20.12.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 327/11
Överklagande ingett den 22 september 2008 av Lafarge SA av den dom som förstainstansrätten (tredje avdelningen) meddelade den 8 juli 2008 i mål T-54/03, Lafarge SA mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-413/08 P)
(2008/C 327/19)
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: Lafarge SA (ombud: A. Winckler, F. Brunet, E. Paroche och H. Kanellopoulos, avocats)
Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska unionens råd
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 8 juli 2008 i mål T-54/03 och, med bifall till klagandens yrkanden i första instans och med stöd av artikel 229 i EG-fördraget, artikel 61 i domstolens stadga och artikel 17 i rådets förordning nr 17/62 (1), numera artikel 31 i rådets förordning nr 1/2003 (2), ogiltigförklara kommissionens beslut nr 2005/471/EG av den 27 november 2002 (3), i den del klaganden ålagts böter,
—
i andra hand delvis upphäva förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T-54/03 och, med bifall till klagandens yrkanden i första instans, sätta ned de böter som kommissionen ålagt klaganden i beslut nr 2005/471/EG av den 27 november 2002, och
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden anför sex grunder till stöd för sitt överklagande.
Klaganden gör för det första gällande att förstainstansrätten har missuppfattat de faktiska omständigheter som låg till grund för dess bedömning, eftersom den fann att kommissionen rätteligen, som grund för att det förelåg en överträdelse, kunde åberopa ett påstått informationsutbyte som sådant, vilket ledde till begränsningar av konkurrensen och en stabilisering av marknaden för gipsskivor.
Klaganden gör för det andra gällande att förstainstansrätten har åsidosatt bevisbördereglerna, oskuldspresumtionen och principen in dubio pro reo, eftersom den fann att kommissionen hade visat att klaganden hade deltagit i en enda, komplex och fortgående överträdelse utan att det förelåg bevis för överträdelsen och dess varaktighet.
För det tredje hävdar klaganden att förstainstansrätten har åsidosatt sin motiveringsskyldighet och principen om likabehandling, eftersom den delade kommissionens inställning att bevisningen var tillräcklig för att styrka att klaganden gjort sig skyldig till en överträdelse, trots att samma bevisning inte hade ansetts tillräcklig för att styrka att ett konkurrerande bolag hade gjort sig skyldig till samma överträdelse.
Klaganden gör för det fjärde gällande att förstainstansrätten har åsidosatt proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling, eftersom den inte ifrågasatte utgångsbeloppet för de böter som klaganden ålagts, vilket kommissionen hade fastställt utan att beakta Lafarges omsättning och Lafarges marknadsandelar i förhållanden till konkurrenternas.
Klaganden klandrar för det femte förstainstansrätten för att i flera avseenden ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet, eftersom den fann att kommissionen hade grund för att höja de böter som klaganden ålagts, med hänvisning till att det var fråga om upprepade överträdelser, trots att det inte förelåg någon laglig grund härför och inte heller någon lagakraftvunnen dom som kunde åberopas till stöd för en sådan höjning. Härigenom har förstainstansrätten även åsidosatt den allmänna straffrättsliga legalitetsprincipen samt rättssäkerhetsprincipen och principen om god rättskipning.
För det sjätte påstår klaganden slutligen att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den fann att kommissionen hade grund för att höja utgångsbeloppet för böterna, med hänvisning till att denna sanktion ska ha en avskräckande effekt, medan den däremot borde ha beaktat det slutliga bötesbeloppet vid bedömningen av huruvida böterna lämpligen skulle höjas för att uppnå en sådan effekt.
(1) Rådets förordning nr 17/62 av den 7 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).
(2) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).
(3) Kommissionens beslut av den 27 november 2002 i ärende COMP/E-1/37.152, Gipsskivor (EGT L 166, 2005, s. 8).
Full & Egal Universal Law Academy