21.6.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 158/8
Talan väckt den 11 mars 2008 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Österrike
(Mål C-110/08)
(2008/C 158/13)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: T. Scharf och D. Recchia)
Svarande: Republiken Österrike
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
fastställa att Republiken Österrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114), genom att ännu inte ha överlämnat en fullständig lista över föreslagna områden av gemenskapsintresse till kommissionen och genom att den nu överlämnade listan fortfarande inte fullständigt innehåller sex livsmiljötyper inom den alpina biogeografiska regionen (3230, 6520, *7220, 8130, 9110 och 9180) och tio livsmiljötyper (*1530, 3240, *6110, *6230, 6520, 8150, 8220, 9150, 91F0 och *91I0) liksom tolv arter (Vertigo moulinsiana, *Osmoderma eremita, Rutilus pigus, Triturus cristatus, Triturus carnifex, Rhinolophus hipposideros, Barbastella barastellus, Myotis emarginatus, Myotis myotis, Mannia triandra, Buxbaumia viridis, Drepanocladus vernicosus) inom den kontinentala biogeografiska regionen, och
—
förplikta Republiken Österrike att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
För att kunna inrätta ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden enligt en fastställd tidsplan föreskrivs det i artikel 4.1 i direktiv 92/43/EEG att medlemsstaterna, på grundval av de kriterier som anges i bilaga 3 i detta direktiv och relevant vetenskaplig information, ska föreslå en lista över områden inom vilka de livsmiljötyper som anges i bilaga 1 och de inhemska arter som anges i bilaga 2 finns. Denna nationella lista skall visa de områden där det finns sådana prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter som valts ut av medlemsstaterna på grundval av kriterierna i bilaga 3. ”Prioriterade” är de arter och livsmiljötyper som riskerar att försvinna och för vilkas bevarande gemenskapen har ett särskilt ansvar med hänsyn till den andel av deras naturliga utbredningsområde som ligger inom medlemsstaternas europeiska territorium. Listan skall tillsammans med upplysningar om varje område överlämnas till kommissionen inom tre år efter anmälan av detta direktiv. För Republiken Österrikes del trädde direktivet, tillsammans med de ändringar som anges i anslutningsfördraget, ikraft i samband med anslutningen till Europeiska unionen den 1 januari 1995, och fristen för att införliva direktivet har i vart fall nu löpt ut.
Republiken Österrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktiv 92/43/EEG, eftersom den ännu inte ha överlämnat en fullständig lista över föreslagna områden av gemenskapsintresse till kommissionen.
Republiken Österrike har åberopat ett påstått formfel som gör kommissionens förfarande rättsstridigt.
Republiken Österrikes första invändning avser de så kallade reservationslistorna, det vill säga de listor över de livsmiljötyper och arter avseende vilka kommissionen i sina beslut över listorna över områden av gemenskapsintresse inom de alpina och kontinentala biogeografiska regionerna har fastställt ofullständigheter i nätet. Republiken Österrike har gjort gällande att upprättandet av reservationslistor inte föreskrivs i direktivet och att kommissionen således inte har rätt att åberopa dessa när den anklagar klaganden för att inte har lämnat in fullständiga listor över skyddsområden.
Detta argument kan emellertid inte godtas. Det är nämligen inte relevant huruvida det föreskrivs upprättande av reservationslistor i direktivet eller inte, utan endast huruvida de nationella listor med förslag som har överlämnats till kommissionen är fullständiga. För kommissionen tjänar reservationslistorna endast som inventering av de luckor som finns före inrättandet av ett fullständigt Natura 2000-nätverk. Direktivet må sakna föreskrifter om att sådana listor ska upprättas, men det innehåller emellertid inte heller några föreskrifter som förbjuder dem.
Genom att ha utsett flera skyddsområden i efterhand faller också Republiken Österrikes argument enligt vilket den inte kan försvara sig, eftersom den inte kan förstå kommissionens vetenskapliga grunder. Republiken Österrike kan uppenbarligen själv inse att den behövde utse fler skyddsområden i efterhand. Republiken Österrike är dessutom onekligen delaktig i den biogeografiska processen.
Den omständigheten att lång tid har förlöpt mellan det första motiverade yttrandet och det första och andra kompletterande yttrandet har på inget sätt berövat Republiken Österrike några processuella rättigheter och kan således inte göras gällande mot kommissionen. Redan år 1998 bortsåg kommissionen endast från att väcka talan, eftersom den hade anledning att anta att Republiken Österrike snart skulle efterkomma sina skyldigheter enligt direktivet. Republiken Österrike har sammanlagt getts tre frister för att överlämna en fullständig lista till kommissionen. Den har således har ovanligt lång tid på sig att såväl yttra sig angående kommissionens anmärkningar som undanröja föremålet för förfarandet.
Inte heller argumentet enligt vilket kommissionens uttryckliga påtryckningar mot Republiken Österrike om att utse i efterhand skedde enligt förfarandet i artikel 4 i direktivet, och vilka således inte samtidigt kan anses som ett fullföljande av fördragsbrottsförfarandet, verkar övertygande. Just eftersom påtryckningarna om att utse i efterhand skedde enligt förfarandet i artikel 4 i direktivet, men att skedet med att utse för länge sedan skulle ha avslutats, tyder påtryckningarna om att utse i efterhand tydligt på att Republiken Österrike ännu inte efterkommit sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktivet. Mot bakgrund av att kommissionen under flera år utan att väcka talan har godtagit att områden utses i efterhand, har Republiken Österrike varje gång getts nya möjligheter att efterkomma sina skyldigheter.
Avslutningsvis ska det konstateras att det samrådsförfarande som föreskrivs i artikel 5 i direktivet tvärt emot vad Republiken Österrike har anfört inte kan tillämpas i förevarande fall. Detta förfarande förutses nämligen endast för de fall då en vetenskaplig tvist mellan kommissionen och en medlemsstat angående ett bestämt område ska lösas, och inte för de fall då det såsom i förevarande fall på det hela taget är fråga om en ofullständig anmälan av områden.
Republiken Österrikes invändningar mot det rättsliga förfarandet kan således inte godtas.
Full & Egal Universal Law Academy