EUR-Lex -  62007CC0369 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 5 februari 20091(1)

Mål C‑369/07

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Republiken Grekland

”Fördragsbrott – Dom varigenom domstolen fastställt att Republiken Grekland underlåtit att uppfylla en skyldighet att återkräva stöd som beviljats Olympic Airways – Underlåtenhet att följa domen – Talan enligt artikel 228 EG – Ekonomiska sanktioner”

I –    Inledning

1.        Detta mål rör en talan som kommissionen väckt mot Republiken Grekland enligt artikel 228 EG. Sökandeinstitutionen har lagt denna medlemsstat till last att den inte har följt en dom av den 12 maj 2005(2) (nedan kallad 2005 års dom), i vilken domstolen slog fast att svaranden hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt kommissionens beslut av den 11 december 2002 (nedan kallat 2002 års beslut)(3) om det statliga stöd som Grekland beviljat Olympic Airways (nedan kallat OA). Kommissionen har yrkat att domstolen, förutom att fastställa fördragsbrott, ska förelägga svaranden att betala ett löpande vite och ett standardbelopp.

II – Bakgrund till talan

A –    Kommissionens åtgärder före 2002 års beslut

2.        År 1994 godkände kommissionen med stöd av artikel 92.3 c i EG‑fördraget (nu artikel 87.3 c EG) några stödåtgärder till förmån för OA, vilka ingick i en plan för att omstrukturera och rekapitalisera företaget.(4) För att stödet skulle vara förenligt med EG‑rätten krävdes att Grekland uppfyllde ett antal åtaganden.

3.        Kommissionen ansåg att några av dessa åtaganden inte hade uppfyllts och beslöt därför den 30 april 1996 att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i EG‑fördraget (nu artikel 88.2 EG) beträffande det stöd som redan hade beviljats samt nytt stöd som inte hade anmälts men som kommissionen hade fått kännedom om. Detta förfarande utmynnade i beslut 1999/332/EG av den 14 augusti 1998(5), i vilket kommissionen på nytt godkände det stöd som hade godkänts år 1994, såsom det därefter hade ändrats av de grekiska myndigheterna. Även beviljandet av dessa stödåtgärder var, precis som år 1994, förenat med en omstruktureringsplan och underställt särskilda villkor.

4.        I ett senare beslut år 2000 godkände kommissionen en ny ändring av de godkända ekonomiska åtgärderna.

B –    2002 års beslut

5.        Till följd av klagomål avseende det stöd som OA beviljats inledde kommissionen den 6 mars 2002 ett nytt förfarande enligt artikel 88.2 EG, och den 11 december 2002 antog kommissionen beslut 2003/372, som grundade sig särskilt på att merparten av målen för företagets omstruktureringsplan inte hade uppnåtts, att villkoren i 1998 års beslut om godkännande inte hade följts fullt ut och att sistnämnda beslut hade tillämpats på ett rättsstridigt sätt. Det påpekades vidare att det förelåg nytt driftstöd som bestod huvudsakligen i att Republiken Grekland hade tolererat en fortlöpande underlåtelse att betala socialförsäkringsavgifter, mervärdesskatt på drivmedel och reservdelar, utestående hyror till olika flygplatser, flygplatsavgifter och en skatt som passagerare betalar vid avgång från alla grekiska flygplatser, den så kallade spatosimoskatten.

6.        Artiklarna 1–3 i beslutsdelen har följande lydelse:

”Artikel 1

Det omstruktureringsstöd som Grekland har beviljat Olympic Airways i form av

a) lånegarantier beviljade till företaget fram till den 7 oktober 1994 enligt artikel 6 i den grekiska lagen nr 96/75 av den 26 juni 1975,

b) nya lånegarantier på sammanlagt 378 miljoner USD för lån som måste tecknas före den 31 mars 2001 för köp av nya flygplan och för de investeringar som behövdes för omflyttning av OA till den nya flygplatsen i Spata,

c) minskning av bolagets skuldbörda med 427 miljarder drakmer,

d) omvandling av 64 miljarder drakmer av bolagets skulder till eget kapital, och

e) ett kapitaltillskott på 54 miljarder drakmer minskat till 40,8 miljarder drakmer, i tre rater på 19, 14 och 7,8 miljarder drakmer för år 1995, 1998 respektive 1999

anses vara oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget … .

Artikel 2

Det statliga stöd som Grekland har beviljat i form av tolerans mot ihållande utebliven betalning av socialavgifter, mervärdesskatt på bränsle och reservdelar i fråga om Olympic Aviation, hyror på olika flygplatser, flygplatsavgifter på Athens internationella flygplats och andra flygplatser samt spatosimoskatt är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

1. Grekland skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att från stödmottagaren återkräva det stöd på 14 miljarder drakmer (41 miljoner euro)(6) som avses i artikel 1 och som inte är förenligt med fördraget, och det stöd som avses i artikel 2 och som olagligen har ställts till stödmottagarens förfogande.

2. Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.”

7.        OA väckte den 24 februari 2003 vid förstainstansrätten talan om ogiltigförklaring av beslutet.

C –    Händelser efter 2002 års beslut

8.        I mars 2003 underrättade de grekiska myndigheterna kommissionen om sin avsikt att privatisera OA. I september förelade kommissionen Republiken Grekland att lämna all nödvändig information för att undersöka om åtgärderna med att omstrukturera och privatisera OA var förenliga med artikel 87 EG. I december började ett nytt bolag, Olympic Airlines (nedan kallat NOA), bedriva verksamhet.

9.        Den 16 mars 2004 underrättade kommissionen Republiken Grekland om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG. Den 14 september 2005, när detta förfarande avslutades, antog kommissionen ett nytt beslut i vilket den slog fast att det förelåg nya stödåtgärder som var rättsstridiga och oförenliga med den gemensamma marknaden till förmån för OA och NOA(7) (nedan kallat 2005 års beslut). Republiken Grekland, NOA och OA väckte talan mot detta beslut vid förstainstansrätten.(8)

10.      Den 4 oktober 2006 väckte kommissionen talan vid domstolen enligt artikel 88.2 EG för att få fastslaget att Republiken Grekland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt ovannämnda beslut. Den 14 februari 2008 meddelade domstolen sin dom, i vilken den slog fast att Grekland hade gjort sig skyldig till fördragsbrott.(9)

D –    2005 års dom

11.      Kommissionen ansåg att de upplysningar som den erhållit under det administrativa förfarandet om hur åtgärderna för att återkräva det stöd som var föremålet för 2002 års beslut framskred var otillräckliga och väckte därför den 25 september 2003 en talan om fördragsbrott enligt artikel 88.2 EG. Kommissionen yrkade att domstolen skulle fastställa att ”Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3 och 4 i [2002 års] beslut ... och enligt EG‑fördraget, genom att inte inom den föreskrivna fristen vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det stöd som har förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden – med undantag för det stöd som rör avgifterna till det nationella organet för social trygghet ... – i överensstämmelse med artikel 3 i [2002 års beslut], eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 4 i detta beslut”.

12.      Beträffande skyldigheten att återkräva 41 miljoner euro enligt artikel 1 i detta beslut konstaterade domstolen inledningsvis att ”överföringen till [NOA] av samtliga tillgångar i [OA], [vilka tillgångar] var skuldfria” – en transaktion som ”var utformad på så sätt att det enligt den nationella lagstiftningen blev omöjligt att återkräva skulderna i det tidigare bolaget [OA] från det nya bolaget [NOA]” – hade ”utgjort ett hinder för att verkställa [2002 års beslut] och återkräva [stödet]”, med den följden att ”[s]yftet med detta beslut, som [var] att avhjälpa konkurrenssnedvridningarna inom civilflygssektorn, ha[de] ... allvarligt äventyrats”(10). Domstolen tillade att ”[d]e åtgärder som de grekiska myndigheterna ha[de] vidtagit, det vill säga antagandet av ett beslut att återkräva skulden på 41 miljoner euro från [OA], [inte] ha[de] … haft någon verkan när det gäller bolagets faktiska återbetalning av detta belopp”(11) och slog fast att Republiken Grekland hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att återkräva stödet.

13.      Beträffande återbetalningen av det belopp som avses i artikel 2 i 2002 års beslut avfärdade domstolen först Republiken Greklands argument att beslutet inte var verkställbart i den aktuella delen eftersom det saknades närmare uppgifter om de belopp som skulle återkrävas. Domstolen erinrade därvid om att ”det inte i någon gemenskapsrättslig bestämmelse föreskrivs att kommissionen skall fastställa det exakta stödbelopp som skall återbetalas när den förordnar att ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden skall återbetalas”, och att det var ”tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp”(12). Domstolen konstaterade dessutom att de belopp som skulle återbetalas ”framg[ick] av artikel 2 i förening med punkterna 206–208 i skälen i detta beslut”(13). Domstolen framhöll slutligen att de grekiska myndigheterna hade ”nöj[t] sig med ett visst antal processuella och administrativa åtgärder, partiella överenskommelser om skuldreglering samt kompensationsåtgärder”, vilka initiativ, som för övrigt hade varit ”sent påkomna, ofullständiga eller verkningslösa och som i vilket fall som helst inte [hade lett] till att [OA] faktiskt betalade sina skulder, ... inte [kunde] anses förenliga med medlemsstaternas skyldigheter i fråga om återkrav av statligt stöd”(14).

14.      Med hänsyn till dessa skäl slog domstolen i domslutet fast att ”Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 i [2002 års beslut], genom att inte inom den föreskrivna fristen vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det stöd som har förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden – med undantag för det stöd som rör avgifterna till det nationella organet för social trygghet”.

E –    Det administrativa förfarandet

15.      Genom skrivelse av den 18 maj 2005 anmodade kommissionen Republiken Grekland att informera den om vilka åtgärder som vidtagits för att följa 2005 års dom.

