4.12.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 328/6
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 oktober 2010 (begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad — Bulgarien) — Georgi Ivanov Elchinov mot Natsionalna zdravnoosiguritelna kasa
(Mål C-173/09) (1)
(Social trygghet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Sjukförsäkring - Sjukhusvård i en annan medlemsstat - Förhandstillstånd - Villkor för tillämpning av artikel 22.2 andra stycket i förordning (EEG) nr 1408/71 - Regler om ersättning till socialförsäkringstagare för kostnader för sjukhusvård uppkomna i annan medlemsstat - Skyldighet för en lägre rättsinstans att följa en högre rättsinstans anvisningar)
2010/C 328/09
Rättegångsspråk: bulgariska
Hänskjutande domstol
Administrativen sad Sofia-grad
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: Georgi Ivanov Elchinov
Motpart: Natsionalna zdravnoosiguritelna kasa
Saken
Begäran om förhandsavgörande — Administrativen sad Sofia-grad — Tolkning av artikel 49 EG liksom av artikel 22.1 c och 22.2 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) — Sjukförsäkring — Behöriga nationella myndigheter som vägrar att lämna tillstånd till en av sjukförsäkringskassan finansierad (E112-blankett) medicinsk vård i en annan medlemsstat än där den försäkrade patienten är bosatt — Antagande om att det måste finnas ett nödvändigt samband mellan denna finansiering och förekomsten av denna behandlingsform i landet — Begreppet ”vård som den berörde inte kan få inom den medlemsstats territorium där han är bosatt” — Former av tillstånd för finansieringen och bestämmelser om kostnadsersättning — Fråga om en lägre instans är skyldig att följa en högre instans anvisningar avseende tolkning om den förra anser dessa strida mot gemenskapsrätten
Domslut
1.
Unionsrätten utgör hinder för att en nationell domstol som har att döma i ett mål, vilket efter överklagande har återförvisats till den av en högre domstol, enligt nationell processrätt är bunden av den högre domstolens rättsliga bedömning, när den med beaktande av den tolkning som begärts av EU-domstolen finner att nämnda bedömning är oförenlig med unionsrätten.
2.
Artikel 49 EG och artikel 22 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006, utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som tolkas så, att ersättning för sjukhusvård i en annan medlemsstat inte, under några som helst omständigheter, kan utgå om vården har tillhandahållits utan förhandstillstånd.
3.
Artikel 22.2 andra stycket i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1992/2006 ska, med avseende på sjukvård som inte kan erbjudas i bosättningsmedlemsstaten, tolkas så att en ansökan om tillstånd enligt artikel 22.1 c i i samma förordning inte får avslås
—
om det, när det i förteckningen över vårdförmåner som utges enligt den nationella lagstiftningen inte uttryckligen och exakt anges vilken behandlingsmetod som tillämpas utan bara typ av behandling, med tillämpning av gängse tolkningsprinciper och objektiva och icke diskriminerande kriterier, och med beaktande av samtliga relevanta medicinska omständigheter och tillgängliga vetenskapliga rön, fastställs att denna behandlingsmetod motsvarar de typer av behandling som anges i denna förteckning, och
—
en alternativ och lika effektiv behandling inte kan erbjudas i tid i bosättningsmedlemsstaten.
Samma artikel utgör hinder för de nationella organ som har att pröva en ansökan om förhandstillstånd att vid tillämpningen av denna artikel presumera att sjukhusvård som inte kan erbjudas i den medlemsstat i vilken den socialförsäkrade är bosatt inte ingår bland de förmåner som ersätts enligt denna medlemsstats lagstiftning och, omvänt, att sjukhusvård som ingår bland dessa förmåner kan erbjudas i denna medlemsstat.
4.
Den nationella domstolen ska, när det har fastställts att det saknades grund för att avslå en ansökan om tillstånd enligt artikel 22.1 c i i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1992/2006, samtidigt som sjukhusvården är avslutad och kostnaderna härför har betalats av socialförsäkringstagaren, förplikta den behöriga institutionen, i enlighet med nationella processregler, att utge ersättning till nämnda socialförsäkringstagare med ett belopp motsvarande det som institutionen normalt skulle ha utgett om ett tillstånd hade utfärdats i vederbörlig ordning.
Detta belopp ska motsvara det belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i den lagstiftning som gäller för institutionen i den medlemsstat på vars territorium vården har tillhandahållits. Om detta belopp är lägre än det som skulle ha utgått med tillämpning av gällande lagstiftning i bosättningsmedlemsstaten i fall av sjukhusvård i denna stat, ska den behöriga institutionen dessutom utge kompletterande ersättning till socialförsäkringstagaren motsvarande skillnaden mellan dessa två belopp, upp till den verkliga kostnaden.
(1) EUT C 180, 1.8.2009.
Full & Egal Universal Law Academy