30.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 223/27
Talan väckt den 24 juni 2008 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Förbundsrepubliken Tyskland
(Mål C-271/08)
(2008/C 223/43)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: G. Wilms och D. Kukovec)
Svarande: Förbundsrepubliken Tyskland
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland fram till den 31 januari 2006 åsidosatt artikel 8 samt avdelningarna III till IV i direktiv 92/50/EEG (1) och sedan den 1 februari har åsidosatt artikel 20 och artiklarna 23 till 55 i direktiv 2004/18/EG (2), genom att kommunala myndigheter och företag med mer än 1 218 anställda har genomfört upphandlingar av tjänstepensioner utan anbudsinfordran på europeisk nivå direkt med de institutioner och företag som nämns i 6 § TV-EUmw/VKA, och
—
förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
I Tyskland kan arbetstagare kräva av arbetsgivaren att en andel av deras framtida löneutbetalningar som motsvarar upp till fyra procent av den tillämpliga bidragsnivån ska utgöra en del av den allmänna pensionsförsäkringen genom att lönen omvandlas till en del av tjänstepensionen. Enligt kollektivavtalet om omvandling av lön för kommunalt anställda arbetstagare i den offentliga sektorn (nedan kallat kollektivavtalet) åligger det de kommunala myndigheterna respektive företagen att genomföra denna omvandling. Omvandlingen ska ske vid offentliga utomstående socialförsäkringsinstitutioner eller av företag inom Sparkassen-Finanzgruppe (gruppen med sparbanker) eller av kommunala försäkringsorgan. I regel försäkras samtliga arbetstagare i kommunala myndigheter respektive företag genom gruppförsäkringsavtal, som innebär avtal om omvandling av lönen med de ovan angivna inrättningarna.
Enligt vad kommissionen har erfarit så ges dessa avtal om tillhandahållandet av tjänster inom tjänstepensionssystemet av kommunala myndigheter respektive företag utan en anbudsinfordran på europanivå direkt till de inrättningar som nämns i kollektivavtalet.
Tjänster inom tjänstepensionssystem omfattas av Bilaga I A, kategori 6 i direktiv 92/50/EEG respektive, sedan den 1 februari 2006, av bilaga II A i direktiv 2004/18/EG. Det rör sig härvid om försäkringstjänster och tjänster i samband med pensionsfonder som inte räknas som statlig socialförsäkring. Följaktligen ska de ifrågavarande offentliga tjänsterna som inköps av kommunala myndigheter, det vill säga av offentliga organ, betraktas som skriftliga offentliga uppdrag mot ersättning i den mening som avses i de nämnda direktiven. Det framgår av praxis att det i artikel 1 a i direktiv 92/50/EEG inte görs någon skillnad mellan kontrakt som en upphandlande myndighet ingår för att fullgöra sin uppgift att tillgodose allmänna intressen och kontrakt som inte har något samband med denna uppgift. Domstolen har således avvisat konceptet att uppdragsgivaren ska definieras utifrån ett funktionalistiskt perspektiv. De tyska myndigheternas invändning att kommunala myndigheter respektive företag inte fyller samma funktion som en offentlig upphandlande myndighet i samband med tjänstepensioner kan således inte vinna bifall.
Kommissionen företräder vidare uppfattningen att de ifrågavarande uppdragen överskrider tröskelvärdena på ett sätt som inte kan betraktas som ringa. I motsats till vad svaranden har anfört ska inte varje enskilt avtal ligga till grunden för bedömningen. Det handlar snarare om hur länge ramavtalet är giltigt eftersom de enskilda överenskommelserna mellan arbetstagaren och arbetsgivaren inte är föremål för upphandlingar i den mening som avses i de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling. Det relevanta värdet av ett ramavtal ska på motsvarande sätt vara lika stort som det uppskattade värdet utan mervärdesskatt för samtliga planerade uppdrag under ramavtalets giltighetstid. Enligt kommissionens beräkningar överskrids tröskelvärdet av minst 110 städer i Förbundsrepubliken Tyskland.
Kommunala myndigheter och företag skulle således inte ha fördelat tjänsteavtal avseende tjänstepensionerna direkt till de institutioner och företag som nämns i kollektivavtalet, utan dessa borde ha varit föremål för en anbudsinfordran på europanivå. Denna uppfattning påverkas inte av den omständigheten att betalningen av avgifterna regleras i kollektivavtal. För det första utgår domstolens rättspraxis entydigt från den premissen att kollektivavtalsfriheten inte gäller oinskränkt i förhållande till gemenskapsrätten och, för det andra, kan kommissionen inte se hur principen om kollektivavtalsfriheten så som den regleras i den tyska grundlagen skulle vara föremål för en otillåten inskränkning om offentliga uppdragsgivare skulle uppfylla de lagstadgade kraven för upphandlingsförfaranden.
(1) EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 139.
(2) EUT L 134, s. 114.
Full & Egal Universal Law Academy