FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JÁN MAZÁK
föredraget den 18 maj 20101(1)
Mål C‑65/09
Gebr. Weber GmbH
mot
Jürgen Wittmer
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Tyskland))
”Konsumentskydd – Försäljning av konsumentvaror – Artikel 3.2 och 3.3 i direktiv 1999/44/EG – Icke avtalsenliga konsumentvaror som har installerats av konsumenten – Rätten till utbyte av icke avtalsenliga varor – Omfattning – Säljaren är inte ansvarig för kostnaderna för att montera ned de felaktiga varorna – Orimligt höga kostnader för säljaren”
I – Inledning
1. Genom beslut av den 14 januari 2009, vilket inkom till domstolen den 16 februari 2009, har Bundesgerichtshof (Tyskland) hänskjutit frågor till domstolen enligt artikel 234 EG för ett förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (nedan kallat direktivet).(2)
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Gebr. Weber GmbH (nedan kallat Weber), ett företag inom byggvaruhandeln, och en av Webers kunder, Jürgen Wittmer, som fick felaktiga golvplattor levererade av företaget.
3. Den nationella domstolen har ställt tolkningsfrågorna för att få klarhet i huruvida säljaren av en felaktig vara, enligt direktivet, får vägra att fullgöra den typ av påföljd som konsumenten kräver, såsom att byta ut den felaktiga varan, i de fall då påföljden skulle medföra oproportionerligt höga kostnader för säljaren, såsom i förevarande fall, och, om så inte är fallet, huruvida säljaren ska bära kostnaderna för att ta bort den felaktiga varan från den plats där den har monterats av konsumenten.
4. Frågorna som uppkommer i detta mål är mycket lika frågorna i mål C‑87/09,(3) vari jag också avger mitt förslag till avgörande i dag.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrätten
5. Direktivet antogs på grundval av artikel 95 EG. I skäl 1 i direktivet anges att Europeiska gemenskapen, i enlighet med artikel 153.1 och 153.3 EG, ska bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas enligt artikel 95 EG.
6. I skäl 10 i direktivet anges att ”[i] fall av bristande avtalsenlighet hos varan bör konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet, och att därvid välja mellan att få varan reparerad och att få den utbytt eller, om detta inte sker, att få ett prisavdrag eller att häva avtalet”.
7. Skäl 11 i direktivet har följande lydelse:
”Konsumenten får till att börja med kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, såvida inte sådana påföljder är omöjliga eller oproportionella. Huruvida en påföljd är oproportionell bör fastställas objektivt. En påföljd är oproportionell om den i jämförelse med en annan påföljd skulle åsamka säljaren kostnader som är orimliga. För att kostnaderna skall anses orimliga bör kostnaderna för den ena påföljden vara avsevärt högre än kostnaderna för den andra”.
8. I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Konsumentens rättigheter”, föreskrivs följande:
”1. Säljaren skall vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.
2. I fall av bristande avtalsenlighet skall konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med punkt 3 eller att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6.
3. I första hand har konsumenten rätt att kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, i båda fallen utan kostnad, såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt.
En påföljd skall anses oproportionell om den åsamkar säljaren kostnader som är orimliga i jämförelse med den alternativa påföljden …
Alla reparationer och utbyten skall fullgöras inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten samt under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.
4. Uttrycket ’utan kostnad’ i punkterna 2 och 3 hänför sig till nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader.
5. Konsumenten har rätt att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att häva avtalet
– om konsumenten varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt eller
– om säljaren inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid eller
– om säljaren inte har vidtagit rättelse utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
…”
9. I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Nationell lag och minimiskydd”, föreskrivs följande:
”1. De rättigheter som följer av detta direktiv skall utövas utan att det påverkar andra rättigheter som konsumenten kan åberopa i enlighet med nationella bestämmelser om avtalsrättsligt eller icke-avtalsrättsligt ansvar.
2. Medlemsstaterna får, inom det område som regleras av detta direktiv, anta eller behålla sådana strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.”
B – Den nationella rätten
10. I fråga om felaktiga varor har köparen följande rättigheter enligt 437 § i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch, nedan kallad BGB):
”Om varan är felaktig får köparen, om villkoren i följande bestämmelser är uppfyllda, och om inget annat föreskrivs,
1. kräva ett fullgörande av avtalet i efterhand i enlighet med 439 §,
2. häva avtalet … eller kräva prisavdrag i enlighet med 441 §,
3. kräva skadestånd … eller ersättning för utgifter …”
11. I 439 § BGB, med rubriken ”Fullgörande i efterhand”, varigenom artikel 3 i direktivet införlivades med tysk rätt, föreskrivs följande:
”1. Vid ett fullgörande av avtalet i efterhand får köparen efter eget gottfinnande välja att kräva avhjälpande av felet eller omleverans av en felfri vara.
2. Säljaren ska bära de nödvändiga kostnaderna för ett fullgörande av avtalet i efterhand, särskilt transport-, frakt-, arbets- och materialkostnader.
3. Säljaren får, med förbehåll för bestämmelserna i 275 § andra och tredje stycke[na], vägra att fullgöra avtalet i efterhand på det sätt som köparen har valt om detta skulle medföra oproportionella kostnader för säljaren. Härvid ska särskilt beaktas vilket värde varan skulle ha haft om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat, vilken betydelse den bristande avtalsenligheten har och om den alternativa påföljden skulle kunna fullgöras utan väsentlig olägenhet för köparen. Köparen kan i sådana fall endast kräva den alternativa påföljden. Säljaren har dock rätt att även vägra fullgöra den alternativa påföljden om de förutsättningar som anges i första meningen är uppfyllda.
