23.2.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 51/49
Talan väckt den 19 december 2007 – Visa Europe Ltd och Visa International Service Association mot kommissionen
(Mål T-461/07)
(2008/C 51/91)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Sökande: Visa Europe Ltd (London, Förenade kungariket) och Visa International Service Association (Wilmington, Förenta staterna) (ombud: S. Morris, QC, H. Davies, Barrister, A. Howard, Barrister, V. Davies, Solicitor and H. Masters, Solicitor)
Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission
Sökandenas yrkanden
Sökandena yrkar att förstainstansrätten skall
—
ogiltigförklara beslutet i dess helhet, alternativt
—
ogiltigförklara artikel 2 i beslutet i dess helhet, alternativt sätta ned det bötesbelopp som anges där, och
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Visa Europe och Visa International Service Association (Visa) har i sin ansökan yrkat att kommissionens beslut K(2007) 4471 slutligt av den 3 oktober 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 EG (ärende COMP/D1/37860 – Morgan Stanley mot Visa International och Visa Europe) skall ogiltigförklaras med stöd av artikel 230 EG dels med avseende på konstaterandet att Visa har överträtt artikel 81 EG och artikel 53 EES, eftersom Morgan Stanley Bank International Limited (Morgan Stanley) vägrades medlemskap i Visa Europe före den 22 september 2006 med anledning av att Morgan Stanley ägde och drev ett konkurrerande kortsystem och dels med avseende på att sökandena ålades böter med 10,2 miljoner euro.
Visa har framställt tre yrkanden med avseende på vad kommissionen har konstaterat beträffande överträdelser. Visa har gjort gällande särskilt att kommissionens slutsats att den omständigheten att Morgan Stanley vägrades medlemskap i Visa utgjorde en påtaglig i konkurrensbegränsning som omfattas av artikel 81.1 EG är behäftad med uppenbara rättsliga fel. Visa har gjort gällande att kommissionen inte förebringade nödvändig bevisning till stöd för sin slutsats.
a)
Visa har för det första gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättslig och ekonomisk bedömning vid tillämpningen av den ovannämnda bestämmelsen, nämligen att det fanns ”utrymme för ytterligare konkurrens”. Kommissionen kom därför fram till en felaktig faktisk och ekonomisk slutsats beträffande de påstådda effekterna av att Morgan Stanley inte medgivits medlemskap. Enligt Visa hindrades Morgan Stanley nämligen inte tillträde till den relevanta marknaden (anslutningsmarknaden i Förenade kungariket).
b)
Det har för det andra gjorts gällande att kommissionen åsidosatte väsentliga formföreskrifter, genom att den i beslutsskedet ändrade ärendet avseende begränsande inverkan utan att ge Visa möjlighet att ta ställning till ärendets nya formulering.
c)
Det har för det tredje gjorts gällande att den konkurrensbegränsande inverkan inte var tillräcklig, även om Morgan Stanley hindrades tillträde till anslutningsmarknaden i Förenade kungariket.
Med avseende på de ålagda böterna har Visa framställt följande yrkanden med stöd av artikel 229 EG:
a)
I enlighet med hur gemenskapsrättens särskilda principer skall tillämpas på de särskilda omständigheterna i ärendet och med hänsyn till att det var verkligt osäkert huruvida det var rättsstridigt att inte medge Morgan Stanley medlemskap, borde kommissionen inte ha ålagt Visa böter. Visa anser att det saknades skäl att ålägga böter med hänsyn till att det ifrågavarande avtalet formellt hade anmälts till kommissionen i enlighet med förordning (EEG) nr 17/62 (1) och med hänsyn till att befogenheten att ålägga böter i enlighet med ordning (EG) nr 1/2003 (2) uppkom endast till följd av att kommissionen var allvarligt försenad med det administrativa förfarandet.
b)
Enligt Visa gjorde kommissionen sig skyldig till felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning i olika avseenden med hänsyn till den bötesnivå som kommissionen lagenligt kunde ålägga sökandena. Visa har på denna grund gjort gällande att böter med 10,2 miljoner euro är uppenbart orimligt och oproportionerligt, eftersom hänsyn inte togs till de rimliga tvivel som förelåg med avseende på huruvida Visas uppträdande varit rättsstridigt.
Visa har slutligen hävdat att kommissionen hade rätt att ålägga Visa böter endast med avseende på den tidsperiod under vilken det är styrkt att Morgan Stanley hindrades tillträde till anslutningsmarknaden i Förenade kungariket. Även om den omständigheten att Morgan Stanley tidigare inte medgavs medlemskap i Visa kunde ha medfört en skillnad i konkurrensvillkoren på den relevanta marknaden, kan det inte ha varit på detta sätt efter den ovannämnda tidsperioden och kommissionen borde därför, i enlighet med kommissionens Riktlinjer för beräkning av böter av år 1998, inte ha beaktat varaktigheten.
(1) Förordning nr 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).
(2) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, s. 1).
Full & Egal Universal Law Academy