18.4.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 90/11
Överklagande ingett den 30 januari 2009 av Société des plantations de Mbanga SA (SPM) av den dom som förstainstansrätten (åttonde avdelningen) meddelade den 13 november 2008 i mål T-128/05, SPM mot rådet och kommissionen
(Mål C-39/09 P)
2009/C 90/16
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: Société des plantations de Mbanga SA (SPM) (ombud: A. Farache, avocat)
Övriga parter i målet: Europeiska unionens råd, Europeiska gemenskapernas kommission
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
i första hand
—
delvis upphäva den dom som meddelats av förstainstansrätten,
—
förplikta kommissionen att erlägga skadestånd samt ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna, inbegripet klagandens rättegångskostnad,
—
i andra hand
—
återförvisa målet till förstainstansrätten för nytt avgörande och fastställande av skadeståndsbeloppen.
Grunder och huvudargument
Klaganden gör i huvudsak gällande två grunder till stöd för sitt överklagande.
Med sin första grund gör klaganden gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att gemenskapsordningen för import av bananer inte innebär ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av principen om upprätthållande av en effektiv konkurrens. Den senare principen utgör enligt klaganden en rättsregel som ger rättigheter till enskilda.
Klaganden gör i detta avseende gällande att förstainstansrätten inte har beaktat syftet med konkurrensen i den mån dess dom grundas enbart på de allmänna syftena med gemenskapsordningen inom sektorn för bananer. Klaganden hävdar vidare att förstainstansrätten har gjort en felaktig tolkning av förhållandet mellan gemenskapsbestämmelserna och de konkurrensbegränsande förfaranden som förekommer på bananmarkanden genom att den inte ansett att gemenskapsbestämmelserna, genom importlicenser, medför ekonomiska fördelar för vissa gynnade operatörer vars ställning på marknaden stärks genom de aktuella bestämmelserna.
Med sin andra grund gör klaganden gällande att förstainstansrätten har åsidosatt allmänna rättsprinciper, särskilt principen om god förvaltningssed när den funnit att denna princip inte utgör en rättsregel som kan ge rättigheter till enskilda. Nämnda princip har emellertid använts vid åtskilliga tillfällen i rättspraxis den innebär i förevarande fall en skyldighet för kommissionen att beakta de särskilda förhållandena på markanden för de producenter som inte kunnat ges ställning som operatörer vid antagandet av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.
Full & Egal Universal Law Academy