16.      Republiken Grekland svarade genom skrivelse av den 2 juni 2005, i vilken den angav att återkrav av stödet hade skett dels genom att använda intäkterna från försäljningen av tillgångar och från avyttrande av andelar i OA-koncernen, dels, med stöd av artikel 27 i lagen 3185/2003, enligt vilken alla intäkter från försäljningen av NOA och av olika verksamhetsgrenar inom flygverksamheten automatiskt tillföll staten. De grekiska myndigheterna underrättade vidare kommissionen om att, eftersom OA:s tillgångar inte hade varit tillräckliga, de hade för avsikt att fortsätta återkravsförfarandet genom att likvidera bolaget. Om även denna åtgärd visade sig vara otillräcklig, skulle dessa myndigheter, inom de gränser och på de villkor som fastställts i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis, kunna vända sig till NOA, såsom förvärvare av OA:s flygverksamhet. I samma skrivelse underrättade även Republiken Grekland kommissionen om hur återkravsförfarandet framskred. När det gällde det stöd som avses i artikel 1 i 2002 års beslut erinrade denna medlemsstat kommissionen om att förfarandet om återkrav, om vilket hade beslutats sedan åtgärder vidtagits för att fastställa skuldbeloppet jämte ränta, hade överklagats av OA vid förvaltningsdomstolen i Athen och att denna domstol den 26 januari 2004 hade beslutat om uppskov med verkställighet med förfarandet i avvaktan på beslutet avseende överklagandet. Beträffande det stöd som avses i artikel 2 i 2002 års beslut underrättade Republiken Grekland kommissionen om att förfarandet för att beräkna, fastställa och fördela de belopp som skulle återbetalas pågick. De grekiska myndigheterna åberopade punkt 41 i 2005 års dom och anförde att i enlighet med artikel 2 och skälen 206–208 i 2002 års beslut avsåg de belopp som skulle återkrävas OA:s underlåtenhet att betala i) mervärdesskatt på drivmedel för perioderna januari–maj 2001 och november–december 2001 (skäl 206), ii) mervärdesskatt på reservdelar för perioderna januari–maj 2001 och november–december 2001 (skäl 206), iii) hyror till regionala flygplatser (skäl 206); avgifter till den internationella flygplatsen i Athen (skäl 207), och iv) spatosimoskatten för perioden december 2000–februari 2002 och för mars månad 1999 (skäl 208). Det sammanlagda belopp som skulle återkrävas från OA beräknades till ungefär 111 miljoner euro, inklusive ränta.

17.      Efter ytterligare skriftväxling sände kommissionen den 18 oktober 2005 en formell underrättelse enligt artikel 228 EG till Republiken Grekland.

18.      Republiken Grekland svarade genom skrivelse av den 19 december 2005. Denna stat framhöll att förseningen med åtgärderna att återkräva det stöd som avses i artikel 1 i 2002 års beslut berodde på den talan som OA väckt mot betalningsskyldigheten, hävdade att den hade uttömt alla åtgärder som stod till dess förfogande i enlighet med grekisk rätt och förklarade sig ha för avsikt att invänta utgången i domstolsförfarandet innan den vidtog någon annan åtgärd. När det gällde det stöd som avses i artikel 2 i 2002 års beslut bekräftade Republiken Grekland att den hade fastställt vilka belopp som var utestående och underrättat om de olika betalningskraven. Rent allmänt påpekade de grekiska myndigheterna att antagandet av 2005 års beslut hade försenat slutförandet av återkravsåtgärderna eftersom det hindrade att avtal för att sälja NOA ingicks, vilket hindrade OA att erhålla nödvändiga resurser för att göra betalningarna(15).

19.      Kommissionen ansåg att den inte hade erhållit några upplysningar om att stödet faktiskt hade återkrävts och sände därför den 10 april 2006(16) ett motiverat yttrande till Republiken Grekland, i vilket den drog slutsatsen att Republiken Grekland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 228.1 EG genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att följa 2005 års dom och anmodade staten att uppfylla dessa skyldigheter inom två månader från mottagandet av det motiverade yttrandet. Kommissionen underrättade vidare de grekiska myndigheterna om att för det fall talan väcktes vid EG‑domstolen enligt artikel 228 EG,skulle kommissionen yrka att Grekland förelades att betala ett löpande vite och ett standardbelopp, som den förbehöll sig rätten att precisera storleken på.

20.      Republiken Grekland besvarade det motiverade yttrandet genom skrivelse av den 9 juni 2006. Beträffande det stöd som avses i artikel 1 i 2002 års beslut framhöll denna stat att återkravsförfarandet hade inhiberats i avvaktan på beslut från förvaltningsdomstolen i Athen avseende den talan som OA väckt. För att undvika ytterligare förseningar begärde medlemsstaten kommissionens bistånd och föreslog att avyttrandet av OA:s tillgångar skulle påskyndas. Även om det i princip inte stred mot möjligheten att likvidera företaget, om det inte fanns andra lösningar, ansåg den grekiska regeringen dock att ett användande av möjligheten att avyttra nämnda tillgångar enbart i syfte att uppnå återbetalning av stödet, såsom kommissionen föreslog i det motiverade yttrandet, skulle ha åsidosatt OA:s i konstitutionen garanterade rätt till domstolsprövning och strida mot proportionalitetsprincipen.

21.      Vad gällde det stöd som avses i artikel 2 i 2002 års beslut begärde Republiken Grekland först och främst att kommissionen skulle ange den tid som OA skulle ha haft till sitt förfogande för det fall återkravet av stödet hade skett med användande av en bestämmelse i nationell rätt som gjorde det möjligt att skulder till offentliga organ upphörde genom reguljära betalningar som sprids över en period om högst tio år. Republiken Grekland lämnade slutligen upplysningar om framsteg som gjorts i återkravsförfarandet. Beträffande spatosimoskatten hävdade de grekiska myndigheterna att det belopp som inledningsvis skulle återkrävas, det vill säga 60,9 miljoner euro, hade minskat till följd av att OA hade betalat beloppen avseende mars månad 1999 och perioden december 2000–maj 2001. Dessa vädjade åter om kommissionens samarbete med att fastställa villkoren för att återbetala återstående belopp. När det gällde de flygplatsavgifter som man var skyldiga luftfartsstyrelsen (nedan kallad DAC), gjorde de grekiska myndigheterna gällande att skulderna avseende OA:s underlåtelse att betala dessa avgifter hade delvis kvittats, till ett belopp om cirka 2,3 miljoner euro, och delvis upphävts. Saldot om 176 082,17 euro avseende en faktura som OA hade bestritt skulle komma att betalas inom kort.

22.      De grekiska myndigheterna drog slutsatsen att, mot bakgrund av det långt framskridna återkravsförfarandet och med hänsyn till begäran om bistånd som nämnda myndigheter riktat till kommissionen samt det faktum att talan om ogiltigförklaring av 2002 års beslut fortfarande var anhängig vid förstainstansrätten, kommissionens eventuella beslut att väcka talan enligt artikel 228 EG skulle strida mot principen om lojalt samarbete enligt artikel 10 EG.

III – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

23.      Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 3 augusti 2007 har kommissionen väckt förevarande talan och yrkat att domstolen ska

–        fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt 2002 års beslut och artikel 228 EG genom att inte vidta åtgärder för att följa 2005 års dom,

–        förelägga Republiken Grekland att till kommissionen betala ett löpande vite om 53 611 euro för varje dag som löper utan att 2005 års dom följs, från och med avkunnandet av domen i förevarande mål fram till dess att 2005 års dom följs,

–        förelägga Republiken Grekland att till kommissionen betala ett standardbelopp som till beloppet motsvarar ett dagsbelopp om 10 512 euro multiplicerat med antalet dagar som fördragsbrottet pågått från den dag då 2005 års dom meddelades till den dag då dom meddelas i detta mål, och

–        förplikta Republiken Grekland att ersätta rättegångskostnaderna.

24.      Republiken Grekland har yrkat att domstolen ska ogilla talan och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Företrädarna för parterna har hörts vid förhandlingen den 11 november 2008.

IV – Bedömning

A –    Det påstådda fördragsbrottet

1.      Inledande synpunkter

25.      I sin svarsskrivelse underrättade Republiken Grekland domstolen om att den fullt ut hade uppfyllt sina skyldigheter enligt 2002 års beslut och att den därvid, mellan augusti och oktober 2007, helt hade återkrävt det stöd som avses i artiklarna 1 och 2 i det beslutet. Enligt fast rättspraxis är referenstidpunkten för att bedöma huruvida det föreligger ett fördragsbrott enligt artikel 228 EG utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrande som lämnats med stöd av nämnda bestämmelse,(17) det vill säga, i vårt fall, två månader efter delgivningen av sistnämnda handling med Republiken Grekland den 10 april 2006.

26.      Det är således nödvändigt att konstatera att svarandemedlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 228 EG genom att inte i tid vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa 2005 år dom och att talan om fördragsbrott således ska bifallas.

27.      Eftersom kommissionen, utöver talan om fördragsbrott, även har yrkat att Republiken Grekland ska föreläggas att betala ett löpande vite, utöver ett standardbelopp, ska det även fastställas huruvida den påtalade överträdelsen har pågått fram till domstolens prövning av de faktiska omständigheterna.(18) En sådan undersökning kräver att de åtgärder som svarandemedlemsstaten har vidtagit efter det att talan väcktes beaktas, åtgärder vilka kommissionen kunnat ta ställning till endast inom ramen för förevarande mål.

28.      I synnerhet hänvisas i de inlagor som svaranderegeringen har gett in under det skriftliga förfarandet och denna regerings svar på skriftliga frågor som ställts i enlighet med artikel 54a i domstolens rättegångsregler till en rad ömsesidiga kvittningar av skulder och fordringar hos OA och den grekiska staten, genom vilka merparten av de belopp som i 2002 års beslut förklarats vara oförenliga med den gemensamma marknaden ska ha återkrävts.

29.      I detta avseende vill jag erinra om att enligt fast rättspraxis gäller att eftersom det inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser om förfarandet för återkrav av stöd som utbetalats utan grund, ska olagligt stöd i princip återkrävas i enlighet med bestämmelserna i nationell rätt.(19) Denna rättspraxis har kodifierats i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG‑fördraget,(20) i vilken föreskrivs att återkrav ska verkställas ”utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut”.