4. Om säljaren fullgör avtalet i efterhand genom att leverera en avtalsenlig vara, får han kräva att köparen lämnar tillbaka den felaktiga varan enligt bestämmelserna i 346–348 §§.”
III – Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
12. I januari 2005 köpte Jürgen Wittmer 45,36 m2 polerade italiensktillverkade golvplattor av Weber till ett pris av 1 382,27 euro. Han lät lägga in 33 m2 av plattorna i sitt hus.
13. På plattornas yta framträdde därefter mörka märken som gick att se med blotta ögat. I ett bevisförfarande som Jürgen Wittmer inledde på egen hand drog en sakkunnig slutsatsen att de aktuella märkena utgjorde fina mikroslipspår som inte gick att åtgärda, så att den enda möjliga påföljden var ett fullständigt utbyte av plattorna. Kostnaderna för detta uppskattades av den sakkunnige till 5 830,57 euro.
14. Efter att utan resultat ha förelagt företaget att fullgöra avtalet och fastställt en frist för detta väckte Jürgen Wittmer talan mot Weber vid Landgericht Kassel och krävde leverans av felfria plattor samt betalning av 5 830,57 euro jämte ränta. Nämnda domstol medgav endast ett prisavdrag och förpliktade Weber att betala 273,10 euro jämte ränta samt ogillade talan i övrigt.
15. Jürgen Wittmer överklagade domen till Oberlandesgericht Frankfurt am Main som, genom att delvis ändra Landgericht Kassels dom, förpliktade Weber, genom dom av den 14 februari 2008, att leverera 45,36 m2 felfria plattor samt att betala 2 122,37 euro jämte ränta, vilket motsvarade kostnaden för att ta bort de felaktiga plattorna.
16. I målet vid den nationella domstolen ankommer det på Bundesgerichtshof att ta ställning till överklagandet av nämnda dom, varigenom Weber har bestritt åläggandet att betala 2 122,37 euro jämte ränta. Enligt nämnda domstol är det för utgången av överklagandet avgörande huruvida Oberlandesgericht haft fog för att utgå från att Jürgen Wittmer kan kräva ersättning från Weber för kostnaderna för borttagandet av plattorna.
17. Den nationella domstolen har påpekat att Jürgen Wittmer, tvärtemot vad Oberlandesgericht ansåg, enligt tysk rätt inte har rätt att kräva ersättning från Weber för kostnaderna för att ta bort de felaktiga plattorna. Weber kunde, enligt 439 § tredje stycket BGB, med fog vägra ett fullgörande i efterhand genom leverans av felfria plattor och följaktligen även vägra att ta bort de felaktiga plattorna.
18. Den nationella domstolen har förklarat att enligt denna bestämmelse får säljaren vägra den form av fullgörande i efterhand som köparen har valt, om detta skulle komma att medföra oproportionella kostnader för säljaren. Detta gäller inte bara om den form av fullgörande i efterhand som köparen har valt skulle komma att medföra oproportionella kostnader jämfört med den andra formen av fullgörande i efterhand (så kallad relativ oproportionerlighet), utan även om den form av fullgörande i efterhand som har valts – eller den enda möjliga formen för fullgörande i efterhand – redan i sig medför oproportionella kostnader (så kallad absolut oproportionerlighet).
19. Eftersom det, enligt den nationella domstolen, i förevarande mål är utrett att en form av fullgörande i efterhand, nämligen reparation av den felaktiga varan, är omöjlig, kan en rätt att vägra att företa den återstående formen av fullgörande endast uppstå vid absolut oproportionerlighet, vilket ska antas föreligga i förevarande fall. Utöver de faktiska kostnaderna för att leverera felfria plattor till ett belopp av cirka 1 200 euro inklusive transport skulle säljaren åsamkas kostnaderna för att ta bort de felaktiga plattorna till ett belopp av cirka 2 100 euro, vilket ger en totalkostnad på 3 300 euro, vilket är avsevärt mer än 150 procent av de felfria plattornas värde.
20. Det förhållandet att det i tysk rätt föreskrivs att säljaren enligt 439 § tredje stycket BGB har rätt att vägra fullgörande i efterhand, inte enbart om kostnaderna för den valda formen för fullgörande i efterhand medför oproportionella kostnader jämfört med den andra formen av fullgörande i efterhand (relativ oproportionerlighet), utan även om dessa kostnader i sig är oproportionella (absolut oproportionerlighet), skulle dock kunna strida mot artikel 3.3 i direktivet, vilken enligt sin ordalydelse tycks avse endast relativ oproportionerlighet.
21. Slutligen anser den nationella domstolen att i den mån som det enligt direktivet inte får vara tillåtet för en säljare att vägra en form av fullgörande i efterhand på grund av absolut oproportionerlighet, uppkommer i förevarande mål frågan huruvida det enligt artikel 3 i direktivet kan krävas att säljaren, vid utbyte, tar bort den felaktiga varan från den plats där den har monterats för avsett ändamål och följaktligen ersätter kostnaderna för detta. Enligt den tillämpliga tyska lagstiftningen uppställs i princip inte någon sådan skyldighet för säljaren.
22. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1. Ska artikel 3.3 första och andra styckena i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken säljaren i fall av bristande avtalsenlighet hos den levererade varan också får vägra att fullgöra den typ av påföljd som konsumenten kräver när denna skulle åsamka säljaren kostnader som är orimliga (absolut oproportionella) i förhållande till dels varans värde om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat, dels betydelsen av den bristande avtalsenligheten?
