9.5.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 116/12
Överklagande ingett den 27 februari 2008 av Europeiska gemenskapernas kommission av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 12 december 2007 i de förenade målen T-50/06, T-56/06, T-60/06, T-62/06 och T-69/06, Irland m.fl. mot kommissionen
(Mål C-89/08 P)
(2008/C 116/22)
Rättegångsspråk: franska, engelska och italienska
Parter
Klagande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: V. Di Bucci och N. Khan)
Övriga parter i målet: Irland, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Eurallumina SpA, Aughinish Alumina Ltd
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 12 december 2007, vilken kommissionen delgavs den 17 december 2007, i de förenade målen T-50/06, T-56/06, T-60/06, T-62/06 och T-69/06, Irland m.fl. mot kommissionen,
—
återförvisa målen till förstainstansrätten för en ny prövning, och
—
förordna att beslut om rättegångskostnader i båda instanser kommer att meddelas senare.
Grunder och huvudargument
Klaganden åberopar sex grunder till stöd för överklagandet, vilka avser dels förstainstansrättens bristande behörighet och rättegångsfel som kränkt kommissionens intressen (de två första grunderna), dels åsidosättande av gemenskapsrätten på området för statligt stöd (den tredje–den sjätte grunden).
Som första grund, vilken består av två delar, gör klaganden gällande att förstainstansrätten åsidosatte dispositionsprincipen och dömde utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita), eftersom ingen av sökandena i första instans hade åberopat en grund som avsåg åsidosättande av artikel 1 b v i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (1). Den grund som förstainstansrätten prövade ex officio avsåg för övrigt inte en grund om bristfällig motivering som rätten kan pröva ex officio, utan en materiell grund som inte baserar sig på den bevisning som ingetts i målet.
Som andra grund gör klaganden gällande att förstainstansrätten åsidosatte den allmänna kontradiktoriska principen och den allmänna principen om iakttagande av rätten till försvar, eftersom förstainstansrätten ex officio prövade en grund som aldrig hade diskuterats eller ens nämnts under förfarandet i första instans.
Som tredje grund, vilken består av tre delar, gör klaganden gällande att förstainstansrätten åsidosatte artiklarna 230 EG och 253 EG, i förening med artikel 88 EG och bestämmelserna om genomförandet av förfarandet i fråga om statligt stöd.
Klaganden hävdar för det första att kvalificeringen av de omtvistade åtgärderna som ”nytt” stöd inte längre kan ifrågasättas inom ramen för en talan mot kommissionens slutliga beslut, eftersom medlemsstaterna och övriga intressenter i det avseendet skulle ha kunnat angripa beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. Eftersom sistnämnda beslut inte angreps, har det vunnit laga kraft och det slutliga beslutet utgör i det avseendet endast en bekräftande rättsakt mot vilken talan inte kan väckas.
Klaganden hävdar för det andra att en rättsakts lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. I förevarande fall fanns det inte någon uppgift bland handlingarna i målet som tydde på att de omtvistade nationella åtgärderna inte utgjorde stöd vid den tidpunkt då de infördes.
För det tredje gör klaganden slutligen gällande att det under alla omständigheter är medlemsstaten och, i förekommande fall, berörd tredje part – och inte kommissionen – som har bevisbördan för att ett stöd är befintligt. I avsaknad av sådan bevisning är kommissionen inte skyldig att ge någon motivering i det avseendet.
Som fjärde grund gör klaganden gällande att artikel 253 EG, i förening med artiklarna 87.1 EG och 88.1 EG, har åsidosatts, eftersom förstainstansrätten konstaterade att motiveringen var bristfällig i fråga om tillämpligheten av artikel 1 b v i förordning nr 659/1999, trots att denna artikel endast kan vara tillämplig på åtgärder som inte utgör stöd när de införs och trots att kommissionen, i det beslut som angreps i första instans, hade visat att de aktuella åtgärderna alltid har utgjort stöd ända sedan de infördes. Vidare hade ingen av parterna hänvisat till att en utveckling av den gemensamma marknaden hade medfört att åtgärder som inte utgjorde stöd när de infördes senare blev stöd.
Som femte grund åberopar klaganden att ovannämnda bestämmelser och artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 har åsidosatts, eftersom förstainstansrätten ålade kommissionen en särskild motiveringsskyldighet beträffande tillämpningen av sistnämnda artikel på grund av rådets och kommissionens uttalanden. Klaganden visade dock på ett entydigt sätt att enligt domstolens fasta rättspraxis kan sådana uttalanden inte ha någon inverkan på bedömningen av nationella åtgärder med hänsyn till gemenskapsbestämmelserna om statligt stöd, eftersom begreppen stöd och befintligt stöd är rent objektiva begrepp.
Som sjätte grund hävdar klaganden slutligen att förstainstansrätten åsidosatte artiklarna 88.1, 88.2 och 253 EG samt artiklarna 4.4 och 6.1 i förordning nr 659/1999, eftersom förstainstansrätten ogiltigförklarade kommissionens beslut i sin helhet, inbegripet den del av beslutet som avser en utvidgning av det formella granskningsförfarandet till att avse perioden efter den 31 december 2003. Förstainstansrätten förklarade emellertid inte alls hur den påstått bristfälliga motiveringen i fråga om tillämpningen av artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 medförde att denna del av beslutet var ogiltig. Förstainstansrätten åsidosatte dessutom principen om att, när en medlemsstat inte tillhandahåller några bevis för att de aktuella åtgärderna utgör befintligt stöd, kommissionen ska behandla åtgärderna som nytt stöd, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 och 88.3 EG.
(1) EGT L 83, s. 1.
Full & Egal Universal Law Academy