30.      Den medlemsstat som enligt ett kommissionsbeslut är skyldig att återkräva olagligt stöd får således välja mellan de sätt som erbjuds i dess nationella rätt för hur detta ska ske, förutsatt att de valda åtgärderna inte inverkar menligt på gemenskapsrättens tillämplighet och verkan.(21) Av detta följer att även kvittning, om detta sätt att fullgöra skyldigheter föreskrivs i nationell rätt, i princip kan utgöra ett medel genom vilket rättsstridigt beviljat stöd kan återkrävas. Denna slutsats har inte bestritts av kommissionen, som i stället har invänt mot bevisvärdet av de handlingar som Republiken Grekland har lagt fram och de villkor på vilka den hävdade kvittningen har skett.

31.      Mot denna bakgrund ska det erinras om att det enligt domstolens rättspraxis ankommer på kommissionen att inom ramen för ett förfarande enligt artikel 228 EG förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna bedöma i vilken utsträckning en medlemsstat har följt en fördragsbrottsdom.(22) Om kommissionen har lagt fram tillräcklig bevisning för att fördragsbrottet fortfarande kvarstår ”ankommer det på den berörda medlemsstaten att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de presenterade uppgifterna och de slutsatser som dragits med stöd av dessa”(23).

32.      Medlemsstaterna är vidare enigt artikel 10 EG skyldiga att samarbeta med kommissionen för att underlätta för denna att fullgöra de övervakningsuppgifter som åligger den.(24) Vad närmare bestämt gäller verkställandet av ett beslut enligt vilket olagligt stöd ska återkrävas, har domstolen redan haft tillfälle att slå fast att ”[n]är en medlemsstat återkräver … stöd på annat sätt än genom betalning i pengar skall medlemsstaten förse kommissionen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera att de valda åtgärderna utgör ett lämpligt verkställande av beslutet i fråga”. Enligt domstolen gäller nämligen att ”[f]ör det fall en medlemsstat föreslår andra åtgärder än återbetalning i pengar, varvid kommissionen enkelt kan kontrollera att beslutet har verkställts, för att fullgöra sin skyldighet att säkerställa att olagligt stöd återkrävs kan det emellertid bli nödvändigt att göra bedömningar av komplicerade omständigheter”. ”För att kommissionen skall kunna göra en sådan kontroll måste den [emellertid] få tillgång till uppgifter som den inte kan erhålla på något annat sätt än genom ett nära samarbete med den berörda medlemsstaten”.(25)

33.      Det är mot bakgrund av dessa principer som de olika åtgärder som Republiken Grekland har vidtagit för att följa 2002 års beslut ska bedömas.

2.      Återkravet av det stöd som avses i artikel 1 i 2002 års beslut

a)      Parternas argument

34.      I sin ansökan har kommissionen hävdat att den inte har mottagit någon information om att 41 miljoner euro enligt artikel 1 i 2002 års beslut faktiskt återkrävts.

35.      Republiken Grekland har å sin sida gjort gällande att stödet i fråga har återbetalats och hänvisat till en förklaring från den grekiska skattemyndigheten av den 18 oktober 2007, vilken bifogades svarsskrivelsen och i vilken intygas bland annat att ett belopp om 73 363 107 euro, omfattande kapital och ränta beräknad enligt gemenskapens räntesats,(26) återbetalades av OA till den grekiska staten den 31 augusti 2007. Som svar på en skriftlig fråga som ställs i enlighet med artikel 54a i rättegångsreglerna har de grekiska myndigheterna svarat att återbetalningen av det ifrågavarande beloppet skedde genom kvittning mot de belopp som OA tillerkänts såsom skadestånd i några skiljedomar åren 2006 och 2007. Av de uppgifter som dessa myndigheter har lämnat framgår att med stöd av artikel 27 i lagdekret 3560/1956, i vilket återges villkoren i ”avtal om flygtransport” som ingåtts mellan den grekiska staten och Aristotele Onassis, ska tvister mellan OA och staten hänskjutas till skiljedomstolar. Åren 2006 och 2007 påkallade OA skiljedom i sammanlagt sju fall mot staten, i fyra fall för att erhålla ersättning för skada som den drabbats av genom den förtida stängningen av flygplatsen i Elliniko och skyldigheten att flytta till flygplatsen i Spata och i tre fall avseende skada som den åsamkats genom att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse utan ersättning under åren 1993–1999, 2000 och 2001. I dessa mål förpliktade skiljedomstolarna staten att betala ungefär 846 miljoner euro till OA såsom ersättning för den skada som bolaget hade åsamkats genom flytten till flygplatsen i Spata och ungefär 25 miljoner euro såsom ersättning för skada till följd av den skyldighet som ålagts bolaget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse. Närmare bestämt kvittades beloppet om 41 miljoner euro som OA var skyldigt enligt artiklarna 2 och 3 i 2002 års beslut mot skyldigheten att betala 601 289 003,97 euro enligt skiljedomen nr 57/2006 av den 6 december 2006.(27)

36.      I repliken har kommissionen gjort gällande att den för Republiken Grekland i en skrivelse av den 16 juli 2006 hade påpekat att det var möjligt att de ovannämnda skiljedomarna innehöll inslag av stöd och hade anfört att de borde anmälas innan det gjordes någon betalning. Någon sådan anmälan har inte gjorts än. Kommissionen har även erinrat om att som en reaktion på några klagomål och uppgifter som den erhållit från Grekland har den inlett ett förfarande enligt artikel 88.2 EG,(28) som avser bland annat ersättning som skiljedomstolar har tillerkänt OA. Beträffande skiljedomarnas riktighet har kommissionen hävdat att den inte har tillgång till tillräcklig information för att fastställa i vilken omfattning som OA har en rättslig skyldighet att genomföra förlustbringande flygningar men att den inte kan utesluta att det har gjorts en övervärdering av den ersättning som OA har tillerkänts, vilken skulle utgöra rättsstridigt stöd. Beträffande den skada som OA åsamkats av flytten till den internationella flygplatsen i Athen har kommissionen erinrat om att den frågan behandlades redan i dess beslut åren 1998, 2000 och 2002 men att de uppgifter som den grekiska regeringen översände under det administrativa förfarandet inte gjorde det möjligt för kommissionen att jämföra de belopp som bedömdes i de besluten med dem som beviljades i skiljedomarna. Kommissionen har förklarat att den befarar att samma skada har ersatts två gånger. Rent allmänt har kommissionen hävdat att återkravet av det stöd som förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden i 2002 års beslut, om det skett, har möjliggjorts enbart genom att nytt stöd beviljats. Kommissionen har påpekat att ett godtagande av återkrav som skett på sådana villkor innebär att en medlemsstat, som underlåtit att uppfylla en skyldighet att återkräva stöd som i ett kommissionsbeslut förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden, tillåts undandra sig tillämpningen av de sanktionsåtgärder som föreskrivs i artikel 228 EG genom att bevilja nytt stöd för att medge återbetalning av gammalt stöd.

37.      Republiken Grekland har i sin duplik och i sitt svar på frågor som ställts i enlighet med artikel 54a i rättegångsreglerna hävdat att den ersättning som OA erhållit genom skiljeförfarandena inte utgör statligt stöd och att det inte finns något berättigande för det förfarande som kommissionen inledde i december 2007. Beträffande skiljedom nr 57/2006, med stöd av vilken den betalningsorder som är i fråga för kvittningen utfärdats, har Republiken Grekland anfört att skiljedomstolen, när den fastställde det skadestånd som staten var skyldigt OA, gjorde ett avdrag om 146 100 000 euro, motsvarande de belopp som redan hade betalats som ersättning för samma skada innan 2002 års beslut antogs. Den grekiska regeringen har slutligen påpekat att även om kommissionen ska bevisa att den skada som OA drabbats av övervärderats så har detta inte någon inverkan på giltigheten av återkravsåtgärden, eftersom de stödbelopp som OA fortfarande ska återbetala, vilka utgör bolagets största skuld till staten, vida understeg det skadeståndsbelopp som skiljedomstolen fastställde.

b)      Bedömning

38.      Som jag redan har påpekat ankommer det enligt fast rättspraxis på kommissionen att inom ramen för ett förfarande enligt artikel 228 EG förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna bedöma i vilken utsträckning en medlemsstat har följt en fördragsbrottsdom. När kommissionen har lagt fram tillräcklig bevisning för att fördragsbrottet fortfarande kvarstår, ankommer det på den berörda medlemsstaten att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de presenterade uppgifterna och de slutsatser som dragits med stöd av dessa.

39.      I förevarande fall har sökanden hävdat att den inte har tillgång till upplysningar som är tillräckliga för att bevisa att de omtvistade skiljedomarna innefattar nya stödinslag till förmån för OA men att den förmodar att så är fallet. Ett förfarande enligt artikel 88.2 EG har inletts i nämnda avseende och är enligt de uppgifter som kommissionen har lämnat fortfarande anhängigt.(29) Republiken Grekland har för sin del redogjort för de omständigheter som ledde fram till återkravet av det stöd som avses i artikel 1 i 2002 års beslut och har vid domstolen lagt fram såväl den skiljedom i vilken de för kvittning aktuella ersättningsbeloppen fastställts – vilken dom antogs med stöd av en i lag godkänd skiljedomsklausul – som den betalningsorder som utfärdats för att genomföra denna skiljedom. Republiken Grekland har slutligen gett in en bekräftelse från skattemyndigheten i vilken bekräftas att kvittning skett.

40.      Även om jag förstår skälen för kommissionens missnöje – som informerats först i detta mål om att kvittning skett och om på vilka villkor som detta gjorts – anser jag vid dessa förhållanden inte att svarandestaten kan åläggas bördan att i detta fördragsbrottsförfarande bevisa att det i den aktuella skiljedomen inte gjordes en övervärdering av den skada som OA åberopade och att skiljedomen följaktligen inte innebar att bolaget beviljades nytt stöd.

41.      Å andra sidan ankommer det enligt min mening inte på domstolen att i ett mål om fördragsbrott bedöma om åtgärder som en medlemsstat har föreslagit och vidtagit för att uppfylla en skyldighet enligt ett kommissionsbeslut att återkräva ett stöd innefattar nytt stöd. Detta gäller särskilt vid förhållandena i förevarande fall i vilket, för det första, frågan om ett återkrav som påstås ha genomförts genom att nytt stöd beviljats har väckts för första gången vid domstolen och således inte har varit föremål för bedömning under det administrativa förfarandet, vid vilket nödvändigt bedömningsunderlag kan inhämtas och undersökas av kommissionen, och, för det andra, kommissionen har inlett ett administrativt förfarande i syfte att bland annat kontrollera om det föreligger stöd som sökandeinstitutionen endast förmodat i förevarande mål.

