EUR-Lex -  62009CC0203 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 3 juni 20101(1)

Mål C‑203/09

Volvo Car Germany GmbH

mot

Autohof Weidensdorf GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Tyskland))

”Direktiv 86/653/EEG – Självständiga handelsagenter – Huvudmannens hävning av agenturavtalet – Handelsagentens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter – Handelsagentens rätt till kundersättning”

1.        Ett av de huvudsakliga bidragen i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter(2) är att föreskriva att huvudmännen ska betala ut gottgörelse till dessa agenter efter att ett agenturavtal upphört att gälla (nedan kallad kundersättning).

2.        I artikel 18 a i detta direktiv föreskrivs emellertid att en sådan gottgörelse inte ska betalas ut ”i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet”.

3.        Förevarande begäran om förhandsavgörande ger domstolen möjlighet att för första gången tolka denna bestämmelse och framför allt att slå fast huruvida uteslutandet av rätten till kundersättning förutsätter att det föreligger ett orsakssamband mellan å ena sidan försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som kan motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet, och å andra sidan huvudmannens beslut att säga upp agenturavtalet.

4.        Denna begäran om förhandsavgörande avser en särskild situation i den mån som det av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen framgår att handelsagentens påstådda försumlighet ägde rum under den uppsägningstid som följde på huvudmannens beslut att säga upp agenturavtalet och att sistnämnda fått vetskap om denna först efter att avtalet upphört att gälla.

5.        I förevarande förslag till avgörande föreslår jag att domstolen gör en systematisk tolkning och en ändamålstolkning av artikel 18 a i direktivet och ger följande svar på den hänskjutande domstolens tolkningsfråga. Denna bestämmelse ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att en handelsagent vars agenturavtal har sagts upp fråntas sin rätt till kundersättning när huvudmannen efter det att agenturavtalet upphört att gälla påvisar förekomsten av en försummelse som ägt rum under avtalstiden och som skulle ha kunnat motivera en omedelbar hävning av avtalet, men som inte var orsaken till uppsägningen, i den mån som huvudmannen fått vetskap om den först efter att avtalet upphört att gälla.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätten

6.        I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

”Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.”

7.        Handelsagentens skyldigheter föreskrivs i artikel 3 i direktivet, som har följande lydelse:

”1. Handelsagenten skall i sin verksamhet tillvarata huvudmannens intressen och handla plikttroget och redligt.

2. Handelsagenten skall i synnerhet

a)       på lämpligt sätt sträva efter att förhandla om och, där så är lämpligt, träffa de affärsuppgörelser som han har till uppgift att sköta,

b)      till huvudmannen vidarebefordra alla de nödvändiga upplysningar som han har tillgång till,

c)      följa rimliga instruktioner från huvudmannen.”

8.        I artikel 15.1 i direktivet föreskrivs att ”[i] de fall då ett agenturavtal ingåtts på obestämd tid, kan var och en av parterna häva det genom uppsägning”. Av artikel 16 i direktivet framgår emellertid följande:

”Ingenting i detta direktiv skall påverka tillämpningen av medlemsstaternas rättsregler i de fall då det i dessa föreskrivs att agenturavtalet omedelbart skall hävas

a)      på grund av att en av parterna helt eller delvis underlåtit att fullgöra sina åtaganden,

b)      på grund av extraordinära omständigheter.”

9.        I artikel 17.1 och 17.2 a i direktivet föreskrivs dessutom följande:

”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

2.      a)     Handelsagenten skall ha rätt till gottgörelse, om och i den mån som

–        han har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar, och

–        betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med dessa kunder. …”

10.      I artikel 18 i direktivet anges följande:

”Den gottgörelse eller det skadestånd som avses i artikel l7 skall inte betalas ut

a)      i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet,

…”

11.      I artikel 19 i direktivet föreskrivs slutligen följande:

”Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 17 och 18 till men för handelsagenten före agenturavtalstidens utgång.”

B –    Nationell rätt

12.      I 89a § i den tyska handelslagen (Handelsgesetzbuch, nedan kallad HGB) föreskrivs följande:

”1)      Vardera parten får häva avtalet på grund av särskilda skäl utan att iaktta uppsägningstiden. Denna rättighet kan varken uteslutas eller begränsas. …”

13.      Genom 89b § HGB har artiklarna 17–19 i direktivet införlivats. I denna artikel, i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs följande:

”1)      Efter det att ett agenturavtal har upphört att gälla har handelsagenten rätt till en rimlig gottgörelse från huvudmannen om och i den mån som

1.      nya kunder som handelsagenten har tillfört huvudmannen fortsätter att ge huvudmannen en väsentlig fördel efter det att agenturavtalet har upphört,

2.      handelsagenten till följd av att agenturavtalet har upphört förlorar provision som han skulle ha uppburit på befintliga eller framtida avtal med kunder som han har tillfört huvudmannen, och

3.      det med hänsyn till samtliga omständigheter är skäligt att handelsagenten gottgörs.