2. Om den första frågan ska besvaras jakande: Ska artikel 3.2 och 3.3 tredje stycket i ovannämnda direktiv tolkas så, att säljaren, vid återställande av varan till avtalsenligt skick genom utbyte, ska bära kostnaderna för att ta bort den vara som inte är avtalsenlig från den plats där den i enlighet med dess art och avsedda ändamål har monterats av konsumenten?”
IV – Rättslig bedömning
A – Inledande anmärkningar
23. Den rättsfråga som domstolen har ombetts att ta ställning till i förevarande mål har varit ett klassiskt diskussionsämne inom avtalsrätten eller, mer specifikt, inom köprätten ända sedan sådana romerska jurister som Julian eller Ulpian diskuterade de rättsliga följderna av försäljningen av boskap ”med defekter” på marknaderna under antiken. Frågan avser omfattningen av säljarens ansvar för leverans av felaktiga varor eller – sett ur synvinkeln köparens skydd – frågan vilka påföljder som ska stå köparen till buds när han har fått varor levererade som inte är avtalsenliga.
24. Som framgår inte bara av parternas yttranden i förevarande mål skiljer sig faktiskt medlemsstaternas olika nationella lagbestämmelser på detta område – även om de i många fall vid den praktiska tillämpningen leder till liknande resultat och jämförbara nivåer vad gäller rättsligt skydd – väsentligt från varandra, i vart fall i deras traditionella utformningar före harmoniseringen.(4) Dessa skillnader avser inte bara detaljerna i de rättsliga begrepp, villkor och definitioner som används, utan även mer allmänt påföljdsordningarna som sådana, det vill säga både de former av påföljder som föreskrivs vid avtalsbrott och förhållandet och rangordningen mellan dessa påföljder, den funktion som skadestånd fyller i eller i anknytning till dessa ordningar och avgränsningen mellan de anspråk i och utanför avtalsförhållanden som kan uppstå vid leverans av icke avtalsenliga varor.
25. När det gäller specifika frågor rörande bristande avtalsenlighet och dess konsekvenser, såsom frågan rörande säljarens ansvar för kostnaderna för att ta bort en icke avtalsenlig vara, kvarstår det dessutom – som framgår av de uppgifter som Bundesgerichtshof har lämnat i förevarande mål – ovissheter och skillnader i den juridiska doktrinen inom en och samma rättsordning vad beträffar köparens faktiska rättigheter och den rättsliga grunden för dessa.
26. Med detta sagt ska det påpekas att inom unionsrätten betraktas frågan rörande kostnaderna för borttagande av felaktiga varor ur ett specifikt perspektiv, nämligen det skydd som konsumenter ges genom direktivet.
27. I det avseendet är det viktigt att, å ena sidan, påpeka att direktivet är avsett att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, vilket anges i skäl 1 i direktivet och vilket domstolen med fog framhöll i domen i målet Quelle.(5)
28. Å andra sidan måste det hållas i minnet att direktivet utgör en åtgärd för minimiharmonisering – inte av alla, utan endast av vissa aspekter av försäljningen av konsumentvaror. Som framgår av skäl 6 i direktivet sker således genom direktivet en tillnärmning av nationell lagstiftning om försäljning av konsumentvaror vad beträffar varor som inte är avtalsenliga, dock utan att detta inkräktar på bestämmelser och principer i nationell lagstiftning som har samband med avtalsrättsligt och icke-avtalsrättsligt ansvar.
29. Mot denna bakgrund och i avsaknad av några uttryckliga bestämmelser med den innebörden i direktivet, förefaller det helt befogat att ställa sig frågan huruvida säljarens ansvar gentemot konsumenten för ”bristande avtalsenlighet”, vilket regleras i direktivet, är avsett att omfatta ansvar för sådana kostnader som kostnaderna för att ta bort en felaktig vara som efter leverans har installerats av den berörda konsumenten, så att konsumenten, i enlighet med påföljden ”utbyte” eller på grundval av någon annan bestämmelse i direktivet, kan kräva att säljaren bär dessa kostnader. Som vissa parter har framhållit skulle dessa kostnader åtminstone i vissa nationella rättsordningar snarare behandlas som en fråga om ”ersättning för indirekt skada” än som en renodlad fråga om bristande fullgörelse av avtalet.
30. Mot bakgrund av direktivets syfte att stärka konsumentskyddet kan ett jakande svar på denna fråga framstå som lämpligt. Det är dock inte så enkelt. Som alla utvecklade rättsordningar som reglerar köparens och säljarens rättigheter och skyldigheter vid bristande fullgörelse av avtalet kan påföljdsordningen i direktivet inte bara gynna antingen konsumenten eller säljaren, utan måste i stället försöka göra en skälig avvägning mellan deras respektive intressen.(6)
31. Med detta sagt syftar de två frågorna rörande tolkningen av artikel 3 i direktivet, varigenom den nationella domstolen vill få klarhet i huruvida Jürgen Wittmer i egenskap av konsument kan ha rätt att kräva att säljaren bär kostnaderna för att ta bort de felaktiga plattor som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, huvudsakligen till att fastställa, för det första, huruvida säljaren, även för det fall det är omöjligt att reparera den felaktiga varan, enligt direktivet får vägra att byta ut varan på grund av att det är oproportionerligt och, för det andra, huruvida konsumentens rättigheter enligt artikel 3 i direktivet innefattar rätten att kräva ersättning för kostnaderna för att ta bort den felaktiga varan.
