      Kommissionen har påpekat att förstainstansrättens dom kan få allvarliga följder för den rättspraxis som alltid följts i fråga om statligt stöd.

70.      Scott har hävdat att förstainstansrätten däremot inte har fastställt någon allmän skyldighet för kommissionen och har framfört en rad synpunkter som är nära knutna till det aktuella fallet och till dess särskilda karaktär. Den omständigheten att det i förordning nr 659/99 inte föreskrivs någon roll för stödmottagaren utöver möjligheten att lämna synpunkter i början av det administrativa förfarandet innebär inte, såsom kommissionen däremot anser, att varje följande deltagande är förbjudet för stödmottagaren. I synnerhet kan förordningen inte hindra tillämpning av de allmänna principer som ålägger kommissionen att handla skyndsamt och opartiskt.

71.      Département du Loiret har anfört argument som i huvudsak är desamma som de argument som Scott har anfört.

b)      Bedömning

72.      Den första grunden för överklagande är den grund som kommissionen har ägnat störst uppmärksamhet och på vilken den har koncentrerat en betydande del av sina synpunkter. Det är uppenbart att kommissionen avser att motsätta sig att domstolen fastställer förstainstansrättens rättspraxis som avser att förstärka stödmottagarens roll i samband med förfarandet för kontroll av det statliga stödet.

73.      Med stöd av ovanstående överväganden som allmänt avser stödmottagarens roll kan det fastställas att när stödmottagaren sänder vissa handlingar till kommissionen, efter utgången av den tidsfrist som beviljats honom för att lämna synpunkter, kan kommissionen vara skyldig enligt principen om god förvaltningssed att beakta de ovannämnda handlingarna. Detta gäller dock under förutsättning att i) dessa handlingar faktiskt är ändamålsenliga för att fylla eventuella luckor i kommissionens kännedom om de faktiska omständigheterna, och att ii) det aktuella skedet av förfarandet medger detta. Det är dock nödvändigt att det faktiskt visas att de ifrågavarande handlingarna är ändamålsenliga.

74.      Detta är dock inte den logik som förstainstansrätten har följt.

75.      Förstainstansrätten har för det första korrekt formulerat frågan, inte som ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan i förhållande till principen om god förvaltningssed.(39) Förstainstansrätten borde med denna förutsättning dock ha kontrollerat huruvida skrivelsen konkret innehöll avgörande uppgifter för att klargöra omständigheterna i det aktuella fallet. Om denna fråga besvaras jakande vore kommissionen skyldig att beakta de lämnade upplysningarna. Förstainstansrätten begränsade sig däremot till att allmänt beakta omständigheterna i målet och påpekade att dessa omständigheter medförde att det var svårt att fastställa de faktiska omständigheterna, särskilt på grund av den långa tid som gått mellan påståendet att stöd betalats ut och förfarandet vid kommissionen. På grundval av detta allmänna konstaterande har förstainstansrätten dragit slutsatsen att Scotts skrivelse borde ha godtagits av kommissionen och lagts till handlingarna i målet.

76.      Detta resonemang kan enligt min mening inte godtas. Även om, såsom har framgått och såsom även förstainstansrätten har bekräftat, principen om god förvaltningssed kan innebära att kommissionen i vissa fall är skyldig att beakta handlingar som sänts efter utgången av tidsfristerna och/eller av personer som inte är berättigade att göra det, förutsätter detta att det dessförinnan fastställts att upplysningarna i sådana handlingar faktiskt är ändamålsenliga. I den del av domen som behandlar kommissionens beslut att inte godta Scotts skrivelse av den 24 december 1999 har förstainstansrätten dock inte beaktat innehållet i denna skrivelse.

77.      Överklagandet kan därför vinna bifall på kommissionens första grund i den del det hävdas att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fastställde att kommissionen var skyldig att godta den skrivelse som Scott sände den 24 december 1999 och lägga den till handlingarna i målet.

4.      Den andra, den tredje och den fjärde grunden avseende påståendet att kommissionen har skyldighet att begära ytterligare upplysningar och/eller anlita en utomstående expert

78.      Den andra, den tredje och den fjärde grunden kan behandlas tillsammans. Kommissionen har i dessa grunder ifrågasatt förstainstansrättens påståenden enligt vilka kommissionen, med tanke på vissa omständigheter särskilt i Scotts skrivelse av den 24 december 1999 och i den följande skrivelsen från de franska myndigheterna av den 21 februari 2000, borde ha fördjupat sin undersökning och inhämtat ytterligare upplysningar.

a)      Parternas argument

79.      Kommissionen har med sin andra grund kritiserat förstainstansrättens påståenden att den borde ha begärt att de franska myndigheterna skulle lämna ytterligare anvisningar och närmare upplysningar efter det att dessa myndigheter, på samma sätt för övrigt som Scott i sin skrivelse av den 24 december 1999, hade påpekat att det förelåg två värderingar. Den ena förekom i ett sakkunnigutlåtande från expertbyrån Galtier och den andra hade gjorts av revisorn. I dessa värderingar angavs ett värde på det omtvistade markområdet som var lägre än det av kommissionen uppskattade värdet.(40)

80.      Genom den tredje grunden ifrågasätts däremot förstainstansrättens påstående att kommissionen borde ha begärt att Scott skulle klargöra skillnaden mellan det förutsedda priset (80 miljoner FRF) och det verkliga priset (140 miljoner FRF) för de arbeten som hade utförts på det aktuella markområdet för de offentliga myndigheternas räkning innan området överläts till Scott. Denna skillnad borde enligt förstainstansrätten ha lett till att kommissionen misstänkte att de kostnader som de offentliga myndigheterna haft för att iordningställa markområdet inte med nödvändighet återspeglade dettas värde.(41)

81.      Med den fjärde grunden slutligen har kommissionen ifrågasatt förstainstansrättens överväganden avseende kommissionens möjlighet att anlita en utomstående expert för att på ett korrekt sätt fastställa markområdets värde.

82.      Även dessa grunder utgår från förutsättningen att kommissionen ur processuell synpunkt inte hade någon skyldighet att begära ytterligare upplysningar, särskilt av de franska myndigheterna. Kommissionen hade redan ålagt dem att bland annat lämna alla de upplysningar som var ändamålsenliga för att fastställa markområdets värde.(42) Kommissionen har för övrigt hävdat att de värderingar som förstainstansrätten åberopat dock hade beaktats i det omtvistade beslutet.

83.      Scott har påpekat att förstainstansrätten inte har beaktat att kommissionen åsidosatt en väsentlig formföreskrift, varför grunderna ska avvisas redan av detta enda skäl. Under alla omständigheter har förstainstansrätten enligt Scott undersökt situationen på ett korrekt sätt, eftersom vissa synpunkter i skrivelsen av den 24 december 1999, som för övrigt inte återgetts i sin helhet i de franska myndigheternas skrivelse av den 21 februari 2000, borde ha fått kommissionen att ompröva sina värderingar och kräva nya handlingar.

b)      Bedömning

84.      Den andra grunden liknar i hög grad den första grunden och jag anser att överklagandet kan vinna bifall även på denna grund.