…

3)      Gottgörelse ska inte betalas om

1.      handelsagenten har sagt upp avtalet, såvida detta inte varit motiverat av huvudmannens agerande eller det inte kan krävas att handelsagenten fortsätter sin verksamhet på grund av ålder eller sjukdom, eller

2.      huvudmannen sagt upp avtalet och om det föreligger särskilda skäl för att säga upp avtalet till följd av handelsagentens försumlighet …”

14.      Enligt fast rättspraxis från Bundesgerichtshof (Tyskland), som åberopats i beslutet om hänskjutande, ska de bestämmelser om kundersättning till handelsagenter som avses i 89b § HGB tillämpas analogt på sådana återförsäljningsavtal som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen. Enligt ordalydelsen i 89b § stycke 3 punkt 2 HGB är det inte ett krav att huvudmannen ska ha hävt avtalet med omedelbar verkan på grund av handelsagentens försumlighet. Det räcker att särskilda skäl som skulle ha motiverat en omedelbar hävning rent objektivt har förelegat vid tidpunkten för beslutet att häva avtalet. För det fall att handelsagenten innan avtalet upphört att gälla gör sig skyldig till ett försumligt agerande som skulle ha motiverat en omedelbar hävning har även den huvudman som beslutat att häva avtalet med uppsägningstid enligt Bundesgerichtshofs rättspraxis rätt att antingen säga upp avtalet på nytt med omedelbar verkan, för det fall att han fått vetskap om denna försumlighet före utgången av denna tidsperiod, eller åberopa nämnda försumlighet för att inte betala ut kundersättning för det fall att huvudmannen fått vetskap om försumligheten först efter att avtalet upphört att gälla.

II – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15.      År 1993 ingick Volvo Car Germany GmbH (koncessionsgivare, nedan kallad Volvo Car) och Autohof Weidensdorf GmbH (koncessionsinnehavare, nedan kallad AHW) ett återförsäljningsavtal. Samtidigt bedrev de verkställande direktörerna för AHW tillsammans med en före detta verkställande direktör för detta bolag Autovermietung Weidensdorf GbR (nedan kallad AVW). AVW ingick genom ett annat bolag affärsförbindelser med Volvo Car som reglerades i ett ramavtal för storkunder angående specialrabatt vid leverans av nya Volvofordon. Med stöd av detta ramavtal köpte AVW fordon av AHW, varvid den avtalade rabatten togs i anspråk. För detta erhöll AHW ersättning av Volvo Car med stöd av ”Allmänna förutsättningar för att bevilja ersättning till återförsäljare”.

16.      I skrivelse av den 6 mars 1997 informerade Volvo Car AHW om sitt beslut att säga upp agenturavtalet med verkan från och med den 31 mars 1999.

17.      Från april 1998 till juli 1999 ägde förtida avyttringar av 28 fordon (varav 16 före den 31 mars 1999) som AVW hade köpt av AHW rum, i strid med ramavtalet för storkunder, enligt vilket storkunden skulle inneha fordonen minst sex månader. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har Volvo Cars påstående att den fick kännedom om dessa omständigheter först efter att återförsäljningsavtalet sagts upp befunnits vara korrekt inom ramen för överklagandet.

18.      Med hänsyn till att 89b § HGB är tillämplig på återförsäljningsavtal har AHW påstått sig ha rätt till kundersättning av Volvo Car och rätt till betalning på grund av tillgodohavanden. Volvo Car anser att 89b § stycke 3 punkt 2 HGB utgör hinder för att bevilja AHW kundersättning i den mån som det sistnämnda har erhållit ersättning som det inte haft rätt till till följd av att det i samverkan med AVW underlåtit att iaktta den avtalade innehavstiden. AHW:s underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet skulle ha motiverat en omedelbar hävning av agenturavtalet av Volvo Car, om denna haft vetskap om denna underlåtenhet innan avtalet upphörde att gälla.

19.       Landgericht biföll AHW:s yrkande avseende kundersättning till ett belopp om 181 159,46 euro och dess yrkande avseende tillgodohavandena i dess helhet, båda beloppen jämte ränta.

20.      Volvo Car överklagade denna dom vid Oberlandesgericht som delvis ändrade den, avseende storleken på beloppet för kundersättningen och tillgodohavandena. Oberlandesgericht fastställde att AHW hade rätt till kundersättning av Volvo Car enligt en analog tillämpning av 89b § stycke 1 HGB. Oberlandesgericht drog slutsatsen att 89b § stycke 3 punkt 2 HGB ska tolkas i enlighet med artikel 18 a i direktivet. Enligt denna domstol ska särskilda skäl för hävning som är kopplade till försumlighet från handelsagentens sida följaktligen vara orsaken till huvudmannens beslut att häva avtalet för att agenten ska fråntas sin rätt till kundersättning. I avsaknad av ett sådant orsakssamband slog Oberlandesgericht fast att de konkreta omständigheterna avseende förtida avyttringar av fordon och relevansen av frågan om Volvo Car hade vetskap om detta tidigare ska undersökas först i samband med bedömningen av huruvida betalning av kundersättning är rimlig i den mening som avses i 89b § stycke 1 punkt 3 HGB.