42.      Av dessa skäl föreslår jag att domstolen slår fast att kommissionen inte har bevisat att Republiken Greklands underlåtenhet att uppfylla den skyldighet att återkräva det stöd som nämns i artikel 1 i 2002 års beslut pågått fram till domstolens prövning av de faktiska omständigheterna.

3.      Återkravet av det stöd som avses i artikel 2 i 2002 års beslut

a)      Omfattningen av återkravsskyldigheten

43.      Som framgått ovan uteslöt domstolen i 2005 års dom uttryckligen från föremålet för talan om fördragsbrott gentemot Republiken Grekland skyldigheten att återkräva det stöd som nämns i artikel 2 i 2002 års beslut, vilket stöd bestod i utebliven betalning av socialförsäkringsavgifter. Dessutom har förstainstansrätten efter det att den talan som är föremålet för förevarande mål väcktes, genom dom av den 12 september 2007(30) beträffande en talan som OA väckt, ogiltigförklarat artiklarna 2 och 3 i 2002 års beslut ”i de delar som avser toleransen i fråga om de fortlöpande uteblivna betalningarna av de flygplatsavgifter som [OA] var skyldigt Athens internationella flygplats, och toleransen i fråga om de fortlöpande uteblivna betalningarna av den mervärdesskatt som Olympic Aviation var skyldigt att betala för bränsle och reservdelar” och ogillat talan i övrigt.(31)

44.      Av detta följer att vid tiden för domstolens prövning av de faktiska omständigheterna omfattar, vilket är ostridigt mellan parterna, den återbetalningsskyldighet som fortfarande åligger Republiken Grekland enligt artikel 2 i förening med artikel 3 i 2002 års beslut, stödet bestående i utebliven betalning av dels flygplatshyror, dels spatosimoskatten.

45.      Det har emellertid vid domstolen diskuterats huruvida även de stödåtgärder som undersöktes av kommissionen i skäl 209 i 2002 års beslut, vilket bestod av ”att underlåtenheten att betala flyplatsavgifter tolererades”, omfattas av återkravsskyldigheten. Republiken Grekland anser att det inte finns någon återbetalningsskyldighet eftersom detta stödinslag inte nämns i själva beslutsdelen.

46.      Kommissionen har för sin del, utan att ta ställning till de argument som svaranden framfört, i sin replik klart angett att det belopp som nämns i det aktuella skälet omfattades av återkravsförpliktelsen. Tillfrågad på denna punkt vid förhandlingen i målet och genom två olika skriftliga frågor som ställts i enlighet med artikel 54a i rättegångsreglerna har kommissionen dock ändrat sin inledande inställning och gjort gällande att detta belopp inte måste återkrävas eftersom det i sig inte utgör statligt stöd och att det därför inte togs in i själva beslutsdelen i 2002 års beslut. Jag måste medge att den inställning som kommissionen slutligen hävdade inte framstår som helt klar för mig och framför allt inte förefaller mig ha stöd i ordalydelsen av det relevanta avsnittet i 2002 års beslut. I artikel 2 i 2002 års beslut förklaras nämligen bland annat det stöd som Republiken Grekland ”har beviljat i form av tolerans med ihållande utebliven betalning av ... flygplatsavgifter till den internationella flygplatsen i Athen och andra flygplatser”(32) vara oförenligt med den gemensamma marknaden. Hänvisningen till avgifter som OA var skyldigt andra flygplatser än Athens internationella flygplats förefaller vara en hänvisning till skälen 151–153 och 209 i beslutet, i vilka analyseras den överenskommelse om kvittning mellan staten och OA som avsåg OA:s skulder till ett belopp om 28,9 miljoner euro, som OA var skyldigt olika flygplatser, avseende utebliven betalning av flygplatsavgifter för nationella och internationella flygningar som genomförts under perioden november 1994–december 1998.(33) Dessa skäl är för övrigt de enda i vilka de aktuella avgifterna behandlas. Beslutets ordalydelse förefaller således snarare bekräfta den ståndpunkt som kommissionen inledningsvis hävdade, att även det belopp om 28,9 miljoner euro som nämns i skäl 209 omfattas av återkravsförpliktelsen enligt artikel 3 i detta beslut.

47.      Under alla förhållanden kan domstolen, med bortseende från varje övervägande beträffande tolkningen av beslutet, enligt min mening inte beakta den inställning som kommissionen slutligen intog, vilken innebär ett avstående från att gentemot svaranden göra gällande underlåtenhet att återkräva det aktuella beloppet, vilket inledningsvis betecknades som ett inslag i den underlåtelse som påtalats i detta mål.

48.      Mot bakgrund av det ovan anförda avser den återkravsskyldighet som vid tiden för domstolens prövning av de faktiska omständigheterna åligger Republiken Grekland enligt artiklarna 2 och 3 i 2002 års beslut stöd bestående av utebliven betalning av: i) flygplatshyror till olika regionala flygplatser och ii) spatosimoskatten.

b)      Genomförandet av återkravsskyldigheten

i)      Utestående hyror till olika regionala flygplatser

49.      I skäl 206 i 2002 års beslut nämns OA:s underlåtna betalning av flygplatshyror för perioden 1998–2001, sammanlagt 2,46 miljoner euro. I sitt svar på det motiverade yttrandet hävdade Republiken Grekland att OA:s skulder till DAC avseende utebliven betalning av dessa hyror delvis kvittats, till ett belopp om ungefär 2,3 miljoner euro, och delvis upphävts och att det återstod att i det avseendet betala 176 082,17 euro, avseende en faktura som OA bestritt, och 478 609,91 euro, avseende en faktura som utfärdats gentemot Olympic Aviation, ett bolag i OA-koncernen, vilken faktura också bestritts. I dupliken har den grekiska regeringen hävdat att DAC har gjort en ny granskning av OA:s skulder genom underlåtna betalningar av flygplatshyror. Av denna granskning framgick att endast 1 818 027 euro och inte 2,3 miljoner, såsom tidigare angetts, faktiskt hade återbetalats. Skillnaden ska bero på det förhållandet att Olympic Aviations anspråk tillbakavisats.

–       Återbetalningen av ett belopp om 1 818 027 euro

50.      Republiken Grekland har hävdat att detta belopp återbetalades i juni 2006. Kommissionen har hävdat dels att den dokumentation som bifogades Greklands svar på det motiverade yttrandet inte innehöll några uppgifter om hur detta belopp hade återkrävts, dels att det genom de intyganden som lades fram för första gången vid domstolen inte hade bevisats att beloppet faktiskt hade återbetalats.

51.      Tillfrågad av domstolen om hur återkravet skett har Republiken Grekland hänvisat till i första hand de uppgifter som den redan hade lämnat i det motiverade yttrandet, av vilka ska framgå att fyra fakturor, till ett sammanlagt belopp om 1 087 141,43 euro, som utfärdats av DAC hade upphävts genom beslut av denna styrelse den 3 december 2003 på grund av felaktig tariffsättning och ersatts av en faktura med beloppet 605 072,63 euro. Bifogat till svaret på det motiverade yttrandet återfinns beslutet i fråga, i vilket en serie om fjorton fakturor nämns, bland andra de fyra aktuella, till ett sammanlagt belopp om 2 690 281,91 euro. Förutom att detta beslut avser ett annat belopp än det som de grekiska myndigheterna angett i såväl sitt svar på det motiverade yttrandet som i svaret på de skriftliga frågor som domstolen har ställt, anges i beslutet inte vilka skäl som föranledde DAC att upphäva och ersätta den aktuella fakturan. Vidare anges i skäl 5 i det beslutet att samtliga upphävda fakturor avser hyra av utrymme i Athens gamla flygplats under en tidigare period(34) än den till vilken hänvisas i skäl 206 i 2002 års beslut (1998–2001). Jag ska slutligen påpeka att de bevis som lagts fram för att styrka betalning av beloppet 605 072,63 euro, avseende en ny faktura som utfärdats för att ersätta de gamla, består av tre dokument, ett från DAC daterat den 28 september 2007 och två som härrör från skattemyndigheterna, av vilka inte framgår hur betalning skett. Vid sådana förhållanden har kommissionen haft rätt när den bestritt att det genom dessa deklarationer styrks att återbetalning faktiskt skett.

52.      Svaranderegeringen har i andra hand hänvisat till finans- och ekonomiministerns dekret av den 8 februari 2005, som fogades till de grekiska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet. I detta dekret föreskrevs kvittning av OA:s och DAC:s ömsesidiga skulder och fordringar till ett sammanlagt belopp om 1 073 371,93 euro. Denna kvittning ska ha avsett även OA:s skulder avseende den uteblivna betalningen av tre fakturor avseende flygplatshyror till ett sammanlagt belopp om 349 081,73 euro.(35) Förutom det förhållandet att det av den tabell som återfinns i punkt 3.78 i svaret på det motiverade yttrandet framgår att två av de tre aktuella fakturorna (nr 4082/01 och nr 227/02) avser tjänster som tillhandahållits OA mellan januari och april 2002, det vill säga under en period före den till vilken hänvisas i skäl 206 i 2002 års beslut, har svaranderegeringen inte lämnat några upplysningar beträffande de av DAC:s skulder till OA som ska ha kvittats. Sådana upplysningar kan inte heller utläsas ur det ministerdekret i vilket föreskrivs kvittning eller ur de intyg från skattemyndigheten som lagts fram vid domstolen.

53.      Som framgått ovan(36) har domstolen slagit fast att om en medlemsstat återkräver stöd genom ett annat system än betalning i pengar ska medlemsstaten förse kommissionen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera att de valda åtgärderna utgör ett lämpligt sätt att uppfylla återkravsskyldigheten. I förevarande fall har kommissionen hävdat att de upplysningar som Republiken Grekland har lämnat inte gör det möjligt att identifiera de av den grekiska statens skulder till OA som ska ha kvittats.