85.      Det ska noteras att kommissionen i själva verket även här, såsom har framgått, utgår från en felaktig förutsättning, nämligen att förstainstansrätten har kritiserat ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Det har i själva verket redan noterats att den enda bedömningsgrund som förstainstansrätten synes ha åberopat är principen om god förvaltningssed.

86.      Dessutom är grundvalen för kommissionens invändning, att den i sitt beslut beaktat de i skrivelserna av december 1999 och februari 2000 angivna värderingarna, snarare svag. I beslutet nämndes dessa värderingar men blev inte föremål för någon särskild argumentering.

87.      Frågan är dock en annan. Både i Scotts skrivelse och i skrivelsen från de franska myndigheterna som intervenerade i ett ytterst framskridet skede av förfarandet har det endast hänvisats till förekomsten av värderingar (skattemyndigheternas värdering, expertbyrån Galtiers värdering, revisorns värdering), i vilka det angetts ett lägre värde på markområdena än det värde som kommissionen kommit fram till på grundval av den bevisning som den hade tillgång till. Ingen ytterligare handling hade bifogats och det förklarades endast att man vid behov var beredd att lämna de ifrågavarande värderingarna till kommissionen.

88.      Enligt min mening var kommissionen på grundval av principen om god förvaltningssed inte tvungen, när den kommit till detta skede av förfarandet, att begära att de franska myndigheterna skulle lämna ytterligare handlingar och detaljer. Det ska erinras om att kommissionen redan hade riktat två förelägganden till de ifrågavarande myndigheterna att inkomma med handlingar. Det ena föreläggandet hade formulerats på ett mycket utförligt sätt.(43) Vid detta tillfälle hade de uppgifter som åberopats i skrivelserna av december 1999 och februari 2000 ännu inte lämnats.

89.      Det kan på samma sätt och på grundval av samma synpunkter inte anses att kommissionen hade en skyldighet att beakta den skrivelse som Scott sänt i december 1999. Det finns risk för att kommissionen potentiellt blir fången i förhalande taktik om en sådan skyldighet medges. Om skrivelsen exempelvis hade åtföljts av hela texten till de värderingar av markområdet som åberopades i denna skulle domen kanske vara annorlunda. Principen om god förvaltningssed kan enligt min mening dock inte utvidgas till den grad att kommissionen utan någon tidsgräns tvingas att fylla luckorna i kommentarerna och i de handlingar som har sänts till den.

90.      Såvitt vidare avser den tredje grunden är samma synpunkter tillämpliga som jag har framfört i förhållande till den andra grunden. Kommissionen hade ingen skyldighet att begära ytterligare upplysningar av Scott. Det är för övrigt svårt att förstå av vilket skäl kommissionen borde ha begärt att Scott skulle klargöra varför de förutsedda kostnaderna för arbetena på markområdet hade överskridits, med tanke på att dessa kostnader hade burits av de franska myndigheterna.

91.      Jag anser följaktligen att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionen borde ha begärt av de franska myndigheterna och/eller av Scott att de skulle lämna ytterligare upplysningar avseende markområdets värde. Den andra och den tredje grunden ska därför godtas.

92.      Den fjärde grunden avseende påståendet att kommissionen hade skyldighet att anlita en utomstående expert kan enligt min mening däremot inte godtas.

93.      Förstainstansrätten har inte i någon punkt i den överklagade domen slagit fast att kommissionen borde ha anlitat en utomstående experts tjänster. Förstainstansrätten har endast erinrat om att det finns en sådan möjlighet bland de instrument som kommissionen kunde ha använt för att få ytterligare upplysningar.

94.      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den fjärde grunden.

B –    Grunderna avseende förstainstansrättens prövning i sak

1.      Den sjätte grunden enligt vilken förstainstansrätten inte medgav att kommissionen hade något utrymme för skönsmässig bedömning

95.      Den sjätte grunden leder till kärnpunkten av den andra grundläggande frågan som ställts till domstolen i samband med förevarande överklagande. Det är fråga om omfattningen av den prövning som unionsdomstolen kan göra av beslut som kommissionen har fattat i fråga om statligt stöd.

a)      Parternas argument

96.      Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den gjorde en mycket mer omfattande och fördjupad prövning av det omtvistade beslutet än den prövning som den lagenligen kan göra. I synnerhet har förstainstansrätten trätt i kommissionens ställe när den frånhände denna det utrymme för skönsmässig bedömning som den ska tillerkännas på området. Unionsdomstolen ska göra en prövning av kommissionens beslut i fråga om statligt stöd som begränsas till de fel som anges i artikel 230 EG. Förstainstansrätten förfogar för övrigt aldrig över alla de omständigheter (handlingar etcetera) som kommissionen har använt för att anta sitt beslut. Det är följaktligen, även ur praktisk synpunkt, omöjligt för nämnda domstol att ersätta kommissionens bedömningar med sina egna bedömningar.

97.      Enligt Scott vilar denna grund på en felaktig uppfattning av den överklagade domen. Förstainstansrätten har inte ersatt kommissionens bedömningar med sina egna bedömningar, utan har klart angett, särskilt i punkt 100 i den överklagade domen, att dess mål endast är att kontrollera huruvida kommissionen har bedömt alla de omständigheter den förfogar över med den omsorg som krävs.

98.      Département du Loiret har gjort gällande argument som liknar Scotts argument.

b)      Bedömning

99.      Grunden avser gränserna för domstolsprövningen av kommissionens beslut i fråga om statligt stöd. I rättspraxis på området har vissa fasta punkter fastställts som jag ska erinra om.