21.      Volvo Car överklagade Oberlandesgerichts avgörande.

22.      Bundesgerichtshof fann att det är nödvändigt att tolka artikel 18 a i direktivet för att kunna döma i saken. Bundesgerichtshof beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Ska artikel 18 a i [direktivet] tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en handelsagent inte har rätt till gottgörelse i samband med att huvudmannen säger upp avtalet, ens om det sker på ordinärt vis, i de fall då det vid tidpunkten för uppsägningen av agenturavtalet visserligen fanns särskilda skäl för att omedelbart häva avtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten, men avtalet inte sades upp av dessa skäl?

2)      Om en sådan nationell lagstiftning är förenlig med direktivet, utgör artikel 18 a i direktivet i så fall hinder för en analog tillämpning av den nationella lagstiftningen om att rätten till gottgörelse ska uteslutas i de fall då särskilda skäl för att häva agenturavtalet med omedelbar verkan på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten inträdde först efter det att den ordinära uppsägningen meddelats, och huvudmannen först efter att avtalet upphört att gälla fick vetskap om denna, på så sätt att huvudmannen inte längre kunde häva avtalet med omedelbar verkan med hänvisning till handelsagentens försumliga agerande?”

23.      Volvo Car, den tyska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission har lämnat in skriftliga yttranden vid domstolen. AHW, den tyska regeringen och kommissionen har dessutom yttrat sig vid den muntliga förhandlingen i domstolen, vilken ägde rum den 6 maj 2010.

III – Bedömning

24.      De frågor som Bundesgerichtshof har ställt till domstolen avser båda tolkningen av artikel 18 a i direktivet, i vilken det föreskrivs att den kundersättning som en handelsagent i princip har rätt till vid uppsägning av agenturavtalet inte ska betalas ”i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet”.

25.      Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en handelsagent vars avtal har sagts upp inte ges rätt till kundersättning när huvudmannen påstår att han gjort sig skyldig till försummelse som visserligen förelåg vid tidpunkten för uppsägningen av agenturavtalet, men som inte var orsaken till uppsägningen.

26.       Den nationella domstolen har för det fall att den första frågan besvaras nekande ställt den andra frågan, för att få klarhet i huruvida artikel 18 a i direktivet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en handelsagent inte heller ges rätt till kundersättning i de fall då hans försummelse ägt rum efter huvudmannens beslut att säga upp avtalet och den sistnämnda fick vetskap om denna först efter att avtalet upphört att gälla.

A –    Huruvida domstolen är behörig att besvara tolkningsfrågorna

27.      Före prövningen i materiellt hänseende ska inledningsvis två anförda hinder för domstolens behörighet att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande prövas.

28.      Det första hindret, som har påtalats av Volvo Car, avser att domstolen inte är behörig att besvara de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen i den mån som det direktiv som tolkningsfrågorna rör avser förhållandet mellan handelsagenter och deras huvudmän medan tvisten i målet vid den nationella domstolen avser förhållandet mellan en koncessionsinnehavare och en koncessionsgivare.

29.       Det ska i det avseendet påpekas att det framgår av beslutet om hänskjutande att skyddsbestämmelserna avseende handelsagenters kundersättning i tysk rätt även är tillämpliga på koncessionsinnehavare. Bestämmelserna om kundersättning till handelsagenten som avses i 89b § HGB ska följaktligen tillämpas analogt på ett sådant återförsäljningsavtal som det som har ingåtts mellan Volvo Car och AHW. Enligt Bundesgerichtshofs fasta praxis förutsätter en sådan tillämpning att koncessionsinnehavaren är integrerad i tillverkarens eller leverantörens försäljningsorganisation och att koncessionsinnehavaren är skyldig att överlämna sin kundstock till tillverkaren eller leverantören, så att dessa vid avtalstidens slut genast och utan vidare kan utnyttja de fördelar som hör samman med kundstocken. Iakttagandet av dessa villkor och den omständigheten att en återförsäljare likställs med en handelsagent, vilket följer av tillämpningen av den tyska lagstiftningen, har inte bestritts i tvisten i målet vid den nationella domstolen.