54.      Såsom kommissionen har föreslagit anser jag att det för det fall medlemsstaten beslutar att återkräva stöd genom kvittning åtminstone är nödvändigt att det av den överlämnade dokumentationen framgår klart såväl vilka av statens fordringar gentemot stödmottagaren i fråga som använts för kvittningen som det belopp och de perioder som dessa skulder avser. Sådana upplysningar ska lämnas till kommissionen eventuellt även genom att de relevanta fakturorna läggs fram. För att bevisa att återkravet gjorts på ett riktigt sätt genom kvittning är det emellertid, såsom kommissionen helt riktigt har hävdat, enligt min mening inte tillräckligt att det företes en officiell förklaring av den berörda medlemsstatens myndigheter av vilken framgår endast att mottagarföretagets skulder till staten, till följd av att stödet beviljats, har kvittats.

55.      I förevarande fall framstår de upplysningar som den grekiska regeringen har lämnat, såsom kommissionen har hävdat, inte som tillräckliga för att göra det möjligt att kontrollera att beloppet om 349 081,73 euro avseende de tre fakturor som nämnts i punkt 52 ovan faktiskt återkrävts.

56.      Sammanfattningsvis instämmer jag med kommissionen i att den dokumentation som svarandemedlemsstaten har lagt fram är otillräcklig för att bevisa att beloppet om 1 818 027 euro återkrävts, vilket belopp påstås ha återbetalats av OA i juni 2006 som en del av det stöd som nämns i skäl 206 i 2002 års beslut.

–       Återbetalningen av 176 082,18 euro avseende DAC:s faktura nr 3307/98

57.      Enligt vad den grekiska regeringen har hävdat i sin svarsskrivelse uppgick OA:s utestående skuld för obetalda flygplatshyror, efter den påstådda återbetalningen om 1 818 027 euro som behandlats ovan, till 654 692 euro (176 082,18 euro + 478 606,91 euro). Av detta belopp ska 176 082,18 euro jämte ränta, till ett sammanlagt belopp om 352 808,78 euro, ha återbetalats den 31 augusti 2007. Som svar på en skriftlig fråga i enlighet med artikel 54a i rättegångsreglerna har den grekiska regeringen angett att detta belopp kvittades mot det belopp som OA tillerkändes såsom skadestånd i den ovannämnda skiljedomen nr 57/2006. Beträffande beviset för att återkravsskyldigheten uppfyllts beträffande detta belopp gäller således de överväganden som gjorts i punkterna 40 och 41 ovan.

–       Återbetalningen av 478 606,91 euro avseende DAC:s faktura nr 4175/99, utfärdad mot Olympic Aviation

58.      Beloppet avseende denna faktura jämte ränta, till ett sammanlagt belopp om 933 289,41 euro, ska ha återbetalats den 2 oktober 2007 genom kvittning mellan OA:s och DAC:s ömsesidiga skulder och fordringar. Som bevisning har den grekiska regeringen till sin svarsskrivelse fogat det dekret från den grekiska ekonomi- och finansministern i vilket föreskrivs kvittning samt ett brev från DAC till OA, daterat den 17 oktober 2007, till vilket i sin tur fogades en detaljerad redogörelse för de belopp som kvittats. Av denna redogörelse följer att OA:s fordringar mot DAC avsåg service som OA lämnat DAC:s flygplan under perioden den 1 januari 2004–31 juli 2007. Bifogade svarsskrivelsen finns två andra brev från DAC, ställda till OA. I det första, daterat den 2 oktober 2007, hävdas att beträffande flygplatshyror för perioden 1998–2001 hade ”OA:s samtliga skulder betalats, upphävts, kvittats eller överförts till den behöriga skatteförvaltningen för att fastställas eller återkrävas”. I det andra, daterat den 19 oktober 2007, intygas att bland OA:s skulder som kvittats genom ministerdekretet av den 2 oktober 2007 återfanns även fakturan om 478 606,91 euro i fråga jämte ränta.

59.      De upplysningar som den grekiska regeringen har lämnat om återkravet av det aktuella beloppet, särskilt de som återfinns i bilagan till DAC:s brev av den 17 oktober 2007, är klart mer detaljerade och gör, tvärtemot vad kommissionen har hävdat, det möjligt att med tillräcklig klarhet fastställa vad, vilket belopp och vilken period som de av OA:s fordringar mot DAC som kvittats avsåg.

–       Slutsatser beträffande uppfyllandet av skyldigheten att återkräva det stöd som avses i skäl 206 i 2002 års beslut

60.      Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att vid domstolens prövning av de faktiska omständigheterna har det bevisats att skyldigheten att från OA återkräva det stöd som anges i skäl 206 i 2002 års beslut – vilket bestod i fortsatt utebliven betalning av utestående flygplatshyror för perioden 1998–2001, till ett sammanlagt belopp om 2,46 miljoner euro, med undantag för beloppen om 176 082,18 euro, avseende DAC:s faktura nr 3307/98, och om 478 606,91 euro, avseende DAC:s faktura nr 4175/99, för tjänster som tillhandahållits Olympic Aviation – inte har uppfyllts.

ii)    Återbetalning av spatosimoskatten

61.      I skäl 208 i 2002 års beslut nämns stöd bestående i tolerans av fortsatt utebliven betalning från OA:s sida av skatten för modernisering och utveckling av flygplatser, kallad spatosimoskatten, för perioden december 2000–februari 2002 och för mars månad 1999, till ett sammanlagt belopp om ungefär 60 999 156 euro.

62.      I svarsskrivelsen har Republiken Grekland hävdat att den vid olika tillfällen hade informerat kommissionen om att en del av beloppet avseende skatten för perioden i fråga hade betalats innan 2002 års beslut antogs. Bevisen för denna betalning till ett sammanlagt belopp om 22 806 158,87 euro ska ha sänts till kommissionen som bilaga till en skrivelse från den dåvarande generalsekreteraren för transporter, daterad den 26 juni 2003. De relevanta avsnitten av denna skivelse med tillhörande bilagor har lagts fram vid domstolen. Såsom kommissionen har anfört består bevisen för den aktuella betalningen av dels en rad formulär som OA utfärdat, på vilka inte i något fall, i den tillämpliga rutan, återfinns en stämpel från den bank som ska ha mottagit betalningen (Trapeza tis Ellados), dels ett intyg avseende motsvarande rörelser på OA:s konto som är oläsligt. Vid sådana förhållanden instämmer jag med sökandeinstitutionen i att det genom de handlingar som lagts fram inte bevisas att de aktuella beloppen verkligen betalats.

63.      Beträffande DAC:s skrivelse till OA daterad den 2 oktober 2007, vilken bifogats svarsskrivelsen, i vilken intygas att OA den 24 september 1999 och den 29 juni 2001 betalat ett sammanlagt belopp om 22 806 158,87 euro såsom betalning för ”spatosimoskatten” för mars månad 1999 respektive perioden december 2000–maj 2001, anser jag inte att dessa, i avsaknad av tillhörande verifikationer, utgör bevis för att betalning gjorts. Detsamma gäller enligt min uppfattning intyget avseende OA:s skatteställning som bifogats svarsskrivelsen, av vilken framgår att företaget den 29 januari 2008 inte hade några till betalning förfallna skulder till staten.

64.      När det gäller skulden avseende spatosimoskatten, som efter den ovan nämnda betalningen av 22 806 158,87 euro uppgår till 38 192 997 euro, har den grekiska regeringen som svar på de skriftliga frågor som ställts i enlighet med artikel 54a i rättegångsreglerna angett att denna har kvittats, tillsammans med upplupna räntor till den 31 augusti 2007, mot de belopp som staten var skyldig för skadestånd enligt ovan nämnda skiljedom nr 57/2006. Avseende bevisning för att återkravsskyldigheten uppfyllts beträffande detta belopp gäller således de överväganden som redovisats i punkterna 40 och 41.

c)      Slutsatser beträffande skyldigheten att återkräva det stöd som avses i artikel 2 i 2002 års beslut

65.      Mot bakgrund av de bedömningar som gjorts ovan anser jag det bevisat att Republiken Grekland fram till domstolens prövning av de faktiska omständigheterna underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 2 i förening med artikel 3 i 2002 års beslut i fråga om i) återkrav från OA av det stöd som nämns i skäl 206 i 2002 års beslut, bestående i fortsatt utebliven betalning av utestående flygplatshyror för perioden 1998–2001, till ett sammanlagt belopp om 2,46 miljoner euro, med undantag för beloppen 176 082,18 euro, avseende DAC:s faktura nr 3307/98, och 478 606,91 euro, avseende DAC:s faktura nr 4175/99, för tjänster som utförts till förmån för Olympic Aviation, och ii) återkrav från OA av det stöd som nämns i skäl 208 i 2002 års beslut, bestående i fortsatt underlåten betalning av spatosimoskatten till ett sammanlagt belopp om 60 999 156 euro, med undantag för ett belopp om 38 192 997 euro.

B –    Ekonomiska sanktioner

66.      År 2005 antog kommissionen ett nytt meddelande om tillämpningen av artikel 228 EG (nedan kallad 2005 års meddelande).(37) I punkt 10 i det meddelandet förklarar kommissionen att behovet av att undvika att medlemsstater som rättar sig efter domar för sent inte åläggs någon sanktion alls och därmed inte avskräcks i tillräcklig mån från sådana beteenden har föranlett kommissionen att ändra den praxis som följts enligt de två föregående meddelandena(38) och att hädanefter systematiskt i sådan talan innefatta såväl ett vite som ett standardbelopp. I förevarande fall har kommissionen i enlighet med dessa riktlinjer föreslagit domstolen att ådöma Republiken Grekland dessa två ekonomiska sanktioner.