100. Begreppet statligt stöd har framför allt en juridisk karaktär och ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Följaktligen är unionsdomstolens prövning i princip fullständig såvitt avser de undersökta åtgärdernas karaktär av stöd.(44)

101. Kommissionen tillerkänns dock ett större utrymme för skönsmässig bedömning i två situationer. För det första för att bedöma huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG. I sådana fall ska prövningen begränsas till att gälla om kommissionen i sitt beslut har gjort en uppenbart oriktig bedömning eller har gjort sig skyldig till maktmissbruk.(45)

102. Kommissionen har vidare ett större utrymme för skönsmässig bedömning avseende huruvida stöd föreligger (och således i en situation som kan hänföras till artikel 87.1 EG), om det antagna beslutet har krävt en komplicerad teknisk eller ekonomisk bedömning. I dessa fall är domstolens prövning i allmänhet begränsad till att kontrollera att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk, men även till att kontrollera att reglerna för förfarandet och för motiveringen beaktats samt att de faktiska omständigheter som legat till grund för kommissionens beslut är materiellt riktiga.(46)

103. Unionsdomstolen ska vid bedömningen av kommissionens beslut i fråga om statligt stöd som innefattar komplicerade ekonomiska bedömningar göra en känslig avvägning. Unionsdomstolen kan å ena sidan inte ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Å andra sidan ska den dock pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter, och särskilt kontrollera huruvida de uppgifter som kommissionen har använt för att bedöma en komplicerad situation faktiskt ger stöd för de slutsatser som den har dragit.(47)

104. I det aktuella fallet borde kommissionen ha sökt fastställa det pris som en normal ekonomisk aktör år 1987 kunde ha fått när han sålt ett markområde avsett för industriellt bruk. Det är således uppenbart, och parterna är överens på denna punkt, att den bedömning som kommissionen skulle göra många år efter det att de faktiska omständigheterna inträffade endast kunde vara ungefärlig. Det kan enligt min mening dessutom inte förnekas att det har varit fråga om en transaktion som har inneburit komplicerade ekonomiska värderingar. Förstainstansrätten skulle följaktligen utföra en kontroll. Även om förstainstansrätten i princip skulle göra en fullständig kontroll, kunde den inte ersätta den kontroll som kommissionen redan utfört med en egen självständig bedömning av de ekonomiska uppgifterna.

105. Jag anser dock inte att förstainstansrätten i det aktuella fallet har ersatt kommissionens bedömning med sin egen bedömning.

106. Det ska noteras att förstainstansrätten, i den del av den överklagade domen där den har prövat det omtvistade beslutet, i sak inte har gjort någon självständig värdering av markområdets värde. Den har däremot endast beaktat att vissa uppgifter tyder på att kommissionen inte har fördjupat sig tillräckligt och att markområdets värde kan ha fastställts på ett felaktigt sätt. Förstainstansrätten har särskilt hänvisat till kommissionens val att värdera markområdet med kostnadsmetoden, samt till att kommissionen inte har fäst avseende vid vissa uppgifter som lagts till handlingarna i målet, särskilt de värderingar som åberopats i de sista skrivelserna som de franska myndigheterna insänt.

107. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den sjätte grunden.

2.      Den sjunde grunden enligt vilken förstainstansrätten har grundat sig på spekulationer snarare än på bevis

a)      Parternas argument

108. Med den sjunde grunden har kommissionen hävdat att förstainstansrätten – även om det medges att den inte har överskridit de föreskrivna gränserna för sin prövning såsom de angetts i den sjätte grunden – dock har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, snarare än på i förfarandet tillgänglig bevisning, grundat sitt beslut på rena spekulationer. Förstainstansrätten gjorde i synnerhet sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen borde ha beaktat de uppskattningar av markområdets värde som angavs i Scotts skrivelse från december 1999 och i de franska myndigheternas följande skrivelse från februari 2000. Dessa skrivelser innehöll inte några bevis utan endast icke underbyggda påståenden.

109. Enligt Scott är kommissionens uppfattning fullständigt felaktig. Påståendena i skrivelserna från Scott och de franska myndigheterna är i alla avseenden bevisning. Att tillerkänna dessa påståenden karaktär av bevis innebär naturligtvis inte att det fastställs att de är tillförlitliga. Förstainstansrätten har endast kritiserat den omständigheten att kommissionen på grundval av dessa uppgifter inte ansåg det vara nödvändigt att ytterligare fördjupa frågan.

b)      Bedömning

110. Bedömningen av den sjunde grunden utgår ifrån två förutsättningar.

111. För det första ska unionsdomstolen, för att kontrollera att kommissionens beslut är lagenligt, enligt fast rättspraxis bedöma detsamma mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen har tillgång till när den antar ett beslut.(48)

112. För det andra ska det hållas i minnet att överklagande av en dom i första instans endast kan avse rättsfrågor enligt den allmänna principen i artikel 58 i domstolens stadga. Förutom i de fall då omständigheterna och bevisningen missuppfattats kan domstolen inte ompröva förstainstansrättens bedömningar av de faktiska omständigheterna.(49)

113. Kommissionens grund ska undersökas utifrån dessa fastslagna ståndpunkter. Det ska därför kontrolleras huruvida förstainstansrätten har prövat kommissionens beslut med beaktande av uppgifter som den inte hade tillgång till när den antog det omtvistade beslutet. Det ska däremot fastställas huruvida kommissionen yrkar att domstolen ska ompröva förstainstansrättens bedömningar av de faktiska omständigheterna.

114. Förstainstansrätten har kritiserat kommissionens beslut i huvudsak på grundval av två värderingar.

115. Förstainstansrätten har för det första påpekat att det föreligger vissa specifika problem i det omtvistade beslutet som ger upphov till tvivel på att beslutet är riktigt och tillförlitligt. I synnerhet har kommissionen gjort sig skyldig till verkliga fel i beräkningen – som för övrigt är till fördel för Scott, eftersom en korrigering av dem skulle medföra att markområdet gavs ett högre värde än kommissionens uppskattning(50) – och till inexakta uppgifter, särskilt på grund av att den för att fastställa markområdets marknadspris år 1987 utgått från kostnader som vid olika tidpunkter burits för att förvärva delar av detta område(51).

116. Förstainstansrätten har för det andra ansett att de alternativa beräkningarna av markområdets värde som åberopats i de franska myndigheternas skrivelse av den 21 februari 2000, samt den omständigheten att Scott år 1998 sålde detta markområde till ett annat privat bolag till ett pris som var betydligt lägre än det i beslutet uppskattade värdet, borde ha föranlett kommissionen att, på grundval av principen att den ska göra en omsorgsfull och opartisk undersökning av de faktiska omständigheterna, ytterligare fördjupa frågan om markområdets värde, exempelvis genom att begära att Frankrike skulle förete texten till de värderingar som det hänvisat till eller genom att anlita en utomstående expert.(52)

117. När förstainstansrätten med hänvisning till de två ovannämnda bedömningsgrunderna prövade grunden kritiserade den inte kommissionen på grundval av de uppgifter som denna inte hade tillgång till när beslutet antogs. Förstainstansrättens samtliga påpekanden har såsom framgått grundat sig på de felaktigheter som kommissionen gjort sig skyldig till och på att vissa upplysningar särskilt i de franska myndigheternas skrivelse av den 21 februari 2000 enligt förstainstansrätten inte tillerkänts tillräcklig vikt. Denna skrivelse lades som bekant till de administrativa handlingarna av kommissionen.

