20.12.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 327/15
Överklagande ingett den 8 oktober 2008 av Região autónoma dos Açores av den dom som förstainstansrätten meddelade den 1 juli 2008 i mål T-37/04, Região Autónoma dos Açores mot Europeiska unionens råd
(Mål C-444/08 P)
(2008/C 327/26)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Região Autónoma dos Açores (ombud: M. Renouf, Solicitor, C. Bryant, Solicitor, H. Mercer, QC)
Övriga parter i målet: Europeiska unionens råd, Europeiska gemenskapernas kommission, Konungariket Spanien, Seas at Risk VZW, WWF – World Wide Fund for Nature, Stichting Greenpeace Council
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphävda förstainstansrättens dom av den 1 juli 2008 i mål T-37/04,
—
fastställa att talan i mål T-37/04 kan tas upp till sakprövning,
—
ogiltigförklara artiklarna 3 och 11 i bilagan till rådets förordning 1954/2003 (1) i den mån de: a) innebär att fiskeansträngningen enligt förordningen endast ska bestämmas i förhållande till utpekade arter och till ICES/CECAF-området och utan hänsyn till vilka slags fiskeredskap som används, oavsett om dessa är fastgjorda i fartyget eller bogseras, och b) utesluter djuphavsarter (det vill säga de djuphavsarter som omfattas av förordning nr 2347/2002 (2)) från artiklarna 3 och 11 i rådets förordning 1954/2003,
—
ogiltigförklara artikel 15 i rådets förordning 1954/2003 i den mån upphävandet av förordning 685/95 (3) a) fråntar (i) gemenskapen dess rätt att fastställa fiskeansträngningen i förhållande inte bara till de utpekade arterna och ICES/CECAF-området utan också i förhållande till vilka fiskeredskap som används, och (ii) upphäver fastställandet av fiskeansträngningen sådan den genomförts i förordning 2027/95, b) fråntar den (i) rätten att områdesvis fastställa den maximala årliga fiskeansträngningen beträffande djuphavsarter (det vill säga de djuphavsarter som omfattas av förordning nr 2347/2002) och (ii) fastställandet av den maximala årliga fiskeansträngningen, sådan den genomförts i förordning 2027/95, c) upphäver förbudet för spanska fartyg att vistas i vattnen kring Azorernas för fiske av tonfisk och tonfiskliknande arter,
—
upphäva artikel 5.1 i rådets direktiv 1954/2003 i den mån förbudet för spanska fartyg att vistas i vattnen runt Azorerna för fiske av tonfisk och tonfiskliknande arter inte upprätthålls däri,
—
återförvisa målet till förstainstansrätten om EG-domstolen inte finner att förfarandet inte medger att målet kan avgöras slutligt av domstolen, och
—
förplikta Europeiska unionens råd att ersätta kostnaderna för den autonoma regionen Azorerna (Região Autónoma dos Açores) avseende förfarandena såväl i förstainstansrätten som i förevarande överklagande.
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört sju grunder till stöd för sitt överklagande av ovannämnda dom meddelad av förstainstansrätten.
För det första har förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den funnit att det skydd som klaganden åtnjuter enligt artikel 299.2 EG inte räcker för att visa att klaganden är personligen berörd av de ifrågasatta bestämmelserna.
För det andra har förstainstansrätten felaktigt funnit att endast medlemsstater, och inte regionala myndigheter, har rätt att försvara sina territoriers allmänna intresse.
För det tredje gjorde förstainstansrätten sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att skilja miljöhänsyn från ekonomiska hänsyn.
För det fjärde har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att de ifrågasatta bestämmelserna inte har någon skadlig inverkan på Azorernas fiskebestånd och havsmiljö, och alltså inte heller för regionens fiskerisektors överlevnad.
För det femte har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att finna att inverkan av de ifrågasatta bestämmelserna på klagandens befogenheter att lagstifta och verkställa inte medfört att klaganden var personligen berörd av bestämmelserna.
För det sjätte har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att klagandens talan inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att klaganden saknade andra effektiva rättsmedel.
För det sjunde har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den varken individuellt eller kumulativt tagit hänsyn till de omständigheter som låg till grund för klagandens talan.
(1) Rådets förordning (EG) nr 1954/2003 av den 4 november 2003 om förvaltningen av fiskeansträngningen för vissa fiskezoner och fisketillgångar inom gemenskapen, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordningarna (EG) nr 685/95 och (EG) nr 2027/95 (EUT L 289, s. 1).
(2) Rådets förordning (EG) nr 2347/2002 av den 16 december 2002 om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd (EGT L 351, s. 6).
(3) Rådets förordning (EG) nr 685/95 av den 27 mars 1995 om administreringen av fiskeinsatsen med avseende på vissa fiskezoner och -resurser i gemenskapen (EGT L 71, s. 5).
Full & Egal Universal Law Academy