30.      Jag anser att domstolen är behörig att pröva de frågor som ställts i ett sådant fall. Såsom framgår av domstolens fasta rättspraxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är allmän eller hypotetisk.(3) Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela förhandsavgörande i fall där de av den nationella domstolen ställda frågorna rör tolkningen av unionsrätten. Det framgår varken av lydelsen av artikel 267 FEUF eller av ändamålet med det förfarande som har inrättats genom denna artikel att författarna till EG-fördraget hade för avsikt att undanta en begäran om förhandsavgörande som rör en unionsrättslig bestämmelse från domstolens behörighet i det särskilda fall då en medlemsstats nationella rätt hänvisar till denna bestämmelse för att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en situation som är av rent intern art.(4) När en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent interna situationer anpassas till den lösning som har valts i unionsrätten, för att bland annat undvika diskriminering eller att det uppstår eventuella snedvridningar av konkurrensen, föreligger det enligt domstolen nämligen ett bestämt gemenskapsrättsligt intresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de skall tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt.(5)

31.      Det andra hindret för domstolens behörighet, vilket kommissionen har åberopat, avser uteslutande den första frågan som, i den mån som den rör fallet att försumlighet från handelsagentens sida förelåg vid uppsägningen av agenturavtalet utan att den var orsaken till uppsägningen, avser en situation som inte har något samband med omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen och följaktligen är av hypotetisk natur. Det framgår nämligen att den försumlighet som AHW har påståtts gjort sig skyldig till ägde rum efter Volvo Cars beslut att häva avtalet och att därför endast den andra frågan sammanfaller med omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen. Det kan följaktligen förefalla lämpligt att domstolen uteslutande koncentrerar sitt svar på den andra frågan.

32.      Det är emellertid inte den lösningen som jag kommer att föreslå domstolen. Enligt min mening förefaller det överflödigt att fastställa att det är uppenbart att den första frågan inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen. Det antagande på vilket denna fråga grundar sig motsvarar förvisso inte exakt omständigheterna i tvisten i målet vid den nationella domstolen. I ovannämnda fråga betonas emellertid huvudproblemet med tolkningen av artikel 18 a i direktivet, som är avgörande för utgången i tvisten i målet i den nationella domstolen, nämligen om det krävs ett orsakssamband mellan handelsagentens försumlighet som kan motivera en omedelbar uppsägning av agenturavtalet och huvudmannens beslut att säga upp avtalet, för att handelsagenten ska fråntas sin rätt till kundersättning.

33.      De två tolkningsfrågorna har dessutom ett nära samband och kompletterar varandra. Den första frågan utgör enligt den hänskjutande domstolen en förutsättning för den andra. Jag föreslår således att domstolen förenar de två frågorna för att ge den hänskjutande domstolen ett fullständigt svar och samtidigt säkerställa homogeniteten i tolkningen av artikel 18 a i direktivet.

34.      Förevarande begäran om förhandsavgörande ska enligt min uppfattning följaktligen uppfattas på så sätt att den nationella domstolen huvudsakligen velat få klarhet i huruvida artikel 18 a i direktivet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en handelsagent vars avtal har sagts upp fråntas sin rätt till kundersättning när huvudmannen efter att agenturavtalet upphört att gälla påvisar att handelsagenten gjort sig skyldig till en försumlighet som ägt rum under avtalstiden och som skulle motivera en omedelbar uppsägning av avtalet, men som inte var orsaken till uppsägningen.

B –    Prövning i sak

35.      Såsom Bundesgerichtshof anfört i sitt beslut om hänskjutande framgår det av en jämförelse av ordalydelsen i artikel 18 a i direktivet och ordalydelsen i 89b § stycke 3 punkt 2 HGB att den första artikeln innehåller en strängare definition av de villkor under vilka handelsagenten inte ska ha rätt till kundersättning.

36.      Av ordalydelsen i artikel 18 a i direktivet framgår att den kundersättning som avses i artikel 17 i nämnda direktiv inte ska betalas ut ”i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet”.(6) Uttrycket ”på grund av” ger uttryck för ett orsakssamband mellan handelsagentens försumlighet, som kan motivera en omedelbar uppsägning av avtalet, och huvudmannens beslut att häva avtalet.

37.      Om man begränsar sig till en bokstavstolkning av artikel 18 a i direktivet skulle man kunna lockas att tolka denna bestämmelse på ett sätt som i så stor omfattning som möjligt skyddar handelsagenten, och svara den hänskjutande domstolen att nämnda bestämmelse ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en handelsagent vars avtal har sagts upp fråntas sin rätt till kundersättning när huvudmannen i efterhand påvisar att handelsagenten gjort sig skyldig till försumlighet som inte var orsaken till uppsägningen.