118. Det återstår att se om kommissionen med den aktuella grunden inte begär att domstolen ska ompröva förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna. Domstolens rättspraxis innebär att denna fråga ska besvaras nekande. Domstolen har ansett att frågan om förstainstansrätten, mot bakgrund av dessa bedömningar av de faktiska omständigheterna på ett korrekt sätt avgjort om omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten åsidosatts, är en rättsfråga som således omfattas av domstolens behörighet vid överklagande.(53)

119. Jag anser att förstainstansrätten i det aktuella fallet, såsom kommissionen har hävdat, gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionen på grundval av de sista upplysningarna som särskilt lämnats av de franska myndigheterna borde ompröva sin bedömning både av huruvida det förelåg ett stöd och av stödbeloppets storlek.

120. Det ska beaktas att förstainstansrätten i huvudsak har kritiserat kommissionen för att den inte gjort nya utredningar sedan den informerats om de värderingar av markområdets som gjorts av expertbyrån Galtier och revisorn. Såsom jag ovan redan har påpekat angavs det i de franska myndigheternas skrivelse, på samma sätt som för övrigt i den skrivelse som Scott sände i december 1999, endast att det förelåg sådana värderingar och resultatet av dessa värderingar. Det exakta innehållet i dessa värderingar refererades dock inte.

121. Jag har ovan redan noterat att i denna situation var dessa vaga uppgifter inte tillräckliga för att ålägga kommissionen att, på grundval av principen om god förvaltningssed, beakta Scotts skrivelse. På samma sätt och av samma skäl kan det inte anses att kommissionen på grundval av de franska myndigheternas skrivelse från februari 2000 skulle återuppta utredningen i ett förfarande som numera var i slutskedet.

122. Situationen kunde såsom jag redan har påpekat ha varit annorlunda om de franska myndigheterna hade lämnat mer hållbara uppgifter till stöd för dessa värderingar, i synnerhet om de hade bifogat dem i sin helhet, vilket borde ha varit relativt enkelt med tanke särskilt på att den värdering som anförtrotts expertbyrån Galtier hade beställts direkt av Scott.

123. Detta har dock inte gjorts och om kommissionen i detta skede av förfarandet åläggs ytterligare en skyldighet till fördjupning finns det risk för att varje form av förhalande taktik under förfarandet för kontroll av det statliga stödet legitimeras.

124. Under de särskilda omständigheterna i målet kunde kommissionen med andra ord lagligen avsluta sin utredning och fatta beslut på grundval av de uppgifter som den hade tillgång till. På samma sätt ska förstainstansrätten bedöma beslutet på grundval av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till när beslutet antogs. Överklagandet kan därför vinna bifall på kommissionens sjunde grund, vilken i sig motiverar att den överklagade domen upphävs.

125. Det förhållandet att kommissionen har använt kostnadsmetoden, samt det särskilda fel som påpekats i punkterna 109 och 110 i den överklagade domen, ska jag behandla mer detaljerat vid analysen av kommissionens ytterligare grunder.

3.      Den åttonde grunden avseende den omkastade bevisbördan

a)      Parternas argument

126. Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten har kastat om bevisbördan, eftersom den ålade kommissionen att lägga fram den bevisning som inte lämnats av parterna, på vilka det enligt den aktuella grunden borde ha ankommit att lämna de uppgifter som krävdes för att eventuellt formulera ett beslut i andra ordalag.

127. Scott har hävdat att kommissionen har missförstått den överklagade domen, eftersom förstainstansrätten endast fastställt de faktiska omständigheterna och påpekat att kommissionen inte hade uppfyllt sin omsorgsplikt.

b)      Bedömning

128. Det saknas stöd för grunden och den vilar på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

129. Utan att behandla frågan om bevisbördan i ett förfarande på området för statligt stöd ska det noteras att förstainstansrätten inte har ålagt kommissionen att lägga fram bevisning till stöd för Scotts och de franska myndigheternas ståndpunkt. Förstainstansrätten har såsom framgått däremot endast beaktat att hela den bevisning som kommissionen hade tillgång till inte kunde motivera ett beslut som det beslut som antogs.

130. Förstainstansrätten har med andra ord inte ålagt kommissionen någon bevisbörda. Den fann däremot att kommissionen på grundval av de uppgifter som redan lämnats till den skulle fördjupa sin utredning enligt principen om god förvaltningssed.

131. Jag anser följaktligen att överklagandet inte kan vinna bifall på kommissionens åttonde grund.

4.      Den nionde och den tolfte grunden avseende frågan huruvida kommissionen lagligen får använda kostnadsmetoden

a)      Parternas argument

132. Med den nionde och den tolfte grunden för överklagande har kommissionen ifrågasatt två olika aspekter på den överklagade domen.

133. För det första har förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning när den ifrågasatte kommissionens användning av kostnadsmetoden för att beräkna stödets värde. Enligt kommissionen har tvärtom det förhållandet att det samtidigt som stödet beviljades inte förelåg någon värdering av markområdet gjort att det var berättigat och logiskt att använda kostnadsmetoden, som hänvisar till de kostnader som de offentliga myndigheterna faktiskt haft för att genomföra stödtransaktionen. Det är sant att marknadspriset för en tillgång inte med nödvändighet motsvarar vad denna tillgång har kostat. Det ska dock påpekas att det markområde som är föremål för stödet i det aktuella fallet har iordningställts och ”anpassats” för Scotts specifika krav, vilket gör att det pris som detta markområde kunde ha erhållit på den fria marknaden är mindre viktigt.

134. För det andra har kommissionen kritiserat förstainstansrättens påståenden att det för att fastställa stödets värde kan vara lämpligt att hänvisa till priset på markområdet år 1998. Även om detta pris motsvarar det pris som kan erhållas på marknaden vid denna tidpunkt kan det inte ge någon anvisning om stödets värde elva år tidigare. Å ena sidan befann sig år 1987 sektorn för hushålls- och sanitetspapper i full expansion, medan den år 1998 befann sig i en svår kris, med följande minskning av markområdets och anläggningens värde. Å andra sidan tenderar varje typ av tillgång att förlora i värde med tiden och det är därför normalt att även föremålet för det stöd som beviljats Scott med elva års mellanrum har undergått en värdeminskning.

135. Enligt Scott vilar kommissionens grund på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Förstainstansrätten har inte förnekat att kommissionen kan använda kostnadsmetoden för att fastställa värdet av ett stöd. I det aktuella fallet har förstainstansrätten endast ansett att den omständigheten att kommissionen inte har utforskat möjligheten att använda 1998 års försäljningspris för att fastställa värdet innebär att den åsidosatt sin omsorgsplikt.