32. Jag anser att det är mer logiskt att pröva dessa frågor, vilka faktiskt är nära sammanflätade med varandra, i omvänd ordning, det vill säga först pröva frågan huruvida konsumentens rättigheter enligt artikel 3 i direktivet vid bristande avtalsenlighet innefattar ett sådant anspråk som det aktuella och, om så är fallet, därefter pröva huruvida detta anspråk får underkastas ett sådant krav på proportionalitet som den nationella domstolen har beskrivit.(7)
B – Huruvida konsumenten får kräva att säljaren ska bära kostnaderna för att ta bort en vara som inte är avtalsenlig (fråga 2)
33. Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 och 3.3 i direktivet ska tolkas så, att konsumenten får kräva att säljaren, vid återställande av varan till avtalsenligt skick genom utbyte, ska bära kostnaderna för att ta bort den vara som inte är avtalsenlig från den plats där den i enlighet med dess art och avsedda ändamål har monterats av konsumenten.
1. Parternas huvudargument
34. I förevarande mål har yttranden ingetts av Weber, kommissionen samt den österrikiska, den belgiska, den tyska, den polska och den spanska regeringen. Weber, kommissionen samt den österrikiska och den tyska regeringen var även företrädda vid förhandlingen den 25 februari 2010.
35. Weber samt den österrikiska, den belgiska och den tyska regeringen har hävdat att den andra frågan ska besvaras nekande.
36. Weber och den tyska regeringen har i huvudsak gjort gällande att i ett sådant fall som det förevarande ansvarar säljaren för att leverera en vara som är avtalsenlig. Vid bristande avtalsenlighet, vilken ska bedömas vid tidpunkten för leveransen, är säljaren följaktligen skyldig, enligt artikel 3.2 och 3.3 i direktivet, att återställa den felaktiga varan till avtalsenligt skick, det vill säga att vid utbyte leverera en avtalsenlig vara. Säljarens skyldigheter kan inte därutöver utvidgas till att, såsom har gjorts gällande i förevarande fall, omfatta borttagande av den felaktiga varan, vilken efter leverans har använts av konsumenten efter eget gottfinnande. I det avseendet är det svårt för säljaren att förutse hur en konsument kan komma att använda den levererade varan, även om användningen sker i enlighet med varans art och avsedda ändamål, vilket medför att kostnaderna för att ta bort en och samma vara kan variera avsevärt från fall till fall.
37. De anser dessutom att en sådan skyldighet att ta bort den felaktiga varan, eller att bära de motsvarande kostnaderna, varken följer av ordalydelsen i artikel 3.2 och 3.3 i direktivet, vilken avser utbyte av den felaktiga varan, eller av det förhållandet att ett sådant utbyte, enligt artikel 3.3 och 3.4 i direktivet, ska ske ”utan kostnad” och ”utan väsentlig olägenhet för konsumenten”. Dessa villkor syftar enbart på säljarens skyldighet att på nytt leverera en felfri vara och kan inte tolkas som om säljaren åläggs en ytterligare skyldighet att bära kostnaderna för borttagande.
38. Dessa parter har slutligen framhållit att skada som uppstår till följd av användningen – eller borttagandet – av den aktuella felaktiga varan kan ge upphov till ett anspråk för konsumenten enligt nationella bestämmelser om ansvar i eller utanför avtalsförhållanden.
39. Den österrikiska och den belgiska regeringen har i huvudsak anslutit sig till dessa argument. Den belgiska regeringen har dock angett att säljaren ska bära kostnaderna för att transportera den felaktiga varan.
40. Kommissionen samt den polska och den spanska regeringen har däremot hävdat att vid utbyte av en vara som inte är avtalsenlig ska säljaren även bära kostnaderna för att ta bort varan och de har därför föreslagit att den andra frågan ska besvaras jakande.
41. I synnerhet anser kommissionen att den reparation eller det utbyte som konsumenten har rätt till enligt artikel 3.3 i direktivet med nödvändighet avser den icke avtalsenliga varan, i det skick och under de förhållanden som föreligger vid den tidpunkt då den bristande avtalsenligheten uppstår. Härav följer att om den vara som inte är avtalsenlig har, i enlighet med dess art och avsedda ändamål, monterats på en plats, avser reparationen eller utbytet den icke avtalsenliga varan, i det skicket. Genom utbyte ska således konsumenten försättas i den situation som han skulle ha befunnit sig i om en felfri vara hade levererats till honom, vilket innebär att den vara som inte är avtalsenlig om nödvändigt måste tas bort och den felfria varan installeras. Denna tolkning stöds även av användningen av ordet ”utbyte” i artikel 3.2 och 3.3 i direktivet. Kommissionen medgav dock vid förhandlingen att det förhållandet att utbyte, enligt artikel 3.3 och 3.4 i direktivet, ska ske utan kostnad och utan väsentlig olägenhet för konsumenten inte är relevant vad gäller fastställandet av de skyldigheter som uppstår i samband med rätten till utbyte.
42. Den spanska och den polska regeringen har däremot åberopat de sistnämnda bestämmelserna, men de delar i huvudsak kommissionens ståndpunkt.
2. Bedömning
43. Det ska inledningsvis påpekas att en bokstavstolkning av artikel 3.2 och 3.3 i direktivet inte är avgörande för huruvida konsumentens rätt till ”utbyte” av den vara som inte är avtalsenlig innefattar rätten att kräva att säljaren tar bort varan eller bär motsvarande kostnader.
