Mål C‑391/07
Glencore Grain Rotterdam BV
mot
Hauptzollamt Hamburg-Jonas
(begäran om förhandsavgörande från Finanzgericht Hamburg)
”Förordning (EG) nr 800/1999 – Exportbidrag för jordbruksprodukter – Artikel 16. – Differentierade exportbidrag – Bevis för att en produkt tullbehandlats för import – Framläggande av en kopia eller fotokopia av transportdokumentet – Förordning (EG) nr 1501/95 – Beviljande av exportbidrag inom spannmålssektorn – Artikel 13 – Undantag från bestämmelserna i artikel 16 i förordning nr 800/1999”
Sammanfattning av domen
Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Exportbidrag – Differentierade exportbidrag
(Kommissionens förordning nr 1501/95, i dess lydelse enligt förordning nr 1259/97, artikel 13, och förordning nr 800/1999, artikel 16.3)
Artikel 13 i förordning nr 1501/95 om vissa tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1766/92 vad avser beviljande av exportbidrag och de åtgärder som skall vidtas vid störningar inom spannmålssektorn, i dess lydelse enligt förordning nr 1259/97, enligt vilken bevis för att tullformaliteterna för frisläppande för konsumtion uppfyllts inte är ett krav när bidraget har fastställts inom ramen för en anbudsinfordran, om aktören framlägger bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport, ska tolkas så att den omständigheten att aktören har framlagt bevis härför inte befriar vederbörande från den skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 16.3 i förordning nr 800/1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter.
(se punkt 50 och domslutet)
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 4 december 2008 (*)
”Förordning (EG) nr 800/1999 – Exportbidrag för jordbruksprodukter – Artikel 16 – Differentierade exportbidrag – Bevis för att en produkt tullbehandlats för import – Framläggande av en kopia eller fotokopia av transportdokumentet – Förordning (EG) nr 1501/95 – Beviljande av exportbidrag inom spannmålssektorn – Artikel 13 – Undantag från bestämmelserna i artikel 16 i förordning nr 800/1999”
I mål C‑391/07,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Finanzgericht Hamburg (Tyskland) genom beslut av den 30 juli 2007, som inkom till domstolen den 20 augusti 2007, i målet
Glencore Grain Rotterdam BV
mot
Hauptzollamt Hamburg-Jonas,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna M. Ilešič (referent), A. Tizzano, E. Levits och J.‑J. Kasel,
generaladvokat: E. Sharpston,
justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc-Sławiczek,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 juni 2008,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Glencore Grain Rotterdam BV, genom L. Harings och C. Bittner, Rechtsanwälte,
– Hauptzollamt Hamburg-Jonas, genom G. Seber, i egenskap av ombud,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Schieferer och F. Erlbacher, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 september 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13 i kommissionens förordning (EG) nr 1501/95 av den 29 juni 1995 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 1766/92 vad avser beviljande av exportbidrag och de åtgärder som skall vidtas vid störningar inom spannmålssektorn (EGT L 147, s. 7), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1259/97 av den 1 juli 1997 (EGT L 174, s. 10) (nedan kallad förordning nr 1501/95).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Glencore Grain Rotterdam BV (nedan kallad Glencore) och Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallad Hauptzollamt) avseende rätten till exportbidrag för ett parti råg på 3 041 886 kg som exporterats till Ryssland.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EEG) nr 3665/87
3 Tredje och tolfte skälen i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), hade följande lydelse:
”Enligt de allmänna regler som fastställts av rådet skall exportbidraget betalas ut när det styrkts att produkterna har exporterats från gemenskapen. För att uttrycket ’export från gemenskapen’ skall tolkas på ett enhetligt sätt bör det föreskrivas att en produkt skall anses vara exporterad när den har lämnat gemenskapens tullområde.
…
För de fall då bidragssatsen varierar beroende på en produkts bestämmelseland bör det föreskrivas om kontroll av att produkten har importerats till det tredje land eller de tredje länder för vilka bidraget fastställdes. …”
4 I artikel 1 sjunde strecksatsen i förordning nr 3665/87 fastställdes gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för spannmål, ”utan att det påverka[de] tillämpningen av gemenskapsbestämmelser om undantag för vissa produkter”.