38.      Ordalydelsen i artikel 18 a i direktivet är emellertid enligt min uppfattning inte så klar att det går att begränsa sig till en bokstavstolkning. Denna ordalydelse är tvetydig i fråga om huruvida det avgörande villkoret för att utesluta rätten till kundersättning är att det föreligger ett orsakssamband mellan handelsagentens försumlighet, som kan motivera en omedelbar hävning av avtalet, och huvudmannens beslut att häva avtalet eller, mer grundläggande, den omständigheten att handelsagentens försumlighet, som kan motivera en omedelbar hävning av avtalet, ägde rum under avtalstiden. Av det skälet ska tolkningen av denna bestämmelse enligt min mening ske mot bakgrund av direktivets systematik och ändamål.(7)

39.      Vad först avser direktivets systematik anser jag att artikel 18 a i direktivet inte kan tolkas separat, utan den ska tolkas tillsammans med artiklarna 3 och 16 a i detsamma, för att säkerställa bestämmelsernas inre sammanhang och deras ändamålsenliga verkan.

40.      I det avseendet vill jag erinra om att handelsagenten enligt artikel 3 i direktivet är skyldig att uppfylla ett visst antal skyldigheter. Handelsagenten ska således utföra sitt uppdrag och redovisa för detta.(8)

41.      Handelsagentens skyldighet att utföra sitt uppdrag innehåller tre aspekter, nämligen att denne ska följa huvudmannens instruktioner, handla med omsorg samt handla plikttroget.

42.      Vad gäller iakttagandet av de instruktioner som huvudmannen ger handelsagenten, bör det påpekas att även om handelsagenten i allmänhet har betydande frihet vid utövandet av sitt uppdrag, eftersom han per definition är en självständig yrkesman,(9) är han skyldig att följa bindande instruktioner som han, i förekommande fall, får av sin huvudman, avseende vissa aspekter av hans uppdrag, till exempel villkoren avseende de avtal som ska ingås med kunderna.

43.      Handelsagenten ska dessutom utföra sitt uppdrag med omsorg, det vill säga han ska fullgöra sitt avtal ”professionellt”. Denna skyldighet har inte iakttagits om han underlåter att besöka kunder, utövar verksamhet i otillräcklig omfattning, gör ojämna marknadsföringsansträngningar i tid och rum eller för en otillfredsställande organisationspolitik.

44.      Handelsagenten har slutligen en lojalitetsplikt gentemot sin huvudman. Han ska därvid säkerställa att sekretess beträffande information om huvudmannens försäljningsstrategi iakttas och han kan inte företräda ett företag som konkurrerar med hans huvudman utan den sistnämndas medgivande.

45.      Förutom handelsagentens skyldighet att utföra uppdraget har denne en redovisningsskyldighet gentemot sin huvudman. Denna skyldighet består i att informera huvudmannen om resultaten av sitt uppdrag och att till honom vidarebefordra alla de nödvändiga upplysningar som han har tillgång till. Handelsagenten ska till exempel lämna all den information som krävs om situationen på marknaden, bland annat om konkurrenterna på marknaden.

46.      Ett åsidosättande av dessa skyldigheter fordrar naturligtvis att sanktionsåtgärder vidtas.

47.      Artikel 16 a i direktivet ger medlemsstaterna således rätt att upprätthålla eller anta bestämmelser om att ett avtal omedelbart ska hävas på grund av att en av parterna helt eller delvis underlåtit att fullgöra sina åtaganden, medan huvudmannen enligt artikel 15 i direktivet i princip är skyldig att iaktta uppsägningstider.

48.      Det är samma typ av underlåtenhet som enligt den nationella lagstiftningen motiverar en omedelbar hävning av avtalet, som enligt artikel 18 a i direktivet undantar huvudmannen från skyldigheten att betala ut kundersättning till handelsagenten.

49.      Den tanke som ligger till grund för denna bestämmelse är att handelsagenten enbart ska beviljas kundersättning i den mening som avses i artikel 17.2 i direktivet när detta är förenligt med huvudmannens intressen. Denna rättighet föreligger enbart om handelsagenten inte har agerat i strid med huvudmannens intressen. Handelsagenten är däremot inte skyddsvärd om han genom att underlåta att iaktta de skyldigheter som åligger honom, som anges i artikel 3 i direktivet, agerat till men för huvudmannens intressen och på så sätt bryter det förtroende som förenar dem. Det kan i det fallet inte krävas att huvudmannen betalar ut kundersättning till handelsagenten, vars syfte är att kompensera handelsagentens ansträngningar i enlighet med de skyldigheter som åligger den sistnämnde, vad gäller att utveckla kundkretsen. Avgörande för att fastställa huruvida en rätt till kundersättning föreligger eller ej är följaktligen inte enbart huruvida handelsagenten har uppfyllt villkoren för att beviljas en sådan gottgörelse som anges i artikel 17.2 a i direktivet, utan även om han har uppfyllt sitt uppdrag och härvid iakttagit de skyldigheter som åligger honom enligt artikel 3 i nämnda direktiv.