136. Département du Loiret har anfört ungefär samma argument som Scott och har dessutom tillagt att kommissionens resonemang är inkonsekvent. Om, såsom kommissionen har hävdat, tillgångens marknadsvärde år 1998 inte är relevant för att fastställa stödets värde år 1987 har det på samma sätt ingen mening att, såsom kommissionen däremot har gjort, fastställa detta värde med utgångspunkt från markområdets genomsnittliga inköpspris, i tre olika faser avseende tre delar av detta, år 1975, år 1984 och år 1987.

b)      Bedömning

137. I kommissionens nionde grund ifrågasätts, på samma sätt som i den tolfte grunden som till stor del sammanfaller med den nionde, den omständigheten att förstainstansrätten ansåg att kommissionens beräkningar av värdet av det markområde som år 1987 såldes till Scott var inexakta. Grunden avser inte förstainstansrättens synpunkter på att kommissionen behövde dra vederbörliga slutsatser av de uppgifter som förekom i Scotts och de franska myndigheternas sista skrivelser (dessa aspekter har behandlats i den sjunde grunden som jag har avhandlat ovan). I den aktuella grunden kritiseras däremot förstainstansrättens allmänna påståenden att kommissionen borde ha uppskattat stödets värde med användande av mer tillförlitliga metoder än den metod som grundats på de offentliga myndigheternas kostnader.

138. Det ska, såsom förstainstansrätten själv har påpekat, noteras att det, för att fastställa huruvida de offentliga myndigheternas försäljning av ett markområde utgör ett statligt stöd, är nödvändigt att tillämpa principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.(54) Det ska med andra ord fastställas huruvida det pris som den utpekade stödmottagaren har betalat – i detta fall Scott – är det pris som sannolikt skulle ha betalats om det i stället för en offentlig myndighet varit en enskild aktör som sålt markområdet.

139. Testet med en privat investerare i en marknadsekonomi är i allmänhet en komplicerad ekonomisk bedömning, i vilken kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.(55) Det är, såsom jag har noterat ovan, följaktligen fråga om ett område på vilket domstolsprövningen i princip är begränsad till en kontroll av att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk, förutom en kontroll av att reglerna för förfarandet har beaktats samt att de faktiska omständigheter som legat till grund för det överklagade administrativa beslutet är materiellt riktiga.(56)

140. Jag anser att den prövning som förstainstansrätten i förevarande fall har velat göra av kommissionens beslut har överskridit dessa gränser. Det ska erinras om att de franska myndigheterna vid tidpunkten för stödet inte hade gjort någon oberoende värdering av markområdet eller gjort försäljningen av detta beroende av ett tidigare konkurrensutsatt förfarande, för att undersöka hur mycket de potentiella förvärvarna var redo att betala. Även under förfarandet för att granska huruvida det förelåg ett stöd kännetecknades de franska myndigheternas och den förmodade stödmottagarens beteende, såsom kommissionen har noterat och som förstainstansrätten har konstaterat, av bristande samarbete och av att eventuell bevisning angavs mer i förbigående än på ett konkret sätt under förfarandets sista skede när antagandet av det slutliga beslutet var nära förestående.

141. Det är faktiskt möjligt att kommissionens uppskattning av markområdets värde i det omtvistade beslutet, konkret, inte var helt riktig, såsom kommissionen för övrigt har medgett. Dock kvarstår den omständigheten att det inte har visats att kommissionen har gjort någon uppenbart felaktig bedömning och att förstainstansrättens konstateranden, i vilka det långt ifrån att ange att kommissionen har gjort någon felaktig bedömning eller på ett jämförbart sätt åsidosatt de tillämpliga bestämmelserna, endast påpekades vissa felaktigheter som även om de fastställdes inte medgav att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades. Jag hänvisar särskilt till den felaktiga beräkningen som påpekats i punkterna 109–111 i den överklagade domen. Det är för övrigt fråga om ett fel som har varit till fördel för Scott. Om det hade rättats till skulle ett ännu högre värde ha kunnat anges av det sålda markområdet (och följaktligen av stödet). Den omständigheten att detta fel inte i sig kan motivera en ogiltigförklaring innebär naturligtvis inte att förstainstansrätten inte kunde ta hänsyn till detta. Jag hänvisar i detta avseende till min bedömning av den tionde grunden för överklagande.

142. Jag anser således att överklagandet även kan vinna bifall på den nionde och den tolfte grunden och att domstolen följaktligen ska upphäva den överklagade domen.

5.      Den tionde, den trettonde och den fjortonde grunden för överklagande avseende kommissionens uppskattade värde av stödet

a)      Parternas argument

143. Kommissionens tionde grund har riktats mot vissa specifika aspekter på den överklagade domen som även har samband med att kostnadsmetoden tillämpats för att fastställa stödets värde. Kommissionen har särskilt påpekat att det värde som den har använt för uppskattningen av markområdet, som motsvarar något mer än 70 miljoner FRF, dock var ett lägre belopp än de 80 miljoner FRF som angetts i det preliminära avtalet, som år 1987 ingicks mellan Scott och de franska myndigheterna för de arbeten som de offentliga myndigheterna skulle utföra på detta markområde. Kommissionen har dessutom hävdat att förstainstansrätten hade fel när den ansåg att den bland omständigheterna till stöd för ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet kunde beakta det eventuella felet i beräkningen till fördel för Scott som påpekats i punkterna 109–111 i den överklagade domen.

144. I den trettonde grunden återges liknande argument som de argument som framförts i den tionde grunden och i några andra grunder. Därmed bekräftades än en gång att kommissionens uppskattning av markområdets värde var så försiktig att den faktiskt var förenlig med uppgifterna i de handlingar som Scott och de franska myndigheterna åberopat.

145. Analogt med den trettonde grunden har även i den fjortonde grunden de argument upprepats som framförts i olika andra grunder avseende kommissionens befogenhet att göra en skönsmässig bedömning för att fastställa stödets värde.

146. Scott anser sig redan ha svarat på kommissionens argument i de föregående grunderna och har bekräftat att den överklagade domens kärnpunkt under alla förhållanden är att kommissionen inte handlade med den omsorg som krävdes. De olika argument som förstainstansrätten har beaktat ska därför inte uppfattas som självständiga skäl för en ogiltigförklaring utan som tecken på denna bristande omsorg.

b)      Bedömning

147. Såvitt avser den tionde grundens första del anser jag, i enlighet med vad jag har påpekat i fråga om de föregående grunderna, att kommissionens argument ska godtas. Även här är det fråga om en rad överväganden av förstainstansrätten som har föregått ogiltigförklaringen av ett beslut som innehåller mycket komplicerade ekonomiska bedömningar, och detta även om förstainstansrätten inte konkret har påpekat att kommissionens resonemang var behäftat med någon uppenbart oriktig bedömning eller åsidosättande av förfaranderegler.