44. I vissa språkversioner av direktivet, som den engelska (replacement) och den franska (remplacement), kan de motsvarande uttryck som används i princip tolkas som om de även betecknade borttagandet av den felaktiga varan, medan andra språkversioner, däribland den tyska (Ersatzlieferung) och den slovakiska (sa … nahradí’), tycks stödja en något snävare definition, genom att avse omleverans eller leverans av en ersättningsvara snarare än samtliga åtgärder som tekniskt sett kan resultera i att den felaktiga varan byts ut.
45. En kontextuell eller systematisk tolkning av artikel 3 i direktivet ger dock, enlig min mening, snarare stöd för uppfattningen att säljarens ansvar inte omfattar kostnaderna för att ta bort den vara som inte är avtalsenlig.
46. I det avseendet innehåller artikel 3.2 i direktivet en uttömmande förteckning över de påföljder som konsumenten kan göra gällande gentemot säljaren i fall av bristande avtalsenlighet, nämligen reparation, utbyte, prisavdrag eller hävning.
47. Enligt påföljdsordningen i direktivet har konsumenten i första hand rätt att kräva, genom de fullgörelseinriktade påföljderna reparation eller utbyte, att säljaren återställer den felaktiga varan i avtalsenligt skick. På så sätt återställs den ursprungliga ömsesidiga förpliktelsen enligt köpeavtalet, och konsumenten erhåller den prestation som han har avtalat om. Denna lösning har i direktivet getts företräde framför prisavdrag eller hävning av avtalet, eftersom den tillgodoser avtalsparternas huvudsakliga intresse.(8)
48. De sistnämnda, subsidiära påföljderna kännetecknas däremot av att parterna ska lämna tillbaka vad de har tagit emot. Jämvikten mellan konsumentens och säljarens respektive intressen, vilken har rubbats av säljarens felaktiga leverans, återställs således antingen genom en motsvarande minskning av konsumentens skyldigheter – prisavdrag – eller genom att båda parter befrias från skyldigheterna enligt avtalet genom hävning.
49. Under alla omständigheter kan det påpekas att konsumentens rättigheter i båda fallen, enligt mitt synsätt, i princip fortsätter att begränsas av de skyldigheter som avtalats i köpeavtalet.
50. Denna ståndpunkt bekräftas om man beaktar det större sammanhang i vilket artikel 3 i direktivet ingår.
51. De ovannämnda konsumenträttigheter som föreskrivs i denna bestämmelse specificerar – eller utgör en naturlig följd av – omfattningen av säljarens ansvar gentemot konsumenten, vilket enligt artikel 3.1 i direktivet ska godtas i fråga om all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.
52. Denna definition av ansvar återspeglar i sin tur självklart beskrivningen i artikel 2.1 i direktivet av säljarens grundläggande skyldighet enligt ett konsumentköpavtal vad gäller leveransen av en vara som är avtalsenlig till konsumenten.
53. Det framgår av ovannämnda bestämmelser att de konsumenträttigheter som föreskrivs i artikel 3 i direktivet har sin grund i begreppet avtalsenlighet och ska följaktligen tolkas med hänvisning till de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i det ursprungliga köpeavtalet.
54. Med andra ord syftar de rättigheter som konsumenterna ges enligt artikel 3 i direktivet till att avhjälpa den bristande avtalsenligheten jämförd med den ursprungliga skyldigheten gentemot konsumenten enligt köpeavtalet, nämligen att låta konsumenten komma i besittning av en felfri vara.
55. Säljarens ansvar för bristande fullgörelse av avtalet eller, mer specifikt, för fel i själva varan, vilka åtgärdas genom de påföljder som står konsumenterna till buds enligt direktivet och vilka innebär krav på att säljaren (försenat), genom reparation eller utbyte utan kostnad, ska åstadkomma den situation som konsumenten ursprungligen hade rätt till, måste enligt min mening skiljas från det eventuella ansvaret – vilket har gjorts gällande i förevarande fall – för att ytterligare arbeten utförs eller ansvaret för motsvarande kostnader som uppkommit i samband med en icke avtalsenlig vara, men efter tidpunkten för leveransen – till vilken det hänvisas i artikel 3.1 i direktivet – och efter konsumentens användning av varan.
56. Sistnämnda, mer omfattande, form av ansvar skulle således kräva att säljaren, såsom kommissionen har föreslagit, försätter konsumenten i den situation som han skulle ha befunnit sig i vid en viss tidpunkt efter leveransen, om en felfri vara hade levererats till honom. I förevarande mål innebär det en situation där de felaktiga plattor som konsumenten har fäst på golvet tas bort därifrån och nya felfria plattor slutligen läggs in. Som flera parter har påpekat skulle detta ansvar följaktligen omfatta omständigheter och förhållanden som uppkommit efter det att risken har övergått på konsumenten och som därför är avhängiga konsumentens eget gottfinnande och i synnerhet konsumentens användning av den aktuella varan.
57. Att en säljare kan hållas ansvarig även för denna typ av mer indirekta följder av sin bristande fullgörelse av avtalet eller för skada som följer därav är naturligtvis tänkbart, och uppenbarligen är så faktiskt fallet – förutsatt att olika krav är uppfyllda – enligt nationella rättsordningar och enligt exempelvis artikel 45 i Förenta nationernas konvention om internationella köp av varor (nedan kallad CISG).(9)
58. Som den tyska regeringen har anfört kan således kostnader för att ta bort en felaktig vara som konsumenten har åsamkats vara ersättningsgilla enligt tysk skadeståndsrätt, dock under förutsättning att de tillämpliga villkoren är uppfyllda, däribland kravet på culpa.