1.      Det löpande vitet

a)      Parternas argument

67.      Kommissionen anser att ett löpande vite om 53 611 euro för varje dags dröjsmål med att följa 2005 års dom från och med den dag då dom meddelas i förevarande mål på ett riktigt sätt speglar den påtalade överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet och beaktar kravet på att säkerställa att sanktionen har en återhållande och avskräckande verkan. I överensstämmelse med den beräkningsmetod som fastställs i punkt 14 i 2005 års meddelande har det beloppet fastställts genom att ett enhetligt basbelopp om 600 euro per dag multiplicerats med en koefficient för svårighetsgrad och en koefficient för varaktighet och genom att detta resultat multiplicerats med en faktor ”n” som tar hänsyn till svarandemedlemsstatens betalningsförmåga, som beräknats på grundval av dess bruttonationalprodukt och dess röstantal i rådet, vilken koefficient för Grekland fastställts till 4,38. Vad gäller överträdelsens svårighetsgrad har kommissionen tillämpat en koefficient om 12 på en skala från 1 till 20, på grundval av dels betydelsen av den gemenskapsregel som överträtts, dels konsekvenserna av denna överträdelse för allmänna och enskilda intressen. Beträffande överträdelsens varaktighet har kommissionen beaktat perioden om 17 månader mellan dagen för 2005 års dom (den 12 maj 2005) och dagen för beslutet att väcka talan vid domstolen (den 18 oktober 2006), och därvid i överensstämmelse med punkt 17 i 2005 års meddelande tillämpat en koefficient om 1,7. Kommissionen har dock överlåtit åt domstolen att fastställa en eventuellt högre koefficient vari beaktas den period som gått mellan sökandeinstitutionens beslut att väcka talan vid domstolen och domstolens prövning av de faktiska omständigheterna.

68.      Republiken Grekland har i första hand gjort gällande att kommissionens yrkande om föreläggande för den att betala ett löpande vite ska avslås eftersom det inte finns något föremål för yrkandet då 2005 års dom följts fullt ut. I andra hand har Republiken Grekland gjort gällande att det belopp som kommissionen har föreslagit är oproportionerligt och ska sättas ned med hänsyn till tre omständigheter. För det första kommer 2005 års dom att följas inom kort trots att kommissionen inte samarbetat och att 2002 års beslut är oklart i vissa avseenden. För det andra har förstainstansrätten delvis ogiltigförklarat nämnda beslut, med den följden att ingen underlåtenhet kan hävdas avseende stöd som berörs av ogiltigförklaringen. För det tredje är den koefficient för svårighetsgrad som kommissionen fastställt oproportionerlig dels i förhållande till de koefficienter som tillämpats i andra fall, trots den ifrågavarande överträdelsens större svårighetsgrad, dels i förhållande till överträdelsens faktiska konsekvenser för allmänna och enskilda intressen. I sistnämnda avseende har den grekiska regeringen påpekat bland annat att OA har upphört med all flygverksamhet och att dröjsmålet med att återkräva stödet i fråga inte har fortsatt att snedvrida konkurrensen i flygtransportsektorn.

b)      Bedömning

69.      Domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit att ett löpande vite enligt artikel 228 EG kan fungera som tvångsmedel vad beträffar pågående fördragsbrott,(39) men att det i princip är motiverat att förelägga ett löpande vite enligt artikel 228 EG endast om ett fördragsbrott bestående i att en tidigare dom från domstolen inte har följts fortbestår.(40) Eftersom jag mot bakgrund av de bedömningar som redovisats ovan föreslår att domstolen ska förklara att det fördragsbrott som påtalats i förevarande mål fortfarande delvis pågår, ska kommissionens yrkande om att förelägga svarandemedlemsstaten löpande vite enligt min mening bifallas.

70.      Det vitesbelopp som kommissionen har föreslagit är resultatet av tillämpningen av den metod som fastställs i 2005 års meddelande. I det avseendet har domstolen vid ett flertal tillfällen understrukit att sådana riktlinjer som de i kommissionens meddelanden inte binder domstolen, men bidrar till att säkerställa insyn, förutsägbarhet och rättssäkerhet vad gäller kommissionens handlande.(41) Förslag som kommissionen har lämnat på grundval av dessa riktlinjer utgör således för domstolen endast en användbar referenspunkt.(42)

71.      Med hänsyn till att det löpande vitet syftar till att utöva ekonomiska påtryckningar på en medlemsstat som inte uppfyller skyldigheten att följa en fördragsbrottsdom för att förmå den att upphöra med det fastställda fördragsbrottet, måste dess belopp bestämmas med hänsyn till de påtryckningar som krävs för att medlemsstaten ska ändra sitt beteende.(43) Domstolen får inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning fastställa detta belopp till en nivå så att det löpande vitet dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga.(44) Med denna utgångspunkt är de grundkriterier som ska beaktas för att säkerställa det löpande vitets karaktär av tvångsmedel i syfte att uppnå en enhetlig och effektiv tillämpning av gemenskapsrätten enligt domstolen i princip överträdelsens svårighetsgrad, dess varaktighet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga.(45) Dessa kriterier skiljer sig inte i några väsentliga avseenden från dem som kommissionen har beaktat i sitt meddelande om tillämpningen av artikel 228 EG.(46)

72.      I förevarande fall delar jag vad för det första gäller överträdelsens svårighetsgrad kommissionens uppfattning att det i princip är berättigat att tillämpa en hög koefficient, med hänsyn till att fördragets bestämmelser om statligt stöd är centrala för syftet att införa en ordning för att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden och skyldigheten att återkräva stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden utgör en logisk följd av det förbud som föreskrivs i dessa bestämmelser. Det ska dessutom erinras om att efter 2002 års beslut har kommissionen slagit fast att nytt stöd beviljats OA (2005 års beslut) och att domstolen år 2008 slog fast att Grekland hade underlåtit att uppfylla skyldigheten att återkräva även detta stöd.

73.      När den koefficient som är lämplig att tillämpa i förevarande fall bestäms bör emellertid enligt min mening även beaktas följande förhållanden, som bidrar till att mildra svårighetsgraden som är knuten till överträdelsens karaktär. Först ska beaktas den omständigheten att storleken på det stöd för vilket återkravsskyldighet fortfarande föreligger och inte har uppfyllts är klart lägre än det stöd som kommissionen beaktade när den bedömde överträdelsens svårighetsgrad.(47) Därvid ska beaktas inte endast den delvisa ogiltigförklaring av 2002 års beslut som förstainstansrätten meddelade efter det att talan hade väckts, utan även dels den omständigheten att kommissionen inledningsvis lade svarandemedlemsstaten till last även att den underlåtit att återkräva det stöd som behandlades i skäl 209 i det beslutet, dels, för det fall den av mig föreslagna analysen följs, det faktum att kommissionen inte visat att vissa delar av denna överträdelse fortfarande pågår.

74.      När det gäller konsekvenserna av att 2005 års dom inte följts för allmänna och enskilda intressen ska det vidare påpekas att det inte framgår av handlingarna i målet att kommissionen, när den betraktade dessa konsekvenser för att bedöma överträdelsens svårighetsgrad, särskilt hade undersökt inverkan av överlåtelsen av OA:s flygverksamhet till NOA i december 2003. Även om det är riktigt att denna överlåtelse kan innebära en överföring till det nya verksamhetsbolaget av förmåner av det stöd som OA mottagit, och ett följaktigt vidmakthållande av snedvridningen av konkurrensen på marknaden för flygtransporter, har kommissionen dock i förevarande förfarande begränsat sig till att helt ytligt hävda att en sådan överlåtelse skett.(48) Vid sådana förhållanden är det svårt att göra en fullständig bedömning av inverkan av att den aktuella överträdelsen fortsatt på de aktörer som är verksamma på denna marknad.(49) Det ska dock erinras om att domstolen i 2005 års dom förklarade att den ifrågavarande överföringen ”utgjort ett hinder för att verkställa [2002 års beslut] och återkräva det stöd genom vilket den grekiska staten hade gynnat [OA] i dess näringsverksamhet” och att ”[s]yftet med detta beslut, som är att avhjälpa konkurrenssnedvridningarna inom civilflygssektorn, har därmed allvarligt äventyrats”(50).

75.      Jag anser slutligen att Republiken Greklands argument att kommissionen inte samarbetat under uppfyllandefasen av återkravsskyldigheten inte kan godtas. Även om det av några av handlingarna i målet framskymtar att kommunikationen mellan svarandemedlemsstaten och sökandeinstitutionen varit svår, anser jag sammantaget inte att den ena eller andra parten kan beskyllas för ett beteende som verkligen strider mot den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG, som motiverar tillämpning – beroende på omständigheterna i fallet – av en försvårande eller förmildrande omständighet.

76.      Mot bakgrund av det ovan anförda framstår den av kommissionen föreslagna koefficienten 12 (på en skala från 1–20) för svårighetsgrad i förevarande fall som för hög. Jag anser tvärtom att en koefficient om 3 återspeglar den aktuella överträdelsens svårighetsgrad bättre.

77.      Vad för det andra gäller överträdelsens varaktighet erinrar jag om att det i rättspraxis redan klarlagts att koefficienten ska fastställas ”utifrån den tidpunkt då domstolen bedömer de faktiska omständigheterna, inte utifrån den tidpunkt då kommissionen väckte talan. Domstolen är inte heller skyldig att begränsa sig till kommissionens föreslagna skala från 1 till 3”.(51) I förevarande fall har det gått mer än tre och ett halvt år sedan 2005 års dom meddelades.(52) Beträffande en motsvarande tidsperiod har domstolen nyligen ansett det lämpligt att beakta överträdelsens varaktighet genom koefficienten 2.(53) Jag anser att samma koefficient bör användas i förevarande fall.

78.      Vad slutligen beträffar den berörda medlemsstatens betalningsförmåga har domstolen slagit fast att den beräkningsmetod som kommissionen har föreslagit i sina meddelanden är lämplig eftersom den ”avspeglar denna medlemsstats betalningsförmåga samtidigt som man behåller en rimlig spännvidd mellan de olika medlemsstaterna”.(54) Den koefficient som fastställts för Grekland i 2005 års meddelande, vilken jag anser riktig att tillämpa i förevarande fall, är 4,38.

79.      Om grundbeloppet om 600 euro multipliceras med de föreslagna koefficienterna, vilka uppgår till 3 för överträdelsens svårighetsgrad, 2 för dess varaktighet och 4,38 för den berörda medlemsstatens betalningsförmåga, kommer man fram till ett belopp om 15 768 euro för varje dags dröjsmål. Genom detta belopp anser jag att det tagits lämplig hänsyn till syftet att det löpande vitet ska vara avhållande.