148. Däremot kan inte de argument av kommissionen godtas som avser att förstainstansrätten har använt kommissionens felaktiga beräkning till fördel för klagandeparten Scott. Det ska noteras att detta konstaterande, såsom Scott korrekt har påpekat, inte har använts av förstainstansrätten för att direkt ogiltigförklara beslutet utan endast är ett tecken på att kommissionen har åsidosatt sin omsorgsplikt. Även om jag, såsom jag har angett ovan, inte instämmer med förstainstansrättens slutsats att kommissionen inte var tillräckligt omsorgsfull i sin utredning av ärendet återstår faktum att förstainstansrätten inte kan kritiseras för att den har använt den felaktiga beräkningen till Scotts fördel som en av de omständigheter som legat till grund för dess egna slutsatser.

149. I den trettonde och den fjortonde grunden upprepas endast, såsom jag redan har påpekat, på ett snarare förvirrat sätt de synpunkter och argument som framförts i de andra grunderna. De förtjänar enligt min mening i sig därför inte att bedömas särskilt och inte heller att godtas. De ifrågavarande grundernas olika delar har redan diskuterats vid prövningen av de grunder där argumenten har framförts för första gången.

150. Vad avser kommissionens synpunkter i den trettonde grunden för att visa att dess uppskattning av markområdets värde var försiktig och skälig, ska de, i den mån som de inte innebär ett ifrågasättande av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, endast betecknas som argument till stöd för den uppfattning som redan framförts särskilt i den sjunde grunden att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning. Jag har redan angett att denna uppfattning enligt min mening ska godtas, varför det således inte är nödvändigt att återkomma till denna fråga.

151. Överklagandet kan följaktligen vinna bifall på den tionde grundens första del. Det kan dock inte vinna bifall på den tionde grundens andra del. Överklagandet kan inte heller vinna bifall på den trettonde och den fjortonde grunden.

6.      Den elfte grunden avseende bevisvärdet av den åtgärd som vidtagits av kommunfullmäktige i Orléans

a)      Parternas argument

152. Kommissionen anser att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den fann att kommissionen, för att värdera det till Scott sålda markområdet, tillerkänt det värde som kommunfullmäktige i Orléans år 1994 tilldelat detta område alltför stor betydelse. Denna uppgift var däremot mycket tillförlitlig och kommissionen hade korrekt använt den för att beräkna stödet.

153. Scott har hävdat att bolaget inte känner till den handling som kommissionen har åberopat. I protokollet från kommunalfullmäktige i Orléans av den 27 maj 1994 som Scott hade tillgång till finns det inget spår av de avsnitt som kommissionen har hänvisat till i sitt överklagande.

b)      Bedömning

154. Det råder inga tvivel om att kommissionen i utformningen av den aktuella grunden har gjort sig skyldig till några redaktionella fel. De avsnitt som kommissionen har hänvisat till kan nämligen inte alla hänföras till Orléans kommunalfullmäktiges beslut som domstolen har tillgång till, och de sidnummer som angetts i kommissionens inlaga är svårbegripliga.(57)

155. De många inexakta uppgifter som för övrigt kännetecknar alla skrivelserna från parterna i förevarande mål påverkar dock inte det centrala i kommissionens grund.

156. När kommunfullmäktige i Orléans år 1994, vid en tidpunkt då förfarandet för kontroll av det statliga stödet ännu inte hade inletts, sammanfattade läget i ärendet, angav de det ”ursprungliga värdet” av markområdet till 10,9 miljoner FRF och preciserade dessutom att det var fråga om en mycket försiktig uppskattning.

157. Kommissionen har använt denna uppgift för beräkningen av det eventuella statliga stödet till Scott men har, såsom förstainstansrätten har påpekat i punkterna 109–111 i den överklagade domen, å andra sidan gjort en felaktig tolkning som medförde att kostnaden per kvadratmeter ytterligare reducerades, helt till fördel för Scott.

158. Förstainstansrätten ansåg att kommissionen inte kunde förlita sig på detta värde, eftersom punkt 2.2 i kommunalfullmäktiges mötesprotokoll, i vilket denna uppskattning angavs, utgör en ”mycket kort sammanfattning utan detaljerad förklaring”.(58) Förstainstansrätten tillade att utan kännedom om det sätt på vilket de franska myndigheterna förvärvade markområdet kunde det inte uteslutas att detta varit föremål för expropriation och att det angivna värdet således var högre än marknadsvärdet.

159. Förstainstansrättens resonemang är enligt min mening felaktigt medan kommissionens grund kan godtas.

160. I sin bedömning av huruvida det förelåg ett stöd, har kommissionen, såsom framgått, med många års mellanrum, rekonstruerat värdet av ett markområde och därvid tillämpat kriteriet avseende en privat investerare i en marknadsekonomi för att avgöra huruvida det eventuellt förelåg ett stöd. Jag anser, bortsett från vad som redan sagts om det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har i en liknande svår situation, att kommissionens beteende i det aktuella fallet har varit helt korrekt. I en situation som den nyss beskrivna har enligt min mening användning av en uppskattning av markområdets värde i) som gjorts av en av de i transaktionen inblandade myndigheterna och ii) som refererats i en officiell handling, varit ett metodiskt korrekt val.

161. Förstainstansrättens invändning om att det angivna värdet kanske inte är tillförlitligt om de offentliga myndigheterna har erhållit markområdena genom expropriation saknar enligt min mening fog. Förstainstansrättens grundläggande uppfattning i detta avseende är att förvärv genom expropriation kan vara dyrare än ett förvärv på normala marknadsvillkor, eftersom det innebär att en speciell ersättning betalas till ägarna.

162. Det ska i detta avseende noteras att expropriation, på grund av sin karaktär, ska gynna allmänintresset i förhållande till privata intressen. Det är svårt att se att ett belopp som är betydligt högre än marknadsvärdet på den exproprierade tillgången skulle betalas till en ägare. Det kan snarare tänkas att det motsatta sker.

163. Å andra sidan har kommunfullmäktige i Orléans, och detta är enligt min mening den väsentliga punkten, dock inte angett kostnaden för markområdet, utan en uppskattning av värdet av detta. Det ska dessutom hållas i minnet att denna uppskattning endast var en av de omständigheter som beaktats i kommissionens slutliga beslut om stödet.

164. Överklagandet kan slutligen även vinna bifall på kommissionens elfte grund.

7.      Den femtonde grunden för överklagande avseende att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna och bevisen

165. Med den femtonde grunden har kommissionen hävdat att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheterna i målet.

166. Grunden har i själva verket begränsats till endast sex raders text och innehåller inte någon ytterligare uppgift i förhållande till de uppgifter som framförts i de andra grunderna för överklagande.