5 Bestämmelserna om differentierade exportbidrag fanns i artiklarna 16–21 i nämnda förordning.
6 I artikel 18 i förordning nr 3665/87, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2955/94 av den 5 december 1994 (EGT L 312, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 63, s. 225) (nedan kallad förordning nr 3665/87), föreskrevs följande:
”1. Som bevis för att en produkt tullbehandlats för övergång till fri konsumtion skall exportören efter eget val lägga fram ett av följande dokument:
a) Ett tulldokument eller kopia eller fotokopia av ett sådant; kopians eller fotokopians riktighet skall styrkas av det organ som undertecknat originaldokumentet eller av ett offentligt organ i det berörda tredje landet, eller av något av medlemsstaternas offentliga organ i det berörda tredje landet, eller av det organ som sköter utbetalningen av exportbidrag.
b) Ett lossningsintyg och intyg om övergång till fri konsumtion, utfärdat av ett internationellt kontroll- och övervakningsorgan som är godkänt av en medlemsstat. Datum och nummer för tulldokumentet om övergång till fri konsumtion måste framgå på det berörda intyget.
2. Om exportören vidtagit lämpliga åtgärder, men ändå inte kunnat skaffa fram det dokument som valts enligt punkt 1 a eller b, eller om det råder tvivel om det framlagda dokumentets äkthet, skall det anses styrkt att produkten tullklarerats för import, om ett eller flera av följande dokument visas upp:
…
3. Exportören är skyldig att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumenten i samtliga fall där denna artikel är tillämplig.
4. I enlighet med artikel 38 i rådets förordning nr 136/66/EEG [av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT 172, 1966, s. 3025; svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 167)], och motsvarande artiklar i andra förordningar om den organisationen av marknaderna, får kommissionen i särskilda fall, som skall fastställas, besluta att det importbevis som avses i punkterna 1 och 2 får anses ha lagts fram genom att ett visst dokument visas upp eller på annat sätt.”
7 Förordning nr 3665/87 har upphävts och ersattes den 1 juli 1999 av kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, s. 11, och rättelse i EGT L 180, s. 53).
Förordning nr 800/1999
8 I första, andra och sjuttonde skälen i förordning nr 800/1999 föreskrivs följande:
”(1) [F]örordning (EEG) nr 3665/87 … har ändrats i betydande omfattning vid ett flertal tillfällen. I samband med att nya ändringar görs bör för tydlighetens skull förordningen omarbetas.
(2) Enligt de allmänna regler som fastställts av rådet skall exportbidraget betalas ut när det styrkts att produkterna har exporterats från gemenskapen. Rätten till exportbidrag uppstår i princip så snart produkterna har lämnat gemenskapens marknad, om en enda bidragssats gäller för samtliga tredje länder. För de fall då bidragssatsen varierar beroende på en produkts destination skall bidragsrätten vara avhängig av import till tredje land.
…
(17) Om bidragssatsen är differentierad på grundval av de exporterade produkternas bestämmelseort skall det styrkas att produkten i fråga har importerats till tredje land. Tullbehandlingen vid import skall i synnerhet bestå i att gällande importtull betalas så att produkten kan saluföras på marknaden i berört tredje land. Med hänsyn tagen till de olika förhållanden som råder i tredje länder som importerar är det lämpligt att godkänna tullhandlingar för import i vilka det garanteras att de exporterade produkterna kommer fram till bestämmelseorten, och att samtidigt se till att handeln hindras så lite som möjligt.”
9 I artikel 1 nionde strecksatsen i förordning nr 800/1999 fastställs gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för spannmål, ”utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapsbestämmelser om undantag för vissa produkter”.
10 De allmänna bestämmelserna om rätt till exportbidrag finns i artiklarna 3–13 i samma förordning, medan bestämmelserna om differentierade exportbidrag återfinns i förordningens artiklar 14–19.
11 I artikel 14.1 i förordning nr 800/1999 anges att ”[i] de fall då bidragssatsen varierar beroende på destination skall utbetalningen av bidraget ske på de tilläggsvillkor som anges i artiklarna 15 och 16”.
