15.8.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 193/10
Överklagande ingett den 27 maj 2009 av Europeiska gemenskapernas kommission av den dom som förstainstansrätten meddelade den 10 mars 2009 i mål T-249/06, Interpipe Nikopolsky Seamless Tubes Plant Niko Tube ZAT (Interpipe Niko Tube ZAT), tidigare Nikopolsky Seamless Tubes Plant ”Niko Tube” ZAT och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant VAT (Interpipe NTRP VAT), tidigare Nizhnedneprovsky Tube-Rolling Plant VAT mot Europeiska unionens råd
(Mål C-200/09 P)
2009/C 193/13
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: H. van Vliet, C. Clyne)
Övriga parter i målet: Interpipe Nikopolsky Seamless Tubes Plant Niko Tube ZAT (Interpipe Niko Tube ZAT), tidigare Nikopolsky Seamless Tubes Plant ”Niko Tube” ZAT och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant VAT (Interpipe NTRP VAT), tidigare Nizhnedneprovsky Tube-Rolling Plant VAT, Europeiska unionens råd
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva punkt 1 i domslutet i den överklagade domen,
—
lämna ansökan i sin helhet utan bifall,
—
förplikta sökandena att ersätta kommissionens rättegångskostnader vad gäller överklagandet.
Grunder och huvudargument
DEN FÖRSTA ÖVERKLAGANDEGRUNDEN — tillämpningen av konceptet en enda ekonomisk enhet vid fastställandet av exportpriset
Kommissionen anser att förstainstansrätten i två fall har gjort en felaktig rättstillämpning genom följande konstaterande: ”Av fast rättspraxis beträffande beräkningen av normalvärdet, vilken är analogt tillämplig på beräkningen av exportpriset, följer att det förhållandet att produktion och försäljning fördelas inom en koncern bestående av rättsligt separata bolag inte påverkar det faktum att det är fråga om en enda ekonomisk enhet inom vilken olika verksamheter organiseras på detta sätt, vilka i andra fall utövas av en enda, även i rättsligt hänseende, separat enhet”.
För det första gjorde förstainstansrätten ett fel genom att inte ange något skäl till varför det så kallade konceptet en enda ekonomisk enhet även är analogt tillämpligt på fastställandet av exportpriset vid dumpningsberäkningar.
För det andra gjorde förstainstansrätten ett fel genom att inte följa tidigare fast rättspraxis från domstolen beträffande konceptet en enda ekonomisk enhet, såsom bland annat i domarna i målen Sharp Corporation, Minolta Camera, Ricoh och Canon-II i vilka motsatt slutsats nåddes.
DEN ANDRA ÖVERKLAGANDEGRUNDEN — Bevisbördan och kriterier för domstolsprövningen
Denna överklagandegrund avser bevisbördan och kriterierna för domstolsprövningen. Kommissionen anser att förstainstansrätten i punkterna 180–190 i den överklagade domen i flera fall gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa korrekta kriterier för domstolsprövningen. Förstainstansrätten hänvisade till domen i målet Kundan och Tata men beaktade inte det förhållandet att lydelsen i artikel 2.10 i i grundförordningen hade ändrats efter den domen just med hänsyn till sådana situationer som den ifrågavarande situationen. Det är uppenbart att detta ger institutionerna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Förstainstansrätten tillämpade inte de korrekta rättsliga kriterierna och ålade följaktligen institutionerna särskilt stora bevisbördekrav på ett område där de normalt har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Förstainstansrätten fastställde således inte, såsom den borde ha gjort, att institutionerna hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna
DEN TREDJE ÖVERKLAGANDEGRUNDEN — Artikel 2.10 första stycket i grundförordningen
Den tredje grunden riktar sig mot punkterna 193-197 i den överklagade domen. Om den första och den andra överklagandegrunden är välgrundade följer det härav enligt förstainstansrättens eget resonemang, att dess ståndpunkt att institutionerna hade åsidosatt artikel 2.10 första stycket i grundförordningen innebär att det skett en felaktig rättstillämpning.