50.       Även om kundersättningen syftar till att undvika att huvudmannen berikar sig obehörigt, genom att kundersättningen utgör ersättning för den vinst som denne fortsätter att göra efter avtalets upphörande, till följd av den verksamhet som handelsagenten bedrivit under avtalstiden och för vilken denne inte längre ersätts, avser uteslutandet av en sådan gottgörelse dessutom att samtidigt hindra att handelsagenten, som agerat bristfälligt, berikar sig obehörigt. Att ge handelsagenten en rätt till kundersättning i de fall då det fastställts att han underlåtit att uppfylla sina skyldigheter skulle utgöra en berikning som orsakats av bedrägeri, vilket unionslagstiftaren säkerligen inte avsett när han antog artikel 18 a i direktivet. I denna mening syftar bestämmelsen till att skydda huvudmannens intressen, genom att, i synnerhet, undvika att handelsagenten berikar sig till följd av bedrägeri.

51.      Av ovannämnda bestämmelse framgår att ett av de viktigaste villkoren för att inte utge kundersättning är att den försummelse som handelsagenten påstås ha gjort sig skyldig till ägt rum under avtalstiden. Det saknar enligt min mening betydelse om försummelsen ägde rum före eller efter huvudmannens beslut att häva avtalet av en annan orsak än försummelsen.(10) En försummelse som ägt rum under uppsägningstiden efter beslutet om uppsägning, såsom är fallet i förevarande mål, motiverar således, enligt min mening, i princip att kundersättning inte utbetalas, i den mån som handelsagenten har åsidosatt de skyldigheter som åligger honom fram till dess att avtalet faktiskt upphör att gälla.

52.      Ett annat villkor som uppställs i artikel 18 a i direktivet är att den försummelse som handelsagenten påstås ha gjort sig skyldig till enligt den nationella lagstiftningen kan motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet, vilket antyder att det ska röra sig om en försummelse som uppnår en viss svårighetsgrad. I 89b § stycke 3 punkt 2 HGB hänvisas till ”särskilda skäl för att säga upp avtalet till följd av handelsagentens försumlighet”. Som en jämförelse kan konstateras att det enligt fransk rätt krävs att handelsagenten har gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse, såsom illojal konkurrens, förolämpande yttranden avseende uppdragsgivaren, brottsliga gärningar, allvarlig underlåtenhet att följa de instruktioner som erhållits eller allvarlig underlåtenhet avseende skyldigheten att iaktta sekretess.

53.      Av artikel 18 a i direktivet, jämförd med artiklarna 3 och 16 a i detsamma, följer sammanfattningsvis enligt min mening att kundersättning i princip inte ska betalas ut av huvudmannen i de fall då handelsagenten under avtalstiden har gjort sig skyldig till försummelse som enligt den nationella lagstiftningen kan motivera en omedelbar hävning av avtalet och avseende vilken huvudmannen informerats först efter att avtalet upphört att gälla.

54.      Kravet på att handelsagentens försumlighet ska ha ägt rum före huvudmannens beslut att omedelbart häva agenturavtalet och att försumligheten ska vara orsaken till hävningen, är enligt min mening inte förenligt med den omständigheten att det är nödvändigt att vidta sanktionsåtgärder mot rättsstridiga ageranden från handelsagentens sida, såsom framgår av artiklarna 3, 16 a och 18 a i direktivet.

55.      Ett sådant villkor skulle ge upphov till en skillnad i behandling mellan den handelsagent som inte lyckats hemlighålla sitt försumliga agerande, utan som upptäcks av huvudmannen innan agenturavtalet upphör att gälla, och den handelsagent som lyckats hemlighålla sitt försumliga agerande såtillvida att det försumliga agerandet upptäckts av huvudmannen först efter att agenturavtalet upphört att gälla. Medan den förstnämnda handelsagentens agenturavtal inte enbart kan hävas omedelbart, utan handelsagenten mister även sin rätt till kundersättning, kommer den andra handelsagenten, vars agenturavtal inte längre kan sägas upp omedelbart, heller inte att drabbas av den sanktionsåtgärd som består i att han förlorar rätten till kundersättning.

56.      En sådan skillnad i behandling främjar bedrägeri och skulle innebära att artikel 3 i direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan och även ge en oönskad bieffekt.

57.      Såsom den hänskjutande domstolen har gjort gällande genom att hänvisa till den situation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är handelsagenten inte mer skyddsvärd när huvudmannen säger upp agenturavtalet på ordinärt vis, och först efter att detta upphört att gälla får vetskap om att handelsagenten gjort sig skyldig till ett rättsstridigt agerande som motiverar en omedelbar hävning av avtalet och därför inte kunnat säga upp avtalet på grund av detta agerande, än när huvudmannen har haft vetskap om handelsagentens agerande under avtalstiden och på grund av detta agerande hävt avtalet. Den omständigheten att handelsagenten gjort sig skyldig till försumlighet under avtalstiden som motiverar en omedelbar hävning av detta är avgörande, eftersom det enligt artikel 18 a i direktivet ovillkorligen krävs att kundersättning utesluts. Ett sådant ovillkorligt uteslutande kan inte vara beroende av om handelsagenten lyckas hemlighålla sitt försumliga agerande fram till dess att avtalet upphör att gälla. Den handelsagent som lyckas göra detta är lika lite skyddsvärd som den handelsagent vars försumliga agerande upptäcks i tid.

