7.3.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 55/12
Talan väckt den 19 december 2008 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Italien
(Mål C-565/08)
(2009/C 55/19)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: E. Traversa och L. Prete)
Svarande: Republiken Italien
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 49 EG genom att föreskriva bestämmelser enligt vilka advokater är skyldiga att iaktta maxtaxor för sina arvoden, och
—
förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Att fastställa obligatoriska maxtaxor för advokaters verksamhet i form av juridiskt biträde i och utom rätta utgör en inskränkning i etableringsfriheten enligt artikel 43 EG liksom en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 EG. En obligatorisk maxtaxa som måste tillämpas oavsett det utförda uppdraget, det nödvändiga arbetet för att utföra uppdraget och kostnaden för att fullgöra uppdraget kan medföra att den italienska marknaden för juridisk rådgivning blir oattraktiv för utländska yrkesaktiva. Advokater hemmahörande i andra medlemsstater saknar därför incitament att etablera sig i Italien men även att tillfälligt tillhandahålla tjänster här.
För det första medför skyldigheten att anta ett nytt taxesystem (vilket för övrigt är mycket komplicerat) extra kostnader som kan utgöra hinder för de grundläggande friheter som garanteras i fördraget.
Maxbeloppet för arvodena utgör för det andra ytterligare ett hinder för den fria rörligheten för tjänster i form av juridisk rådgivning inom den gemensamma marknaden, eftersom det hindrar att den verksamhet som utförs av advokater hemmahörande i andra medlemsstater än Italien avlönas på ett korrekt sätt och därigenom avhåller vissa advokater, som tar ut högre arvoden än dem som fastställts i de italienska bestämmelserna utifrån förhållandena på den italienska marknaden, att tillfälligt tillhandahålla sina tjänster i Italien eller att etablera sig i denna stat.
Vidare utgör det italienska taxesystemets stelhet ett hinder för advokater (även advokater hemmahörande i utlandet) att ge ad hoc erbjudanden i specifika situationer och/eller till specifika klienter, till exempel erbjuda ett paket med viss juridisk rådgivning till ett fast pris. Detsamma gäller möjligheten att erbjuda en rad olika typer av juridisk rådgivning som tillhandahålls i olika medlemsstater till samma pris. Den italienska lagstiftningen kan således medföra en konkurrensnackdel för advokater hemmahörande i utlandet då de berövas effektiva verktyg för att ta sig in på den italienska marknaden för juridisk rådgivning.
De omtvistade bestämmelserna synes inte heller lämpliga för att uppnå de mål av allmänt intresse som italienska myndigheter åberopat och inte heller vara de minst ingripande i detta avseende. Bestämmelserna verkar bland annat inte lämpliga för att garantera tillgång till domstolsprövning för medellösa, skydd för dem som köper den juridiska rådgivningen eller för att säkerställa god rättskipning. Vidare är bestämmelserna inte proportionerliga då det finns andra åtgärder som är mindre restriktiva för advokater som är hemmahörande i utlandet och lika (eller till och med mera) lämpliga för att uppnå de skyddssyften som åberopats av italienska myndigheter.
Slutligen har de italienska myndigheterna inte förklarat om, och i sådant fall vilka, mindre restriktiva åtgärder för advokater som är hemmahörande i utlandet som har undersökts. Inte heller har de belyst av vilken anledning det åberopade allmänintresset inte skulle skyddas genom de bestämmelser som reglerar advokatyrket i andra medlemsstater inom gemenskapen.
Full & Egal Universal Law Academy