59. Vad beträffar direktivet ska det dock i detta sammanhang för det första påpekas att direktivets påföljdssystem vid bristande avtalsenlighet inte innefattar några skadeståndsanspråk, till skillnad från exempelvis artikel 45.1 b CISG eller artikel 27 i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter.(10)
60. För det andra kan det noteras att just av det skälet att sådana arbeten eller kostnader som de aktuella inte bara följer indirekt av varans bristande avtalsenlighet, utan dessutom är resultatet av handlande som hör till konsumentens ansvarsområde, i detta fall monteringen av de felaktiga plattorna på golvet, är säljarens ansvar för sådana kostnader vanligtvis avhängigt av, och fastställs med hänvisning till, något slags kausalitets-, adekvans- eller möjligen culpabegrepp.
61. Det står klart att det i direktivet inte ens nämns något filter eller någon mekanism av det slaget.
62. Man kan hävda att en sådan funktion kan tillskrivas villkoret om ”användning av varan i enlighet med dess art och ändamål”, vilket den nationella domstolen har föreslagit och som kommissionen stöder. Som Weber och den tyska regeringen har påpekat är dock detta begrepp i själva verket ganska vagt och dess förmåga att avgränsa säljarens ansvar och göra säljarens risk möjlig att kalkylera rätt begränsad.
63. Urvalet av möjliga ”normala” användningar av en högst specificerad och färdig vara, som till exempel en dator eller ett bord, kan vara ganska avgränsat och förutsebart, medan ju enklare varan är, desto större är urvalet av möjliga ”normala” användningar. Ju närmare varan ligger en byggnadskomponent eller en råvara, desto fler och obestämda är de ändamål för vilka varan kan användas, alltjämt i enlighet med dess art. Följaktligen kan kostnaderna för att ta bort en och samma vara variera enormt.
64. Mot bakgrund av de överväganden som angetts ovan anser jag inte att det av konsumentens rätt, enligt artikel 3.2 och 3.3 i direktivet, att få den felaktiga varan återställd till avtalsenligt skick genom utbyte går att utläsa någon rätt för konsumenten att få säljaren att ta bort den felaktiga varan från den plats där den har monterats av konsumenten eller få säljaren att bära de motsvarande kostnaderna.
65. Jag delar även uppfattningen att detta konstaterande inte påverkas av kravet på att återställandet ska ske ”utan kostnad”, vilket enligt artikel 3.2–3.4 i direktivet är knutet till säljarens skyldighet att återställa en vara till avtalsenligt skick genom utbyte. Kravet definierar på vilka villkor säljaren måste erbjuda och utföra det återställande av varan till avtalsenligt skick som konsumenten har rätt till, nämligen utan kostnad, men kan inte i materiellt hänseende utvidga den befintliga påföljden i sig. På samma sätt definierar kravet på att återställandet ska ske ”utan väsentlig olägenhet” i artikel 3.3 tredje stycket i direktivet hur återställandet till avtalsenlighet ska ske, inte vad det materiellt sett innebär.
66. I det avseendet ska förevarande mål slutligen särskiljas från målet Quelle, där domstolen slog fast att kravet på att återställandet ska ske utan kostnad innebär att säljaren inte har rätt att kräva ersättning i samband med att denne fullgör sin skyldighet att återställa den vara som avtalet avser till avtalsenligt skick.(11) På grundval av ytterligare argument drog domstolen följaktligen slutsatsen att direktivet utgör hinder för en lagstiftning, enligt vilken säljaren av en icke avtalsenlig vara kan kräva att konsumenten ska betala värdeersättning för användningen av den icke avtalsenliga varan till dess att denna vara byts ut. Förevarande mål rör däremot inte den omständigheten att säljaren kräver ersättning av konsumenten i samband med ett utbyte, utan huruvida konsumenten, som en del av återställandet av den felaktiga varan till avtalsenligt skick, utöver leverans av en ny felfri vara utan kostnad kan kräva att den felaktiga varan tas bort eller kräva att säljaren ska bära de motsvarande kostnaderna.
67. Av vad som anförts ovan följer att den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Konsumentens rättigheter enligt artikel 3.2 och 3.3 i direktivet innefattar inte, vid återställande av varan till avtalsenligt skick genom utbyte, rätten att kräva att säljaren ska bära kostnaderna för att ta bort den vara som inte är avtalsenlig från den plats där den i enlighet med dess art och avsedda ändamål har monterats av konsumenten.
C – Kravet på proportionalitet (fråga 1)
68. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i direktivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en säljare som har sålt en icke avtalsenlig konsumentvara får, för det fall det ska anses omöjligt att reparera den felaktiga varan, vägra att fullgöra den av konsumenten valda alternativa påföljden att byta ut varan, om denna påföljd skulle vara oproportionell genom att åsamka säljaren orimliga kostnader i förhållande till värdet av den felfria varan och betydelsen av den bristande avtalsenligheten.
69. Den frågan uppkommer inte i förevarande mål om konsumenten – såsom jag har föreslagit – inte får, som en del av sin rätt att få den felaktiga varan utbytt, kräva att säljaren bär kostnaderna för att ta bort en sådan felaktig vara som den som är i fråga. Jag kommer dock – uteslutande i andra hand – att behandla frågan, för det fall domstolen skulle komma fram till en annan slutsats eller välja att besvara frågorna i den ordning som den nationella domstolen har föreslagit.