2.      Standardbeloppet

a)      Parternas argument

80.      För beräkningen av standardbeloppet har kommissionen föreslagit att ett dagligt belopp om 200 euro multipliceras med koefficienterna 12 (överträdelsens svårighetsgrad) och 4,38 (medlemstatens betalningsförmåga), som redan föreslagits för beräkningen av det löpande vitet. Det belopp om 10 512 euro per dag som blir resultatet av den beräkningen ska enligt kommissionen tillämpas för tiden mellan den dag då 2005 års dom avkunnades och den dag då dom meddelas i förevarande mål.

81.      Republiken Grekland har i första hand gjort gällande att inget standardbelopp bör åläggas den med hänsyn till att den har säkerställt att 2005 års dom följts snabbt och fullt ut. Svarandemedlemsstaten har i andra hand, för det fall domstolen skulle anse att domen inte följts, ansett att eventuella dubbla sådana ekonomiska sanktioner som föreskrivs i artikel 228 EG ska uteslutas eftersom båda sanktionerna har samma syfte. Republiken Grekland har även påpekat att domstolen har tillämpat löpande vite och standardbelopp samtidigt endast i ett fall, som kännetecknades av särskilda omständigheter, särskilt beträffande överträdelsens varaktighet. Slutligen har den grekiska regeringen gjort gällande att det belopp som kommissionen har föreslagit är oproportionerligt. De argument som regeringen grundar sig på är huvudsakligen desamma som använts för att bestrida vitesbeloppet.

b)      Bedömning

82.      Den ståndpunkt som Republiken Grekland har gjort gällande i första hand, att ingen sanktion enligt artikel 228 EG kan åläggas utan något pågående fördragsbrott, motsägs av en nyligen meddelad dom från EG‑domstolen, i vilken svarandemedlemsstaten förpliktades att betala ett standardbelopp trots att, vid tiden för domens avkunnande, domen i vilket fördragsbrottet ursprungligen fastställts hade följts på ett riktigt och fullständigt sätt.(55) Av detta följer att även om domstolen, till skillnad från vad jag har föreslagit, slår fast att Republiken Grekland har följt 2005 års dom fullt ut, så är denna slutsats inte tillräcklig för att medlemsstaten ska kunna undgå att åläggas ett standardbelopp.

83.      Beträffande de argument som svaranderegeringen har anfört i andra hand anser jag först att uppfattningen att dubbla sådana sanktioner som föreskrivs i artikel 228 EG ska uteslutas med hänsyn till att syftena för de två är desamma inte kan godtas. Även om jag skulle bortse från det förhållandet att domstolen redan har tillämpat löpande vite och standardbelopp samtidigt, kan jag, särskilt mot bakgrund av den dom som nämndes i föregående punkt, inte dela denna uppfattning. I den domen bekräftade domstolen nämligen en tendens som framskymtade redan genom tidigare rättspraxis och skilde klart mellan de två sanktionerna utifrån syfte och förutsättningar för att tillämpa dem. Det löpande vitet har huvudsakligen till syfte att ”förmå en medlemsstat att snarast upphöra med ett fördragsbrott som, i avsaknad av en sådan åtgärd, skulle tendera att bestå”(56) och det är följaktligen en förutsättning för dess tillämpning att överträdelsen fortfarande pågår. Standardbeloppet syftar emellertid snarare till att sanktionsbelägga fördragsbrott för de konsekvenser som det har lett till och för dess varaktighet samt till att hindra att liknande överträdelser upprepas. En sådan sanktion kan således avse en överträdelse som under tiden upphört. Med hänsyn till de skilda syftena kan eventuella dubbla sanktioner inte i princip uteslutas, även om det slutgiltiga syftet med att ålägga dem är detsamma, det vill säga att säkerställa effektiv tillämpning av gemenskapsrätten från medlemsstaternas sida.(57)

84.      Jag erinrar dessutom om att när domstolen första gången tillämpade båda sanktionerna samtidigt konstaterade den att den har till uppgift att ”[i] varje mål ..., med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall som den har att avgöra och med hänsyn till den grad av påtryckning och avskräckande effekt som anses nödvändig, förelägga de ekonomiska sanktioner som är lämpliga i syfte att säkerställa att den dom varigenom ett fördragsbrott har fastställts följs snarast möjligt och att förhindra att liknande överträdelser av gemenskapsrätten upprepas”.(58) Domstolen beslutar således att den ena eller andra sanktionen ska tillämpas och eventuellt att tillämpa båda två samtidigt, enbart utifrån förhållandena i det faktiska fallet och den grad av påtryckning och avskräckande effekt som krävs utan att vid valet mellan de möjliga åtgärder som står till buds vara bunden av en särskild svårighetsgrad eller varaktighet hos överträdelsen. En samtidig tillämpning av löpande vite och standardbelopp kan exempelvis visa sig särskilt påkallad i fall där en fördragsbrottsdom endast delvis har följts för sent och det löpande vitet anpassats utifrån de delar av fördragsbrottet som fortfarande pågår. I sådana fall gör ett samtidigt åläggande för medlemsstaten att betala ett standardbelopp det möjligt att sanktionsbelägga staten även för överträdelser som upphört under tiden.

85.      Mot denna bakgrund erinrar jag om att enligt domstolen är ett föreläggande av ett standardbelopp inte automatiskt såsom kommissionen föreslår i 2005 års meddelande utan ”måste, i varje enskilt fall, grundas på samtliga relevanta omständigheter avseende såväl det fastställda fördragsbrottets särdrag som den attityd som intas av den medlemsstat mot vilken ett förfarande har inletts med stöd av artikel 228 EG”(59). I detta avseende påpekar jag att domstolen i sin dom i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike fäste särskild vikt vid det förhållandet att det redan hade avkunnats flera domar mot svarandemedlemsstaten enligt artikel 226 EG, i vilka domstolen funnit att det förelåg fördragsbrott i samma sektor som berördes av den ifrågavarande överträdelsen.(60)

86.      Mot bakgrund av ovannämnda kriterier anser jag att det i förevarande fall är motiverat att förelägga ett standardbelopp huvudsakligen utifrån de överväganden beträffande den aktuella överträdelsens svårighetsgrad som redovisats ovan i punkt 72, det vill säga betydelsen av de åsidosatta bestämmelserna och det förhållandet att Republiken Grekland redan har varit föremål för två olika fördragsbrottsdomar för underlåtenhet att återkräva stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden och som beviljats samma mottagare.

87.      Beträffande överträdelsens varaktighet sedan 2005 års dom meddelades ska det beaktas att de åtgärder för att följa domen som enligt de grekiska myndigheterna ska ha säkerställt återkrav av en del av det aktuella stödet vidtogs enbart mellan augusti och oktober 2007 och att några delar av överträdelsen pågår fortfarande mer än tre och ett halvt år efter det att nämnda dom meddelades. Handlingarna i målet gör det enligt min mening inte möjligt att motivera ett sådant dröjsmål, särskilt med hänsyn till att den större delen av de åtgärder som kommissionen underrättats om under det administrativa förfarandet inte väsentligen skiljer sig från dem som svarandemedlemsstaten redan hade vidtagit före 2005 års dom och som domstolen bedömde som otillräckliga för att säkerställa ett effektivt återkrav av stödet. Vad beträffar de interna svårigheter som Republiken Grekland har stött på vid uppfyllandet av sina skyldigheter ska det erinras om dels att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter enligt gemenskapsrätten,(61) dels att nationella förfaranden för att återkräva stöd som förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 14.3 i förordning nr 659/1999 får tillämpas endast om dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut.(62) Såsom kommissionen har påpekat har domstolen vidare i sin dom i målet Scott preciserat att ett nationellt förfarande som innebär att ett överklagande av beslut om återbetalningskrav som fattats för att återkräva ett beviljat stöd resulterar i uppskov med verkställigheten inte gör det möjligt att ”omedelbart och effektivt” verkställa återkravsbeslutet och således inte uppfyller de krav som föreskrivs i den ovannämnda bestämmelsen i förordning nr 659/1999.(63)

88.      Jag anser att när storleken på standardbeloppet fastställs måste även de överväganden som har redovisats i punkterna 73 och 74 ovan beaktas när det gäller frågan om minskningen av det sammanlagda beloppet av de stöd som inledningsvis skulle återkrävas och bedömningen av konsekvenserna av att överträdelsen fortgått.

89.      Mot bakgrund av det anförda anser jag att ett föreläggande av ett standardbelopp om 2 miljoner euro utgör en rimlig bedömning av förhållandena i det förevarande målet.

3.      Rättegångskostnader

90.      Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Grekland ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom fördragsbrottet har fastställts ska kommissionens yrkande bifallas.

V –    Förslag till avgörande

91.      Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen meddelar följande dom:

1) Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 228.1 EG genom att inte inom den i det motiverade yttrandet föreskrivna fristen anta, och således underrätta kommissionen om, alla nödvändiga åtgärder för att följa dom av den 12 maj 2005 i mål C‑415/03, kommissionen mot Grekland, avseende underlåtenhet att återkräva stöd som ansetts olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden – med undantag för stöd avseende avgifter till socialförsäkringssystemet – enligt artikel 3 i kommissionens beslut 2003/372/EG av den 11 december 2002 om stöd som Grekland beviljat företaget Olympic Airways.

2) Republiken Grekland förpliktas att till Europeiska gemenskapernas kommission, till kontot ”Europeiska gemenskapens egna medel”, betala ett löpande vite om 15 768 euro för varje dag som löper utan att de åtgärder vidtas som krävs för att följa domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland och/eller kommissionen underrättas om sådana åtgärder, från och med avkunnandet av domen i förevarande mål och fram till dess att Republiken Grekland har följt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland.

3) Republiken Grekland förpliktas att till Europeiska gemenskapernas kommission, till kontot ”Europeiska gemenskapens egna medel”, betala ett standardbelopp om 2 miljoner euro.

4) Republiken Grekland ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 – Originalspråk: italienska.

2 – Dom av den 12 maj 2005 i mål C‑415/03, kommissionen mot Grekland (REG 2005, s. I‑3875).

3 – Beslut 2003/372/EG (EGT L 132, s. 1).