167. Det är klart att en grund som utformats på detta vis inte kan godtas, eftersom det saknas argument till stöd för den. Detta gäller i än högre grad då det är klaganden som mycket utförligt ska visa att det föreligger en missuppfattning och exakt ange vilka omständigheter som har missuppfattats och visa de felaktiga bedömningar som förstainstansrätten har gjort.(59)

C –    Andra grunder

1.      Den femte grunden enligt vilken förstainstansrätten har avgjort målet på grundval av omständigheter som inte har gjorts gällande av Scott

a)      Parternas argument

168. Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den godtagit att beakta(60) de ”alternativa” värderingarna av markområdet trots att Scott inte specifikt hade åberopat dem i sin ansökan.

169. Enligt Scott hade det inte förekommit något fel, eftersom hans ansökan innebar ett ifrågasättande av beräkningen av stödet och den särskilt hänvisade till skrivelsen av den 24 december 1999, som i stor utsträckning grundats på dessa alternativa uppskattningar av markområdets värde.

b)      Bedömning

170. Överklagandet kan inte vinna bifall på kommissionens grund.

171. Scotts ansökan till förstainstansrätten innehöll särskild kritik av kommissionens värdering av markområdet. Denna bedömning ställdes mot de franska skattemyndigheternas bedömning, och det hänvisades till skrivelsen av den 24 december 1999 som kommissionen enligt Scott felaktigt avvisat.(61)

172. Förstainstansrätten har således inför en sådan kritik av det omtvistade beslutet, som åtföljts av den skrivelse som företetts och som innehåller hänvisningar till de ”alternativa” värderingarna av markområdet, med fog kunnat fastslå att det var berättigat att utföra en kontroll av markområdets värde på grundval av de uppgifter som lämnats till den.

V –    Förslag till avgörande

173. Sammanfattningsvis föreslår jag således att domstolen i princip ex officio ska påtala att det förekommer ett allvarligt logiskt fel i den överklagade domen och följaktligen upphäva den. I andra hand föreslår jag att domstolen ska bifalla överklagandet på kommissionens sjunde, nionde, tionde (endast den första delen), elfte och tolfte grunder och således, under alla förhållanden, upphäva domen i sin helhet. I tredje hand anser jag att domstolen ska bifalla överklagandet även på den första, den andra och den tredje grunden.

174. Eftersom förstainstansrätten endast har prövat en av de fyra grunder som Scott åberopat i sin ansökan är målet inte färdigt för avgörande och domstolen kan inte slutligt avgöra detta. Målet ska därför återförvisas till förstainstansrätten.

175. Sammanfattningsvis föreslår jag att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen,

–        återförvisa målet till förstainstansrätten,

–        meddela beslut om rättegångskostnaderna senare.

1 – Originalspråk: italienska.

2 – EGT L 12, 2002, s. 1.

3 – Dom av den 29 mars 2007 i mål T‑369/00, Département du Loiret mot kommissionen (REG 2007, s. II‑851).

4 – Dom av den 11 december 2008 i mål C‑295/07 P, kommissionen mot Département du Loiret (REG 2008, s. I‑0000).

5 – Dom av den 6 oktober 2005 i mål C‑276/03 P, Scott mot kommissionen (REG 2005, s. I‑8437).

6 – De två ifrågavarande domar som meddelades samma dag är dom av den 10 april 2003 i mål T‑369/00, Département du Loiret mot kommissionen (REG 2003, s. II‑1789), som inte har överklagats, respektive dom av den 10 april 2003 i mål T‑366/00, Scott mot kommissionen (REG 2003, s. II‑1763), vars överklagande ledde till domen i målet Scott mot kommissionen (ovan fotnot 5).

7 – Dom av den 5 oktober 2006 i mål C‑232/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I‑10071).

8 – Den överklagade domen, punkt 37.

9 – Det ska dock sägas att en snabb undersökning av den talan som Scott ursprungligen väckte vid förstainstansrätten visar att klaganden har använt denna vägran som stöd för sin första grund för talan som förstainstansrätten inte uttryckligen har behandlat och som avser ett åsidosättande av processuella rättigheter.

10 – Den överklagade domen, punkt 128.

11 – Den överklagade domen, punkt 106.

12 – Den överklagade domen, punkt 123.

13 – Den överklagade domen, punkt 137.

14 – Den överklagade domen, punkt 151.

15 – Den överklagade domen, punkt 154. Förordningen i fråga är rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG‑fördraget (EGT L 83, s. 1).

16 – Det ska noteras att det omtvistade beslutet även avser det stöd som beviljats i form av en förmånlig reningsavgift. Anmärkningarna avseende denna del av beslutet lämnade klaganden under förfarandet vid förstainstansrätten dock därhän, efter det att frågorna avseende preskriptionen definierats. Se den överklagade domen, punkt 31.

17 – Det är intressant att notera att i en slags egendomlig parallellism har förstainstansrätten i den andra domen avseende samma fall i mål T‑369/99 som meddelades samma dag som den överklagade domen (se ovan fotnot 3) förfarit på ett rakt motsatt sätt. Såsom domstolen har fastställt vid överklagandet (se ovan fotnot 4) ogiltigförklarade förstainstansrätten hela det omtvistade med stöd av en grund (felaktig beräkning av räntorna) som endast skulle ha motiverat att artikel 2 i beslutet, eller en del av denna, ogiltigförklarades.

18 – Den överklagade domen, punkt 34.

19 – Det ska för övrigt hållas i minnet att enligt den ”parallella” domen i mål T‑369/00, som meddelades samma dag, ogiltigförklarades hela det omtvistade beslutet. Scott uppnådde åtminstone ur praktisk synpunkt allt vad bolaget hade yrkat.

20 – Dom av den 20 februari 1997 i mål C‑166/95 P, kommissionen mot Daffix (REG 1997, s. I‑983), punkt 25.

21 – Dom av den 19 oktober 1995 i mål C‑19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I‑3319), punkt 13, och av den 3 september 2009 i mål C‑535/06 P, Moser Baer India mot rådet (REG 2009, s. I‑0000), punkt 24. På det sättet kan även dom av den 26 februari 2002 i mål C‑23/00 P, rådet mot Boehringer (REG 2002, s. I‑1873), punkt 46, uppfattas.

22 – Dom av den 28 februari 2008 i mål C‑17/07 P, Neirinck mot kommissionen (REG 2008, s. I‑36*), punkt 38.

23 – Dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C‑341/06 P och C‑342/06 P, Chronopost mot UFEX m.fl. (REG 2008, s. I‑4777), punkterna 46–49.

24 – Detta resonemang förekom redan i dom av den 20 mars 1959 i mål 18/57, Nold mot Höga myndigheten (REG 1959, s. 87). Se mer nyligen domen i målet kommissionen mot Daffix (ovan fotnot 20), punkt 24, dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (REG 1998, s. I‑1719), punkt 67, och av den 30 mars 2000 i mål C‑265/97 P, VBA mot Florimex m.fl. (REG 2000, s. I‑2061), punkt 114.

25 – Dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REG 2009, s. I‑0000), punkterna 54-57, och av den 17 december 2009 i mål C‑197/09, RX-II M mot EMEA (ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 57.