DEN FJÄRDE ÖVERKLAGANDEGRUNDEN — RÄTTEN TILL FÖRSVAR
Denna grund riktar sig mot punkterna 200–211 i den överklagade domen. Kommissionen anser att förstainstansrätten i dessa punkter tillämpade ett alltför strikt, och av denna anledning omotiverat, kriterium beträffande sökandenas rätt till försvar. Justeringens storlek och de transaktioner som berördes var redan kända för sökandena sedan en tid tillbaka (sedan den första handlingen med slutliga uppgifter). Vidare innehöll den andra handlingen med slutliga uppgifter ett klargörande med anledning av ett påpekande som sökandena lämnat efter att ha erhållit den handlingen. Kommissionen klargjorde att den tidigare hänvisningen till artikel 2.9 som rättslig grund för justeringen hade varit felaktig. Sökandena erhöll således fullständiga uppgifter om de exakta skälen till att kommissionen hade för avsikt att vidta en justering, nämligen att den ansåg att Sepco agerade som en ekonomisk aktör som utövade funktioner som liknar funktionerna för en agent som arbetar på provisionsbasis.
Kommissionen anser att den genom att tillhandahålla dessa uppgifter gav sökandena tillräckliga uppgifter för att de skulle kunna utöva rätten till försvar. Av denna anledning har förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning när den i punkt 201 i den överklagade domen påstod att fler uppgifter borde ha lämnats i handlingen med slutliga uppgifter beträffande denna fråga. I motsats till vad förstainstansrätten har påstått, var sökandena medvetna om skälen till att kommissionen hade för avsikt att inbegripa justeringen i sitt förslag till rådet, det vill säga att Sepco’s förhållande till sökandena omfattades av artikel 2.10 i andra meningen i grundförordningen. Kommissionen anser dessutom att dess ståndpunkt stöds av tidigare domar från domstolen (exempelvis domen i målet EFMA).
Slutligen anser kommissionen att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning i punkt 209 i den överklagade domen genom att ”blanda” den materiella frågan rörande huruvida det är rättsenligt att tillämpa justeringen med frågan rörande huruvida sökandenas rätt till försvar hade iakttagits. I punkten anges följande: ”Det har … ovan … visats att [institutionerna agerade rättsstridigt genom att tillämpa justeringen]. Förstainstansrätten konstaterar således att” institutionerna, genom att inte tillhandahålla det slutliga skälet redan vid tidpunkten för den andra handlingen med slutliga uppgifter, har åsidosatt sökandenas rätt till försvar. Det finns emellertid inte, i motsats till vad förstainstansrätten har konstaterat, något orsakssamband mellan de två frågorna. Enbart det förhållandet att förstainstansrätten, från sin synvinkel, anser att en justering har tillämpats på ett rättsstridigt sätt, innebär inte att sökandenas rätt till försvar hade åsidosatts. Frågan är huruvida institutionerna, under det administrativa förfarandet, tillhandahöll sökandena de uppgifter som krävdes för att de skulle kunna yttra sig. Det förhållandet att förstainstansrätten anser att justeringen är rättsstridig innebär inte ”således” att sökandenas rätt till försvar har åsidosatts under det administrativa förfarandet.
FRÅGAN HURUVIDA DOMSTOLEN KAN AVGÖRA ÖVERKLAGANDET I SAK (eller huruvida målet ska återförvisas till förstainstansrätten)
För det fall domstolen finner att överklagandet ska bifallas på ovanstående grunder, och att punkt 1 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas, anser kommissionen att målet är tillräckligt utrett för att domstolen ska kunna avgöra målet i sak (och konstatera att talan inte kan bifallas på sökandenas grunder). Detta är emellertid en fråga för domstolen och kommissionen kommer inte att behandla dem ytterligare.
Full & Egal Universal Law Academy