4 – Beslut av den 7 oktober 1994, 94/696/EEG, om stöd som Grekland beviljat Olympic Airways (EGT L 273, s. 22).

5 – EGT L 128, s. 1.

6 –      Lika mycket som den andra delen av rekapitaliseringsåtgärden, vilken godkändes år 1998.

7 – Beslut C(2005)2706, om stöd som Grekland beviljat Olympic Airways och Olympic Airlines.

8 – Det är fråga om mål T‑415/05, Grekland mot kommissionen, i mål T‑416/05, Olympic Airlines mot kommissionen, och i mål T‑423/05, Olympic Airways, vilka fortfarande är anhängiga.

9 – Dom av den 14 februari 2008 i mål C‑419/06, kommissionen mot Grekland (REG 2008, s. I‑0000).

10 – Punkterna 33 och 34.

11 – Punkt 35.

12 – Punkt 39.

13 – Punkt 41.

14 – Punkt 44.

15 – Republiken Grekland har hävdat att ingåendet av avtalet om försäljning av NOA, i enlighet med ”Memorandum of understanding”, mellan den grekiska staten och Olympic Investors/York Capital av den 5 augusti 2005, vilket anmälts till kommissionen, var villkorat av att det stöd som förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden i 2005 års beslut kvantifierades och att försöken hade strandat just på grund av att kommissionen inte hade samarbetat i denna fråga.

16 – Enligt Republiken Grekland mottogs det motiverade yttrandet av denna stats ständiga representation den 14 april 2006.

17 – Se dom av den 12 juli 2005 i mål C‑304/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2005, s. I‑6263), punkt 30, och av den 14 mars 2006 i mål C‑177/04, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I‑2461), punkt 20.

18 – Se domen av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 31, och av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 21.

19 – Dom av den 12 december 2002 i mål C‑209/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I‑11695), punkt 32. Se även dom av den 20 mars 1997 i mål C‑24/95, Alcan Deutschland (REG 1997, s. I‑1591), punkt 24, av den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen (REG 1990, s. I‑959; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369), punkt 61, och av den 20 september 1990 i mål C‑5/89, kommissionen mot Tyskland (REG 1990, s. I‑3437; svensk specialutgåva, volym 10, s. 499), punkt 12.

20 – EGT L 83, s. 1.

21 – Domen av den 12 december 2002 i målet kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 19), punkt 34.

22 – Dom av den 4 juli 2000 i mål C‑387/97, kommissionen mot Grekland (REG 2000, s. I‑5047), punkt 73.

23 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 1988 i mål 272/86, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 4875), punkt 21, av den 9 november 1999 i mål C‑365/97, kommissionen mot Italien (REG 1999, s. I‑7773), punkterna 84–87, och av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 56.

24 – Dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791), punkt 7.

25 – Domen av den 12 december 2002 i målet kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 21), punkterna 40–44.

26 – Närmare bestämt 41 085 840 euro avseende kapital och 32 277 267 euro avseende ränta till den 31 augusti 2007.

27 – Det bör erinras om att den talan som den skiljedomen avsåg var daterad den 20 mars 2006 och att Republiken Grekland har gjort gällande att den informerade kommissionen i rätt tid om att denna talan hade väckts. Kommissionen ska vidare upplysningsvis ha underrättats om skiljedomarna den 29 januari 2008.

28 – 2007/2666/EG.

29 – Det framgår emellertid inte att de aktuella skiljedomarna har anmälts formellt inom ramen för dessa förfaranden, vilket skulle innebära att de utestående betalningarna för att följa dessa tills vidare inte får verkställas, och inte heller att kommissionen har utfärdat ett föreläggande att avvakta med betalningen, i vilka fall det eventuellt skulle ha varit möjligt att göra gällande att OA inte skulle kunna verkställa betalning av de belopp som fastställts till dess förmån och följaktligen att det inte fanns förutsättningar för kvittning.

30 – Dom av den 12 september 2007 i mål T‑68/03, Olympiaki Aeroporia Ypiresies mot kommissionen (REG 2007, s. II‑2911).

31 – Punkterna 1 och 2 i domslutet.

32 – Min kursivering.

33 – Skälen 151–153 ingår i den del av beslutet som avser beskrivningen av nytt rättsstridigt stöd (punkt 5.2), i form av att ”Grekland tolererat utebliven eller för sen betalning eller varje annan fördelaktig behandling enligt grekisk skatte- och handelsrätt” (punkt 5.2.2). Skäl 209 återfinns i den del av beslutet som avser bedömningen av stöd (punkt 6), under rubriken ”Det nya förmodade stödet i förhållande till tolererandet av utebliven betalning av avgifter och av annan förmånlig behandling enligt grekisk skatte- och handelsrätt” (punkt 6.2.1.2). I det avseendet, se även den ovan i fotnot 30 nämnda domen Olympiaki Aeroporia Ypiresies mot kommissionen. Jag erinrar om att Athens internationella flygplats började användas den 28 mars 2001. De aktuella avgifterna kan därför inte avse denna flygplats.

34 – Mellan april 2001 och september 2003.

35 – Det är fråga om fakturorna nr 3513/01, till ett belopp om 116 833,81 euro, nr 4082/01, till ett belopp om 116 123,96, och nr 227/02, till ett belopp om 116 123,96 euro.

36 – Se ovan fotnot 32.

37 – Meddelande från kommissionen av den 13 december 2005 – Tillämpning av artikel 228 i EG‑fördraget SEK(2005) 1658.

38 – Åren 1996 respektive 1997.

39 – Se särskilt domen av den 4 juli 2000 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 22), punkterna 90 och 92, och, senast, dom av den 9 december 2008 i mål C‑121/07, kommissionen mot Frankrike (REG 2008, s. I‑0000), punkt 27.

40 – Se särskilt dom av den 18 juli 2006 i mål C‑119/04, kommissionen mot Italien (REG 2006, s. I‑6885), punkterna 45 och 46, och domen av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 27.

41 – Se, för ett liknande resonemang, domen av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 85, och domen av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 70.

42 – Se domen av den 4 juli 2002 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 22), punkt 89.

43 – Se, för ett liknande resonemang, domen av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 91, och domen av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkterna 59 och 60.

44 – Se domen av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 103, och domen av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 61.

45 – Se dom av den 10 januari 2008 i mål C‑70/06, kommissionen mot Portugal (REG 2008, s. I‑1), punkt 39.

46 – Se domen av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 104, och domen av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 62.

47 – I detta avseende ansluter jag mig inte till kommissionens argument att storleken på det stöd som ska återkrävas inte har någon betydelse för överträdelsens svårighetsgrad. För det första framgår det nämligen av ansökningen att kommissionen själv har beaktat det beloppet för att bestämma koefficienten för svårighetsgraden, särskilt vid bedömningen av överträdelsens betydelse för allmänna och enskilda intressen, och för det andra anges i punkt 16.4 i 2005 års kommissionsmeddelande uttryckligen ”de penningbelopp som berörs av överträdelsen” bland de faktorer som lämnas som exempel på sådana som ska beaktas av institutionen när den från fall till fall bedömer överträdelsens effekter på allmänna och enskilda intressen.

48 – Jag erinrar om att kommissionen i 2005 års beslut drog slutsatsen att ”NOA är det bolag som har efterträtt OA, åtminstone beträffande återkravet av det statliga stödet före delningen”. Denna slutsats har NOA bestritt i den ansökan som getts in mot detta beslut, som är föremålet för målet T‑416/05, som är anhängigt vid förstainstansrätten.

49 – I detta avseende anser jag att hänvisningen i repliken till omständigheten att OA fortsätter att bedriva verksamhet med marktjänster, vilka också liberaliserats, inte är relevant. Genom denna hänvisning förefaller kommissionen föreslå, utan att lägga fram någon bevisning, en fortsatt pågående möjlig snedvridning av konkurrensen på en annan marknad än civilflygsmarknaden, som för övrigt skulle förutsätta att det bevisades att nyttan av det stöd som OA mottagit inte helt överförts till NOA.

50 – Punkt 34.

51 – Se domen av den 14 mars 2006 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 71, och av den 10 januari 2008 i målet kommissionen mot Portugal (ovan fotnot 45), punkt 44. Domstolen har inte slagit fast vilket datum som ska beaktas för att fastställa ”tidpunkten då domstolen prövar de faktiska omständigheterna”. Av domen av den 10 januari 2008 i målet kommissionen mot Portugal framgår emellertid att det inte är fråga om dagen för förhandlingen. För att det ska bli enkelt och transparent anser jag att det är att föredra att låta detta datum sammanfalla med datumet för domen snarare än datumet för överläggningen, som inte blir offentligt.

52 – I rättspraxis anges klart att för beräkningen av överträdelsens varaktighet börjar fristen att löpa dagen för avkunnandet av den dom i vilken fördragsbrott första gången fastslagits (domen av den 10 januari 2008 i målet kommissionen mot Portugal, ovan fotnot 45, punkt 46). Republiken Portugals argument att fristen ska löpa från utgången av den frist som föreskrivs i det motiverade yttrandet i förfarandet enligt artikel 228 EG kan således inte godtas.

53 – Domen av den 10 januari 2008 i målet kommissionen mot Portugal (ovan fotnot 45), punkt 46.

54 – Se domen av den 4 juli 2002 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 22), punkt 88, och av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 17), punkt 109.

55 – Dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 56.

56 – Punkt 58.

57 – Domen av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 57.

58 – Domen av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 59.

59 – Domen av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 62.

60 – Domen av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 66.

61 – Se särskilt dom av den 18 juli 2006 i mål C‑119/04, kommissionen mot Italien (REG 2006, s. I‑6885), punkt 25, och av den 9 september 2004 i mål C‑195/02, kommissionen mot Spanien (REG 2004, s. I‑7857), punkt 82.

62 – Se dom av den 2 februari 1989 i mål 94/87, kommissionen mot Tyskland (REG 1989, s. 175), punkt 12, samt domen i målet Alcan Deutschland (ovan fotnot 19), punkt 24, och domen av den 12 december 2002 i målet kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 21), punkterna 32–34.

63 – Dom av den 5 oktober 2006 i mål C‑232/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I‑10071), punkt 49.

Full & Egal Universal Law Academy