26 – Dom av den 19 november 1998 i mål C‑252/96 P, Europaparlamentet mot Gutiérrez de Quijano y Lloréns (REG 1998, s. I‑7421), punkterna 29–34, och domstolens beslut av den 27 september 2004 i mål C‑470/02 P, UER mot M6 m.fl., punkt 69, och av den 13 juni 2006 i mål C‑172/05 P, Mancini mot kommissionen (REG 2006, s. I‑77*), punkt 41.

27 – Se även mitt förslag till avgörande i mål C‑362/08 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, som fortfarande är anhängigt (särskilt punkt 90 och fotnot 23).

28 – Den överklagade domen, punkt 128.

29 – Dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen (REG 2002, s. I‑7869), punkterna 81–83, och av den 6 oktober 2005 i målet Scott mot kommissionen (ovan fotnot 5), punkt 33. Se även generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det sistnämnda målet, punkterna 67–69.

30 – Dom av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen (REG 1986, s. 2263; svensk specialutgåva, volym 8, s. 691), punkterna 27–29, och av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I‑307; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303), punkterna 29–30.

31 – Se särskilt skäl 2 i förordningen.

32 – Se förstainstansrättens dom av den 22 februari 2006 i mål T‑34/02, Le Levant 001 m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. II‑267), punkterna 91–96, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 4 april 2002 i mål T‑198/01 R, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen (REG 2002, s. II‑2153), punkt 85. Det ska för övrigt noteras att förstainstansrätten i domen i det andra målet mer rättroget följde den klassiska rättspraxisen. Se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑198/01, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen (REG 2004, s. II‑2717), punkterna 191–195.

33 – Förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen (REG 2003, s. II‑435), punkterna 131–143. Förstainstansrätten betecknade i det fallet för övrigt skyldigheten att låta den berörda staten yttra sig som en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande kan påtalas ex officio.

34 – Se exempelvis dom av den 22 februari 2005 i mål C‑141/02 P, kommissionen mot max.mobil (REG 2005, s. I‑1283), punkt 72. Se även dom av den 19 oktober 1983 i mål 179/82, Lucchini Siderurgica mot kommissionen (REG 1983, s. 3083), punkt 27, och av den 31 mars 1992 i mål C‑255/90 P, Burban mot Europaparlamentet (REG 1992, s. I‑2253).

35 – Domen i målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (ovan fotnot 24), punkt 62.

36 – Dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90 P, Technische Universität München (REG 1991, s. I‑5469; svensk specialutgåva, volym 11, s. 453), punkterna 23–25.

37 – Dom av den 22 oktober 1991 i mål C‑16/90, Nölle (REG 1991, s. I‑5163), punkterna 13 och 30–32.

38 – Min kursivering.

39 – Se den överklagade domen, punkt 56.

40 – Se den överklagade domen, punkt 128.

41 – Se den överklagade domen, punkt 121.

42 – Se den överklagade domen, punkt 154.

43 – Se den överklagade domen, punkterna 152 och 154.

44 – Dom av den 16 maj 2000 i mål C‑83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I‑3271), punkt 25, och av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen (REG 2008, s. I‑0000), punkt 111.

45 – Dom av den 6 september 2006 i mål C‑88/03, Portugal mot kommissionen (REG 2006, s. I‑7115), punkt 99, av den 15 december 2005 i mål C‑66/02, Italien mot kommissionen (REG 2005, s. I‑10901), punkt 135, av den 12 december 2002 i mål C‑456/00, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I‑11949), punkt 41, och av den 7 mars 2002 i mål C‑310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I‑2289), punkt 46.

46 – Domen i målet British Aggregates mot kommissionen (ovan fotnot 44), punkt 114, dom av den 8 maj 2003 i de förenade målen C‑328/99 och C‑399/00, Italien och SIM 2 Multimedia mot kommissionen (REG 2003, s. I‑4035), punkt 39, och av den 29 februari 1996 i mål C‑56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I‑723), punkt 11.

47 – Ett talande exempel på unionsdomstolarnas eventuella ”dilemma” framgår exempelvis av dom av den 22 november 2007 i mål C‑525/04 P, Spanien mot kommissionen (kallat Lenzing) (REG 2007, s. I‑9947), punkterna 56–58 och där angiven rättspraxis.

48 – Se exempelvis dom av den 14 september 2004 i mål C‑276/02, Spanien mot kommissionen (REG 2004, s. I‑8091), punkt 31, av den 29 april 2004 i mål C‑277/00, Tyskland mot kommissionen (REG 2004, s. I‑3925), punkt 39, av den 3 oktober 2002 i mål C‑394/01, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I‑8245), punkt 34, av den 26 september 1996 i mål C‑241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I‑4551), punkt 33, och av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen (REG 1986, s. 2263; svensk specialutgåva, volym 8, s. 691), punkt 16.

49 – Se, som ett exempel på statligt stöd, domen i målet Spanien mot kommissionen (ovan fotnot 47), punkt 54 och där angiven rättspraxis.

50 – Den överklagade domen, punkterna 110–111.

51 – Den överklagade domen, punkt 115.

52 – Den överklagade domen, punkterna 124–142.

53 – Dom av den 6 november 2008 i mål C‑405/07 P, Nederländerna mot kommissionen (REG 2008, s. I‑8301), punkt 44 och där angiven rättspraxis.

54 – Se den överklagade domen, punkt 105.

55 – Domen i målet Italia och SIM 2 Multimedia mot kommissionen (ovan fotnot 46), punkterna 38–39, och domen i målet Belgien mot kommissionen (ovan fotnot 46), punkterna 10–11. Se även punkt 109 och fotnot 35 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 27 oktober 2005 i mål C‑222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., där domstolen meddelade dom den 10 januari 2006 (REG 2006, s. I‑289).

56 – Jämför ovan punkt 102.

57 – Kommissionen ingav i september 2007, samtidigt med att den begärde att få lämna en replik, den handling som den hänvisade till i sitt överklagande. Det är fråga om den officiella utskriften av diskussionen vid godkännandet av kommunalfullmäktiges protokoll från maj 1994. Frågan behöver dock inte ställas huruvida denna handling kan upptas till sakprövning, eftersom den bara är ett komplement i förhållande till kommunalfullmäktiges beslut som kommissionen redan hade ingett till förstainstansrätten.

58 – Den överklagade domen, punkt 118.

59 – Dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑123), punkt 50, och beslut av den 16 december 2004 i mål C‑222/03 P, APOL och AIPO mot kommissionen, punkt 40.

60 – Se den överklagade domen, punkterna 130–131.

61 – Se den talan som bolaget Scott väckte vid förstainstansrätten, punkterna 9.3 och 9.4.

Full & Egal Universal Law Academy