58.      Jag ansluter mig även till den hänskjutande domstolens uppfattning att det härvid även ska beaktas att det särskilt efter huvudmannens uppsägning på ordinärt vis av agenturavtalet föreligger en risk för att handelsagenten utnyttjar uppsägningstiden till att skaffa sig orättmätiga fördelar genom ett försumligt agerande som huvudmannen inte får kännedom om före avtalets upphörande, men som hade utgjort grund för hävning av avtalet av särskilda skäl om huvudmannen fått vetskap om det tidigare. För att undvika denna typ av försumliga ageranden under avtalstiden och, i synnerhet, under uppsägningstiden kan huvudmannen alltid kräva att de skyldigheter som åligger handelsagenten, som anges i artikel 3 i direktivet, ska iakttas och kan således underlåta att betala kundersättning när sådana ageranden upptäcks efter att avtalet upphört att gälla.

59.      Jag anser följaktligen att artikel 18 a i direktivet ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att en handelsagent vars agenturavtal har sagts upp fråntas sin rätt till kundersättning när huvudmannen efter det att agenturavtalet upphört att gälla påvisar att handelsagenten gjort sig skyldig till en försumlighet som ägt rum under avtalstiden, och som skulle ha kunnat motivera en omedelbar hävning av avtalet, men som inte var orsaken till uppsägningen, i den mån som huvudmannen fått vetskap om den först efter att avtalet upphört att gälla.

60.      Denna tolkning av artikel 18 a i direktivet stöds av ändamålet med detsamma.

61.      Direktivets ändamål är obestridligen att skydda personer som är att anse som handelsagenter, såsom detta förstås i direktivet.(11) Artiklarna 17 och 19 i direktivet syftar särskilt till att skydda handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört. De regler som direktivet föreskriver härför är av tvingande karaktär.(12)

62.      Ändamålet med direktivet är emellertid inte enbart att skydda handelsagenter. Det framgår av andra skälet i direktivet att de åtgärder för harmonisering som direktivet föreskriver bland annat syftar till att upphäva hindren för utövandet av yrket som handelsagent, att skapa enhetliga konkurrensvillkor inom gemenskapen och att öka skyddet för affärsuppgörelser.(13) De regler som föreskrivs i artiklarna 17–19 i direktivet syftar således till att, för hela kategorin av handelsagenter, skydda etableringsfriheten och en sund konkurrens på den inre marknaden.(14) Av tredje skälet i direktivet framgår att det även syftar till att underlätta varuhandel mellan medlemsstaterna genom ett inbördes närmande mellan medlemsstaternas rättssystem vad gäller handelsrepresentation.(15)

63.      Jag anser att dessa syften, framför allt dem som avser att säkerställa en sund konkurrens på den inre marknaden, skulle lida skada om artikel 18 a i direktivet skulle tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en sådan försummelse som den som AHW påståtts ha gjort sig skyldig till kan motivera att kundersättning inte utbetalas. Jag anser nämligen att det är nödvändigt att det av unionslagstiftaren eftersträvade skapandet av enhetliga konkurrensvillkor sker på sunda grunder, som utesluter kryphål som kan främja bedrägeri från skrupelfria handelsagenters sida, bland annat under uppsägningstiden, innan ett agenturavtal upphör att gälla.

64.      Innan jag lämnar mitt förslag till avgörande vill jag göra följande anmärkningar.

65.      Jag ska först ta ställning till det argument som enligt den hänskjutande domstolen görs gällande i en del av doktrinen i Tyskland, nämligen att handelsagentens försumlighet även vid en restriktiv tolkning av 89b § stycke 3 punkt 2 HGB och artikel 18 a i direktivet kan beaktas vid domstolens bedömning av huruvida betalningen av kundersättningen är rimlig i den mening som avses i 89b § stycke 1 punkt 2 HGB och artikel 17.2 a andra strecksatsen i direktivet.