1. Parternas huvudargument
70. Weber – vilket dessutom har gjort gällande att den första frågan ska avvisas – samt den tyska och den österrikiska regeringen anser att säljaren av en icke avtalsenlig vara enligt artikel 3 i direktivet, även i ett sådant fall som det förevarande där den alternativa påföljden anses omöjlig, får vägra att fullgöra den påföljd som konsumenten kräver, om denna påföljd är oproportionell genom att den åsamkar säljaren orimliga kostnader i förhållande till värdet av den levererade avtalsenliga varan, och de anser att den första frågan följaktligen ska besvaras nekande.
71. Med stöd av något olika argument anser dessa parter att denna tolkning stöds av direktivets ordalydelse, systematik och, i synnerhet, syfte, vilket är att försöka göra en avvägning mellan konsumentens och säljarens intressen. Genom att i huvudsak ansluta sig till begreppet relativ proportionerlighet som den nationella domstolen har hänvisat till har de hävdat att säljarens skyldigheter enligt artikel 3 i direktivet alltid är underkastade kravet på proportionalitet, även i sådana fall där en av de påföljder som föreskrivs i artikel 3.3 i direktivet är omöjlig, så att det inte kan krävas att säljaren byter ut en felaktig vara om det skulle åsamka honom helt orimliga kostnader.
72. I det avseendet är Weber samt den tyska och den österrikiska regeringen i huvudsak eniga om att även om artikel 3.3 andra stycket i direktivet – liksom skäl 11 i direktivet – tycks avse enbart att en påföljd är oproportionell i jämförelse med den andra påföljden, ska det kriterium som uppställs i denna bestämmelse anses ha allmän giltighet och anses reglera även ett sådant fall som det förevarande, där endast en påföljd bedöms vara möjlig. Weber har i det sammanhanget angett att begreppet omöjlighet i artikel 3.3 första stycket i direktivet kan tolkas på så sätt att det även omfattar (absolut) oproportionerlighet. Den österrikiska regeringen anser att med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål kan utbyte anses vara omöjligt i den mening som avses i denna bestämmelse på grund av att plattorna inte kan tas bort och lämnas tillbaka utan att förstöras.
73. Vidare anser dessa parter att i ett sådant fall som det förevarande, där de påföljder som föreskrivs i artikel 3.3 i direktivet skulle vara omöjliga eller oproportionella, åtnjuter konsumenten ett tillräckligt skydd enligt direktivet genom att konsumenten har rätt, enligt artikel 3.5 i direktivet, att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att häva avtalet.
74. De har slutligen framhållit att rättigheterna och skyldigheterna enligt direktivet, såsom anges i skäl 6 i direktivet, under alla omständigheter inte inkräktar på bestämmelser och principer i nationell lagstiftning som har samband med avtalsrättsligt och icke-avtalsrättsligt ansvar, enligt vilka konsumenten således kan ha möjlighet att kräva skadestånd.
75. Kommissionen samt den belgiska, den polska och den spanska regeringen har däremot i huvudsak hävdat att kravet på proportionalitet endast är tillämpligt vid valet mellan de två påföljder som föreskrivs i artikel 3.3 i direktivet och kan följaktligen inte medföra prisavdrag eller hävning av avtalet som subsidiära påföljder enligt artikel 3.5 i direktivet. De har därför hävdat att den första frågan ska besvaras jakande.
76. I synnerhet anser kommissionen att denna lösning följer, för det första, av ordalydelsen i artikel 3.3 andra stycket i direktivet och i skäl 11 i direktivet. Vidare har fullgörandet av avtalet enligt systematiken i artikel 3 i direktivet getts företräde framför prisavdrag och hävning, vilket gör att hänvisningen till proportionalitet i denna artikel ska tolkas restriktivt. Kommissionen har dock inte förnekat att det i extrema fall, där den enda möjliga och nödvändiga påföljden skulle vara allvarligt oproportionerlig i förhållande till konsumentens intresse av att påföljden fullgörs, skulle kunna föreligga ett exempel på omöjlighet i den mening som avses i artikel 3.3 första stycket i direktivet.
77. Den belgiska, den polska och den spanska regeringen har i huvudsak anslutit sig till kommissionens argument genom att anse att det skulle strida mot de rättigheter och den höga skyddsnivå som direktivet avser att tillhandahålla konsumenter om säljaren kunde vägra att fullgöra den enda möjliga påföljden på grund av att den skulle kunna åsamka honom orimliga kostnader.
2. Bedömning
78. Som jag har påpekat ovan(12) uppställs det i direktivet en rangordning av de påföljder som föreskrivs i direktivet genom att reparation och utbyte, de påföljder varigenom konsumenten erhåller den prestation som han har avtalat om, gynnas framför prisavdrag och hävning, de påföljder varigenom de från början avtalade rättigheterna och skyldigheterna ändras i enlighet med den bristande avtalsenligheten eller helt och hållet upphör.
79. Enligt artikel 3.3 första stycket i direktivet har således konsumenten ”i första hand” rätt att kräva att säljaren återställer varan till avtalsenligt skick genom reparation eller utbyte. Som framgår av artikel 3.5 i direktivet står sedan påföljderna prisavdrag eller hävning konsumenten till buds om vederbörande ”varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt” eller om säljaren inte har fullgjort en sådan påföljd inom rimlig tid eller utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
80. I det avseendet har konsumenten, vilket framgår klart av artikel 3.3 första stycket i direktivet, rätt till de fullgörelseinriktade påföljderna reparation eller utbyte, ”såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt”.
