2.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 197/12
Talan väckt den 20 maj 2008 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Spanien
(Mål C-211/08)
(2008/C 197/19)
Rättegångsspråk: spanska
Parter
Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: E. Traversa och R. Vidal Puig)
Svarande: Konungariket Spanien
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 i fördraget genom att neka dem som omfattas av det nationella hälso- och sjukvårdssystemet ersättning för vårdkostnader som de haft i en annan medlemsstat för sjukvård som erhållits i enlighet med artikel 22.1 a) i) i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (1) (nedan kalla förordning 1408/71), i den mån den ersättningsnivå som är tillämplig i den medlemsstat där vården tillhandahålls är lägre än den som föreskrivs i den spanska lagstiftningen, samt
—
förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
1.
I den spanska lagstiftningen om social trygghet stadgas att sjukvård som omfattas av det nationella hälso- och sjukvårdssystemet ska tillhandahållas inom det egna systemet utom i mycket exceptionella fall av ”omedelbar livsviktig akutvård”. Som en konsekvens härav gäller att när den som omfattas av den spanska nationella hälso- och sjukvårdssystemet tillfälligt beger sig till en annan medlemsstat och under denna vistelse erhåller sjukhusvård som personen i fråga behöver ur medicinsk synpunkt i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 22.1 a) i) i förordning 1408/71, ersätter inte de spanska myndigheterna kostnaderna för denna person.
2.
När den ersättningsnivå avseende sjukvårdskostnader som är tillämplig enligt den andra medlemsstatens lagstiftning är mindre förmånlig än den som föreskrivs i den spanska lagstiftningen kan de spanska myndigheternas vägran att ersätta mellanskillnaden avhålla dem som omfattas av det spanska nationella hälso- och sjukvårdssystemet från att bege sig till nämnda medlemsstat i syfte att där erhålla tjänster som inte avser hälso- och sjukvård (exempelvis tjänster som avser utbildning och turism) eller, vad beträffar personer som omfattas av nämnda system och som redan har begett sig till sistnämnda medlemsstat, föranleda dessa personer att tidigarelägga sin återresa i syfte att erhålla en kostnadsfri sjukhusvård i Spanien. Den omtvistade spanska lagstiftningen kan alltså inskränka såväl tillhandahållandet av dessa olika läkartjänster som initialt motiverar en person som omfattas av ovannämnda system att tillfälligt bege sig till en annan medlemsstat, som efterföljande läkartjänster i denna medlemsstat i enlighet med bestämmelserna i artikel 22.1 a) i) i förordning 1408/71.
3.
Nämnda inskränkningar av det fria tillhandahållandet av tjänster kan inte rättfärdigas med stöd av fördraget. De spanska myndigheterna har framförallt inte visat att nämnda inskränkningar är nödvändiga för att undvika en allvarlig störning av den ekonomiska jämvikten inom det nationella spanska hälso- och sjukvårdssystemet. Domstolen bör följaktligen slå fast att den omtvistade lagstiftningen strider mot artikel 49 EG.
(1) EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57.
Full & Egal Universal Law Academy