66.      Det ska erinras om att handelsagenten enligt den sistnämnda bestämmelsen har rätt till kundersättning om och i den mån som ”betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter”. Rimlighetsbedömningen fungerar således som en säkerhetsventil som domstolen kan använda för att med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det konkreta fallet justera beloppet för kundersättningen eller i vissa gränsfall till och med besluta att ingen kundersättning ska betalas.(16)

67.      Mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella domstolarna har inom ramen för denna rimlighetsbedömning, utgör detta inte en tvingande ordning för uteslutande av all kundersättning vid försummelse från handelsagentens sida som enligt den nationella lagstiftningen motiverar en omedelbar hävning av agenturavtalet. En rimlighetsbedömning kan enligt min uppfattning inte ersätta den bestämmelse om uteslutande av kundersättning som föreskrivs i artikel 18 a i direktivet, vilken är av tvingande slag.(17)

68.      Det ska dessutom preciseras att medlemsstaterna kan välja en ordning för kundersättning, som föreskrivs i artikel 17.2 i direktivet, eller en skadeståndsordning, i den mening som avses i artikel 17.3 i detsamma. Det bör emellertid noteras att det i den sistnämnda bestämmelsen inte hänvisas till rimlighet och att den lösning enligt vilken handelsagentens försumlighet ska beaktas inom ramen för rimlighetsbedömningen under alla omständigheter inte är relevant för de medlemsstater som har valt skadeståndsordningen. En sådan lösning kan således inte utgöra ett allmänt alternativ till ett tvingande uteslutande av kundersättning enligt artikel 18 a i direktivet.

69.      Däremot innebär tillämpningen av den lösning, enligt vilken handelsagenten fråntas sin rätt till kundersättning i de fall då han under avtalstiden gjort sig skyldig till en förseelse som kan motivera en omedelbar hävning av avtalet, att det blir möjligt att tillerkänna den nationella domstolen behörighet att göra samma bedömning, oavsett vilken ordning medlemsstaterna har valt, eftersom endast nämnda domstol är behörig att bedöma förseelsens svårighetsgrad. För det fall huvudmannen haft vetskap om denna förseelse innan avtalet upphört att gälla, men tolererat den, är det inte uteslutet att den omständigheten att huvudmannen inte förebrått eller varnat handelsagenten kan påverka handelsagentens rätt till kundersättning. I ett sådant fall kan det på grundval av artiklarna 3, 16 a och 18 a i direktivet nämligen göras gällande att handelsagentens försummelse, mot bakgrund av att huvudmannen tolererat handelsagentens agerande genom att inte omedelbart häva avtalet, inte är så allvarlig att han ska fråntas sin rätt till kundersättning.

IV – Förslag till avgörande

70.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof på följande sätt:

Artikel 18 a i direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att en handelsagent vars agenturavtal har sagts upp fråntas sin rätt till kundersättning när huvudmannen efter det att agenturavtalet upphört att gälla påvisar att handelsagenten gjort sig skyldig till försumlighet som ägt rum under avtalstiden, och som skulle ha kunnat motivera en omedelbar hävning av avtalet, men som inte var orsaken till uppsägningen, i den mån som huvudmannen fått vetskap om den först efter att avtalet upphört att gälla.

1 – Originalspråk: franska

2 – EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150, nedan kallat direktivet.

3 – Se, bland annat, avseende samma direktiv, dom av den 16 mars 2006 i mål C‑3/04, Poseidon Chartering (REG 2006, s. I‑2505), punkt 14 och där angiven rättspraxis.

4 – Ibidem, punkt 15 och där angiven rättspraxis.

5 – Ibidem, punkt 16 och där angiven rättspraxis.

6 – Min kursivering. En motsvarande formulering återfinns på andra av Europeiska unionens officiella språk, till exempel engelska (”because of default attributable to the commercial agent”), tyska (”wegen eines schuldhaften Verhaltens des Handelsvertreters”), italienska (”per un’inadempienza imputabile all’agente commerciale”) och spanska (”por un incumplimiento imputable al agente comercial”).

7 – Se i detta avseende dom av den 26 mars 2009 i mål C‑348/07, Semen (REG 2009, s. I‑2341), punkt 13 och där angiven rättspraxis.

8 – Se Pétel, P., ”Agents commerciaux”, Jurisclasseur commercial, häfte 331.

9 – Se artikel 1.2 i direktivet.

10 – Det ska i detta avseende erinras om att enligt artikel 15.1 i direktivet kan ”i de fall då ett agenturavtal ingåtts på obestämd tid, … var och en av parterna häva det genom uppsägning”.

11 – Dom av den 30 april 1998 i mål C-215/97, Bellone (REG 1998, s. I-2191), punkt 13.

12 – Dom av den 9 november 2000 i mål C‑381/98, Ingmar (REG 2000, s. I‑9305), punkt 21.

13 – Ibidem, punkt 23.

14 – Ibidem, punkt 24.

15 – Dom av den 23 mars 2006 i mål C‑465/04, Honyvem Informazioni Commerciali (REG 2006, s. I‑2879), punkt 19.

16 – Här återges de begrepp som generaladvokaten Poiares Maduro har använt för att beskriva rimlighetsbedömningen i punkt 47 i förslaget till avgörande i det ovannämnda målet Honyvem Informazioni Commerciali.

17 – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Ingmar, punkterna 21 och 22.

Full & Egal Universal Law Academy