12 I artikel 15.1 och 15.3 i denna förordning föreskrivs följande:
”1. Produkten skall ha importerats i oförändrat skick till det tredje land eller ett av de tredje länder för vilka bidraget är fastställt inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen godkänns. …
…
3. Produkten skall anses ha importerats när tullbehandlingen för import till tredje land har avslutats, med vilket särskilt avses att importtull har erlagts.”
13 I artikel 16.1–4 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”1. Som bevis för att en produkt tullbehandlats för import skall exportören efter eget val lägga fram ett av följande dokument:
a) Ett tulldokument eller kopia eller fotokopia av ett sådant; kopians eller fotokopians riktighet skall styrkas av det organ som undertecknat originaldokumentet eller av ett offentligt organ i det berörda tredje landet, eller av något av medlemsstaternas offentliga organ i det berörda tredje landet, eller av det organ som sköter utbetalningen av exportbidrag.
b) Ett lossningsintyg och intyg om import, utfärdat av ett internationellt kontroll- och övervakningsföretag som är godkänt av en medlemsstat enligt minimikraven i punkt 5. Datum och nummer för tulldokumentet om import måste framgå på det berörda intyget.
2. Om exportören vidtagit lämpliga åtgärder, men ändå inte kunnat skaffa fram det dokument som valts enligt punkt 1 a eller b, eller om det råder tvivel om det framlagda dokumentets äkthet, skall det anses styrkt att produkten tullklarerats för import, om ett eller flera av följande dokument visas upp:
…
3. Exportören är i samtliga fall skyldig att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumenten.
4. I enlighet med artikel 38 i förordning nr 136/66/EEG, och motsvarande artiklar i andra förordningar om den gemensamma organisationen av marknaderna, får kommissionen i särskilda fall, som skall fastställas, besluta att det importbevis som avses i punkterna 1 och 2 får anses ha lagts fram genom att ett visst dokument visas upp eller på annat sätt.”
14 Såsom anges i punkt 7 i förevarande dom har förordning nr 800/1999 upphävt och ersatt förordning nr 3665/87. I artikel 54.2 i förordning nr 800/1999 preciseras att alla gemenskapsrättsakter i vilka det hänvisas till förordning (EEG) nr 3665/87 eller till de specifika artiklarna däri ska anses hänvisa till förordning nr 800/1999 eller motsvarande artiklar däri. Av bilaga I till förordning nr 800/1999 följer att artikel 18 i förordning nr 665/87 motsvarar artikel 16 i förordning nr 800/1999.
15 Enligt artikel 55 andra stycket i förordning nr 800/1999 är förordningen tillämplig från och med den 1 juli 1999.
Förordning nr 1501/95
16 Fjortonde skälet i förordning nr 1501/95 har följande lydelse:
”I … förordning (EEG) nr 3665/87 … krävs att, i fall av differentiering av bidragsnivån i enlighet med destinationen, utbetalning av bidrag görs beroende av att bevis framläggs för att produkten har importerats i oförändrat skick till det tredje land eller ett av de tredje länder för vilket bidrag föreskrivs. Den enda bidragsnivå inom gemenskapen som är lägre än den som tillämpas för spannmålssektorn vid export till all tredje länder är den som fastställs för export till Schweiz och Liechtenstein. För att inte störa flertalet av gemenskapens exporter genom att kräva ett ankomstbevis för destinationen är det lämpligt att genom andra åtgärder säkerställa att de produkter som gynnats av ett exportbidrag till ’alla tredje länder’ inte exporteras till något av de ovan nämnda länderna. För detta ändamål finns det skäl att avstå från krav på att uppvisa ankomstbevis för export sjövägen. Ett intyg som utfärdas av medlemsstaternas behöriga myndigheter enligt vilket produkterna lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport kan anses vara ett tillräckligt bevis.”
17 I artikel 13 i förordning nr 1501/95 föreskrivs följande:
”Utan hinder av bestämmelserna i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3665/87 är bevis för att tullformaliteterna för frisläppande för konsumtion uppfyllts inte ett krav för utbetalning av det bidrag som fastställs inom ramen för en anbudsinfordran om aktören framlägger bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport.
Detta bevis framläggs genom att följande text, intygad av de behöriga myndigheterna förs in på det kontrollexemplar som avses i artikel 6 i förordning (EEG) nr 3665/87, på det enhetsdokument eller det nationella dokument som visar att varorna har lämnat gemenskapens tullområde.