81. Enligt min mening följer det klart av denna bestämmelse att detta förbehåll gäller alla påföljder på ”den första nivån”, vilket gör att påföljden, oavsett om konsumenten väljer reparation eller utbyte, i båda fallen måste vara både möjlig och proportionell. I annat fall kan säljaren vägra att fullgöra de primära påföljderna och konsumenten endast välja mellan prisavdrag eller hävning.
82. Ordalydelsen i artikel 3.3 andra stycket i direktivet, enligt vilken en påföljds proportionerlighet ska fastställas med hänvisning till ”den alternativa påföljden”, tycks visserligen tyda på att kravet på proportionalitet endast reglerar valet mellan de två primära påföljderna och inte valet mellan dessa påföljder och prisavdrag eller hävning.
83. Den tolkningen är dock inte övertygande och kan, inte bara mot bakgrund av de ovannämnda bestämmelserna i artikel 3.3 första stycket i direktivet, inte godtas.
84. Om direktivet, i enlighet med en sådan tolkning, verkligen skulle anses innebära att konsumenten, när – i likhet med de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen – en av de två primära påföljder som avses i artikel 3.3 i direktivet är omöjlig, kunde välja den andra påföljden oavsett om den var proportionell eller ej, är det uppenbart att tillämpningen av de subsidiära påföljderna prisavdrag eller hävning enligt artikel 3.5 första strecksatsen i direktivet skulle vara mycket begränsad, nämligen till de fall där både reparation och utbyte är omöjliga.
85. Enligt min mening skulle en sådan tolkning på ett otillbörligt sätt bortse från säljarens intressen och därför inte innebära en skälig avvägning mellan konsumentens och säljarens intressen.(13) Även kommissionen har varit tvungen att indirekt medge att denna tolkning inte kan gälla utan att leda till oacceptabla svårigheter för säljaren, och kommissionen har gjort gällande att undantag kan göras i extrema fall av allvarlig oproportionerlighet.
86. Det ska i detta sammanhang dessutom påpekas att domstolen har slagit fast att säljarens ekonomiska intressen skyddas i direktivet bland annat genom att säljaren enligt artikel 3.3 andra stycket i direktivet har möjlighet att underlåta att byta ut varan om denna påföljd visar sig vara oproportionell, av det skälet att den åsamkar honom orimliga kostnader.(14)
87. Vad beträffar fastställandet av huruvida en påföljd åsamkar säljaren orimliga kostnader och därför ska anses oproportionell, ska det slutligen påpekas att de omständigheter som ska beaktas enligt begreppet (absolut) oproportionerlighet, som har beskrivits av den nationella domstolen, i huvudsak återspeglar de omständigheter som omnämns i artikel 3.3 andra stycket i direktivet.
88. Mot bakgrund av det ovan anförda ska Bundesgerichtshofs första tolkningsfråga besvaras enligt följande. Artikel 3.3 första och andra styckena i direktivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en säljare som har sålt en icke avtalsenlig konsumentvara, för det fall det är omöjligt att reparera den felaktiga varan, får vägra att fullgöra den av konsumenten valda alternativa påföljden att byta ut varan, om denna påföljd, skulle vara oproportionell genom att åsamka säljaren orimliga kostnader i förhållande till värdet av den felfria varan och betydelsen av den bristande avtalsenligheten.
V – Förslag till avgörande
89. Jag föreslår således att domstolen besvarar tolkningsfrågorna på följande sätt:
– Konsumentens rättigheter enligt artikel 3.2 och 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier innefattar inte, vid återställande av varan till avtalsenligt skick genom utbyte, rätten att kräva att säljaren ska bära kostnaderna för att ta bort den vara som inte är avtalsenlig från den plats där den i enlighet med dess art och avsedda ändamål har monterats av konsumenten.
– Artikel 3.3 första och andra styckena i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en säljare som har sålt en icke avtalsenlig konsumentvara, för det fall det är omöjligt att reparera den felaktiga varan, får vägra att fullgöra den av konsumenten valda alternativa påföljden att byta ut varan, om denna påföljd, genom att åsamka säljaren orimliga kostnader i förhållande till värdet av den felfria varan och betydelsen av den bristande avtalsenligheten, skulle vara oproportionell.
1 – Originalspråk: engelska.
2 – EGT L 171, s. 12.
3 – Målet Putz, anhängigt vid domstolen.
4 – Se i detta sammanhang även förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (KOM(95) 520 slutlig – COD 96/0161, EGT C 307, 1996, s. 8), förklarande anvisningar i I.A.4.
5 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008 i mål C‑404/06, Quelle (REG 2008, s. I‑2685), punkterna 30 och 36.
6 – Se, angående det skydd som även säljarens ekonomiska intressen tillerkänns enligt direktivet, domen i målet Quelle (ovan fotnot 5), punkt 42.
7 – Samspelet mellan dessa två aspekter leder i princip till flera alternativ vad beträffar säljarens eventuella skyldighet att bära kostnaderna för borttagandet av den felaktiga varan.
8 – Det framgår klart av ordalydelsen i artikel 3.3 i direktivet jämförd med skäl 11 i direktivet att det uppställs en sådan rangordning i direktivet. Se även domen i målet Quelle (ovan fotnot 5), punkt 27.
9 – Förenta nationernas konvention angående avtal om internationella köp av varor antogs den 11 april 1980 och trädde i kraft den 1 januari 1988.
10 – KOM(2008) 614 slutlig – COD 2008/0196.
11 – Punkt 34 (ovan fotnot 5).
12 – Se ovan punkt 47.
13 – Se i det avseendet även min kommentar ovan i punkt 30.
14 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Quelle (ovan fotnot 5), punkt 42.
Full & Egal Universal Law Academy