…
’Export av spannmål sjövägen – Artikel 13 i förordning (EG) nr 1501/95’
…”
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
18 Den 30 december 1999 ansökte Glencore om tullkontroll vid export till Polen av sammanlagt 6 725 000 kg råg. Det behöriga tullkontoret beviljade ansökan, utfärdade en exportdeklaration och gav Glencore tillstånd att mellanlagra rågen före exporten.
19 I februari år 2000 ansökte Glencore om slutgiltig tullkontroll vid export av nämnda råg, uppdelad på tre leveranser på 3 041 886 kg, 3 002 975 kg respektive 668 709 kg, till Ryssland via den litauiska hamnen Klaipeda. Tullkontoret tilldelade Glencore exportdeklarationer för detta ändamål vilka innehöll den text som anges i artikel 13 andra stycket i förordning nr 1501/95.
20 Det är ostridigt att delleveransen på 3 041 886 kg, vilken är den enda av intresse i målet vid den nationella domstolen, hade transporterats från Lübeck i Tyskland till Klaipeda med ett fartyg som lämpade sig för sjötransport.
21 På Glencores begäran betalade Hauptzollamt ut exportbidraget för denna delleverans i förskott, i enlighet med artikel 24 i förordning nr 800/1999. Villkor för utbetalningen var att rätten till det fastställda exportbidraget styrktes i vederbörlig ordning inom den utsatta fristen.
22 Mot bakgrund av att Glencore enligt artikel 16.3 i förordning nr 800/1999 var skyldig att lägga fram transportdokumenten mellan Lübeck och slutdestinationen i Ryssland, nämligen Nazran, och endast hade lagt fram konossementet mellan Lübeck och Klaipeda, krävde Hauptzollamt i en skrivelse av den 2 augusti 2000 att Glencore skulle inkomma med en kompletterande kopia av transportdokument för transporten mellan Klaipeda och Nazran.
23 När Glencore inte inkom med nämnda kopia inom den aktuella fristen krävde Hauptzollamt, i beslut av den 12 december 2001, vilka ändrades genom beslut av den 1 mars 2004, återbetalning av det exportbidrag som hade betalats ut i förskott, med ett tillägg på 10 procent, i enlighet med bestämmelserna i artikel 52.1 jämförd med artikel 25.1 i förordning nr 800/1999.
24 Glencore överklagade dessa beslut till Finanzgericht Hamburg.
25 Glencore har i huvudsak gjort gällande att artikel 16 i förordning nr 800/1999, inklusive artikel 16.3 häri, inte längre är tillämplig till följd av bestämmelserna i förordning nr 1501/95. Detta framgår särskilt av fjortonde skälet i den sistnämnda förordningen. Genom att framlägga det bevis som anges i artikel 13 i förordning nr 1501/95 har Glencore uppfyllt villkoren för att beviljas exportbidrag.
26 Hauptzollamt har anfört att enligt artikel 13 i förordning nr 1501/95 kan bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport endast ersätta beviset för att tullformaliteterna har uppfyllts. Detta befriar emellertid inte exportören från skyldigheten att inkomma med en kopia av transportdokumentet, vilket enligt artikel 16.3 i förordning (EG) nr 800/1999 ska framläggas i samtliga fall.
27 Den nationella domstolen frågar sig om artikel 13 i förordning (EG) nr 1501/95, i vilken exportören befrias från skyldigheten att framlägga bevis för att tullformaliteterna har uppfyllts under de förutsättningar som anges i artikeln, ska tolkas så att bevislättnaden även omfattar den skyldighet som föreskrivs i artikel 16.3 i förordning (EG) nr 800/1999, nämligen skyldigheten att lägga fram en kopia av transportdokumentet.
28 Finanzgericht Hamburg bedömde att en tolkning av artikel 13 i förordning nr 1501/95 var nödvändig för att avgöra målet och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 13 i förordning (EG) nr 1501/95 tolkas så att när det bevis som avses i artikel 13.2 läggs fram så bortfaller inte bara kravet på bevis för att tullformaliteterna för frisläppande för konsumtion har uppfyllts, utan även kravet på att transportdokumenten ska läggas fram [artikel 18.3 i förordning (EEG) nr 3665/87, nu artikel 16.3 i förordning (EG) nr 800/1999]?”
Tolkningsfrågan
29 Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13 i förordning nr 1501/95 ska tolkas så att den omständigheten att aktören har framlagt bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport befriar vederbörande från den skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 16.3 i förordning nr 800/1999.
30 Såväl vid tidpunkten för antagandet av förordning nr 1501/95 i dess ursprungliga version som vid tidpunkten för ändringen av artikel 13 däri genom förordning nr 1259/97, var syftet med nämnda artikel att göra undantag från vad som stadgas i artikel 18 i förordning nr 3665/87.
31 Under dessa omständigheter ska domstolen, för att avgöra huruvida gemenskapslagstiftaren, genom att anta förordning nr 1501/95, i dess ursprungliga version, och därefter ändra artikel 13 däri, hade för avsikt att befria exportörerna från skyldigheten att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet, inledningsvis tolka denna artikel mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 18 i förordning nr 3665/87.
32 För det första görs det i artikel 18 i förordning nr 3665/87 tydlig åtskillnad mellan den skyldighet att framlägga bevis för att en produkt tullbehandlats för övergång till fri konsumtion som föreskrivs i artikel 18.1 och 18.2 och den skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 18.3.
33 Det ska noteras att transportdokumentet inte är ett tulldokument och därför inte kan betraktas som ett bevis för att en produkt tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i det tredje land som är destinationsland.
34 Domstolen konstaterar emellertid att artikel 13 i förordning nr 1501/95 endast befriar exportören från skyldigheten att framlägga bevis för att en produkt tullbehandlats för övergång till fri konsumtion.
35 Även om artikel 13 i förordning nr 1501/95 inleds med orden ”[u]tan hinder av bestämmelserna i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3665/87” ska den därför tolkas så att den uteslutande utgör ett undantag från artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 3665/87.
36 För det andra följer det av artikel 18.4 i förordning nr 3665/87 att kommissionen, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 38 i förordning nr 136/66 och motsvarande artiklar i andra förordningar om den gemensamma organisationen av marknaderna, i särskilda fall, som skall fastställas, får besluta att det importbevis som avses i punkterna 1 och 2 får anses ha lagts fram genom att ett visst dokument visas upp eller på annat sätt.
37 Gemenskapslagstiftaren har däremot inte alls föreskrivit några undantag från den specifika skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 18.3 i förordning nr 3665/87.
38 När förordningarna nr 1501/95, i dess ursprungliga version, och nr 1259/97 hade antagits utgjordes den relevanta bestämmelsen som motsvarade artikel 38 i förordning nr 136/66 av artikel 23 i rådets förordning (EEG) nr 1766/92 av den 30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (EGT L 181, s. 21; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 29). Genom denna artikel infördes ett förfarande i vilket ärenden ska hänskjutas till förvaltningskommittén för spannmål.
39 Såväl förordning nr 1501/95, i dess ursprungliga lydelse, som förordning nr 1259/97 antogs emellertid i enlighet med det förfarande som föreskrivs i nämnda artikel, såsom framgår av de sista skälen i förordningarna. Enligt dessa skäl är de åtgärder som föreskrivs i förordningarna förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för spannmål. Det framgår således att förordningarna antogs med tillämpning av artikel 18.4 i förordning nr 3665/87.
40 Det är därmed förenligt med bestämmelserna i artikel 18.4 i förordning nr 3665/87 att tolka artikel 13 i förordning nr 1501/95 på så sätt att den endast medför undantag från artikel 18.1 och 18.2.
41 För det tredje är tolkningen ovan förenlig med syftet med artikel 13 i förordning nr 1501/95.
42 Såsom följer av fjortonde skälet i denna förordning är syftet med nämnda artikel att inte i onödan störa flertalet av gemenskapens exporter genom att kräva bevis av exportörerna för att varan har importerats till ett annat tredje land än Schweiz eller Liechtenstein och att, för detta ändamål, under vissa villkor nöja sig med bevis för att varan inte har exporterats till Schweiz eller Liechtenstein.
43 Det föreligger emellertid en skillnad mellan de tulldokument som krävs i artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 3665/87 och de transportdokument som krävs i artikel 18.3 i samma förordning, vilken grundar sig på uppfattningen att exportörer kan ha svårigheter att erhålla tulldokument från myndigheterna i det importerande tredje landet gentemot vilka de saknar varje form av påtryckningsmedel. Sådana svårigheter föreligger däremot inte när det gäller transportdokument eftersom exportörerna i egenskap av uppdragsgivare innehar en kopia av transportdokumentet när det rör sig om ett CIF-avtal, eller med lätthet kan utverka en vidimerad kopia från köparna tack vare de avtalsförhållanden som binder dem till exportörerna när det rör sig om ett FOB-avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1990 i mål C‑155/89, Philipp Brothers, REG 1990, s. I‑3265, punkt 27).
44 Med beaktande av de svårigheter som utverkandet av bevis för att en produkt har tullbehandlats för övergång till fri konsumtion i det tredje land som är destinationsland kan ge upphov till, visar det sig således att beslutet att befria exportörer från skyldigheten att framlägga detta bevis, samtidigt som det alltjämt krävs att de ska lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet, vilket inte ger upphov till samma svårigheter, överensstämmer med syftet med artikel 13 i förordning nr 1501/95.
45 Det ska dessutom tilläggas att kravet på att exportören ska lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet för att kunna göra anspråk på ett differentierat exportbidrag inte strider mot proportionalitetsprincipen, såsom Glencore har gjort gällande, med hänsyn till att exportörens uppvisande av transportdokumentet för de varor som denne exporterar med säkerhet medför att riskerna för bedrägeri begränsas och med hänsyn till att det inte är förenat med några särskilda svårigheter för exportören att utverka detta dokument. Detta gäller även under sådana faktiska omständigheter under vilka artikel 13 i förordning nr 1501/95 kan tillämpas.
46 Ovannämnda tolkning av artikel 13 i förordning nr 1501/95 äger, för det andra, fortfarande giltighet, efter det att hänvisningen i denna artikel till artikel 18 i förordning nr 3665/87 ersattes av en hänvisning till artikel 16 i förordning nr 800/1999.
47 I artikel 16 i förordning nr 800/1999 återges nämligen, i huvudsak, innehållet i artikel 18 i förordning nr 3665/87.
48 För det tredje bekräftas ovannämnda tolkning av artikel 13 i förordning nr 1501/95 av lydelsen av andra förordningar som har antagits med tillämpning av artikel 18.4 i förordning nr 3665/87, såsom kommissionens förordning (EEG) nr 2669/89 av den 1 september 1989 om inledande av en anbudsinfordran för gratisleveranser av olivolja till Polen (EGT L 257, s. 20), eller med stöd av artikel 16.4 i förordning nr 800/1999, såsom kommissionens förordning (EG) nr 40/2004 av den 9 januari 2004 om bevis på tullbehandling vid import av socker till tredje land enligt artikel 16 i förordning (EG) nr 800/1999 (EUT L 6, s. 17), och efterföljande förordningar, eller kommissionens förordning (EG) nr 450/2005 av den 18 mars 2005 om bevis för att mjölk och mjölkprodukter tullbehandlats för import i tredje land i enlighet med artikel 16 i förordning (EG) nr 800/1999 (EUT L 74, s. 30).
49 Med bortseende från redaktionella skillnader konstaterar domstolen nämligen att exportören inte befrias från skyldigheten att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet i någon av dessa förordningar.
50 Tolkningsfrågan ska således besvaras så att artikel 13 i förordning nr 1501/95 ska tolkas så att den omständigheten att aktören har framlagt bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport inte befriar vederbörande från den skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 16.3 i förordning nr 800/1999.
Rättegångskostnader
51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 13 i kommissionens förordning (EG) nr 1501/95 av den 29 juni 1995 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 1766/92 vad avser beviljande av exportbidrag och de åtgärder som skall vidtas vid störningar inom spannmålssektorn, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1259/97 av den 1 juli 1997, ska tolkas så att den omständigheten att aktören har framlagt bevis för att en kvantitet på minst 1 500 ton spannmål har lämnat Europeiska gemenskapens tullområde ombord på ett fartyg som är lämpat för sjötransport inte befriar vederbörande från den skyldighet att lägga fram en kopia eller fotokopia av transportdokumentet som föreskrivs i artikel 16.3 i kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.
Full & Egal Universal Law Academy